Att vi bara fingo en bery var ett säkert tecken till att de inte voro rika. Ty i trakten av den heliga staden Mekka röker man ur tre pipsorter. — Den första och finaste kallas khedra. Denna ligger vanligen på en trefot och är av fint ciselerat silver samt försedd med en lång slang, som kallas leïeh, och är sirad med ädelstenar och andra smycken allt efter ägarens råd och lägenhet. — Ur denna pipa rökes också endast den kostbara tobaken från Schiras. — Den andra sortens pipa kallas schischeh och är ganska lik den förra men mindre och inte så dyrbar. — Den tredje och vanligaste sorten heter bery. — Den består av ett med vatten fyllt kokosskal i vilket piphuvudet och ett rör utan slang äro instuckna.
Det var över tjugu män i tältet. Den gamle som välkomnat oss förde ordet och sade:
— Jag är scheik el urdi — lägrets chef. Och jag vill tala med dig, sihdi. Bruket förbjuder att plåga en gäst med frågor, men jag måste likväl framställa några. — Tillåter du detta?
— Jo, var så god!
— Du tillhör nessaraherna ?
— Ja, jag är en kristen.
— Vad gör du då här i de troendes land?
— Jag vill studera det och dess folk.
— Vad ämnar du göra sedan?
— Resa hem igen till mitt.
— Allah akbar! — Gud är stor! — Och de kristnas tankar äro obegripliga! — Du är min gäst och jag vill tro vad du säger. — Denne man är din tjänare?
Han pekade på Halef.
— Han är min tjänare och min vän.
— Jag heter Malek. Du har talat med Scheik-Maleks blod, vid min dotter.
Hon har sagt, att din tjänare skulle till Mekka för att bli en hadschi.
— Hon har rätt.
— Du skulle vänta på honom tills han kommer igen?
— Ja.
— Var?
— Jag vet inte detta ännu.
— Du är en främling, men du kan de troendes språk? Vet du vad en delyl är?
— En delyl är en förare som har till göra att föra pilgrimer till Mekka och att där visa denne dess märkvärdigheter.
— Du vet det således. Men en delyl har också en annan uppgift på sidan om det du sagt. Det är för de ogifta kvinnorna, vilka inte få beträda den heliga staden. — När nu en ogift kvinna, en mö, vill till Mekka, så beger hon sig först till Dschidda och gifter sig där pro forma med en delyl. Han för henne sedan som sin hustru till Mekka, där han uppfyller faradh och wadschib — de religiösa bruken. — När detta är gjort ger han henne åter fri och hon blir mö som förut. — För detta har han sin betalning.
— Även detta känner jag till.
Den gamle scheikens inledning gjorde mig nyfiken. Vilka avsikter kunde han ha att sammanställa Halefs pilgrimsfärd med en delyls åligganden? — Jag skulle genast få svar på detta då han fortsatte rakt på sak:
— Tillåter du din tjänare att under hans pilgrimsfärd bli en delyl?
Detta var verkligen högst överraskande.
— Varför? sade jag.
— Detta skall du få veta när jag fått din tillåtelse.
— Jag vet inte om han vågar åtaga sig detta. — Delylerna äro ju ett slags ämbetsmän som utses av vederbörande.
— Men vem skulle väl kunna hindra honom att gifta sig och att medtaga hustrun på pilgrimsfärden. Och att sedan gifva henne fri?
— Nå, detta kan ju vara sant. — För min skull må han gärna göra det, om du så anser nödvändigt. Han är ju dessutom en fri man, och du ha därför att vända dig till honom själv.
Det var en formlig njutning att vid dessa mina ord betrakta min gode
Halefs ansikte. Han såg alldeles förbluffad ut.
— Vill du gå med på detta? sade scheiken till honom.
— Törs jag kanske be att se flickan först?
Scheiken drog på mun och svarade:
— Vad kan det egentligen tjäna till? Om hon är gammal eller ung, ful eller vacker betyder ju i det här fallet ingenting. Du skall ju sedan ge henne fri!
— Äro benaht el arab — arabernas döttrar — lika med turkarnas däruti att ej få visa sig?
— Nej, arabernas döttrar visa sina ansikten. Och du skall få se flickan.
På en vink reste sig en av männen i tältet och lämnade detta. Efter en stund kom han tillbaka med en kvinna vars likhet med amazonen var påtaglig och gjorde att man kunde taga henne för att vara dennas dotter.
— Där ser du henne, sade scheiken. — Titta nu!
Halef underlät inte att begagna sig av denna tillåtelse. Det var en fullväxt, mörkögd skönhet på cirka femton år.
— Vad heter du? frågade Halef henne.
— Hanneh, svarade hon.
— Dina ögon glänsa som månsken — nur el kamar — dina kinder äro sköna som blommor — zahari — dina läppar glöda som römmahm — granatäpplen — och dina ögonhår kasta skuggor som akasiablad. — Jag heter Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Davud al Gossarah. — Om jag kan, så skall jag uppfylla din önskan.
Även Halefs ögon lyste i denna stund inte blott som månsken utan som nur esch schemms — d.v.s. solsken. Han talade blomsterspråk. — Kanske stod han nu vid kärlekens kritiska avgörande.
Flickan avlägsnade sig och scheiken frågade:
— Hur låter ditt beslut?
— Fråga min herre. Om han inte har något däremot skall jag uppfylla din önskan.
— Din herre har redan sagt att han samtycker.
— Så är det, sade jag. Men säg mig varför denna flicka, som skall till
Mekka, inte söker en delyl i Dschidda?
— Känner du Achmet-Izzet-Pascha?
— Guvernören i Mekka?
— Ja. Varje främling ställer sig i Dschidda under hans beskydd.
— Han bor således i Dschidda? Men hur som helst, jag har inte behov av hans beskydd.
— Min vän! Hör på! — Han bor inte i Mekka, såsom han egentligen skulle göra — utan i Dschidda emedan hamnen är där. Hans inkomster belöpa sig till över en million piaster, men han vet att femdubbla dem. Alla måste muta honom; även smugglare och sjörövare. Därför bor han också i Dschidda. — Men hur var det? Man har sagt mig att du sett Abu-Seïf?
— Jo, detta är sant.
— Denne rövare är mycket bekant med paschan.
— Kan detta vara möjligt?
— Varför inte? — Vilket är bättre, att döda en tjuv än att låta honom leva och dela med sig? — Abu-Seïf är en dscheïne; jag är en ateïbeh. — Dessa båda stammar äro dödsfiender. Likväl vågade han smyga sig till vår tältby och röva bort min dotter. — Han tvingade henne att bli hans hustru. — Men hon lyckades fly och att föra med sig sin dotter. — Du har sett dem båda. — Du kom hit med min dotter, och hennes dotter var nyss härinne. — Sedan detta rov, som jag nämnde, har jag sökt honom för att kräva hämnd. — En gång var jag nära honom uti ståthållarens seraj — palats. — Men denne beskyddade honom och lät honom undkomma när jag lurade på honom utanför porten. — Senare skickades jag av vår dåvarande scheik till Mekka för att bringa ett offer åt Kaaba. — Jag och mina män lägrade oss utanför porten er Bamah. Och då fick jag se Abu-Seïf komma för att besöka helgedomen. — Jag grep honom, fast all strid är förbjuden vid Kaaba. — Jag ville inte döda honom där, utan endast tvinga honom med mig utanför staden att där ärligt övervinna honom i öppen envig. — Kampen slutade så att de heliga eunuckerna kommo och hjälpte honom, men togo mig och mina män tillfånga. — Han blev fri med sitt folk. — Men vi blevo portförbjudna till den heliga staden. — Hela vår stam blev bannlyst och förbannad och måste utstöta oss för att bli bannet kvitt. — Nu äro vi fredlösa, jag och de mina samt desse män. — Men vi skola hämnas och lämna denna trakt. — — Du har ju varit Abu-Seïfs fånge?
— Ja, det har jag.
— Berätta för mig något om detta.
Jag gav honom en kort skildring af förloppet.
— Känner du väl till platsen där hans fartyg ligger dolt? —
— Jag skulle kunna hitta dit i mörkret.
— Vill du föra oss dit?
— Ni vilja kanske döda honom?
— Ingenting hellre.
— Då kan jag inte villfara din önskan.
— Du vill således inte ens hämnas dig själv?
— Jag är ingen domare. Endast rättvisan har denna makt enligt vår religion.
— Men vi äro inga kristna utan straffa våra fiender, emedan de finna skydd hos domaren. — Du har antytt för mig var hans fartyg ligger, och jag skall nog finna stället dig förutan. — Men lova mig att du inte ger Abu-Seïf någon varning.
— Jag skall inte varna honom, emedan jag inte har lust, att åter bli hans fånge.
— Då äro vi sams. — När skall Halef till Mekka?
— I morgon, om du tillåter, sihdi, sade Halef vid min sida.
— Ja, du får det i morgon.
— Låt honom då stanna här till dess hos oss. — Vi skola ledsaga honom till vägs så långt vi våga närma oss staden och sedan återföra honom till dig.
Då fick jag en idé som jag uttalade, sägande:
— Låt mig följa er och vänta med er på honom.
Jag såg genast att detta förslag mottogs med glädje när scheiken svarade:
— Effendi! Jag hör att du inte föraktar den utstötte! Du är oss mycket välkommen! Du stannar således hos oss och hjälper oss att i kvällningen knyta det där sken—äktenskapet.
— Nej! Det kan jag inte, emedan jag först måste tillbaka till Dschidda för affärer.
— Då skall jag ledsaga dig till dess portar. Men även där får jag inte inträda, ty också Dschidda är en helig stad. — När skall du rida dit?
— Genast! Och jag behöver blott kort tid innan jag kan komma åter.
Skall jag medföra en kadi eller mullah för giftermålet och vigseln?
— Nej, vi behöva varken kadi eller mullah. Jag är mitt lägers scheik och en vigsel här, utfärdad av mig, har gällande kraft. Men kanske du kunde föra med dig ett pergament eller papper att skriva kontraktet på? Mohyr och gemedsch, sigill och vax, har jag.
En stund senare stodo kamelerna redo. Vi stego upp. Den lilla karavanen bestod utom av oss tre och scheiken samt hans dotter av fem man. Jag följde utan invändning, fast jag såg att man inte tog den kortaste vägen, utan höll mera åt höger, åt havet. — Albani redde sig nu ganska bra att hålla sig kvar på kamelen, och djuren lade med snabba steg vägen bakom sig.
Plötsligt stannade scheiken och han pekade åt sidan.
— Vet, du vad som ligger bakom dessa kullar? sade han menande.
— Nej, vad då?
— Jo, viken där rövarefartyget ligger, inte sant?
— Tro vad du vill, men fråga inte mig!
Han hade emellertid gissat rätt och teg. Vi redo vidare. Efter en stund visade sig två svarta punkter vid horisonten, rakt åt Dschidda. Det var vandrare, som vi bättre kunde se genom kikare. Detta var något ovanligt i öknen och den tanken låg nära till hands att det kunde vara Abu-Seïfs folk. — Det var mycket sannolikt att min väktare ombord skulle anmäla min flykt för kaptenen, Abu-Seïf. Och dessa båda vandrare kunde väl vara sagda budbärare.
Även Malek, scheiken, hade givit akt på dem och observerade dem skarpt.
Därpå vände han sig till en av hans män och viskade något åt denne.
Genast vände tre av männen tillbaka dit varifrån vi kommo, och jag
genomskådade avsikten.
Malek hade hyst samma tanke som jag och ville ha de där vandrarne i sitt våld. Och för att uppnå detta måste han avskära deras reträtt till fartyget men så att de inte märkte det.
Därpå återvände de tre männen i samma riktning som vi kommit från, för att när de voro utom synhåll taga av i en båge.
Under det att vi andra fortsatte i rak riktning som förut, sade scheiken:
— Effendi! Vill du vänta litet på oss, eller rider du till Dschidda, där du skall finna oss utanför stadsporten?
— Du vill tala med dessa vandrare, sade jag rakt på sak. Och jag stannar hos dig, tills du talat med dem.
— Det är verkligen män av dscheinestammen.
— Jag tror så med. Och dina tre män, som nyss lämnade oss, avskära nu dessas väg till fartyget. — Rid du i raskt trav till dem där borta. Jag och Halef fortsätta rakt fram för att sålunda hindra dem att fly tillbaka till Dschidda.
— Ditt råd är utmärkt. Jag vill följa det.
Han svängde om, och jag gav Albani en vink att följa honom. Detta blev honom lättare emedan jag och Halef satte av med skarp fart. Vi susade i väg som vinden och styrde så, att vi snart kunde komma bakom de båda fotgängarne. — Men de syntes snart märka avsikten och tycktes tveka. — Bakom sig hade de nu mig och Halef. Från ena sidan kom scheiken med sitt folk. Endast vägen rakt fram syntes dem fri.
De satte i väg med ökad fart, men hade inte kommit långt förr än de möttes av de tre scheikens män, som nyss lämnat oss. Trots att det på detta avstånd inte var möjligt att kunna känna igen oss, måste de dock ha misstänkt fiender i oss och försökte nu att komma undan så skyndsamt som möjligt. —
Men utsikterna vora minimala. — De voro emellertid beväpnade. Om de delade på sig — skildes åt — så måste även vi göra detta och då var det inte omöjligt för en säkert skjutande, kallblodig fotgängare att upptaga strid mot både två och tre ryttare.
Men de kommo antagligen inte att tänka på detta, eller ock voro de inte nog modiga att utföra manövern. — De höllo samman och blevo omringade av oss på en gång. Jag igenkände dem genast från Abu-Seïfs fartyg.
— Varifrån komma ni? sade scheiken.
— Från Dschidda.
— Vart skall ni hän?
— Ut i öknen att söka tryffel.
— Tryffel! — Ni ha ju varken korgar eller dragare.
— Vi vilja först se efter om det finns någon, sedan skaffa vi oss nog korgar.
— Vilken stam tillhöra ni?
— Vi äro stadsbor.
Detta var väl groft tilltaget, ty de hade säkert redan känt igen mig och Halef. — Halef blev också retad och svängde med sin piska, samt sade:
— Tro ni att jag och min herre äro blinda? Ni äro helt enkelt lögnaktiga lymlar. Ni tillhöra dscheinestammen och äro Abu-Seïfs folk. — Om ni inte genast erkänna detta så ska min piska nog plocka ur er sanningen.
— Vad angår det er vilka vi äro?
Jag hoppade ned från kamelen samt tog piskan ur Halefs hand samt sade:
— Nu ska ni inte göra er löjliga. Men hör nu på! — Vad dessa krigare av ateïbehstammen kunna vilja er, angår inte mig. Men mig skall ni svara på en fråga. Gör ni inte det, skall jag med denna piska märka er så, att ni aldrig mer kunna visa er för en fri, tapper arab.
Att bara hota en beduin med stryk är en av de största förolämpningar man kan visa honom. Också grepo de båda karlarna genast efter sina knivar.
— Innan du hinner slå till är du dödens, utbrast den ene.
— Ni ha nog inte riktigt klart för er hur en sådan här piska smakar, om den skötes på rätta sättet, sade jag. Den skär lika skarpt som en yatagan. Den faller också lika snabbt som en kula ur era tabandschab — pistoler. — Ser ni inte, att alla dessa mäns vapen äro riktade mot er? — Stoppa alltså in knivarna och svara. Ni äro bud till Abu-Seïf.?
— Ja, kom det dröjande, när det inte fanns någon undflykt.
— Och ni skulle tala om att jag undkommit?
— Ja.
— Var ha ni träffat honom?
— I Mekka.
— Hur ha ni kunnat hinna så fort till Mekka och hit?
— Vi hade hyrt kameler i Dschidda.
— Hur länge skall Abu-Seïf. stanna där i Mekka?
— Han skall snart resa till Taif att träffa Scheriff— Emir.
— Gott! Nu behöver jag inte veta mer.
— Sihdi! Du vill väl aldrig låta dessa rövare komma undan? utropade
Halef. — Jag skjuter dem, så att de inte mer kunna göra något ont.
— Jag har givit dem mitt ord och därvid blir det. Kom!
Jag steg åter upp på kamelen och red därifrån. Halef följde mig. Albani stannade hos de andra. Han hade dragit sin långa sarras. Men jag litade på att denna pantomin skulle vara oskadlig. — Han blev också lugnt kvarsittande, medan scheiken och hans folk sutto av för att bemäktiga sig de båda dscheiheïnerna. Detta var snart undanstökat. Fångarna bundos på en kamel, och dess förare återvände med fångsten till lägret. De andra följde oss.
— Du har benådat dem, sihdi sade Halef. Men de komma ändå att dö.
— Deras öde är inte mitt och inte heller ditt. Tänk mera på, vad du skall bli denna dag. En brudgum måste ha ett gott och försonande hjärta.
— Sihdi! Skulle du vilja vara delyn i detta fall?
— Ja, om jag vore muhammedan.
— Herre, du är en kristen och frank, som man kan tala med i dessa saker. — Vet du vad kärlek är?
— Ja, kärlek är som koloquinte. Den som får det. får ont i magen.
— O, sihdi! Hur kan man likna kärleken vid koloquint? Allah måtte upplysa ditt förstånd och värma ditt hjärta. En god kvinna är som en pipa av jasmin och som en pung i vilken aldrig saknas tobak. Kärleken till en flicka är som — är som — som — turbanen på ett kalt huvud och som solen över öknens himmel.
— Ja! Och den som träffas av hennes strålar får solsting. — Jag är rädd för att du redan träffats därav. Måtte Allah hjälpa dig!
— Sihdi! Jag vet, att du aldrig blir brudgum. Men jag är det så gott som redan, och därför har mitt hjärta öppnats som en näsa, vilken insuper blommornas doft.
Vårt korta samtal var slut, ty de andra hade uppnått oss. Ingenting sades om det som förefallit, och när staden kom i sikte höll scheiken in sitt djur. Han hade tagit med sig två reservkameler, som vi skulle ha när vi återvände.
— Här skall jag vänta, sihdi! När kan du vara tillbaka?
— Jag skall vara åter när solen gått lika långt stycke som längden på din lans.
— Och du glömmer inte tirscheh och kiahat?
— Nej! Och inte heller myrek och kalem, bläck och penna.
— Tack! Må Allah vara med dig tills vi råkas!
Ateïbeherna hukade sig ned bredvid sina kameler, och vi tre andra redo in i staden.
— Nå? Var inte det här ett äventyr? frågade jag Albani.
— Jo, i sanning! Det höll ju på att bli riktigt blodigt. Jag var verkligen beredd till strid.
— Ja, ni såg riktigt ut som rasande Roland, som det inte var så lätt att knäppa nötter med. Hur har ridturen annars bekommit er?
— Åjs! I början gick det kanske något knaggligt, men sen gick det ju riktigt fint. I alla fall skulle det vara skönt att få sträcka ut sig på en bekväm soffa. — Ni skall ju med de där araberna? Helt visst komma vi inte att återses.
— Troligen inte. Ni ämnar ju invänta första båtlägenhet för att komma härifrån. Men jag har annars sett exempel på så många oförmodade sammanträffanden, att även ett återseende oss emellan inte hör till det omöjliga.
Dessa mina ord skulle längre fram besannas. Men sedan vi återlämnat våra djur åt kameluthyraren togo vi avsked av varandra på hjärtligaste sätt såsom landsmän vilka träffas i vida världen. Jag begav mig sedan hem för att med Halef sammanpacka våra tillhörigheter och för att göra upp med min värd, vars lägenhet jag inte trott att jag skulle lämna så snart. På två förhyrda åsnor lämnade vi åter Dschidda. Där utanför bestego vi de väntande kamelerna med vilka vi med ateibeherna redo till deras läger.
SJÄTTE KAPITLET.
Ett underligt bröllop.
Under denna ritt blev det ganska enformigt. Mest tystlåten var scheikens dotter. Hon sade knappt ett ord, men i hennes ögon glödde en sällsam eld. När hon såg åt vänster, där hon förmodade att Abu-Seïfs sjörövarefartyg låg, grep hon antingen sin handschar, svärdet, eller bössan med dess långa kolv, som låg över sadeln.
När vi kommo nära lägret red Halef fram till mig och frågade:
— Hur brukas det i detta land? Skall den, som tager sig en hustru här även begåva henne med en present?
— Detta gör vanligen var och en hos oss och säkert även här, tänker jag.
— Ja, även i dschesirat el arab och i hela östern brukas det. — Men eftersom Hanneh blott blir min skenhustru för några dagar, så vet jag inte om det kan behövas någon gåva.
— En dylik gåva blir en artighet, som ju alltid väcker välvilliga känslor. Jag skulle ge en sådan om jag nu vore i ditt ställe.
— Med vad skall jag giva? — Jag är fattig och var dessutom inte förberedd för ett bröllop. — Tycker du, att jag kan ge henne mitt eldtyg?
Han hade i Kairo köpt sig en liten ask av papier-maché och hade i denna sina tändstickor. Detta "eldtyg" hade för honom stort värde, emedan han fått betala det minst tjugu gånger mer än det verkligen var värt. Men kärleken ingav honom nu det heroiska beslutet att avsäga sig denna kostbara klenod.
— Ja, giv detta åt henne, sade jag.
— Gott! Hon skall få det. — Men hon skall ge mig igen det, när hon inte längre är min hustru.
— Såvida hon inte föredrar att behålla det.
— Hur skall jag väl då bära mig åt?
— Giv henne något annat, som är dig mindre påkostande.
— Men vad? Jag har ingenting annat. Ty jag kan ju inte gärna ge henne min turban, min bössa eller min ridpiska.
— Nå, giv henne då ingenting.
Han såg mycket bekymrad ut.
— Går inte, sihdi. — Hon är min brud och måste ha något. Vad skulle ateïbeherna väl tänka om mig, om din tjänare tager hustru utan att begåva henne?
Det slughuvudet hade härmed vänt saken så att den berörde min person och appellerade således helt enkelt just till min portmonnä.
— Prisa Allah, att han just så upplyst ditt förstånd, Halef. Men det är med mig på samma sätt, ty jag kan ju inte ge henne varken min turban, jacka eller mitt enda par byxor.
— Allah är god och barmhärtig, effendi. Han belönar tusenfalt varje gåva i hans namn. Din kamel bär ju på läderpåsar, vari säkert finnes något, som kunde göra en brud överlycklig.
— Nå, om jag gåve dig detta åt henne, skulle jag då få igen det, när hon inte längre är din brud?
— Detta får du själf framställa åt henne.
— Nej, tack. Sådant är inte bruk bland oss franker.
— Men efter som du lovar mig — genom Allah — tusenfallt igen, så skall jag se efter om det kan finnas något åt dig.
Då reste han sig helt muntert i sadeln och utropade:
— Sihdi! Du är den mest vise och bäste effendi som Allah skapat. Din godhet är större än Sahara och din givmildhet längre än Nilen. Din fader var den mest berömde och din farfader den präktigaste konungariket Nemsistan haft bland undersåtar. Din moder var den vackraste bland rosor, och din mormor Aftonlandets älskligaste blomma. — Må dina söner bli talrika som himmelens stjärnor och dina döttrar oräkneliga som öknens sandkorn — dina barnbarn tallösa som dropparna i havet.
Det var lycka, att vi just uppnådde lägret, annars hade han i sin tacksamhet gift mig med alla samojeders, tungusers, eskimåers och papuastammars döttrar. — Vad beträffar läderpåsarna så innehöllo dessa åtskilligt, som mycket väl kunde duga till present åt en beduinflicka. Köpmanssonen Isla Ben Maflei — som vi i ett tidigare äventyr hulpit — hade av tacksamhet försett mig med åtskilligt smått och gott, lämpligt till att presenta bort bland halvvilda folkslag. Småsaker allt nog, utan större värde för europeer men rariteter bland ökenfolken.
Under vår bortvaro hade ett tält blivit ordnat åt mig. Därinne tog jag fram en medaljong under vars glaslock en liten glas— eller pappersdjävul sprattlade på en nål. Denna medaljong hade en kedja av glaspärlor, som i facetter bröt ljuset i alla regnbågens färger. — Värdet var väl ungefär ett par francs. — Denna kuriösa "amulett" förärade jag nu Halef.
Han ryggade genast till när han kastade en första blick på den rörliga figuren.
— Maschallah! Detta är ju scheitan, den av gud förbannade. — Sihdi, hur har du kunnat få den onde i ditt våld! — Må Allah bevara oss för denne tre gånger stenade djävul! — Endast dig, Allah, vilja vi tjäna! — Den där är inte farlig. Han är ju infångad under glas och ram.
— Tror du då verkligen att han inte kan komma ut?
— Nej.
— Kan du svära detta vid ditt skägg?
— Ja, vid mitt skägg.
— Men om han ändå kommer ut är jag förlorad. Och detta skall komma över dig och din säd.
Han tog i kedjan ytterligt försiktigt med fingertopparna, lade medaljongen på marken och sig själv på knä medan han betraktade trolltyget.
— Ja, vid Allah, är det inte den onde! Titta, skall du få se, hur han sticker ut gadden. — Han slänger med huvudet och hornen, han svänger svansen, kröker klorna och stampar. — Ve oss — om glaset skulle gå sönder.
— Ser du inte, att hela figuren är konstgjord?
— Detta säger du bara för att lugna mig. — Vem skulle väl kunna göra en sådan här ond ande? — Ingen människa, ingen sant troende, ingen kristen, ej heller någon jude. — Men du är en stor lärd och en tapper hjälte, som kunnat betvinga satan, scheitan, och stänga in honom i detta lilla fängelse, detta zindan. — Hamdullillah! Nu är jorden säker för den där och hans följe! Och alla profetens efterkommande kunna fröjda sig över de kval, som han här måste lida. — Men vad menas med den här kedjan, sihdi?
— Den skall du också ge åt din brud.
— Jag? — — Denna kedja som är kostbarare än alla stora Moguls diamanter. — Den som äger en sådan kedja skall bli vida berömd bland alla troendes söner och döttrar. — Vill du verkligen giva mig den?
— Ja, du får den.
— Då behåller jag den också själv. Flickan får mitt elddon.
— Nej, jag vill att du ger henne kedjan.
— Så måste jag väl lyda. Men var har du väl haft dessa saker förut?
— I mina vida byxben, emedan vägen hit från Kairo är väl osäker.
— Din klokhet och list är större än den ondes! — Honom har du tvingat att här ge sig till tåls. — När tycker du att jag skall ge Hanneh kedjan?
— Så snart ni blivit vigda.
— Hon skall bli den mest berömda bland benat el Arab — ty alla stammar skola berätta, att hon håller satan fången. — — Tillåter du att jag även betraktar de andra sakerna?
Därav blev emellertid ingenting, ty scheiken skickade just bud på mig och Halef. — Vi gingo och funno hans tält fullt med ateïbeher. Malek frågade:
— Har du med dig pergament, sihdi!
— Nej, men papper, vilket är lika bra.
— Vill du skriva äktenskapskontraktet?
— Ja, som du vill.
— Då kunna vi börja nu?
Halef nickade samtycke, och genast reste sig en av de närvarande männen och frågade honom:
— Hur är ditt fullständiga namn?
— Jag heter Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Dawud al
Gossarah.
— Från vilket land härstammar du?
— Från Garbi i väster där solen går ned bakom de stora öknarna.
— Av vilken stam är du?
Min far och farfar — dem Allah välsigne — tillhörde båda den berömda stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu Seba av Dschebel Schur-Sohum. Utfrågaren, som var en brudens anförvant, vände sig nu till scheiken och sade:
— Vi känna dig alla som en tapper, god och vis och rättrådig man. —
Du är Hadschi Malek Iffandi Ibn Achmed Chadid el Eini Ben Abul Ali
el Besami Abu Sohehab Abdolatif el Hanifi — scheik för den tappra
Beni-Ateïbeh-stammen.
Här ha vi denne man, en hjälte av stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu
Seba, som bo bland bergen, vars toppar räcka till himmelen och heta
Dschebel Schur-Schum. — Han heter — Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas
Ibn Hadschi Dawud al Gossarah och är vän till en stor effendi från
Frankistan som vi uti vårt tält ära såsom gäst. —
Du har en dotterdotter. Hennes namn är Hanneh. — Hennes hår är som silke och huden som olja och hennes dygd är ren och glänsande som snön uppe i bergen.
Halef Omar begär henne till hustru. — Säg oss, o, scheik, din mening i denna sak.
Den tillfrågade tog på sig en djupsinnig min och svarade efter något betänkande:
— Du har talat! — Sätt dig nu och hör vad jag har att säga. — Denne Halef Omar al Gossarah är en hjälte vars rykte redan nått oss sedan flera år. Hans arm är obesegrad och hans språng som gazellens, hans ögon ha örnens blick, och han kastar sitt spjut många hundra steg, hans kula träffar alltid målet och hans svärd har redan fuktats av många fienders blod. — Därtill känner han koranen och är erfaren uti kloka rådslag. — Han är vidare denne mäktige frankers vän — — varför skulle jag då inte giva honom min dotterdotter, om han för övrigt går in på mina villkor?
— Och vilka äro dessa villkor?
— Hon är dotterdotter till en mäktig scheik, därför kan han inte få henne för det annars vanliga priset. — Jag fordrar alltså en sto, fem rid— och tio lastkameler och femtio får.
Vid dessa ord fick Halef en min som om han uppslukat alla dessa kreatur levande med hull och hår. Men till all lycka fortsatte scheiken:
— Däremot ger jag henne till morgongåva en sto, fem ridkameler, tio lastkameler och femtio får. Er vishet inser således att det under sådana förhållanden är alldeles onödigt att dessa nämnda djur bytas. — Men jag fordrar att du i morgon vid tiden för fagr-bönen anträder en resa till det heliga Mekka och att du på denna medtager din hustru. — Ni skola där förrätta de heliga bruken och genast därpå vända åter.
Halef Omar har vidare att under denna resa anse och behandla sin hustru som orörd mö och att henne som sådan till mig återlämna. — För denna sin tjänst skall han erhålla en kamel och en fylld säck med dadlar. — Uppfyller han ej sagda villkor dömes han till döden. — Och varen i här alla församlade mina vittnen till detta mitt beslut.
Förordsmannen vända sig nu till Halef sägande:
— Du har nu hört vad som är bestämt. Vad har du att svara på detta?
Man kunde på den tillfrågade se att han inte var alldeles belåten. Men han var likväl klok nog att foga sig efter omständigheterna och svarade:
— Instämmer.
— Uppsätt då kontraktet, effendi, sade scheiken till mig. Och i två exemplar, det ena åt mig och det andra åt Halef Omar.
Jag gjorde detta och uppläste det skrivna. Det mottogs med scheikens belåtenhet samt undertecknades av Halef och försågs med scheikens bomärke tryckt i smält vax.
Härmed voro de huvudsakligaste formaliteterna undanstökade och den mer festliga delen av bröllopet kunde taga vid. — Men som det ju här endast var fråga om ett skenäktenskap blevo festiviteterna naturligtvis enklare.
Man slaktade ett får, som stektes helt. — Och medan detta stektes på spettet dansades en krigsdans. Men inga skott lossades, av den orsaken att man inte för obehöriga ville ge notis om var man fanns.
Först med nattens inbrott begynnte måltiden. Endast männen deltogo i denna. Kvinnorna fingo sedan tillgodose sig med det som fanns kvar.
Härvid måste även Hanneh — bruden — vara närvarande. — Därav begagnade sig Halef för att till henne överlämna sin present.
Men den scen som nu följde låter sig knappast beskrivas.
Den i medaljongen inslutna djävulen var ett underverk, som gick över alla närvarandes förstånd. Alla mina bemödanden att förklara mekanismen misslyckades fullständigt.
Man trodde mig inte. Man var fullt övertygad om att det var en levande, ond ande i medaljongen. Och jag blev ansedd som en stor trollkarl som kunnat lura in satan i en sådan liten sak.
Slutet blev att bruden inte fick behålla denna "dyrbara" gåva. — Denne infångade Belsebub ansågs så värdefull för hela stammen, att scheiken beslöt att behålla den själv! — Endast han ansågs värd att bevara denna märkvärdiga dyrbarhet — sedan han dock på alla sätt sökt övertyga sig om att den lede inte skulle kunde slippa ut och ställa till något sattyg.
Midnatten var nästan inne, när jag drog mig tillbaka till mitt tält för att söka litet vila. — Halef gjorde mig sällskap så brudgum han än var!
Hans min var bekymrad när han sporde:
— Sihdi? Anser du det vara nödvändigt, att jag håller allt det där, som jag skrev under?
— Naturligtvis. — Du har ju också lovat det.
Efter en stund frågade han på nytt:
— Skulle du, sihdi, lämna igen din hustru?
— Det tror jag inte — om jag hade någon.
— Men ändå anser du, att jag bör hålla alla dessa dumma löften?
— Naturligtvis!—Men om jag hade tagit mig hustru, så hade jag aldrig lovat att lämna igen henne.
— Sihdi! Varför har du inte sagt mig detta förut, så hade jag inte lovat?
— Du är väl karl för din hatt och bör väl framför allt vara det i ett fall som detta. Dessutom kan väl inte en kristen undervisa en muselman i dylika saker som dessa. — Annars tycker jag att du borde försökt att få behålla Hanneh.
— Nu har du rått mig, sihdi.
— Och nu tänker du alltså för din hustrus skull övergiva mig, din herre?
— Aldrig, sihdi — — Och —
Han såg ut som om han nu kommit mellan två eldar. Han syntes ha det riktigt svårt.
Ett obestämt brummande och så något som kunde vara halvkvävda snyftningar, var allt vad jag vidare kunde höra från honom.
Han kastade sig också från den ena sidan till den andra. — Det var alldeles tydligt att detta skengiftermål skaffade honom mycket stora lidanden.
Men jag kunde inte hjälpa honom i detta. Och dessutom somnade jag snart in, glömmande både kontrahenterna och det underliga beduinbrölloppet.
SJUNDE KAPITLET.
Svåra instruktioner.
Min sömn var så tung att jag först vaknade vid travet av en mängd kamelfötter. Jag reste mig och tittade ut genom tältet. Dagen grydde redan vid den östra horisonten och åt det hållet där vi hade havsbukten var det morgonrodnad. Men inte bara detta, ty där var det visst också en eldsvåda, vilket bestyrktes av det rörliga livet i lägret.
Männen hade brutit upp och när de återkommo voro deras kameler lastade med byte. Även scheikens dotter hade varit med på denna expedition och när hon steg av kamelen lade jag märke till att hennes dräkt var blodstänkt.
Malek helsade mig och sade, pekande åt brandstället, där röken steg upp:
— Du kan se, att vi funnit sjörövarens skepp. De sovo när vi kommo och ha nu samlats till hundarna, deras fäder.
— Du har således dödat dem och stuckit fartyget i brand sedan du plundrat det?
— Plundrat? — Vad menar du? Tillhör inte bytet den segrande? Vilken kan göra oss detta stridigt?
— Pengarna, som Abu-Seïf. rövat, tillhör scheriff Emir.
— Han som utstött oss! Aldrig skall han få något därav. — Men man kan ju också ha ljugit för dig, att det var tullintäckter eller sådant. Endast scheriffen själv kan uppbära sådana och detta låter han sannerligen ingen turk syssla med. Troligen var denne en smugglare eller en indrivare från paschan av Egypten, den Allah månde förgöra.
— Du hatar således denne pascha?
— Det gör varje fri arab. — Har du inte hört talas om dessa grymheter som tid efter annan utövas av wachabiterna? — Om pängarna nu tillhör paschan eller scheriffen, så äro de nu i alla fall mina. — Men gör dig nu beredd att följa oss, ty tiden för fagr är inne. Här kunna vi inte dröja längre.
— Var tänker du härnäst slå läger?
— Jag skall göra detta på en plats från vilken jag kan observera vägen mellan Dschidda och Mekka. — Abu-Seïf. skall inte undkomma mig.
— Har du även betänkt vilka faror du därmed utsätter dig för?
— Tror du, att vi ateïbeher äro rädda?
— Nej, men även den modigaste kan bli oförsiktig. Om Abu-Seïf. faller i dina händer och du dödar honom, så måste du genast lämna dessa trakter. Du kan då lätt för alltid förlora din dotterdotter Hanneh, som då befinner sig med Halef i Mekka.
— Jag skall säga Halef var han i så fall skall finna oss. Hanneh måste till Mekka innan vi draga vidare. Hon är bland oss den enda, som ännu inte varit i den heliga staden, och längre fram blir det sannolikt omöjlikt för henne att komma dit. Dessutom har jag redan länge väntat på ett så gynnsamt tillfälle som detta.
— Har du bestämt dig för vart du vidare skall hän?
— Jo. Vi skola till öknen Er Nahman åt Maskat — och därifrån skicka vi kanske ett bud till El Frat — (Eufrat) till Beni Schammer eller Beni Obeïde för att låta oss upptagas av dem.
Solen stod nu i kanten av horisonten — och araberna knäböjde till bön. Kort därpå togos tälten ned och karavanen satte sig i rörelse. Först nu när det blev dager kunde jag se hur rikligt byte det var som man tagit från sjörövaren. Med detta överfall hade ateïbeherna blivit smått förmögna.
Till följd därav voro de också vid ypperligt lynne.
Jag höll mig avsiktligt litet efter dem. Och jag kände en viss beklämning över att ha varit orsaken till allt detta mördande och plundrande. Möjligen hade jag kunnat avstyrt detta dåd.
Även gav mig närheten av Mekka åtskilligt att tänka på. — Skulle jag undvika denna heliga stad eller skulle jag drista mig ditin? — Min längtan drev mig dit med all makt, men likväl måste man hysa en god del betänkligheter. — Vad kunde jag för övrigt ha för nytta av besöket? — Jag kunde säga, att jag verkligen varit i Mekka, men detta var också allt! — Bleve jag upptäckt där så var min dödsstund kommen, och vilken död!
Men med allt detta kunde jag nu inte komma till något resultat. Och jag beslöt därför att anpassa mig efter omständigheterna. — Så hade jag ofta gjort förr och alltid med lyckligt resultat.
För att så mycket som möjligt undvika möten lät scheiken karavanen taga en liten omväg. Han medgav ingen rast förrän kvällen. — Vi kommo snart till ett trängt pass som var inneslutit av kala bergväggar, mellan vilka vi redo fram en ansenlig sträcka tills vi kommo ned i en dalkittel, från vilken det syntes som om vi inte skulle kunna komma ut någon annan väg.
Här sutto vi äntligen av. Tälten uppsattes, och kvinnorna gjorde upp eld.
Denna kväll bjöds på en mycket riklig måltid, som tydligen härflöt från skeppsprovianten. Och efter denna fest kom fördelningen av bytet.
Som jag inte hade något att skaffa med saken så lämnade jag de andra och tog mig en rond i dalkitteln. På ett ställe tycktes det mig som om man skulle kunna komma upp och jag gjorde även ett försök. — Det var mycket stjärnklart, och allt syntes gå förträffligt. Efter en kvart stod jag däruppe på berget samt hade fri utsikt åt alla sidor så gott den klena belysningen medgav. — Åt söder såg jag på himlen ett sken, som lät förmoda att där låg en belyst stad. — Denna måste vara Mekka!
Under mig hörde jag sorlet av ateïbeherna, som antagligen kivades om bytet. — Det dröjde ganska lång stund innan jag åter befann mig bland dem. Scheiken mottog mig med orden:
— Effendi! Varför har du inte varit närvarande? Även du skall framför allt ha din del av bytet.
— Jag? — Hur så? — Jag var ju inte med och har således ingenting att få.
— Vi skulle aldrig ha fått detta byte utan dig. Du har fört oss an — om även indirekt — och du är din lön väl värd.
— Men jag vill ingenting ha.
— Sihdi! Jag känner föga till din religion. Och jag kan inte tvista med dig och kanske såra dig, då du ju är min gäst. — Dock vill jag antaga att din tro inte förbjuder dig att dela detta byte med oss. — Våra fiender där äro nu döda och deras fartyg uppbränt. — Du kan väl inte mena, att vi också skulle offrat allt detta byte, som är oss till nytta?
— Den saken skola vi, som sagt, inte tvista om. Mitt förslag är, att ni behålla det som nu är ert.
— Inte allt! — Men om du tillåter kunna vi ju ge din tjänare Halef även din del, fast han redan fått och mottagit sitt.
— Var så god!
Halef blev naturligtvis överförtjust. Han hade fått några vapen och klädespersedlar samt dessutom en börs mod silvermynt. Han ansåg sig med detta ha blivit en ganska förmögen man. Summan utgjorde i alla fall 800 piaster, stor nog att göra en arab lycklig.
— Med denna summa kan du kosta på dig att leva gott som pilgrim i
Mekka, sade jag.
— När bör jag ge mig av dit?
— I morgon förmiddag, sade scheiken.
— Jag undrar hur man skall bete sig där?
— Jo, det kan jag också tala om. — Först och främst är det varje pilgrims skyldighet att genast begiva sig till el Hamram eller den stora moskén. Du skall således inställa dig i Guds hus — Beith-Allah — och naturligtvis lämna din kamel utanför. — Där finner du helt visst en vägvisare, som tar hand om dig och för dig vidare. — Men du bör på förhand göra upp med denne om priset, så att du inte blir lurad. — Så snart du ser Kaaba skall du kasta dig två gånger till marken och bedja de bestämda bönerna till tack och lov för att du äntligen fått se den heliga staden. Sedan går du till mambar eller mimbar samt drar av dig dina sandaler. Du måste lämna dem utanför, ty där får man ej gå in som i andra moskéer, med skorna i handen. — Härefter har du att göra towaf d.v.s. att sju gånger gå runt Kaaba.
— Åt vilket håll?
— Åt höger, så att du alltid har Kaaba till vänster. De första två varven skola tagas med snabba steg.
— Varför det?
— Till åminnelse av profeten. — Det var nämligen så, att ett rykte spreds ut, att han blivit svårt sjuk. För att bestrida detta rykte sprang han tre gånger runt Kaaba. De följande fyra varven gick han långsamt. — Du kan ju bönerna som skola bedjas därunder? — Efter varje fullbordat varv skall du kyssa den heliga stenen. — När dessa omlopp äro fulländade skall du trycka ditt bröst mot Kaabas port, utbreda armarna och högt bedja Allah förlåta dig dina synder.
— Sedan är allt klart?
— Nej, visst inte! Du skall därpå begiva dig till el Madschem — en liten med marmor belagd grop, ur vilken det säges att Ibrahim och Ismael togo kalk då de byggde Kaaba. Där skall du bedja två böner vid Mekam-Ibrahim, den sten som vid bygget var Ibrahims pall. Därpå beger du dig till den heliga brunnen Zemzem och ur denna dricker du, under mellanstickande med böner, så mycket vatten du orkar med. — Jag skall lämna med dig en flaska som du kan fylla där åt mig och taga med dig. Ty detta heliga vatten skall vara botemedel mot alla kroppens och själens sjukdomer.
— Vad följer sedan?
— Nu kommer den så kallade say-gången från Szafa till Merua. — På kullen Szafa stå tre öppna bågar eller portaler. — Där skall du ställa dig och vända dig mot moskén, lyfta händerna mot himlen och bedja om Allahs bistånd på den heliga vägen. — Nu går du trehundra steg mot Merua—altanen. — Du finner på denna väg fyra stenpelare, som du måste passera springande. — På Merua förrättar du åter en bön samt lägger sodan platsen sex gånger bakom dig uti nyssnämnda längdavstånd.
— Med detta är det ceremoniella färdigt?
— Nej, inte än! — Ty nu måste du låta klippa dig och besöka Omrah, som ligger lika långt utanför Mekka som härifrån till denna heliga stad. — Men därefter har du utfört de heliga handlingarna och kan återvända när du vill. — Annorlunda är det under de heliga månaderna. Ty då är det ännu fler ceremonier, som taga mycket längre tid, då det vid denna tid finns tusentals pilgrimer i staden. Men du kan reda ut saken nu på ett par dagar och bör kunna vara här igen på den tredje dagen, slutade scheiken denna vidlyftiga instruktion, som sedan följdes av några ytterligare detaljer som huvudsakligast rörde Hanneh, varför jag drog mig undan och väntade på Halef, som utbrast när han äntligen visade sig:
— Sihdi! Vem skall nu hjälpa dig, då jag är borta?
— Jag hjälper mig själv. Men vill du göra mig en tjänst?
— Du vet, att jag gör allt för dig som står i min makt.
— Du skall även taga med dig en flaska av det där vattnet åt mig.
— Allt annat, käre herre! — Endast de troende kunna komma i åtnjutande av detta vatten. Om jag gåve dig av detta, skulle intet kunna rädda mig från den eviga elden.
Detta sades med sådan trosövertygelse att jag inte ville visa mig enträgen. Men efter en stund sade Halef:
— Vill du inte själv hämta åt dig av detta vatten?
— Detta vågar jag ju inte.
— Jo, om du bara först bekänner dig till den rätta tron — —
— Nej, jag tackar! — Och nu skall jag sova.
ÅTTONDE KAPITLET.
Mitt äventyr i Mekka.
Nästa förmiddag redo Halef och Hanneh till Mekka. — Han medtog det rådet, att han skulle säga sig vara från ett långt avlägset land för att inte möjligen väcka den misstanken att hans hustru kunde vara en ateïbeh, alltså en från Mekka utesluten.
Med honom följde en bit till vägs en stammens man för att observera att vägen mellan Mekka och Dschidda inte just nu bjöd på några faror. Denne skulle också tills vidare där hålla utkik.
Även utställdes vaktposter vid dalkittelns ingång.
Den första dagen förflöt i lägret utan vidare anmärkningsvärda händelser. Jag talade på morgonen vid scheiken om att göra ett litet strövtåg. Han gav mig en kamel och uppmanade mig till försiktighet, så att vår tillflykt inte skulle bli upptäckt.
Jag hade hoppats att få göra denna utflykt ensam. Men scheikens dotter — Amscha, Hannehs mor, Abu-Seïfs förrymda hustru — kom fram till mig och sade:
— Kanske jag kan få rida med dig?
— Gärna, måste jag svara.
När vi lämnat dalkitteln slog jag helt mekaniskt in på riktningen till Mekka. Jag hade trott att mitt sällskap skulle avråda mig, men hon följde utan att säga ett ord. När vi ridit ungefär en kvarts timme drog hon mer mot höger sägande:
— Sihdi! Följ mig!
— Varthän?
— Jag vill bara se efter om vår post befinner sig på sin plats.
Efter fem minuter funno vi honom. Han satt på en höjd och stirrade oavvänt åt söder.
— Han skall inte få se oss, sade Amscha. — Kom sihdi! Jag skall föra dig vart du vill.
Vad menade hon med dessa ord?
Hon slog in åt vänster och betraktade mig med ett underligt leende. — Därpå lät hon kamelen sträcka ut med full fart, men stannade snart i en dal där hon steg av och slog sig ned.
— Sätt dig här och låt oss talas vid, sade hon.
Hon föreföll mig helt gåtfull. Jag hörsammade emellertid hennes uppmaning.
— Anser du din tro vara den enda rätta? sade hon.
— Alldeles säkert.
— Även jag, sade hon lugnt.
Detta var ju högst underligt och jag svarade förvånad:
— Även du? Detta är i sanning märkvärdigt att höra ur en muhammedanskas mun.
— Jo, effendi! Jag vet, att eder tro är den rätta.
— Hur vet du det?
— Mitt förnuft säger mig detta. — Den första platsen där det fanns människor, var Paradiset. Och där dvaldes alla skapade varelser i endräkt med varandra. — Så hade Allah velat och därför är din religion den riktiga, ty den är därmed lik vår. Detta är kristendom.
— Känner du kristendomen närmare?
— Nej, men jag har hört en del av en turk, som säger, att ni tillbedja Gud och säga: »förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro." — Är detta sant?
— Jo, alldeles riktigt.
— Vidare skall det stå i er koran: "Gud är kärleken. Den som förblir i kärleken, förblir i Gud och Gud i honom." — Är också detta riktigt?
— Ja, även detta.
— Då ha ni den riktiga tron. — Men säg mig, får en kristen bortröva en jungfru?
— Nej. — Om han gör detta, begår han en svår synd, och hemfaller under lagen.
— Ser du! Er religion är således bättre än vår. Hos Er skulle inte en man som Abu-Seïf. ha vågat bortröva mig och vågat tvinga mig att bli hans hustru. — Känner du detta lands historia?
— Åjo.
— Då vet du också att turkar och egyptier rasat emot oss, trots att vi alla tre ha samma tro. — De ha skändat våra kvinnor och sönderpiskat våra män vid pålar samt huggit sönder dem, förbrännt deras armar och ben, avskurit dem näsa och öron, utstuckit deras ögon, slagit ihjäl deras barn. — Jag hatar en sådan tro, men jag måste dock behålla den.
— Varför? Du kan ju när som helst …
— Vänta! — Du skall inte uppträda som min lärare. Jag vet själv vad jag skall göra. Jag skall hämnas — hämnas på alla som stått oss emot.
— Och ändå säger du att kärlekens religion är den riktiga?
— Ja! Men varför skall endast jag lida och förlåta? Till och med endast därför att vi inte få beträda den heliga staden skall jag hämnas! Och jag vet hur.
— Nåväl! Låt höra!
— Jag vet, att du i hemlighet längtar att få komma in i denna heliga stad — i Mekka. — Hur kan du veta det?
— Jo, jag känner det. Inte sant?
— Nå, om det Så skulle vara?
— Detta är farligt för dig. — — Men då jag nu vill hämnas har jag för denna sak fört dig med hit. — Har du reda på de ceremonier, som man måste känna till för att som en rättrogen kunna uppträda där? Och vill du utföra dem?
— Helst såge jag att jag sluppe undan dessa.
— Du vill således inte skymfa din egen tro, och däri gör du rätt. —
Därför skall du också gå dit. Jag skall här invänta din återkomst.
Var inte allt detta mycket besynnerligt?
Hon ansåg sig på detta sätt kunna hämnas på Islam genom att den heliga staden skulle trampas av en otrogens fötter!
Som missionär skulle jag här ha kunnat uträtta något, om än med en del svårigheter. — Som globetrotter ginge detta helt visst inte alls.
— Var ligger Mekka? sade jag.
— När du hunnit över detta berg, ligger Mekka i dalen där nedanför.
— Du sade att jag skulle gå dit. Varför inte hellre rida?
— Om du kommer ridande, kan man lättare taga dig för en bättre pilgrim och mer observera dig. Men om du kommer till fots skall man tro att du är en man från den här trakten och att du redan förut varit i staden och endast kommer på ett tillfälligt besök.
— Och du vill verkligen invänta mig här?
— Ja, som jag sagt.
— Hur länge?
— Ungefär fyra timmar.
— Den tiden blir nog väl kort för mig.
— Du gör bäst i att inte stanna där längre. — Gören tur dit in, betrakta Kaaba och begiv dig sedan på återvägen.
Hon hade sannerligen rätt.
Jag hade emellertid fortfarande vissa betänkligheter och hon såg detta, pekade på mina vapen och sade:
— Du liknar visserligen helt och hållet en infödd. Men en arab har inte sådana vapen, som dem du bär. — Lämna kvar din bössa och tag min i stället.
I denna stund kom det över mig en ny tvekan. Men det dröjde inte länge förr än jag åter blev lugn. Hon såg inte alls ut att vilja mig något ont, och vi bytte bössor. När jag kom upp på berget kunde jag mycket riktigt se Mekka där nedanför på ungefär en halv timmes vägs avstånd, liggande mellan kala klippor och kullar. Jag kunde urskilja citadellet Schebel Schad och minareterna av några moskéer. El Hamram, huvudmoskén, låg i den södra delen av staden och syntes ej.
Jag började min vandring. Och jag kände mig nu som en soldat som ryckte an mot en fiende på slagfältet.
Jag kom emellertid lyckligt fram till staden. Som jag redan kände till den stora moskéns läge behövde jag inte fråga. — Husen, mellan vilka jag här gick, voro nästan alla av sten, och gatorna voro beströdda med ökensand.
Inom kort stod jag framför den stora fyrkantiga massa som kallas Beith-Allah, och långsamt gick jag mot denna. — Sidorna formades av pelarrader och kolonnader över vilka höjde sig sex minareter. Jag räknade till en längd av 240 steg och till en bredd av 205 steg. Som jag ville uppskjuta det närmare betraktandet av det yttre till sedan, gick jag helt obesvärat in genom en dörröppning. I denna satt en stadsbo som sålde kopparflaskor. Jag hälsade honom och frågade:
— Vad kostar en sådan flaska?
— Två piaster.
— Må Allah välsigna dig och dina söner för det att du inte hugger till för mycket. — Se här äro två piaster. Och här tar jag mig en kuleh — flaska.
Jag gick med flaskan till närheten av altanen och drog där av mig skorna. Och nu kastade jag en forskande blick in i templets inre. — Nästan mitt i templet stod Kaaba, som var nästan helt beklädd med svart sammet. Dit förde fyra stenlagda stigar och mellan dessa var gräsmattor. — Jämte Kaaba märkte jag den heliga brunnen, ur vilken flera tjänare hämtade upp vatten åt pilgrimerna.
Hela detta tempel gjorde inte alls något högtidligt intryck på mig. Bärare drogo av och an där, och skrivare hade med sina attiraljer slagit sig ned mellan pelarne; ja, där fanns till och med folk som handlade med ost och bröd.
Plötsligt fick jag se en kamel med ryttare, vilken just steg av vid en av pelarraderna. Denna kamel var ett alldeles ovanligt grannt djur. — Ägaren vände ännu ryggen åt mig och vinkade till sig en av moskéns tjänare för att denne skulle se efter kamelen.
Jag lade i förbigående märke till detta medan jag närmade mig brunnen, för att ur denna få min flaska fylld. Men jag måste nu vänta tills jag kom i tur. Jag gav mannen en bakschisch — en dricksslant — satte på flasklocket och vände mig, men blev med ens alldeles häpen.
Inte tio steg från mig stod — Abu-Seïf.!
Jag kände en lätt oro genombäva mig, men samtidigt arbetade min hjärna med svindlande fart, såsom vanligen alltid hos oss i kritiska ögonblick. — Utan att precis taga till flykten, sträckte jag ut stegen så mycket jag kunde för att uppnå kolonnaderna, just åt de hållet där Abu-Seïfs kamel ännu låg kvar. Och med ens kom jag på den tanken, att endast just detta djur kunde rädda mig.
— Det var hög tid! Mina skor fick jag allt lämna i sticket. Redan hörde jag det väntade ropet:
— En giaur! — En otrogen!
— Grip honom, denne skändare av vår helgedom?
Verkan av dessa rop blev högst vådlig för mig. Det blev som ett dånande vattenfall av hotande, larmande, tjutande röster och som trampet av tusende bufflar.
Nu blev det slut med att bara taga ut stegen. Jag formligen flög över platsen och var i ett nu mellan pelarna, framme vid kamelen, som lyckligtvis inte var bunden. Med knytnäven kastade jag undan djurets tillfällige vaktare, och nästa ögonblick satt jag i sadeln och hade revolvern redo.
Men skulle djuret lyda?
— Eoah! — Eoah! — Upp!
Vid detta rop reste sig kamelen verkligen, raskt och väldresserat. Och så bar det av med vindens snabbhet. — Bakom mig knallade skott på skott. — — Men framåt, bara framåt, undan måste jag!
Hade kamelen varit mindre snabb eller ett trilsket djur, skulle jag säkert redan sett mitt öde beseglat.