Abu-Seif

ABU-SEIF

Äventyrsroman från Röda Havet och Mekka

AV

KARL MAY

Fullständig översättning från originalupplagan av

Axel Kerfve

Kommanditbolaget Chelius & Co., Stockholm, 1913.

INNEHÅLL:

 1. Abu-Seïf.
 2. Två mystiska kvinnor och ett nattligt äventyr.
 3. Hur jag åter fick tag i Halef.
 4. I "Moder Evas" stad.
 5. En öknens dotter.
 6. Ett underligt bröllop.
 7. Svåra instruktioner.
 8. Mitt äventyr i Mekka.
 9. Hur Abu-Seïf gick i snaran.
10. En kuriös engelsman.
11. Hästtjuvarna.
12. Bland arabiska nomader.
13. Scheikens fest.
14. Hur jag vann världens finaste häst.

FÖRSTA KAPITLET.

Abu-Seïf.

"Och. Guds ängel, som hade gått framför Israels här flyttade sig nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, och kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet var där med mörker, men till— lika upplyste det natten. Så kunde den ena hären icke komma uppå den andra under hela natten.

Och Moses räckte ut sin hand över havet; då drev Herren undan havet genom en stark östanvind, som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.

Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och vänster om dem.

Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.

Då nu morgonväkten var inne, blickade Herren på egyptiernas här ur eldstoden och molnskyn och sände så förvirring i egyptiernas här; och han lät hjulen falla från deras vagnar, så att det blef dem svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: ‘Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna’.

Men Herren sade till Moses: ‘Räck ut din hand över havet, så att vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.

Då räckte Moses ut sin hand över havet, och mot morgonen vände havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna, som flydde, möttes därav och Herren kringströdde egyptierna mitt i havet.

Och vattnet som vände tillbaka, övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i hafvet; icke en enda av dem kom undan.

Men Israels barn gingo på torr mark rätt igenom havet, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dom.

Så frälste Herren på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.

Och när Israel såg, huru Herren hade bevisat sin stora makt på egyptierna, fruktade folket Herren; och de trodde på Herren och på hans tjänare Moses."

Jag måste tänka på detta ställe i Andra Moseboken (14 kap. v.19-31), när jag höll in min häst i Hirons eller Hiroths dal, mot Baal Zephon, för att låta min blick glida över Röda havets glittrande böljor. Det kom även över mig något af den fruktan, som Herren måste ha uppväckt uti israeliternas hjärtan. Men jag kände inte någon bävan för detta element som dessvärre ännu alltid inte är att lita på, utan det kom över mig något av denna andäktiga stämning av bävan, som varje troende känner när han beträder en ort, hvilken omtalas i de bibliska historierna, känslan av att här hade den Eviges fot rastat, och här den Odödliges hand härskat. Det var som om jag hörde denna stämma, som en gång ropat till Amrams och Jochebeths son: "Moses, Moses, kom inte närmare, utan drag av dig dina skor, ty den ort, där du nu befinner dig, är ett heligt land." Bakom mig låg således Osiris och Isis land, pyramidernas och sfinxernas land uti vilket Guds egendomsfolk burit träldomens ok och där det sammansläpat Mokattams klippor för att bygga dessa underverk, som än i dag uppväcka de resandes undran. I vassen uti den gamla ärevördiga floden därborta hade konungadottern funnit den lille gosse, vars uppgift det blev, att befria ett helt folk från slaveri; och åt honom blevo givna de tio gudomliga budorden, dessa lagbud, som ännu efter årtusenden äro grunden för alla lagar och bud!

Framför mina fötter glittrade don arabiska vikens böljor i don glödande solons strålar. Dessa böljor hade en gång lyssnat till Jehova Zebaots röst och bildat två murar mellan vilka sönerna från det landet Gosen funnit vägen till friheten, under det att jättefolket som var deras förtryckare och förföljde dem i detta vatten fick ön förskräcklig undergång. — Detta var också samma vatten i vilket senare "Sultan Kebihr", Napoleon Bonaparte; varit nära att omkomma.

På andra sidan Birket Faraun — Faraos sjö — såsom araberna kalla detta vatten, och där de båda vattenmurarna slogo över egypterna, höjer sig Sinais klippmassa, jordens mest berömda berg, väldigt och tidstrotsande liksom de under dunder och blixt över detta berg en gång skallande orden: "Jag är Herren din Gud! Du skall inga andra gudar hava för mig!"

Det var inte endast orten utan fast mer dess historia vars intryck jag inte kunde visa från mig nu, även om jag velat det. Hur ofta hade jag inte lyssnande och med återhållen andedräkt setat i knä på min gamla, goda, fromma farmor när hon för mig berättade om världens skapelse, syndafallet, Kain och Abel, syndafloden, Sodom och Gomorrah, lagens tavlor på Sinai — — — hon hade knäppt mina små händer, så att jag med den tillbörliga andakten skulle kunna eftersäga: "Du skall". — Nu låg hennes jordiska hölje sedan länge under jorden, och jag befann mig på denna ort som hennes ord gjort så levande för mig ehuru blott hennes själs ögon sett densamma.

Jag hade säkert ännu länge setat försjunken på min kamel i dessa tankar, om jag inte just nu fått höra min raske tjänare Halef utbrista:

— Hamdulillah — pris vare Gud — att det är slut med öknen! — Sihdi! Här fins vatten! Stig av och tag dig ett bad alldeles som jag tänker göra det.

Då framträdde en av de båda beduiner, som följt oss såsom vägvisare samt lyfte varnande handen mot mig, sägande:

— Effendi! Gör det inte!

— Varför?

— Emedan melek el newth dödens ängel, bor där. Den som går ut i detta vatten skall antingen drunkna eller föra med sig dödens brodd. Varje droppe i denna sjö är en tår från de hundratusen själar, som här hava gått ur livet emedan de velat döda Sidna Musa — Moses — och hans folk. Här skyndar varje båt och varje skepp över så fort som möjligt utan att rasta, ty Allah, som hebräerna kalla Dschehuwa, Jehowa, har förbannat denna sjö.

— Är det verkligen så att intet fartyg kan lägga bi här?

Ja. — Men jag tänkte här invänta ett fartyg, som kunde taga mig ombord.

— Och detta skulle kanske föra dig till Suez? — Men vi skola föra dig dit. Du kommer dit fortare på våra kameler än på ett fartyg.

— Men jag skall inte till Suez, utan till Tor.

— Då måste du under alla omständigheter fara, men — här kan intet fartyg upptaga dig. Tillåt oss att ledsaga dig ännu ett stycke åt söder, tills vi nå en ort där inga andar bo och där skepp gärna landa för att upptaga dig.

— Hur länge ha vi att rida dit?

— Inte tre gånger så lång tid, som frankerna kalla en timme.

— Nåväl! Framåt!

För att uppnå Döda havet hade jag inte tagit den vanliga vägen från Kairo till Suez. Den mellan dessa båda städer liggande öknen förtjänar redan långt förut inte ökennamnet. Förr var denna sträcka fruktad på grund af dess fullständiga vattenbrist och för de beduinska rövarehorder, som ströko kring i dessa nejder. Nu är det något helt annat. Och detta var orsaken till att jag dragit mig åt söder. En ritt genom det inre ödelandet hade mer intresse för mig än att färdas på banade vägar. Därför ville jag också undvika Suez, som endast kunde bjuda mig det som jag redan sett och lärt känna.

Under vår ritt uppdöko framför oss de båda kala höjderna Dschekehm och Da-ad, och till höger om oss hade vi den höga toppen av Dschebel Gharib, bakom oss Faraos grav. Röda havet sköt in med en vik till vänster och i den viken låg ett fartyg för ankar.

Detta var en av dessa båtar, som man vid Röda havet kallar sambuk. De äro ungefär 20 meter långa och 5 meter breda och ha ett litet akterdäck under vilket merendels är anbrakt en avplankning för härbärgerandet av kaptenen och passagerare. En dylik sambuk har utom åror — ty den framdrives även med rodd — två trekantiga segel, av vilka det ena är ställt så långt från det andra att det, utspänt av vinden, räcker över fartygets hela framdel och där bildar en halfcirkelformad ballong, såsom man kan se på antika mynt och på gamla fresker. Man kan tryggt taga för givet att dessa fartyg med hänsyn till byggnad, bemanning och tackling än i dag följa samma grunder som uti den grå forntiden och att dess nutida sjöfolk besöker samma vikar och ankarplatser, som under den tid, då Dionysos gjorde sitt berömda tåg till Indien. — Röda havets kustfartyg äro vanligen byggda av ett indiskt träslag, som araberna kalla sadsch, och som med tiden blir så hårt i vatten, att man inte kan slå in en spik i detta trä. Då sådant trä inte rötes, så kan man få se sambuker, som äro minst ett par hundra år gamla. Sjöfarten i de arabiska vikarna är mycket farlig. Därför seglas inte heller nattetid, utan man uppsöker en säker ankarplats, så snart mörkret är i antågande.

Den framför oss liggande sambuken hade just gjort detta. Den låg för ankar och var dessutom fast med en tross och låg där utan bemanning vid kusten. Skeppsfolket hade gått i land och lägrat sig vid en liten bäck, som flöt ut i havet. Den man, som med en viss gravitetisk hållning tagit plats på en matta ett stycke från de övriga, kunde antagas vara fartygets kapten eller ägare. och jag säg genast, att han inte var arab utan en turk. Sambuken visade också storherrens, sultanens, färger och besättningen hade turkisk dräkt.

Ingen af alla dessa rörde sig ur fläcken när de fingo syn på oss. Jag red nästan ända fram till den som jag antog vara befälet, lyfte högra handen till bröstet och hälsade honom med avsikt inte på turkiska utan på arabiska:

— Må Gud skydda dig! Är du detta fartygs kapten?

Han riktade på mig en högdragen blick, mönstrade mig mycket noga och en god stund innan han svarade:

— Jag är densamme.

— Varthän ämnar du dig med din sambuk?

— Jag far över allt.

Vad för du för last? — Allt möjligt.

— Mottager du även passagerare?

— Det beror alldeles på.

Detta svar var ju rent af förolämpande. Jag gjorde därför ett kast med huvudet och replikerade i deltagande tonfall:

— Du är en kelleh, en olycklig, ty koranen anbefaller medlidande med de troende. Jag beklagar dig?

Han betraktade mig nu både vredgat och med överraskning och sade:

— Du beklagar mig! Och du kallar mig olycklig? Varför?

— Allah har givit din tunga talandets gåva, men han har förstummat din själ. Vänd dig mot kiblah — riktning till Mekka, föreskriven vid bönen — och bed till Gud att han återger dig själens språk, annars blir du en gång ovärdig att komma in i paradiset.

Han skrattade föraktligt och lade handen på gördeln, i vilken han hade två pistoler och sade:

— Tiga är bättre än illa tala. Du är en narr. Men wergi-baschi Muhrad
Ibrahim föredrar att tiga.

— Wergi-baschi? Tullkontrollör? Du är således en stor och berömd man; men du bör i alla fall ge mig svar när jag frågar dig.

— Jaså. Du tillrättavisar! — Jag ser således inte heller fel. Du är en arab av dscheheïne.

Araberna av den stammen äro vid Röda havet kända som smugglare och rövare. Tullnären hade fått för sig, att även jag var en sådan. Och detta var orsaken till hans mot mig visade frånstötande sätt. Och jag frågade honom:

— Är du således rädd för dessa beni dscheheïne?

— Rädd? Muhrad Ibrahim är inte rädd för någon!

Hur stolt hans ögon än blixtrade vid dessa ord fanns det dock något i hans ansikte som kom mig att tvivla på hans mod. Och jag sade:

— Men om jag nu är en dscheheïne?

— Så får du mig ändå inte att bli rädd.

— Du har med dig tolv gemi-taifasyler — matroser — och åtta tjänare, men jag endast tre män. — Men jag är ingen dscheheïne, jag hör inte ens till arabernas söner, utan jag kommer från Aftonlandet.

— Från Aftonlandet? Du bär likväl en beduins kläder och talar arabernas språk.

— Är detta förbjudet?

— Nej. — Är du en fransman eller engelsman?

— Jag tillhör nemsi.

— En nemsi! utbrast han föraktligt. Då är du antingen trädgårdsmästare eller köpman.

— Intetdera. Jag är en jazmakdschi.

— Ah! En skrivkarl! Och jag som trodde att du var en tapper beduin. En skrivare är ju knappt människa. Han är en penna som dricker bläck. En skrivare har inget blod, inget hjärta, inget mod, inget …

— Håll! avbröt min tjänare Halef, som närmat sig.

— Muhrad Ibrahim! Ser du hvad jag har i den här handen?

Halef hade stigit av kamelen och ställde sig med sin ridpiska framför turken, som rynkade ögonbrynen men svarade:

— En piska.

— Gott! Jag är Hadschi Halef Omar Ben Hadschi Albul Abbas Ibn Hadschi Dawud al Gossarah. Denne sihdi är Kara Ben Nemsi, som inte ens är rädd för själfva fan! — Vi ha genomrest hela Sahara och Egypten och ha utfört många hjältedåd. — Man skall tala om oss i alla kaffehus och i alla värdshus hela världen runt. Och om du nu vågar säga ett enda ord som inte behagar min herre, så skall du få smaka den här piskan om du än är aldrig så mycket en wergi-baschi eller har ännu flere män med dig. Denna hotelse hade en utomordentlig verkan. De båda beduinerna, som varit våra ledsagare hit, hade redan gripit till flykten inför denne wergi-baschi hotande hållning. — De höllo sig i alla fall på lämpligt avstånd. — Matroserna och turkens tjänare hade rusat upp och gripit till vapen, och tullnären hade med en rask rörelse sprungit upp. — Han grep efter sin pistol. Men Halef höll redan mynningen av sitt vapen utaf samma slag framför turkens bröst i det turken ropade:

— Grip honom!

Det goda folket behöll visserligen den hotande hållningen, men ingen vågade lyfta sin hand mot Halef.

— Vet du vad det kan kosta att hota en wergi-baschi med piska? frågade turken.

— Ja, det vet jag, svarade Halef. Att hota en wergi-baschi med piska betyder, att han också skall få smaka den, om han fortsätter att göra sig lika viktig mot oss, när vi fråga honom om något. Du är dessutom en storherrens slav, men jag är en fri arab.

Nu lät jag min kamel böja knä, steg av och tog upp mitt pass.

— Muhrad Ibrahim, sade jag. Du ser nu, att vi äro lika litet rädda för dig, som du för oss. Du har emellertid begått ett mycket stort fel med att snäsa en effendi, skymfa honom, så mycket mer som han står i paschans skugga, i giölgeda padischahnyn.

— I storherrens skugga, den Allah måtte välsigna!

— Men vilken menar du?

— Mig själv.

— Du? Du är ju en nemtsche, alltså en giaur, en otrogen …

— Jaså! Du skymfar fortfarande! avbröt jag honom.

— Du är en otrogen. Och om giaurs står i koranen: "O, I trogne, slut ingen vänskap med sådana, som inte tillhöra er religion. De upphöra inte med att förföra eder och önska endast edert fördärv!" — Hur kan således en otrogen stå i storherrens skugga, vilken är de troendes skydd?

— Jag känner dessa ord, som du nu citerat. De stå i koranens tredje sure, i Amrams sure. Men öppna dina ögon och böj dig i ödmjukhet neder för padischans bjuruldu. — Här är den.

Han fattade pergamentet, tryckte det till pannan, mot ögonen och bröstet samt bugade sig ända ned till jorden samt läste. Sedan gav han mig det åter.

— Varför har du inte genast sagt mig att du är en arkadar, en sultanens skyddsling! Då hade jag inte kallat dig giaur, ehuru du är en otrogen. — Var nu välkommen, effendi!

—Du hälsar mig välkommen och skymfar mig i samma andetag för min tro! Vi kristna känna hövlighetens lagar och gästfriheten bättre än ni. Vi kalla inte heller er för otrogna, ty vår Gud är densamme som eder Allah.

— Detta kan inte vara sant. Vi hava blott en Allah. Men ni ha tre gudar; en fader, en son och en ande.

— Vi hava likväl bara en gud; ty fader, son och ande äro ett. — Ni säga: "Allah il Allah! Gud är gud! — " Och vår gud säger: "Jag är en stark, ende gud." — Er koran säger i den andra suren: "Han är den levande, den evige; honom behärskar aldrig sömnen, aldrig slummern; Han är allt i himmel och på jord." — Vår heliga bibel säger: "Gud är av evighet till evighet, han har allt öppet och dolt för sina ögon; han har skapat världen, och himlen är hans händers verk."

— Är inte detta alldeles detsamma?

— Ja, er kitab — bibel — är god, men er tro är falsk.

— Du misstar dig. Er koran säger: "Rättfärdigheten består inte däri, att ni vända edra ansikten åt öster eller väster (under bönen), utan det rätta är att tro på gud, på den yngsta dagen, på änglarna, på skriften och profeterna och att med kärlek giva efter råd och lägenhet åt anförvanter, åt fader och moderlösa, åt de fattiga och pilgrimerna — ja, åt en och var, som beder därom, att fria fångar, förrätta sina böner, fasthålla vid sina löften, tåligt bära nöd och olyckor. Detta är rättfärdighet och sann gudsfruktan." — Vår heliga bok bjuder oss: "Du skall älska gud över allting och din nästa såsom dig själv." — Uppvisar således inte vår tro alldeles detsamma som det vilket bjudes av er lära?

— Ni ha först och främst bara afskrifvit er kitab efter koranen.

— Hur kan detta vara möjligt, då vår kitab är över två tusen är äldre än er koran?

— Du är en effendi och en effendi måste ju alltid finna grund och skäl även om han har orätt. — Varifrån kommer du?

— Från landet Gipt — turkiskt namn på Egypten — därbortifrån västern.

— Och vart skall du hän?

— Ditöver till Tor.

— Och sedan?

— Till Manastyr — klostret — på Dschebel Sinai — berget Sinai.

— Då måste du över vattnet.

— Ja. — Vart skall du hän?

— Också till Tor.

— Vill du medtaga mig?

— Om du betalar bra och sörjer för att vi inte bli förorenade av dig.

— Du kan vara lugn. Hur mycket begär du?

— För er alla fyra och kamelerna?

—Blott för mig och min tjänare Hadschi Halef. De båda andra skola återvända med sina kameler.

— Varmed vill du betala? Med pengar eller med något annat?

— Med pengar.

— Vill du ha mat ombord?

— Nej, endast vatten.

— Då får du betala tio misri för dig och åtta för denne Hadschi Halef.

Jag skrattade den rappe mannen rakt i ansiktet. Detta var äkta turkiskt att begära aderton misri, nära 100 kronor, för en så kort resa och litet vatten.

— Du seglar ju på en dag till bukten av Nayazat ungefär, där ju ditt fartyg åter går till ankars?

— Ja.

— Nästa middag äro vi i Tor ?

— Ja. — Varför frågar du det?

_ Emedan jag för den korta sträckan inte vill be— tala aderton misri.

— Då får du stanna kvar här och fara med en annan, som skall begära ännu mer.

— Jag tänker varken stanna kvar eller fara med någon annan. Jag reser med dig.

— Du betalar alltså den summa jag begärt?

— Hör på! Dessa båda män ha lånat mig sina djur och ledsagat oss till fots från El Kahira för fyra mariatheresiataler. Vid Hadsch blir varje pilgrim överfraktad för en sådan taler. Jag bjuder dig emellertid för mig och min tjänare tre sådana taler och detta är mer än nog.

— Så må du stanna kvar här. Min sambuk är intet fraktfartyg utan tillhör storherren. Jag har att insamla zehka — allmosor för välgörenheten — och kan inte mottaga passagerare.

— Men om du får aderton misri då kan du detta! Men hör på! Emedan din sambuk tillhör storherren, måste du taga mig med. — Här stå orden: 'Jheb imdad wermek sahihlik itschin meschghul, ejertsche akdschesiz — lämna all hjälp, vara i ansvar för säkerhet, till och med utan betalning.' — Har du förstått detta? — En privatman måste jag betala, men i detta fall inte en tjänsteman. — Men jag ger dig frivilligt dessa tre thaler. Går du inte in på detta, så måste du taga mig med för intet.

Han såg sig försatt i trångmål och började jämka på sina fordringar.
Slutligen räckte han mig handen och sade:

— Nå, låt gå, då! Du är en giölgeda padischanyn, och jag skall ta dig med för tre thaler. Giv hit!

— Jag betalar dig när vi komma fram till Tor och jag lämnar fartyget.

— Effendi! Äro alla nessarah — kristna — lika snåla som du?

— Inte snåla, men försiktiga. — Tillåt att jag beger mig ombord. Jag ämnar inte sova i land utan på fartyget.

Jag betalade mina vägvisare, vilka, så snart de även erhållit bakschisch — drickspengar — bestego sina kameler och anträdde återtåget trots att det led mot slutet på dagen. — Halef och jag gingo ombord. Jag hade inte något tält. — Under resorna i öken har man att utstå lika mycken hetta om dagarna som köld om nätterna. — Den som är fattig och inte har något tält smyger sig under natten intill sin häst eller kamel för att under vilan värma sig av denne. Men jag hade inte längre något djur, och då nätterna här vid vattnet voro kallare än uppe i landet, så föredrog jag att söka skydd bakom avbalkningen i fartygets akter.

— Sihdi, sade Halef. Gjorde jag inte rätt i att visa den där wergi-baschi piskan?

— Jag vill inte klandra dig.

— Men varför talar du jämt om, att du är en otrogen?

— Därför att jag inte är rädd att säga sanningen.

— Visserligen inte. Men du är ju på väg, att bli en rättrogen. Vi äro nu på det vatten som frankerna kalla Bar-el-åt höger Mekka, profetens städer. — Jag skall besöka dem båda, och vad skall du göra?

Han uttalade öppet den fråga, som jag gjort mig sedan flere dagar. Varje kristen, som vågar besöka Medina eller Mekka är i dödsfara. — Men var det verkligen så farligt? — Behöver man upplysa om, att man är en kristen? — Är det dessutom inte skillnad under en lugn tid, när inte pilgrimernas stora karavaner rörde upp fanatismen därstädes? —

Jag hade ofta läst att ingen otrogen fick beträda en moskés inre, men hade själv ofta varit inne i sådana. — Kunde det inte gå för sig på samma sätt i de båda heliga städerna? — Jag hade funnit Orienten i många avseenden helt annorlunda och mycket nyktrare än man vanligen lärt sig betrakta den, och kunde alls inte få för mig att ett kort, kanske timlångt besök i Mekka kunde vara så farligt för mig. — Turken hade tagit mig för en beduin och det fanns sannolikheter för att även andra skulle hysa samma mening. — Och likväl kunde jag inte komma till något beslut. Därför svarade jag också Halef:

— Detta vet jag ännu inte.

— Du kan gärna gå med mig till Mekka, sihdi, sade Halef, och dessförinnan i Dschidda antaga den rätta tron.

— Nej, tack så mycket! Därav blir jämt intet.

Ett rop från land avbröt vårt samtal. Turken hade kallat sitt folk till aftonbön.

— Effendi! sade Halef. Solen går nu ned bakom jorden. Tillåter du att jag beder?

Han föll på knä och bad. Hans röst blandades med turkarnas unisona stämmor. Men knappt hade dessa tystnat förrän en annan röst gjorde sig märkbar. Denna genomträngde mörkret, som inhöljde sjöns norra sida.

"Hos Allah ha vi vår fulla förnöjelse, och härlig är han, vår beskyddare! — Det fins ingen makt och intet välde utom hos gud, den höge, den store! O, vår Herre, ïa Allah, o, gärna förlåtande, o, allgode, ïa Allah, Allah hu!"

Dessa ord framsades med en djup basröst, men för varje gång som namnet Allah nämndes togs detta en kvint högre. — Jag kände dessa ord och denna röst. — Så pläga de tjutande dervischerna bedja. —

Turkarne hade rest sig och tittade åt det håll, varifrån rösten förnams. — Först kom en liten, knappt sex fot lång och fyra fot bred flotte, och på denna knäböjde en man som paddlade sig fram med en åra och bad i takt med paddlandet. Han hade en vit turban och under denna en röd tarbusch. Vit var hela hans övriga klädning.

Detta var tecknet att han hörde till fakirsekten Kaderijeh, som mest består av fiskare och skeppare och som stiftats av Abdelkader el Gilani.

När han fick syn på sambuken hejdade han sig ett ögonblick, men ropade därpå:

— La ilaha illa lah!

— Illa lah! svarade de andra i korus.

Han höll upp mot fartyget, angjorde sin flotte och steg ombord. Halef och jag befunno oss inte ensamma på tullbåten, ty kyrekdschin — styrmannen — hade följt oss och till denne vände sig dervischen.

— Gud bevare dig, sade han.

— Mig och dig, kom svaret.

— Hur mår du?

— Bra, liksom jag hoppas att du mår.

— Vilken tillhör denna sambuk?

— Hans herrlighet storherren, Allahs skyddsling.

— Och vilken är kapten?

— Wergi-baschi Muhrad Ibrahim.

— Vad har ni för last?

— Ingen. Vi resa från ort till ort för att upptaga allmosor såsom är anbefallt av storscheriffen av Mekka.

— Ha de troende givit rikligt?

— Ingen ha mankerat. Rikliga allmosor ha influtit, vilket Allah skall återgälda dubbelt.

— Varthän skola ni segla nu?

— Till Tor.

— Dit kunna ni inte hinna i morgon.

— Vi skola nästa natt ankra vid Ras Nayazat. — Vart ämnar du dig?

— Jag skall till Dschidda.

— På den där flotten?

— Ja! Jag har avgivit ett löfte, nämligen att på mina knän uppnå Mekka.

— Men har du tänkt på bankarna, klipporna, under vattensskären, de elaka vindarna och hajarna, som komma att kringsvärma din flotte?

— Endast Allah är den starke. och han skall skydda mig. — Vilka äro dessa båda män?

— En giaur — en nemsi med tjänare.

— En otrogen! Vart skall han hän?

— Till Tor.

— Tillåter du att jag äter mina dadlar här? Sedan skall jag färdas vidare.

— Vore det inte bättre, att du tillbrakte natten här?

— Nej, jag måste vidare.

— Men detta är lifsfarligt.

— Den troende behöver ej rädas. Hans liv och hans slut står upptecknat i livets bok.

Han slog sig ned och tog fram en hand full dadlar.

Jag hade riglat igen luckan till avbalkningen och lutat mig över relingen. Som de båda talande befann sig en bra bit från mig, och då jag låtsades vara fullt upptagen med att betrakta vattnet, kunde man gärna inte misstänka mig för att hava lyssnat till dem. Dervischen fortsatte:

— Är denne nemsi rik?

— Nej.

— Hur kan du veta detta?

— Han kan bara betala en sjättedel av vad kaptenen begärt för att överfrakta honom. Men han har en bjuruldu från storherren.

— Då är han helt visst en förnäm man. Har han med sig mycket saker?

— Ingenting alls, men han är väl beväpnad.

— Jag har aldrig sett en nemsi, men jag har hört att de skola vara mycket fredliga av sig. Han bär nog vapen bara för syns skull. — Men nu är jag färdig med min måltid och reser vidare. Hälsa din herre och tacka från mig, därför att han låtit en fattig fakir få komma ombord.

Några ögonblick senare knäböjde han åter på sin flotte, tog åran och förde den i takt med att han sjungande bad sitt: ïa Allah, Allah hu!

Denna fakir hade gjort ett visst intryck på mig. — Varför hade han gått ombord och inte hellre landat vid stranden? — Varför hade han frågat om jag var rik och under hela samtalet mönstrat däcket och fartyget med en uppmärksamhet, som han likväl på samma gång syntes vilja dölja? Jag hade visserligen ingen som helst anledning att oroa mig för detta, och likväl föreföll mig denne man mycket misstänkt. — Jag skulle kunna gått ed på, att mannen inte var någon dervisch.

Som jag inte längre kunde observera honom med blotta ögonen tog jag min kikare. Ehuru skymningen i dessa nejder blott är mycket kort, kunde jag likväl ännu se honom med kikaren. — Nu låg han inte längre på knä, såsom han ju ändå skulle göra det för att hålla sitt avgivna löfte, utan han hade bekvämt satt sig tillrätta och halvt vänt flotten. — Han rodde in mot samma kust, som den där vi lågo. — Här var säkert ugglor i mossen.

Halef stod bredvid mig. Han syntes upptagen av samma tankar som jag, när han sade:

— Sihdi! Kan du ännu se honom?

— Ja.

— Han ror in mot land och tror att vi inte se det.

— Alldeles. — Vad tror du om den där mannen?

— Blott Allah är seende. Men även Halef har skarpa ögon.

— Och vad har du sett?

— Att denne man varken var dervisch eller fakir.

— Jaså du misstänker det.

— Ja, sihdi! Eller har du någonsin läst eller hört att en dervisch av kaderijeh-orden ber och sjunger hawlajyp-litanian — de tjutande dervischernas litania?

— Alldeles riktigt! Men varför skulle han ge sig ut för att vara fakir när han inte är det?

— Detta måste man utforska, effendi. — Han sade även att han under natten skulle resa vidare. — Varför gör han inte det?

Styrmannen avbröt nu vårt samtal sägande:

— Var vill du sova, effendi?

— Jag tänker lägga mig i tajta-perde, avbalkningen.

— Det går inte.

— Varför det?

— Emedan pengarna bevaras där.

— Skaffa oss då en matta eller filt att lägga på oss, så kunna vi sova här på däcket.

— Du skall få detta, sihdi. Men vad skulle du göra om det kom fiender ombord.

— Vilka fiender?

— Rövare.

— Finns det rövare här i trakten?

— Dscheheïne—bandet håller till här vid kusten. Detta är beryktat som en hord av stora chirsizler, spetsbovar. Varken fartyg eller vägfarande kunna vara säkra för dessa.

— Jag tänker, att eder kapten är en nog så tapper man, som allra minst fruktar rövare, såsom varande en storherrens ämbetsman.

— Helt visst inte. Men vad förmår han och vi alla om vi skulle råka ur för Abu-Seïf. — 'Svärdens fader' — den farligaste av dem alla, lika farlig som lejonen i bergen och hajarna i havet.

— Abu-Seïf.? — Jag har aldrig hört talas om honom.

— Han är chefen för ett farligt band. Under betestiden föra dessa dscheheïner sina hjordar till de båda öarna Libnah och Dschebet Hassan, men lämna där endast få män till herdar. De andra draga ut som rövare. — De kapa fartyg och farkoster och taga antingen allt som de komma över eller och utprässa de en dryg lösepenning. Denne Abu-Seïf. är deras anförare.

— Men vad gör regeringen mot detta?

— Regeringen? kom svaret undrande.

— Ja, ni har väl giölgeda padischahnyn, stå väl i storherrens skugga?

— Den räcker inte mot Dscheheïne. Dessa äro fria araber, som skyddas av storscheriffen i Mekka.

— Varför fånga ni inte dessa rövare då?

— Effendi! Du tycks inte förstå den här saken. Vilken tror du kan fånga
Abu-Seïf.?

— Men han är väl ändå en människa?

— Han har den ondes, scheitans, hjälp. Han kan göra sig osynlig, han kan fara genom luft och vatten; han kan inte såras ens av varken svärd, kniv eller kula. Hans svärd är förhäxat och tränger genom dörrar och murar och kan i ett hugg döda hundrade liv.

— Ett så'nt svärd skalle jag just vilja se.

— Bevara dig för uppfyllandet av en sådan önskan. Djävulen skall tala om för honom, att du vill se detta svärd, och då kan du också lita på, att han skall komma. Bed därför till gud innan du nu går till vila, att han måtte skydda dig från alla faror, som kunna hota.

Jag tackade artigast för rådet, och han gav oss täckena i vilka vi inhöljde oss, och vi somnade snart, trötta som vi voro efter resan. Under natten hade några matroser vakt på land hos de sovande och ombord för att skydda tullintäckterna. På morgonen samlades sedan alla på fartyget. Ankaret lyftes och seglen tillsattes. Kursen togs åt söder.

Vi hade seglat ungefär fyra timmar då vi uppmärksammade en båt, som rodde i samma riktning. När vi kommo närmare denna sågo vi två män och två alldeles beslöjade kvinnor.

Båten höll upp mot oss och man gav tecken, att man ville tala med oss. Styrmannen på sambuken fick befallning att lova upp i vinden, och snart kunde vi höra en av roddarne ropa:

— Sambuk! Varthän?

— Till Tor.

— Vill ni taga oss med?

— Betala ni?

— Naturligtvis.

— Välan! Må göra då.

De prejande blevo tagna ombord och deras farkost togs på släp.

ANDRA KAPITLET.

Två mystiska kvinnor och ett nattligt äventyr.

Kaptenen begav sig till kajutan för att ställa den i ordning åt damerna. När de skulle dit måste de passera den punkt där jag stod. Såsom varande europé behövde eller brukades ej att jag vände mig från damerna och jag gjorde då genast den iakttagelsen, att dessa damer märkvärdigt nog inte voro parfymerade. Annars brukar detta kännas på långt håll. — Men där fanns en helt annan odör, nämligen den hos varje oriental bekanta lukten av till hälften kamel och tobak, rasr-tobak, som rökes mycket av beduinerna, och som har ganska stor inverkan på såväl lukt— som smaknerverna och som till lukten mycket påminner om ett slags sjögräs där i trakten, vilket mycket användes till madrassfyllning. — Jag fick allt nog härav det intrycket att det var två kameldrivare som passerade mig. I alla fall var det inte doften av parfymerade kvinnor.

Jag kastade också en sökande blick efter dem tills de försvunno bakom dörren till hytten, men kom ej till annat resultat, än att den där lukten kunde bero på, att dessa kvinnor nyligen företagit en längre kamelfärd och att doften av öknens skepp därför ännu hängde i deras kläder.

Hur naturligt detta antagande var, gav det mig ingen ro. De båda roddarne — kvinnornas ledsagare — talade först länge med styrmannen och med kaptenen. Därpå kom den ene fram till mig och sade:

— Jag hörde att du är en franker, effendi.

— Ja.

— Då är du obekant med denna ort?

— Ja.

— Du är en nemsi?

— Ja.

— Hava nemsierna också en padischa?

— Ja.

— Och paschor?

— Ja.

— Du är väl inte en pascha?

— Nej.

— Men en berömd man?

— Vid Gud, mycket.

— Du kan skriva?

— Ja, och mycket vackert.

— Även skjuta?

— Ännu bättre.

— Och du skall resa till Tor med denna sambuk?

— Ja.

— Du skall sedan längre söderut?

— Ja.

— Känner du till engelsmännen?

— Ja.

— Har du kanske vänner bland dessa?

— Ja.

— Detta var ju bra. — Är du stark?

— Fruktansvärt, som ett lejon. — Skall jag visa detta?

— Nej, effendi.

— Men jag borde göra det emedan din nyfikenhet är större än andras tålamod kan uthärda. Packa dig genast undan och kom inte igen.

Jag grep honom vid axlarna och vände honom i lämplig riktning samt gav honom en stöt så att han flög över däcket och slutligen hälsade detta med magen. Men i ett nu var han äter på benen och framme hos mig.

— Ve dig! ropade han. Du har förolämpat en troende. Du måste dö!

Han drog sin handschar och störtade mot mig. Hans sällskap följde efter med draget vapen. Hastigt ryckte jag till mig Halefs ridpiska för att salutera mina angripare med denna. Men det skulle inte komma så långt, ty dörren till hytten öppnades och ett av fruntimren visade sig. Hon lyfte stumt sin hand och drog sig åter tillbaka. De båda araberna hejdade sig i anloppet och gingo ljudlöst åt sidan. Men deras ögon sade mig, att jag inte hade något gott att vänta af dem.

Turkarna hade betraktat denna episod med stor likgiltighet. Blev någon dödad på fartyget, så var det väl så bestämt av kismet, ödet.

Beträffande mig så hade de många onödiga frågorna brakt mig i harnesk. — Men voro de verkligen så onödiga? Hade de inte snarare ett visst ändamål? Orientalerna äro inga pratmakare, allra minst med obekanta, som han därtill vet vara av annan religion, alltså giaurs.

Jag hade av lust att driva med dem, utgivit mig för en berömd man och för att vara en stor skytt. Varför ville han veta, om jag var en pascha, en berömd man, en skrifvare, en god skytt? Vad kunde han ha för gagn av att veta, om jag skulle draga vidare söderut och om jag hade vänner bland engelsmännen? — Varför hade han vid bejakandet av denna fråga sagt: Rätt så, eller något dylikt? Och vad kunde det angå honom om jag var stark? Dessutom hade han frågat mig på ett sätt som om jag vore ställd under förhör, ja såsom en öfverordnad frågar en underlydande. Mest påtagligt var emellertid den ögonblickliga lydnad med vilken han och hans kamrat hörsammat kvinnans tecken. Detta var något ovanligt, ja, till och med misstänkt på en plats av jorden, där kvinnan uti livets förhållande i regeln inte har något alls att säga utan i stället intar en mycket underordnad roll.

— Sihdi, sade Halef, som inte vek från min sida. Såg du honom?

— Vilken menar du?

— Den skäggige.

— Den skäggige! — Vem hade skägg?

— Kvinnan.

— Kvinnan? Hade hon skägg?

— Ja, hon hade inte ansiktet fullt betäckt med sin jaschmah, slöja, vilken glidit något åt sidan. Och då fick jag se att hon hade skägg.

— Mustascher?

— Nej, helskägg. — Det är således inte en kvinna, utan en man. Skall jag upplysa kaptenen om detta?

— Ja, men inte så att någon annan hör det.

Han gick. Han hade säkert inte sett fel, ty jag visste, att man mycket väl kunde lita på hans skarpa ögon, och genast satte jag denna omständighet i förbindelse med dervischen. Jag såg Halef tala med kaptenen; denne skakade sitt huvud och skrattade. Han trodde inte på denna sak. Halef lämnade honom med en uppbrakt min och återvände till mig.

— Sihdi! Han är så dum, att han tror att jag är lika dum?

— Hur så?

— Och att du är ännu dummare än jag.

— Månne det?

— Han säger, att kvinnor äro skägglösa och att män aldrig gå i kvinnokläder. Men vad tror du, om denna kvinna med helskägg? Förmodligen är hon en dscheïne.

— Kanske det.

— Då måste vi ha ögonen öppna.

— Just det enda, som vi för tillfället ha att göra. Men samtidigt måste vi noga dölja våra misstankar. Du kan hålla dig undan från mig, men så, att vi genast kunna bistå varandra.

Han avlägsnade sig ett bra stycke, och jag slog mig ned på mattan. Där sysslade jag en stund med att göra anteckningar i min dagbok, men höll samtidigt en blick på hytten med de båda kvinnorna. En aning sade mig, att vi därifrån hade att vänta någon obehaglighet, men dagen förgick utan att något störande inträffade.

Redan mörknade det till natt när vi löpte in i en liten vik och gingo för ankar. Viken var en hästskoformig bukt av Dschebel Nayazet — Röda havet — vid foten av Sinais höga granitmassor. Kusten var ganska smal, ty blott några få steg från stranden reste sig de väldiga klyftorna mot himlen. Ankarplatsen erbjöd fullständig säkerhet mot vindarna, men hur kunde det vara med skyddet mot annat? Jag skulle för den delen gärna ha velat undersöka dessa klyftor litet närmare, men dessvärre blev det redan mörkt innan turkarna kommo i land och fingo nattelden tänd.

De båda aftonbönerna el magreb och sedan el aschia genljödo mot de båda bergväggarna. Om några där höllo sig dolda måste dessa genast fått klart för sig var vi lågo, även om de inte kunde se vår strandeld. Liksom föregående kväll föredrog jag att vara ombord. Och jag hade gjort upp med Halef att vi skulle tura om med att hålla vakt.

Något senare kommo några matroser ombord, för att hålla vakt, och då kommo även de båda kvinnorna ut ur hytten som för att hämta luft. De hade nu beslöjat sig mycket väl, men de återvände i alla fall snart till kajutan, vars dörr jag inte släppte ur sikte där jag nu låg på fördäck.

Halef sov ungefär tio steg från mig. Mot midnatt väckte jag honom försiktigt och sade:

— Kan jag nu lita på dig som vanligt?

— Som på dig själv.

— Håll då vakt och väck mig vid minsta omständighet, som kan synas misstänkt.

— Sihdi! Du kan sova lugnt.

Jag lindade in mig i mattan och slöt ögonen. Men jag kunde inte somna. Jag räknade, men detta hjälpte inte. Så vände jag upp ögonkloten att pupillerna skötos upp under ögonlocken — ett beprövat medel — och försökte låta bli att tänka på något alls. — Jag började slumra in — — — Men vad var detta?

Jag stack upp huvudet ur mattan och såg bort mot Halef. Han hade visst också hört något, ty han syntes lyssna, stödd på ena armbågen. Jag lutade mig ned och lade örat mot däcket för att få en bättre ljudledare. Och jag märkte nu samma sällsamma ljud som nyss.

— Hör du något? viskade jag till Halef?

— Ja, sihdi! Vad kan det vara?

— Jag vet inte.

— Inte heller jag. Men hör!

Ett svagt ljud med ett knappt hörbart plaskande läte förnams från aktern. — Elden på stranden hade slocknat.

— Halef! Jag skall gå akteröver ett tag. Se efter mina vapen och kläder.

Av turkarna, som kommit ombord, lågo två och sovo på däcket, den tredje satt nedhukad och sov även den. — Det kunde antagas att man observerade mig från kajutan, varför jag, trots mörkret, måste vara mycket försiktig. Jag lät därför bössan och studsaren ligga, samt tog av mig turbanen och min haik, mantel, vars vita färger kunde förråda mig. Därpå lade jag mig tätt utefter däcket och kröp långsamt akterut till en liten lejdare som förde upp till ratten och rorkulten. Jag reste mig tyst som en katt och jag kröp sedan ännu längre akterut.

Då fick jag genast lösningen på ljudet.

Båten, med vilken de båda kvinnorna och deras roddare kommit, hade blivit anhalad till sambukens ena sida. I denna båt befunno sig tre män, som togo emot paket, vilka på en lina sakta firades ned till dem från ett av hyttens fönster. Ljudet, som väckt mig, åstadkoms av detta nedfirande.

Jag var genast fullt på det klara med vad saken gällde. Man höll på att plundra sambuken på dess tullintäckter och — —

Längre hann jag inte förr än någon ropade:

— Alargha! Iz chijanisch! — Pass på! Vi äro upptäckta !

Ropet kom från stranden, och i samma stund knallade ett skott. En kula borrade sig in i en planka helt nära mig. Ett andra skott följde, och så ett tredje, men kulorna susade lyckligtvis över mitt huvud. Men jag vågade inte längre utsätta mig för denna eld. — Jag hann emellertid se, att båten med rovet lade ut. Då rusade jag med ett par jättesprång ned på däcket.

I samma stund öppnades dörren till kajutan. Nästa ögonblick rusade nio män mot mig. Men några kvinnor såg jag inte till.

— Halef! Hitåt! ropade jag.

Men tre av dessa nio hade i en blink kastat sig över mig och höllo mina armar så att jag inte kunde komma åt mina vapen i gördeln.

Tre andra rusade mot Halef, medan två gjorde sig all möda med att gripa mina nävar, med vilka jag så gott jag kunde sökte freda mig.

Från stranden knallade skott på skott. Där hördes också kommandorop av en djup basröst i vilken jag genast igenkände dervischen, som kvällen förut kommit till oss på flotten!

— Döda inte denne nemsi, utan bind honom! hörde jag.

Jag förmådde inte göra mig fri. De voro nu sex mot en.

Knallen av en pistol hördes, och så Halefs röst:

— Sihdi! Jag är sårad! Jag gjorde en väldig kraftansträngning och lyckades bli fri. Men hörde nu dervischen:

— Bedöva honom!

I samma stund träffades mitt huvud av ett slag som berövade mig medvetandet. Det susade först som en bränning i mina öron, sedan störtade jag till däck och hade där en mycket svag förnimmelse av, att jag blev bunden och bortsläpad.

När jag kvicknade till kände jag en svår smärta i bakhuvudet. Och det dröjde länge innan jag kunde få någon reda uti vad som hänt. — Runt omkring mig rådde djupaste mörker, men av ett porlande läte kunde jag förmoda att jag befann mig i kölrummet av ett fartyg, som tycktes göra snabb fart. Mina armar och ben voro hårt fastbundna, så att jag inte kunde röra dem. Jag var bunden inte med rep utan med dukar, och jag hade svårt att freda mig från skeppsråttorna, som voro mycket närgångna.

Sålunda fick jag ligga där länge innan jag förnam ljudet av annalkande steg. Där kom någon, som löste mina fjättrar och sade:

— Kom upp!

Jag reste mig med stor möda. Genom ett halvskumt mellandäck fördes jag upp. Jag gjorde därunder den erfarenheten, att man fullständigt avväpnat mig, men ej tagit från mig annat än mina vapen.

När jag kommit upp märkte jag att jag befann mig på en skarp byggd liten bark som förde två trekantiga och ett trapetsformigt segel. En dylik tackling krävde en kapten, som i detta stormiga hav med dess många rev och ytterst farliga blindskär kände sitt yrke i högsta grad och måste besitta stor kallblodighet. Fartyget var mycket väl bemannat och hade i förstäven en kanon, som dock var väl maskerad under balar, kistor och lådor, så att den gärna inte kunde ses från passerande fartyg. Manskapet bestod utav brunsvarta karlar, alla beväpnade till tänderna. På akterdäck syntes en ensam man i röda byxor, blå kaftan och grön turban. Hans långa väst var rikt guldstickad och i bassora-schalen — som tjänade honom till gördel glänste kostbara vapen.

Jag kände genast igen dervischen på flotten i denne man. Nu närmade sig honom en arab, densamme som jag kastat från mig på sambuken. Och jag fördes fram till dessa. — Araben mönstrade mig med en hotfull blick. Dervischen — såsom jag ännu kallade honom — gav mig en blick av djupt förakt, när han sade:

— Vet du vem jag är?

— Nej. Men jag anar det, svarade jag kallt.

— Nå, vad anar du då?

— Att du är den omtalade Abu-Seïf.

— Alldeles! — Knäböj, usle giaur!

— I koranen står det, att man endast skall knäböja inför Allah.

— Detta gäller endast de rättrogne. Alltså, måste du visa mig din aktning genom att böja knä inför mig.

— Säkert finns det andra sätt att visa denna aktning, om du ens kan räkna på sådan.

— Böj knä! Eller ock krossar jag ditt huvud!

Han hade rest sig och drog ett kort, krokigt svärd. Jag steg honom närmare och sade:

— Du är således inte Abu-Seïf. utan en simpel bödel eller skarprättare.

— Jag är Abu-Seïf. och står vid mitt ord. — Ned på knä, eller ock ligger ditt huvud vid mina fötter!

— Akta du ditt eget huvud!

— Hund! — Giaur!

— Fege stackare!

— Fege stackare! gnisslade han. — Kallar du mig, Abu-Seïf., feg?

— Nattetid smög du dig med ditt folk på tullsambukenoch dina dschasusler, spioner, klär du som kvinnor. Men nu är du modig, när du inte tror dig ha något att frukta.

— Men vore du ensam mot mig, skulle jag genast lära dig annat.

Han stod där alldeles häpen över dessa mina ord. Men så brast han ut:

— Jag är Abu-Seïf., svärdens fader; tio män av samma slag som du förmår intet mot mig.

— Rätt så! — På det där sättet skall man skrävla, när man tror sig säker.

— Du är galen! — Hade du mod dig nio, ja tio, ja, än fler, till hjälp, skulle jag genast visa, vad ni alla gå för.

— Kanske jag kan bättre reda mig mot dig alldeles ensam.

— Jag hör, att du är galen.

— Och jag, att du är en feg man. Du dödar med munnen. Men med svärdet blir det en helt annan sak.

Detta svar var nog att råga måttet. Men jag hade måst spänna strängen till det yttersta. Det gick också som jag beräknat. Han ryckte till sig ett svärd ur arabens gördel och kastade detta åt mig i det han sade:

— Försvara dig! — Vid tredje hugget är du dödens!

Situationen var allt fortfarande rätt kritisk tills jag fått det åt mig kastade svärdet i handen. Abu-Seïf. kunde nog vara en utmärkt fäktare efter orientaliska begrepp. Men det roade mig i alla fall att nu korsa en klinga med denne "svärdens fader", så mycket mer som jag just inte hade annat val i denna stund.

Vår kontrovers hade emellertid samlat intresserade åhörare. Nästan hela den inte under tjänst upptagna besättningen hade närmat sig, alla säkert övertygade om, att jag vid tredje hugget fått nog för alltid. Det kunde ju anses hyggligt ändå, att han inte gav mig banesåret med detsamma!

Han gjorde genast ett blixtsnabbt och kraftigt, men väl obehärskat utfall mot mig. Jag parerade lätt med en kvart och sökte en lämplig blotta på honom. — Jag gjorde ett cirkelhugg, men han gled raskt undan och försökte ett nytt angrepp med en prim, som också missade. — Nu försökte jag med en espandon. Ursinnig svarade han med en vinkelkvart, som jag lätt parerade — det tredje angreppet — med ett sidsteg. Men nu svarade jag med att parera så att hans svärd i en vid båge flög — över bord!

Ett rop hördes av harm och häpnad.

Jag steg undan och sänkte svärdet.

— Abu-Seïf.! sade jag. Konsten att fäkta är du allt litet klen i.

— Hedning! Otrogne hund! — Du måste vara en trollkarl, som kunnat slå svärdet ur min hand!

— Eller också är du alldeles för grön i konsten att hålla vapnet kvar. Jag hade kunnat döda dig redan i andra utfallet. Men det roade mig mer att avväpna dig på sätt som jag gjort. — Här är svärdet. Tack för lånet.

Detta tycktes göra honom ännu mer häpen. Han stirrade på mig en stund och sade sedan:

— Du är ännu i mitt våld. Men du har likväl ditt öde i dina egna händer.

— I vilket avseende? På vilket sätt?

— Om du gör som jag föreslår, skall du snart åter vara en fri man.

— Vad skall jag då göra?

— Du skall fäkta mer med mig.

— Det kan jag gå med på.

— Och du skall lära mig din metod.

— Det kan jag också vara med på.

— Men du får inte visa dig för främmande ögon så länge du är här ombord.

— Gärna det.

— Du får inte säga ett ord om detta till din tjänare.

— Han lever således?

— Ja. Men han ligger sjuk.

— Sårad således?

— I armen, och så har han brutit ena benet. Han kan inte resa sig.

— Min tjänare är också min vän. Jag ser helst att jag får vårda honom själv.

— Detta tillåter jag inte. Men han skall bli väl vårdad i alla fall.

— Benet måste inriktas om det är brutet, sade jag. Det finns nog ingen här, som begriper att göra detta, mer än jag.

— Jag är själv så skicklig som en dscherrah — sårläkare. Hans sår är förbundet och benet spjälat. Han har inga plågor och är belåten.

— Detta ville jag allt höra honom säga själv.

— Vid Allah och profeterna är det sant! Vill du inte tro mig, så återser du honom aldrig. — Men det är ännu en sak som jag önskar av dig.

— Låt höra!

— Du är kristen och måste akta dig att förorena någon av mitt folk.

— Gärna det.

— Du har vänner bland engelsmän?

— Ja, det har jag.

— Finns det paschor bland engelsmän? I så fall skola dessa lösa ut dig.

Jaså han var på den bogen. Det var bättre att få något för mig än att taga mitt liv. — Jag svarade:

— Hur mycket begär du?

— Du har för litet med dig.

Jaså. Han hade snokat reda på detta också. Jag svarade:

— Troligen inte. Jag är långt ifrån rik.

— Att döma av dina vapen och instrument, som jag inte begriper, är du i alla fall en man av betydelse.

— Kanske det.

— Även en berömd och känd man.

— Möjligen.

— Du har sagt detta på sambuken.

— Mera som skämt.

— Troligen med sanning därunder. Med din skicklighet att föra vapen, måste du vara en stor zabit — officer. — Och för en sådan betalar din pascha nog en vacker och rundlig lösen.

— Troligen blir det i stället du, som får betala det här äventyret. Du får klara den saken med mitt lands eltschi, sändebud.

— Här finns inga eltschi av något slag i dessa trakter.

— Jo, i Stambul, hos storherren. Jag innehar dessutom av denne en bu-dscheruldi, eller bjuruldu, som ni kallar den. Jag står således i storherrens skugga.

Han skrattade.

— Här betyder storherren ingenting, sade han. Här befaller endast storscheriffen i Mekka. Och jag är mäktigare än båda dessa. — Inte heller tänker jag bry mig om dina sändebud. Men möjligen engelsmännen.

— Varför just dem?

— De skola naturligtvis utlösa dig.

— Genom vilken?

— Genom att lösa dig mot min bror.

Detta var en nyhet och tydligen pudelns kärna. Abu-Seïfs bror hade råkat i engelsmännens våld.

— Han har råkat ut för ett egyptiskt fartyg och blivit tillfångatagen, fortsatte Abu-Seïf. — De ha fört honom till Eden — Aden vid Bab-el-Mandeb. — Man ämnar hänga honom. — Men nu ska de få utväxla honom mot dig.

— Går nog inte, sade jag. Jag är först och främst inte engelsman.

— Dödas min bror, måste även du dö. Men du skall skriva ett brev till engelsmännen om mitt förslag. Jag skall styra om att det kommer fram. Skriver du förståndigt, så kan det nog lyckas. Annars vet du nu ditt öde. Du får på dig tillräcklig tid.

— Hur lång?

— Vi ha en elak sjö för oss. Men jag skall likväl segla även om nätterna. Om vinden håller i sig på detta streck kunna vi om fyra dygn vara i Dschidda. Därifrån till trakten av Sahna tar det ungefär lika lång tid. — Du har alltså på dig en god vecka att skriva på.

— Nåväl! Man kan ju alltid försöka.

— Och du lovar att inte göra något försök att fly?

— Nej, det lovar jag inte.

— Allah akbar, Gud är stor! Du är ärligare än jag tänkt en giaur kunna vara. Du säger således att du ämnar fly.

— Nog skall jag bjuda till.

— Då kunna vi inte heller fäkta. Du skall begagna tillfället att därunder döda mig. — Kan du simma?

— Som en fisk.

— Men det finns hajar och annat i det här vattnet, som kan bringa en simmare om livet.

— Ja, jag känner till det.

— Du kommer att bevakas på det strängaste. Man— nen här vid min sida skall inte släppa dig ur sikte. — Du har skymfat honom. — Han skall inte släppa dig, an— tingen du blir fri eller måste dö.