Ädelt vildt: En familjehistoria

Strax på nyåret foro Gyldenlos till Stockholm för att deltaga i säsongens festligheter. Hillevi lämnades kvar på Bragehall i mamsell Beat-Sofis och en lärarinnas vård.

Märta Edelcrona, numera öfverstinnan Elgclou, gjorde visit i Stockholm hos Gunvor en af de första dagarna. Hon var mera pikant vacker än någonsin och tycktes glömt bort all hätskhet. Tvärtom var hon mycket hjärtlig och gjorde Gunvor tusen förslag om hur de tillsammans skulle roa sig. Hon var bekant med alla i societeten, och hon erbjöd sig att presentera Gunvor i flera familjer.

— Det tycker jag är min rättighet, sade hon. Jag är ju en af dina äldsta vänner.

— Men vi kommo mycket långt ifrån hvarandra en tid, anmärkte Gunvor reserveradt.

Hon hade nu så länge varit ifrån societetens parfymdoftande, ytliga elegans, att hon kände sig främmande för alla de hala fraserna. Märtas öfversvallande vänlighet hyste hon ej heller mycket förtroende till, och hon såg helst, att hon ej kom för flitigt i beröring med sin forna väninna.

Märtas klingande skratt besvarade käckt hennes stela yttrande.

— Ma très chère, du gör mig väl aldrig den äran att fortfarande vara litet svartsjuk på mig? sade hon, och hennes bruna ögon glittrade skälmaktigt. Det skall du inte göra dig besvär med. Jag var visserligen mycket svag för Eric en tid, men nu tycker jag — pardon! — att han åldrats betänkligt, och så är han inte så glad som förr. Han passar inte alls längre för en liten skymningsflirt. Du har uppfostrat honom för vår Herres allra klaraste dagsljus, söta Gunvor.

— Tycker du, att Eric ser klen ut? frågade Gunvor oroligt.

— Å nej, inte för att ha studerat lifvet så grundligt som han gjort. Det afsätter ju alltid sin stämpel. Han ser ut, som om han hade mesta lust på ett väl dukadt bord och sedan en bekväm stol. Fruntimren tyckes han inte sentera längre. Jag skall visst ha honom till kavaljer på middagen hos Mårds i morgon. Du får bestämdt hjälpa mig fundera ut något samtalsämne.

— Nej, så omöjlig har han inte blifvit, sade Gunvor med ett tvunget skratt.

Hon tyckte, att det fanns en stickande udd i Märtas vänliga ord, och det plägade henne mera än ärlig fiendskap skulle gjort.

Vid middagen berättade hon för Eric om Märtas visit.

— Jaså, hon har varit här? sade han. Jag träffade henne ute som hastigast. Hon ser charmant bra ut.

— Ja — å, Eric — hon räckte honom handen öfver bordet — nu är jag rädd för det förflutna.

— Personifieradt af den vackra öfverstinnan? — Han log muntert och skakade pojkaktigt hennes hand. — Ja, hon är farlig, du!

— Du får inte skämta bort detta, Eric! Jag är rädd. Ser du, jag kan aldrig ens på lek gå ifrån dig till en annan. Min natur är inte sådan. Men du, du har ju lekt hela ditt lif.

— Ja, oförsynt! Det var väl, att det i de flesta fall alltid fanns någon hygglig karl, som åtog sig att lappa ihop det lilla flickhjärta, jag i lekens yra rispat.

— Eric!

Han höjde öfvermodigt sitt fyllda vinglas.

— Din skål, min skål, alla vackra flickors skål!

Gunvor lät sitt glas stå orördt och lutade sig tyst tillbaka mot stolens ryggstöd. Han följde intresserad hennes lifliga minspel, så kastade han serveten och kom fram till henne.

— Hvarför ser du spöken?

Han lade sina händer ömt om hennes hufvud och böjde det bakåt, så att han kunde blicka henne djupt in i ögonen.

— Därför att jag tror på dem — ibland, sade hon.

— Utan skäl.

— Hvem vet?

— Nå ja, jag lofvar ingen storartad botgöring i säck och aska, dygd och Herrans förmaning. Tar nöjet mig till sin bror och vän en stund, vill jag ha lof att glömma lagen och profeterna och njuta utan ansvar. Låter det som en hädelse i min allra käraste lilla väns öron?

— Får du då aldrig nog af njutningar, Eric?

Han skrattade och satte sig på sin plats igen.

— Minns du, hur det står i visan, Gunvor? Han gnolade:

När Eric var vid detta lynne, visste Gunvor, att hon slutligen måste ge sig, slå in i hans stämning och taga allt lika lekande och lätt. De rasade därför snart som två barn och brydde sig ej ens om att taga hänsyn till hvad jungfrun, som passade upp vid bordet, tänkte om så tokigt herrskap.

Eric hade en egendomlig uthållighet, så länge ett nöje varade, men han brukade skämtande förklara, att det var godt ingen såg på trasan, när den nästa morgon lades i byken. Och på förmiddagarna var han i allmänhet så trött och nedstämd, att han helst höll sig på sina rum.

Det var en oafbrutet glidande ström af fester de kommit in i. Eric tycktes finna detta alldeles i sin ordning och ville ej höra talas om att de någonsin skulle skicka återbud för att i stället hvila. Voro de ej bortbjudna, köpte han biljetter till någon teater eller konsert och arrangerade sedan en liten lukullisk konstnärssupé för några få utvalda.

Vid dylika fester kunde han slösa bort stora summor på en dekorationssak, en blomsteruppsats eller någon fin öfverraskning, som kunde höja stämningen. Bland unga konstnärer trifdes han bäst; där kunde hans sprudlande öfverdåd eller veka drömmeri få just den rätta omgifningen, och han var aldrig hellre wohlthäter än vid dessa animerade tillställningar.

Gunvor däremot kände sig knappt mera hemmastadd i denna societet än i den högförnäma, dit hon eljest hörde. Konstnärsjargongen plågade henne, och de kvinnliga artisternas fria manér föreföllo henne affekteradt själfständiga. Den mest feterade var en ung finska, Saima Iilainen, och henne hade Eric presenterat för flera inflytelserika personer.

Hon hade en liten, mycket anspråkslös ateljé uppe i Södra bergen. Kamraterna kallade den »Fågelboet» och styrde gärna kosan dit upp för att prata bort några timmar. Skrymmande möbler besvärades man ej af; några braskuddar, en bänk i fornnordisk stil och ett bord voro det hufvudsakligaste. Eric trifdes här förträffligt, och en dag berättade han Gunvor, att han var trött på alla nöjen. De voro idiotiska. Nu hade han lust att arbeta.

— Hvad skall du då taga dig till? frågade hon leende.

— Jag skall lära mig måla.

— Nu, när vi redan äro i mars, och i början af maj skola vi väl resa hem till Bragehall.

— Ja, antagligen, men det hindrar inte. Jag kan sannerligen inte motstå Saima Iilainens konst. Den är mästerlig.

— Och hon själf är så tilldragande, anmärkte Gunvor torrt.

— Ja, vore hon ful och disgraciös, kunde hon inte måla, som hon gör, försäkrade han trovärdigt, och att jag skulle se åt henne då kan du väl inte begära.

— Nej, du är skönhetssjuk, men, Eric, har du tänkt på hur det skall bli, när vi bli gamla, när du inte har någonting att se på hos mig?

— Då får jag väl blunda och kyssa minnet.

— Du har blifvit så glad och sorglös här i hufvudstaden. Jag känner knappt igen dig. Är det konstnärsluften, som har en sådan makt?

— Jag vet inte — och sorglös är jag väl knappt, sade han med plötsligt vemod; skall jag vara fullt ärlig, så är det, som glädjen ständigt flydde mig, och jag vill hålla den fast. Hur skulle jag, de tusende äfventyrens farande sven, kunna sitta och surna i kakelugnsvrån?

Gunvor smekte hans starkt gråsprängda hår.

— Du hade en tid så brinnande lust att göra dig nyttig, sade hon stilla. Minns du alla dina planer?

— Ja då, jag minns dem från alla de framfarna åren. Det kunde bli ett präktigt bål af allt detta drömmens virke. Tankefrid, du käraste, slunga mig ej just nu rakt i flammorna af mitt förspillda lif! Låt mig tro, att jag ännu har en fotsbredd verklighet att trampa!

Han lade hufvudet i hennes knä och lät henne söfva hans tankar med smekningar.

*

I april skulle det bli stor konstnärsfest på Grand Hôtel, och Eric hade varit mycket ifrig att få veta, hvilken dräkt Gunvor skulle ha, men hon försäkrade muntert, att det skulle roa henne att mystifiera honom.

— Men om jag gör dig min kur då? sade han, ty, ser du, på dylika fester är ordet fritt.

— Om du väljer mig bland hundra, så beseglar du själfmant ditt öde, sade hon skrattande.

— Men skall inte hela aftonen bli en missräkning för dig, om jag inte finner dig?

— Jo, troligen, men jag får löpa risken.

Hon hade bestämt sig för en sagokostym, prinsessan Svanhvit, och när maskeradaftonen kom och hon stod iförd sin hvita guldbroderade dräkt med den skira slöjan öfver det utslagna, mörka håret, log hon af glädje öfver den fagra bild spegeln återgaf. Hon kunde visserligen ej kokettera och jonglera med lockande ord, som flertalet af de andra; hon skulle aldrig lära sig, att skämtet var som fradgan på en dryck — ett intet, som dock fyllde i nöjets bägare, men glad kunde hon vara, och hon skulle helt säkert ej bli glömd af honom, fröjdens furste. Hon visste, att Märta Elgclou och Saima Iilainen skulle komma på festen, och utan att hon strängt taget var svartsjuk på någondera, tyckte hon dock, att det var ett slags oroande obehag, att de denna kväll skulle ha karnevalsupptågens rätt att draga Eric till sig.

Märtas kostym hade hon under tysthetslöfte fått se. Det var en praktfull drottningen af Sabadräkt, som passade ypperligt till Märtas sydländska, yppiga skönhet. Hon tog sig magnifik ut i den djupt urringade sammetsroben med färg som af eldigt vin. På de nakna armarna slingrade sig guldormar med gnistrande rubinögon, och upp mot halsen kröp en liten djärf smaragdödla.

Hon och Gunvor skulle åka tillsammans, och Märta pratade lifligt under färden. När de sedan i toalettrummet ordnade sina kostymer och påtogo masken, sade hon skrattande:

— Du ser ut som oskulden, Gunvor, en illustration direkt hämtad från barnkammarsagorna. Det är nästan förmätet af ett världens barn att våga nalkas din svanehamm.

Gunvor svarade ingenting; hon sökte bland de många damerna efter Saima, men troligen var den unga konstnärinnan ej kommen än. Att hennes egen apparition väckt allmän beundran, märkte hon, liksom att Märtas ståtliga gestalt ådrog sig många afundsamma blickar. Skulle det bli de två, som täflade om priset som festens drottning? Hon längtade att få se Eric, möta hans blick strålande emot sig med detta ljusa skimmer den alltid fick, när han såg och hörde något vackert.

Hon upptäckte honom ej genast, när de kommo in i den långa filen af sällskapsrum, där damernas utsökta, färgstarka dräkter liksom fyllde hvarje vrå med orientaliska visioner. Herrarna däremot voro endast undantagsvis kostymerade. Dominos och röda frackar aflöste hvarandra och gåfvo en dunkel bakgrund åt det lysande, kaleidoskopiskt rörliga vimlet.

— Där har du din man, hviskade Märta plötsligt, där, vid pelaren; han står alldeles ensam, det ser ut, som om han sökte någon; förmodligen dig, ma chère!

Det trodde Gunvor knappt; hvarken henne eller någon annan särskildt, snarare då den glädje han talat om, att han i det längsta ville fasthålla, men som flydde honom. Hon hade så gärna velat gå fram och hviska ett smekande ord i hans öra, men då skulle han troligen, trots den förställda rösten, mask och förklädnad, känna igen henne; det var för tidigt.

Hon lät sig ryckas med af det omgifvande stimmet, pratade och skämtade med sina tillfälliga kavaljerer och hade redan till första dansen en hel svärm af beundrare omkring sig. Eric hade också flyktigt närmat sig henne, men dragit sig tillbaka igen.

Hon såg honom först senare på kvällen, då han uppsluppet kurtiserade Märta, som tycktes ha mycket roligt åt denna frivola hyllning. När Gunvor passerade, hörde hon honom fråga:

— Hvem är den lilla prinsessan Svanhvit? Hon har väl ej förirrat sig från ers majestäts hof? Där förekommer nog knappt så höghalsad dygd.

Märtas skratt klingade obehagligt utmanande i Gunvors öron, men hon uppfångade ej hennes svar. En herre bugade sig i detsamma och anhöll om en dans.

Gunvor lät ej bjuda upp sig till supéen; hon var redan trött på detta sorl, detta oförsynta tummande på känslor, snuddande vid den yttersta gränsen af det passande. Hon undvek att möta sina kavaljerers glänsande, lystna blickar och tänkte just draga sig undan till toalettrummet för att hvila och andas ut i tystnaden, då hon från en af salens konstgjorda grottor hörde ett egendomligt, vemodigt klingande spel. Det var en melodi hon aldrig hört förr; den klagade och susade som höstvinden genom furuskog, den drog som suckar öfver djupa vatten och dog slutligen hän i ett dämpadt ackord. Endast ett instrument kunde frambringa dessa sällsamma toner; det måste vara en kantele, det finska folkinstrumentet. Gunvor hade blott hört det en gång för länge sedan, men aldrig kunnat glömma intrycket däraf. Också nu stannade hon utanför grottan, betagen af dessa mjuka, vaggande ackord, längtande, att musiken skulle börja igen. Hon stod lutad mot en pelare, hvilken var omgifven af en hel grandunge. Här kunde hon få vara ostörd. Ingen skulle tänka på att någon krupit in i denna vrå, hvilken egentligen bildade ett slags fonddekoration af dunkelgrönt, som skulle framhäfva de lysande kostymerna ännu bättre. Gunvor tog af den hettande masken. Å, det var skönt! Hon ordnade en sittplats åt sig på en stubbe, och därifrån kunde hon som bakom kulisser se in i grottan. De fleste hade begifvit sig in i matsalen. Här var tomt och ganska svalt.

De två därinne hade också demaskerat sig. Saima Iilainens finska bondflicksdräkt hade ingenting dekorativt. Färgerna rödt, svart och hvitt föreföllo dunkla där inne i grönskan, och hon var inte alls vacker, där hon satt, med sitt oregelbundna, mörkhyade ansikte belyst af de kulörta lyktornas kombinerade sken. Nej, hon var — inte alls — vacker! Gunvor lät denna öfvertygelse än en gång glida som en tråd genom tankarna, men den ville ej löpa så lätt längre, ty det fanns dock något obeskrifligt tilldragande, en mjuk charme och en liffull, fängslande intelligens hos den finska flickan. Hon hade lagt sin kantele ifrån sig på bänken och lutade sig litet framåt, under det hon talade med Eric Gyldenlo.

Han höll båda de små bruna, magra händerna i sina, och hans ansikte uttryckte hela den impulsiva tjusning han erfor af Saimas sällskap. Gunvor kunde ej höra, hvad de sade, men hon stannade dock kvar. Omedvetet satt hon väl på vakt, fast hon visste, att det skulle verka löjligt, om hon här ingrep. Eric hade ju sagt, att hon ej finge räkna något i afton annat än som ett karnevalsupptåg. Bäst vore det, om hon satte masken på och trängde sig in i deras ensamhet med en munter fras på läpparna. Hon borde vara den lilla sagoprinsessan, som gled in med i äfventyret, det vore en god idé ... Men den lilla hvita sidenmasken gled ur hennes knä, och hon stirrade in i grottan, som om hon sett en spöksyn. Eric hade dragit den lilla finskan tätt intill sig, just med den smekande rörelse, Gunvor så väl kände; han kysste Saimas fuktiga röda mun länge, så, som han också kysst henne, sin hustru, när hans blod var varmt af längtan och hans själ sjuk efter deltagande ömhet.

Å, detta ... detta, var det ett karnevalsupptåg? Ett af lifvets många förfärliga karnevalsupptåg, då man måste le ett förtvifladt harlekinsleende åt sitt eget grundliga allvar? Hon ville ej längre se dit in, men blicken fascinerades dock af scenen inne i grottan, af de två, som i denna stund voro föremål för hennes starkaste känslor, ty aldrig hade hon så hatat någon, som hon nu hatade Saima. Och för Eric erfor hon nu och alltid samma osläckliga ömhet, samma oroliga fruktan att, trots allt, ej kunna rädda honom undan njutningarnas och lidelsernas mareld. Det hade icke varit hennes mening, och ändå slet hon sig ur de snärjande granarna, ref sönder sig på en hvass ståltråd, fick slöjan lösryckt af en gren och stod så plötsligt med blossande ansikte och lågande ögon framför Saima Iilainen, som ännu höll sin ena hand i Erics.

— Grefvinnan Gyldenlo!

Den lilla finskan hälsade obesväradt och graciöst.

— Gunvor! — Eric reste sig. — Utan mask?

— Som du själf.

— Ja, det blir outhärdligt varmt med masken på, inföll Saima med sin låga, mörka altstämma, en kanteleton också den.

— Jag kan inte konversera, sade Gunvor nästan brutalt. Jag har sett allt, som nyss tilldragit sig här inne, och jag betraktar hvart ord från er, fröken Iilainen, som en oförtjänt skymf.

— Gunvor! sade Eric varnande.

Saima tog lugnt kantelespelet för att lämna plats på bänken åt grefvinnan, så stod hon afvaktande.

— Hvem är ni, fröken Iilainen, fortfor Gunvor utom sig, som mottar en gift mans ömhetsbetygelser?

— Hvem jag är? — Saima knäppte sakta på instrumentet. — En finsk bondflicka, ers höghet. Jag kommer från Finlands skogar, där friheten susar från granegällen, och där också vildfåglarna ha rätt att flyga.

— Det är slut på maskeraden nu, sade Gunvor kort. Jag fordrar ett allvarligt svar.

— När blef prinsessan Svanhvit förvandlad till furie? frågade Eric. Kära Gunvor, du gör dig löjlig med din vrede.

— Jag begär aktning för mig och det namn jag bär, Eric. Och du har nu själf valet. En af oss två skall ögonblickligen gå. Jag delar inte min kärlek med någon, inte ens för en stund, och, som du väl kallar det, på lek. Välj! Jag tvingar mig inte kvar, men ber du mig gå nu — så vänder jag aldrig åter.

— Du tar detta för tragiskt, vännen min!

— Välj!

— Det behöfs inte, inföll Saima snabbt. Jag går själfmant.

Hon var för klok att ej inse, att hon här skulle bli den förlorande.

Eric räckte henne handen.

— Förlåt, om jag låtit en ljus stämning och er kantele föra mig för långt, sade han hjärtligt. Vi konstnärsnaturer äro och förbli vildfåglar.

Hon nickade förstående. På Gunvors förolämpande ord svarade hon ej, gjorde endast en lätt böjning på hufvudet för henne och gick, smidig och rank.

— Gunvor, hur kunde du ...?

Erics röst var upprörd; han satte sig på bänken, lade armarna i kors öfver bröstet och lät henne stå framför sig, som vore han anklagare, hon skyldig.

— Den frågan återfaller på dig själf, Eric.

— Nej. Det var — simpelt af dig att rusa in här och ställa till en scen.

— Du anser det finare att bedraga sin hustru?

Nu log han öfverlägset, men vänligt.

— Du, lilla Snöhvit, med dina präktiga urskogsprinciper! Vet du hvad? Jag hade bedragit stämningen på dess finaste doft, om jag nekat mig att kyssa Saimas röda mun. Det förstår du inte?

— Nej.

— Säg mig då, har du aldrig haft en frestande tanke?

— Jo — kanhända.

— Knappt, tyckes det. Det tror jag för resten också. Du är en liten genomhederlig, kemiskt ren själ, sund och god, men, ser du, jag — han räckte henne plötsligt båda händerna och drog henne trots hennes motstånd ned på sitt knä — jag hör till dem, som frestas af ett eller annat med hvarje pulsslag i min varelse. Du kan både döma och fördöma mig, barn, men du kan aldrig vänta dig den stora segerns dag, då satyrspelet upphör inom mig. Jo, den kommer väl, segern, det är sant, när lifvet ändtligen släpper sitt offer.

— Eric, hvarför kan jag aldrig vara ond på dig? Det är som om allt fult och styggt veke långt bort, när du tar mig i din famn.

— Och är du nu nöjd? frågade han med någon bitterhet. Märker du, hur lätt afslitna stämningens trådar voro? De skulle brustit af sig själfva. Försök minnas det till en annan gång.

— En annan gång? utbrast hon häftigt.

— Ja, Gunvor, hoppas ingenting af min omvändelse.

— Var det då bara en kort dröm, att jag skulle få äga dig?

— Nej, visst är jag din, med mina bästa tankar, och kärleken till dig ligger djupast i mitt hjärta som den äkta pärlan längst in i musslan. Men kan musslan hindra, att det stora mäktiga hafvet också tillför den tusentals små sandkorn och annat slagg, hvilket afsätter sig i dess vindlingar? Hafvet ger det och hafvet spolar bort det igen. Hvad mer?

— Låt oss fara hem nu, Eric. Du är trött, det ser jag.

— Och du?

Han strök henne öfver de heta kinderna.

— Jag är också trött — det är öfverallt så mycket att lära.

*

Och Gunvor lärde sig verkligen otroligt mycket både under denna vinter och de två följande, hvilka liknade hvarandra nästan stereotypiskt. På somrarna besökte de alltid någon utländsk badort och lagade då, att de äfven kunde hälsa på lille Erik. Barnet trifdes godt och tycktes bli friskare.

Gunvor hoppades att en dag få honom tillbaka till Bragehall och sade detta åt Erik, men han skakade endast afvisande på hufvudet.

— Det är bättre, att han är kvar där ute.

— Hvarför det?

— Han blir aldrig fullt frisk.

— Men om ...

— Bygg inte luftslott af så dåligt virke, Gunvor, invände han sorgset, och när hon märkte, hur ämnet plågade honom, lät hon det falla.

Hennes tro på framtiden var ej heller längre så bergfast. Den ena gången efter den andra fick hennes kärlek svåra stötar. Och hon kunde ej längre se upp till Eric med samma oinskränkta beundran som förr. Han var för vek, för lätt att locka, för vild i leken och för slö i allvaret, och det hade funnits stunder, då hon sagt sig, att det dock vore bäst de skildes. Hans ständiga extravaganser unnade henne ingen ro.

Gunvor hade upphört att visa svartsjuka mot alla de skiftande föremålen för Erics hyllning; hon kunde nu fullständigt behärska sig, och hennes leende min förrådde ingenting annat än älskvärd likgiltighet. Saima Iilainen hade hon visst icke glömt, men hennes bild hade utplånats af nya, likaså Märta Elgclous. Under dessa få år hade Gunvor liksom samlat ett helt porträttgalleri af unga, vackra kvinnor.

— Det har kommit en ny stjärna till teatern, en tragedienne af första rang, sade Eric en dag vid frukosten. Jag såg henne i går afton och skall försöka få biljett i kväll med. Hon är danska, af god familj och med enastående scenisk begåfning. Har du inte lust att se henne?

— Jo, hvarför inte?

Gunvor blef nästan lika intagen som Eric af fru Joppe Hartwigsens briljanta återgifvande af rollen, och när Eric föreslog, att de skulle invitera henne till den dramatiska soaré de skulle ha följande vecka, gick hon villigt in på saken.

Så började den leken.

Fru Joppe hade snart Eric fullständigt i sitt våld. Gunvor tyckte själf, att hon stod som på en strand och såg ett skepp brinna långt ute på sjön. Det var ingenting att göra, endast att förtviflad stirra på lågorna och veta, att snart, snart skulle det sjunka.

Det var första gången hon sett Eric gripen af en dylik flammande lidelse, för hvilken allt måste vika, och hon kunde ej förebrå Joppe Hartwigsen, att hon uppmuntrade honom. Snarare föreföll den unga skådespelerskan kall och otillgänglig, men Gunvor visste, att Eric kom och gick som daglig gäst hos henne. Hon visste allt. Hennes största skatt var på det brinnande skeppet, och hon kunde ej rädda den.

Slutligen var Joppe Hartwigsens gasterande slut; hon skulle resa, och Gunvor hoppades, att afståndet skulle återföra Eric till besinning. Annars, sade hon sig, måste hon låta honom gå, men vid den tanken sargade det som hvassa knifstyng inom henne. Det var icke så mycket en älskande kvinnas lidande som en mors ångest öfver att nödgas stöta bort sitt stackars barn. Kunde hon det, kunde en mor utlämna sin son? Hon frågade utan att svara, och för att slippa grubbla tog hon sin tillflykt till Hillevi.

Ändtligen reste Joppe. Eric stängde sig hela dagen inne på sitt rum, och Gunvor hörde honom snyfta som ett barn där inne. Först mot kvällen kom han ut. Han föreföll dödssjuk, ögonen voro omgifna af blygråa, djupa ringar. Med långsamma steg gick han direkt fram till Gunvor, som satt ensam framför brasan.

— Nu får jag tacka dig för allt, sade han vekt.

— Hvad menar du, Eric?

— Att det måste vara slut mellan oss.

— Du vill det?

— Jag uthärdar inte bojorna längre. Jag vill vara fri.

— Och det blir du, om du lämnar mig?

— Ja — nej — jag vet inte. Jag är så sjuk, Gunvor, och så olycklig.

Han gjorde som så ofta förr, lade sig ned, med hufvudet i hennes knä.

— Stackars min vän!

Hennes hand gled genom hans hår.

— Gunvor, jag lönar dig så illa, men du är för god för mig. Det är tryckande. Gif mig fri.

— Ja, Eric. — Hon suckade djupt. — Du är — fri!

— Och du förlåter mig?

— Ja.

— Å, att jag vore som andra, då kunde jag få stanna i din famn, men frihetslängtan brinner inom mig. Jag måste bort.

— Nu är du febersjuk; så snart du blir bättre skall jag ...

Hon kunde ej fortsätta; sorgen öfver att mista honom sammansnörde hennes strupe.

— Gunvor! Du dömer mig inte? Jag rår inte för det. — Jag rår inte för, att — hon kom.

— Joppe Hartwigsen?

— Ja, hon. Om du visste, hur hon fångat mig; en Lorelei är hon; jag kan endast lyda hennes vink.

— Och det kallar du frihet?

Han reste sig och pressade händerna mot tinningarna.

— Var det om frihet jag drömde? — jag vet inte längre! Allt går omkring för mig. Gunvor, Gunvor, jag älskar dig, och Lorelei lockar och drager.

— Så, Eric! — Hennes hjärta skälfde af ömhet och smärta. — Låt mig nu öfvertala dig att gå till hvila. I morgon är du kanske lugnare.

Han lydde henne, men redan ett par timmar senare fick hon bud, att grefven låg i brinnande feber och talade i yrsel. Gunvor skickade genast efter läkare.

Det blef en lång, flämtande kamp mellan lif och död. Gunvor vakade outtröttligt, och äfven när hon af doktorn och sköterskan sändes bort för att hvila ut, vakade hennes tankar hos Eric. Under de första veckorna hade han oupphörligt i febersyner fantiserat om Joppe och vildt ropat henne till sig, men så småningom tycktes detta intryck försvagas, och, när han ändtligen, efter tre ändlösa veckor, återfick sansen, sökte hans första rediga blick Gunvor.

— Du har varit hos mig hela tiden? frågade han matt.

— Ja, Eric.

— Då måste ju det onda vika. Kyss mig, älskade!

Hon böjde sig ned öfver honom och kysste hans skumma ögon.

— Tack — tack för god vakt, Gunvor!

Så snart han tålde vid det, reste de tillsammans söderut; om skilsmässa talades det inte vidare; det var, som om han fullständigt glömt hela denna aftons upphetsning, och Joppe Hartwigsens namn nämndes aldrig.

Under den sommar, som nu följde, var det som hade lyckan ånyo fått lust att bli stamgäst på Bragehall. Eric var i det närmaste återställd; endast synförmågan var mycket klen, men hans humör var ovanligt gladt och jämnt, och hans lifliga sinne tycktes spänstigare än någonsin.