Hela vintern stannade grefve Gyldenlos på Bragehall, och Eric hade ingenting emot det, då han nu allvarligare än förr angripits af sitt gamla onda i ögonen. Han hade rest till Köpenhamn för att konsultera läkare och fått sin dom: »I grund förstörda nerver, uselt blod; ingenting att göra, och tyvärr kan grefven vänta sig fullständig blindhet.»
När våren kom, blef hans fysik ytterligare försvagad, och när Gunvor talade om, att de snarast borde resa till någon badort, log han endast matt och skakade på hufvudet. Det tjänade ju till intet, sade han sig; snart måste han återbörda till jorden de fattiga resterna af en förbrukad existens. Troligen hade han inte långt igen. Det hade blifvit en fix idé hos honom, att döden skulle vara nog barmhärtig att taga det, som lifvet nekade sin fullhet och styrka. Han företog gärna långa ensliga promenader och styrde då ofta kosan ned till Lögen.
— Jag har varit och hälsat på mitt troll, sade han vid hemkomsten till Gunvor. Hon erbjöd sig att följa honom, men han försäkrade, att den vägen hittade han, om han också blefve alldeles blind, och dit gick han helst ensam. Det var så tyst nere vid stranden. Där satt han timme efter timme och vande sig vid den obrutna tystnaden och den stora ensamhet han alltjämt väntade.
När han en gång i början af juni måste rådfråga provinsialläkaren för en halskatarr och denne rådde honom till att vara mycket försiktig, sade Eric bittert:
— Försiktig — och försiktig, jag hör aldrig annat. Gudskelof, att ett så skört skal snart får rämna.
— Hvad menar grefven?
— Att jag väl inte kan ha långt igen.
— Jo, många år, skola vi hoppas.
— Ärligt taladt, doktorn, jag hoppas motsatsen. Säg mig uppriktigt, det gör ni mig en tjänst med: kan jag lefva länge?
— Ja, det är min fulla öfvertygelse.
— Och jag skall naturligtvis fortfara att vara en probersten för alla krämpor, eller hur?
— Grefven är ju klen, men ...
— Se så, inga omsvep! Tror ni jag blir frisk? Nu först ögonen?
— Ja, det ser ju vanskligt ut.
— Och nerverna, de äro som darrande, spröda strängar, hvad?
— Grefven måste stärka dem.
— Och blodet?
— Det är sjukt, men ...
Eric slog den lille fryntlige, sanningsenlige doktorn på axeln med sin smala, kraftlösa hand.
— Vet ni hvad, doktor? De ord, som skulle följa efter ert grannlaga »men», säga mig tydligast er mening. Jag har kört med för lösa tömmar, och nu, när färden är slut, vore det godt att få sofva. Men alla era sömnmedel hjälpa mig inte. Dygnet har för många timmar för den, som vakar och tänker.
Gunvor försökte på allt sätt förströ Eric, men hon var själf förstämd, hade bekymmer, som hon måste bära ensam. Eric, som egentligen aldrig satt sig in i sina plikter som godsets herre, hade däremot alltför grundligt begagnat sina rättigheter att njuta af dess afkastning och till och med utan Gunvors vetskap tagit upp betydande lån, som han ämnade betala med följande års export af virke.
Förvaltarens varningar och råd hade han ej lagt på sinnet. Det var naturligtvis endast småaktigt knussel! Nog stode Bragehall sig! Herr En försökte flera gånger vända sig till Gunvor, men hon fordrade som en aktningsgärd åt Eric, att allt anförtroddes honom. Hon hoppades också, att godsets skötande småningom skulle bli ett intresse för honom, och att han då skulle afstå från sitt ytliga lif.
Nu hade emellertid förvaltaren fordrat att få tala vid grefvinnan. Tvärare än någonsin hade han stått framför henne och sagt:
— Jag skall be grefvinnan att få flytta till hösten.
— Skall herr En lämna Bragehall? — Hon stirrade häpen på den undersätsige, kärfve lille mannen. Nu, under Erics sjuklighet, hade hon beslutit att ånyo taga öfverinseendet på godset. Hon visste också, att mycket behöfde ordnas, men trodde, att detta med herr Ens hjälp snart skulle låta sig göra, och nu sade han upp sin befattning. — Hvad är det ni blifvit missnöjd med? frågade hon osäkert.
— Allt, grefvinnan. Ett par år till på det här viset, och Bragehall är komplett under isen; det vill jag inte se på.
— Men det har ju varit goda år, herr En?
— Jaa då, men hvad hjälper det, när spannmålen skrapas ur magasinen bara för att kunna få ihop allt, som grefven tingat bort, och det sedan inte finnes utsäde, utan stora åkrar få ligga i träde, och mossarna, som vi hade börjat upparbeta få förvildas! De få ligga där nu till ingen nytta, för att grefven afskedar folk hellre än att betala deras dagsverken. Det är synd och skam att fara fram så med en egendom, det säger jag rent ut, och nu skall jag be att få gå.
Gunvor var mycket blek.
— Stanna litet, bad hon. Jag har försummat den skyldighet jag hade mot Bragehall. Jag trodde inte, att det gått så långt. Finnes det ingen möjlighet att reda saken?
— Den är mycket trasslig, grefvinnan.
— Men jag sätter gärna till mitt kapital.
— Det går inte åt småsummor, anmärkte förvaltaren torrt.
— Herr En, jag sätter till allt, hör ni.
Han betraktade sin matmor. Han visste, att hennes rikedom under dessa fem, sex år smält ihop till en obetydlighet, men att dotterns arf var fullständigt ograveradt, och han förstod, att hon ej heller nu ämnade lyfta ett öre af det. Det var endast sitt eget hon modigt satte till; en sådan kvinna hade sannerligen varit värd ett bättre öde, tänkte han, än att kasta bort sig åt en samvetslös slösare, en stackare utan ryggrad.
— Godset kan ej vara kommet så i lägervall, att skadan på något håll är obotlig, fortfor hon lugnt, och jag skall be förvaltaren att grundligt sätta mig in i alla förhållanden, innan ni lämnar er befattning. Ni ger mig väl tre månaders anstånd; till dess hoppas jag hinna skaffa en annan i ert ställe. Ingen kan bli, hvad ni varit för Bragehall. Tack för ert trofasta nit, herr En.
— Skall grefvinnan själf bli vår husbonde nu?
— Ja, min man är för klen att orka med något arbete.
— Nu blir det också styft.
— Det kan inte hjälpas; jag får taga det ändå.
Förvaltaren log ljust. Just det där draget af orubblig kraft och praktisk energi, när det gällde att taga i med båda händerna, hade hon efter gamla fru Eiden; det var något af karlakarl hos sondottern också, hur kvinnlig och blid hon vanligen föreföll. Hon kunde bära en börda!
— Har grefvinnan någonting emot, att jag tar tillbaka det där jag sade om att jag ville flytta? frågade han, på en gång förläget och trohjärtadt. Det hade varit mig omöjligt att stanna, om — om detta trassel fortsatt, men nu — hans ärliga, fasta blick mötte hennes med beundran och tillgifvenhet — nu skall jag gärna gå i elden, när vi fått igen fru Gunvor.
Hon räckte honom handen.
— Jag förstår, att jag varit för länge borta, sade hon, men med er hjälp skall här nog röjas och sås till nya skördar.
Detta samtal medförde en bråd förändring i Gunvors lif; med det plikttrogna allvar hon ända från sin tidigaste barndom lärt att inlägga i hvarje arbete började hon granska räkenskaper, se igenom kostnadsförslag och sysselsätta sig med folket. Hennes praktiska, klara blick var öppen för allt och alla, och hon tycktes aldrig bli trött, hur många göromål dagen än gaf henne.
— Det märks, att du kommit hem till din egen värld, Gunvor, sade Eric en dag, då hon varm och glad hoppade af hästen, efter att hafva varit på en ridtur utåt ägorna. Här är du dig själf igen, sådan du var, innan jag drog dig ut i societeten.
Hon lade sin arm i hans, och de gingo tillsammans in i hallen.
— Ja, Eric, du har nog rätt; i stora världen passade jag aldrig. Det ligger väl i blodet hos oss af köpmanssläkt att vara driftiga och verksamma. Min första ungdom drömde och längtade jag bort, men sedan du kom, har jag ingenting mer att längta efter. Nu önskar jag bara, att vi båda skola få åldras i ro.
— I ro — du arbetar ju från morgon till kväll.
— Ja, men det är långt till ålderdomen. Jag känner mig starkare än någonsin.
— Och jag — tröttare än någonsin.
— Men du blir nog bättre, Eric.
— Å ja, en gång.
— Kära min vän! — Hon drog honom ned bredvid sig i den lilla hörnsoffan i salongen. Där hade de suttit så ofta under det första året af sitt äktenskap. — Du borde ändå resa litet, det skulle förströ dig.
— Hvart skulle jag fara? Till och med reslusten är borta. Jag dör bit för bit invärtes. Känslorna förtorka, hjärtat vissnar som brändt gräs. Solen har gifvit mig för skarpa strålar.
— Men, Eric, kvällssolen är mildare, försök att glädja dig åt den.
Han satt länge tyst. Slutligen sade han:
— Hur har du tänkt dig framtiden?
— Vår framtid?
— Ja.
— Som en lång, klar dag i kärlek och tro.
— Tro — på hvad?
— På att lyckan skall bli bofast här. När du blir frisk, Eric, skola vi gemensamt arbeta för vårt folk, och de utopier vi en gång hade skola bli verklighet.
— Och om jag i stället blir blind?
I den paus, som följde på dessa ord, skälfde tusen rädda tankar, darrade tusen sorgsna ord. All den fattiga tröst, hvilken, om uttalad, endast gör ondt värre, kväfdes i tystnaden. Hon skulle velat offra allt för honom, om det kunnat skänka honom fred och hopp, men det gick Gunvor, som det så ofta går den, hvilkens inre är fullt af deltagande: hon förmådde endast förstå, och förstående är balsam för sår, som kunna läkas, men eljest är det smärtans fostbrödralag.
— Ser du, Gunvor, där svek ditt mod, sade han sorgset.
— Ja, för din skull. Så grymt kan inte ödet vara, tillade hon häftigt.
Han såg på henne; hennes ansikte skymtade endast svagt för hans skumma blick.
— Nej, du har rätt, det ödet vore för grymt, sade han sakta. Men det förefaller mig ändå ofta, som om jag såge dig för sista gången.
— Eric! — Hon tryckte sig hårdt intill honom. — Af hela min själ skall jag be: Varde ljus!
— Tack, vännen min, tack för allt!
— Hvart går du, Eric?
Han hade rest sig upp.
— Bara till min gamla vän, trollet vid Lögens strand. Du vet, att vi ha mycket att säga hvarandra, nu som förr.
— Dröj inte för länge borta! Vill du inte åka?
— Nej, nej.
— Och jag får inte följa dig?
— Nej, med trollet måste jag vara ensam.
— Jag saknar dig hvarje stund, tills du kommer igen, det är mitt afsked, sade hon innerligt.
— Om inte trollet håller mig fast, kommer jag snart.
Han nickade och gick.
Det var ljufligt svalt och tyst där inne på den breda skogsvägen. Eric vandrade tämligen raskt framåt, ehuru han gång efter annan snubblade mot en gren eller en stubbe, som han ej sett. Ofrivilligt famlade han för sig med händerna vid hvarje trång passage. Men han tyckte dock själf, att han aldrig gått så stadigt och visst mot målet som just i dag.
När han ändtligen kom ned till den djupa, stilla sjön, satte han sig på en sten tätt intill vattnet och började halfhögt tala med det troll, hans fantasi diktat på Lögens strand:
— Du tusenåriga stortroll! Vet du mera än vi små, fattiga människor om de två gåtorna: »Hvadan och hvarthän?» Har du något att tälja om den eviga freden? Ser du, troll, det har flutit upp en spillra af ett människolif på din strand, ett stycke vrak; har du ingen våg, som är nog barmhärtig att taga det och sänka det i djupet? Du tycker, att jag inte stridt nog! Jo, troll, nu har jag det! Det är strid att mista sig själf tum för tum, att dag för dag följa sin egen förintelse. Och som jag har älskat lifvet!
Hans stämma sjönk till en svag hviskning vid de sista orden, så satt han tyst med hufvudet i händerna.
Skulle han gå? frågade han sig. Det fanns väl knappast val! Han kunde ej låta kroppen sätta honom i fängelse under långa år, ej låta själen tvina bort i tankar utan vilja. Han hade alltid hört till de rotlösa, inte dugde han att planteras på ett arbetsfält!
Gunvor hade på sista tiden glidit ur hans famn, ut till verkligheten, tyckte han. Hade hans drömmar blifvit för bleka och märglösa? Han ville för öfrigt inte tänka på henne nu, då kunde han inte taga steget ut. Hennes kärlek skulle hålla honom tillbaka. Således — slita det bandet! Den, som ville dö, måste endast vara sig själf; ofta är döden större egoist än lifvet. Nog kunde han finna vackra namn för att han ej stannade kvar hos lidandet, men det blefve blott namn. Om han ägt mod ...! Han strök med handen öfver pannan. Hvad var mod? Visste någon hvilka kraf det okända, detta utom lifvets räckhåll, uppställde? Ingen visste det! Men han, Eric Gyldenlo, visste, att om det i stället för de många kämpande småtrollen inom honom funnits en enda stark och fast tanke, skulle han vändt om, ty Gunvor hade bedt honom komma igen.
Gunvor! Hon skulle glömma, hon som andra! ... Nej, nej, det visste han ju, att hon inte skulle. Det tjänade ingenting till, att han intalade sig det. Men han kunde ej göra något för henne, och — inte heller för sitt stackars förbråkade, förslitna jag.
— Fred! Fred! ropade han högt.
— Fred! svarade ekot från det gråa berget midt öfver sjön.
Han reste sig och tog vacklande ett steg; han visste ej mera, hvad han ville; det var tomt och mörkt inom honom; han var bara så outhärdligt trött. Och ändå måste han gå; det fanns väl någon hviloplats också för honom; han skulle söka den. Ännu ett steg! Det svartnade för hans blick, han föll, vattnet slog högt upp öfver honom, sög sig susande in i hans öron; han grep med händerna efter något att fatta tag i, men det var endast lekande böljor, som gledo mellan de matta fingrarna.
Lögens mörka, hemlighetsfulla vatten drog sitt byte tyst i djupet, och solen väfde guldtrådar in i de vida ringar, som vittnade om en sjunken spillra, ett vilset människolif.