Ädelt vildt: En familjehistoria

Ända sedan strax efter julhelgen hade det fejats i alla vinklar och vrår på det förut så tysta och fridlysta Bragehall. Spindelväfvarna förpassades ur sina trygga vrår, och grått, ålderstiget damm sopades ut i stora moln.

Porträtten i galleriet restaurerades till en del för att ge ökad glans åt slottet, och ett ungdomsporträtt af Ebba Brahe, hvilket genom släktskap råkat i Brageättens händer, hängdes främst på »spinnsidan». Den ståtliga fru Ebba hade här en klänning af gyllenduk, broderad med våd af guldblommor och äkta pärlor. I ramen hade en senare tid låtit rita en vers, som en hofpoet tillägnat fröken Ebba:

Grefve Haqvin hade tänkt sig, att han skulle alludera just på denna strof för sin unga bruds räkning, när han förde henne in i galleriet. För öfrigt fann han dessa förberedelser ganska mödosamma; det ständiga bultandet, filandet och skurandet störde både hans morgonsömn och hans middagshvila, och ej heller kunde han få ägna sig åt de små backanalier hans farfar icke hade en aning om; ehuru de ofta bedrefvos just inom det gamla slottets hedervärda murar, där handtverkare och tjänstfolk från tidigt på morgonen till sent på kvällen förekommo, upptagna af ett eller annat i trappuppgångar och förstugor, tordes inte vapenbröderna visa sig alltför ofta.

Hurra! De tassade in, tände blindlyktor och sågo sig omkring. Galne grefven, Eric Gyldenlo, i spetsen. Detta var något för honom! Hade här kanske förut funnits en dylik vildhjärna, fantasifull, på en gång cynisk och hård, vek och varmhjärtad, som han var!

En, som slagit sin ungdoms tempel, där allt godt och rent och högt bodde, i spillror. En fattig sate hade han blifvit, Eric Gyldenlo, från att uppfostras som en furste i rikedomens land. Far och mor hade gjort slut på alltsammans och fallit ifrån i behaglig tid. De hade varit lifskonstnärer och gjort hvarje dag till en lång fest. Vid deras död stod Eric plötsligt inför en grå, nykter hvardag. Kunskaper hade han, men de voro lika oordnade och vildvuxna som ängens blomster. Hur vek han än var, hade han dock pröfvat en dust med ödet, ty han ville bli »man och människa», som han uttryckt sig, men ingen hade användning för hans krafter annat än i societeten. Ingen trodde på att hans fina, smala händer kunde fatta med fast grepp om något af lifvets nyttiga verktyg. Han kunde och visste så mycket, men dugde till så litet. Den misstro han mötte öfverallt frostbrände hans ömtåliga sinne, och allt det vackra och stora han tänkt och drömt blef till tomma ax.

I den högsta societeten, där så få sågo till kärnan, blef han däremot allmänt omtyckt och firad; där hörde han hemma, tyckte man, och ingen stängde sina dörrar för honom. Herrarna skrattade åt galne grefvens vilda äfventyr, och damerna ryste — beundrande, men Eric själf kunde gripas af bottenlös leda och äckel vid detta lif, hvilket han kände ruinerade honom till kropp och själ, men som han saknade kraft att motstå. Malströmmen hade dragit honom in i sin sjudande hvirfvel och gjort honom till ett flarn, han, som skulle blifvit en Alexander.

Uppe i det förseglade rummet hade Eric Gyldenlo gjort ett fynd. Några präktiga dödskallar. En till anskaffades, och alla fyra gjordes till dryckeshorn på massiv silfverfot. Rummet döptes ofördröjligen till Monaco, spelbord uppflyttades, allt nattetid. Högryggade stolar med nött gyllenläder funnos, likaså en hvilbänk med drakhufvuden, snidade i ebenholts, till underrede. Några tortyrredskap, en skampall och ett halsjärn blefvo dekoration, och öfver denna underliga inredning lyste ett dussintal matta, gult glimmande vaxljus från kronan i taket, en relik från den forna klosterkyrkan.

Det spelades djärft och pokulerades flitigt häruppe, under det vinterkölden fäste sitt brokiga ismönster på de blyinfattade rutorna, och månen försilfrade slätten med bländande glans. Många hedersskulder gjordes här, som sedan skulle betalas med ett rikt parti, och delar af gamla, ärevördiga fädernegods pantsattes hänsynslöst för ett förloradt spel baccarat.

Den gamle i våningen inunder trodde sin sonson tryggt insomnad, tjänstfolket vågade sig aldrig hit upp efter mörkrets inbrott, om de ej tvungos, men det glunkades dock om, att mer än en sett »den gråe mannen» i morgongryningen lämna slottet eller märkt, hur han strax efter tolfslaget på natten smugit sig upp till det förseglade rummet. Hade den, som varseblifvit »spöket», djärfts dröja litet, skulle han fått se ännu ett par mystiska gestalter, men så mycket mod hade ingen på Bragehall, där alla uppammats i vidskepelse.

Haqvins tre vapenbröder hade ridderligt kommit öfverens om, att, när grefve Brage blifvit gift, skulle de lämna honom i fred. Han var så hygglig och tam, att han lätt kunde passas in i familjelifvet. Men de skulle afsluta ungkarlsförlustelserna med en hejsjudundrande svensexa uppe i sitt Monaco. Det kunde så mycket lättare låta sig göra, som fru Eiden och den unga bruden först skulle infinna sig själfva bröllopsdagen på morgonen.

— Vi skola lämna Haqvin ifrån oss i någorlunda antagligt skick, lofvade Eric Gyldenlo skrattande. Vår moderne Tannhäuser må sedan petrificeras inne i Venusberget.

Att Haqvin tog afsked af ungkarlsdagarna med en liten fest fann gamle grefven helt naturligt, och ingen behöfde smyga sig förklädd in i slottet. De tre stallbröderna kommo uppåkande i en bekväm rack, förspänd med två magnifika hästar. Eric och baron Edelcrona voro gäster på Ekholmen hos öfverste Forners son, löjtnanten. Det gick muntert till redan vid supén, där ungherrarna läto glasen klingande falla till golfvet, när de efter skålen för framfarna dagar kastade dem öfver hufvudet.

Ingen mer än Eric Gyldenlo brydde sig sedan om att taga vidare notis om dessa glittrande skärfvor, men han stod ett ögonblick och betraktade dem vemodigt. Var det ej sitt eget lif han här såg passera revy? Först hade det bjudits honom skummande champagne i festens bräddade kristallglas, och nu — var det endast obrukbara, falskt blänkande glasbitar kvar.

Han kastade hufvudet tillbaka, och det flög ett bittert, hårdt drag öfver hans mörkhyade vackra ansikte. Det finge gå som det kunde och ville. Han skulle dock bli trogen sitt valspråk: »Lefve lifvet!»

Och med ett cyniskt, skrattretande infall sällade han sig till de andra, som nu drucko ur massiva silfverbägare, krönta med Bragevapnet. Han räckte fram en tom bägare för att få den fylld och höjde den sedan med en öfvermodig gest, hvarefter han började citera en af Stagnelius’ visor. Det var en underlig, lidelsefull glöd i hans röst, denna stämma med de tusen tonfallen, som dårat och lockat så många, och de tre, som nyss larmat omkring honom, lyssnade nu tysta till de lösryckta strofer, han slungade ut för att bedraga sig själf och andra på hvad han begärde af ödet:

*

— En trosbekännelse, så god som någon, inföll löjtnant Forner, men nu är midnattstimmen slagen, och Monaco väntar.

Det blef plötsligt tyst i de höga salarna, och de fyra kamraterna smögo ljudlöst uppför trappan, nu mattbelagd, och in i nästet, där ljusen tändes och dödskallarna fylldes af vinets purpurströmmar.

— En skall spelas öfverbord och en skall drickas under bordet, lydde Eric Gyldenlos råa kommando.

— Akta dig, det kan bli du själf, som får böta för dina ord, sade baron Edelcrona.

— Än sen! Den som sig i leken ger, får leken tåla. Men Haqvin få vi se upp med. Han är Daniel i lejonkulan.

Vid tretiden på morgonen bröt man ändtligen upp. Eric bars ned i släden; en tung kropp, ett redlöst dinglande hufvud. Han hade också spelat med otur hela tiden, men, som Forner uttryckte sig: »Där ingenting finnes att taga, har kejsaren förlorat sin rätt».

Haqvin hängde upp den gammalmodiga, kvarterslånga nyckeln till dess tusculum bland de andra nycklarna i förstugan och sköt för dörrens korta bommar, hvilka liknade väldiga sigill. Troligen skulle han aldrig mera komma dit upp, tänkte han. Den oreda gillebröderna lämnat efter sig skulle nu ostörd få förmultna. Ingen skulle tänka vidare på det förseglade rummet. Sin gråa kåpa brände han för all säkerhets skull upp. De andra togo sina med, minnet af ungdomsdårskaperna var mycket lätt utplånadt, tänkte han. Han skulle inte sakna de glada festerna. Nu finge han annat att tänka på: sitt namns upprättande till glans och makt, och dessutom ville han föra ett i allo behagligt lif efter sitt stånds fordringar. Det föll honom aldrig in att så här i ensamheten säga »vi», när han grundlade sina framtidsplaner. Han hade aldrig föreställt sig att Gunvor kunde ha egna åsikter eller ens önskningar. Så snäll och hygglig som han visste sig vara, kunde hon väl i allt rätta sig efter honom, husets herre. Och naturligtvis skulle hon skänka honom en son, ty fastän fideikommissbrefvet innehöll den bestämmelsen, att godset också »af nöd och tvång på spinnsidan öfvergå måtte», hoppades han, att detta ej blefve fallet. Det var alltid dumt, när fruntimmer kommo till styret. I sin outvecklade, naiva hjärna gjorde han upp Gunvors och sin framtid som händelserna i en sedolärande barnbok. Han var van vid att allt utan bråk och besvär gick honom väl i händer. Tjänstfolket hade alltid lydt hans minsta vink, och farfadern var också tämligen eftergifven. Haqvin blef för resten sällan obehagligt fordrande eller uppbragt; en fettbildande flegma utmärkte hela hans personlighet, men de få gånger han råkat ur jämvikt var han som en retad tjur.

*

Bröllopsdagen uppgick bländande klar, och omhvärfd af gyllene solstrålsknippen åkte Gunvor till sitt blifvande hem. Snön låg som en skir, gnistrande slöja öfver fälten, och rimfrosten hade spunnit fina filigransprydnader mellan de knöliga pilarnas utsträckta grenar. I kapp med några tröga och lata sparfvar flög en munter stare, alldeles säkert den första och ett mycket för tidigt vårbud, som en vacker dag skulle hittas ihjälfrusen vid skogsbrynet. Den lilla käcka staren var mycket för sangvinisk och lifslysten; sådant dräper frosten.

Gunvors drömmande, djupa blick följde fåglarnas flykt, men hon tänkte ingenting särskildt. Vingarnas lek i solskenet födde inga önskningar inom henne, ty hon visste, att om några dagar skulle också hon få flyga ut i en leende, bländande värld. I sina korta, ofta mycket tröttande och fraserande bref hade Haqvin nästan alltid talat om Stockholmsresan strax efter bröllopshögtidligheterna, och Gunvor gladde sig barnsligt åt alla de lysande fester, hon skulle få vara med om. Haqvin brukade — skämtsamt som hon trodde — skrifva: »Min älskade unga grefvinna», och, ehuru Gunvor ej synnerligen brydde sig om s. k. stora namn, tyckte hon det lät bra. Framför allt njöt hon af att ej längre behöfva räknas till de förläget rodnande och nigande små flickorna, som man skickade bort från hvarje allvarligt samtal, hvarje verkligt intresse.

Under julhelgen hade hon märkt ett och annat hos Haqvin, som kommit hennes känslor att kylas af, och mer än en gång hade hon skyggat tillbaka för hans dumma högmod och tomma tankevärld. Men rädsla för farmoderns stränga blick och energiskt hårda mun hade afhållit henne från att säga något. Först när hon en dag till svar på ett långt, varmt bref, fullt af frågor i olika ämnen, rikt på fantasier och drömmar, erhållit ett absolut oförstående svar, först då gick hon till farmor.

Hon lade armarna om hennes hals och hviskade ängsligt:

— Farmor, jag är rädd att jag misstagit mig på mig själf. Jag kan visst inte hålla af Haqvin som jag trodde.

— Griller, mitt barn! Moderna idéer! Hvar har du insupit dem? Du håller tillräckligt af honom för att bli en god och bra liten hustru. Ingen kräfver storverk af en sådan där liten fågelunge. Var du glad åt ditt vackra bo.

— Men ett samlif utan kärlek och förstående, farmor, det ...

— Hvar har du fått så granna ord från? Förstående, det tror du man får i lifvet? Nej, min flicka! Och kärlek! ... Har du sett altarljus tända i hvardagslag? Så är det också med kärleken. De flesta få aldrig se den annat än som ett halft nedbrunnet kronljus.

— Då är visst mörkret bättre.

— Du vet inte hvad du säger, Gunvor. Men däremot veta både du och jag, att det om söndag lyses ut för dig och Haqvin, och att det vore en komplett skandal att nu för idel barnsliga fantasifosters skull göra om saken. Det vore också att döda gamle grefven.

— Han har lifvet bakom sig.

— Jag känner inte igen dig, Gunvor. Därför att ett bref från din fästman inte faller dig i smaken, blir du bitter och underlig. Akta dig för att ha en så vacklande och lättstött karaktär, min flicka! Kom ihåg: du har handlat af fritt val. Och om jag fruktat eller förutsett, att det skulle bli till olycka för dig, kan du väl förstå, att jag förhindrat det. Litar du inte längre på farmors omdöme, barn, när svek det dig?

Gunvor kunde ingenting svara; besegrad, öfverväldigad af rörelse, grät hon sig trött i den gamlas famn, men det moln, som gått öfver hennes lyckosol, ville ej helt låta skingra sig.

I dag, på bröllopsdagen, tänkte hon därför minst på brudgummen; det föreföll henne, som om han nästan störande ingrep i stämmingen, och ändå var han henne långt ifrån motbjudande. Hon skulle gärna lagt sin hand i hans och gått med honom ut i världen — en tid, flere år kanske, men nu gällde det att bli hans för hela lifvet; i lust och nöd skulle de förbli ett. Hon ryste ofrivilligt och slöt ögonen, men öppnade dem igen, ty nu gnisslade slädens medar mot slottsbrons järnkrampor.

Tätt framför Gunvor låg Bragehall, festsmyckadt, solbegjutet, med vimplar och flaggor vajande från alla tornen och med portalen förvandlad till en äreport af grönt och snödroppar. Godsets barn hade samlats för att redan nu få se en skymt af bruden. De stodo där med stirrande ögon och fingrarna i munnen.

Grefve Haqvin kom raskt nedför trappan och lyfte sin brud ur släden. Hon kände, hur hans arm fast slöt sig omkring hennes lif. Det låg en rättmätig, nästan brutal kraft i denna smekning, som hon ej förstod, men ej heller vågade invända något emot. Han släppte henne också genast för att erbjuda sin arm åt fru Eiden, hvilken med betjäntens och Karnas hjälp ändtligen praktiserat sig ur de skyddande fällarna och reskapporna.

— Hur är det med farfar i dag, Haqvin? var hennes första fråga.

— Jo, tack, han förefaller ovanligt kry.

— Det är glädjen öfver er lycka, barn. Gud vare lof, att han fick upplefva den! Så, Haqvin, lämna nu Gunvor och mig. Du får inte se din brud förrän vid själfva vigseln. Enligt gammaldags sed skall jag leda henne fram till altaret, och din farfar leder dig. Låt hälsa honom, att han kan vänta mig, så snart jag hvilat litet. Au revoir, min gosse!

Haqvin bugade sig djupt. Sedan vände han sig mot Gunvor och ville kyssa henne, men hon drog sig hastigt tillbaka och räckte honom blott vänligt handen.

— Hvad var detta för pryderi, Gunvor? frågade farmor skämtsamt men bestämdt, så fort de kommo in på sina rum; hvarför undandrog du dig Haqvins kyss? Du vet väl, att en man har rättighet att fordra sina smekningar gengäldade af sin hustru.

— Jag är inte hans hustru än.

Gunvor letade nervöst i resväskan efter något, men hon hade glömt hvad.

Farmor stod plötsligt rak och spänstig, med högburet hufvud framför henne. Hon lade sin stora, fasta, hvita hand på hennes arm och sade dämpadt:

— Barn, gå aldrig utomkring något, som du bör igenom. Se aldrig skyggt åt sidan utan rakt mot målet. Om några timmar är du Haqvin Brages hustru. Nu först, på din egen bröllopsdag, vill jag säga dig, hvad de orden ha för klang i mina öron. De ljödo en gång som lifvets högsta lycka för din gamla farmor, Gunvor. Haqvin Brages hustru! I femtio år — en människoålder — har jag burit sorg öfver mina jordade ljusa drömmar. I femtio år har jag gått rak och stolt bland människor, varit hustru och mor, utan att ens en dag uppge mina plikter, men hela tiden, år efter år, ljöd det inom mig som begrafningsklockor: Aldrig — aldrig Haqvin Brages hustru. Nu ändtligen skola vi båda gamla gå mot altaret, men endast i fars och mors ställe. Vi skola stanna ett par steg från kullerstolarna och se på, hur våra barn förenas till den lycka vi aldrig fått njuta, men när ni, du och Haqvin, lagt edra händer i hvarandras, skall jag först förstå meningen med mitt långa, genomkämpade lif, och jag skall vara glad, att jag haft styrka att aldrig gå utomkring.

— Farmor! — Gunvor såg ej upp. — Efter hvad jag nu hört, förstår jag så mycket — men jag kan inte tacka dig för att du fört mig till Bragehall. Inte var det min framtidslycka du ifrigast åtrådde?

Fru Eidens hand gled ned från sondotterns arm.

— Du tviflar på mycket nu för tiden, Gunvor, också på min kärlek. Men lika godt, jag står ändå troget vid din sida. Det är inte tack jag kräfver af dig, det är mod.

— Till hvad?

— Till allt.

— Skall allvaret börja nu då?

— Det beror på dig själf.

— Jag vill bara ha glädje och — frihet.

— Frihet? Hvad menar du med det?

— Jag vill skratta högt. Jag vill sjunga och dansa, göra godt på mitt eget sätt — ta hela världen i famn — och värma den med min röda fröjd.

— Inte så exalterad, Gunvor! Men visst skall du roa dig. Din man lär inte neka sin lilla grefvinna något.

Gunvor kastade i barnsligt trots hufvudet tillbaka.

— Han neka! Jag är ju rik.

— Visserligen, men hädanefter är det din man, som disponerar dina pengar.

— Tills jag blir myndig då.

— En gift kvinna blir aldrig myndig. Visste du inte det?

— Nej, svarade Gunvor sakta, och hon blef mycket blek. Jag vet nog ingenting annat än att jag skall giftas bort.

Fru Eiden erinrade sig plötsligt sin egen liknelse om ädelt vildt, och hon vände sig om för att dölja sin rörelse. Stackars lilla hind! Inte hade hon velat vara med om att inringa den, men det fanns intet val. Man lefver icke ett helt lif i ångest och saknad, utan att slutligen taga upprättelse, om den bjudes.

*

Några timmar senare var hela det gamla slottet upplyst som ett strålande fepalats, och ett ekande sorl af röster ljöd oafbrutet i de stora, djupa salarna, i förstugor och korridorer. En sådan talrik skara lysande gäster hade icke i mannaminne varit sedd på Bragehall.

Den omedelbart efter vigseln serverade bröllopsmiddagen var nyss afslutad; den hade varit ett kulinariskt mästerverk, och man reste sig skinande och belåten från bordet för att göra en kort paus, innan kronan dansades af bruden.

Hela festvåningen var eklärerad; endast den korta vindeltrappan upp till det förseglade rummet låg i mörker, då däremot den intill korridoren gränsande riddarsalen var ett strålande ljushaf.

Ungdomen såg på det nybonade golfvet och längtade efter morgondagens bal. De unga flickorna sörjde endast öfver ett: den förnämste och outtröttligaste kavaljeren komme att saknas då, liksom nu på själfva bröllopet: Eric Gyldenlo reste utrikes redan i afton.

— Hvar har den galningen fått reskassa ifrån? undrade löjtnant Forner. Han väckte mig helt enkelt i morse med de orden: Tack för den här tiden! I dag går jag till skogs och ångrar, i kväll far jag ut i världen och syndar. Hälsa Edelcrona. Så var han weg.

— Ja, det är likt honom. Han lånar af Gud och hela världen utan att likvidera. En gång, när jag var hos honom, byggde han ett korthus af skuldsedlar och skrattade åt sitt påhitt, men när det rasade, lade han hufvudet ned mot hela den eländiga bråten och grät hejdlöst.

— I dag drifver han omkring i skogarna i sin askfärgade spökkåpa. Löjlig idé!

— Bäst kanske, att han blef borta från ståten. Ingen vet, hvad han tar sig till. För att tala om något annat: Haqvin har haft en förbaskad tur.

— Ja, hon är en riktig liten älfva.

— Guld, purt guld, hela flickan, ovanligt reel vara.

— Ja, i vinter kan det löna sig att ligga i Stockholm. Haqvin kan nog vara af med några hundralappar emellanåt. Man får ju som ersättning ta honom med på en och annan gask.

— Klart — och se ut som ett snöhvitt lamm inför unga grefvinnan!

— Natürlich! Här ha vi för resten de nygifta. De tänka visst tråda dansen.

En smekande, mjuk vals spelades upp. Det skulle bli aftonens enda dans utom ringdansen omkring bruden. Musiken verkade elektriserande på nyss dufna sinnen, och paren hvirflade som lätta, skiftande festbloss om hvarandra på det glatta golfvet.

Utanför fönstren stod en kompakt folkmängd, hvilken rikligen trakterats med öl och mat, och försökte uppfånga en skymt af de höga herrskapen. De blyinfattade fasettrutorna dolde emellertid troget det mesta innanför sina dunkla glas, men skenet från riddarsalens hundratals ljus kunde de dock njuta af.

När valsen var slut, gingo Haqvin och Gunvor arm i arm ut på balkongen för att visa sig för de underlydande. Ett skallande, fyrfaldigt hurra hälsade dem, och dämpade utrop om hur vacker bruden var hördes.

Gunvor stod och såg på alla dessa, unga och gamla, små och stora, och med ett innerligt hänfördt uttryck lutade hon sig mot Haqvin och hviskade:

— Å du, det är ändå härligt att kunna hjälpa och glädja så många. Ingen skall förgäfves vända sig till oss, säg?

Han svarade, som han fann det både bekvämast och roligast, med en kyss och ett:

— Du är så söt!

Hon lät sitt hufvud hvila kvar mot hans skuldra ännu när de vände sig om mot riddarsalen, ty hennes tankar voro kvar hos dem därnere, och hon drömde storhetsdrömmar om den lycka hon skulle sprida omkring sig. Ingen nöd och ingen sorg mera på Bragehall, alla vissa om att få tröst och stöd hos Haqvin och henne. Å, hon var ändå lycklig, hon, som kunde ge så mycket!

Plötsligt ryckte hon till och blef alldeles stel af förlamande fasa. Hennes ögon stirrade vildt och ett halfkväfdt ångestrop trängde öfver hennes skälfvande läppar.

Haqvin, som sett åt annat håll, vände sig nu och lutade sig ned mot henne.

— Hvad är det, Gunvor?

— Låt oss gå — gå härifrån, bad hon.

— Har någonting skrämt dig, du ser ju alldeles förstörd ut.

— Jag vill inte — vill inte vara härinne.

— Du såg väl aldrig ett spöke heller.

Haqvin skrattade litet forceradt. Han var inte själf fri från vidskepelse.

I detsamma ljöd ett förfäradt skrik från någon bland folket, hvilket nyss uteslutande och liksom fånget i en blick sett upp mot fönstren.

Haqvin gick ut på balkongen. Ett par af bröllopsgästerna följde honom, däribland löjtnant Forner, som ropade ned:

— Hvad är det, godt folk!

Det var nästan hemskt tyst nu därnere, men en röst svarade slutligen:

— Hanna Per Svens säger, att hon tydligt såg den grå mannen, och han varslar för olycka, han.

— Skrock! Dansa ni och var glada igen. Er husbonde uppmanar er att inte låta ölet surna i tunnorna. Först kan ni dock hurra än en gång. Ty vi ska dansa kronan af bruden.

Han drog därefter raskt Haqvin med sig fram till Gunvor, som stod litet afsides från de andra och liksom fascinerad stirrade ut mot korridoren och vindeltrappans mörka sväng.

— Grefvinnan skall inte vara ängslig för »spöket», förklarade han öfvertygande. Såg ni honom där i korridoren, slottets olycksande, den grå mannen?

— Ja, fullt tydligt.

— Det betviflar jag ingalunda, men tillfälligtvis vet jag, hvem han var. Har inte grefvinnan hört talas om Erik Gyldenlo, den galne grefven? Till ett karnevalsupptåg lät han göra sig en sådan där spökdräkt och har just i dag promenerat till skogs i den. Han skulle ha rest söderut med tåget i afton, men har naturligtvis försummat tiden. Nu roade det väl honom att se litet af ståten och på samma gång ställa till ett spratt. Det är den enkla verkligheten. Och nu tillåter kanske grefvinnan, att jag sammankallar de unga damerna, hvilka äro ifriga att se, hvem som får den åtrådda kronan.

Gunvor biföll med ett matt leende.

— Erik Gyldenlo, om honom har du aldrig talat, sade hon till Haqvin.

— Nej, han är just ingen värderik bekantskap.

Ringen slöts nu omkring bruden, som allvarlig och med ett frånvarande uttryck lät sig svingas rundt.

Naturligtvis var det dumt, men hon kunde inte låta bli att tänka på mamsell Beat-Sofis spådom om honom, som skulle komma midt under festens jubel och sorgsen smyga sig bort igen, trots att han var den rätte. Eric Gyldenlo! Hon upprepade namnet inom sig med ett underligt smekande välbehag.