— Men hur kommer det, i vilket fall som helst, att gå för min tjänare?
— Den skall det inte gå någon nöd på. Visserligen har han begått en svår synd med att vara din tjänare, men han är varken turk eller giaur, och blir fri antingen på samma gång som du eller efter din död. — Nu kan du tills vidare stanna uppe på däck. — Men när man befaller att du skall gå under däck och bli inlåst, gör du bäst i att lyda.
Han lämnade mig och jag fördes ned på däcket.
Jag gick först för över och promenerade sedan långs efter relingarna, samt slog mig sedan ned för att vila. Hela tiden höll sig den där araben i min närhet på ett avstånd av fyra till fem steg.
Detta var verkligen lika överflödigt som för mig obehagligt. Men ingen annan syntes det minsta bekymra sig om mig. Ingen människa tilltalade mig.
Tigande gav man mig vatten, kuskussu och några dadlar.
Så snart något annat fartyg kom i sikte och skulle passera oss, fördes jag under däck, ned i en kajuta eller hytt, utanför vars stängda dörr en vakt ställdes tills man åter förde mig upp. Om nätterna bommades jag in i ännu säkrare förvar bakom lås och riglar.
Utsikterna att kunna fly voro verkligen så minimala som möjligt.
TREDJE KAPITLET.
Hur jag åter fick tag i Halef.
På detta tråkiga sätt förrunno tre dygn. Jag tänkte under denna tid mer på Halef än på mig själv. Men alla mina bemödanden att närma mig honom misslyckades. Sannolikt hade man honom dold djupt nere i barken. Att där försöka uppleta honom skulle säkert vara riskabelt både för mig och honom.
Sålunda kommo vi efter vad jag kunde antaga, under en frisk seglats, till trakten mellan Dschebel Eynb och Dschebel Kelaya, varifrån kusten till Dschidda blir allt flackare.
Det var skymningsdags. Mot norr syntes för ovanlighetens skull ett litet moln med slöjaktiga kanter, och som Abu-Seïf. noga observerade.
När mörkret bröt in fördes jag som vanligt under däck. Där var det nu svalare och blev med varje kvart allt svalare.
Ännu vid midnattstid hade jag inte somnat.
Som på ett stort avstånd hörde jag ett dovt brus, skrällar och åskknallar, som kom allt närmare, jämte bruset av vindstötar som grepo tag i sambukens rigg. Jag kände hur hon med stäven plöjde djupt i vågorna, åter lyfte sig och rusade framåt.
Det knäppte och knakade i varje fog. Masterna skakade i sina fästen, och på däck hördes hur manskapet skyndade under rop och böner och jämmer under det nu helt visst mycket mödosamma arbetet.
Bland detta förnam jag kaptenens dånande, bestämda order, och det var allt av nöden att han nu behöll all sin kallblodighet. Efter min ungefärliga beräkning närmade vi oss höjden av Rabbegh, som av araberna kallas Rabr, och sydvart därom finns ett stort antal klipp- och korallbankar, som göra sjöfarten där farlig även vid fullt dagsljus. Där finns även ön Ghauat, och mellan denna samt Ras Hatiba resa sig två korallklippor mellan vilka genomfärden alltid även under god sigt anses vara förbunden med stor fara. — Denna plats kallas Om-el-Hableïn — "de båda linorna" — hänsyftande på hur man förr sökte klara sig genom detta pass.
Mot denna punkt kastade oss nu orkanen med svindlande fart, efter vad jag kunde antaga. — Någon ankarplats fanns inte i närheten.
Jag hade rest mig. Men jag kunde ju inte bidraga det minsta ens till min egen räddning, inlåst som jag nu var.
Då var det som om jag mitt i larmet och elementens uppror tyckte mig höra ett särskilt ljud utanför min dörr. Jag gick närmare och lyssnade. Någon höll på med att öppna.
— Sihdi!
— Vem där?
— Hamdullillah! Pris vare Gud! — Känner du inte igen din tjänares röst?
— Halef? — Omöjligt! — Du kan ju inte gå.
— Varför inte det?
— Du har ju brutit ditt ena ben.
— En kula har jag fått i armen, men med benen är det ingen fara.
— Detta har Abu-Seïf. sagt mig.
— Ho—ho! Jag begriper! — Måste inbilla honom detta för att vid tillfälle lättare kunna komma till dig, sihdi. Men nu är jag åter på spejarestråten och har haft tur med mig.
— Detta skall du inte ha gjort för inte.
— Och jag har inhämtat ännu mer.
— Vad då?
— Abu-Seïf. skall lägga till i närheten av Dschidda för att göra en pilgrimsvisit i Mekka. — Han skall där bedja och offra för att befria sin bror. — Engelsmännen hade denne sjörövare fast. — Abu-Seïf. skall ha med sig en del av folket här.
— Kanske man då kan hoppas att komma undan?
— Troligen! Men nu kan jag inte komma in till dig, utan nyckel som jag är. Men jag kommer igen i morgon. — Jag har fått reda på, var dina vapen finnas. — I morgon är jag här igen.
— Var bara försiktig, Halef.
— Nu är det så svart över allt, att inte en kotte kan upptäcka mig. Och i morgon skall Allah hjälpa oss ännu mer.
— Vet du hur det gick med sambuken?
— Plundrades! Hovet — pengarna — ligga nu i kaptenens, Abu-Seïfs kajuta. — Besättningen blev kvar, dels bunden, dels mördad. — Oss tog man med för att ha som gisslan för Abu-Seïfs bror.
— Jaså, du vet detta?
— Jo, jag har lyssnat ut den saken. Den här skutan låg helt nära oss i bukten den där natten. — Men nu måste jag undan. — God natt, sihdi!
— God natt!
Han lämnade den fortfarande stängda dörren, som han inte kunnat öppna, och jag kunde nu endast höra orkanens vilda brus, men som dock nu tycktes vara i avtagande. Även sjöarna började sakta av. Ovädret syntes gå lika plötsligt som det kommit över oss. — Jag kände mig i alla fall lugnare och insomnade.
När jag vaknade låg fartyget för ankar.
Min dörr öppnades som vanligt av väktaren, som frågade:
— Vill du upp på däck?
— Gärna det, svarade jag.
— Du får bara vara uppe tills vi komma till deghri. — Detta är tiden för middagens böner.
Jag kom upp på däck och fann sambuken ligga för ankar invid land i en smal vik. Seglen voro beslagna och masterna nedfällda, så man gärna icke kunde upptäcka oss varken från sjön eller från land, som dessutom såg ut att vara obebott.
Jag uppehöll mig på däck till middagen utan att kunna upptäcka något ovanligt. Då blev jag kallad till Abu-Seïf. Han var i sin kajuta där jag såg alla mina vapen hänga på en vägg. Även min patrongördel fanns där och dessutom flera stora ketschekise — påsar av getskinn med håret ut. — Dessa innehöllo krut. Ett sandyk — hörnskåp — stod öppet, men stängdes genast som jag kom in, men jag hade i alla fall hunnit se att detta innehöll en stor mängd kettschuwal — påsar av linne — och uti dessa befann sig helt visst det från tullsambuken rövade guldet.
— Jag har något att säga dig, nemsi.
— Låt höra!
— Ämnar du fortfarande försöka att fly?
— Jag ljuger aldrig och svarar därför, att jag kommer att för den saken begagna mig av första tillfälle.
— Du skall inte finna detta. Men du tvingar mig nu att hålla dig strängare än förut. — Jag kommer att vara i land ett par dagar — och du får under denna tid inte komma ut; ja, du blir till och med bunden.
— Skall detta verkligen behövas?
— Du är själv orsaken.
— Gott jag vill försöka finna mig.
— Gör du något försök att slita dina fjättrar blir du genast dödad. — Vore du en rättrogen skulle du kunna bli min vän. — Men jag håller på dig i alla fall. — Nu kan du gå.
Jag fördes ned under däck, där hettan nu gjorde det riktigt pinsamt för mig. — Troligtvis av hat från min väktares sida fick jag nu varken mat eller dryck. — Jag hörde bönerna el asr, el mogreb och el aschia bedjas, och sedan var det nog en god stund över midnatt, när jag tyckte mig märka ett lätt buller mot min dörr.
Jag lyssnade men allt blev åter tyst.
Inte vågade jag höra mig för med att fråga. Kanske hade det också bara varit en råtta.
Det blev tyst en lång stund. Men så hörde jag alldeles tydligt steg närma sig. Därpå lät det som om man bredde ut en matta. Troligen hade min vaktare bestämt sig för att koja utanför min dörr. — Och därmed var det ute med mitt hopp om att Halef skulle kunna hjälpa mig den natten.
Men nu! — Vad var detta?
Jag behövde bruka hela min hörsel för att kunna uppfatta att rigeln för min dörr drogs undan helt långsamt. — Några sekunder och så en tung duns.
Det lät som om någon ville resa sig, men inte kunde ett kort, kvävt stönande och därpå en välbekant röst:
— Sihdi! Kom ut! — Nu har jag honom!
— Vem? frågade jag.
— Din väktare, sihdi.
— Men jag kan inte. Mina händer äro bundna.
— Är du bunden vid väggen?
— Nej.
— Men kom ut då! Dörren är öppen!
Jag skyndade ut och fann väktaren ligga stönande på en matta. Halef hade satt sig över honom och höll honom nedtryckt.
— Sihdi! Känn efter om han har vapen på sig i gördeln.
— Jo, här ha vi ett. — Vänta!
— Jag drog ut en kniv med mina båda sammanlänkade händer, tog kniven mellan tänderna och skar på så vis av mina fjättrar.
— Lever han ännu? sade jag.
— Ja, sihdi. Men han borde …
— Nej, nu skall han buras in, där man hållit mig, bindas och få en trasa i munnen. Eller också den här.
Jag tog hans turban och band för hans mun. Och därpå bundo vi hans armar och ben. Sedan släpade vi in honom dit, där jag haft många, allt annat än behagliga timmar.
Ett par minuter senare var han väl instängd och dörren riglad.
— Men hur ska vi göra nu?
— Mycket enkelt, sihdi, sade Halef. — Man har trott, att jag inte kunde stå på benen och lämnat mig i fred. — Abu-Seïf. har med tolv man begivit sig till Schidda. — Han har med sig mycket pengar åt storscheriffen i Mekka. — Jag smög mig hit och kom en stund före din väktare, som nu är fast! — Jag högg honom så fint om halsen och han stöp. — Resten vet du!
— Tack Halef! — Hur är det däruppe?
— Lugnt!
— Kom! Vi skola försöka!
— När jag stack upp huvudet genom luckan tyckte jag mig känna lukten av opium. Jag kunde snart också se några karlar som lågo där sovande eller kanske alldeles redlösa. — De hade antagligen passat på nu att få sig ett kanske länge efterlängtat opierus medan Abu-Seïf var borta.
Vägen till kajutan var fri. — Vi kröpo fram mot dörren, som befanns lätt att öppna. När vi kommo in drog jag åter igen dörren.
Här hängde mina vapen. Ur, kompass och pengar hade jag på mig. — Halef kunde inte låta bli att tillägna sig en av de där myntpåsarna, som man med orientalisk sorglöshet låtit ligga framme, nedfallen ur penningskåpet. Han skulle nog lagt sig till med ännu mer, men fruktan för att bullret, när han måste bryta upp skåpet, kunde varsko någon, manade honom i hög tid till försiktighet.
Vi lämnade ljudlöst kaptenens kajuta. Halef var nu äfven försedd med vapen. Avståndet till land var icke längre, än att man kunde våga taga det med ett djärvt språng.
Detta lyckades för oss båda, och Halef viskade:
— Hamdullillah! — Nu äro vi fria. — Men vidare! — Varthän?
— Till Dschidda.
— Hittar du vägen dit?
— Nej.
— Eller har du en karta, som du kan följa?
— Inte det heller. Men vi behöva bara hålla oss åt söder. — Abu-Seïf. har nyss gått samma väg, och detta är bevis nog för att vägen dit inte kan vara så lång. — Men låt oss först se till, hur vi ha det med våra vapen.
Vi drogo oss undan till ett buskage, där vi voro väl skyddade, ty det var ganska högt av den ostindiska euphorbiearten. Mina gevär voro ännu laddade; man hade tydligen inte förstått sig på dem, ej heller revolvrarna. Araberna ha ännu mycket långa, gammaldags gevär, och det finns hela stammar bland dem som använda urmodiga gamla flintlåsbössor av för vår tid säregen konstruktion, alla framladdare.
Sedan vi övertygat oss om att vår dristiga flykt ännu inte var upptäckt, begåvo vi oss i våg på den okända stigen, som egentligen inte alls var någon stig. Vi måste så mycket som möjligt följa kusten. Men denna gick i många större och mindre inskärningar, som måste kringås, varför vi blott långsamt kommo mot söder.
Marken var dessutom, ehuru i ett kustlandskap, mycket tätbevuxen med koloquint- och aloëarter, som gjorde framryckandet ganska besvärligt.
Men äntligen kom den stund då vi kunde färdas fortare och lättare. Vi kunde också på längre avstånd se var vi skulle fram, utan att så snålt hålla oss till kusten. Och det var en morgon vid åttatiden, som vi fingo se minareterna uti en stad — tornspirorna till moskéer — och se denna omgiven av en ganska väl bibehållen mur.
Vi togo oss en liten paus, jag innerligt belåten med att ha återfunnit min trogne tjänare Halef, utan vilken jag säkert inte nu kommit att befinna mig här, men väl fortfarande som Abu-Seïfs fånge.
FJÄRDE KAPITLET.
I "Moder Evas" stad.
— Skola vi fråga om detta kan vara Dschidda? sade Halef, när vi snart fingo se folk.
— Nej. Det kan gärna inte vara någon annan stad, sade jag, som ännu ogärna ville ådraga mig någon onödig uppmärksamhet.
— Vad menar du, att vi skola göra där?
— Se oss om, till att börja med.
— Skönt! Har du reda på, att allas vår moder Eva skall ligga begraven i
Dschidda?
— Jo, jag har hört det.
— När Adam, allas vår fader, begravde henne i Dschidda begrät han henne i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Sedan gick han till Selam Dib, där han dog och blev begraven. Denna ö känna endast de troende närmare till.
— Häri misstar du dig, min vän Halef. Denna ö kallas av dess inbyggare Sinhala Dvipa, varav sedan kommit namnet Selan-Dih. — Sinhala Dvipa betyder Lejonön. Den tillhör de kristna, — närmare bestämt engelsmännen — och jag har själv varit redan två gånger där.
Han såg på mig med förvåning i det han sade:
— Men våra talebs, lärde, säga i alla fall, att varje otrogen måste dö, som beträder Adams ö.
— Jag lever då åtminstone. — Därför att du är en Allahs gunstling, ehuru du ännu inte helt omfattar den rätta tron.
— Det är ju annars så att varje otrogen som beträder Mekka och Medina, måste dö.
— Ja, sihdi, så är det.
— Men det finns likväl kristna, som varit där.
— Kan detta verkligen vara möjligt?
— Jo, så är det. Men de ha låtsats vara muselmän.
— De måste således även ha varit fullt hemma i våra språk och i våra vanor.
— Naturligtvis. Sådana finnas ganska många.
Han såg på mig med en ängslig blick när han sade:
— Alltså skulle även du kunna bege dig in i det heliga Mekka?
— Kanske vi skulle göra sällskap?
— Nej, sihdi! Jag skulle få sota därför i den eviga elden.
— Skulle du förråda mig, om du finge se mig där?
— Effendi! Gör mig inte bedrövad. Jag måste då förråda dig, men känner även att jag inte skulle kunna det. — Förrådde jag dig, skulle jag sedan inte kunna leva.
Jag såg på honom att dessa ord kommo från hjärtat och jag ansåg det vara orätt, att längre hålla honom i denna oro. Därför sade jag:
— Hur länge vill du ännu fortsätta att resa med mig som min tjänare?
— Så länge du själv vill. Och jorden runt fast du är kristen. Men jag vet, att du skall bli en rättrogen, ty jag skall omvända dig om du vill eller ej.
— Men du är ju inte någon hadschi, Halef.
— Sihdi! Det är just det, som jag nu skall bli. — Här ha vi säkert Dschidda, där jag först skall besöka allas vår moder, Evas grav. — Sedan går jag till Mekka och skall där dröja något i Arafah, låta raka mig i Minah och utföra alla heliga åligganden. — Skall du under tiden vänta på mig uti Dschidda?
— Hur lång tid?
— Sju dagar, en hel vecka tar det.
— Nåväl! — Du skall återfinna mig i Dschidda. Men är din hadsch giltig, då den inte inträffar under pilgrimstiden?
— Jo, det är den. — Men här äro vi nu vid stads— porten. Jag undrar just vad den kan heta?
— Troligen Bab el medina, emedan den är den norra. — Vill du nu göra mig en särskild tjänst?
— Gärna, emedan jag vet, att du begär sådant av mig som jag kan uppfylla.
— Jo, — — du skall här inte tala om för någon att jag är kristen.
— Som du befaller, sade han tydligen förvånad.
— Du skall i stället låtsas som om jag vore muselman.
— Även detta —. men på ett villkor.
— Säg ut!
— Jag måste i Mekka köpa aziz-kumahsch — amuletter — köpa gåvor och ge allmosor —
— Var lugn! Du skall få dina Theresiadahlrar.
— Duga inte här, eller rättare i Mekka, där man inte får taga emot de otrognas mynt.
— Då får du summan i piastrar.
— Men har du sådana?
— Kan lätt skaffa mig dem hos en sarraf, växelmäklare.
— Tack, sihdi! Kanske blir det så, att det också räcker till Medina?
— Å jo, om du är sparsam. Resan dit kommer i alla fall inte att kosta dig något. Ty jag reser med.
— Till Medina? — Dit får du ju inte komma.
— Jag kan ju vänta i Dschambo.
— Utmärkt! Men vart skola vi sedan?
— Till Medaïhn Saliha. — Herre! Där blir du dödens! — Detta är andarnas stad, — Dit får inga dödliga komma!
— Men i alla fall måste jag in där, just för att den staden är så hemlighetsfull.
— Andarna skola spärra vägen. — Men sedan?
— Antingen till Sinai, Jerusalem eller Istambul, eller till Bassra och
Bagdad.
— Jag följer vart du vill.
Vi voro nu alldeles framme vid stadsporten åt denna sida. Utanför muren fanns det några kringströdda små hus med tak av halm eller palmblad, där fattiga grönsakshandlare eller träkärlsmånglare slagit sig ned.
En mycket trasigt klädd man anropade oss:
— Herre, är du frisk, mår du väl, hur står det till?
— Tackar som frågar. Vi må utmärkt, hur mår du själv, och hur går din affär, och hur reder du dig, du son av de frommaste muselmännens stam?
Jag svarade honom på detta sätt, emedan jag såg att han hade de s.k. m'eschaleeh, som är ett tecken vilket endast tillkommer de muselmän, som bebo de "heliga" mohammedanska städerna, vartill även Dsohidda räknas ännu fast den på senare tiden blivit öppnad för andra än de rätttrogna. Fyra dagar efter ett barns födelse i en sådan helig stad tatueras barnet med tre skåror på vardera kinden och två snitt på vardera tinningarna, och så att ärren sitta kvar hela livet. Dessa kallas m'eschaleeh.
— Dina ord äro zahrri, blommor, och de dofta som benaht eld schennet — paradisets döttrar, eller s.k. houris — svarade mannen. — Även jag mår bra och är nöjd med min affär. Kanske den kan vara även dig till nytta?
— Vad har du då för handel?
— Jag har tre djur; min son är hamahri — åsnedrivare — och jag hjälper honom.
— Har du dem här?
— Ja, sihdi. Skall jag taga ut ett par?
— Vad begär du?
— Hur långt skall du rida?
— Jag är främling och skall söka mig logi.
Han mönstrade mig med en egendomlig blick. Att en främling på detta sätt kom till fots, måste nog förvåna honom.
— Sihdi, frågade han vidare. Vill du dit, jag i går förde dina bröder?
— Vilka bröder?
— Det kom i går vid tiden för mogreb tretton män till fots alldeles som du. Jag förde dem till det stora khan — stora hotellet.
Detta var tydligen Abu-Seïf. och hans män.
— Dessa voro inte mina bröder, svarade jag. Jag vill ha mitt kvarter i ett privathus.
— Ama di bacht! — Vilken lycka! — Jag vet en bostad som är så fin, att den just kan anstå en prins. Två piaster begär jag för att föra er dit.
Detta var ungefärligen 18 öre pr man.
— Hämta hit åsnorna!
Han lämnade oss med gravitetiska steg och återkom med två åsnor, som voro så jämmerliga att de ledigt kunde gå mellan mina ben.
— Inte kunna de där bära oss.
— Sihdi! En af dem kan bära oss alla tre.
Detta var överdrift. Men faktiskt var, att den åsnan jag satte mig upp på, bar mig så ledigt, att jag i en handvändning befann mig inom stadsmurarna till allas vår moder Evas stad, Dschidda.
Men plötsligt hejdades jag av ett rop.
— Stanna! — Pengar!
I en halvt förfallen mur syntes till höger en glugg. I denna ett huvud med väldiga brillor som bara hade ett glas. Vidare en jättenäsa och en ännu större, tandlös mun. Det var från denna orden kommo.
Denne man var, upplystes mig, radschal el bab, stadsportvaktare, som tog upp avgifter åt storherren. Jag höll upp för hans ögon det storherrliga sigillet — mohyr, och strax därpå var mannen ute hos mig. Han bar en sliten janitscharuniform, vida blå byxor, röda strumpor, en grön jacka och en vit mössa, allt mycket rubbigt.
Tack vare min bu-djeruldi, mitt pass, behövde jag ingenting betala, ej heller Halef.
Vi redo vidare och kommo till porten av ett hus vilket hade fyra gallerförsedda fönster åt gatan, något sällsynt i ett muhammedanskt land.
— Här är det, sade föraren.
— Vem tillhör detta hus?
— Juveleraren Tamaru. Han har givit mig uppdrag.
— Gott! Här har du betalt och bakschisch — drickspengar.
Mannen blef nöjd och avlägsnade sig. — Jag trädde in i huset med Halef och fördes av en neger till husets herre. Och jag visades en rad tomma rum. Jag hyrde två på en vecka för två talaris, som var väl betalt, och under det namn som Halef givit mig.
På eftermiddagen gick jag ut att bese allas vår Moder Evas sista stad, som visade sig vara en ovanligt vacker stad och det syntes mig som om hennes namn Dschidda — den rika — inte kunde kallas så värst överdrivet. — På tre sidor är staden omgiven av en hög mur som har torn och är försedd med vallgravar. Åt havet finns ett fort med flera batterier. Muren har tre portar, Medina, Yemen och Mekka den senaste vackrast med två genombrutna torn.
Staden har två huvuddelar, Syrien och Yemen, och den har ganska breda, inte alls smutsiga gator och många öppna platser. Anmärkningsvärt är att det i denna stad finns så många hus, som ha fönster utåt gatorna. Ofta äro de flera våningar höga, med valvportar, balkonger och altaner.
Bazaren är inredd vid en av gatorna i hela dess längd och parallell med havet samt utmynnar i sidgator. I bazaren finner man beduiner, araber, fallatahs, handlare från Basra, Bagdad, Maskat och Makalla — egyptier, nubier, abessinier, turkar, syrier, greker, tunesier, tripolitaner, judar, indier och malajer — alla i sitt hemlands dräkter. Man kan även finna ibland kristna där. Bakom murarna utanför staden vidtager, som ofta i dessa orters städer, ökenvidder, men där finnas kojor för de fattigaste, som inte få rum inom stadens murar.
Icke långt från kasärnen, som är i närheten av Medinaporten, är kyrkogården, på vilken allas vår Moder Evas grav är belägen. Denna är sextio meter lång och har i mitten en liten moské.
Att det vimlar av tiggare i Dschidda är inte så underligt. Mest komma dessa från Indien. Under det att de fattiga pilgrimerna från andra länder söka sig arbete för att få pengar att återvända, är indierna för lata till detta.
Från kyrkogården vänder jag mina steg mot hamnen. Jag tänkte mig därifrån kunna se Mekka och märkte inte, att jag snart kom så långt från staden att jag befann mig vara i en ganska enslig trakt. Så mycket underligare var det, att jag där möttes av en slagdänga från min hembyggd.
Denna kom från en båt med två män, den ene tydligen en inföding, att döma av dräkten en hadharemieh. Den andre, som stod upprätt var en kuriös figur. — Han hade blå turban, röda, turkiska vidbyxor, över dessa en europeisk rock av något uråldrigt mod. Han hade en gul sidenhalsduk, och över denna sköt upp snibbarna av det gamla slags krage som kallas "fadermördare". Kring sitt ganska omfångsrika liv bar mannen ett bandolär — en sarras — med en slida så stor att den gott kunde rymma tre klingor.
Denne man var sångaren. Jag ropade till honom:
— Sjung mera!
Och han fortsatte med full hals vare sig han hört mig eller ej. Och alltjämt lika munter kom han sjungande in mot stranden, där jag gick emot honom.
Han fick genast ögonen på mig, men blev stående med ett uttryck av undran, medan han närmare betraktade mig, när jag hälsade honom på mitt hemlands språk.
— En turk, som talar tyska! utbrast han.
— Nej, men väl en tysk som talar turkiska!
— Ser jag väl rätt? Kan jag tro mina öron? — Men ni ser alldeles ut som åtminstone en arab. Törs jag fråga vad ni är?
— Författare. — Och ni?
— Jag? — Hm! Violspelare, komiker, skeppskock, privatsekreterare, bokhandlare, äkta man och handlande, änkling, rentier och nu turist på hemväg.
Han rabblade upp allt detta med sådan grandezza att jag måste skratta.
— Då har ni varit med om mycket, sade jag. — Och nu skall ni hemåt?
— Ja, till Triest att börja med, om jag inte under vägen råkar ut för något nytt. — Och ni?
— Jag återser nog inte hemorten på många månader.
— Men vad gör ni här i Dschidda?
— Ingenting. Och ni?
— Detsamma, — Hur länge har ni varit här?
— Sedan fyra dagar.
— Och jag lika många timmar.
— Då kanske det kan roa er att se hur jag bor?
— Varför inte.
Han betalade roddaren och vi återvände in till staden. Vi kommo till ett envåningshus, där han gick in. Jag följde och vi kommo in i ett litet rum vars enda möbel bestod av en liten brädanordning till bord och på detta en matta.
— Välkommen! Var så god sitt!
Vi skakade hand ännu en gång och jag slog mig ned på golvet, medan min värd från ett grannrum kom utsläpande med en liten kista, som han öppnade, sägande:
— För en sådan gäst måste man visa vad huset förmår. Här skall ni få se, vad jag kan bjuda på.
Det var verkligen högst ovanliga saker för orten.
— Här ha vi en kopp med kokta äppelskivor, kokade i går på min kaffemaskin, en utmärkt anrättning i denna hetta. — Här ha vi två pannkakor och här en till. — Här ha vi ett stycke engelskt vetebröd — och en bit äldre bak, som också duger. — Ni har bra tänder, ser jag. — Här en bit bombaykorv — luktar kanske något, men det gör alls ingenting. — I den här flaskan finns äkta, gammal konjak, visserligen inte vin, men bättre än vatten. Glas har jag inget. Men detta är kanske inte alldeles nödvändigt. I den här asken … Snusar ni?
— Dessvärre inte.
— Skada! Ett utmärkt snus. — Men ni röker?
— Gärna.
— Se här! Elva stycken. Dessa dela vi, ni får tio, jag tar en.
— Eller tvärtom.
— Inte alls.
— Nå, vi få väl se! Men kan ni gissa vad som finns här i krukan?
— Kan inte.
Han räckte mig en kapsel och jag luktade.
— Ost!
— Rätt! Dessvärre fattas smör. — Men var så god och tag för er. — Ni har väl kniv? Här finns verkligen en gaffel.
Jag kunde inte neka honom nöjet att smaka på. Och snart åto vi båda.
— Jag är från Sachsen och heter Karl May, sade jag.
— Jag är egentligen från Triest och heter Martin Albani, sade han. Min far var skomakare. Men jag skulle bli något finare, köpman. Men tyckte mer om fiolen än siffrorna. — Så fick jag en styvmor — ja, ni vet hur det kan gå då? — Jag älskade min far, men blev bekant med ett harpspelaresällskap från Pressnitz. — Och med detta kom jag till Venedig, Milano, och längre ned i Italien, samt till Konstantinopel. — Känner ni så'nt där slags folk?
— Åjo, det reser kring bra mycket.
— Först spelade jag fiol. Sedan avancerade jag till komiker. Men så råkade vi illa ut och jag blef glad att komma ombord på en bremerkoff. Med den kom jag till England och därifrån med ett engelskt fartyg till Indien. I Bombay blev jag sjuk och kom på lasarett. Uppsyningsmannen där var en duktig karl men klen i att kunna skriva och räkna. Han engagerade mig, när jag blev återställd. Sedan kom jag i handel som bokhållare. Jag gifte med min principals änka. Vi levde lyckliga men barnlösa tills hon dog. — Och nu skall jag vända hemåt igen.
— Till er far?
— Även han är död. Men det har — gudi lov — inte gått någon nöd på honom. Sedan jag fick det bättre ha vi ofta skrivit till varandra. — Nu har jag sålt min affär och drar mig så småningom hemåt.
Jag tyckte om mannen. Han visade sig precis som han var. Rik kunde han väl inte anses vara, men han såg ut att kunna ha just så mycket som han behövde.
— Varför far ni inte direkt till Triest?
— Jag har några småaffärer i Maskat och Aden. Men jag är min egen herre. Jag kan gärna bese Röda havet.
— Hur länge tänker ni stanna här?
— Tills ett mig passande fartyg gör an här. Min tjänare är nu som pilgrim på väg till Mekka. Jag väntar honom först om en vecka.
— Nå, då kunna vi ju vara tillsammans!
— Gärna! Utom under ett par dagar. — Emedan också jag skulle ha lust att se Mekka.
— Ni? Vet ni inte att detta är förbjudet för kristna?
— Visserligen. — Men ingen känner mig där.
— Och ni kan tala arabiska?
— Ja, alldeles nog för mitt behov.
— Vet ni också huru pilgrimerna ska uppföra sig?
— Även det, men jag tänker inte uppträda som pilgrim. Skulle jag följa deras sedvänjor och underkasta mig deras ceremonier, bedja till Allah och anropa profeten, så vore detta ju en försyndelse mot vår egen tro.
— Man kan ju alltid göra ett offer för vetandet.
— Men inte i ett sådant fall. Hela intresset för mig är blott att ha varit i Mekka och att kunna berätta hur där ser ut. Men inte vill jag spela rollen av pilgrim. Det finns andra än pilgrimer som komma dit.
— Ja, t.ex. köpmän. Men dessa besöka också de heliga orterna där för att bedja.
— Beträffande mig skall man inte kunna kontrollera detta. — Man rider dit härifrån på åtta timmar, sexton om man går. Hade jag en kamel skulle jag vara där på fyra. — Jag anländer alltså, stiger av vid en av portarna, genomvandrar staden med värdiga, långsamma steg och beser helgedomen. — Detta kan inte taga lång tid. En var skall taga mig för en museiman, och jag kan sedan lugnt återvända.
— Det där låter ju ganska enkelt, men vågat är det i alla fall. Jag har hört, att en kristen annars inte får komma Mekka närmare än på nio mil.
— Då skulle vi ju inte heller få vara här i Dschidda, såvida man inte menar engelska mil. — På vägen härifrån till Mekka finns nio kaffehus. Jag skulle våga att besöka dem alla nio och ange mig som kristen. — Tiderna ha mycket förändrats. — Nu är det nog med att de kristna inte få besöka själva staden Mekka. — Men jag vill våga ett försök i alla fall.
Jag var så inne i denna tanke att den var för mig en fix idé; när jag kom hem till min bostad, insomnade och vaknade jag med samma beslut. Halef kom in till mig med kaffe. Han var nu färdig att bli — pilgrim.
— Skall du resa med en delyl?
— Nej! Blir för dyrt! Jag väntar till det kommer några pilgrimer som ha kameler.
Delyler kallas sådana som äro pilgrimernas vägvisare och som se till att alla formaliteter iakttagas. — Bland pilgrimerna finnas även kvinnor. — Men då det är förbjudet för de ogifta kvinnorna att beträda helgedomen, så ha dessa delyler skaffat sig en extra inkomst med att mot betalning på lämplig tid gifta sig med sådana kvinnor som de sedan vid återkomsten till Dschidda giva skiljobrev.
Halef hade knappt lämnat mig förr än jag därute fick höra en röst fråga:
— Är din herre hemma?
— Dehm arably — tala arabiska! svarade Halef.
— Arably? Nej, min gosse. Jag kan på sin höjd traktera dig med några ord turkiska. — Men vänta! Jag skall strax anmäla mig själv.
Det var Albani, som stämde upp:
"Jucheirassasa! Om du vill så vill ock jag. Och om du vill så kom; ty nu i dig vill jag ha tag."
Han begrep att anpassa sina slagdängor efter behov, och helt vist stod
Halef där helt undrande. Men då jag inte genast svarade, fortsattes:
"En hurtig pojke är jag; Det är jag från mitt hem. Men öppnar du ej genast slås dörren in med kläm!"
Men så långt ville jag ända inte låta det gå. Jag steg alltså upp och öppnade dörren.
— Aha! skrattade han. Det hjälpte, det där! Jag trodde nästan, att ni redan begett er av till Mekka.
— Hysch! Min tjänare får inte veta detta.
— Förlåt! Vet ni varför jag kommer?
— Kontravisit för mitt besök hos er i går. Men det gör mig ont. Jag kan visserligen bjuda på litet ammunition, men inte någon annan proviant.
— Pah! Det var inte det. Jag ville fråga om en sak. Ni är ju ryttare?
— Åjo! Hur så?
— Till häst eller på kamel?
— Båda delarna, ja, även på åsna, när det blir tvång.
— Men jag har aldrig suttit på en kamelrygg. Men så fick jag höra, att det här i närheten finns en kameluthyrare genom vilken man för en billig penning kunde få spela beduin en stund.
— Jaså. Begriper! Ni vill riskera en dylik tur?
— Just så!
— Men det händer nog att ni i så fall får en släng av sjösjuka.
— Det gör ingenting. Jag har varit ganska mycket till sjöss. — Törs jag inbjuda er att följa med?
— Kanske det. Vart ha ni tänkt?
— Vart som helst. En tur kring Dschidda.
— Vilken skaffar kamelerna?
— Jag naturligtvis! Kanske ni vill ha med er tjänare?
— Bestäm själv! Men när i landet är det alltid bra att ha en tjänare till hands.
— Tag honom med då!
— När skall jag komma?
— Om en timme.
— Gott! Men låt mig säga en sak. Undersök först noga sadeln och kameltäcket. Man kan annars lätt få göra bekantskap med dessa stingande och bitande kryp som orientalerna kalla bit. Annars hos oss känt under namnet loppa.
— Hoho! Sådana!
— Ofta mycket! Man gör därför bäst att se efter och att förse sig med åtminstone ett rent täcke.
— Skall bli! Behöva vi vapen?
— Naturligtvis! Åtminstone jag som lätt när som helst här i trakten kan bli överraskad av fiender.
— Ni?
— Jo, jag flydde i går ur fångenskap hos en farlig sjörövare. Han är nu i Mekka, men kan redan vara på återväg till Dschidda.
— Det var högst underligt! — En arab?
— Jag kan inte ens angiva honom utan att riskera mitt liv ytterligare.
— Och om detta sade ni i går ingenting.
— Vad var det att tala om? Man hör ju och läser nu ganska ofta att livet blir allt mer prosaiskt och att det icke ges några äventyr. — För någon tid sedan talade jag med en mycket lärd man, som uppställde den tesen, att man kunde resa från Hammarfest i Norge till Kapstaden i södra Afrika och från England till Japan utan att uppleva ens skymten af ett äventyr. — Jag motsade honom inte. Men jag tror att det mest beror på den som reser och hur man reser. En affärsresa eller en på rundresebiljett blir nog så tam, även om det bär av till Celebes eller till Eldslandet. — Jag föredrar häst och kamel framför postvagn och bantåg, kanoten framför ångaren och bössan i stället för välviserat pass. — Jag reser hellre till Timbuktu och Tobolsk än till Nizza och Helgoland. Jag förlitar mig inte på någon vägvisare eller Bädeker. — På en resa till Murzuk hade jag med mig mindre pengar än mången behöver för att från Prag besöka Wien under en vecka och — jag har aldrig behöft klaga på brist på äventyr. — Den som med stora medel besöker Atlasländerna eller Nordamerikas västra stater har alltid ett hinder just i dessa medel. Men den som kommer med tom ficka, den måste t.ex. söka gästfrihet hos beduinerna och göra sig nyttig därför — eller därborta i vilda Västern jaga villebråd och kämpa mot hundra faror. Honom skall aldrig saknas äventyr. — Ska vi hålla vad om, att vi på vår lilla kameltur råka ut för ett äventyr, om än aldrig så litet? — Forntidens kämpar drogo ut för att söka äventyr. — Nutidens hjältar resa som commis-voyageurs — handelsresande — turister — sommarflanörer, badortsgäster eller hotellnärer. Dessa uppleva sina äventyr under paraplyer, vid table d'hôter, säterbodar, vid spelborden och på scating-rinks, skridskobanor. — — Men hur var det; ska vi hålla vad?
— Ni gör mig verkligen nyfiken.
— Förstår nog det, ni kallar nog det för ett äventyr om ni i en djungel får se två tigrar i pelsen på varandra. Jag kallar det ett lika stort äventyr, om jag i skogsbrynet stöter på två myrstackshopar vilkas kamp med hänsyn till mod och kroppskrafter gott kan kallas ett hunnerslag eller en gudaslaktning, ty där erbjudas oss exempel på en sådan uppoffring, lydnad, strategisk eller taktisk beräkning och list, att vi måste förvånas däröver. — Guds allmakt visar sig härligare i dessa småkryp än i de där båda tigrarna, vilka blott därför visa sig så stora för er emedan ni är rädd för dem. — — Men låt oss nu få fram de där kamelerna på det att vi må finna en källa under den värsta hettan.
— Gott! och ni räknar på att vi få ett äventyr?
— Jag är viss därpå.
Han gick. — Jag hade hållit detta lilla tal för honom med viss beräkning. — Ty till en förstlingsritt på kamel hör obetingat en i det romantiska övergående stämning.
FEMTE KAPITLET.
En öknens dotter.
När jag tre kvart senare med Halef befann mig i Albanis bostad, var denne beväpnad till tänderna.
— Stig in! Kamelerna dröja alltjämt. Eller skulle vi inte först ha något i oss?
— Nej, tack!
— Då ta vi med oss proviant. Jag har de här fickorna fulla.
— Men ni ville ju ha ett äventyr? Lämna i så fall provianten hemma. Bli vi hungriga så söka vi upp en duar — tältby. Där få vi dadlar, mjöl, vatten och möjligen också tschekir.
— Vad är en tschekir?
— Kakor, som äro bakade av malda gräshoppor.
— Fy tysan!
— Säg inte det! Smakar utmärkt. När ostron, vinbergssnäckor, fågelbon, grodlår och sur mjölk med ostmaskar kunna smaka gott, då kan man säga att gräshoppor är en riktig delikatess. — Vet ni hur länge man ätit gräshoppor med vildhonung?
— Troligen var det en man i bibeln som fann på detta?
— Alldeles. Och en mycket berömd och helig man.
— Har ni ett täcke?
— Var så god.
— Tack! Hur länge få vi ha kamelerna?
— Hela dagen.
— Med dewedschin eller någon af hans folk?
— Utan någon.
— Så mycket bättre. Men då har ni naturligtvis måst sätta pant. Vi få det emellertid mera ostört och trevligare på det här sättet.
Kamelägaren bodde ett par hus därifrån. Jag såg genast att han inte var en arab utan en turk. På gården stod tre kameler, över vilka man sannerligen kunde gråta.
— Var har du stallet? sade jag.
— Där!
Han visade på en mur som delade gården i två delar. — Öppna dörren!
— Varför det?
— Emedan jag vill se dina andra kameler.
Han lydde ovilligt. Där inne lågo inte mindre än åtta mycket vackra ridkameler. Jag gick in och betraktade dem närmare.
— Dewedschi! Hur mycket betalade dig denne hazretin — höghet — för de tre kamelerna därute?
— Fem mahbubzekiner. — (Kr. 24,50).
— och för detta pris få vi dessa lastdjur med såriga ben och fötter! — Titta själv! — Du kan se genom deras bringor. — Läpparna hänga ju som dina jackärmar. — Och pucklarna! Ah! De ha ju inga pucklar! — Dessa ha varit med i långliga tider, äro magra och kraftlösa, så att de inte kunna orka med en sadel. — och hur se sadlarna ut! — Se hit, karl! — Vad är det för djur, som marschera på detta täcke? — Skynda dig och giv oss genast andra kameler, andra täcken och andra sadlar.
Han såg på mig ilsket och lurande.
— Vem är du som befaller här?
— Jo, det skall du få se. Titta hit! Här ser du din storherres bu-djuruldi. — Vill du att jag skall tala om för honom, att du är en bedragare och att du skinnar dina djur levande? — Skynda på! — Sadla genast dessa tre hedschihn, de bruna till höger och den grå i hörnet, annars skall min piska lära dig.
En beduin hade i denna belägenhet lyft pistol eller dragit kniv. — Men denne man var en turk. — Han skyndade att utföra mina befallningar, och snart lågo framför oss hans tre bästa kameler på knä, med rena sadeltyg.
— Visa nu denne sihdi hur han skall sitta upp.
Han gjorde detta, och jag ställde mig på den kamels framben, hvilken skulle ridas av Albani.
— Pass nu på! sade jag. Så snart ni berör sadeln, reser sig kamelen, först framifrån, så att ni kastas bakut, sedan med bakdelen, så att ni slungas fram. — Dessa båda olika rörelser måste ni möta med lämplig bakåt— och framåtlutning.
— Jag skall försöka.
Han svängde sig upp. Genast reste sig djuret fast jag stod på dess knän. — Den muntre sångaren kastades bakut, men föll inte av emedan han framtill klamrat sig bra fast. Men då kamelen nu även reste bakbenen — och Albani ännu höll sig fast som förut — Hög han alldeles regelrätt ur sadeln och över kamelens huvud rakt ned på sanden.
— För tusan! Det där var inte så lätt! utbrast han och gnodde axeln, som fått taga mot törnen. Men upp måste jag i alla fall. Låt mig få ned djuret på knä igen.
— Rrree!
Vid detta tillrop lade sig djuret ned igen. Det andra försöket lyckades, trots att ryttaren hade att parera två svåra stötar. Men ännu måste jag giva kamelägaren en tillrättavisning.
— Dewschi, kan du rida en dschemmel?
— Ja, sihdi.
— och även sadla en sådan?
— Ja, sihdi.
— Nej, du kan det inte, ty du vet ju inte att därtill hör en metrek.
Detta är en liten krokig käpp.
— Förlåt, sihdi!
Han gav en vink och tre metrek anskaffades. Nu steg även jag upp på ett av djuren.
Vi togo oss nu i alla fall bättre ut än om vi hade nöjt oss med de där skamfilade djuren. Jag förde ledningen genom flera sidogator, och vi kommo på en omväg lyckligt ut genom stadsporten. Sedan redo vi i skritt genom nubiernas och habeschanernas kojgator och kommo ut i öknen som utan någon gördel av grönt förde oss ut på de öde vidderna.
Tills nu hade Albani hållit sig ganska bra uti sadeln. Men nu föllo kamelerna i sin kända, vaggande lunk — som försätter varje nybörjare av kamelritt i detta egendomliga läge som snart framkallar sjösjuka även om han aldrig sett en droppe av rullande vågor. — Under de första känningarna skrattade han åt sig själv.
Men han ägde inte kännedom om hur man skulle balansera mot med kroppen för att mildra stötarna, som djuren gåvo. Han svängde av och an, fram och tillbaka. — Hans långa arabiska bössa var honom i vägen, och hans långa sarras slog klirrande mot kamelens sidor.
Han tog den därför mellan benen, knäppte med fingrarne och sjöng:
"Min sabel skramlar, min sabel slår — — den kastar ur sadeln mig ur!
Kamelen just som en havsvåg går. Kamel'n är ett sabla djur!"
Nu gav jag min kamel ett lätt slag på nosen. Han stegrade sig och kastade sig framåt så att sanden yrde flera meter bakom honom. De båda andra kamelerna följde exemplet — och nu var det slut med sången!
Albani hade käppen i vänster och bössan i höger hand och begagnade båda att balansera med, medan hans armar svängde i luften. Han erbjöd en högst komisk anblick.
— Håll fast fram i sadeln och lägg bössan över denna! ropade jag.
— Ha — — ha — — har öh! — brrr! — inte — inte tid! — — Håll — åll — in det — — ra — ra — ra — sande djuret!
— Håll in djuret själv!
— Me — — ed — — vad?
— Med tygeln och foten.
— Foten! — Ka — ka — kan inte. — — Ha — ha — Är ingen tygel! stammade
Albani ängsligt.
— Då måste ni hålla er kvar tills djuret stannar av sig själv.
— Men — — jag — — ka — ka — kan inte an — andas!
— Håll bara munnen öppen! Då får ni nog med luft!
Jag vände mig åter framåt och hörde inte mer på hans klagoljud. Det gick ingen fara på honom så länge Halef red vid hans sida.
Efter en kort stund hade vi bakom oss en liten sandkulle, och nu låg öknen slät. Albani tycktes efter hand finna sig mer tillrätta i sadeln. Han höll sig nu tyst. På detta sätt tillryggalade vi inom en timme ett par dryga mil, då vi fingo se konturerna av en ensam ryttare. Han kunde väl ännu vara på närmare än en halv mils avstånd och red efter alla tecken att döma en utmärkt kamel, ty afståndet minskades fort mellan oss. Efter tio minuter var han framme hos oss.
— Han bar en välbergad beduins dräkt och hade dragit burnusens kapuschong djupt ned över ansiktet. Hans kamel såg ut att vara mer värd än våra tre djur tillsammans.
— Sallam aaleïkum! Frid vare med dig! hälsade han mig under det att han blottade handen för att taga av kapuschongen.
— Aaleïkum! svarade jag. Vart går din väg här i öknen?
Hans röst hade ett vekt nästan kvinnligt tonfall. Hans hand var visserligen brun men liten och fin, och när kapuschongen föll fick jag se ett alldeles skägglöst ansikte ur vilket två stora, bruna ögon livligt betraktade mig. — En man kunde det gärna inte vara men väl en kvinna.
— Min väg går överallt, svarade rösten. Men vart går din?
— Jag kommer från Dschidda, är på promenadritt och skall återvända.
Hennes minspel förrådde, att hon inte tycktes sätta tro till min uppgift.
— Bor du där i staden?
— Nej. Jag är främling.
— Pilgrim?
Vad skulle jag svara på detta? Jag hade ämnat att här ge mig ut för muhammedan. Men nu bar det emot att svara med en lögn. Och jag sade:
— Nej! Jag är ingen hadschi.
— Du är en främling i Dschidda och kommer dock inte hit för att gå till Mekka! Antingen har du förr varit i den heliga staden eller är du ingen rättrogen.
— Jag har ännu inte varit i Mekka. Min tro är inte densamma som din.
— Är du jude, då?
— Nej! Jag är kristen.
— Och de båda andra?
— Denne är kristen som jag. Den där en muselman, som skall till Mekka.
Då upplystes främlingens ansikte och vändes mot min tjänare Halef.
— Var är din hemort, främling?
— I västern, långt härifrån, på andra sidan den stora öknen.
— Är du gift?
Han kunde verkligen förvånas, över denna fråga som stred så rakt mot orientens seder och bruk. Han svarade:
— Nej.
— Är du dessa effendis vän eller tjänare?
— Jag är denne effendis tjänare och vän.
Främlingen vände sig till mig:
— Sihdi! Följ mig!
— Vart?
— Är du rädd för en kvinna?
— Nåväl!
Hon vände kamelen och följde samma spår som denne nyss hade gått. Jag höll mig vid hennes sida, och de andra följde efter oss.
Jag vände mig om och ropade till Albani på vårt gemensamma modersmål:
— Nå! Hade jag inte rätt i att vi skulle råka ut för äventyr?
Albani svarade med ett stycke slagdänga ur sin rika repertoar. Han hade således återvunnit sitt goda humör sedan konsten att rida kamel inte visat sig oöverstiglig för honom.
Kvinnan syntes inte längre tillhöra den första ungdomen. Hennes ansikte hade markerats av ökensolens strålar och av strapatserna och kanske umbäranden, vilka ingrävt rynkor i huden. Men förr var hon säkert en vacker kvinna, vilket man nog kunde se än.
Men vad hade kunnat fört henne så allena ut i öknen? — Varför hade hon slagit in på vägen till Dschidda och varför vände hon nu om med oss? — Varför blev hon så synbart glad över att Halef skulle till Mekka, och varför sade hon oss inte vart hon förde oss?
Hon var i sanning underlig!
Hon var för mig en gåta. Hon hade en bössa och bar i gördeln en yatagan; ja, i kamelens sadelrem hade hon till och med ett sådant där kastspjut som i en arabs skickliga hand kan vara så farligt. Hon gjorde helt och hållet intryck av att vara en självständig, orädd amazon, och denna benämning var precis passande, då det i många trakter av Orienten ofta finns sådana krigiska kvinnor, vilka i andra länder med större frihet för kvinnorna blivit allt mera sällsynta.
— Vad talar han för ett språk? sade hon, då hon hörde Albani?
— Tyska språket.
— Är du en nemsi?
— Ja.
— Nemsifolket är visst tappert?
— Hur så?
— Jo, Sultan el Kebir var en tapper man, men han besegrades dock av nemsi-schimakler, nemsi-memleketler och moskowler — nordtyskar, österrikare och ryssar. — Men varför betraktar du mig så noga?
Hon hade alltså hört talas om Napoleon och utgången av frihetskriget.
Hon hade säkert ett inte så vanligt förflutet bakom sig.
— Förlåt, sade jag, att mina blickar vilat på dig. Jag är inte van vid att i mitt hemland finna kvinnor sådana som du?
— Du menar en kvinna som bär vapen och kan döda män, förstår jag? Och som till och med regerar en hel stam. — Har du inte hört talas om Ghalië?
— Ghalië? Var hon inte av stammen Begum?
— Jag hör, att du känner till henne.
— Hon var stammens egentliga scheik och slog Mehmed Alis trupper i slaget vid Taraba, som kommenderades av Tunsun-Bei.
— Alldeles riktigt! Du ser således att en kvinna kan vara lika god som en man.
— Vad säger koranen om den saken?
— Koranen? sade hon med en axelryckning. — Koranen är en bok. Men här har jag min yatagan, min tyfenkbössa — mitt dscherid — kastspjut. — Vad tror du? — På boken eller på vapnen?
— På vapnen! Och du ser således att jag inte är en giaur, ty jag tror detsamma som du.
— Tror du också på dina egna vapen?
— Ja, ännu mer. Men likväl mer på kitab aziz, de kristnes heliga bok, bibeln.
— Den känner jag inte till, men dina vapen ser jag.
Detta var i alla fall en komplimang åt mig, ty araben bedömer mannen efter dennes vapen. Hon fortsatte:
— Vilken har dödat fler fiender, du eller din vän?
Berodde det på vapnen måste Albani nu vara betydligt överlägsen mig. Men likväl var jag öfvertygad om att den gode mannen från Triest inte dödat någon med sin sarras. Jag svarade emellertid undvikande:
— Jag har ännu inte talat med honom om den saken.
— Med hur många män har du haft intikam, blodshämd?
— Ännu ingen. Min tro bjuder mig att inte ens döda en fiende. Den saken sköter lagarna.
— Men om Abu-Seïf nu kom och ville döda dig?
— Så skulle jag försvara mig. Men i nödfall måste han låta livet, ty nödvärn är tillåtet. — Men du talar om "Sablarnes fader". Känner du honom?
— Jag känner honom! Och du har också hört hans namn?
— Inte bara hört, utan även sett honom.
Hon vände sig mot mig med en snabb rörelse sägande:
— Var? — När?
— Helt nyligen.
— Men var?
— Senast på hans fartyg. — Jag var fånge där, men flydde i går.
— Var ligger hans fartyg?
Jag antydde riktningen, där jag antog det ännu låg.
— Där ligger det förankrat i en vik.
— Och han är själv där?
— Nej! Han är i Mekka nu för att ge storscheriffen en gåva.
— Storscheriffen är inte i Mekka nu utan i Taif. — Men jag tackar dig för en stor nyhet. — Kom!
Hon drev kamelen till större hastighet och tog om en stund av åt höger där några kullar syntes mot horisonten. — När vi kommo närmare märkte jag att dessa kullar bestodo av samma vackra grå granit som jag sedan fann i Mekka. I en dalsänka stodo några tält. Hon pekade på dessa.
— Där bo vi.
— Vilka?
— Beni-kyfr, — de förbannade — av stammen ateïbeh.
— Jag trodde att dessa bodde i el Zallaleh, Taleh och Wadi el Nobejat.
— Man har sagt sant. — Men kom! — Du skall få veta allt.
Framför tälten lågo på marken en trettio kameler och några hästar. Ett antal torra, magra ökenhundar hälsade vår ankomst med ilsket skall, som framkallade tältens innehavare. De hade dragit sina vapen och sågo mycket krigiska ut.
— Vänta här! sade amazonen.
Hon lät kamelen knäböja, steg av och gick fram till männen. — Mitt samtal med henne hade icke hörts av Halef och Albani.
— Sihdi? frågade Halef. Till vilken stam hör detta folk?
— Till ateïbehstammen.
— Jag har hört talas om den. Till den hör öknens tappraste män. Inte ens pilgrimsskarorna äro säkra för dess kulor. De äro dscheheinefolkets största fiender och till det folket hör Abu-Seïf. — Vad vill den där kvinnan oss?
— Jag vet det ännu inte.
— Vi få väl veta det då. Men, sihdi, håll dina vapen redo! — Jag har inte mycken lit till dem, ty de äro utstötta och förbannade.
— Hur vet du det?
— Vet du inte att alla bedawis — beduiner — som bo i närheten av Mekka hopsamla alla droppar av vaxljusen, askan från alla offerbål och jorden från trösklarna till Kaaba, med vilket allt de ingnida sina pannor? Men denna stam gör det inte, ty den vågar sig inte till Mekka eller Kaaba, emedan den är fördömd.
— Av vilken orsak har detta skett?
— Det komma vi kanske att få veta av dem själva.
Under tiden hade kvinnan sagt några ord till männen och till en gubbe, som närmade sig henne. Han hade ett mycket ärevördigt utseende.
— Allah välsigne er ankomst! sade han åt oss. Sitt av och träd in i vårt tält. Ni äro våra gäster.
Denna försäkran gav mig övertygelsen att vi inte hade något att frukta. — När en arab uttalat ordet ‘def’ — gäst — så kan man ge honom fullständigt förtroende.
Vi, stego av våra djur, samt blevo införda i ett tält, där vi slogo oss ned på serir — mattbelagda pallar — för att njuta en gästfri måltid.
Under det att vi åto sades inte ett ord. Men sedan räcktes oss en bery — pipa — och medan vi rökte den skarpa tobaken, som var från Bagdad eller Basra, började samtalet.