Ädelt vildt: En familjehistoria

De lyckobringande risgrynen smattrade mot kupéfönstren, när grefve Haqvin Brage och hans unga grefvinna andra dagen efter vigseln anträdde sin färd till Stockholm. Hurraropen ljödo metallklart friska och starka upp mot den klara, kyliga luften. Skratt och prat och hälsningar till vänner och bekanta ville aldrig taga slut.

Märta Edelcrona, en liflig brunett, som Gunvor redan hunnit bli intim med, då de voro jämnåriga, och Märta dessutom besjälades af samma lifsglädje och samma filantropiska syften som Gunvor, stod närmast vagnens fotsteg och talade lågt med unga grefvinnan.

— Det är skada, att du inte bland dina uppvaktande kavaljerer får räkna Eric Gyldenlo, sade hon plötsligt. De hade ofta talat om honom under dessa dagar, och Gunvor kände till Märtas varma tycke för den excentriske grefven.

Just när tåget ringde till afgång och hon måste värja sig för ännu en salfva smattrande risgryn, lutade Gunvor sig ned mot Märta och hviskade skälmskt:

— Så snart han, den oemotståndlige, kommer hem, skall jag be Haqvin bjuda honom till Bragehall; du blir samtidigt min gäst, Märta.

— Det är långt dit — ett år minst.

— Hvad gör det, när man väntar på den rätte!

Gunvor visste ej själf af, att hennes röst fick en underström af vemod, men ansiktet förblef dock allvarligt, ännu när tåget gled ut på linjen, följdt af bröllopsgästernas dånande:

— Lefve brudparet — länge lefve det!

— Kom, Gunvor! Om du står längre vid det öppna fönstret, förkyler du dig, sade Haqvin och lade viktigt beskyddande armen om henne.

Han drog upp fönstret, och hon tog plats vid det. Han satte sig midt emot och kväfde genom ett omsorgsfullt strykande af mustascherna en gäspning.

— Är du trött? frågade hon vänligt.

— Å ja, de här dagarna med sitt ständiga festande ha varit tämligen ansträngande. Får jag inte lägga kuddarna i ordning åt dig, så kan du hvila litet, sofva en stund; det förkortar alltid tiden.

— Jag är inte sömnig; det är så roligt att se ut.

— Tycker du!

Än en gång strökos mustascherna med den fina, vårdade handen och näsvingarna vidgades betänkligt.

— Din stackare! — Gunvor skrattade — Sof du, annars falla visst ögonen igen af sig själfva.

— Tillåter du? frågade han lättad.

— Ja visst, bara jag slipper.

De hade tagit enskild kupé för att slippa bli störda under den långa resan.

Haqvin beredde sig därför på en grundlig hvila och gjorde det så bekvämt som möjligt för sig på soffan midt emot Gunvor. I själfva verket tyckte han ej, att han behöfde genera sig för henne nu, sedan hon blifvit hans hustru, men litet fraser finge han väl dock hålla ut med tills vidare. Farmor Eiden hade också energiskt bestämdt, att »barnet» ej alltför brådstörtadt skulle invigas i äktenskapets mysterier. »Låt henne ha fred under bröllopshögtidligheterna,» hade den gamla frun sagt helt rakt på sak.

Det hade också på Bragehall funnits tillräckligt godt utrymme att inreda ett sofrum i grefvinnans enskilda våning, och Haqvin hade bibehållit sitt. I Stockholm var det en annan sak, där skulle de ha en mindre våning. Då farmor stannade på Bragehall, hade mamsell Beat-Sofi fått följa med unga grefvinnan. Karna var också med som kammarjungfru. Fru Eiden ville inte lämna sin sondotter »vind för våg», som hon sade sig med en underligt ringaktande blick på grefve Haqvins porträtt. Att hon som en liten oerfaren, nöjeslysten och varmhjärtad flicka skulle på egen hand göra bekantskap både med äktenskapet och societeten, ansåg hon sig ej kunna förhindra. Det var lifvets gång. Men när barnet längtade efter någon att tyst gråta ut hos eller trygga sig till, skulle hon ha de gamla, tillgifna tjänarinnorna, som bara tröstade och smekte, men aldrig förde ett förtroende vidare.

— Jag får väl en godnattkyss, sade Haqvin, när han lagt sig.

Gunvor böjde sig ned och kysste honom lätt på pannan.

— Inte mer än så, Fagerlin?

Det smeknamnet hade grefven läst sig till i sina romaner och beslutit adoptera. När han nu kände hennes varma, mjuka kropp så nära sig, den svaga violdoften från hennes kläder, tryckningen af hennes lilla, hvita hand mot sin arm, kunde han ej låta bli att draga henne intill sig och våldsamt, gång på gång kyssa hennes svala, lena mun och hennes kinder, hvilka voro som friska rosenblad. Han låg där som en pascha och njöt af sin lefvande egendom och märkte ej, hur hon blef pinsamt röd och förlägen sökte draga sig ur hans famn. Halft sömndrucken hviskade han ord i hennes öra, hvilka hon ej förstod, men som ändå ängslade henne. När hans händer ej ville släppa henne och hans kyssar allt hetare stucko i hennes hud, sade hon slutligen ångestfullt:

— Snälle Haqvin, låt mig vara nu. Jag är inte alls van vid sådant här. Jag — jag är rädd.

Hon hade en instinktmässig känsla af att hennes ord läto dumma och skämdes öfver dem, men hon kämpade lika fullt för att bli fri.

— Inte är väl lilla Fagerlin rädd för sin egen man?

Det var något på en gång rusigt och klibbigt både i hans ord och blick, och Gunvor vände häftigt bort ansiktet.

— Se så! — Han tog om hennes hufvud och vände det till sig igen, i det hans händer lade sig som ram kring hennes mjuka kinder. — Jag kysser min hustru så mycket jag vill, förstår du. Du är inte van, det är klart! Jag skall vänja dig! Men kära Gunvor, gråter du? — Han släppte henne tvärt och tillade vresigt: — Jag trodde, att du var ett förståndigt fruntimmer, som lämnat tårarna kvar i barnkammaren. Det borde din farmor lärt dig.

Gunvor brusade upp.

— Hon anade nog inte, att du skulle förgå dig mot mig.

— Förgå? — Han reste sig makligt på armbågen. Så skrattade han ett kluckande skratt. — Man har alltid sagt, att jag var dum, men du är visst dummare, lilla söta Fagerlin. Och det skadar inte: hustrun skall vara sin man underdånig. Nu skall du i alla fall inte vara ledsen, min unga grefvinna, för nu skall du få sitta och titta ut bäst du vill. Jag skall sofva.

Han nickade vänligt, en smula öfverlägset åt henne, men Gunvor satt stel och oåtkomlig i soffhörnet, ett trotsigt, uppretadt barn, som hvälfde en massa underliga, förvirrade planer om flykt och hämnd i sin sagofyllda hjärna. Att skrifva till farmor och beklaga sig skulle hon aldrig förmått — inte ens som barn hade Gunvor skvallrat — och dessutom var det något, som sade henne, att farmor skulle varit alldeles oförstående. Det var många nya, sällsamt frågande och forskande tankar, som strömmade in på henne, medan hon satt här och stred sin första ensamma strid. Så småningom blef hon lugnare, och när hon nu ånyo granskade Haqvins uppförande, fick hon det till, att han visserligen varit »oförsvarligt hårdhändt» men dock inte menat illa med henne. Det han sagt om hustruns underdånighet sårade henne däremot fortfarande, men för detta hjälpte ej flykt; hon skulle i stället visa honom, visa dem alla, att hon i alla fall ej var ett så lättuktadt barn.

Haqvin sof lugnt, drog djupa, kraftiga andetag och höll munnen halföppen. Då och då snarkade han till af välbehag. Ansiktet, isynnerhet pannan, blef matt skinande under sömnen och det tunna, omsorgsfullt kammade håret reste sig i två testar, en på hvardera sidan om den breda benan. Hela hans aristokratiska elegans blef liksom utplånad i den ställning han nu intog, och Gunvor, som ett par sekunder betraktat honom, tyckte plötsligt, att han i denna intima situation blef en främling för henne. Hon rodnade så, att det brände i kinderna, när hon tänkte på deras gemensamma sängkammare uppe i Stockholm och på, att denna tungt hvilande gestalt med det slappa ansiktsuttrycket var den, som stod henne närmast i världen; det var om honom och henne, prästen sagt: »Så äro ni då icke längre två, utan ett kött.» Hon ryste för de sista orden på ett annat sätt nu efter scenen med sin man, än när hon vid sin ridderlige brudgums sida böjt knä vid det blomstersmyckade altaret, omgifvet af en festprydd skara gäster. Det hade varit så vackert och stämningsfullt alltsammans; som på smekande rytmiska vågor hade hon glidit fram genom ceremonien och hade nästan tyckt, att det var som en barndomsaningens änglakör, när de hvitklädda skolbarnen sjöngo:

Så hade psalmen tonat; Gunvor mindes den ord för ord:

Också nu verkade den rogifvande på henne. Hon slöt ögonen och lutade trött hufvudet mot den blekskära, pösande sidenkudden. Nöd! Ja, den skulle aldrig komma till dem, och då borde det väl ej vara svårt att se glädjen som daglig gäst. Hela hennes dag skulle ju utfyllas af angenäma sysselsättningar, och på kvällen hade de stora världens nöjen. Stora världen, det lät så mäktigt och vidtomfattande! Hvad hon skulle få lära sig mycket godt och ädelt i dessa kretsar, där börd och bildning parades! Och hvad glädjen där skulle vara fin och äkta; ingenting smutsigt eller fult kunde väl rymmas i ett så stolt och fordrande begrepp som — stora världen.

— Å, hvad det snöar, nu måtte det visst tänka bli vinter på fullt allvar, fast vi redan hunnit till slutet af februari.

Unga grefvinnan Brage satte sig bekvämt tillrätta i den mjuka soffan, som så lockande erbjöd sin sammetslena, röda schagg. —

*

Alldeles i närheten af deras bostad hade Gunvor strax vid sin ankomst till hufvudstaden upptäckt ett ganska anspråkslöst, men hemtrefligt konditori, och där brukade hon allt som oftast titta in för att få någon förfriskning, innan hon gick på visiter. »Mamsellen» där hade blifvit en af hennes favoriter. Hon hade helt öppet berättat, att hon förut en kort tid stått i cigarrhandel, men omöjligt kunnat trifvas. Amelie Sterner var ett par, tre år äldre än Gunvor. Hennes vackra, bleka ansikte upplystes af ett par underbara ögon; den slanka gestalten var spädlemmad som ett barns och smidigt mjuk med ett egendomligt varmt behag i hvarje rörelse. Leendet kring den något trötta munnen med de fint skurna, mattröda läpparna var oftast vemodigt men kunde ibland bli gladt och ljust.

— En kopp choklad och litet färska bakelser, snälla mamsell, bad Gunvor vänligt. När det ej var flere kunder inne, och hon själf var meddelsam, hörde det till Gunvors små, extra förströelser att prata med Amelie. — Det är verkligen ett riktigt chokladväder i dag, och det är kallt, fast man åker.

— Tycker grefvinnan? Jag är norrländska och håller så mycket af snön, men här kommer jag sällan ut och får njuta af den. Jag är så ensam — nu. Det sista kom tvekande och djupt sorgset.

Gunvor betraktade henne intresserad. Hon var obetänksam, varmhjärtad och impulsiv, unga grefvinnan. Ännu hade hon ej lärt sig att hålla måtta med känslor och dölja intryck. Visserligen hade det redan förekommit åtskilliga missräkningar och felslagna förhoppningar under hennes korta Stockholmssejour, men det fordras ganska mycket, innan ett bortskämdt lyckligt barn hinner uppfostras till en allvarlig, pröfvande kvinna. Nu satt hon där i sin skiftande plyschdräkt med garnityr af äkta hermelin och sin djärfva amazonhatt, monterad med en massa dyrbara, hvita plymer, satt deltagande och ändå säker att kunna trösta. Så rik, som hon var, fanns väl ingenting omöjligt. Hon lade med en käck åtbörd sin portmonnä af krokodilskinn ifrån sig på bordet. Den liksom dansade ur hennes hand af glädje att kanske få öppnas till ett godt ändamål.

— Vill mamsell vara snäll och låta min kusk få något — hvad han vill ha — då sitter jag tryggare, sade hon plötsligt.

Amelie styrde raskt om detta, och när hon kom in igen, fortsatte Gunvor det påbörjade ämnet genom att fråga:

— Har ni mist någon kär anhörig, eftersom ni säger, att ni är så ensam nu?

— Nej, jag har inga anhöriga, men — jag hade en vän.

— En — en flickvän.

— Nej.

— Är han död?

— Ja, för mig, fru grefvinna.

— Å, han kommer nog igen — hoppas ni inte det ibland?

— Jo.

— Ja, se, det visste jag. Tala om för mig, när han kommer; jag skall gärna ställa till bröllop.

— Då ska vi båda åka tillsammans en timme före min middag. Ni vet, hvar jag bor. Möt mig där utanför strax efter fyra. Adjö så länge!

Unga grefvinnan skyndade ut; hon ville ej bli vare sig tackad eller blygt motsagd.

Hon var alldeles oemotståndlig på sina visiter den dagen, en smittande, värmande solstråle, glad och vacker och fraiche. Visserligen kom hon med ett och annat infall, som ej passade i den högförnäma kretsen, men man jollrade behändigt bort det. Hon var så ung än och så söt.

Haqvins grand-tante, friherrinnan Stjernevall, häpnade dock, när Gunvor förtroendefullt berättade om sin förmiddagsvisit i konditoriet, och att hon tänkte roa den stackars lilla instängda flickan, som var så ensam.

— Det menar du inte, mitt barn. Det är så sött och rart tänkt af dig, men inte kan du själf — låt en af tjänstfolket.

— Nej, tant, det är en fin, bildad flicka.

— Hm! En sådan där liten människa kan vara så bra innanför sin disk, men utanför den är hon luft för oss.

— Inte för mig.

— Jo, lilla Gunvor, det är hon. I stora världen får man vara dubbelt försiktig med sitt rykte; det, som går an för småfolk, duger inte för oss.

— Stora världen borde väl framför allt vara storsint.

— Mitt söta barn, du blir så echaufferad! Vi ska’ tala om något annat. Det här skall jag göra upp med din man. Hvad skall vår lilla, charmanta Gunvor ha för klänning på Amaranten?

Men Gunvor hörde inte på den diplomatiska vändningen utan frågade häftigt:

— Skall tant göra upp det, som uteslutande rör mig, med min man?

— Han är ditt stöd, min ängel! Gläder du dig åt Amaranten, lilla vän? du får nog dansa med kronprinsen.

Gunvor kunde knappt styra sin harm; så försmädligt hade hon aldrig förr blifvit behandlad. Farmor hade aldrig krupit och hycklat. Ärlighet, sanning och högas som lågas lika människovärde hade hon lärt Gunvor.

— Tant får ursäkta, men jag kan inte tala om ett och uteslutande tänka på ett annat, sade hon med omedveten värdighet. Hvad är det för ondt i att jag åker skidor med Amelie Sterner?

— Den lilla konditorimamsellen, menar du? Det är opassande, mitt söta barn.

— Hvem kan stöta sig på det?

— Hela societeten.

Gunvor teg, slutligen sade hon trotsigt:

— Min farfars far kom invandrande från Savoyen och sålde gipsbilder, vet societeten det?

— Det anar jag inte, men däremot vet den, att Haqvins farfar var Karl Augusts och sedermera Karl XIV:s Johans högra hand, det är allt, som behöfs. Din släkt är kanske litet obskur, men du är nu höjd genom din man. Brageätten är en af våra främsta. Det får du aldrig glömma, det är en ära att tillhöra den.

— Den äran får mina pengar tacka för, svarade Gunvor utom sig. Detta grandtantens med pipig, högförnäm röst framförda yttrande var det bittraste och hvassaste hon hört, och hon försvarade sig med barnsligt hätskt öfvermod mot angreppet.

Friherrinnan Stjernevall däremot blef endast litet röd på den blåbleka nästippen, men förlorade inte fattningen.

— Min lilla vän, sade hon med lätt vibrerande röst, pengar är visst en makt, när de åtföljas af fin takt, eljest förråda de sitt ursprung från en eller annan disk, dit de lagts af smutsiga fingrar. Och det är ju klart, att om den, som ej kan taga vara på sin personlighet och göra sig värdig sin ställning, har man bara ett att säga: en parveny! Au revoir, mitt söta barn. Vi träffas väl på excellensens middag om torsdag.

Gunvor tog tigande afsked; hon skämdes öfver sin egen häftighet, men kunde ej förmå sig att be om ursäkt, ty det var dock hon, som blifvit mest förödmjukad.

Vid hemkomsten berättade hon genast alltsammans för Haqvin och väntade, att han skulle ställa sig på hennes sida, men när han suttit tyst en stund, utbrast han brutalt:

— Hur fan kan du bära dig så hufvudlöst åt?

— Din grandtant retade mig.

— Ja, det blir en sak för sig, men med den där mamsellen. Är du så enfaldig, att du inbillar dig, att jag skulle tillåta min hustru, grefvinnan Brage, något så opassande?

— Jag behöfver inte din tillåtelse. Jag kan åka skidor lika bra utan den.

— Nej, jag bestämmer öfver dina handlingar.

— Du?

— Ja, jag, din man!

Hans blåa, vattniga ögon simmade öfver i morskt själfmedvetande. Och Gunvors mod sjönk inför denna blick. Hon satt tyst. Han hade tagit makten ifrån henne genom att påminna henne om hennes själfvalda omyndighet.

— Jag kan inte såra den unga flickan med ett återbud, mumlade hon. Jag hade så gärna velat göra henne litet glad. Nu blygs jag att gå in där mer.

— Du skickar naturligtvis betjänten.

— Nej, nej, då får Beat-Sofi gå.

— Som du vill, sade Haqvin likgiltigt. Hvad skall du roa dig med i kväll, min lilla Fagerlin? jag har lofvat mig bort på spelparti, men först få vi båda fara till grandtant.

— Inte jag.

— Du är tvungen. Man brukar inte vara ohöflig i societeten.

— Men falsk och smickrande och hal ... Haqvin, kan du låta mig slippa krusa för alla de där nåderna, som bara tåla mig för mina pengar? Ingen bryr sig om mig för min egen skull! Snälle, rare Haqvin, låt mig få gå och komma som jag vill och gif mig en stor penningsumma att röra mig med, så att jag kan hjälpa de fattiga! De här bjudningarna, där man sitter som en papegoja i bur och bara apar efter, äro så odrägliga. Jag hade tänkt mig hufvudstadslifvet helt annorlunda.

— Du har inte hunnit sätta dig in i det än, det är alltihop. Du kan väl begripa, att jag inte kan ge dig pengar att kasta ut på gatan. Vi hjälpa ju folket, när det är basarer och sådant. Du skall emellertid slippa gå till grandtant, för du skulle bara trassla till det. Men glöm inte att klarera saken med mamsellen.

Strax efter middagen fick Beat-Sofi gå med budet. Gunvor hade skrifvit en liten vänlig biljett, att hennes man ej tillät henne åka skidor, då han var rädd, att hon skulle förkyla sig.

Minnet af denna lilla händelse bleknade mycket fortare bort än Gunvor föreställt sig. På den ena balen efter den andra blef hon aftonens drottning, och hon insöp begärligt det fina smickret, trodde oskyldigt på många komplimanger, skrattade godt åt andra och lät sig dag från dag föras bort i hvirfveln af nöjen.

Men snart kom tröttheten igen, den var nu rent fysisk. Unga grefvinnan började se något blek och ansträngd ut, och när hennes blick fästes på mannen, kunde hennes ansikte få ett obevakadt uttryck af leda. De hade nu vistats i hufvudstaden i öfver tre månader, och säsongens festligheter började få en mattare prägel, blefvo färre allteftersom kvällarna ljusnade och längdes.

Haqvins spelklubb, som företagsamma vänner arrangerat åt honom, lefde däremot med friskt lif, och när han kom sent hem på natten, väckte han vanligen Gunvor med sitt bullersamma inträde i sängkammaren. Men han var alltid gemytlig och kunde skrattande försäkra henne, att nu hade han haft »en förbaskad otur igen».

En dag bad Gunvor honom om ett par hundra kronor.

— Hvad skall du ha dem till? Du har ju nyss fått till din toalett, sade han myndigt.

— Jag har lofvat en stackars sjuk, utarmad hustru att hjälpa henne med hyran. Mannen har nyligen dött i lungsot. Hon och hennes fyra små ha ingenting att lefva af.

— Hvar får du tag i alla trashankar, Gunvor?

— Jag söker upp dem. I början bad jag ju, att du skulle följa med till de fattiga, men du ville inte.

— Nej tack! Och lika litet vill jag, att du i barnsligt oförstånd slösar bort stora summor.

— Hur mycket förlorade du vid spelbordet i går afton? Jag tyckte, du sade tre hundra kronor.

— Det är min ensak, skulle jag tro.

— Nej, sade hon hårdt, det är det inte. Du har mindre rätt än jag.

— I hvilken lag står det?

— Det vet jag inte, men det är så. Hon vände sig plötsligt bort och tillade otydligt: Du tvingar mig så ofta att vara stygg och simpel, och nu, om någonsin, ville jag endast vara god. Haqvin, gif mig pengarna för — barnets skull.

I detsamma knackade det diskret på dörren.

— Kom in! ropade Haqvin.

Betjänten räckte bugande fram ett telegram på en liten silfverbricka, hvarefter han ljudlöst drog sig tillbaka.

Haqvin slet upp det; där stod blott:

»Farfar dödssjuk — kom genast.»

— Jag får resa hem i kväll, sade Haqvin ganska lugnt och gaf Gunvor telegrammet att läsa. Det blir nog för ansträngande för dig att göra dig så hastigt i ordning, men håll dig beredd. Det blir kanske slut för den gamle nu.

— Är du mycket orolig, Haqvin?

— Nej, man kunde ju inte vänta annat än att farfarsgubben skulle gå bort.

— Men du håller väl innerligt af honom?

— Visst — visst! ... Hör, Gunvor, om det skulle behöfvas, får du be grandtant hjälpa dig med sorgsakerna, så att du får precis så bredt crêpe på klänningen, som det skall vara. Jag telegraferar naturligtvis genast vid framkomsten. Du får inte resa ensam ner. Om du blefve skrämd eller något, kunde det inverka menligt på barnet. Ja, jag är ju också rädd om dig, lilla Fagerlin. Stanna därför här, tills jag kan komma och hämta dig.

— Du talar, som om farfar redan vore död, inföll Gunvor uppskakad.

— Jag ponerar endast, mitt söta barn. Det är nödvändigt.

Gunvor teg, men i denna stund kände hon vämjelse för den förtorkade, känslofattige egoist, som skulle vara hennes allt. Hennes inre var ännu så starkt och obrutet, så sjudande af opposition mot allt lågt och smått. Hon förstod ej att jämka och finna sig tillrätta med halfhet utan slungade sin ungdoms hänsynslösa bannstråle mot det, som väckte hennes harm.

Det telegram Gunvor följande dag erhöll från Haqvin underrättade henne om att gamle grefven var död, och i bref sade han henne senare, att farmor och han kommit öfverens om, att det vore nyttigare för Gunvor att stanna i hufvudstaden, till dess begrafning, bouppteckning o. d. var öfver. Då skulle Haqvin hämta henne ned till Bragehall, där de i stillhet finge tillbringa sorgåret.

Farmor skref samtidigt:

Långt senare skulle Gunvor rätt förstå detta brefs betydelse. Nu fann hon det endast underligt. Och när hon i början af maj kom till Bragehall, där farmor tog emot henne alldeles som vanligt, tyckte hon, att också detta var besynnerligt. Hon hade väntat sig farmor stapplande och tärd, men hennes gestalt var rak och spänstig som förr och blicken fast och klar, nästan fjärrskådande. Endast kring munnen hade uttrycket förändrats. Läpparna skälfde ofta som af instängd gråt.

Af sorg märktes för öfrigt litet eller intet på Bragehall. Unga grefvinnan blef bortskämd och fjäsad mer än någonsin. I farmors närvaro blef Haqvin ånyo den exemplariske äkta mannen, som gjorde allt för sin lilla hustru. Lifvet log mot Gunvor med idel solskensdagar, och hon glömde vintermörkret, men hennes känslor för Haqvin kunde aldrig komma högre än till passiv tillgifvenhet.

På hösten, när de gula löfven började sin ringdans i parken och flyttfåglarna i stora skaror begåfvo sig mot söder, kom där ett nytt lif i det gamla slottet. På de fina spetskuddarna hvilade en liten grefvinna Brage, och öfver den sidenklädda vaggan böjde sig ett misslynt ansikte, och grefve Haqvin mumlade: Du skulle ha varit en gosse!

Men han försonade sig dock tämligen snart med ödets gåfva. Flickan var i alla fall en Brage; och han kunde ju också få en son. Hvarför skulle han inte få det? Han mindes knappt, att han önskat sig något förgäfves.