NIONDE KAPITLET.
Hur Abu-Seïf. gick i snaran.
Inom tre minuter befann jag mig utanför den heliga staden Mekka. Först när jag hunnit halvvägs upp på höjden — från vilken jag kommit — vågade jag se mig om. — Jag såg, att det ännu vimlade av förföljare, ryttare; man hade kastat sig upp på både kameler och hästar.
— Vart skulle jag nu vända mig? — Jag måste i alla fall på ett eller annat sätt varna scheikens på mig väntande dotter.
Jag påskyndade kamelen allt vad jag kunde genom tillrop, och jag måste erkänna, att detta djurs snabbhet var högst betydlig.
När jag kommit högre upp såg jag mig om på nytt och fann situationen lugnare. Ty nu var det visst bara en förföljare, som kommit mig något så när närmare. — Jag såg emellertid också att denne var Abu-Seïf. — den farlige sjörövaren, som tydligen lyckats överkomma en särdeles snabb häst.
Jag red vidare, och scheikens dotter blev mig varse. Hon hade redan sett vad som stod på och satt nu i sadeln, medan hon höll den kamelen tjudrad på vilken jag förut ridit.
— Vilken förföljer dig? Vem upptäckte dig? ropade hon på långt håll.
— Abu-Seïf.
— Allah akbar! — Gud är stor! — Är det han som förföljer dig?
— Ja, och han är ganska nära.
— Är det många med honom?
— Inte förrän efter honom ganska långt.
— Gott! Fortsätt allt vad du kan. Jag stannar. — Hur menar du?
— Detta skall du snart få se.
— Men jag måste ha mina vapen.
Vi bytte bössor, och öknens dotter dolde sig bakom ett klipputsprång. — Nu begrep jag också hennes mening. — Hon vill ha sjörövaren mellan sig och mig.
Det dröjde inte heller många minuter förrän Abu-Seïf var uppe i berget, och jag lät nu min kamel sakta farten medan Abu-Seïf. ökade.
Under det att jag strävade uppför den nästa höjden gallopperade han utför den förra, utan att märka att där fanns spår av någon annan än mig.
Sålunda lyckades öknens dotter i sin avsikt. En kort stund senare hade vi Abu-Seïf. mellan oss. Och som hon nu inte längre förde den andre kamelen tjudrad utan lät denne löpa fritt efter, kunde han — om han såg sig om — lätt tänka att den efterkommande ryttaren hörde till mina förföljare.
Nu kunde jag känna mig säker. Det var bara att se till att inte Abu-Seïf. skulle undkomma. — Jag höll av litet så att marken blev jämnare på platån, men i motsatt riktning mot ateïbehernas läger, och under detta saktade jag farten ännu mer.
Emellertid måste jag rida en god stund på detta sätt innan jag åter nådde ned på den jämna öknen. Jag lagade hela tiden att Abu-Seïf. inte skulle komma mig på bösshålls närhet. — Jag kunde nu se hur Amscha närmade sig allt mer och mer, men även att hon började få en av de förföljande bra nära. Det var en kamelryttare, som sannerligen också hade ett snabbt djur, vilket till och med tog högst betydligt på även Abu-Seïf.
Jag började nu känna en viss oro — inte för min del, men för scheikens dotter. Men i samma stund fick jag se, att den senast nämnde, nye ryttaren tog av åt sidan som ville han kringskära oss i en båge. — Jag höll då in min kamel och såg efter litet bättre. Nej! — kunde väl detta vara möjligt? — Den där lille mannen, som kom efter oss, var bestämt min Halef! Men hur hade han kommit över ett så präktigt djur? — Jag höll in ännu mer och såg nu alldeles tydligt, att det var Halef. Han viftade som för att ge sig tillkänna, viftade och slog med armarna.
Nu stannade jag alldeles och grep min bössa. Nästa minut var min förföljare helt nära.
— Stanna! ropade jag. Stanna Abu-Seïf., annars smäller det och du har dig en kula!
— Hund! Tempelskändare! Levande skall du åter med mig till Mekka, så får du din lön.
Jag måste lägga an och ge fyr.
För att inte döda honom siktade jag mitt på hästens bröst. Hästen slog över och föll, så att Abu-Seïf. blev liggande under honom. Hästen var död. — Men jag väntade att sjörövaren skulle kravla sig fram. Men när han inte gjorde detta, måste det antingen vara honom omöjligt eller ock låtsade han detta. Jag red fram, och samtidigt nådde honom även Amscha, som hördes säga med ett beklagande tonfall:
— Ack hur tråkigt, effendi! Din kula nådde honom före min.
— Jag har bara skjutit på hans häst. Antingen har han blivit sanslös i fallet eller ock låtsas han vara det.
Öknens dotter drog sitt svärd.
— Vad tänker du göra? sade jag.
— Avhugga hans huvud.
— Detta skall du inte, ty även jag har något att bestämma över denne förbrytare.
— Men min fordran är äldre.
— Min återigen större. Och det är jag som fällt honom.
— Nåväl! Döda honom då!
— Nej! Antingen låter jag honom löpa eller och får han ligga här för mig.
— Då gör jag min rätt gällande. Vi taga honom med oss så få vi sedan komma överens.
Just i denna stund kom Halef.
— Sihdi! Vilket under! — Vad ser mina ögon? — Hur kan du befinna dig här?
— Sihdi! Du vet att jag var vid god kassa. — Jag köpte mig en kamel i den sydliga delen av staden. Under det att jag besåg detta djur, hördes ett väldigt larm. Jag skyndade ut och fick höra att en giaur, en otrogen skändat helgedomen med att besöka den. Och så hade han flytt. —
Genast kom jag på den tanken att det kunde vara du. Och jag fick tag i den här kamelen. Och man kunde nu tänka sig, att även jag var ivrig som de andra att förfölja dig. — Och som du ser är det bara jag och min kamel som lyckats — ty för Abu-Seïf. tycks det verkligen gått illa. Men ännu äro vi inte i säkerhet. Många äro efter oss ännu. — Vad ska vi nu göra med denne svärdens jämmerlige fader?
— Vi binda honom på den där lediga kamelen och taga honom med oss. Det kan ju hända, att han ännu lever.
— Men vart skola vi hän?
— Jo, jag vet ett säkert ställe, sade öknens dotter. Min far har också sagt det åt Halef och åt Hanneh, min dotter, om vi skulle råka i någon fara.
— Du menar hålan Atapah?
— Ja! Endast ateïbeherna känna annars till denna håla. — Kom! Hjälp mig att binda fången!
Vi fingo upp Abu-Seïf. på kamelen som var ledig. Allt vad han hade på sig i sina fickor och andra gömmor, samt hans vapen, tog scheikens dotter hand om. Därpå stego vi själva upp på våra djur och redo mot sydost.
Jag hade på detta sätt lyckats komma undan. — Jag tänkte sannerligen inte att jag skulle återse Mekka. Men som detta likväl blev fallet, vill jag spara beskrivningen på denna stad till längre fram.
Nu hade jag att uthärda Halefs klagovisor.
— Sihdi! Har jag inte sagt dig, att det inte går an för en otrogen att besöka den heliga staden? sade han.
— Varför ville du inte själf hämta det där märkvärdiga vattnet åt mig? svarade jag.
— Du har väl aldrig varit ända framme vid den heliga brunnen?
— Jo, just där! Här i denna flaska har jag vatten ur brunnen Zem-Zem.
— Allah kerihm! — Gud är nådig, sihdi! — Han har således gjort dig till en rättrogen och hadschi! — En giaur skulle aldrig komma levande ur den heliga staden. — Men efter som du nu har vatten från den heliga brunnen med dig, är du en äkta muselman. — Har jag dessutom inte alltid sagt, att du måste omvända dig om du ville det eller ej?
Detta var ju en lika kuriös som originell syn på saken. Jag brydde mig i alla fall inte om att föra honom ur denna hans villfarelse nu. Han fick gärna för mig tro vad han ville.
Efter åtskilliga besvär kommo vi äntligen till den där hålan. Den befanns vara så stor att även djuren kunde komma in där.
— Skola vi stanna länge här? sporde jag.
— Vi måste vänta till scheiken kommer. När vi dröja skall man först söka oss här, då man förstår att vi kunna haft anledning att söka skydd. — Följ mig!
Under detta hade Abu-Seïf. hämtat sig. Han blev förd in i hålan, som blev allt bredare och högre ju längre in man kom. — En verkligt storartad grotta, som väl kunde rymma ända till fyrtio djur och femtio människor.
Dessutom hade den en i ökenlivet oskattbar fördel däri, att där fanns ett källsprång som hade gott och friskt vatten.
Sedan vi fört fången och kamelerna i säkerhet började vi därute hopsamla det ganska rikt förekommande vatramgräset, som brinner ganska bra även såsom färskt. — Vi kunde behöva det till den kyliga natten. Som vi ridit över steril och stenbunden mark kunde vi knappt behöva frukta att man skulle finna våra spår.
Jag gjorde snart en upptäckt. Sadelsäcken på den av mig tagna kamelen innehöll pangar och därtill rätt mycket.
Både vi och våra djur voro uttröttade. Fångens fjättrar undersöktes ännu en gång innan vi skulle gå till vila. Naturligtvis skulle jag och Halef tura om med vakthållningen.
Natten bröt in. Uti dagningen hade jag åter vakten. Varskodd av en egendomlig brandrök smög jag mig fram utefter väggen och fick snart se en manlig skepnad som gled mig förbi helt nära. Jag igenkände genast en av ateibeherna och steg fram.
— Allah vare tack att jag funnit dig! hälsade han mig. — Scheiken har sänt mig hit för att se efter om ni äro här. Nu kan jag ge tecken att jag funnit er.
— Vilka tror du finns mer här än jag?
— Din tjänare Halef, Amscha och Abu-Seïf.?
— Hur kan du komma på en sådan tanke? sade jag på det högsta överraskad.
— Effendi! Saken är ganska enkel. Vi ha spejat och sett din flykt från
Mekka. Vi ha sett den skjutna hästen och Hanneh har berättat resten.
— När kommer scheiken?
— Troligen inom en timme.
— Kom nu med mig in!
Mannen tände på en liten hög gräs, vars rök skulle bli till signal. Han kom sedan in, men bevärdigade inte den fångne med en blick. — Inom en timme kom scheiken med rätt stort följe. Jag hade nästan väntat mig att han skulle visa sig förgrymmad för min Mekka—visit, men han sade i stället genast:
— Du har tagit Abu-Seïf. till fånga?
— Jo, det stämmer.
— Och du har honom här?
— Ja, hel och frisk.
— Så skola vi då gå till doms med honom.
Innan man hunnit ordna allt var det redan middag. Nu först kunde rättskipningen börja. Men dessförinnan hade jag talat några ord med Halef.
— Sihdi, får jag fråga dig om en sak? hade han sagt.
— Gärna det, svarade jag.
— Du vet vad jag har underskrivit?
— Jo, fullständigt.
— När skall Hanneh, som var med mig åter bli fri?
— Så snart vallfärden till Mekka med henne är fullständigt avslutad.
— Sihdi! Hon vill inte lämna mig, hon älskar mig. Detta har hon själv sagt mig.
— Och du älskar henne.
— Oerhört!! — Över allt annat!
— Men vad skall väl scheiken säga?
— Ja, det är just detta som inger mig bekymmer.
— Annars är du glad?
— Ja.
— Men vad tror du, att jag skall tycka?
— Du, sihdi! Ack, du kan inte gärna stå, emot denna min lycka, ty jag tänker i alla fall inte lämna dig.
— Men du kan i alla fall inte föra med dig din hustru på våra svåra resor. Du bör noga betänka denna sak.
— Detta är inte heller meningen. Jag tänker lämna henne kvar hos stammen tills jag kommer igen.
— Halef! Detta offer kan jag verkligen inte begära av dig. Men då du är förälskad bör du verkligen se till att du får behålla henne. Scheiken skall möjligen låta beveka sig så att du får behålla henne.
— Jag lämnar henne inte på andra villkor än att hon blir min verkliga hustru. Annars flyr jag med henne. — Hon älskar mig och skall följa mig till världens ände, om jag föreslår detta!
Med denna försäkran lämnade han mig.
Under tiden hade man samlats i en krets uti vars mitt den fångne sjörövaren och banditen Abu-Seïf. syntes. Jag blev ombedd att närvara vid förhandlingarna och anvisades plats bredvid scheiken Malek.
— Effendi, började denne, jag har hört att du sagt dig ha en viss rätt över denne man och jag medger detta. — Vill du överlämna honom åt oss eller vill du med oss bestämma över hans öde?
— Jag vill med eder bestämma över honom, jag och även Halef, som ju även har rätt till honom.
— Tagen då av honom hans fjättrar, sade scheiken.
Detta skedde, men Abu-Seïf. blev orörligt kvarliggande som vore han död.
— Abu-Seïf.! Res dig inför dessa män och låtom oss höra vad du har att anföra till ditt försvar.
Men han blev fortfarande liggande utan att ens röra ögonlocken.
— Han har förlorat talets gåva, sade scheiken. Det tjänar intet till att vi förhöra honom. — Han vet vilka förbrytelser han begått och även vi veta detta. — Frågor och ord äro således utan gagn. — Min åsikt är, att han skall dö och att hans kropp skall kastas åt schakaler, hyenor och gamar. — Den som är med på detta, må instämma.
Alla reste sig instämmande och satte sig igen. Jag ville protestera men blev avbruten genom att fången plötsligt reste sig. Med ett verkligt tigersprång rusade han mellan ett par av ateïbeherna och mot utgången.
Ett kort rop av raseri hördes och alla rusade efter. Endast jag blev kvarsittande. — Visserligen hade han för sina brott förtjänat döden, men jag ville i alla fall låta nåd gå före rätt. — Kanske lyckades han komma undan. Men i så fall var det ingen säkerhet för oss längre där i grottan.
Jag satt kvar där ensam ganska länge. Den första som återkom var den gamle scheiken, som blivit efter i förföljandet. Och han frågade:
— Varför sitter du kvar här?
— Emedan det synes mig nog att dina tappre krigare gripa honom igen.
— Detta är inte alldeles så säkert. Abu-Seïf. är en berömd löpare. Och när vi kommo ut var han redan försvunnen. — Få vi nu inte tag i honom, blir det vår tur att skynda undan, ty han skall återvända hit med stort följe, då han nu känner till denna grotta.
Efter varandra kommo män, som alla fåfängt sökt uppbringa den flyende.
— Ingen av dem hade ens kunnat upptäcka hans spår. —
Senare kom Halef. Slutligen även scheikens dotter, som knappt kunde behärska det raseri hon kände över att just denne deras fiende skulle komma undan. — Den omständigheten att flykten skett så överraskande och att man haft svårt att hejda honom i den tränga passagen genom massverkan, hade gynnat sjörövaren över förväntan och givit honom ett värdefullt försprång. Dessutom var marken därute sådan, att också den gynnade hans flykt.
— Män och vänner! hördes nu scheiken säga. Han skall genast uppdaga vår tillflykt härstädes. Skola vi därför genast bryta upp, eller skola vi söka att infånga honom med ryttare? Kanske kunna vi lyckas genom att på kameler och till häst slå en cirkel runt hela denna trakt.
— Inte skola vi fly men väl omringa honom, sade hans dotter med av vrede skälvande röst.
De andra instämde.
— Välan! Upp i sadlarna och följen mig! — Den som bringar mig Abu-Seïf. levande eller död lovar jag en stor belöning.
Då framträdde Halef och sade:
— Lönen, är således min! — Därute ligger er farligaste fiende — "svärdens fader" — men död!
Ett sorl av undran gjorde att man knappt kunde höra scheikens ord när denne sade:
— Är det sant och hur kan detta vara möjligt?
— Tack vare att jag genom min herre fått lära mig mästerliga sätt att söka upp spår, svarade Halef. Han har lärt mig se sådana, där annars ingen kan upptäcka dem. — Jag sprang alltså först upp åt vänster här utanför hålan och sedan åt höger och letade noga överallt, men kunde först inte upptäcka det minsta.
Då kom jag på den tanken, att han säkert varit slug nog att gömma sig tills vidare här alldeles intill. — Jag letade ytterligare och fann spåret. — Och plötsligt innan jag visste ordet av var han över mig. — Vi började kämpa i vild kamp. Och lyckan var med mig. — Abu-Seïf blev besegrad.
— Således ligger han där?
— Ja. Han ligger där orörlig för alltid. — Abu-Seïf har redan fått sin dom. — Han är död.
Död? — Ja. Det fanns intet annat att göra, såvida jag inte själv skulle stannat kvar på platsen.
Alla rusade åter ut. Snart kommo de åter.
— Nåväl! sade den gamle scheiken, vänd till den medföljande Halef. —
Vad vill du nu ha till lön för denna din stora tjänst mot oss?
— Herre och scheik! Från ett fjärran land kommer jag och dit skall jag säkert aldrig mer vända åter. Håller du mig värdig detta, så ber jag att bli upptagen bland ditt folk.
— Du vill bli en ateïbeh!
— Ja.
— Har du inga anförvanter i närheten?
— Nej.
— Har du ingen hustru i din stam och inga barn?
— Nej.
— Vad heter din stam?
— Sunniterna.
— Vilar det över dig någon blodshämnd?
— Nej.
— Är det något mer du önskar av oss?
— Ja, herre! Men detta ber jag, att min nuvarande husbonde och vän må framföra!
Han vädjade således till mig och jag förstod honom. Och jag reste mig samt sade:
— Så må du då lyssna till mina ord, o, scheik. Jag kan inte nog berömma denne unge man för hans mod och tapperhet, som han ju dessutom nu för er givit flera prov på. — Med en sådan man i er krets kunna ni finna en värdig medbroder, som helt visst skall vara er till allra största nytta. — För mig har han ofta visat sig vara oumbärlig genom mod och förslagenhet. — Därför lämnar jag honom ogärna från mig. — Men då det nu är så, att hans hjärta blivit fångat av den kvinna, som du ju redan på sätt och vis själv givit honom och då det vidare är så, att även hon älskar honom, ser jag i detta, att du bör låta dem fullt och helt få varandra — därmed givande honom en lön, som han fullt värdig också skall veta att till allas ert gagn uppskatta. — Vare detta denna hans önskan, som jag härmed såsom hans böneman velat uttala. — Sallam!
Alla hade uppmärksamt och förvånat lyssnat till dessa mina ord. Det blev en stund alldeles ljudlöst innan scheiken svarade:
— Helt visst skola inga hinder möta att upptaga denne tappre man bland oss. Må han ock bli min dotterdotters make om hon så önskar. Allt tyder på att hon därmed gjort ett gott val. — Hadschi Halef Omar jag hälsar dig som son av vår stam!
TIONDE KAPITLET.
En kuriös engelsman.
"Förskräcklig skall Herren vara över dem, ty han skall förlägga alla gudar på jorden och alla öar bland hedningarna skola tillbedja honom, var och en i sitt rum.
Och skolen i ethiopier genom mitt svärd slagne varda.
Och han skall utsträcka sin hand norr ut och förgöra Assur; Han skall göra Nineve öde, torrt såsom en öken.
Så att sig däruti lägra skola allehanda djur ibland hedningarna; och rördromar och uvar skola bo på deras torn och skola sjunga i fönsterna och korpar på bjälkarna, ty cederbräderna skola avrivna varda.
Denne är den lustige staden den så säker bodde och sade i sitt hjärta: Jag är det och ingen annan. Huru är han så öde vorden så att djuren bo därinne? Och vilken som där framom går han visslar till honom och slår med handen över honom." (Zephanja 2, v. 11—15).
På dessa profeten Zephanjas ord måste jag tänka då vår båt i dagens sista stunder lade till vid högre stranden av Tigris. Hela trakten till höger och vänster om floden är som en grav, en stor, oerhörd öde begravningsplats. — Roms och Athens gamla ruiner belysas av solens strålar och de forna egypternas minnesmärken resa sina mäktiga formationer mot himlen. De tala begripligt nog om deras makt, rikedom och konstsinne som rest dem. — Men här vid Tigris och Eufrat ligga på ömse sidor endast öde ruiner vilka hedningen rider förbi utan minsta aktning, ofta utan att ana, att under hans hästs hovar ligger mark för årtusendens lust och ve! —
Var finns nu tornet som folket i landet Sinear byggde när de sade åt varandra: "Kom! Låtom oss bygga en stad och ett torn, vars spira räcker upp till himmelen och så att vi därmed må vinna rykte!" De hava byggt stad och torn, men platsen var är förödd och okänd. — De ville göra sig ett namn, men namnen på de folk som efter varandra bebodde denna stad och förrättade sin syndiga gudstjänst i det där tornet, och namnen på dynastier och ståthållare som rullade sig i guld och blod äro förgätna eller kunna endast med stor möda av våra bästa forskare uppletas. — —
Men hur kom jag själv till Tigris och på ångbåten som förde mig dit och som förde oss med strömmens hastighet från Chelab?
Jag hade följt atebehemrna till öknen. En Nahman, då jag inte längre vågade visa mig i de västra delarna av landet. — Närheten av Maskat hade lockat mig att besöka denna stad. Jag gjorde det ensam, utan någon följeslagare. — Där betraktade jag stadens gamla betornade murar, dess befästade gator, dess moskeer och portugisiska kyrkor, beundrade även Imams beludschistanska livgarde samt slog mig slutligen ned i ett av de offentliga kaffehusen för att dricka en kopp keschreh. — Denna dryck beredes av kaffebönornas skal samt kryddas med kanel och nejlikor. —
Min kontemplation blev störd av en gestalt som fördunklade ingången. Jag betraktade honom och fick se en figur, som var fullt värdig ett längre betraktande.
En hög grå cylinderhatt satt på ett smalt, långt huvud, som med hänsyn till hårväxt var en fullständig öken. En oändligt bred mun med mycket tunna läppar, ställde sig i vägen för näsan, men som dock förrådde sin avsikt att vilja förlängas ned till hakan. Den bara, torra halsen reste sig ur en mycket bred, nedvikt och klanderfritt struken krage, och därtill hörde en grårutig slips, en grårutig väst, en grårutig rock och grårutiga benkläder, dito damasker och av dam grå fotbeklädnad. — I högra handen bar den grårutige ett instrument som såg ut som en torvhacka och i den vänstra en dubbelpipig pistol. Ur den yttre bröstfickan uppstack nyfiket en sammanviken tidning.
— Wermyn kahwe! hördes han säga med en röst som påminde om sparvkvitter.
Han satte sig på en senïeh, som egentligen tjänade till bord, men av honom begagnades som stol. Han fick kaffe, sänkte näsan över drycken, insöp doften samt kastade ut innehållet på gatan och ställde koppen på golvet eller marken.
— Wermyn tytyn! — tobak — rekvirerade han.
Han fick en redan påtänd pipa, drog ett bloss, blåste ut röken genom näsan, spottade och kastade pipan bredvid koppen.
— Wermyn …
Han tycktes leta i minnet, men det turkiska ordet ville inte komma.
Arabiska kunde han kanske inte alls. Därför sade han helt kort:
— Wermyn rostbiff!
Kafévärden begrep inte.
— Rostbiff! upprepade han i det han med mun och alla tio fingrarna pantomimiskt sökte imitera att han ville ha något att äta.
— Kebab, förklarade jag för värden, som genast försvann bakom en dörr att arrangera denna beställning som består av ett litet fyrkantigt köttstycke, som på ett spett halstras över elden.
Nu vände engelsmannen sin uppmärksamhet till mig.
— Arab? frågade han.
— Nej, sade jag på engelska.
— Turk?
— Nej.
Nu höjde han förväntansfullt de tunna ögonbrynen mot höjden:
— Engelsman?
— Nej. Jag är tysk.
— Tysk? — Varför är ni här?
— För att dricka kaffe.
— Gott. — Vad är ni annars?
— Skrivare — författare.
— Oho! — Och vad söker ni i Maskat?
— Anseende.
— Och mera?
— Ingenting.
— Ni har pengar?
— Ja.
— Och ni heter?
Jag nämnde mitt namn. — Hans mun öppnades så att den ganska noga bildade en liksidig fyrkant genom vilken man kunde se de breda, stora tänderna. — Ögonbrynen lyftes ännu högre och näsan vippade med spetsen som om den ville inhämta vad hålet under den nu skulle säga. Därpå grep han ned i rockskörtet och tog fram en notisbok, bläddrade i denna och for sedan upp för att taga av hatten och hälsa mig.
— Välkommen, herre! Känner er.
— Mig?
— Ja, mycket väl.
— Kanske jag får fråga varifrån?
— Är vän till sir John Raffley, medlem av Traveller-club —
(Resandeklubben) — London, Nearstreet 47.
— Verkligen! Känner ni sir Raffley? Var befinner han sig nu?
— På resor — antingen här eller där — vet inte. Ni var med honom på
Ceylon?
— Alldeles riktigt.
— Jagade elefanter?
— Ja, detta stämmer också.
— Har ni gott om tid för närvarande?
— Hur så?
— Jo, jag har läst om Babylon—Niniveh — Utgrävningarna. —Jag ämnar mig dit för utgrävningar — ämnar gräva upp flowing-bulls — flygande tjurar — som jag skall skänka till British museum. — Kan inte arabiska — vill gärna hava jägare. — Följ med. — Betalar bra, mycket bra.
— Törs jag be om ert namn?
— Lindsay, David Lindsay. — Begagnar ingen titel. Sir Lindsay, se där allt.
— Ni har således för avsikt att besöka Eufrat och Tigris!
— Yes! Har ångbåt. — Far dit upp och stiger av. — Ångbåten får vänta eller gå tillbaka till Bagdad. — Köper hästar och kameler — reser, jagar, gör utgrävningar; British museum skall få. — Berättas för Traveller-club. — Nå, vill ni med?
— Nej. Jag reser helst för mig själv.
— Nåväl! Ni kan ju lämna mig när ni vill — Skall betala bra, ja, mycket bra. — Men följ nu med.
— Vilka ha ni med er?
— Hur många ni vill — men helst far jag ensam med er och ett par tjänare.
— När skall ni fortsätta resan?
— I övermorgon — i morgon — i dag — genast.
Detta var ett erbjudande som inte gärna kunde komma lägligare för mig. Jag betänkte mig inte länge utan gick med på förslaget. Men jag betingade mig att genast få lämna honom, när det passade sig för mig. — Han förde mig till hamnen, där det låg en liten näpen ångbåt, och jag märkte efter knappt en halvtimme att jag inte kunde önska mig en bättre reskamrat. — Han ville skjuta björn och alla möjliga odjur, besöka djävulsdyrkarne och som han sade mig utgräva en flowing-bull — "flygande tjur" — för att skänka denna åt British museum.
Dessa planer voro äventyrliga, men vunno likväl mitt fulla erkännande. Jag hade på mina vandringar mött ännu märkligare original, än han syntes vara det.
Dessvärre lät han mig inte återvända till ateïbeherna. En roddare måste hämta mina saker och underrätta Halef om, varthän vi skulle resa. När roddaren återkom berättade han, att Halef skulle resa med en ateïbeh till abu-salman och schammar-arabemas land att med dessa stammar underhandla angående en önskad införlivning med dem. Han skulle föra med sig mitt uppdrag och sedan noga taga reda på var jag fanns.
Denna underrättelse tyckte jag om. Att Halef var utsedd att underhandla i sagda sak visade, att han var omtyckt av sin svärmors far, scheiken. Vi reste in i Persiska viken, besågo Basra och Bagdad och kommo sedan ångande uppför Tigris till den plats som vi denna dag landade vid.
Ovanför vår landningsplats utmynnade Zabasfal i Tigris och stranden var överallt beväxt med bambudjungel. — Såsom redan förut är sagt inbröt natten. Likväl vidhöll Lindsay att gå i land för att tälta.
Jag var just inte så hågad för detta, men följde honom i alla fall, då jag ju inte kunde lämna honom ensam.
Besättningen bestod av fyra man och dessa skulle i dagningen återvända till Bagdad. Och så fattade engelsmannen mot mitt råd det beslutet att avlasta allt — även de fyra hästarna, som han hade inköpt i Bagdad.
— Sir! Det vore bättre att vi inte gjorde detta, sade jag.
— Varför det?
— Emedan vi se bättre i morgon bittida.
— Det går nu också. — Betalar bra!
— Men vi och de fyra hästarna äro i bättre skydd på båten än i land.
— Finns det tjuvar här då — rövare — mördare
— Araberna äro inte att lita på. — Vi ha ännu inte inrättat oss efter förhållandena.
— Vi skola inte heller lita på dem, men inrätta oss. Vi ha bössor.
Varje spetsbof blir nedskjuten.
Han kunde inte frångå sin föresats. Först efter ett par timmar blevo vi färdiga med arbetet. De två tälten restes och mellan dessa samt stranden blevo hästarna tjudrade. — Jag hade den första, de båda tjänarne den andra och tredje samt Lindsay själv den fjärde vakten.
Natten var underbart vacker. Framför oss runno den stora flodens böljor och bakom oss reste sig Dschebel Dschehennems höjder. Firmamentet var ljust nog för att tillräckligt belysa allt; men landet där jag nu befann mig var mig ännu en gåta. Dess förgångna liknade floden Tigris' flöde, som försvann där i djungelns dunkel. — Tankarna knötos vid assyrier, babylonier och kaldéer — stora nationer och jättestäder — men tankarna blevo som minnet av en dröm vars detaljer man har glömt.
När min vakt var slut väckte jag den ene tjänaren och instruerade honom noga. Han hette Bill och var irländare och gjorde på mig intrycket att hans muskelkraft var tre gånger större än hans förståndsgåvor. Han flinade åt mina råd och började patrullera av och an. — Jag somnade.
När jag åter vaknade skedde detta inte frivilligt utan genom en armskakning. — Lindsay stod bredvid mig i sin grårutiga dräkt, som han inte ens i ökenlivet kunde umbära.
— Siri — Vakna!
Jag rusade upp och frågade:
— Vad står på? — Har något hänt?
— Hm! — Ja!
— Vad då?
— Obehagligt.
— Men vad?
— Hästarna borta.
— Hästarna? — Ha de slitit sig?
— Vet inte.
— Funnos de där medan ni hade vakten?
— Yes!
— Var då?
— Där.
Han pekade på en ensam kulle, som låg ganska långt från vårt tält.
— Där? — Varför där?
— Troligtvis en ruinkulle. — Skulle dit för att leta efter flygande tjurar.
— Och när ni återkom voro hästarna borta?
— Yes.
Jag gick ut och undersökte pålarna. Stumpar av tjuderlinorna hängde ännu kvar. Men det syntes att linorna blivit avskurna.
— De ha inte slitit sig, utan blivit stulna.
Han formade munnen till den förut beskrivna läppparallellogrammen och skrattade förnöjt:
— Yes! — Men av vem?
— Av tjuvar.
Han visade ett ännu muntrare ansikte.
— Very well! — Av tjuvar. — Men var äro dessa och vad heta de?
— Inte kan jag veta det?
— Nej! — Inte heller jag. — Utmärkt! — Alltså ett äventyr.
— Det kan inte vara en timme sedan stölden skedde. — Om vi bara vänta en fem minuter så är det dager nog för att kunna urskilja spåren.
— Utmärkt! Alldeles utmärkt! Troligen prärijägare. — Vi skola finna spåren — följa dem — skjuta ned tjuvarne. — Alldeles belåten! — Betalar bra, mycket bra.
Han gick in i tältet för att göra de förberedelser som han ansåg behövliga. — Jag kunde kort därpå i dagningen urskilja spår av sex män och meddelade Lindsay denna upptäckt.
— Sex? Hur många äro vi?
— Endast två. Ty två måste bli kvar vid tälten — och båten bli kvarliggande tills vi återkomma.
— Ja! Giv order om detta, och så begiva vi oss i väg.
— Är ni en rask löpare, eller skall jag taga med mig Bill?
— Bill? — Vad skulle jag då här att göra vid Tigris?
— Här blir äventyr, och jag springer bra — som en hjort.
Sedan karlarna fått nödiga förhållningsorder kastade Lindsay den gåtfulla backan och bössan över axeln och följde mig. — Det gällde att upphinna tjuvarna innan de förenat sig med en större styrka, och därför kilade jag på så fort det var mig möjligt. Min följeslagares rutiga ben höllo sig fullt i jämnbredd. Det var ett riktigt nöje att löpa tillsammans med denne kuriöse engelsman.
ELFTE KAPITLET.
Hästtjuvarna.
Vi voro i början av året. — Marken var därför inte så ökenartad utan mera som en äng, men så att blommorna växte rent av som buskar. — Vi hade inte hunnit långt förr än våra byxor voro alldeles färgade av blomstoff.
Till följd av denna höga vegetation var det mycket lätt att följa spåren. De förde oss slutligen till en biflod, som rann ned från Dschebel Dschehennem och som hade ett ganska stritt lopp.
Vid stranden av denna flod stötte spåret på ett ställe som var trampat av hästhovar; men en ny undersökning visade spår av tio hästar i stället för fyra. Två utav tjuvarna hade sprungit ända hit i stället för att rida. Men här hade de haft alla sina hästar samlade.
Lindsay såg mycket förargad ut.
— Miserabelt, sade han. Kan reta livet ur en!
— Hur så?
— De skola komma undan!
— Hur så?
— Ha nu alla hästar — medan vi få springa?
— Än sedan! Jag skall ändå hinna fatt dem, om ni bara orkar med. Men inte ens detta är alldeles nödvändigt. — Man skall nämligen inte bara se, utan även kunna draga sina slutsatser.
— Vilka slutsatser?
— Hava dessa tjuvar av en händelse kommit till vår lägerplast ?
— Hm!
— Kanske, kanske inte. Det kan vara så att de följde på landet vår båt som lade till och gick för ankar under nätterna. Är detta fallet, så för deras spår till stranden västerut, men blott därför, emedan de måste över floden, men inte våga sig in med de främmande hästarna då det är högvatten.
— Ni menar att de då tagit en omväg?
— Ja! De vilja söka sig ett vadställe eller ett bättre ställe att komma över på. Sedan skola de åter slå in i den gamla riktningen.
— Utmärkt! Mycket bra!
Han tog av sig kläderna och gick ned till stranden.
— Men är ni styv simmare, sir? frågade jag.
— Ja.
— Här är det inte alldeles utan risk om man vill hålla vapen och kläder torra. Bäst är, att man lägger kläderna som en turban kring huvudet.
— Gott! Utmärkt! Det skall jag göra.
Även jag gjorde mig ett slags turbanring av mina kläder och satte denna på huvudet. Därpå stego vi ned i vattnet. Engelsmannen visade sig vara en lika tränad simmare som han var löpare. Vi kommo över mycket bra och togo åter på oss kläderna.
Lindsay överlämnade sig helt åt min ledning. Vi sprungo ungefär två engelska mil söderut samt slogo där in mot väster, där vi från höjderna hade en vidsträckt utsikt.
Vi klättrade ännu högre upp bland bergen och sågo oss omkring. Men så långt vi kunde se syntes inte en levande varelse.
— Inte en levande själ, sade Lindsay. — Miserabelt!
— Inte heller jag kan upptäcka någon.
— Kanske ni räknat fel? — —
— Vi ha ännu god tid att förfölja dem nere vid floden. Ännu har ingen ostraffat stulit en häst från mig, och jag tänker inte heller nu återvända förr än jag återtagit de fyra djuren.
— Likaså med mig.
— Nej. Ni måste stanna kvar vid edra tillhörigheter.
— Tillhörigheter? Kan köpa nytt om det gamla kommer bort. — Betalar gärna för ett äventyr — mycket bra.
— Vänta! — — Är det inte något som rör sig därborta?
— Var då?
— Jo, där.
Jag utpekade riktningen. Han spärrade upp ögon och mun och spärrade även benen. Hans näsvingar rörde sig. Det såg ut som om han ville se även med luktorganet eller som om han vore begåvad med ett optiskt lukt- och aningsorgan.
— Jo! Alldeles riktigt! sade han. — Nu ser jag.
— Det kommer hitåt.
— Yes! Om det är tjuvarna skjuta vi dem alla.
— Ja, det är verkligen människor.
— Tjuvar. — Måste dö — ovillkorligen.
— Det gör mig ont att jag måste lämna er.
— Lämna? — Varför?
— Jag försvarar mitt skinn om jag blir angripen, men jag dödar aldrig någon. — Jag trodde att ni var engelsman. —
— Well! — Just engelsman — adelsman — gentleman. — Skall inte döda — bara återtaga hästar.
— Det tycks verkligen vara hästtjuvarna.
— Yes! — Tio punkter — stämmer.
— Fyra äro lediga — sex beridna.
— Hm! — Ni år god prärijägare. — Sir John Raffley har berättat detta för mig. — Och ni skall stanna hos mig — betalar bra, mycket bra.
— Kan ni skjuta träffsäkert?
— Åjo. Ganska bra.
— Nåväl! Vi måste hålla oss undan så att de inte få syn på oss. Vårt operationsfält ligger där nere mellan berget och floden. Om vi gå tio minuter längre sydvart så når höjden så tätt intill vattnet att ett undkommande inte är möjligt för dem.
Vi skyndade oss nu med all fart utför branten och uppnådde snart det av mig antydda stället. Floden var tätt kantad med vass och bambu, och vid foten av berget fanns gott om mimosor och höga malörtstånd. Där fanns bra gömställen.
— Hur ska vi göra nu? sade engelsmannen.
— Jo, ni gömmer er här i vassen och låter hästtjuvarna passera. Vid utgången till denna ränna ställer jag mig bland mimosorna, och när vi ha tjuvarna mellan oss stiga vi fram båda två. — Det blir då bäst att jag ensam tar hand om skjutningen, emedan jag troligen bättre förstår mig på den saken. Men ni begagnar er bössa endast på min uppmaning eller om ort liv råkar i verklig fara.
— Well! Mycket bra! — Utmärkt äventyr!
Han försvann i vassen och även jag uppsökte mig ett bakhåll. — Strax därefter hördes hovslag närma sig — och man red förbi Lindsay, helt visst utan skymten av en misstanke.
Just som jag såg engelsmannen stiga fram gjorde jag detsamma. Hästtjuvarna höllo in djuren ett ögonblick. — Bössan hängde över min axel och Henrystudsaren höll jag i handen.
— Sallam aaleikum! hälsade jag.
Denna vänskapliga hälsning överraskade dem.
— Aaleïk! — svarade en av dem. Vad vill du här?
— Jag väntar på mina vänner, som skola hjälpa mig.
— Med vad då?
— Du ser, att jag är utan häst. Hur skall jag sålunda komma över öknen?
Men du har fyra hästar mer än ni behöva. Vill du sälja en åt mig?
— Vi sälja ingen av dessa hästar.
— Jag hör, att du är en Allahs älskling. Du vill för den skull inte sälja någon häst, emedan ditt goda hjärta bjuder dig att i stället skänka den åt mig.
— Må Allah upplysa ditt förstånd! Jag tänker inte heller ge bort någon häst.
— Ack, du mönster av barmhärtigheten, du vill kosta på dig Paradisets fröjder fyrdubblade! Ty du skall inte bara ge mig en häst utan fyra, emedan jag behöver just precis så många.
— Allah kerim! Denne man är helt visst galen.
— Nåväl! Betänk i så fall att de galna ofta taga det som de inte få. —
Se dig om! — Kanske ger du honom där, vad som du nu nekar mig.
Först nu när han fick se engelsmannen blev honom situationen klar. Och alla sex lade sina lansar tillrätta för angrepp.
— Vad är det ni egentligen vill? sade den som förde ordet.
— Ha tillbaka hästarna som ni stulo av oss i natt vid morgonsidan.
— Människa! Du är således spritt galen! — Om vi tagit dessa hästar från dig, skulle du nu inte kunna befinna dig här till fots.
— Tror du det! — Ni veta mycket väl, att dessa fyra hästar tillhöra frankerna, som anlänt med en båt. Men hur kunna ni tro att frankerna skulle ostraffat låta bestjäla sig, och att de inte äro slugare än ni? — Jag visste att ni måste göra en omväg för floden, men har därför simmat över och genskjutit er och kommit hit före. — Men ni ha låtit lura er. — Jag vill inte utgjuta människoblod, därför ber jag er att frivilligt återgiva hästarna. Sedan må ni draga hädan vart ni vilja.
Han skrattade.
— Ni äro två, men vi sex, sade han.
— Gott I Då får var och en göra som han vill.
— Gå ur vägen!
Han lade an med den fjäderprydda lansen och drev på sin häst mot mig. Jag lyfte studsaren. Skottet föll. Häst och karl tumlade om. — Jag behövde inte fem sekunder för att skjuta fem gånger till. — Fem av hästarna störtade. Endast de fyra, som tillhörde oss blevo kvar. — Dessa voro sammankopplade. Den, som hade hållit dessa hade släppt linan vid skottsmällarna. — Vi begagnade oss av ögonblickets förvirring, kastade oss upp på var sin häst och försvunno med dessa och de två andra och skyndade bort.
Bakom oss hördes arabernas ursinniga vredesrop. Men detta besvärade oss inte alls utan redo vi belåtna därifrån
— Utmärkt! — Präktigt! — Härligt äventyr! — Värt 100 pund! — — Vi två, de sex — fyra hästar togo de av oss, men vi sex av dem. — Utmärkt! — Härligt! sade Lindsay skrattande.
— Ja, det var ju tur, att det avlöpte så lyckligt, sir. Om våra hästar blivit alltför rädda, så hade vi inte kommit undan så fort och kunde lätt blivit kvar.
— Skola vi göra en omväg eller hålla rätt fram?
— Rätt fram! Vi känna hästarna och skola lätt taga oss över strömmen.
Snart återsågo vi våra tält och kort därpå lade båten ut och vi blevo ensamma i ökenlandskapet.
Lindsay ville först taga med sig alldeles för mycket gepäck och proviant, men jag lyckades få honom på andra tankar. Den som vill lära känna en trakt den måste också lära att inskränka sig till vad trakten kan giva.
En ryttare skall inte heller ha med sig mer än hästen orkar med. — Vi voro visserligen rikligt försedda med ammunition, men detta är ju en huvudsak.
Dessutom hade Lindsay så mycket pengar till sitt förfogande så att han därmed kunde bestrida våra utgifter för flera år.
— Nu till Tigris! sade han. — Där skola vi gräva ut "flygande tjurar" och andra märkvärdigheter från fordom.
TOLFTE KAPITLET.
Bland arabiska nomader.
Den kuriöse engelsmannen Lindsay hade helt visst studerat ganska mycket. Han hade hört talas om utgrävningarna i Khorsabad, Kusjundschik, Hammum Ali, Nimrud, Keschaf och El Hather och hade därför kommit på den tanken, att även för sin del tillförse sitt hemlands stora museum — British Museum — samt att därigenom kanske bli en berömd man. Men jag sade honom:
— Så lätt går det nog inte. Inte på det sättet.
— Hur så? — — Jag har ju hackan med mig.
— Med den lär ni inte komma långt. Först och främst måste ni dessutom ha tillstånd av regeringen.
— Regeringen?
— Ja, den turkiska.
— Har t.ex. Nineveh tillhört turkarna?
— Visserligen inte, ty på den tiden existerade turkarna strängt taget inte. Men ruinerna befinna sig nu på turkiskt område, ehuru sultanens arm här inte är så mäktig. — De arabiska nomaderna äro här landets egentliga herrar. Och den som vill gräva här måste först sätta sig i vänskaplig förbindelse med dessa, om han annars vill vara säker till egendom och liv. — Därför rådde jag er att medtaga presenter åt deras hövdingar.
— Oho! Sidendräkterna!
— Just dessa som här uppskattas mycket högt och som dessutom äro lätta att transportera.
— Gott! Då skola vi genast söka deras bevågenhet helst så fort som möjligt. Inte sant?
Jag visste att denna hans fixa idé med utgrävningarna inte skulle bli stort annat än en idé. Men jag ville nu inte avstyrka saken utan svarade:
— Som ni vill. Men då återstår frågan: Till vilken av dessa många hövdingar skall man först vända sig?
— Ni få väl ge mig ett råd.
— Den kanske mäktigaste stammen heter: El Schammar. Men denna har sina marker ovan sydliga delen av Sindscharbergen och vid högra stranden av Thathar.
— Hur långt är det härifrån till Sindschar?
— Nästan en hel breddgrad.
— Bra långt! Vad finns det mer för araber här?
— Vi ha stammarna Obeid, Abu-Salman, Abu-Ferhan och andra. — Men det är inte så lätt att bestämma var dessa uppehålla sig emedan de jämt ströva omkring. — När deras hjordar avbetat ett område, så drar man vidare. — Härtill kommer att dessa stammar lova i ständig fiendskap med varandra på grund av betesfrågan, och detta bidrar inte minst till oregelbundenheten i deras tillvaro.
— Härligt liv! — Många äventyr! — Och många ruiner skola vi finna. —
Utmärkt!
— Bäst är att vi draga oss in i öknen samt höra oss för med första beduin vi möta med hänsyn till närmaste stams närvarande uppehållsort.
— Mycket bra! — Bäst att rida genast.
— Men bättre att vi stanna här ännu en dag.
— Här — som inte finns ruiner att gräva i! — Nej. — Det duger inte alls! — Ned med tälten och så i väg!
Jag lät honom få som han ville då jag kom att tänka på att trakten efter händelsen med hästtjuvarna nog inte var så säker. — Vi togo alltså ned tälten, som skulle fraktas av våra båda tjänares hästar. Och snart voro vi inne på vägen till Sabakah-sjön.
Det blev en underbart vacker färd genom den blomsterrika steppen. Över allt möttes vi av blommornas väldoft. Jag kunde till och med inte neka till att här var skönare än på Nordamerikas savanner. Vi hade också valt en mycket fördelaktig väg, ty redan inom en timme kommo tre ryttare sprängande mot oss. De togo sig mycket ståtligt ut med de fladdrande mantlarna och vajande strutsplymerna. De mötte oss med upphävandet av höga rop.
— Gaphalsar! sade Lindsay. — Kanske de ämna taga oss på lansspetsarna?
— Nej! Man hälsar på detta sätt här i landet. Den som då visar sig rädd håller man för en feg stackare.
— Men vi ska visa dem annat, vi.
Han höll ord och klippte inte ögonbrynen när den ene av de tre måttade rakt mot hans bröst med lansen och inte drog undan den förr än spetsen nära nog berörde Lindsay.
— Sallam aaleïkum! Vad söka ni här? sade den ene.
— Vilken stam tillhör du? sade jag.
— Haddedihn, som till tillhör Schammar—folket.
— Vad heter eder scheik?
— Mohammed Emin.
— Är det långt dit där man kan träffa honom?
— Vill du till honom, skola vi visa vägen.
De vände sina hästar, och färden fortsattes under det att vägvisarne sprängde kring oss gång på gång för att visa hur skickliga ryttare de voro.
Deras största skicklighet bestod i att nästan ögonblickligt få hästarna att stanna mitt i ett ilande lopp — vilket emellertid inte gärna kunde vara annat än till skada för djuren. — Till jämförelse må jag säga, att en indian på sin mustang kunde anses vara långt skickligare i ridkonsten. — Men mr Lindsay tycktes belåten.
— Utmärkt! ropade han. — På det där sättet skulle i alla fall jag snart bryta halsen av mig.
— Bättre har jag sett.
— Nej, var då?
— En ritt på liv och död i en amerikansk urskog, över en frusen flod och på oskodd häst eller och vid en stenig brant canjon, som dock är något helt annat i svårighet mot det här.
— Hm! Till Amerika skall jag också: — Bida i urskogen — på floderna — i dessa canjons. — Utmärkt äventyr! — Men vad sade dessa människor?
— De hälsade och frågade vart vi skulle. Nu skola de föra oss till deras scheik. Han heter Mohammed Emin och är Haddedihnernas hövding.
— Tycks vara tappra.
— Dessa stammar ha alla tappert folk till en viss grad. Männen göra inte heller något annat än rida, röka och draga ut på rov, slåss och lata sig, medan deras kvinnor få arbeta.
— Mycket bra! Skulle vilja vara scheik och finna många "flygande tjurar", som jag skulle skicka till — Hm! —
Efter hand blef steppen mera livlig och vi kunde förstå att vi närmade oss haddedihnernas läger. — När vi anlände dit funno vi allt i rörelse.
Det är inte lätt att beskriva när en hel arabstam bryter upp för att söka en ny lägerplats. Jag hade tidigare genomströvat Saharaöknen och en del av Arabien och därvid gjort bekantskap med flera av de västligaste stammarna. — Men här erbjöd sig en helt annan anblick. Samma skilnad som råder mellan oaserna i Sahara och den Heliga Skrifts land "Sinear". Här redo vi på en nära nog obegränsad präri som inte uppvisade minsta likhet med västerns oaser. Den liknade mer en amerikansk savann—stepp, men rikligt beströdd med blommor.
Här tycktes inte den förskräckliga samum ha rasat fram, här syntes inte minsta spår av "vandrande dyner". Här fanns inte några sönderklufna och försmäktande wadis; och man skulle förmoda att ingen fata morgana här hade makt att gäckas med den uttröttade, ensamme vandraren. —
Den stora vidden hade smyckat sig med doftande blomster. Inte heller människorna syntes beklämda af något öknens vemod, som man gärna inte kan undgå väster om Nilen. Det låg över dessa brokiga fält en färgton som inte alls erinrade om den stora öknens glödande därtill ofta blodigt oklara och dödande ljus.
Vi befunno oss nu mitt bland en hjord på tusentals får och kameler. Så långt ögat kunde se — åt alla sidor — gungade ett hav av betande djur. — Vi sågo långa rader oxar och åsnor, som voro lastade med delar av tält, brokiga mattor, väldiga kittlar och andra husgeråd.
På dessa hade man fastsurrat gubbar och kvinnor som inte längre voro i stånd att fritt sitta i en sadel. — Här och där syntes en åsna bärande småbarn, som voro placerade i påsar, så att man endast kunde se barnets huvud. Till motvikt hade man på samma sätt instoppat lam och killingar, som bräkte mycket lustigt.
Sedan kommo stammens flickor, endast klädda i det arabiska, trånga linnet, samt vidare mödrar med barn på axlarna, och gossar, som drevo framför sig större lam. — Vidare dromedarryttare som, sittande på sitt djur, förde sina ädla hästar bredvid sig i tjuder samt slutligen talrika ryttare som, beväpnade med befjädrade lansar, påpassligt drevo in de djur, som inte ville hålla sig i flock med de andra.
En egendomlig anblick var det att se dessa ridkameler, som buro stammens förnämligare kvinnor. — Jag hade ofta i Sahara sett kameler som buro kvinnor i vaggliknande korgar. Men arrangemang sådana som dessa jag nu såg hade jag förut aldrig sett. Två stänger på cirka sex meter voro nämligen lagda framför och bakom kamelens puckel tvärs över ryggen och sammanbundna i ändarna och förenade med varandra med något slags pergament eller flätverk. Dessa ställningar voro prydda med fransar och tofsar av ylle i alla färger samt prälade med musselskal eller pärlsnodder — likaledes sadel och remtyg, samt räckte på detta sätt drygt ett par meter på ömse sidor om kamelen.
Mellan dessa reste sig på kamelen en förhöjning som bestod av trä med tygöverdrag, liknande en skyllerkur, rikt prydd med tofsar och hängprydnader.
Uti denna kur sutto de förnäma damerna. Hela inrättningen hade en ganska ansenlig böjd. Och när man sålunda såg detta mot horisonten, kunde man — på grund av kamelens vaggande gång — taga det hela för en jättefjäril eller för en väldig trollslända som slog upp och igen sina vingar.
Åsynen av oss väckte stort uppseende i varje grupp där vi visade oss, helt visst mest åsynen av sir Lindsay, som genast vid första anblicken togs för att vara en europe — liksom våra båda tjänare. Han blev här i sin grårutiga kostym ännu mer säregen än en arab helt visst kan bli det i sin måleriska dräkt uti någon av Europas städer.
Förarna redo i teten tills vi fingo syn på ett mycket stort tält, framför vilket många lansar stodo nedstuckna i jorden. — Detta var scheikens tält. — Och man var redan i färd mod att uppresa många andra tält runt om detta.
Två araber — som förde oss — stego av och försvunno i scheiktältet. — Snart återkommo de i sällskap med en tredje. Denne var till hållning och utseende en riktig patriark. — Just så måste Abraham ha sett ut när han trädde ut ur sitt hus i Haine Mamre för att hälsa sina gäster.
Det snövita skägget svallade ned över hans bröst, men likväl gjorde han intryck av att vara en mycket kraftfull man, som tycktes kunna utstå många strapatser. — Hans mörka ögon mönstrade oss inte vidare inbjudande och vänligt. Men han höjde handen mot hjärtat och hälsade;
— Salawa!
Detta är en rättrogen muhammedans hälsning när en otrogen kommer till honom. Men varje troende hälsar han med orden Sallam aaleïkum:
— Aaleïkum! svarade jag och steg av hästen.
Han betraktade mig forskande vid detta ord och frågade därpå:
— Är du en musselman eller en giaur?
— Sedan när mottager en ädel stams son sina gäster med en sådan fråga? — Säger inte koranen: "Giv den främmande mat och dryck; låt honom få vila ut hos dig utan att fråga efter hans utgång eller ingång, " — Må Allah förlåta dig, att du mottager dina gäster som en turkisk gendarm eller kavass!
Han lyfte sin hand och svarade:
— Schammarer och haddedihner äro alltid välkomna hos mig, men inte lögnare och förrädare.
Han kastade därvid en betecknande blick på engelsmännen — Lindsay och dennes tjänare.
— Vad menar du med dessa ord? sade jag.
— Dessa män som komma från Aftonlandet för att hetsa paschan på öknens söner. — Varför behöver öarnas konung en konsul i Mossul?
— Dessa tre män höra inte till något konsulat. Vi äro trötta resenärer och begära inte annat av dig än en klunk vatten för oss och en dadel åt våra hästar.
— Om ni inte höra till konsulatet skola ni få vad ni begära. — Träden in och varen välkomna!
Vi bundo våra hästar vid lansarna och gingo in i tältet. Där fingo vi kamelmjölk och tunna, hårda, halvt förbrända rågkakor — tecken till att scheiken ännu inte betraktade oss som sina gäster.
Under den korta måltiden fixerade han oss med mörk blick utan att säga ett ord. — Han hade säkert välgrundad orsak att misstro främlingar, och jag såg på honom att han var nyfiken att få veta något närmare om oss.
Lindsay såg sig om i tältet och frågade mig:
— Han är visst arg den där gubben?
— Det ser så ut.
— Ja, det ser ut som om han ville äta upp oss. — Vad var det han sade?
— Han hälsade oss som otrogna. Vi äro ännu inte hans gäster och måste se upp.
— Men vi ha ju blivit bjudna på både mat och dryck?
— Han har dock inte givit oss brödet med egen hand och inte heller salt. — Han ser, att ni är engelsman och dessa tycker han inte om.
— Hur så?
— Vet inte.
— Fråga honom!
— Detta skulle vara ohövligt. Men vi få nog veta det i alla fall.
Vi voro nu färdiga med det knappa målet och jag reste mig.
— Du har nu givit oss mat och dryck, Mohammed Emin, sade jag, och vi tacka dig och skola berömma din gästfrihet överallt vart vi komma. — Farväl! — Må Allah välsigna dig och de dina!
Detta hastiga uppbrott hade han tydligen inte väntat sig.
— Varför vill ni redan lämna oss? Stanna och vila ut!
— Vi gå hellre då vi se, att din nåds sol inte lyser över oss.
— Men här i mitt tält kunna ni vara säkra.
— Menar du det? Men jag har en annan tanke om säkerheten för oss i en arabs esch schammars svarta tält.
Han gjorde en snabb rörelse mot dolken.
— Vill du förolämpa mig med detta? sade han hotande.
— Nej! Jag bara säger vad jag tänker. I en schammars tält är gästfriheten ingen säkerhet. Hur mycket mindre då i ditt som inte erbjuder någon gästfrihet alls.