WeRead Powered by ReaderPub
Ädelt vildt: En familjehistoria cover

Ädelt vildt: En familjehistoria

Chapter 18: SJUTTONDE KAPITLET. Fru Gunvor till Bragehall. (Slutord.)
Open in WeRead

About This Book

The narrative follows a young heiress whom a strict grandmother takes to a decaying family estate so she can meet an ailing noble and his heir; the story traces expectations of duty and an arranged match, the heroine’s innocent longing for joy, and the social rituals that shape relationships. Scenes alternate between urban comfort and rural decline, highlighting tensions of inheritance, class obligation, nostalgia for former grandeur, and restrained emotion as characters negotiate tradition, personal desire, and the possibility of renewal for an old household.

SJUTTONDE KAPITLET.
Fru Gunvor till Bragehall.
(Slutord.)

Det sitter en gammal, hvithårig kvinna ensam på Bragehall. Allt folket i trakten kallar henne fru Gunvor, det är dem nog; då vet hvar och en, att de mena den gamla uppe på slottet, och det är som flöte det ständigt ett gyllene solsken af goda tankar och välsignelser i spåren af detta namn.

Fru Gunvor har hjärtevärme och själsstyrka, hvarhelst det behöfs. Hon hör till de få, som i sorger och pröfningar lärt att se ut från sig själf, och det är, som om hennes blick blefve vidare och klarare med åren. En gång skymdes den för lång tid; det var när Eric Gyldenlo drunknade i Lögen. Då troddes det, att man också skulle mista fru Gunvor, men det var väl så, att hon ej kunde gå från ett halffärdigt arbete, då hade hon ej varit farmor Eidens sondotter.

Glädjen kom dock aldrig efter den dagen mera till hennes sinne; hon blef så underligt blid och stilla, när den första vilda, ohejdade sorgen lagt sig. Det var som om fru Gunvor gått utom sig själf och hädanefter endast lefvat för andra.

En gång under dessa år hade dock Bragehall strålat i festskrud, och fröjden kom som gäst till de stora salarna. Det var när fröken Hillevi stod brud. Hon följde sedan sin man till London, där han var attaché, men en dag skulle de återvända till Bragehall.

Kanske är det detta fru Gunvor sitter och väntar på? Hon vill lämna godset, nu blomstrande och mäktigt, till de unga. Kanske längtar hon att få lägga det gamla fideikommissbrefvet med sina sigill inslutna i de små, svarfvade trädosorna i sin dottersons händer och bedja honom förvalta det stolta arfvet lika samvetsgrant, som hon gjort det.

Fru Gunvor sitter gärna vid fönstret i »det förseglade rummet» och ser ut öfver bördiga fält och gröna skogsdungar, öfver korsande hvita vägar och små gråa kojor, hän mot den blåa, glittrande Lögen.

Men till ingen anförtror hon de tankar, som då sysselsätta henne, och ingen stör den gamla.

— Hon lefver i minnet, säger lilla Mari, som alltjämt stannat på Bragehall. Det är inte många, som så tryggt kunna se mot det förflutna, tillägger hon beundrande.

Fru Gunvor har börjat drömma och längta som förr, när hon var ung flicka, men mycket mera stilla och tåligt än då. Hon anar hamnen bortom alla bränningar, och hon tycker, att det skall bli så godt att ändtligen få styra ditin.