Ädelt vildt: En familjehistoria

Det ringde och ringde från byns lilla kyrka: »Bing, bång! — bing, bång!» klungo tonerna upp mot den klara, blåhvita vårhimlen, där de små skyarna drefvo fram och åter likt glidande, oroliga fåglar.

Solen lyste i flamrödt guld, bronserande kyrkogårdens knöliga pilar och kom de kring klockstapeln glammande kajornas fjäderskrud att skimra i metallglans, under det att gråsparfvarnas vadmalsrockar blefvo oförändrade, endast föreföllo ännu tarfligare mot guldet öfver den bruna, fuktiga sanden och öfver grafkullarnas svartmålade kors.

Eric Gyldenlo, som satt i gästgifvargårdens bästa rum och såg ut genom fönstret, allt under det han lyssnade till klockklangen från den mossbelupna stapeln, lät halft ofrivilligt minnena fira sin uppståndelsefest, sin ljusa, vårliga påskhelg.

Han satt med det ädelt formade hufvudet stödt mot handen och blicken riktad ut mot slättens grågula sädesstubb, öfver hvilken välbekanta stora, hvita fåglar, svartvingade, men med lysande, röda näbbar och ben långsamt sänkte sig i gungande rytm. Hans barndomsvårars älskade drömfåglar! Skulle han då än en gång få se dem en påskdag med jäsande väntansfull aprilstämning öfver all naturen.

Gästgifvarens lilla rappa jungfru, hvilkens bevågenhet han i går vunnit med att försöka, om tioöringar kunde ligga kvar i groparna på hennes kinder och sedan låta henne få dem, så många han hade, gläntade nu på dörren. Hon visste nog, att Eric Gyldenlo var en fin herre men tänkte just därför, att det kunde roa honom att se annat högt herrskap, och hon ropade gladt på sitt breda landsmål:

— Kom, kom, ska harren få se grefvens på Bragehall. Hun, onga grefvinnan är nå’et af de’ grannaste en kan se, og deras agedon sedan, med vapen bå’ etter og fram.

Eric Gyldenlo reste sig skrattande och gick mot dörren. När han kom till flickan, tog han henne om lifvet och svängde henne hurtigt rundt:

— Du är också grann, Bolla!

— Skynda sej att se nu, uppmanade Bolla ifrigt, ty själf var hon lifligt intresserad af ståten; dom ska te körkan. Ser harren onga grefvinnan?

— Ja, hon är vacker.

Med händerna i fickorna, barhufvad och nonchalant stod Eric på gästgifvargårdens höga porttröskel, och bakom honom stack Bolla fram sitt burriga hufvud för att beskåda herrskapsvagnen. Suffletten var uppslagen, och Grefve Haqvin skulle ovillkorligen ha känt igen sin vapenbroder, om han sett åt det hållet, men han stirrade slött rakt fram.

Hvem var den gamla damen, som satt bredvid grefvinnan? frågade Eric, när den vapenprydda landån, dragen af fyrspann, passerat.

— Farmor Eiden.

— Farmor? — Hvems farmor?

— Onga grefvinnans, vet ’en. Hun kallas alltid farmor Eiden af folket, och det är nok hun, som regerar på slottet.

— Såå, grefven då?

— Ja, han fedar sig; han är så tjock, att han knappt kan gå. Han åker jämt, og så söfver han.

— Sofver han mer än förr?

— Ja, dom säjer; han söfver mytje mer än glytten, lilla grefvinnan, menar jag.

— Hur, hm, där finnas småttingar också.

— Baraste en, dom kunde ha’t en påg me’ ve detta laget.

— Han kanske kommer, Bolla, de ha väl inte varit gifta så länge?

— Fem år te nästa februari.

— Det vill säga nu något öfver fyra. Grefvinnan såg inte glad ut. Hvad vet ryktet?

— Ocket? Jaså, harren menar, hvad folket snackar! Inte ett fnyk. Farmor Eiden håller alltihop innanom de tjocka murarna på slottet, de säjer dom.

— Och grefven sofver på saken?

— Ja, og så spisar ’en som en varg.

— Du är ändå rätt väl underrättad, min kära Bolla, sade grefven med ett svagt leende och gick in igen. Naturligtvis skulle det gå därhän, att Haqvin blef försoffad; han hade inga möjligheter åt annat håll. Men det var synd om det lilla flickebarnet, som skulle hålla till godo med ett dylikt köttstycke.

Ett cyniskt, fult drag gled plötsligt som en vanställande mask öfver Eric Gyldenlos ansikte, när han fortsatte sin tankegång:

— Nu kan jag då stundtals ge henne skadeersättning. Hon blir en akvisition att fördrifva ledsnaden med. Godt, att det bara är en försvarlig ridtur emellan Lögenäs och Bragehall.

Lögenäs var ett litet förfallet, uråldrigt gods, som Eric helt oväntat fått ärfva, och han ämnade nu slå sig ned där och lefva på hvad »den egna torfvan afkastade», som han skämtande sagt vännerna. Redan följande dag skulle han installera sig och sitt bizarra bohag i de bristfälliga rummen. Hans hundar och Nilla, den enda tjänsteanden inomhus, hade farit i förväg.

Tanken på den väntade leken med unga grefvinnan förflyktigade snart; — han hade lekt så ofta med kvinnor, att han kunde det nöjet utantill, men dock kunde han aldrig upphöra.

I dag hade han emellertid sin vemodsljusa, goda stämning: den då han ångrade och drömde och i tusen veka önskningar återkallade den tiden, då han velat bli »man och människa».

Nere i trädgården på den smala rabatten mot söder, där hasselhäcken skyddade för det skarpa luftdraget, och där jorden var uppluckradt fet och frodig, böjde sig två friska, ranka, gula liljor ur sitt knippe af svärdshvassa blad. De stodo där som två unga skönheter, omedvetna om sin egen fägring, men med något oändligt jublande lyckligt öfver sitt väsens fullhet. Sakta vaggade de fram och åter, som genomdallrades äfven de af klockklangen. Eric, som ånyo tagit plats vid fönstret, tyckte att påskliljornas fina mandeldoft trängde genom det grönskimrande glaset in till honom.

Den brandgula blombägaren vidgade sig begärligt, medan den i alla porer insöp solljuset, luften, de tusen dofterna från skog och mark, under det den sexuddiga, matt krämfärgade stjärnan omkring sträckte sig lättjefullt mot de olivgråa bladen.

Å, hvad han kände dem väl, dessa smidiga påskliljor! Som liten hade han kallat dem »kungens bägare», och det var han, Eric Gyldenlo, som var kung öfver hela den skånska slätten, öfver bokskogar, slott och glimmande sjöar.

Och nu ...?

Klockklangen hade tystnat; byn låg i stilla sabbatsro. Eric kunde tänka eller drömma, hvilket han behagade, utan att bli störd, och han valde att drömma. Han hade tänkt så mycket därute i lifvet, där tankarna sargas blodiga eller poleras släta mot hundrade kuggar.

Han drack förtrollad mandeldoft ur »kungens bägare», drack sig ung, viljestark och modig igen och såg ut öfver slätten som den gången, när afståndet bedrog, därför att luften var så genomskinligt klar.

När dimman föll ute i lifvet, hade han gått vilse och aldrig funnit rätta vägen mera. Drömmens krönte kung miste sin krona.

Eric greps af en oemotståndlig längtan att äga påskliljorna, hålla dem i sin hand och stryka öfver deras lena, skälfvande hud. Han tog sin hatt och gick ut i trädgården.

— Får jag köpa de här blommorna? frågade han gästgifvaren, som stod där midt i solen, ståtlig att skåda, i röd ylleami, gul skinnväst samt en bred talmikedja dinglande på magen.

— Köpa blomster! — Tag dom bara!

— Tack och heder!

Han bröt dem varligt och stod sedan länge och betraktade dem, men de hade ej längre något berusande Alexandervin i sina djupa bägare, endast tomhet och vemod.

Med liljorna i handen gick han långsamt ut genom grinden de få stenkasten upp till kyrkogården.

Hvarför? Erik Gyldenlo visste sällan skäl för sina impulser; de föddes af stämningen. Möjligen kände han, att allt det brustna inom honom lättare skulle söfvas till ro i dödens närhet, än där allt talade om lif och uppståndelse som i trädgården.

Han gick mellan grafvar, de flesta vårdade, blomsterprydda, märkta af saknad och kärlek, en och annan förfallen och glömd.

Framför en grafkulle, prydd med ett hvitt marmorkors och en vacker, nyligen ditlagd krans, stannade han tvärt.

På korsets gyllene bokstäfver lyste solen med ett helt strålknippe, och Erik läste:

AMELIE.

Det fanns ingen upplysning vare sig om födelse- eller dödsår eller om hvem, som rest vården. Det tycktes vara meningen, att hon skulle få vara en af de tysta slumrare världen fort glömmer. Men Eric Gyldenlo stirrade oafvändt på korsets solomstrålade namn, och han lät sina påskliljor falla ned på kullen, bara för det minnes skull, som detta namn väckte.

Amelie! Lilla Amelie, hon var en af de få förälskelser, som trängt djupare än till hans väsens ytterhud. Och han hade till och med ibland känt bittra samvetsagg öfver att han rest utan farväl till henne, den lidelsefulla, älskande unga kvinnan. Amelie Sterner! Hvar fanns hon nu? Hade hon glömt honom? Han fick en plötslig ingifvelse. Hvarför icke! Det vore just ett steg, som kunde anstå »galna grefven» att taga! Han skulle söka upp henne, den lilla cigarrflickan med de trollska ögonen och den mjuka, villiga munnen. Han skulle taga henne i sin famn och sjunga för henne den sång, hon aldrig tröttnade att höra. Och han gnolade sakta, utan hänsyn för att högmässan ännu pågick därinne i den lilla, fromt hvita kyrkan.

Nå, ingen kunde höra de smekande ljuden, om inte någon vänlig luftvåg förde dem med bud till lilla Amelie.

Erik log åt sin fantasilek. Hur hon skulle se på honom med stora, skimrande ögon, när han efter så lång tid stod framför henne igen och sade:

— Nu, Amelie, skall jag infria löftet i kungsvisan, du skall bli min.

Hon skulle nog först svara, med den strålande blicken i hans och tätt tryckt intill honom:

— Din är jag redan.

Men hans ord skulle få färgen att stiga på hennes kinder och hennes veka mun att le.

— Amelie, du skall bli min fagra grefvinna, fru till Lögenäs.

Just nu brusade utgångspsalmen, men Eric märkte det icke; han sjöng halfhögt:

Det var den sången hon hållit så mycket af och han skulle sjunga in i den nu som då hela sitt ensamma hjärtas längtan efter kärlek. Ack, att hon bara icke glömt honom, att hon vore mäktig att än en gång lyda kung Eriks smekande bön: »Låt oss älska blott i vårens ljusa natt». Han förebrådde sig plötsligt med svidande ångest, att han gifvit henne tillfälle att förgäta. Hon hade förstått honom som ingen annan, hon hade, om ock endast kort, varit hans »tankes sol».

Vördnadsfullt, ledd af det allvar, som i detta ögonblick bodde inom honom, tog han af hatten och hviskade:

»Du Amelie, som sofver här, främling för mig, fast du bär hennes namn, mana godt för min lycka.»

Han ämnade aflägsna sig från grafkullen, men då just nu folket strömmade ut från kyrkan, föredrog han att ej korsa deras väg.

Haqvin, med farmor Eiden under armen, kom ibland de första.

— Det står någon vid din skyddslings graf, sade han och vände sig om mot sin hustru.

— Ja, jag ser det.

Haqvin tittade igen. Han tyckte sig känna igen denna smärta, eleganta gestalt.

— Jo visst, utbrast han ovanligt lifligt, det är ju Eric Gyldenlo, han, som nyss ärft Lögenäs.

Farmor släppte Haqvins arm.

— Kanske du vill gå och hälsa på honom, sade hon vänligt, så följer Gunvor mig ned till vagnen. Du kommer väl snart efter?

— Det var ju underligt, att grefve Gyldenlo stod vid din lilla barnfrökens graf, sade farmor, när hon och sondottern blefvo ensamma.

— Det var nog en slump, svarade Gunvor kort.

— Ja, naturligtvis. Han lär annars haft godt om galanta äfventyr. Sådana män borde strängt taget förnekas umgänge i sällskapslifvet, men i stället tränga de sig fram öfverallt som ogräs. Jag skulle önska, att Gyldenlo läte bli att slå sig ned på Lögenäs.

— Hvarför det, farmor? frågade Gunvor frånvarande.

— Därför att — att ogräs också lätt kommer in på grannens ägor, och åtminstone Bragehall borde få ha frid nu. Det har gått tillräckligt många stormar öfver det.

— Hvad är du rädd för?

Farmor tvekade.

— Hans inflytande öfver Haqvin, sade hon slutligen.

— Öfver Haqvin? — Gunvor log ringaktande och det låg en underlig köld i tonfallet. — Honom kan väl ingenting rubba ur hans flegmatiska ro, tillade hon nästan hårdt.

— Hm, efter fyra års äktenskap känner du ännu inte din man, Gunvor.

— Å jo, farmor, jag känner honom.

De hade hunnit till vagnen och satte sig upp; strax därefter kommo Haqvin och Eric gående, hvilken presenterades för damerna, hvarpå han berättade, att han lyckats öfvertala grefven att följa med till Bragehall och träffa gamla bekanta.

— Välkommen, sade Gunvor stelt, i det hon makade åt sig klänningen för att herrarna skulle kunna stiga upp utan att råka i kollision med den.

Eric fick sin plats snedt emot Gunvor; han vände sig i konverserande ton både till farmor Eiden och henne med några yttranden om trakten. Slutligen sade han hastigt, som om denna tanke hela tiden sysselsatt honom:

— Hvem är den Amelie, som ligger begrafven på byns kyrkogård; det är ett ovanligt namn såhär på landsbygden, tillade han osäkert, som för att rättfärdiga sin nyfikenhet.

Då Gunvor ej genast svarade, inföll Haqvin:

— Å, det är en af min hustrus skyddslingar. Hon var barnfröken hos oss en tid.

— Jaså, således härifrån trakten?

— Nej, från Stockholm. För första gången såg Gunvor på Eric Gyldenlo med en klar, fast blick, full af förebråelser och stum undran. Hon hette Amelie Sterner.

Eric blef gråblek, och det föreföll, som om glansen i hans mörka ögon slocknat. Långsamt hämtade han sig, och till både farmors och Haqvins förundran återupptog han ämnet. De hade varit så säkra på att han skulle lägga ned det, ty det var ju tydligt, att han stått i något förhållande till den unga flickan.

— Grefvinnan får ursäkta, att jag fortsätter mina frågor, sade han vemodigt, och den sorgsna blicken sökte Gunvor, men är det den Amelie Sterner, jag fruktar det måste vara, höll jag henne en gång mycket kär och hade nu hoppats få föra henne som min brud till Lögenäs ...

Grefve Haqvins torra skratt afbröt honom:

— Nej, käre bror, det här blir för galet! Nog är man van vid dina excesser, men att göra en sådan där liten mamsell till grefvinna det går för långt.

Eric rynkade de täta, svarta ögonbrynen.

— Det här är inte något skämt, sade han kallt, spara därför din munterhet. Finnes min lilla Amelie i lifvet och vill hon minnas mig än, har jag lofvat mig, att hon och ingen annan skall bli min hustru.

— Det löftet kommer för sent, sade Gunvor sakta.

— För sent! — Var det — var det min Amelies graf?

Gunvor nickade tyst.

Farmor fann Eric Gyldenlo ytterst obehärskad. En sorg skall bäras, ej ropas ut åt andra att taga vara på. Och för öfrigt, hvad var äkta hos denne lycksökare? Hur många hade icke trott på honom och blifvit bedragna? Gick inte Märta Edelcrona där och suckade för hans skull? Några löften hade han visserligen inte gifvit henne, men han hade kurtiserat henne och förvridit hufvudet på henne. Sådana där fullvuxna, personifierade kärleksgudar voro som lömska fiender; de dolde sina förgiftade pilar bland blommor.

Haqvin tyckte, att hela historien var opassande och en struntsak för resten, utom det, att det var tur, att tösen dött, ty galne grefven kunde nog annars varit i stånd att gifta sig med flickan. Nu vände han samtalet in på hästar och jakt, de enda ämnen han behärskade. Eric talade och svarade, men hela hans själ var i uppror af den underrättelse han fått; han kände sig upprifven af saknad och längtan efter sitt sista grusade drömslott.

När de kommit fram till Bragehall och stigit ur vagnen, bjöd Haqvin af gammal vana farmor armen för att hjälpa henne uppför trappan.

Eric bugade sig för Gunvor. Hon lade sin hand på hans arm. En sekund hejdade han henne.

— Tala mera om henne, lilla Amelie, sedan, bad han, och tack för att ni höll af henne.

— Hon var som en främmande fågel, sade Gunvor varmt, en fången svan, tänkte jag ibland.

— Ni visste, att hon — att jag haft henne kär?

— Ja — och att hon aldrig kunde glömma er. Stackars, stackars Amelie! Hvarför skulle ni komma för sent.

Hennes längtande, djupa blick strålade emot honom med ett outsägligt vemod, och han såg, hur det ryckte kring de underligt trötta läpparna; kanske var det mest sorg för henne som gått; kanske var det egen smärta vid föreställningen om så mycken spilld lycka.

Han lutade sig ned och kysste hennes hand.

— En lyckoriddare kommer aldrig ohjälpligt för sent, sade han med ett egendomligt tonfall.

Gunvor drog undan handen och såg frågande på honom.

— Hvad menar grefven?

— Att jag redan mött ett nytt hopp att glädjas åt — er vänskap. Jag ber inte om den; jag vinner den.

— Amelie hade således rätt, sade Gunvor sakta, i det hon utan att vidare begagna sig af hans erbjudna arm gick uppför trappan, en i dag och en i morgon. Är det ett rikt eller — ett mycket fattigt lif?

— Det är jakten efter lyckan, svarade han allvarligt, ser ni, för de män, som ej fått ett ansvar i världen, ett värf att fylla, blir kärleken lätt drömmen om Österlandet.

Hon stannade ett par trappsteg högre än han. Den smärta gestalten föreföll imponerande hög i den långa, mörka klädesdräkten. Hennes blick sökte inte honom, den tycktes spana mot fjärran mål och den låga, distinkta rösten talade liksom förbi honom.

— Ända sedan jag var en liten flicka, har jag trott på att hvarje människa hade en lifsuppgift, en egen, personlig, som de inte kunde undandraga sig, men sedan jag kommit ut i den s. k. stora världen, har jag märkt, att fördel af ett eller annat slag är allas sträfvan, och — hon hämtade djupt efter andan — en man, en verklig man, som vågar stå eller falla ensam, har jag aldrig sett. De orda alla om kärlek och vänskap och drömmar med oss kvinnor, jollra, som vi vore barn. Jag skulle tusen gånger hellre vilja vara en krigares valkyria än en veklings — rodocka.

Hon väntade ej, att han skulle svara något, vände sig blott om och var med några lätta språng före honom uppe i vestibulen, där Haqvin stod.

— Jag skall följa dig till ditt rum, sade han till Eric. Du vill väl göra litet toalett.

Gunvor såg ej ens efter dem, men hennes tankar upptogos dock af gästen. Hvad hon för några år tillbaka i barnslig entusiasm och tro på kärlekens seger lofvat, att sammanföra Eric Gyldenlo och Märta Edelcrona, brydde hon sig ej längre om. Hon hade hunnit lära sig så mycket under sitt äktenskap, att hon helst undvek att ens vidröra erotiska frågor. Hon var rädd att då nödgas yppa något om sin egen tillvaro, om detta samlif utan hållpunkt och förstående, som hon dag från dag släpade sig igenom, under det hon dolde för alla den längtan, som tärde henne.

Amelie, hennes »skyddsling», som de andra kallade den unga flickan, hade varit Gunvors enda vän och förtrogna. Medan barnet sof under sitt rosa-sidentäcke, hade de suttit och talat och talat i timmar med hvarandra. Barnkammaren var deras tryggaste fristad, där fingo de vara ostörda, och unga grefvinnan hade aldrig så ärligt gråtit ut sina svikna illusioner som hos Amelie.

Amelie grät däremot sällan; då hade hon kanske sköljt bort något af den härjande saknaden. Nu förbrände den henne. Hon var en af lifvets främmande fåglar; de, som måste dö, när vingarna stäckas. Hennes saga började och slutade som tusen andras, det var bara det, att hon aldrig kunde lära sig taga den som en vacker saga, en sommarnattens dröm; hon ville, att den skulle räcka hela lifsdagen lång.

När hon blef sjuk och Gunvor satt vid hennes säng med hennes feberheta hand i sin, talade hon oftare, mera obehärskadt om Eric.

— Han kunde bli så stor och så god; få makt öfver många, om bara en hade makt öfver honom, hade hon sagt.

De orden erinrade Gunvor sig nu, och en het rodnad sköt plötsligt upp i hennes ansikte. Om hon kunde bli den, som på det sättet helgade Amelies minne; den makt, som lärde Eric Gyldenlo att handla för andras väl? Han hade tanklöst vållat så mycket ondt; godtgjordt blefve ju ej detta, ty hans handlingar hörde till dem, hvarom det heter att »långa år få gälda, hvad stunden brutit». Men ingen har brutit så, att han mist alla möjligheter, trodde hon.

Gunvor kände sig så gammalklok, så utom räkningen, när hon beslöt att för sin döda väns skull taga hand om hennes älskade. Men när hon klädde sig till middagen, öfverraskade hon sig med att önska, det Märta Edelcrona ej längre skulle ha något inflytande öfver honom. Märta hade blifvit en charmant världsdam, som för länge sedan upphört att se utåt lifvets vidder. Hon ville ha en position och ett eget hem. Hennes sträfvan var ett eko af de flesta societetsdamers.

Farmor Eiden kom in till Gunvor.

— Har du tänkt på placeringen vid bordet? frågade hon.

— Nej, farmor!

— Det har jag. Du bör taga unga Edelcrona, jag gamle baronen, Haqvin friherrinnan och grefve Gyldenlo Märta.

— Ja, det kan väl inte ordnas annorlunda.

— Detta blir också bäst.

Gunvor svarade icke; hon pröfvade en diamantnåls effekt mot håret och stack den slutligen genom knuten.

— Har du varit inne hos lilla Hillevi, sedan du kom hem? frågade farmor ånyo.

— Nej, jag har inte hunnit.

— Haqvin var där en lång stund.

— Jaså. Ja, han älskar ju barnkammaren.

— Gunvor, det där tonfallet skulle du lägga bort, när du talar om din man, och — du borde tänka mer på ditt barn än på främlingar.

— När har jag försummat Hillevi, farmor?

— Nej, du har inte gjort det, men jag ger helst mina varningar, innan det är för sent. Kära barn, om vi inte lära oss älska våra plikter, döda de oss under sin tyngd.

Hon lade hjärtligt sin hand på sondotterns och såg henne in i ögonen med sin fasta, målmedvetna blick.

Gunvor stod alldeles stilla, till sist sade hon med skälfvande, het röst:

— Plikt och plikt. Det har du talat vid mig om, så länge jag kan minnas tillbaka, farmor, men aldrig förr än nu har jag förstått, att jag också har plikter mot mig själf. Det är min oafvisliga plikt att lefva mitt eget lif.

Farmor vände ej bort blicken; den blef endast strängare och mera behärskande. Så nickade hon långsamt med det hvita hufvudet. Hon hade hvarken hårklädsel eller mössa; de kortklippta, silfvergråa lockarna fingo falla fritt.

— Sitt eget lif vill hvarenda liten våg i oceanen lefva, sade hon lugnt, men den ledes ändå af hafvets strömmar mot det bestämda målet. Trotsa dig inte till något, som du kommer att ångra, Gunvor. Ditt barn och din man är din värld.

En vagn körde fram till porten, och sekunden efter anmälde kammarjungfrun, att baron Edelcronas voro komna.

Herrarna hade redan hunnit sälla sig till de nykomna, när farmor och Gunvor kommo in i salongen.

Skämtande stod Eric Gyldenlo lutad mot armstödet på Märtas stol. De tycktes ha mycket att säga hvarandra och märkte ej strax värdinnan och fru Eiden.

Gunvor gick fram till Märta, som genast reste sig, omfamnade henne och gaf henne en lätt kyss på hvardera kinden.

— Förlåt, älskling, jag såg ej, när du kom in, sade hon med sin vårdade, mjuka röst, grefven abstraherade mig; vi äro barndomsvänner, som du vet, söta Gunvor, och nu gläder jag mig åt att vi bli grannar.

— Ja, Märta har redan varit så älskvärd att lofva mig sitt bistånd i hushållsfrågor, inföll Erik artigt, en mera förtjusande, hjälpande hand får man leta efter.

— Smicker, Eric, skrattade Märta road, men du får hålla till godo med min hand, sådan den är.

— Med tacksamhet.

Han förde den till sina läppar.

Gunvors djupa, tungsinta blick blef underligt mörk och ovillig; hon hade visserligen i sällskapslifvet blifvit van både vid skämt, hvilket snuddade vid allt och liksom solkade allvaret, och vid det ständiga handkyssandet som en hyllning utan risk och ansvar, men denna gång plågade det henne mer än någonsin. Hon sade sig, att det hädade Amelies minne. Sig själf ville hon ju ej taga med i räkningen.

Märta tycktes taga det som en naturlig sak, att Eric uteslutande skulle vara hennes kavaljer, och hon var uppslupppet glad och förtrolig mot den återfunne barndomsvännen. De drucko för »gamla minnen» och Gunvor hörde, hur än Märta, än Eric frågade: »Kommer du i håg det?»

Först vid slutet af middagen höjde Erik sitt glas mot Gunvor. Han gjorde det allvarligt och utan ett ord, men hans blick sade henne, att i den stunden ref ånyo smärta och saknad inom honom efter henne, som han kallat sin »tankes sol».

Hon fick tårar i ögonen och undrade bittert, om ej lilla Amalie var den lyckligaste af dem alla, ty döden måste väl äga mer trygghet än lifvet.