Det var underligt, hvilket intresse allt från Bragehall med ens fått, sedan ordet skandal blifvit förknippadt med det gamla slottets historia. Särskildt mönstergillt hade hvarken de forna grefvarna Brage eller deras grefvinnor lefvat, men när man nu drog fram deras minne i ljuset, sken det hvitt som en helgonlegend. Det måste vara så, för att dagens händelser skulle förefalla ännu mer syndigt svarta.
Auktionen på Lögenäs och gårdens försäljning till underpris, men mot kontant betalning, satte också myror i hufvudet på folk. Tänkte verkligen Eric Gyldenlo på fullt allvar draga sina färde? Då gick det väl bref eller bud mellan de älskande? Det fanns alltid möjligheter för att få veta sådant, och Bragehalls postväska var — figurligt taladt — alltid fylld af onda ögon på sin färd fram och åter. Men de onda ögonen spanade förgäfves. Icke ens Märta Edelcronas genomträngande blick, hvilken gnistrade af hämndlysten svartsjuka, kunde upptäcka en hemlig korrespondens, och det korsförhör hon anställde med Nilla beträffande grefvens vistelseort och planer, tjänade heller ingenting till. Nilla var alltför ledsen att ej ha några upplysningar åt nådig fröken, men grefven hade tegat och packat och rest och inte låtit höra af sig sedan.
Så småningom tystnade skvallret, stillades som ett vatten, hvilket ingen vind rör till vågsvall. Och en del började till och med taga parti för Gunvor, som gick där så blek och allvarlig lik en liten tynande klostersyster i sin svarta dräkt. Sedan sin allra första ungdomstid hade hon egentligen aldrig varit förtrolig med någon, aldrig känt sig hemmastadd i denna atmosfär af uppblåst högmod och ytlig, pretentiös bildning, och nu drog hon sig mer än någonsin tillbaka, inte skyggt och ödmjukt, utan med en suveräns förnäma otillgänglighet.
Haqvin, som efter farmor Eidens död tillät alla sina sämre egenskaper att få fritt spelrum, förde ett så utsväfvande lif, att han nästan ingen enda afton gick redig till sängs. Kusken och betjänten brukade merendels få släpa den tunga, raglande kroppen emellan sig, när han på natten kom hem från någon orgie. Och när den lallande röstens eko ljöd genom korridorerna, vaknade flera af trotjänarna och lyssnade förfärade. Detta rysliga lif erinrade dem om gamla grefvinnan Brages sista dagar. Deras husbonde hade detta olycksaliga rusbegär i arf efter sin egen farmor, som pantsatte och försålde allting för att kunna uppköpa spritvaror. De mindes, att hon ej hållit sig för god att gå ned i drängstugan och tigga sig till brännvin, när hon ej kom åt det på annat sätt. Och nu skulle det väl gå lika illa med grefve Haqvin, när inte fru Eiden längre satt vid styret. Hon hade haft en egendomlig makt öfver honom, ledt honom, som om han varit ett barn.
Haqvin blef snart en visa i trakten, men man beklagade honom mer än man ringaktade honom för hans simpla nöjen. Naturligtvis var det hans hustrus fel! Hon var icke sådan hon borde, gick där stel och kall, ingen man kunde finna sig i det. Stackars Haqvin, han sökte sällskap utom hemmet i kretsar, där en grefve Brage ej borde satt sin fot, sade man, men det hade varit Gunvors skyldighet att med ömhet och böner hålla honom tillbaka.
Gunvor log trotsigt och stolt åt dessa anspelningar. De visste ej, hvad hon hade att kämpa emot, och kunde blott Bragehalls tjocka murar bevara hemligheten, skulle de aldrig få veta hennes lidanden. Det förödmjukade henne att nödgas anförtro sig ens åt tjänarna, men när Haqvin, som nu ofta hände, druckit för mycket, blef han alldeles vild och ställde till scener, som skrämde hela huset.
Gunvor hade aldrig föreställt sig, att denna tröga, godmodiga människa kunde bli sådan; hon förstod ej, att det gräsliga arf, han som ett slumrande frö hittills burit inom sig, nu, när han var fullt obevakad och lämnad åt sig själf, utvecklats till en härjande passion.
Rysande sköt hon regeln för sin dörr, när hon midt i nattens tystnad väcktes af skränande sång eller ojämna, släpande steg. Det hade händt, att han rusat in till henne, och att hon endast med den yttersta ansträngning kunnat värja sig för hans öfverfall. Hon tyckte, att hösten och vintern aldrig ville taga slut; hvarje dag var ändlöst lång, och om nätterna låg hon sömnlös, rufvande öfver sin tröstlösa tillvaro. Från Eric hade hon ej haft någon underrättelse, det var som han velat utplåna sig ur hennes minne, tänkte hon sorgset, och kanske var detta bäst; hennes bojor kunde ingen lossa. När våren ändtligen kom, blef den henne endast en ny plåga. Den medförde tusen minnen från hennes korta lyckotid. Hon kunde ej se på de knoppande träden, de uppspirande blommorna, utan att hennes ögon fylldes med bittra tårar. Den glada, unga naturen blef för henne en graf. Hon betraktade den endast med oändlig saknad och vemod.
I maj gaf löjtnant Forner med fru middag för sina grannar och vänner. Haqvin och Gunvor voro också bland de inbjudna, och Gunvor, som eljest helst undandrog sig allt umgänge, då hon ej kunde vara säker att icke behöfva blygas för sin man, hade ej kunnat motstå denna invitation. Claës Forner och Eric Gyldenlo hade ju varit goda vänner, kanske kunde hon här få veta något om den älskade.
Värden själf förde henne till bords. En egendomlig, ohygglig fasa grep Gunvor, när hon lät sin blick glida öfver de många vinglasen vid hvarje kuvert. De stodo där som en väntande fiendestyrka, tyckte hon, och den gnistrande kristallens slipning lyste emot henne som ett gäckande irrsken. Från glasen såg hon öfver mot Haqvin, som på de sista månaderna pöst ut till en nästan oformlig massa; hans kinder hängde slappa, och under de matta ögonen lågo stora, gulaktiga fettpåsar. Han hade åldrats; af det ljusa håret funnos endast några tunna strån kvar, pannan var rynkig och vid tinningarna framträdde ådernäten mörka och svällda. Det var längesedan hon så detaljeradt granskat hans utseende. Nu ryste hon ofrivilligt till inför detta ruinerade yttre, och en pinsam rodnad steg upp i hennes ansikte, en skammens rodnad öfver att ens inför världen vara Haqvin Brages hustru.
Hon tänkte sig, hur hans nu gråaktiga ansiktshud allt som middagen framskred skulle bli hetsigt röd och fläckig; hur hans stora, darrande hand oupphörligt skulle höja ett eller annat af de många vinglasen för att få det fylldt, och han skulle bli högljudd och simpel. All den tunna polityren skulle spårlöst strykas bort. Det hjälpte ej, att traktens bästa familjer voro samlade här. Haqvin tog icke hänsyn till något, när han en gång började dricka. Hon vände sig hastigt mot sin kavaljer och frågade ångestfullt:
— Hvad skall det tjäna till att ha så mycket vin, löjtnant Forner?
— Min bästa grefvinna, det brukas så. Man vill se sina gäster muntra.
— Förlåt mig, men det är ett förrädiskt medel. Hon lutade sig närmare honom och hviskade ärligt, förtroendefullt: Förstår ni inte, att jag är orolig för Haqvins skull? Hur skall det gå?
— Det behöfver grefvinnan inte tänka på, svarade han hjärtligt. Det är inte vid sådana här festliga lag de onda andarna drifva sitt spel. Haqvin har naturligtvis respekt för damerna.
Gunvor tänkte göra en invändning, men hejdade den. Det var ju en möjlighet, att löjtnant Forner hade rätt. Kanske visade han alla dessa främlingar mera hänsyn än sin hustru. Sådant kallades visst takt och lefnadsvett. Hennes uppmärksamhet på Haqvins beteende afleddes också snart af de stormande längtansfulla tankar, som genomströmmade henne, och ju högre sorlet och glädjen steg omkring dem, ju oafvisligare trängde sig den skygga frågan upp mot hennes läppar. Hon tyckte, att ej blott denna dag utan många, många följande skulle varit förspillda, om hon nu försummade tillfället att försöka få veta något om Eric.
Hon anade ej själf, hvilken djup och lidelsefullt varm klang hennes stämma fick, när hon slutligen brådskande — ehuru hon trodde släpande långsamt — lät de instängda orden få luft och sade:
— Har löjtnanten hört något från grefve Gyldenlo?
Löjtnant Forner var alltför mycket världsman att låtsas om hennes sinnesrörelse, men han var också en god och förstående människa, och det hade alltid gjort honom ondt om Gunvor. Hvarken han eller hans unga fru hade deltagit i skvallret. När det först bröt ut, voro de visserligen ej hemma, men på hösten, när de återvände från badorten, gjorde de ofördröjligen visit, på Bragehall, och icke ett enda förklenande ord hade från dem kommit ut om Gunvor. Likväl visste Claës Forner mera om Gunvors och Erics förhållande än någon annan, ty strax före sin afresa hade Eric träffat honom i Malmö och där i ett utbrott af vild sorg gifvit honom sitt förtroende. Han hade också bedt Claës arrangera försäljningen af Lögenäs och fått hans borgen på ett större banklån. Claës förstod, att Gunvors ej var död, och han erfor en varm och djup naturs smärta öfver att människor på detta sätt måste afstå från lycka och lugn endast för en halsstarrig viljas skull. Människor, hade han sagt, men det var väl egentligen hon, den unga kvinnan, som bragte offret, Eric fann alltid något, som kunde kallas njutning.
Han hade ej genast besvarat hennes fråga, ty någon bad i detsamma att få dricka med honom; nu vände han sig dock artigt emot henne.
— Grefvinnan frågade, om jag hört något från vår vidtsväfvande vän. Jo, jag har bref ibland. Han är i Brügge för tillfället och studerar Memlings konst. Han lär tänka stanna där öfver sommaren, skref han sist. Den lilla belgiska fornminnesstaden tilltalar honom tydligen mycket.
— Han ämnar sig inte till Sverige på hösten heller?
— Jag vet inte. Ärligt taladt och med all diskretion för min gode vän, så vet jag sannerligen inte, hur han i längden skall kunna fortsätta sin sorglösa existens. Det kostar att föra ett dylikt fribytarlif.
Gunvor teg. Forner antog, att hon ville låta ämnet falla, och riktade ett ord till den dam, som satt vid hans vänstra sida. I den korta paus, som därvid inföll, ljöd plötsligt Gunvors stämma, beslöjad och innerlig, tätt intill hans öra:
— Löjtnant Forner, har ni aldrig märkt, att det finnes naturer, hvilkas blotta närvaro är helg? Man begär inte af dem, att de skola arbeta och slita ut sig som andra. Det är en sådan lycka att äga dem i lifvet, att man ofrivilligt alltid går emot dem med tack och hängifvenhet.
Hennes mörka, underbara ögon strålade emot honom, och han frapperades af den utveckling och fulländning hennes fägring fått. Försvunne blott det tärda, pinade draget kring den mjuka munnen, blefve hon en härlig uppenbarelse.
— Man skall kanske vara kvinna för att se så på människor, som ni där antyder, svarade han och log fint. Vi män vilja i allmänhet se en sträfsam, en målmedveten kamp.
— Det har jag också drömt om en gång, medgaf hon sakta, men jag tänker olika nu. Själfva tillvaron är ofta sträfsam nog, och det är så fattigt att inte kunna afvinna den några njutningar, att inte äga fribytarkynnet.
— Det kan ibland vinnas till för högt pris, sade han allvarligt. Tro inte, att jag dömer någon, men visst är, att både mina vänner och jag många gånger gått för långt, och grefvinnan vet, att det finnes s. k. njutningar, hvilka sedan kasta mörka slagskuggor öfver ett helt lif — en annans, menar jag.
Han siktade mot något särskildt, en sorglig historia, som han just i dagarna fått höra om vackra Bolla på gästgifvargården, men detta kunde han ej berätta för Gunvor. Hon finge väl tids nog veta det. Han ångrade för öfrigt sina sista ord; de hade gjort henne så plågsamt blek, och han sökte öfverskyla deras intryck genom att säga:
— Gyldenlo är ju ett konstnärsbarn, så mot honom får man inte vara för sträng. Han är älskvärd och vek, full af impulser. Det är så naturligt, att han blifvit alla damers själfskrifne riddare.
— Tycker ni! Mig förefaller det, som han måste förbli ensam — liksom på afstånd från — från andra.
Han log igen.
— Grefvinnan har en mycket hög tanke om honom!
— Ja, det har jag.
— Får jag det nöjet att framföra en hälsning från er, när jag nu besvarar hans bref?
— Ja, hälsa honom!
Forner såg deltagande på henne. Hur kunde tre ord rymma så mycken hopplös sorg? Det var, som om hon i denna enkla hälsning gifvit en hel sönderslitande bikt om sin försakelse. Han visste ej, hur han skulle omtala detta för Eric Gyldenlo, men ett var säkert: Eric måste skrifva till henne, ge henne något att lefva på. Att han, som fått hennes kärlek, ej själf insett detta! Att han kunde låta henne kämpa ensam, veta, att tystnaden bildade sig till skräckinjagande vålnader omkring henne och ändå ej sända henne ett ord till tröst! Nej, sannerligen världen hade råd att fostra många sådana lekarenaturer. Deras instrument blefve för dyrbara, ty de spelade oförsynt på hjärtats finaste strängar.
Middagen var slut, och stolarna skötos bullrande från bordet. Herrarna förde damerna in i salongen, där de lämnade dem åt sitt öde och gingo in i biljardsalen för att dricka kaffe och röka.
Gunvor hade ej gifvit akt på Haqvin, efter det man rest sig från bordet, men af ett svagt tissel-tassel mellan hans dam och Märta Edelcrona kunde hon förstå, att ej allt stod rätt till. Det skulle bli dans, så snart man hvilat sig efter dinern, och Gunvor önskade, att hon skulle kunna förmå Haqvin att bryta upp innan dess, ty eljest fruktade hon, att han skulle sitta kvar i biljardsalen hela tiden och dricka sig redlös. Hon fasade för att nödgas fara hem med honom i ett dylikt tillstånd. Då var han alldeles otillräknelig, och det fanns ingen gräns för hans råa utbrott.
Det vore bäst att uppsöka honom, ty löjtnant Forner kunde ju ej ens på hennes begäran öfvertala sin gäst att aflägsna sig. Det tjänade heller ingenting till, att hon föregaf ett illamående. Det brydde Haqvin sig ej om. Det gaf henne dock en utväg; hon kunde få resa ensam i förväg och skicka ett nytt åkdon att hämta Haqvin.
Gunvor satt litet afskild från de andra, upptagen af sina tankar. Hon kände sig trött, och hufvudet sjönk tungt tillbaka mot stolens mjuka siden. Det var ej värdt, att hon försökte inverka på Haqvin, sade hon sig matt. Bättre att spara sig den förödmjukelsen. När de andra började dansa, skulle hon helt tyst försvinna. Den omgifvande glada stämningen förmådde ändå ej rycka henne med sig ens för en minut. Hon kunde inte skratta som de åt ett lustigt infall, inte prata nonsens endast för att blanda sin röst med de andras. Det låg en hämmande sordin öfver hela hennes väsen, och hon längtade tillbaka till sin enslighet. Ingen bjuder sorgen till gäst, därför blef hon också glömd, hon, som ej kunde vara glad som de andra, därför att lidandet riste hvarje fiber inom henne.
Å, om bara en hand mildt och förstående velat stryka öfver hennes; men alla dessa hvita händer, glimmande af juvelringar, voro hårda och okänsliga inför själskvalens bön om en lindrande smekning.
Det hade aldrig så tydligt som nu kommit för henne, hur brådtom människorna hade att komma bort från det sorgliga och tunga, så brådtom, att de ej ens hade tid till en varm och full blick af deltagande. Eller var det så, att intet af detta deltagande bodde inom dem? Voro de samhällets mer eller mindre tama husdjur ända tills en stor pröfning gaf dem människo- och individualitetsprägel.
Sorlet var så lifligt omkring henne, rösterna så intresseradt upptagna af att passa sin replik, att de knappt märkte henne, som stod utanför. En och annan blick halkade nästan otåligt öfver till henne. Hvarför kunde hon inte vara glad som de? Trodde hon inte, att de också hade sitt att dragas med, men sådant låtsade man naturligtvis ej om ute i sällskapslifvet.
En fru, som var nykommen på trakten, vände sig till friherrinnan Edelcrona med en fråga om Gunvor.
— Hon ser ut som en lång längtan och en bitter sorg, unga grefvinnan Brage, sade hon. Är det ett barn, hon mist?
— Nej, sin gamla farmor, och det tror jag närmast hon är glad öfver.
— Å, det ser inte så ut.
— Ja, hennes historia hör till dem, man helst tiger med, men så här i förtroende kan jag ju nämna, att hon varit mycket intimt lierad med en person, hvilken dock hade nog takt att draga sig tillbaka. Hon generade sig inte att lämna både man och barn vind för våg. Ja, det rysligaste var, att hon tog barnet med sig, när hon for till sin inklination — men detta blir naturligtvis oss emellan.
— Ja, det är själfklart. Tänk, att hon är en sådan! Och mannen är hygglig, säger friherrinnan?
— Han hör, som bekant, till en af våra första familjer.
— Ja, det är sant, men ...
— Joo, det betyder mycket! Man får verkligen ha aktning för ett så gammalt namn, som höljts med ära genom sekler.
Den nyinflyttade såg närmast ut, som om hon uppfattat den Brageska äran som ramlande takstolar, ty hon såg andäktigt uppåt, slutligen vågade hon dock säga:
— Men han själf?
— Tja, han är oklanderlig. Ingen har haft något att säga om honom förrän på allra sista tiden, då det påstås, att han roar sig litet för mycket, men jag frågar: Hvems är felet?
Det kunde inte den andra nöjaktigt utreda, men hon nickade vist och förstod, att grefvinnan Brage ej hörde till dem man borde närma sig. Det var synd, ty hon hade känt sig så tilltalad af det älskliga, unga ansiktet. Men — man fick ju taga seden dit man kom.
En vals spelades upp och herrarna kommo in. Det var en liten improviserad bal utan alla anspråk, och man kunde därför slippa att alltför noggrant bjuda upp af skyldighet.
Löjtnant Forner, som ännu ej kommit öfver smekmånadsvärmen, ville gärna dansa första dansen med sin hustru, och innan de gingo ur biljardsalen, frågade han baron Edelcrona, om ej denne ville dansa med Gunvor.
— Jo, med nöje, försäkrade unge baronen.
Haqvin, som efter middagen druckit ansenligt, men dock ej så, att han var oredig, hörde de båda herrarnas samtal och inföll:
— Jag dansar själf med min hustru.
— Du, Haqvin, utbrast Forner förundrad. Jag trodde du upphört att dansa.
— Man kan börja igen. Jag känner mig upplagd i afton. Hon är förbaskadt stilig, det kan icke nekas. Han smackade med de tjocka läpparna och de taljiga ögonen fingo ett vällustigt uttryck.
— Ja, du har då inte fått ett troll för guld, sade Edelcrona skrattande, men kom nu, go’ herrar.
— Haqvin, Forner fattade om hans arm, skulle du inte hellre hvila dig, min gubbe?
— För att Edelcrona ska’ få henne; nej tack, han får allt slicka sig om mun. Han kan för resten akta sig, för kommer han för nära, så näpser jag honom. Jag kan den konsten, har praktiserat den förr. Och nu är stolts Gunvor spak som ett lamm.
Claës Forner förstod, att Haqvin var i den sinnesstämning, då det olämpligaste af allt vore att reta honom. Han skulle då komma i sitt bärsärkalynne och ställa till högst obehagliga scener. Det vore klokast att låta honom hållas.
Han kom således med de andra herrarna in i salongen och gick med tämligen säker hållning direkt fram till Gunvor, för hvilken han bugade sig.
Hon mötte med rysande förakt det cyniska leendet kring hans mun och den begärliga blicken. Hon blef alldeles kall, och händerna grepo krampaktigt hårdt om stolens armstöd.
— Hvad vill du? frågade hon, och hörde knappt själf sina ord, så sjöng blodet för hennes öron och pulsarna bultade.
— Hvad jag vill! Dansa med min nådiga grefvinna, förstås. Kom, Fagerlin!
— Nej tack, Haqvin, jag dansar inte.
— Hvad attan nu! Skynda dig bara. Vi bli sist.
— Jag dansar inte, upprepade hon lågt.
Då slet han henne med ett kraftigt tag ur stolen och lade sin arm som ett skrufstäd omkring henne. Hans ansikte var blårödt, alla ådror tjocka af mörkt blod, och den oformliga kroppen skakade af vrede.
— Du skall lära dig lyda! hväste han och drog henne med sig ut i salen där de flesta redan hunnit ett hvarf och nu hvilade. Gunvor var så gråblek, att det såg ut, som om hon skulle svimma i hans armar, och hon bad med ett kväfdt förtvifladt tonfall:
— Släpp mig, Haqvin, jag ber dig! Om du har någon tanke i behåll, så tvinga mig inte att dansa nu.
Men hennes motstånd retade honom endast. Han hade sagt, att han skulle dansa med henne, och ingen fick tro om honom, att han ej vore karl att hålla sitt ord.
Han kastade henne hårdt intill sig och började valsen. De hade ej dansat mer än ett halft hvarf, då ett skri af fasa fyllde salen och kom musiken att tvärt tystna.
Haqvin hade störtat baklänges till golfvet och dragit Gunvor med sig i fallet. Endast med möda kunde hon lösgöra sig från hans förlamade armar och resa sig. Han däremot låg orörlig, och alla försök att hjälpa honom upp och bringa honom till sans misslyckades. Herrarna buro honom då till en soffa, och Forner lät genast hämta läkare.
Det skulle dock dröja minst en timme, innan denne kom.
Ur den allmänna förstämningen trängde sig lättande en ström af praktiska råd och opraktiska beklaganden. Man skulle gnida fötterna med ättika, lägga en senapsduk under nacken, låta honom lukta på starka kryddor, etc. etc. i det oändliga.
Gunvor ensam förblef stum. Det var, som om hon plötsligt mist talförmågan. Hon såg oafvändt på den liflösa massa, hvilken som en dundyna svällde ut öfver soffan, på de stela händernas blåsvarta naglar och på ansiktet, hvilket nu mist all färg och var ohyggligt att skåda med sina stirrande, vidöppna ögon.
Hon stod där främst bland alla och vände ej ens en sekund bort blicken från Haqvin. Hennes händer knäpptes i skälfvande ångest för det ögonblick, då han skulle vakna. Ty han skulle väl vakna? Inte kunde detta vara slutet på ett människolif? Då vore det än förfärligare än ett uppvaknande. Hon tyckte, att golfvet gungade under hennes fötter, och ändå stod hon orörlig kvar den ena minuten efter den andra, väntande på att lifvet skulle glimta till i de stela pupillerna och att det hårda draget kring munnen skulle slappas. Hon väntade på lifvet med en underlig blandning af fruktan och önskan. Det skulle varit godt, tänkte hon, om han vaknat upp till ett kort medvetande, till att få räcka henne handen med en hälsning till lilla Hillevi. Barnet skulle göra inslumrandet tryggare. Det gjorde henne plötsligt så ondt om honom, som kanske gått bort — hunnit utom räckhåll för all möjlighet till försoning och förlåtelse. Om han ville aldrig så gärna säga ett godt ord; han kunde det icke. I vrede och bitterhet hade han tänkt sin sista tanke, intet ljust att minnas från den stund, hvilken kanhända varit hans sista.
När doktorn ändtligen kom — densamma som skött Haqvins farfar — gjorde han en ytterst noggrann undersökning och förklarade sedan, att grefven dött ögonblickligen. Det var hjärtförlamning. Till löjtnant Forner sade han i förtroende, att det var bäst, som skedde. Grefven skulle eljest gjort både sig och de sina olyckliga. Han hade farit för illa med sin hälsa på sista tiden.
— Dåligt påbrå, ser löjtnanten, fortsatte den lille jovialiske doktorn, jag anade nog, att äpplet inte skulle falla långt ifrån trädet. Löjtnanten har väl hört talas om farmodern. Sorgligt, sådant där, men det blir väl bättre, när de gamla råttbona, fideikommissen, utrotas.
Forner inlät sig ej på några diskussioner, det var ej ett lämpligt tillfälle, och hans tankar voro för öfrigt på annat håll. Sedan han skakat doktorns hand till afsked och tackat honom för hans tjänstenit, uppsökte han Gunvor, som vid undersökningen lämnat rummet. Hon satt ensam i ett litet kabinett och vände liksom frånvarande hufvudet mot honom.
— Nå, sade hon långsamt.
— Det är slut, sade han. Hjärtförlamning.
— Ögonblicklig död?
— Ja — inga plågor.
— Hvem vet det ...
Han trodde, det var fruntimmers vanliga räddhåga för skendöd och återtog lugnande:
— Doktorn gjorde en ytterst noggrann undersökning, och han anses ovanligt skicklig, så jag är säker, att grefvinnan ej behöfver frukta ...
— Jag tänkte inte på kroppen, afbröt hon, men jag hade velat — å, så gärna hade jag velat, att han fått tid att tänka en god, ljus tanke. Om han bara fått hälsa till sitt barn.
— Ni tänker inte på er själf!
— Nej, Haqvin och jag hade länge gått skilda vägar. Hon såg ärligt på honom med sin djupa blick och tillade sedan vemodigt: Det är som jag inte skulle ha lof att sörja som andra. Det vore lindring att kunna sakna dem som gått, men jag — hon andades tungt — jag kan endast tacka döden.
Han böjde sig ned öfver hennes hand och kysste den utan att säga något. Det han tänkte, kunde ej få bli ord. Han visste blott, att redan med första post skulle Eric Gyldenlo få höra, att nu var hon fri. Om det blefve till lycka för Gunvor att åter möta honom, underlät Forner att grubbla öfver. Han sade sig utan alltför många skrupler, att sådant kunde ingen förutse. Det var det enda han kunde göra för de två unga människorna, och eftersom Haqvin ej förstört hennes förmögenhet, kunde Eric och hon nu lefva glada dagar, bara hon hade en klok och sträng förvaltare på gården, annars ginge det åt skogen.