Ädelt vildt: En familjehistoria

Omedelbart efter Haqvins begrafning reste Gunvor utrikes med sin lilla flicka, och man hörde ingenting vidare af henne på ett helt år. Då gick det som en elektrisk stöt genom hela societeten, när det tre söndagar å rad lystes i Bragehalls kyrka för de två, som skvallret haft så mycket att bestyra med, och tidningarna strax därpå bland giftermålsannonser också meddelade denna:

Och det följde verkligen hvarken kort eller vidare upplysningar. Men på Bragehall skedde stora förändringar. Bland annat fingo de små, blyinfattade rutorna skatta åt förgängelsen, och fönstren höggos upp, så att sol och ljus fritt skulle kunna strömma in och fylla de höga rummen. Det Brageska valspråket öfver porten skrapades bort, och i den fördjupning, som uppstod, inlades ett reliefarbete i marmor, föreställande Fortunas segertåg genom världen. Hennes char drogs af två kärleksgudar, och på sidan syntes unga, glada människor hylla gudinnan med blommor.

Det förseglade rummet inreddes med furstlig prakt i sextonhundratalets pompösa, öfverdrifna stil, och grefve Haqvins våning möblerades fullständigt om. Massor af böcker, konstverk, taflor och dyrbara väfnader anlände nästan dagligen under juni månad, och det förfallna, vanvårdade biblioteket restaurerades, bokskåp, liknande öppna tempel uppburna af smärta pelare, prydde väggarna, och bekväma, låga stolar inbjödo till hvila. Något alldeles nytt för Bragehall var den magnifika musikhallen, dekorerad i hvitt och guld och möblerad endast med långa låga bänkar, dynor och kuddar. Golfvet täcktes af en matta i ljust hafsblått, utan mönster eller oroande färgöfvergångar. En präktig flygel stod midt i rummet; på ena kortväggen var en slags estrad ordnad och här funnos åtskilliga instrument.

När väntades herrskapet hem, det var den stående frågan, och slutligen lyckades man då få fatt på en sakkunnig; gamla mamsell Beat-Sofi. Hon hade varit i Stockholm och hälsat på släktingar, men grefvinnan hade varit så förinnerligt rar och skrifvit till henne hela tiden, så nog visste hon besked. Och nu hade hon fått order att resa hem till Bragehall, ty i juli skulle grefvens komma.

Friherrinnan Edelcrona var en resolut dam och hennes dotter Märta ej mindre. Hon, Märta, hade nu senast bevisat det genom att något tvärt förlofva sig med en sextioårig öfverste. Bröllopet var redan utsatt till den elfte oktober. Emellertid voro både mor och dotter ytterst intresserade af händelserna på Bragehall, och friherrinnan reste själf dit en förmiddag för att be »den lilla, rara mamsell Beat-Sofi» vara välkommen igen.

Beat-Sofi, som alltid sträfvat »uppåt», var synnerligen smickrad öfver artigheten och frågade i all ödmjukhet, om hon finge lof att bjuda på litet kaffe. Friherrinnan hade den stora godheten att inte säga nej; hon gaf sig till och med mycket god tid inne i mamsell Beat-Sofis trefliga rum, där man satt så bra i skydd mot regnet, som fint duggade mot rutorna.

— Nå, kära mamsell Beat-Sofi, det kom väl bra oväntadt med det här nya giftermålet? började friherrinnan. Inom sig tänkte hon, att Gunvor troligen rest direkt ut till Eric, men det ginge ej an att säga.

— Ja, det måste jag tillstå, men blir bara vår lilla gullängel lycklig, så går det an. Hon har skickat mig deras porträtt, och han ser fasligt rar ut, men det gjorde då den förre med, tillade Beat-Sofi med en suck öfver alltings förgänglighet. Hon har bott i Rom mest hela tiden, och det är väl där de funnit hvarandra, fortfor den hederliga själen att prata. Konstigt för resten, för jag trodde den sta’n var så stor, att man inte kunde hitta någonting där.

— De hade kanske stämt möte, förmodade friherrinnan oskyldigt.

— Våran Gunvor och en — karl! Mamsell Beat-Sofi glömde i detta ögonblick all skyldig vördnad. Nej, tack vackert! Hon va’ där mol ensam i flera månader, det vet jag. Och nog va’ halfva tiden af sorgåret gången, innan han våga’ sig fram. Di förlofva’ sig nyårsdagen, skref hon. Ja, jag har brefvet, och friherrinnan kan visst få läsa det, för jag tror inte att gullängeln, som jag alltid kallar henne, har något emot den saken.

— Å, nej, lilla Gunvor och min Märta ha varit mycket intima, inföll friherrinnan, som tyckte, att brefvet skulle vara ett riktigt fynd och knappt kunde styra sin nyfikenhet.

Så förevisade mamsell Beat-Sofi stolt sin skatt. Hon var icke litet stor på att hon varit den första som fått veta hemligheten och kunnat bevara den så väl. Nu behöfdes det ju inte längre.

— Friherrinnan kanske undrar på det där, som står öfver, sade hon smått förlägen, men jag brukade spå vår Gunvor ibland, när hon var ung flicka, se’n har det aldrig händt.

Friherrinnan log huldt, tog brefvet och läste:

Här vidtogo några underrättelser om Hillevi och frågor om hur Beat-Sofi hade det, hvarför friherrinnan ganska besviken lade ihop brefvet. Det hade icke tillfredsställt henne. Det var ingenting i det, som kunde läggas ut och förvrängas. Alldeles vanligt tokprat om kärlek, sådant svammel hade hon ej väntat sig.

*

Herr En, förvaltaren, såg numera aldrig glad ut, när posten kom, och han slängde det ena tunna brefvet efter det andra ifrån sig på pulpeten. Tog det inte snart slut med räkningar, månne? Det var inte nog, att gårdskontoret skulle betala alla möjliga reparationer och s. k. förbättringar. Det kom också krafbref från alla håll från grefvens kreditorer. Och herr En visste ändå, att grefvinnan tagit direkt af kapitalet för att, som det hette, klarera alla grefve Gyldenlos skulder. Alla! Ja, hon skulle bara vetat om dessa hundratals krafbref, som likt hagelskurar störtade ned öfver Bragehall.

En hade haft tålamod i det längsta, men han beslöt att tala med grefvinnan, så snart hon kom hem, ty på det här sättet kunde det sannerligen inte fortfara.

Grefvens hade ej heller varit på sitt Bragehall många dagar, förrän herr En lät anmäla sitt besök hos grefvinnan.

Gunvor tog mycket vänligt emot honom och bad honom taga plats.

— Är det något särskildt förvaltaren vill? frågade hon. Gäller det affärer, behöfver jag väl ej erinra om, att grefve Gyldenlo nu är husbonde här, och att alla på godset ha att vända sig till honom. Men är det däremot någon privat begäran, vill jag naturligtvis gärna ...

— Nej, grefvinnan, sade herr En med en viss orubblighet, jag har ingenting att be om för egen del, och det gäller inte precis godset heller, men jag skulle vara tacksam, om jag sluppe tala med någon annan än grefvinnan om saken.

— Är det något obehagligt förvaltaren har att meddela?

— Ja, det är hvarken lätt eller roligt att komma fram med det.

— Hvad är det då? Herr En ser riktigt bister ut.

— Får jag lof att tala rent ut?

— Ja visst. Gunvor log gladt. Nu kunde ingenting störa hennes sinnesro. Hon kände sig så trygg i sin stora lycka.

Herr En drog upp ur bröstfickan en hel bunt sammanvikna papper och lade dem med en stubbig bugning framför sin matmor. Sedan ställde han sig på något afstånd och afvaktade resultatet. Hans bredaxlade, undersätsiga gestalt aftecknade en grotesk skugga på mattans ljusa mönster. Det kraftiga, runda hufvudet på den korta, fasta nacken såg ut som en ofantlig boll. Han kunde haft lust att sticka händerna i kavajfickorna och hvissla skarpt, som det var hans vana, när han upptäckt något fel på kontoret, men han betvang sig af vördnad för grefvinnan.

Gunvor betraktade förvånad de många lösa bladen. Räkningar! Hvarför kom han med dem till henne? Hon tog halft nyfiken upp ett papper till granskning, lade så utan ett ord ned det igen och tog nästa, därpå ännu ett och ett till.

Det rådde en nästan ljudlös tystnad i rummet; om någon lyssnat vid dörren, skulle han ej kunnat uppfatta, att det fanns en människa därinne. Ändtligen hade Gunvor slutat. Hennes ansikte var tankfullt, och hon vek ytterligt långsamt ihop det sista papperet, hvarefter hon låste in hela bunten i sin skrifbordslåda.

— Tack, herr En, för att ni kom till mig med detta, sade hon hjärtligt. Grefven har verkligen talat med mig om det. Hon mötte ej den redlige förvaltarens genomträngande blick, när hon osäkert yttrade detta. Vi kommo öfverens om, att under vår frånvaro skulle äfven de privata räkningarna skickas till gårdskontoret; det är mitt slarf, att jag glömt säga till om det, förlåt mig!

— Och om det kommer flera sådana här små räkningar, skall jag då hädanefter skicka upp dem med herrskapets post?

— Flera — det — det gör det väl knappt?

Förvaltaren såg på den unga grefvinnan med ett egendomligt uttryck i de skarpa, gråa ögonen och sade lugnt:

— Jo, det skulle jag tro.

Gunvor rodnade starkt. Under de månader hon varit gift med Eric hade hon lärt sig undra och häpna öfver hans sätt att sköta pengar. Det var ett barns själfsvåldigt oförståndiga lek med elden. En tanke på morgondagen besvärade honom aldrig; han tycktes anse, att hans börs skulle vara tömd på aftonen, och nu, när de blifvit gifta, besvärade det honom ej alls att begagna sig af hennes förmögenhet, som hade det varit hans egen.

Det hade visserligen också Haqvin gjort, men han saknade Erics smak att låta guldet rinna som sand mellan fingrarna, och därför stod hela hennes kapital orördt. Det hade också funnits ett betydligt kreditiv på öfverblifna räntor, men detta och en del af de för godsets räkning insatta pengarna hade, som lättast tillgängliga, redan användts. Naturligtvis var det ju heller ingen risk att lyfta litet af hufvudsumman, det sade Gunvor sig genast öfvertygande och förebrådde sig, att hon kunnat smula bort ens en minut af sin lycka med dylikt småsint grubbel. Att nämna något till Eric om dessa småskulder, hvilka han under årens lopp strött omkring sig som ett träd sina vissnade blad, tjänade nog ej mycket till. Troligen hade han för längesedan glömt dem.

Hon såg skyggt, en smula generadt på förvaltaren. Ättling af ett solidt och aktadt handelshus, hade hon så långt hon kunde minnas tillbaka varit van vid den mest pedantiska ordning i allt hvad affärer hette, och hur gärna hon än ville, kunde hon ej taga Erics slöseri som en ren bagatell.

— Om det kommer flera räkningar, sade hon, skall jag be, att herr En lämnar dem till mig personligen och helst så, att — att det ej blir för mycket bekant på kontoret. Det är ju bara småsummor, och min man kunde möjligen glömma likvidera dem, nu, när han får så mycket annat att tänka på — öfverinseendet på godset.

— Så — grefven önskar sätta sig in i de löpande göromålen?

Förvaltaren for med handen öfver det rakt uppstrukna, sträfva håret.

— Ja — det vill säga — vi ha inte talat närmare om det, men det faller ju af sig själft, att han nu blir husbonde på Bragehall. Han har redan planerat för nya arbetarbostäder och anskaffandet af en samlingslokal för folket, där han tänkt ordna samkväm om lördagskvällarna.

Herr Ens ansikte ljusnade.

— Det låter godt, sade han enkelt.

— Ja, inte sant? Å, han är så god! Gunvors ansikte strålade. Ni skall få se, herr En, att vi skola göra mycket för våra underhafvande. Grefven tänkte också inrätta ett bibliotek och en eller annan språkkurs för de vetgiriga och intelligenta. Han säger, att folket länge nog slafvat, nu skola de ha sina rättigheter.

— Det är alldeles riktigt, grefvinnan, men det duger inte mera för folket än för någon annan att få en massa rättigheter, innan det begriper sina skyldigheter. Och arbeta få vi allt göra lite hvar. Det tjänar ingenting till att alla bli lärda och fina, för då går det som i den gamla fabeln jag läste som skolpojke. Grefvinnan känner den troligen: »människokroppens lemmar». Hela organismen sade upp sin tjänst. Det duger inte, hur hårdt det än kan låta.

— Men det är inte heller meningen, käre herr En.

— Ursäkta mig, grefvinnan, men jag har mitt exempel från Lögenäs på grefve Gyldenlos tid. Och det kan väl tyckas, att jag är för frispråkig, men bättre ett ord för tidigt än för sent.

Gunvor nickade.

— Se, Bragehall har blifvit mig så kärt, återtog han, och jag vet inte, hvad jag inte skulle vilja göra för grefvinnan och vår lilla fröken, därför är jag kanske misstrogen, men ...

— Vi ska’ hoppas, att förvaltarn inte har något skäl till misstro, sade Gunvor värdigt, och det är min önskan, att det hos folket inplantas förtroende och tillgifvenhet för deras nye husbonde. Och — som jag i början nämnde — får jag be herr En hädanefter vända sig till grefven i allt, som gäller godsets angelägenheter.

— Skall ske, lydde det korta, buttra svaret.

— Förvaltaren får inte tro, att jag därför blifvit likgiltig för Bragehall, sade Gunvor med ett afväpnande leende och räckte honom handen till afsked, nej, jag delar alla min mans och mitt hems intressen, och jag vill så gärna se alla nöjda och tillfredsställda omkring mig.

— Grefvinnan har redan gjort mycket för godset, sade förvaltaren erkännsamt.

— Tack för det vitsordet. Jag uppskattar det till fullo, ty jag vet, att ni ej slösar med beröm.

— Jag försöker vara rättvis, grefvinnan.

— Ja, det är jag säker på. Tack för all hjälp — och — hon kämpade med sin stolthet, men när hon såg för sig Erics oroliga ögon och bleka, nervösa drag, segrade den hägnande ömheten, och hon tillade, ehuru med sänkt hufvud — var fortfarande vårt stöd. Vi behöfver så väl er styrka och erfarenhet.

— Jag skall göra min plikt, så godt jag kan.

— Tack för det löftet!

Han gick, och Gunvor satt en stund orörlig kvar vid bordet. Hon var ej ledsen, ej ens nedstämd; mest var det hennes egen småsinta futtighet, som hon kallade det, hvilken aggade henne. De hade ju öfver nog att lefva af, hvarför satt hon här och grämde sig öfver några tusen kronors förlust, hon, som var så oändligt rik i alla afseenden? Och skulle hon ej hellre taga vara på sin lycka, hvem visste, om den kunde få bli långvarig? Eric var egentligen aldrig riktigt sjuk, men heller aldrig stark och sund. Än led han af ett, än af ett annat; det var oftast endast skuggan af ett verkligt lidande, men för henne antog hvarje hans illamående strax skräckinjagande former. Hon sade sig, att den dag, hon ej mera ägde honom, skulle hon ej kunna lefva. Och i en ångest, som hade han sväfvat mellan lif och död, hade hon vakat öfver honom under en lindrig förkylning.

Det fanns hvarken gräns eller mått för hennes tillbedjande kärlek; utom sitt barn hade hon ju aldrig förut haft någon att älska så helt och fullt som nu Eric; han förstod alla hennes veka stämningar och återgäldade dem med en smekande dyrkan. Ehuru han aldrig sagt henne det, trodde hon, att så kunde han säkert ej ha älskat någon kvinna förr, ej ens Amelie. Han var för finkänslig att någonsin vidröra sitt äfventyrliga förflutna, men det hade händt mer än en gång, att han sakta låtit henne glida ur sin famn, just efter en stund då han lidelsefullast betygat henne sin kärlek, och sagt: »Du, min Tankefrid, vi skulle träffats förr, så kanske mycket varit annorlunda.»

Hon var rädd för att fråga närmare, trodde, att han syftade på hennes föregående giftermål och svarade endast med några varmt tröstande ord, men vid dylika tillfällen drog han henne ej ånyo till sig, utan gick antingen rastlöst fram och åter eller lämnade henne hastigt.

Nu hörde hon hans steg i angränsande rum, strax derefter knackade han på dörren.

— Tar nådig grefvinnan emot?

Hon svarade genom att ställa sig på tröskeln med utbredda armar.

— Du däjligaste af alla Skånes borgfruar! Han drog hennes händer upp mot sin nacke och knäppte dem samman till ett mjukt spänne. Vet du hvad jag tänkt på, Gunvor?

— En ny, lysande idé igen, log hon, låt höra!

Han kysste henne.

— Stör jag dig bara inte. Jag tyckte nyss, du var upptagen af din förvaltare.

— Han har gått nu.

— Men lämnat ett visst allvar kvar hos min hvita hind. Hvad hade den mäktige mannen att förkunna?

Gunvor tvekade. Skulle hon säga honom allt, varna honom och berätta, att hans slöseri plågade henne? Hon tänkte ut de varligaste ord, men de föreföllo dock sekunden därpå alldeles för hårda och sträfva.

Eric märkte, att hon afsiktligt dröjde med svaret och sade gladt:

— Tro inte, att jag misstänker den hederlige En för olofliga afsikter; han som jag kan ju ha något att tala vid sin härskarinna om, som inte är för en tredje.

— Din härskarinna? Hennes strålande blick mötte hans. Du käraste, nog vet du, hvem som hädanefter har härskarnamnet här.

— Å, Gunvor, han ryckte nästan otåligt på axlarna. Det var så länge sedan jag hade Alexanderdrömmar. Nu skulle ansvar och envåldsmakt endast tynga mig. Barn, lifvet har slitit min kungamantel i flikar.

Han lade sina händer om hennes kinder och såg henne djupt in i ögonen.

— Men, Eric, nog vill du väl ändå åtaga dig att vara husbonde här på Bragehall; det har du lofvat.

— Och en man står vid sitt ord, heter det visst någonstädes i de visa skrifterna! Visst, älskling, skall och vill jag dela ditt arbete för folkets bästa. Det var egentligen för att tala om den saken, jag kom hit. Sätt dig här; han förde henne fram till skrifbordet och satte henne i den skinnklädda stolen, på hvars ryggstöd han sedan hvilade armarna.

— Vi ska’ ha en musikfest för de underlydande, du. De skola se, att den stora musikhallen, som de kanske varit litet afvogt stämda emot, rymmer dem lika väl som traktens honoratiores. Hvad säger du om den planen?

— Jo, Eric, jag gillar den visst, men den låter nog inte realisera sig nu under pågående skörd. Folket har så brådt på fälten, att vi inte kunna påräkna någon hjälp vid arrangemangerna.

— Å, de kunna få ledigt en dag, hvad gör det?

— Det duger inte. Man kan inte ta dem från arbetet.

— Hvarför det? Litet hö mer eller mindre här på godset!

Hon hörde hans varma, sonora stämma, kände hans händer glida öfver sitt hår och hans andedräkt smeka sin kind. Hur kunde hon då predika köpmansmoral? Det var henne omöjligt! Han ville draga henne ut i det brusande lifvets stora festsal, där man aldrig under glädjens jubel märkte, om ljusen brunno ned i piporna. Hvarför kunde hon ej lämna hvardagsbekymren åt de små gråa jordmänniskorna? Hon hade ju ingen skyldighet att bärga förnuft åt kommande tider.

— Du! Han lutade sig öfver henne. Vi skulle också ha tablåer. Jag har tänkt ut flera stycken. Ser du, det är ett så oafvisligt behof hos mig att ge människor det skönas helgkänsla. Du måste förstå detta; du kan inte tycka, att det är nödvändigare med en lada full af hafre eller råg än med ett rum, fylldt af feststämda sinnen. Tänk dig, kärfva arbetshänder, som få hvila i knät, rödkantade ögon, som skola tåras af njutning en enda gång, hårda ansikten, som skola vekna och bli mjuka, allt efter som musik och konst sprida sin värmande eld genom salen. Detta är lifvet, Gunvor.

Hon sträckte upp armarna mot honom.

— Ja, älskade, detta är lifvet — genom dig, sade hon entusiastiskt. Du har mycket att lära mig. Du vet ju, att jag hittills varit inramad inom en mur af karga plikter. Du är som en sollyst våg från världshafvet. Tack, att du vill taga mig med på färden, tack, du vackra skiftande våg.

— Är jag vågen, så är du den gröna stranden, där vågen får hvila, ty efter storm och bränning är den ofta så trött, sade han vemodigt. Du väna, gröna strand med dina fagra, hvita blommor, tack för hvarje stund du ger svallvågen frid. Han kysste henne på håret. Efter en kort paus tillade han glädtigt: Alltså fest, så Bragehalls murar eka af jublet. Har du papper och penna här, så skrifva vi strax upp våra ärade gästers namn. Hela orten skall med, du.

Hon log åt hans ifver; han stod nu bredvid henne och drog i nervös brådska ut en låda.

— Nej, inte den, Eric! Hon ville hejda honom, men det var för sent, och hon blef blek af ångest, då hon såg hela bunten af de nyss inlagda räkningarna framför honom. Hur skulle han taga detta? Hon våndades vid tanken på hans förödmjukade stolthet och tänkte sig, hur smärtsamt det skulle sticka till inom honom, hur hans felsteg och slarf skulle agga honom. Han hade ju dock sagt henne, att han uppgifvit alla sina skulder, när hon begärt det för att kunna betala dem. Ack, att hon kunnat bespara den älskade detta. Liksom rädd att se hans ansikte i denna stund, slöt hon ögonen, men öppnade dem strax åter förvånad. Hon hade hört hans låga, melodiska skratt.

— Minsann, tror jag inte det goda folket har lyckats leta upp flera flikar af kungamanteln! Han viftade med räkningarna. Min stackars lilla drottning, det blir visst lapp, lapp och ingen söm.

Han lät dem likgiltigt falla ned igen och letade efter ett rent pappersark. När han funnit det, satte han genast energiskt pennspetsen mot det.

— Forners och Edelcronas äro ju själfskrifna, Gunvor?

— Ja.

— Och gamle doktorn, du?

— Ja.

— Vördig prosten och prostinnan, säg? — Men du hör ju inte på mig! Du ser ut, som om en samumvind blåst genom rummet, hvad är det?

— Å, ingenting — ingenting alls, Eric.

Han släppte pennan, och sekunden därefter hade han tagit henne på sitt knä, lagt hennes hufvud mot sin skuldra och hennes hand i sin.

— Nu, barnet mitt, tala nu, hur kunde det med ens bli så mörkt i mina älskade, strålande stjärnor? Han kysste hennes ögon. Din misstämning är min, din sorg och din oro min. Tror du tankens samum kan bränna bort din glädje utan att också härja min? Bikta nu! Var det ett bittert minne som plågade dig?

— Nej, Eric, nej!

— Du vet, jag vill inte tränga mig in, där det är regel för, men låt mig åtminstone säga, att min kärlek vill värna dig för hvarje skugga.

— O, Eric, Eric, du är så stor och god! Jag — jag är så småsint, ser så närsynt och förkrympt på mycket. Vidga min blick, du! Hon böjde sig hastigt ned och kysste hans hand.

— Jag förstår dig inte, min egen, i hvad fall är du småsint?

— Fråga inte, Eric, bad hon pinad. Hon kunde inte för allt i världen tillstå, att det var hans lättvindiga, nonchalanta sätt att behandla de många räkningarna, som ett ögonblick gjort henne utom sig. Nu tyckte hon själf, att hon borde blygas öfver sin ömkligt pedantiska uppfattning, och hon tryckte sig ångestfullt intill honom.

*

Under de ljusa sommaraftnarna gingo de ofta ned till hafvet; de måste passa på nu, innan dimmans tid kom, ty Eric tålde ej vid den fuktiga luften, den irriterade honom och inverkade på hans synorgan. Redan i Brügge hade han ådragit sig en ögonsjukdom genom att såväl natt som dag vandra i den lilla stadens töckenhöljda, uråldriga gränder, och han besvärades nu ofta af recidiv.

Men under torra, klara aftnar var det hans fröjd att taga lutan med sig till stranden och sitta där på en af de väldiga stenarna, som ännu funnos kvar efter den forna hamnen.

Gunvor låg gärna i det mjuka gräset nedanför, och medan hon lät blicken drömmande hvila på ett eller annat hvitt segel eller bara på hafvet själft i dess oroliga enahanda, lyssnade hon till de melodier han lockade från lutans strängar och till hans sång, den härligaste, mest inspirerade hon någonsin hört.

Hon visste ej alltid, om det var till henne han sjöng dessa tusen och ett kärleksord på alla världens språk; tonerna drogo ibland liksom ut på vikingafärd i stormande längtan eller smögo veka och bedjande mot en fjärran kust, där hon ej kunde nå dem.

Det var icke alltid njutning för henne att lyssna till sångarens ofrivilliga bikt om alla kärlekens segrar i slott som koja. Det var, som om han bläddrat i ett minnesalbum, när han sjöng och frammanade den ena bilden efter den andra af älskande ansikten, mjukt famnande armar; det var trånad och lek i hans toner, glödande kyssar och slitande farväl. Hela sin själ gaf han i dessa serenader eller enkla, trofasta folkvisor, och hon kunde gripas af en vild, tärande svartsjuka mot det förflutna, men ändå vågade hon ej bedja honom sluta. Han visste väl ej, att han berättade om sitt lif, då skulle han kastat lutan långt bort, ty aldrig hade han med ett ord antydt för henne om den eller den unga kvinnan, hvilken stått honom nära. Han beskref aldrig storordigt sina triumfer eller sina härnadståg mot kvinnohjärtan, andra hade sagt henne det; han teg.

Den Gunvor kallade sin visa, var kanske den obetydligaste af dem alla, men hon längtade ändå hela tiden efter den, som efter något att trygga sig till, och hennes hjärta slog hårdt af fruktan, att han skulle glömma den, men än hade det ej händt; den gled in mellan de andra, som en länk i en lång kedja:

En gång, när han slutat sjunga och satt tyst, stirrande med trötta, öppna ögon mot hafvet, vände Gunvor sig emot honom; hon låg, stödd på armbågen och blickade upp i hans underligt skiftande ansikte.

— Hvad ser du, Eric?

Han ryckte till. Det var tydligt, att han glömt, att han ej var ensam. Han suckade.

— Å, sade han tungt, jag ser mot det, som varit.

— I saknad?

— Nej — och ja.

— Hur skall jag tyda det?

Han kom ned till henne och sträckte ut sig i gräset; det föreföll, som om han ej orkat tala och svara, som om verkligheten varit honom en för tung börda.

Hon ryckte tyst upp strån och blad omkring sig. Hur skulle hon kunna få makt med gråten? Den kom alltid, när han på detta sätt gick ifrån henne. Hon kunde ej kväfva en snyftning. Han blef genast uppmärksam.

— Är du ledsen? frågade han och lyfte upp hennes sänkta hufvud.

— Å, Eric, bry dig inte om det, det är så dåraktigt.

— Å nej, du! Han lade hennes händer mot sin heta panna. Det är inte så ofarligt som dårskap; det är det unga, kräfvande lifvets allvar i din stämning. Tror du inte, att jag ofta förstår det? Och då ångrar jag, att jag inte hade mod att förbli ensam. Ser du, det händer, att när man alltför hårdhändt leker med lyckan under år och dagar, skrämmer man slutligen bort den.

— Eric, kan du inte känna dig lycklig nu?

— Å jo, stundtals. Du vet inte, hur den har det, som endast äger lumpor att ge. Minns du, Gunvor, att jag varnade dig för att göra leken lifslång?

Hon gnolade sakta:

Jag kan inte älska på annat sätt, Eric. Du är mitt allt, hvad som än må hända — till och med om — du inte längre skulle hålla af mig.

Han kysste hennes skälfvande läppar med en så innerlig ömhet, att hon med ens kände sig trygg och stark. Det förflutna, detta hemlighetsfulla skuggspel, som ibland drog honom till sig, skulle nog alldeles vika en dag för hennes ljusa, lifsvarma kärlek. Hon behöfde inte frukta bleka vålnader, så länge hans arm slöt sig omkring henne i kärlek, då var hela världen hennes vasall, sade hon sig stolt.