Ädelt vildt: En familjehistoria

Haqvin låg på alla fyra och agerade pustande och stönande björn, under det Hillevi jublande red på hans rygg och skrek:

— Hoppsan, nalle, hoppsan! Och så ska pappa brumma med, riktigt rysligt hårdt.

Haqvin lydde och brummade, så att det rungade i fönsterrutorna; men snart orkade han icke fortsätta den ansträngande leken, utan befriade sig från sin sprattlande börda.

— Då ska pappa tala om en saga, kommenderade lilla grefvinnan och kröp upp i hans knä.

— En saga! Jag kan bara en:

— Den är dum, förklarade Hillevi kritiskt, en annan!

— Jag kan ingen.

— Hvarför kan mamma så många och pappa ingen?

— Därför att — att — ja, det vet jag inte. Nu får du leka med dina dockor.

Han ringde på sköterskan, som genast åtlydde kallelsen, strax därpå kom Gunvor in. Hon gick fram till sin lilla flicka, strök det ljusa håret ur hennes panna och sade vänligt:

— Vill du åka med mamma till byn, Hillevi?

— Ja-a då.

— Men jag undanber mig, att du stannar vid fattiggården, inföll Haqvin. Jag vill inte, att Hillevi skall vara därinne i snusket och eländet.

— Kläd på Hillevi, vände Gunvor sig till sköterskan, därefter gick hon ur rummet, följd af Haqvin, som smågnatade oafbrutet.

I ett intill salongen gränsande kabinett stannade Gunvor.

— Du talar så ofta om fattiggårdens snusk och elände, sade hon, hvarför afhjälper du inte saken genom att bygga en tidsenligare bostad åt de gamla?

— Den har dugt i femtio år, så den duger väl nu med.

— Skall du då aldrig förstå, att det är en skam, att vi inte använda mer af vår rikedom till socknens bästa? frågade Gunvor och satte sig trött på en närstående stol. Jag blygs öfver vår slapphet.

— Du tråkar alldeles ut mig, Gunvor. Hvad fan skall du bråka med allt sådant där för. Pengarna äro nog bra att ha. Vi ska väl ha något kvar, när pojken kommer, du. Jag tycker det är en skam, att Bragehall inte har en liten grefve.

Han ville smeka henne, men hon drog sig undan.

— Vill du inte sätta dig, Haqvin? Jag måste tala med dig om bokinköpen till folkskolbarnens examen.

— Det struntar jag i. — Han gäspade ogeneradt. — Det borde väl vara lunchdags snart.

— Efter du inte vill taga del i uppköpen, så rekvirerar jag böcker på egen hand. Jag har också tänkt på några penningpris.

— Det hörs, att du kommer från — hä — från de breda lagren, Gunvor, du idisslar jämt om folket och folket.

— Skulle man bedöma dig efter ditt hvardagsspråk, vet jag inte, hvart du skulle hänföras, svarade hon hårdt. Min härkomst förnekar jag inte, och jag är stolt öfver att mina förfäder förstodo bildningens makt.

— Fruntimmer ska vara söta och snälla och inte viktiga. Det funnes väl ingen hyggligare människa än jag under solen, om du inte alltid sloge bakut. Vete katten, hur farmor fått tyglar på dig; jag kan det inte.

— Din dressyr är möjligen inte den rätta. — Men vi komma alldeles från ämnet, och jag ämnar i dag tala med skolläraren om prisfördelningen. Jag hade tänkt mig sex penningpris, tre åt gossarna och tre åt flickorna.

— Åt flickorna! Nej, se det blir då ingenting af. De ska ut och tjäna, och då få de, hvad de behöfva.

— Men det är frågan om en uppmuntran till barnen.

— Det måtte vara uppmuntran nog, att de få gå i skolan gratis. Låt bli att krångla nu, Gunvor. Jag försäkrar dig, att de ha det så bra. Det vore mycket bättre, om du gjorde upp matsedeln för vår middag om tisdag åtta dagar. Det är en husmors plikt. Min farmors mor hade tolf barn, och ändå visste hon på sina fem fingrar reda på allting i köksdepartementet.

— Tack, Haqvin, din släkts antecedentia intresserar mig inte. Jag kan endast beklaga, om de tolf högvälborna ättlingarna voro s. k. »värdiga» afkommor. I den krets, där jag de senare åren vistats, fattas det två saker: frisk luft och ordnade begrepp.

— Gunvor — farmor stod på tröskeln. Hon såg strängt ogillande ut, den gamla. Det vackra ansiktet med sin breda panna och fasta haka såg märkvärdigt litet visset ut, och hennes gestalt bibehöll sin drottninghållning. — Du gör mig sorg, barn. Jag har hört det mesta af ert samtal, har lyssnat med flit för att kunna döma. Du talar om att dina förfäder haft aktning för bildningen, men du själf tyckes inte ha tagit det i arf, ty hänsyn är en grundval för verklig bildning, likaså själfbehärskning.

Gunvor gick fram till den gamla och sade ödmjukt:

— Förlåt, om jag gjort dig ondt, kära, kära farmor!

— Det är till Haqvin, du skall vända dig, min flicka. Jag vet, att du, Gunvor Eiden, Guldkonungens dotter, aldrig kan vara så lågsinnad, att du vill såra någon.

Gunvor tvekade, men farmors ord hade träffat. Hon insåg, att hon förgått sig och gick långsamt fram till sin man:

— Förlåt mig, Haqvin, bad hon och räckte honom handen, men det fanns ingen hjärtlighet i denna rörelse.

*

En halftimme senare steg unga grefvinnan och lilla Hillevi upp i den eleganta jaktvagnen, kusken fattade tömmarna, och i raskt traf sprungo hästarna genom den långa, nyknoppade lindalléen.

Hillevi pratade och jollrade hela tiden, men Gunvor svarade tämligen förströdt. Hon längtade i denna stund efter något helt annat än ett barns joller, efter en god kamrat, en trofast handtryckning, en människa, som förstod henne.

Hon mindes, att sista gången hon varit i byn, hade hon träffat Eric Gyldenlo vid Amelies graf. De hade talat länge förtroligt samman om den döda, och hans ord värmde Gunvors frusna sinne genom sin äkthet och innerlighet. Om han vore där också i dag, då skulle hon ej kunna motstå frestelsen att taga den vänskap han en gång erbjöd henne. Hon kunde ej längre stå så alldeles ensam och fattig midt i vårens rika lif. Det måste ge af sitt signade solsken, sin dagg och sin doft också åt henne.

— Mamma, mamma, titta! Två, som rider, ropade lilla Hillevi och drog henne i kappärmen. Det är tant Märta och den där farbror, som jag inte känner.

Två ryttare sprängde i ystert galopp snedt öfver fältet och togo af på vägen åt Lögenäs, där de blefvo borta i ett dammoln, som tornade upp sig likt en guldvägg, när solen lyste på det. Gunvor hade hört deras glada röster och muntra skratt ett ögonblick, innan de försvunno i vägkrökningen. Hon slöt hårdt läpparna för att tillbakatvinga den omotiverade snyftning, som hotade att bryta sig fram. Fanns det då ingenting, ingenting för henne? Skulle hon aldrig få sin oro stillad, sin längtan tillfredsställd?

Framemot aftonen samma dag kom Eric ridande till Bragehall. Det var en härlig kväll i början af maj och det gamla slottet låg badadt i den nedgående solens ljus. De gråa murarna hade ett rosaskimmer öfver sig och de många små blanka, blyinfattade fönsterrutorna tindrade som glada barnaögon. Allt såg så ljust och vänligt ut, att Eric en sekund kände sig frestad att vända om. Hvad skulle han, en fattig, farande sven, in i denna hägnade lyckovärld att göra?

Strax därpå sporrade han dock hästen, kastade stolt hufvudet tillbaka och red i traf öfver den ekande bron. Vännen Haqvin passade icke för de elyseiska jaktmarkerna, om han också fått ett byte från dem, men det lyste Eric att också njuta af den ädla sporten. Nu hade han plats för ett eröfradt kvinnohjärta. Saknaden var som ett tomrum i hans sinne, och det kylde ut honom; han längtade ånyo efter kärleksvärme och famnande mjuka armar, efter ögon, djupa af glöd och leende af stundens lycka.

Han hoppade raskt af hästen; en betjänt tog emot den. Haqvin kom i detsamma ut på trappan.

— God kväll Eric, det var roligt att se dig. Välkommen!

— Tack, Haqvin! Visittiden är kanske inte så lämplig, men ...

— Ute på landet behöfver man väl inte tänka på sådant. Du vill väl hälsa på fruntimren, innan vi draga oss in till mig och — toddybrickan.

— En sådan kälkborgare! Dricker du toddy hvar kväll?

— Ja, säkert.

— Hvad säger unga grefvinnan om det?

— Det frågar hon inte efter. Hon har sina högre intressen, som hin måtte ta för resten.

Haqvin såg ej Erics ironiska leende och skulle nog ej heller förstått det. De inträdde just i detsamma i salongen, där damerna sutto, farmor handarbetande, Gunvor med en bok i knäet. Med en gladt öfverraskad min hälsade hon gästen och glömde i detta ögonblick bort, att hon på förmiddagen sett honom samman med Märta Edelcrona, och den missräkning detta vållat henne.

Eric slog sig ned och pratade lifligt utan att låtsas märka Haqvins inviter att få honom med sig till den väntande toddyn.

— Nu känner jag igen grefvens ögon, utbrast Gunvor plötsligt, det var verkligen ni, som skrämde mig på min bröllopsdag genom att agera slottets ande, den grå mannen.

— Ja, hur kunde du komma på en så förryckt idé? inföll Haqvin, folket blef alldeles vettskrämdt.

— Verkligen! — Eric skrattade som åt ett muntert tjufpojkstreck. — Ja, skall jag vara ärlig, drefs jag af lust att se Bragehalls nya härskarinna, och jag glömde bort min spökdräkt, tänkte bara skymta och försvinna.

— Men hvarför hade ni någonsin skaffat er den kostymen? frågade Gunvor.

— Har inte Haqvin berättat om våra ungdomsdårskaper i det förseglade rummet?

— Nej, aldrig.

— Sådant passar inte för fruntimmer att höra, sade Haqvin och vaggade långsamt sin feta kropp af och an i den amerikanska gungstolen.

— Jag trodde, att du alltid varit en mönstergill ung man, Haqvin. Gunvors röst blef kylig och stel, när hon talade vid mannen.

— Skulle ni önska, att han vore ett blekansikte, som vi föraktligt kallade de dådlösa, när vi lekte indianer i världen?

Eric satt något framåtböjd, och hans lifliga ansikte framträdde skarpt med alla sina skiftningar i den belysningen.

— Nej, svarade Gunvor likgiltigt.

— Nå, låt oss nu höra om era ungdomsupptåg, inföll farmor road. Hvad skulle ni i det förseglade rummet att göra?

— Det var Erics idé, sade Haqvin trögt.

— Och den var lysande, du! Å, en sådan stämning! Man förflyttades långt hän i tiden, blef vild och högröstad och lifslysten. Får jag afslöja vår glada lek, Haqvin?

— Ja-a, nu är det ju så längesedan.

Eric berättade varmt och med starka färger om dessa nätter i det tysta, sofvande slottet. Han gjorde skildringen till en glimmande saga ur Tusen och en natt, dolde det råa och simpla, gaf det burleska en förfinad form, lät sin fantasi spela in och förädla, mejsla bort ojämnheterna. Det blef genom hans framställning till en lockande tafla, mystisk och underlig, med något af Valpurgisnattens dämoniska kraft och något af drömmens vekhet.

Haqvin kände sig alldeles bortkommen. Hade han varit med om dylika fester? det kunde han rakt inte minnas, och med ett flatskratt afbröt han plötsligt Erics berättelse, i det han slog honom på skuldran med sin köttiga hand.

— Har galne grefven glömt, när vi buro ned honom i släden med dinglande hufvud och slängande ben? frågande han. Pank var du också; du hade spelat bort en rund summa.

Det blef pinsamt tyst några minuter. Farmor nickade tankfullt. — Sanningen är ful, tänkte hon, men den står ändå som en god och pålitlig vakt, där bedrägeriet vill fram.

Slutligen bröt Eric tystnaden och sade vemodigt:

— Nej, jag har ingenting glömt; det var efter den betan, jag dömde mig själf fågelfri för flere år.

— Och lefde som anakoret ett tillbakadraget lif?

Eric såg på den gamla, raka frun, hvilkens stämma kunde ljuda som en hårdt spänd sträng. Jaså, hon var draken, som vaktade prinsessan? Han log och skakade på hufvudet.

— Nej, fru Eiden, sade han nästan muntert, människorna, eller skall jag säga kvinnorna ha alltid lockat mig in i lifvets lustgård igen. För hvart förloradt Eden har man bjudit mig ett nytt, och öfverallt nästan har den förbjudna frukten varit mest frestande. För att nå den, får man ej vara tillbakadragen.

— Jag skulle gärna vilja se det förseglade rummet, inföll Gunvor lifligt, låt oss gå dit allesammans efter supéen. Det är månsken och strålande klart, just den rätta stämningen.

— Kära barn, det rummet står säkert stängdt i anledning af något sorgligt minne, sade farmor allvarligt, det är orätt att leka bort det förflutnas skuggor.

— Tror fru Eiden på spöken?

— Nej, grefve Gyldenlo, men på rättigheten för hänsofna andar att hvila i fred. Minnen ha mera lif än någon af er unga anar, och bittra minnen äro som tunga, rastlösa steg i mörkret. Må de åtminstone ha en fristad, ifall de där få ro. Låt det förseglade rummet förbli stängdt.

Farmor strök med handen öfver det silfverhvita håret och lät blicken glida bort mot rummets dunkel, som såg hon någon där.

— Vi kunde gå helt tyst, sade Gunvor sakta; ända sedan första kvällen jag kom hit till Bragehall, har jag längtat att få se just det rummet. Hvem vet, farmor, om det inte kunde bli en fristad för något ändå bittrare än tunga minnen.

— Hvad då?

Farmor ångrade genast sin fråga; hon visste, att Gunvor skulle besvara den ärligare än någonsin, nu när hon kanske omedvetet läst sympati och förståelse i Eric Gyldenlos blick.

Gunvor dröjde emellertid länge; hon såg bort mot Haqvin. Han lät just höra ett svagt snörflande ljud och nickade till i sömn. Då sköt en brännande rodnad upp i hennes ansikte, och med hård, klar röst sade hon:

— Jag menar: gäckadt hopp.

Hon reste sig och frågade, vänd till Eric: — Har grefven lust att gå ett slag i parken, innan det blir skumt?

— Ja, med nöje.

— Haqvin gör nog sällskap, eller hur? Fru Eiden lade kraftigt sin hand på den inslumrades axel. Du har väl lust att promenera en stund? frågade hon med höjd röst.

Han såg upp.

— Nu — nej tack, farmor! Jag har litet att styra med inne hos mig. Kommer du inte med, Eric?

— Inte nu. Grefvinnan har varit så älskvärd att erbjuda mig sitt sällskap i parken.

— Jaså. — Han tillade hviskande: — Du, din spjufver, som aldrig kan motstå kjoltyg.

— Ring, Gunvor!

— Hvad önskar farmor?

— Min mantilj och hatt.

— Skall farmor gå ut — så sent?

— Ja — det är en skön kväll, och grefve Gyldenlo ser ut att ha en stark arm att låna mig.

— Både stark och villig, fru Eiden. Vore det frågan om att svänga den i strid, skulle jag våga likna mig vid själfve S:t Göran.

— Och mig — vid draken då, ty prinsessans roll ger ni mig väl inte? — Farmor Eiden log fint. — Ädle riddare, bli hellre mitt stöd än min fiende, så skall jag visa er, att jag inte är något ondt fabeldjur.

Eric bugade sig tigande och hjälpte artigt den gamla på med ytterplaggen, men han tänkte, att denna gång svek klokheten henne, ty kände Gunvor sig utspionerad och bevakad, skulle trots och åtrå tusen gånger lättare kasta henne i hans armar, än om hon fått vara fri.

Efter supén, när farmor Eiden dragit sig tillbaka och Haqvin blifvit upplifvad af de starka toddar han i enrum njutit, föreslog han själf, att de alla tre skulle undersöka »nästet däruppe».

Gunvor tvekade.

— Farmor ville inte, sade hon skyggt.

— Men jag är din man, och jag vill, förklarade Haqvin myndigt. Du kan ju för resten låta bli att komma med. Eric och jag gå ensamma.

Eric stod tätt bakom Gunvors stol. Han lutade sig ned emot henne.

— Det är synd och skuld däruppe, sade han lågt, ni är ren och god. Om andarna skulle ha en fristad där, som er farmor trodde, ha vi vanhelgat den med våra upptåg. Allt det förflutna kan inte ni sona, men er makt är stor, vill ni använda den?

— Bara till andarnas gagn? frågade hon osäkert.

— Till gagn för lifvets oroliga andar, svarade han vekt. Följ med och låt mig i er närvaro afbedja en svunnen tids felsteg.

— Du talar som du tänkte gifta dig, då blir man alltid helig, inföll Haqvin groft. Ska’ du lyckliggöra lilla Edelcrona till sist? Hon har då suckat i ny och nedan.

— Jag tror, att jag saknar förmåga att lyckliggöra någon i den mening du tar det, sade Eric afvisande. Tag reda på nyckeln nu, det är sent.

Haqvin gick före de båda andra uppför trappan. Eric drog varligt och med en vördnadsfull rörelse Gunvors arm under sin.

— Hvarför darrar ni så? Fryser ni?

— Nej, men jag är rädd.

— För hvad — för »den grå mannen», kanske.

— Nej — men jag minnes så tydligt en spådom. Delvis har den redan slagit in.

— Det kommer ni att berätta mig en gång.

— Jag talar så sällan förtroligt vid någon.

— Och längtar så ofta efter det — inte sant?

— Jo. — Hon mindes, hur hon senast på förmiddagen i sina tankar sökt honom för att få lägga sin hand i hans och be om hans vänskap. Hon frågade häftigt och oförberedt, men ändå så lågt, att Haqvin, som hunnit uppför vindeltrappan och nu sysslade med att läsa upp dörren, ej kunde höra det.

— Skulle ni kunna vara min vän — ingenting annat?

Skymningen dolde hans leende öfver hennes barnslighet och hennes naiva försök att värja sig för hvad hon kallade synd. Han tryckte sakta hennes mjuka arm intill sig och svarade dämpadt:

— Hvad jag kan vara för er, vet jag inte än. Ödets tärning slår aldrig jämna kast; vi lofva ett i dag, som inte morgondagen håller.

— Det är alltjämt er lära, sade hon sorgset.

— Nej — nej, jag har en annan, och den skall jag en gång sjunga för er, när ni själf vill lyssna. — Grefvinnan skall akta sig här, tillade han med förändrad röst, det steget är förrädiskt.

Hon lät honom skydda och leda sig och, trots att hans arm endast helt lätt vidrörde henne, kände hon dess smekande, ömma grepp, men hon var icke lycklig öfver hans omsorger. Hon hade känt sig underligt besviken, när han nästan undandrog sig den vänskap han vid deras första sammanträffande var så villig att ge. Inom henne hade den storm börjat brusa, som skakar ut i rymden tusen hvarför? likt vinddrifna blad.

De behöfde ej tända ljus i tornrummet. Månen lyste in med en skarp, klar glans, som kom föremålen att synas liksom större och djärfvare i konturerna.

Eric slog upp fönstren, så att den friska, svala vårluften fritt fick strömma in. Haqvin tassade rundt på sina filttofflor, tittade på allt och beskref omständligt för Gunvor, hur det gått till vid deras dryckeslag. Han gjorde det så, att hon vämjdes och rysande vände sig bort. Själf var han mycket road.

— Ser du, ur de här dödskallarna drack man. Det var krus, som hette duga, och vi slogo ihop gubbskallarna, så det knakade i deras pannben. Här är pinbänken! Där satte vi den, som ville draga sig nykter ifrån kalaset, och titta på ljusstakarna! Gediget kyrksilfver — ljusen nedbrunna ända i pipan.

— Har grefvinnan sett på utsikten, den är hänförande, afbröt Eric honom. Jag står och ser, hur mitt eget lilla torp skymtar fram vid skogsranden, tätt vid Lögens strand.

Gunvor följde riktningen af hans hand.

— Underligt nog ha vi aldrig varit vid Lögenäs, sade hon, där måtte vara bra vackert.

— Ja, det är det, blandade Haqvin sig i samtalet, bjud oss på en styfvare middag, Eric, så komma vi.

— Med nöje. Bestäm en dag.

— Jag vill hellre komma oväntad, sade Gunvor hastigt.

Eric såg på henne med en egendomlig blick, men sade blott artigt: — Det har Haqvin omöjliggjort; hädanefter skall jag ständigt vänta besök från Bragehall.

Han vände sig inåt rummet och betraktade tyst alla dessa underliga, gamla saker, hvilka voro som sagofragment, svåra att sammanfoga till något helt, men rika på intresse också i sin stympade form.

— Här ville jag gärna bo, sade han, eller jag skulle vilja ge mina bästa drömmar en trygg vrå här, medan jag själf famlade omkring ute i lifvet.

— Och så skulle grefven glömma bort drömmarnas vrå.

— Nej, en vänlig norna skulle leda mig hit ibland. Och hon skulle stanna hos mig och lära mig nya sagor, nya drömmar. Jag kan inte alls längre se det här rummet i samma dager som förr. Nu är här godt och ljust och tryggt.

— Jag trifs också häruppe. Man är så högt öfver människor, liksom i en annan värld, sade Gunvor. Haqvin, vill du inte låta mig få behålla nyckeln? Jag kunde få lust att gå hit upp ibland.

— Jo bevars, men jag kostar inte på några förändringar, och jag tycker här är åtskilligt skräpigt för att det skulle vara trefligt att sitta och fantisera.

— Du skall slippa några kostnader, sade Gunvor kort. Men nu gå vi ned, eljest kan tjänstfolket undra.

Gunvor berättade ej för farmor, att hon fått hand om nyckeln till det förseglade rummet. Hon visste, att hon skulle möta ogillande inkast.

Men det hände ofta, att hon om aftnarna smög sig dit upp. Då gick hon vanligen direkt fram till fönstret, öppnade det och lät blicken glida öfver slätten med dess buktande vägar fram till skogsranden, där en smal insjö glittrade, och där en grå stenbyggnad syntes, närmast som ett kummel mellan träden. Hon hörde då göken gala, än gladt, än tungsint, men för henne blef alltid hans fattiga två toner till ett längtande eko, en suck, hvilken hon ej gaf mål. Hennes tankar voro som vilsna fåglar; de kunde ej hvila, förrän de funnit en plats, där stormen ej rasade och där solen ej förbrände.

Hon uppmanade aldrig Haqvin att göra det omtalade besöket på Lögenäs. Hon tyckte, att hon hellre aldrig for dit än i sällskap med sin man. Där mindre än någonsin ville hon pinas under trycket af hans närvaro, sade hon sig utan att våga eller vilja klargöra den egentliga orsaken.

En förmiddag, när hon och Hillevi voro ute och åkte, sade hon helt hastigt till kusken:

— Bengtsson kan köra Lögenäsvägen. Jag har aldrig varit åt det hållet.

Hon kände, hur blodet rusade upp mot kinderna och var rädd, att barnet skulle märka något, men Hillevi hade lyckligtvis sin uppmärksamhet riktad på annat.

Skall jag köra upp på gården? frågade Bengtsson lugnt, när de kommo närmare.

— Nej.

— Jo, mamma, jag är så törstig.

— Du kan få vatten i en stuga.

— Ja, men hos farbror Erik får jag saft och vatten och kakor, det lofvade han i förgår.

Eric hade då varit på middag vid Bragehall och pratat rätt mycket med flickan, som snart blef vunnen genom hans många historier. Nu klappade hon bevekande Gunvors hand och bad:

— Låt oss vara där bara en liten, liten stund, mamma! Jag skall be farbror Eric tala om en riktigt rolig saga. — Hon hoppade högt från sätet vid tanken på detta nöje.

— Sitt stilla, Hillevi. Du får komma till Lögenäs en annan gång, när pappa är med.

Hillevi började bittert gråta. Ingen saft och ingen saga! Hon fann sitt öde ytterst bedröfligt.

Bengtsson tyckte synd om den lilla och vågade säfligt yttra sig i saken: — Hästarna ä’ nok varma och skulle ha godt af en rast, di me’.

Gunvor satt rak och stel. Hon tröstade icke sitt barn, och hon tycktes ej höra kuskens inlägg. Hon stred med sin egen frestelse och besvarade med »ja, ja!» den röst inom henne, som sade: »res förbi!» Men den andra rösten, den sakta inställsamt hviskande, som ägde tusen lockande, dragande ord, den svarade hon ej; hon endast lät den öfvertala och visste, att den skulle få makt öfver henne.

— Gråt inte, min lilla flicka, sade hon slutligen nästan sträft, du skall få din vilja fram. Men det är inte alls säkert, att farbror Eric är hemma. Håll vid grinden här, Bengtsson. Vi gå upp genom parken.

De stego ur åkdonet, och Gunvor tog sin lilla dotter vid handen. Hon kände sig långt ifrån lugn, ehuru hon raskt vandrade framåt på den breda, solbelysta vägen. Det var, som hon kommit in i en förtrollad skog; den frodiga vårgrönskan täckte vänligt och i gifmildt öfverdåd alla de döda, risiga kvistarna och grenarna. Marken var en enda brokig matta af vårblommor, och bokarna spände sina höga hvalfbågar öfver dungarnas småträd. Det skimrade ljust, bjärtgrönt längst inne bland snåren, det var ormbunkar, som höjde sitt spetsmönster mot en bakgrund af några urgamla ekar. Det var ett kvitter och pip och drillande i luften af tusentals fåglar, ett surr af insekter och öfverallt flögo hvita fjärilar fram i dansande, mjuka rörelser.

— Hvarför går du på tå, Hillevi?

— Jo, mamma, man får visst lof att gå mycket, mycket tyst här, för jag tror, att älfkungen bor här; och jag är rädd att skrämma honom.

— Du lilla sagobarn! Gunvor lutade sig hastigt ned och kysste hennes röda, ifriga mun.

— Mamma, mamma! — den lilla tryckte hårdt moderns hand. — Det prasslade. Jag törs inte se; kommer älfkungen, mamma? — Hon blundade och gick ljudlöst, satte ned de små fötterna ytterst varsamt.

— Det är ju farbror Eric, lilla pyre. Se nu upp!

Gunvor skrattade åt barnets ängslan, men själf hade hon plötsligt blifvit blek, och det kändes så underligt inom henne, när hon såg hans smärta, eleganta gestalt närma sig, skyndsamt, med glad brådska i hvarje rörelse. Hon stannade; det blef alldeles mörkt för hennes blick, så häftigt strömmade blodet till hjärtat vid den okufliga, vilda längtan, som fattade henne att få slå sina armar om hans hals och känna hans hjärta slå mot sitt eget i den lidelsefulla, åtrående takt, hvilken de senaste veckorna kommit henne att ligga vaken timme efter timme i kvalfull ångest öfver att ej kunna komma öfver det stora undret: en kärlek, som blir till allmakt.

Där kunde ha kommit hundratals af societetens vanliga män emot henne, och hon skulle ha förblifvit den konventionella grefvinnan Brage, men endast en, Eric Gyldenlo, äfventyraren och fantasten, kunde hon ej motstå.

— Hvarför stannar mamma? frågade Hillevi otåligt.

— Jag är trött, spring före, du!

Gunvor släppte barnets hand och satte sig på en af de murkna stubbar, det fanns så godt om. Hon såg, hur Eric lyfte flickan högt upp, som om hon varit ett lefvande »hurra!» och sedan lät henne sitta kvar på armen, medan han skyndade vidare med säkra steg. Så går visst en man mot sitt föresatta mål, tänkte Gunvor och lade handen öfver ögonen. Först när han stod tätt framför henne, lät hon den falla.

Hans ansikte var gladt och öppet i detta ögonblick. Pannan lyste hvit mot den eljest solbrynta hyn, och ögonen voro så klara och varma. Han ställde ned Hillevi och sade muntert:

— Här har ni er lilla gisslan igen. Jag behöll henne, tills jag var viss om, att ej både hon och ni bara var en lyckodröm. Jag har väntat — så länge, tycker jag.

— Inte har jag lofvat att komma?

— Med ord? Nej, det tror jag knappt. Därför säger jag inte heller mitt välkommen med ord. Ni känner det?

Hon svarade ingenting; färgen skiftade oroligt på hennes kinder, och hon lät blicken glida bort från honom, när hon stelt sade:

— Hillevi var så törstig, därför lät jag kusken hålla.

— Vi äro visst törstiga alla tre, våren för sådant med sig, sade han uppsluppet. Allt lefvande vill dricka; det är endast drycken, som bjudes olika. Hillevi skall få, och jag hoppas, att ej heller ni, grefvinna, skall försmå min gästfrihet.

— Jag vill ha saft och vatten, farbror Eric?

— Skall bli, min lilla nåd. — Han smekte barnets kinder. — Törs du springa rakt fram här, så kommer du till stora trappan, där tar Nilla emot dig.

— Hvem är Nilla då?

— En liten rar gumma, som kan massor af roliga sagor.

— Då törs jag springa.

Hillevi satte i väg, så att de korta, ljusa lockarna yrde omkring hennes axlar.

— Vill inte grefvinnan taga min arm? Ni ser trött ut. Maj är en fordrande månad; den kommer med de härligaste löften, men den vill ha tack och svar med vår kropps och själs bästa krafter, har ni märkt det?

— Ja, på de senare åren.

— Ni var ett barn, när ni gifte er, förstås. Det är ju betingelsen för alla dylika partier.

— Ja, jag var ett oerfaret och mycket lyckligt barn då, sade hon sakta, i det hon tvekande lade sin hand på hans arm. Farmor valde för mig, eller kanske valde jag själf — så godt jag förstod. Och Haqvin gör mig inte olycklig, men han tråkar ut mig. Jag blir så underligt gammal och förvissnad i min omgifning. Jag tycker aldrig det varit vår på Bragehall.

— Varit, upprepade han långsamt. Ser ni den inte heller nu? Jag ser den hos er, i hela ert väsen som en hägring af era tankar och inre syner.

— Ha vi båda rätt att tala så här vid hvarandra?

— Ja, svarade han lugnt, samma rätt som solen har att värma gräset och rymden att vara vidd för fåglarnas flykt.

— Jag borde aldrig ha kommit hit, sade hon ångestfullt, allting är så lockande och trolskt. Det är, som om världen tvangs att stanna utanför er park, grefve Gyldenlo, och — ja, ärligt sagdt, jag är så rädd att inte hitta ordentligt ut igen.

— Det är jag också rädd för. Lögenäs har en gång i hednatiden varit trollens egendom, och som grefvinnan vet, är flertalet af människors barn mycket rädda för stortrollen, de, som regera enväldigt — de småtroll, som de kunna stoppa bakom skåpet, när det kommer främmande, känna de sig hemmastadda med. Alltnog, »världen», som ni kallar den, har skytt Lögenäs på grund af dess dåliga rykte, att ett gammalt troll bodde kvar vid stranden här, och att det alltid tog något från hvarje besökande, än bara ett lillfinger och än — hjärtat helt och hållet. Det låter grymt, men jag håller af trollfar ändå — fuskar dessutom litet i hans yrke. Vet ni t. ex. hvarför ni kom hit?

— Det har jag ju sagt.

— Visserligen. Men ni skulle kommit förr eller senare ändå, ty vid Lögens strand sitter ett tusenårigt troll och lockar och lockar.

— Trollåt borde ingen lyssna på.

— Då skulle vi gå miste om de vackraste melodierna. Men här är nu mitt slott, sju meter högt och femton meter långt, grått att åse och skröpligt af ålder, men i dag en mäktig borg, ty jag bjuder glädjen till fest därinne. — Han sprang uppför den låga stentrappan och stod höfviskt bugande vid porten, medan Gunvor passerade.

Förstugan liknade en jakthall, där funnos vapen och jakttroféer i oändlighet. Till vänster låg salen, ett långt, smalt rum, ett slags galleri med illa medfarna gobelänger på väggarna. Därinne satt Hillevi och lät Nilla traktera sig med saft, kakor och sagor. De båda hade fort blifvit goda vänner, och så snart Hillevi fick se modern, slog hon ut med händerna och ropade:

— Nej, mamma får inte ta mig! Jag vill inte gå än.

— Har ni inte lust att bese biblioteket så länge? frågade Eric, vänd till Gunvor. Vi kunna ju få in några förfriskningar dit. Hvad vill ni ha? Min enda flaska riktigt ädelt rhenvin? Skall jag taga den?

— Nej tack, jag vill ingenting ha. Göm för all del det ädla vinet. Här komma väl flera gäster.

Han märkte genast den ironiska klangen i hennes röst, och i det han såg henne djupt in i ögonen, sade han:

— Ja visst — bland andra Märta Edelcrona!

— Hvarför nämner ni just henne?

— För att besvara er tanke. Se så, var nu inte rädd för henne eller för något annat! — Han förde henne in i biblioteket, där han sköt fram en läderbeklädd hvilstol åt henne. Hon satte sig, och han lutade sig öfver henne, tog varsamt hennes båda händer emellan sina. — Känner ni inte, hur vi båda stänga världen ute från vår längtan och våra drömmar? Två människor mötas! Hvarför? Det kan man alltid läsa i den enas blick, och förmår den andra ge svar, då äro alla vidare frågor obehöfliga. — De gå redan bredvid hvarandra, de två, och ge och taga i förståelsens lycka. — Vi möttes, Gunvor; tror du, vi skiljas brådt?

Han låg på knä framför henne, hans mörka, glödande ögon veko ej från hennes ansikte, och hans händer kramade hårdt om hennes. Hon kände det, som gaf han i stormande lidelse alla de kyssar, hvilka brände på hans läppar, men icke en sekund ens tänkte hon på att stöta bort honom, bara gå själf, utan dom och utan klagan, men gå för att aldrig komma åter.

Då sprang han häftigt upp och gick fram till ett väldigt ekskåp, på hvars ena gafvel en luta hängde. Han tog den, satte sig på en stol ett stycke ifrån henne och lade instrumentet på knäet.

— Jag tänkte jag skulle sjunga dig till ro, sade han vekt, du får inte gå, inte tro, att du måste det.

— Jo, jag måste, grefve Gyldenlo. Sjung inte! — Hon reste sig och gick stilla mot dörren. — Hillevi, mitt barn, väntar på mig.

— Du käraste! — Han slog an ett ackord. — Låt dina ögon slippa se sig trötta längre mot drömmens blåa land! Gif längtans sjuka fågel luft under vingarna. — Han kastade lutan ifrån sig, så att det kved i strängarna och kom till henne. — Gunvor, du tror, att plikten skall kunna döda kärleken. Kärleken, som endast behöft en kort vår för att bli till blomster inom dig! Skulle vi båda räkna med tid, vore vi främlingar för hvarandra, men man älskar inte efter klockslag, utan efter hjärtats hårda, kräfvande slag. Gå så fri, som du kom, älskade! Och kom — kom åter, när det blir din första plikt.

Hon gömde ansiktet i händerna, och han hörde en förtviflad, hjälplös snyftning. — O, att jag aldrig, aldrig kommit hit; nu är det, som om jag mist både hem och härd. — Hon höjde hastigt hufvudet och såg på honom med en flammande blick:

— Är det så ni stjäl er till kvinnors kärlek, Eric Gyldenlo? Ni tar den ofödda känslan ur deras inre och ger den namn. Kärlek och längtan efter den famn, där all oro kunde domna, finnes det väl inom hvarje kvinna, men är det rätt att rycka upp en planta för att se, om den växer? Är det värdigt en ädling att locka sin väns hustru och att tvinga fram hennes fördolda tankar? Jag har kämpat med de frestande rösterna inom mig, kämpat till det yttersta, ty jag ville segra! Nu bryter ni er plötsligt in genom förskansningen och ber mig se, hur svag och fattig jag är. Hvarför, hvarför skulle jag älska er, som stört min dröm om fred?

Han stod på något afstånd ifrån henne utan att sänka blicken och utan att blygas. Snarare föreföll det, som han mera lyssnat till hennes vibrerande tonfall än till själfva orden, och som han sett i njutning på hennes skiftande minspel. Han strök upp håret från pannan och tycktes vakna till verkligheten, när hon slutat.

— Ni har talat länge och mycket, sade han, tyvärr har jag just ingen aktning kvar för ord. Det var väl grefvinnan Brage, som satte upp det något omständliga konceptet, inte Gunvor Eiden, den unga kvinnan, som jag sett djupt in i ögonen, medan den höga nåden talat. Tack, Gunvor, för blicken, som icke ljög, för munnens skälfvande spel, för rodnadens varma lek! Visst har jag kommit som fredstörare, hur kunde det vara annorlunda? Det rår hvarken du eller jag för, barnet mitt.

Hon ryckte till.

— Det smekordet fick också Amelie?

— Ja, ofta! Det är det vackraste och finaste vi män kunna säga till den kvinna vi älska. Och jag har hela min lifsdikt skrifven med hjärteblod från kärlekens offerfester.

— Det är inte kärlek, detta att ge åt den första, bästa. En och ingen, ingen mer, skulle jag älska.

— Har det aldrig händt er, att ni plockat en stor bukett rosor, hållit af dem och så — lagt dem ifrån er, när ni plötsligt fick se en enda, fagrare än alla de andra, och att ni sedan uteslutande tänkt på den sist funna rosen. Föreställ er, att den undgått er, aldrig kommit inom räckhåll, då hade ni ändå kunnat drömma om den, men säkert tagit vara på de många för att i alla fall få rosendoft. Nu har jag ändtligen funnit den enda rosen, Gunvor.

Han tog hennes hufvud mellan sina händer och kysste hennes panna och ögonlock. Hon drog sig ej undan. En underlig slapphet fick makt med henne, hon orkade ej slita sig ifrån den hvila hans famn erbjöd. Och hon förstod i denna stund, hur hela hennes varelse burit osynliga fjättrar, hvilka nu brusto. Det var, som när den stackars, gråa puppan till sist får brista och fjärilen flyger ut i solskenet. Hon höjde armarna och andades djupt, så sänkte hon dem åter, lade dem på hans skuldror och sade lågt, under det att stora tårar glimmade i hennes ögon:

— Jag drömde om att göra dig god och stor, Eric, nu blir det väl ondt af alltsammans. Jag älskar dig, älskar dig, men det är ju i synd och mörker, utan rätt. Stackars oss, som inte kunde gå hvar sin väg.

Hon knäppte sina händer bakom hans nacke och tryckte sin heta kind mot hans.

Det bultade på dörren.

— Mamma, mamma, jag vill gå hem.

— Hillevi!

Gunvor öppnade genast för barnet, men hon såg ej på sin lilla flicka.

— Hvad gör ni?

Gunvor svarade inte, men Eric lyfte den lilla högt upp på armen och sade: — Vi se in i solen!

— Får jag det med!

— Du är för liten än.

— Säg adjö nu, Hillevi, sade Gunvor hastigt. Hvad tror du Bengtson tänker, kanske att — trollen tagit oss. — Hon log halft vemodigt mot Eric. Så tog hon Hillevi vid handen och gick ut, åtföljd af Eric. Genom parken sprungo de i kapp alla tre, och när Bengtson fick se dem, skrattade han i mjugg och mumlade:

— Tockna lyckans guldfåglar kan nog flaxa stad; inget att grublisera öfver, baraste lek hela lifvet; en annan sitter hårdt i’t många gånger.