— Bolla på gästgifvargården är här och vill nödvändigt tala vid grefven, sade Mari förlägen.
Det var en förmiddag i början af september, första dagen rapphönsjakt var tillåten, och Eric var ute tillsammans med några andra herrar.
Gunvor lekte med Hillevi, hjälpte den lilla att städa i dockskåpet och såg förströdd upp på kammarjungfrun.
— Sade du inte, att grefven var ute på jakt?
— Jo, det gjorde jag, men — då ville hon träffa grefvinnan. Får jag inte lof att säga, att hon inte kan få det?
— Nej, Mari, hvad skulle det tjäna till? Hvem är den där Bolla? Jag har aldrig hört talas om henne.
— Hon tjänade på gästgifvargården för ett par år sedan.
— Är hon där inte längre?
— Nej, hon har varit borta från socken se’n samma vår grefve Brage dog.
— Hvad vill hon grefve Gyldenlo?
Mari såg ytterst generad ut, nöp i förklädet och teg. Gunvor betraktade henne, och plötsligt steg en flammande mörk rodnad upp i hennes ansikte. Hon lutade sig ned och tog upp en liten dockbyrå från golfvet för att genom denna paus återvinna själfbehärskning.
— Du får be henne — Bolla — vänta mig i mitt arbetsrum, sade hon med ansträngning.
— Skall grefvinnan ändå taga emot henne? frågade Mari. Å, gör inte det, tillade hon bedjande.
Hillevi blef uppmärksam och slängde ifrån sig den docka, hon höll på att kläda, därpå stack hon sin lilla hand i moderns och sade beslutsamt:
— Om det är något farligt, blir det bäst, att jag går med mamma.
Gunvor smekte sitt barns lena kind.
— Nej, min lilla flicka, du får stanna här. Karna får leka med dig nu. Mamma kommer igen sedan.
När Gunvor kommit ut i korridoren, hejdade Mari henne och sade förtrytsamt:
— Den där Bolla är ett riktigt oförskämdt stycke. Snälla grefvinnan, låt mig skicka bort henne.
— Nej, Mari, du har hört hvad jag har sagt. Gå nu!
Mari tog ett par steg, så stannade hon på nytt.
— Grefvinnan får förlåta, men ... men ...
— Hvad är det?
— Å, det är så, att — att den där otäckan därnere inte är ensam.
— Hvem har hon med sig då?
Mari stirrade i väggen; hennes vänliga ansikte var alldeles blodrödt af harm och blygsel, och hon stammade oklart:
— Hon har pågen med.
Gunvor stod som förlamad. Blixtsnabbt hade hon uppfattat situationen och det var, som om hon fått ett våldsamt, oväntadt slag. Hennes ansikte blef alldeles färglöst och ögonen stela.
— Herre Gud, grefvinnan, hur är det?
Mari skyndade fram, och Gunvor stödde sig tungt mot hennes arm. Hon hämtade sig dock snart. Ett egendomligt intresse drog henne oemotståndligt mot den varelse, som en gång stått Eric så nära. Hon ville se henne, henne och — barnet.
— Det var en öfvergående svindel, sade hon och tog sig för pannan. Det ändrar ingenting i mitt beslut, men låt dem, den där kvinnan och — och gossen först få något att äta i köket. Om en kvart kunna de komma upp till mig. Barnet med, kom ihåg det, Mari.
Hon gick direkt till sitt arbetsrum, där hon brukade taga emot de underlydande. Medan hon satt där med hufvudet stödt mot handen, grubblade hon öfver hvar och när hon första gången hört talas om Bolla, den vackra flickan från gästgifvaregården. Jo, nu mindes hon, och det gick vid denna hågkomst som en skarpt ristande smärta genom hvarje fiber. Det var med den rödkindade, guldhåriga Bolla Eric dansat så mycket den där midsommaraftonen för tre år sedan. Det var kanske henne han nyss skilts ifrån, när han kom upp till Bragehall den kvällen och fann det gamla slottet sofvande. Endast en glömde hvila, eder, plikter och försiktighet för att kasta sig i hans famn, för att lyssna till de kärleksord, som kanske endast voro det matta ekot af dem han minuten förut hviskat i Bollas öron. Hon kunde skrikit till af förtviflan, trodde nästan, att hon gjorde det, men det var endast en dof, kväfd klagan, som trängde sig öfver hennes läppar. Det var, som om något kraftigt växande plötsligt brutits inom henne. Det förtröstansfulla, käcka draget i hennes ansikte vissnade bort, och långsamt sjönk hufvudet ned mot bordet; det var, som om det lindrade något att dölja sig så, att själf slippa se sig omkring.
Det knackade på dörren, men Gunvor låg orörlig; det knackade igen.
Nu rätade Gunvor mödosamt upp sig, men hon förmådde ej genast göra rösten lydig sin vilja. Den lät så isande kall och föraktlig, när hon ropade det enda ordet: »Kom!» Det föreföll henne också, som om hon bjudit olyckan till gäst; hon gaf den tillåtelse att sköfla hennes drömda sällhet. Eller kom den ej snarare objuden, kunde någon stänga sin dörr för den? Hon skuggade med handen för ögonen, ville ej se på den, som nu fumlade med låset och steg innanför tröskeln.
Ett besynnerligt, oartikuleradt ljud, ett mellanting af en hunds skällande och ett barns joller, kom henne att taga bort handen. Tätt invid dörren stod Bolla, eländigt klädd, afmagrad och förfallen; ansiktet var en enda härd af mörka, sjukliga skuggor och kring de tunna läpparna låg ett fult, ondskefullt drag.
Gunvor såg ifrån henne till barnet. Ett onaturligt stort, klotrundt hufvud vaggade oafbrutet fram och åter på en liten, utmärglad kropp. De glanslösa ögonen voro mandelformade som Erics, samma fint tecknade ögonbryn och långa ögonhår. Munnens mjuka linjer, det glänsande, vågiga håret, den raka näsan, allt detta var så påtagligt likt Eric, att Gunvor vände sig bort, så uppskakad, att hon ej förmådde yttra ett ord. Det enda, som afbröt tystnaden, var gossens underliga mummel.
Gunvor kände det alldeles outhärdligt. Hon skulle velat springa långt bort. Det ville öfvermänskliga krafter till för att stanna, sade hon sig; hon kunde det inte. Men när hon försökte resa sig, darrade hon så i hela kroppen, att hon genast sjönk ned igen.
— Nådig grefvinnan har varit så god och lofvat mig, att jag får tala vid henne, började Bolla och neg djupt. Så då vet hon väl alltihop.
När intet svar följde, fortsatte Bolla modigare:
— Det hade ju varit grefvens skyldighet att hjälpa mig långt före detta, för han visste, hur det var fatt me’ mig, innan han for utomlands, och han lofte också rundt. Men se löften ha tockna där fina herrar godt om, det är bara så tunt me’ hållen. Nu tyckte jag grefven kunde hatt nytta af att se på de’ eländiga, tossiga barnkräket — Hon log elakt. — Då kanske han begripit sin plikt.
— Hur gammal är gossen? afbröt Gunvor i en hård, otillgänglig ton.
— Han blir tre år te vintern, men de’ vore godt han allri hann dit. Jag har hatten hos doktorn en gång, och han sa’, att kräket inte va riktigt.
— Hvad heter han?
— Erik, förstås.
— Och nu vill ni ha hjälp åt honom och er?
Bolla tittade förundrad på den stränga, bleka grefvinnan. Hon var som en talande stenbild.
— Ja, jag ville öfver te Amerikat, sade hon morskt. Pojken gitter jag inte ta med mig.
Hon skakade barnets magra arm. Gossen började kvida, monotont och ängsligt.
— Sätt gossen i länstolen där; han kanske är trött.
Gunvors röst var befallande, och Bolla lydde.
— Se, kom jag te Amerikat, kunde jag väl arbeta mig upp igen, återtog hon sin svada, här blir man utsparkad, hvart en tar vägen, och det är bara för den där vettvillingens skull! Så nog har grefven skyldighet att hjälpa mig sta’, allti’, de ska’ Gud veta.
— Hur mycket begär ni?
Bolla sneglade på grefvinnan.
— Ja, så rik, som han nu blitt, behöfver han väl inte knussla, sade hon fräckt, och tusen riksdaler är då inte ett öre för mycke.
— Jag skall ordna saken. Gå nu!
— Och pojken då? frågade Bolla motsträfvigt.
— Vill ni låta mig taga hand om honom?
Bolla såg ofantligt lättad ut.
— Ja, herre jemine, så gärna!
— Då stannar han här så länge.
Bolla trodde, att grefvinnan var ytterst oerfaren, och tyckte, att, eftersom det hela gått för sig utan allt krångel just efter hennes önskan, skulle hon vara hygglig och ge ett godt råd på köpet.
— Folk, som ska’ lägga sin näsa i allting, kommer allt att undra, sade hon nästan förtroligt, så det är nog bäst grefvinnan låter mig ha’n, tills jag far, se’n får väl de’ arma kräket ackerderas bort.
Gunvor reste sig. Nu kunde hon det. Och hon gick med vacklande steg fram till länstolen, där barnet satt och lallade med sin entoniga, låga röst och med sitt skrämda, frånvarande uttryck i ögonen.
— Gå, sade hon till Bolla, gå genast! Vill ni, innan ni far, ta farväl af er lille gosse, skall jag underrätta er om, hvar han är. Adjö!
Bolla tog i låset, men vände sig om igen. Det hade kommit ett mildare drag i hennes ansikte, och hon sade halft generad:
— Hade Lill-Erker varit som andra barn, skulle jag nog hållit å’n; men nu har jag allti’ fått skäms för’n, så grefveson han ä’. De’ rår väl inte pågen för, men de’ kan inte hjälpas, att han får lida för’et. Grefvinnan blir nog snäll emot stackar’n.
Det kom något vekt, bedjande i Bollas tonfall, och det var så mycket, som slog Gunvor i dessa enkla slutord, att hon ej längre kunde behärska sig; med ett utbrott af vild, omåttlig sorg lade hon sig på knä framför barnet och grät högt.
Bolla gick tyst ur rummet. När hon kom ned i köket, sade hon endast kort:
— Nu har jag sett en Guds ängel.
*
Eric kom hem mycket sent, upprymd efter den lyckade jakten och med sinnet mättadt af de rikaste naturstämningar. Han tyckte, att värld och människor och skogen först och främst voro en underbart härlig saga, och han längtade efter att taga Gunvor i sin famn och säga henne alla de ord, hvilka under dagen ringt inom honom med klang af små glada klockor. Han hade tänkt på henne med all denna beskyddande, smekande ömhet, som var honom egen, och det hade jublat inom honom af lycka öfver att känna sig så sund och kraftig. Kanske var hans hälsa ej så angripen, som han ibland föreställde sig. Det vore ju möjligt, att hans nerver endast behöfde stålsättas, och att han kunde stärka dem med ett ordnadt, lugnt lif. Han hade aldrig förut känt ett hems behag, aldrig haft någon trygg och vänlig stamort, nu skulle han säkert lefva upp igen, få friskt blod och friska tankar.
Hvad han önskade det, hur den lyckan hägrade för honom att känna musklerna hårda, senorna spänstiga, och det var ej blott för sin egen skull han ville afvinna lifvet ny styrka; det var också för henne, hans varma lilla Gunvor. Henne, som han älskade med det bästa inom sig, och öfver hvars väg hans kärlek ville så gyllene solsken.
— Hvar är grefvinnan? frågade han Mari, som han mötte i vestibulen.
— Hon är i sina rum.
— Redan! Klockan är ju bara tio.
— Ja, grefvinnan var visst trött.
— Har det händt något ledsamt, Mari?
— Ne-ej.
— Du drar på det, hvad är det?
— Snälla grefven, det — det kan jag inte tala om.
Eric gjorde en knapphändig toalett och skyndade till Gunvor. Hans friska stämning var som bortblåst; en nervös oro jagade hvarje hans rörelse och skälfde i hans röst när han ifrigt bad:
— Öppna, min älskade!
Det hördes ej ett ljud där inifrån.
— Gunvor, du käraste, gör mig inte förtviflad, låt mig komma in!
Dörren öppnades. Gunvor stod framför honom; den släpande morgonklänningen föll i mjuka veck omkring hennes slanka gestalt. Hon hade tagit ned håret; i en tjock fläta låg det nedåt ryggen. Det syntes på det upprörda ansiktet, att hon gråtit mycket. Han ville draga henne intill sig, men hon sköt honom sakta tillbaka.
— God afton, Eric — och god natt. Vi få talas vid i morgon.
Han studsade. Och det var, som om all glöd plötsligt slocknat inom honom.
— Hvad menar du? frågade han tonlöst. Jag har längtat efter dig hela dagen, saknat dig, drömt om den härliga stund, då du skulle hvila i mina armar, du, min egen älskade hustru!
Hans blick sökte hennes med det uttryck hon aldrig kunnat motstå, men nu erinrade hans ögon henne endast om en annans, en stackars liten idiot. Hon ryste.
— Det är bäst du går nu, sade hon; i morgon ...
— Men jag kan inte sofva, inte hvila, om du inte säger mig, hvad det är som plågar dig. Hvarför vill du uppskjuta det?
— För din skull.
All den innerlighet hon hyste och alltid skulle hysa för honom, beginge han också de gröfsta brott, bröt fram i dessa ord. Hon visste, att hon hade oändligt mycket att anklaga honom för, att han svikit deras kärlek, just när han själf ärligt och fritt sagt henne, hvad hon var för honom, och hon hade hela dagen kämpat mot sin stolthet, men hur hon än velat döma och afvisa, alltid hade förlåtelsen och hängifvenheten ropat högre inom henne. När han nu stod framför henne, undrande, sorgsen, men med hela sitt väsen åtrående hennes kärlek, betygande sin, blef striden än hårdare inom henne. Hur skulle hon kunna låta honom gå? Hon älskade honom så att allt annat blef dödt omkring henne. Han var lifvet själft, det hon drömt om och längtat efter i långa år: det felande, ångrande, fattiga, rika — härliga lifvet.
— För min skull, Gunvor? upprepade han hennes ord. Nej, älskade, vill du göra något för mig, skall du låta mig taga dig så varligt och stilla i min famn, som man vyssar ett litet sjukt barn; du skall låta mig kyssa dina stackars förgråtna ögon och smeka dina kinder röda. Här är jag, Gunvor, kan du neka?
Han stod plötsligt långt inne i rummet, och i nästa minut hade hon lindat sina armar hårdt om hans hals och tryckt sin kind mot hans.
— Eric, Eric, hvad jag älskar dig!
Hennes lidelsefulla, feberaktiga ömhet oroade honom. Han ville sätta henne på sitt knä, men hon afvärjde det. En sekund stod hon stilla, med sitt hufvud mot hans skuldra. Så tog hon sakta hans hand och förde honom in i sin sängkammare, fram till en liten, improviserad bädd, där lille Erik låg och sof med det stora hufvudet tungt nedpressadt i den mjuka, spetsprydda kudden.
Han stirrade länge oafvändt på gossen; en askfärgad skiftning drog snabbt öfver hans bleka hy, och med ett tröstlöst stönande satte han händerna för ansiktet.
— Mitt barn, mumlade han brutet. Min lille gosse!
Gunvors bitterhet, hennes egna själskval försvunno, förintades vid åsynen af Erics gripande smärta. Hon kunde ej förklara, hvarför han nu, efter att förut fullständigt ha glömt barnets existens, tycktes förkrossad af samvetsförebråelser; hon gjorde inga vidare frågor; att om möjligt göra slaget lättare för honom blef hennes enda sträfvan. Men han hörde henne inte. Oafvändt såg han på detta lilla väsen, som nu i sömnen tydligare än någonsin liknade honom drag för drag, men det var ett själlöst uttryck, ett fånigt leende öfver gossens ansikte, som bekräftade, hvad Bolla för länge sedan i ett bref sagt Eric; barnet var idiot. Han hade hittills tänkt så föga på detta barn, det hade aldrig kommit en enda sträng i hans själ att vibrera. Förhållandet med Bolla var ju endast en lättsinnig lek, och Eric Gyldenlo hade aldrig hört till dem, som beräkna följderna af sina handlingar. En vacker flicka och en vacker blomma vid vägen var för honom detsamma. Men nu, när det lilla vildskottet funnit väg till Gunvor, led han så som aldrig förr; det gafs icke en känsla inom honom, som ej råkade i uppror, och som herre öfver dem alla satt hånet och pekade på hans ljusa drömmar, dem, som dagen gifvit. Nu voro de spillror, det fanns ingenting helt inom honom. Han tyckte han kunnat trampa på sig själf som på vägens grus.
Gunvor lade sin arm på hans skuldra, och med en röst, som genomträngdes i hvarje tonfall af hennes kärlek, sade hon:
— Jag tog honom till mig, därför att han var din son.
Han såg på henne. Det var det djupaste deltagande och den mest dyrkande tillbedjan i denna blick.
— Gunvor — han föll på knä och lade hennes händer öfver sina ögon — om du anade, hur ångerns tårar bränna. Jag ber dig inte förlåta. Säg blott, om du vill, att jag skall gå för alltid.
— Du käre, skulle du gå? Då först blefve det sorg utan tröst i mitt lif.
— Men om du en dag inser, att jag hade rätt när jag sade: »Jag är dig inte värdig!»?
— Aldrig skall jag inse det. Och för hvarje gång något af det förflutna vill skilja oss åt, lofvar jag att ärligt säga dig det. Eric, du är mig så kär, det låter så fattigt i ord, men det är min största rikedom.
Han reste sig och drog henne intill sig.
— Gunvor, barn, hvad skall jag ge dig, när det ej kan bli fullödig lycka? Du är det skäraste och vackraste lifvet fört till mig, och aldrig har jag bättre än i afton förstått, att mitt största nidingsdåd kanske var det att uppsöka dig igen.
— Om du inte sökt mig, hade jag kommit till dig. Älskade, det var kanske min längtan, som dref dig till Rom. Ibland drömmer jag det, och det gör mig så lycklig.
Han kysste hennes panna.
— Du hvitaste lilla blomma med alla dina hvita tankar, sade han ömt.
De sutto till långt in på natten hand i hand och talade samman. Så skonsamt, som hade hon varit rädd för hvarje störande ord, berättade Gunvor om Bollas besök, och de kommo öfverens att skicka lille Erik till en berömd utländsk vårdanstalt, där det kunde finnas möjlighet för hans tillfrisknande.
— Men vi skola inte skicka honom ifrån oss, som den, man aldrig vill se mera, sade Gunvor, det menar du väl inte, Eric?
— Vill du verkligen bry dig om barnet, Tankefrid?
— Ja, visst vill jag det!
Hennes röst darrade lindrigt, men hon ville vara modig för hans skull. Aldrig skulle hon glömma den dödssjuka blicken hon nyss mött ur hans ögon, och hon tillade, upprördt, men innerligt:
— Tänk, om han en dag blefve alldeles frisk, du! Vi skola hälsa på honom en gång om året. Stackars liten, hvem vet, hur han känner det!
Eric tryckte hårdt hennes hand.
— Om det funnes många sådana kvinnor som du, skulle eländet i världen minskas, sade han tacksamt.
— Gif hvarje kvinna rätt till en stor kärlek, och hon skall bli god, sade Gunvor allvarligt. Den människa, som får och kan älska helt, går mot sin bästa utveckling.
Det blef så stilla i det månljusfyllda rummet efter dessa ord. De ljödo som en adventets heliga klockklang i bådas sinnen, och aldrig hade de varit hvarandra närmare än nu i förstående och tillgifvenhet.