ALEXIS KIVI och hans roman SEITSEMÄN VELJESTÄ

Av

ARVID MÖRNE

Helsingfors, Aktiebolaget Ateneum, 1911.

INNEHÅLL

 Förord
 Alexis Kivis levnad.
 En studie över "Seitsemän veljestä"
    I Handling
   II Karaktärer
  III Plats i litteraturen. Litterära inflytanden på
         komposition och karaktärsteckning
   IV Stil
    V Slutord
 Noter.

Förord

Min studie över romanen Seitsemän veljestä (Sju bröder) fullföljer en dubbeluppgift. Den vill kritiskt belysa, det originella verket. Men därjämte avser första kapitlets refererande framställning, att så ingående som möjligt återgiva innehållet för de läsare, för vilka finska texten är obegriplig. Den inledande teckningen av diktarens liv förklarar i många avseenden romanen och, torde försvara sin plats även med hänsyn till att någon utförlig Kivi-biografi på svenska härtills, icke funnits. Den stöder sig på tillbudsvarande litteratur och skaldens i Finska litteratursällskapets arkiv befintliga brev. Någon biografisk forskning av större omfattning ingår icke i detta arbetes plan och är så mycket mindre av nöden, som en studie över Alexis Kivis diktargärning i dess helhet kommer att utarbetas av doktor V. Tarkiainen. Att jag mottagit impulser av samma författares grundliga och idérika arbete om Seitsemän veljestä, bör har erkänsamt nämnas.

Vid hänvisning till texten har anlitats den av O. Manninen, V, Tarkiainen och Y. Koskelainen redigerade tipplagan (illustrerad av A. Gallén-Kallela). Originalupplagan, tryckt i Finska litteratursällskapets novellbibliotek, är, som känt, svåråtkomlig för de flesta läsare. Skiljaktigheter mellan densamma och den av mig anlitade texten, som äga någon betydelse för min framställning, skola omnämnas.

Slutligen ber jag att få uttala ett tack till Magister Otto Manninen för de värdefulla upplysningar han givit mig beträffande Kivis språk och till Magister Hugo J. Ekholm, som bistått mig vid avfattningen av citatöversättningarna.

Grankulla i oktober 1911.

Arvid Mörne.

ALEXIS KIVIS LEVNAD.

I Palojoki, en enslig skogsby i Nurmijärvi, föddes Alexis Stenvall den 10 oktober 1834.('Alexis Kivi' är författarens pseudonym, som småningom undanträngt hans borgerliga namn.) Fadern, Erik Johan Stenvall, var skräddare, modern, Anna Stina Hamberg, smedsdotter från Tusby.

Hösten 1846 skickades Alexis till Helsingfors för att skolas.[1] Vistelsen i huvudstaden lade grunden till hans bokliga bildning och sålunda även till den skaldegärning hans tidigt framträdande poetiska anlag förebådade. Under de första åren gjorde han skolarbetet väl ifrån sig. Han lärde sig nöjaktigt det för honom främmande undervisningsspråket. Måhända hade han dock vunnit någon ringa kunskap däri redan under de tidigare barnaåren hemma i Palojoki. Genom sitt läge vid språkgränsen stod denna by i förbindelse med närliggande svenska näjder och fadern hade lärt sig svenska i Helsingfors, där han i sin ungdom varit bosatt.

Emellertid företedde den blivande skaldens skoltid i stort sett ett sorgligt skådespel. Efter tre års fåfänga ansträngningar att komma upp från tredje klassen i högre elementarläroverket avbröt han sin skolgång hösten 1852. Huvudorsaken till misslyckandet låg i tröstlösa ekonomiska förhållanden. Föräldrarnas tillgångar förslogo icke till sonens underhåll. Han fick både svälta och frysa i de torftiga hybblen, där han inackorderades. Den mat, som skickades hemifrån, än med en äldre broder, som till fots färdades den långa vägen från Palojoki till staden, än på någon bondes lass, hann icke till, och sändningarna blevo dessutom med tiden allt knappare. Svältdieten under dessa uppväxtår anses ha grundat den ohälsa, som sedan skulle fördystra Stenvalls hela liv. Och även en annan omständighet bidrog till att dagern faller grå och trist över hans skoltid. Den blivande skalden-proletären måste redan nu låna pengar för sin torftiga utkomst och känna tyngden av detta oslippliga ekonomiska beroende, denna ständiga osäkerhet för morgondagen som vid mognare år i sin mån skulle bidraga till hans ödes dystra gestaltning.

Emellertid fortsättas studierna hemma i Nurmijärvi. Sommaren 1857 anträffas Stenvall i ett 'studentbageri', startat av några universitetsdocenter och för tillfället förlagt till Ingvaldsby i Kyrkslätt. Det brev han härifrån sänder sin vän August Robert Svanström (född i Helsinge 1838, död som forstmästare i Helsingfors 1901) är betecknande för hans levnadsförhållanden under ynglingaåren. Ett avsnitt därur lyder:(Brevet är skrivet på svenska)

'Så har det då omsider lite ljusnat för dig. Men jag, hvad skall jag säga? Samma oro, rastlöst samma inre stormar, samma, ja kanske ännu värre, yttre omständigheter. O, ingen förfriskning, ingen hvila! Store Gud, haf förbarmande! — Ofta har jag önskat att det lutade till lifvets kväll och jag fick lägga mig sofva, ty jag tröttnar. Här har jag stått alldeles utan något stöd hela sommaren. Ingen kopek har kommit till mig. Min värd björnar mig och mina kläder slitas ut. — Min nervsvaghet har tilltagit, kallsvetten rullar kring mina lemmar då jag skall läsa och följa med i de onaturligt långa läxorna.'

Under sådana förhållanden blev Alexis Stenvall student hösten 1857 vid tjugutre års ålder. Hans skaldskap stod vid denna tidpunkt i sin första knoppning. Några saker av hans hand, som kommit till före studentåren, äro till sitt innehåll kända genom hörsägen, men undan förstörelsen torde icke ha räddats andra manuskript av värde än den lilla berättelsen 'Koto ja kahleet' (Hemmet och bojorna), enligt Tarkiainens antagande författad 1851 eller 1852. Den unga författarens skarpa observation av verkligheten och hans målande, friska stil föregriper en senare tids realism och vittnar gott om hans läggnings originalitet. Ett fragment, 'Bröllopsresan', som torde utgjort en förstudie till 'Nummisuutarit', tros ha varit skrivet på svenska. Stort intresse erbjuda några av Tarkiainen samlade uppgifter angående en liten humoresk, som fadern påstås ha kastat på elden i förargelse över dess innehåll. Där avbildades nämligen skräddaren själv och en bonde från grannskapet i en löjlig situation vid ett av de supgillen Alexis tidigt fått bevittna i hemmet och hembyn. Förmågan att uppfatta det karaktäristiska i vardagsföreteelser, som andra människor funno intresselösa, och en flödande humor synas redan nu ha utmärkt honom. Inblicken i superiets tragiska moment vanns väl också mycket tidigt för att ytterligare fördjupas då turen att duka under för alkoholens frestelser kom till honom själv.

När Stenvall blev student, hade han redan samlat en rik fond av livserfarenhet. Karaktäristiskt nog voro hemmet och hembyn skådeplatsen för de flesta upplevelser; av betydelse för hans framtida diktning. Av sin moder hade han mottagit djupa religiösa intryck. Hon säges ha tillhört, 'de väcktas' krets. Sannolikt var det moderns starka religiösa intressen, som gåvo anledning till föräldrarnas bekantskap med den pietistiske författaren J.F. Bergh.[2] Dennes kapellanstid i Nurmijärvi; infaller före Alexis skolår, varför någon personlig beröring dem emellan föga kan förutsättas. Men berättelserna om Berghs verksamhet och intrycken av den pietistiska; rörelsen, som enligt M. Rosendal efter Berghs tid framträdde i Nurmijärvi; med ännu större kraft än förut, ha övat ett betydelsefullt, inflytande på författaren av Seitsemän veljestä, Yö ja päivä och Lea. Den religiösa litteraturen var den enda han redan som barn lärde känna. I hans hem fanns t.o.m. en bibel — den enda i byn. Att denna lektyr tidigt befruktade hans fantasi, ser man av en tradition, som förmäler, att han som barn företog sig att förse väggen vid ugnen med ett konstverk i tjära, föreställande himmeln och helvetet. Djävlarnas eldgafflar voro utförda med skrämmande realism. Under lekstunderna, då andra parvlars fantasi kretsade kring allehanda profana uppslag, uppgjorde unge Alexis planen till en kyrka av sten, som bybarnen under håns ledning uppförde på backen ovanför huset med det brutna taket, där Stenvalls bodde.

Men detta inre liv av religiös grundfärg, som utmärkte Alexis Stenvalls barndom, släckte icke den starka kärlek till livets och naturens verklighet, som var honom medfödd och ur vilken både hans karaktärstecknings flödande humor och hans naturpoesis mäktiga stämningar en dag skulle välla fram. På denna punkt är Stenvalls läggning rakt motsatt Wecksells, så många gemensamma drag man än kan varsna hos dessa två. Stenvall äger själv en fond av sina stora karaktärers sundhet. Han är friluftsmänniska, skogsgångare, jägare framför allt. Att få komma hem till Palojoki och jaga var under de trista skolåren i Helsingfors hans stora längtan. En höst, när hans broder Albert, som besökt Helsingfors, anträdde hemfärden till Palojoki, följdes han av Alexis ett långt stycke och utfrågades om hemförhållandena — om man jagat i utmarkerna bortom Vanda å (samma trakter, som utgöra skådeplats för händelserna i Seitsemän veljestä) om man gillrat snaror för orrar och tjäderungar o.s.v. Han älskade inget annat nöje så högt som att vandra med bössa i hand genom hembygdens susande furumoar, bestiga höjderna och skåda ut över de vajande topparnas hav.

Men så som hans levnadsförhållanden gestaltade sig, kunde han icke slå sig ner i Nurmijärvi. Genom moderns död (1863) brast ett av de starkaste föreningsbanden mellan honom och födelsebygden. Tre år senare dog fadern och hemmet upplöstes. Alexis lever i Helsingfors, sysslande med studier som aldrig skulle ge bröd och kämpande med svälten och skulderna. Redan på slutet av femtitalet utbyter han likväl ibland sitt rum i staden mot en lantlig fristad i Sjundeå, där hans bror Juhani arrenderat Purnus lägenhet, och senare skulle han i denna socken finna en hemvist för livet.

År 1859 mottog Finska litteratursällskapet tre dramatiska manuskript, vilkas författare aspirerade på priset i en av sällskapet utlyst tävlan. Det segrande diktverket var ett ungdomligt och något för episodrikt, men obygdsdystert och lidelsemättat sorgespel, spunnet kring Kalevalas Kullervoskildring. Då namnsedeln bröts, befanns författaren vara studenten Alexis Stenvall. Detta prisbelönade manuskript, som åtminstone delvis var skrivet på vers, har förkommit. En ny version, tryckt 1864 på Finska litteratursällskapets förlag, är avfattad helt och hållet på prosa. Den bär på titelbladet diktarnamnet A. Kivi, vid vilket Stenvalls stigande rykte med tiden länkas allt fastare, medan hans borgerliga namn allt mer sällan nämnes.

Stenvalls diktarbana var börjad, men för vanlig mänsklig framsynthet föreföll den på samma gång nära sitt slut. Så orimligt hårda voro den unga skaldens ekonomiska villkor, och de endast försämrades med åren. Jag har haft så små inkomster, skriver han många år senare i ett brev till Th. Rein, "så där ett par hundra mark i året, i allmänhet, inte ens det, och när de till sist ha utfallit, ha gapande hål (kiljuvia läpiä) funnits att fylla. Det pris jag fick av senaten, av det gick största delen till skulder, som jag under loppet av tio år, ja ännu flera, hade gjort för att leva, då jag ej hade hjälp av någon." (Detta och följande brevcitat ha av mig översatts från de finska originalen.)

Detta yttrande (bland tiotal andra i Stenvalls brev) visar vad det ville säga att leva av att dikta i 1860-talets Finland. Stenvalls sinne var ständigt fyllt till bräddarna av leda och förtvivlan över de ekonomiska förhållandenas hopplöshet. I samma brev, skrivet då han med Seitsemän veljestä fullbordat den diktargärning eftervärlden skulle erkänna såsom den största inom finska litteraturen, yttrar han:

"Skriv inte till mig en enda brevlapp före min ankomst till Helsingfors; ty jag har beslutit bränna oöppnade alla brev, som jag nuförtiden får, annars förblir jag inte frisk och arbetsduglig. De äro inte några glada brev, utan kalla, dystra (kylmiä, synkeitä) erinringar av björnarna (Nu då de sett i tidningarna, att jag fick litet pängar; men lyckligtvis har jag inte åt någon annan av dem lovat dessa pängar utan endast för detta hål, som det är fråga om). Ja ett par kalla brev ha redan kommit och mer väntar jag än, och denna allt som oftast förnyade lek skulle till sist göra av mig en hypokondrisk världens och människornas fiende, skulle alldeles ta livet av mig. Men därför har jag beslutit kasta på brasan (oöppnade) alla brev till mig (utom ett som jag väntar med nästa post från agronomen (Th. Forsell, en av Stenvalls bekanta, hos vilken han ville bli lantbrukspraktikant. Att få bli inspektor på någon egendom var vid denna tidpunkt hans framtidsdröm.) och vars stil jag känner igen redan på långt håll). Där må de bli till aska, och inte brinner där ju då kärlek och pängar."

Det är sant, att Finska litteratursällskapet tryckte flera av Stenvalls alster. Men då man vet, att honoraret för Seitsemän veljestä, en frukt av ansträngt arbete under många år, utföll med sjuhundra mark, varjämte författaren ålades att med hundra mark likvidera A. Törneroos, som genomsett manuskriptet, genomskådar man arten av det beskydd, som skänktes den nödställda diktaren.[3] Han möttes av en färglös välvilja, som knappast överskred gränserna för de formella skyldigheter sällskapet icke kunde undgå att fylla mot vilken som hälst av de få finskspråkiga författarna. En annan ståndpunkt intogo — när det gällde att handla — endast två av de ledande personerna. Den ena var professorn i finska, lyrikern August Ahlqvist. Till hans ansträngningar att strypa Stenvalls diktning skall jag återkomma. Här må endast sägas, att redan hans anmälan av 'Kullervo' i 'Suometar' 1865 är hållen i en ton av översitteri och röjer fullkomlig oförmåga att förstå författaren. Den andra, Fredrik Cygnaeus, skola Stenvalls biografer alltid nämna med vördnad och tacksamhet. Fredrik Cygnaeus skrev om 'Nummisuutarit', den oförgätliga komedin ur Palojoki-allmogens liv, en förstående och vidsynt kritik, hävdande detta verks banbrytande betydelse för en framtida finsk scen och dess rätt till en framskjuten plats inom komedidiktningen överhuvud. Med ett snillrikt votum till förmån för Stenvall (avgivet i april 1865) bidrog Cygnaeus till att skaffa honom ett litterärt statspris om 2,500 mark. Minoriteten inom prisnämnden hade med denna uppmuntran 'åt en lovande skriftställare' önskat hedra Johan Ludvig Runeberg.

Men jag återvänder till Stenvalls levnadsförhållanden. Att en förvånande rik poetisk produktion tog vid, sedan 'Nummisuutarit' 1864 hade fullbordats, berodde på att skalden fått ett hem, där lugn och omvårdnad beskärdes honom. I hans sjuklighet och nervositet, som senare skulle leda till sinnesförvirring, inträdde för någon tid ett stillestånd. Den person eftervärlden främst får tacka för att Alexis Stenvall räddades åt livet och dikten var fröken Charlotte Lönnqvist. Hon var en god och anspråkslös kvinna. Nitton år äldre än hennes skyddsling, hade hon av sympati för hans person och medkänsla för hans belägenhet berett honom en fristad i sitt hem på Fanjunkars i Sjundeå. Denna handling blir icke mindre vacker genom att dess utövare knappast anade vilken insats därmed gjordes i Finlands kulturhistoria. Då Stenvalls verk skrevos på finska, voro de sannolikt lika obegripliga för fröken Lönnqvist som för den övriga omgivningen i Sjundeå.

När Stenvall slog sig ner på Fanjunkars, var just ett sådant lantligt hem som detta, där han förfogade över ett eget, fridlyst arbetsrum, ägnat att skänka hans sinne jämnvikt och göra hans liv lyckligare. Det gav honom trygghet och med den följde ökad skaparförmåga och skaparglädje. Men med tiden inger honom den svenska bygden allt starkare känslor av vantrevnad. Han längtar tillbaka till Nurmijärvi, till allmogen där borta och kanske än mer till de vida, ekande furumoarna. Denna längtan bevingar vart ord om hembygdens natur i Seitsemän veljestä. Ur den strömmar en underbar, romantisk dager kring de annars så verklighetstrogna skildringarna.

En samlad bild av Stenvalls uppfattning om Sjundeå och hans hemlängtan får man genom följande brev till Kaarlo Bergbom, skrivet 1869:

— — "Här i Sjundeå lever jag som en främling. Här har inte ett enda drag ur folklivet dröjt kvar i mitt sinne. Bondens inre värld är ingalunda (här) tom, men i mitt tycke för det mesta utan djup. Du vet nog inte riktigt vad du säger om honom (bonden). Gemensamhetskänsla mellan grannarna existerar inte alls; varje familj lever endast för sig. Du hör inte just härstädes uttrycket; 'Men vår bys pojkar!'. (Mutta meidän kylän pojat) — Måhända är han likväl bättre än jag tror, i fall man studerar honom noggrannare. Jag har just inte haft lust att närma mig honom. Men ett är i alla fall säkert: bonden härstädes står fjärran från det rika andliga liv, som finnes i den finska bondens bröst. Höga äro mina tankar om denna senare, isynnerhet nu, då jag något lärt känna den svenska mannen. (I honom finnes dock bra mycket finskt blod). Jag ville hålla den finska allmogen för den mest humoristiska i världen, den äger i mitt tycke ett djupare inre än någon annan. Då jag nämner humorn, avser jag här den naturfriska, inte den sjukliga, vars källa är ett lidet skeppsbrott på livets hav. Jag avser den komik, vars yttersta grund dock är ett gott men starkt och friskt hjärta. — Hur som hälst; men jag längtar redan starkt bort härifrån, från den svenska befolkningen, för att få höra finska språket omkring mig. Mitt liv här är obeskrivligt enformigt. Jag kommer inte tillrätta med bönderna, och ännu mindre har jag kommit i någon gemenskap med ståndspersonerna. Och jag hartillbragt dessa två sista år nästan som fången i tornet. På de tre sista månaderna har jag dock roat mig med jakt och kom på denna tid över fågel i mängd, 98 stycken, tjädrar, orrar, järpar och därtill ännu två ripor. På mina expeditioner har jag begagnat både bössa och snaror. Men fåglarnas maner togo till slut hämnd på mig. De sista dagarna, då jag vandrade mycket våt i skogarna, ådrog jag mig en svår förkylning, som slutligen kastade mig i en häftig febersjukdom för en vecka; men nu börjar jag redan bli karl på nytt. Men ledsnaden faller över mig igen med mördande tyngd; ty snön spärrar var väg till skogarna, och inte kan jag ju alltid skriva. Nu skulle några roande böcker göra gott."

Efter Nummisuutarit fullbordades 1865 femaktsskådespelet Karkurit — Flyktingarna, 1866 Kihlaus — Trolovningen, (fars ur allmogelivet i en akt) och Kanervala (lyrik), 1867 skådespelen Canzio (fem akter), Leo ja Liina (en akt) och Yö ja päivä — Dagen och natten, (en akt). 1869 trycktes enaktsskådespelet Lea, författat något år tidigare, 1870 romanen Seitsemän veljestä — Sju bröder, och 1871 enaktsskådespelet Margareta.[4]

Seitsemän veljestä, som våren 1870 publicerades i Finska litteratursällskapets novellbibliotek, är en brett anlagd skildring ur allmogelivet i skaldens hembygd och intar jämte Nummisuutarit främsta rummet i hans vittra produktion. Denna roman hade framgått ur många års hängivna bemödanden såsom ett av dessa stora verk, där inspirationens mäktiga flöde uppsuger allt vad diktarpersonligheten äger skönast och ädlast. Men just detta arbete, som i eftervärldens, ögon utgör en av den finska andens förnämsta insatser i litteraturen, inbragte sin skald de bittraste missräkningar, August Ahlqvists ovilja mot Stenvall blossade nämligen upp i full låga i en kritik, som trycktes i Finlands Allmänna Tidning den 20 och 21 maj 1870 omedelbart efter det boken delats ut till novellbibliotekets abonnenter och som oaktat sin brutala form övade ett långvarigt inflytande på opinionerna om Stenvalls diktning.[5]

I vår tid, då likväl så mycket tåls inom journalistiken, vore någonting sådant som händelsen mellan Ahlqvist och Stenvall knappast tänkbart. Om ett originellt och uppseendeväckande skaldeverk nu angreps med sådana smädelser, som Ahlqvist utslungade mot Seitsemän veljestä, — om dess innehåll refererades grovt oriktigt, alla dess 'stötande' poänger staplades upp, men dess oförtydbara ideella syftning förtegs och om denna kritik utmynnade i påståendet, att verket var 'en löjlighet' och 'en skamfläck' för landets litteratur, då skulle i vår tid en opinionsstorm bryta lös. August Ahlqvist, den högt uppburna vetenskapsmannen och skalden, en av finska kulturens främsta banerförare, handlade emellertid just så mot Alexis Stenvall. Men någon opinionsstorm bröt icke lös, ej häller förmärktes någon vind eller ens någon fläkt. Åtminstone ej i offentligheten. Litteratursällskapet vidtog tvärtom en åtgärd, ägnad att göra den ojämna kampen mellan Ahlqvist och Stenvall ännu ojämnare. Sedan novellbibliotekets abonnenter fått sina exemplar, fattades det för diktaren ödesdigra beslutet att icke låta sälja arbetet i bokhandeln. Så förgingo tre år, tills litteratursällskapets skönlitterära kommitté, som rekommenderat romanen och därför blivit strängt tillrättavisad av Ahlqvist, blev färdig med sitt försvar och befordrade det till tryckning.[6] Det fogades in i boken före texten för att värja både kommitten och skaldeverket mot alltför hårda domar. Och nu fick allmänheten äntligen köpa 'Seitsemän veljestä'. När detta skedde, på våren 1873, fanns Stenvall ej längre i livet. Även om han bevittnat den förödmjukande kvarstadens upphävande, hade han knappast anat, hur snart det skyddande företalet skulle glömmas, hur länge hans dikt skulle leva.

Med tiden begränsades Ahlqvists inflytande på uppskattningen av Seitsemän veljestä alltmer till den svensktalande bildade klassen i Finland, som hyste höga tankar om hans litterära insikt och saknade möjlighet att döma själv. Dock torde också de savolaxiska studenterna, vilkas inspektor han var, länge nog påverkats av hans uppträdande, så mycket mer som för Stenvall ogynnsamma opinioner inom den finskspråkiga publiken oberoende av Ahlqvist synes ha framträtt just i Savolax.[7] Men flertalet bland de finsktalande bildade insågo småningom Ahlqvists misstag. E. Aspelin-Haapkylä har i sina Kivi-uppsatser i 'Aika' framdragit nya bevis för att Stenvalls diktning i sin helhet tidigt väckte sympatier även inom de ledande finska kretsarna, (ehuru dessa togo sig uttryck i handlingar till den förorättade diktarens försvar, först när sådana ej mer behövdes). Som ett symptom åberopas bl.a. Yrjö Koskinens tal vid Finska litteratursällskapets årsmöte 1876. Snellmans' uppskattning av 'Seitsemän veljestä' framgår ur litteratursällskapets granskningskommittés tidigare nämnda försvarsskrift, vars mest vägande rader, enligt Tarkiainehs utredning, författats av honom.[8] Inom den unga generationen funnos många som ställde Stenvalls roman högt. Bergbom var hans vän och rådgivare och hjälpte honom i mellanhavandena med litteratursällskapet. F. Peranders förstående-uppskattning av Seitsemän veljestä träder i dagen i hans tal vid avtäckningen av vården på diktarens grav, Aspelin-Haapkyläs i hans föredrag på österbottningarnas årsfest 1872 och i hans dödsruna över Kivi i Suomen Kuvalehti vars utgivare, Julius Krohn (Suonio) trycker några utdrag ur romanen i sitt blads spalter. I en ledsagande not säger han sig vilja ge spridning åt "något Varmhjärtat och några humoristiska stycken ur denna ensidigt klandrade bok, Såsom ett prov på det snille och den fantasikraft författaren också här lagt i dagen, ehuru man visserligen önskat, att brödernas råhet på andra ställen framträtt i mindre ursprunglig form och ehuru boken överhuvudtaget icke kan sättas i händerna på barn och ungdom".[9] På reservationen i dessa rader låg starkare tonvikt vid deras framträdande, då intrycket av Ahlqvists förkastelsedom ännu var nytt, än en läsare i våra dagar kan varsna. Den enda kraftfulla protest, som höjdes från de ungas läger, var B.F. Godenhjelms korta anmälan i 'Kirjallinen Kuukauslehti'. Tyvärr framträdde den först i maj 1871, således ett helt år efter kritiken i 'Finlands Allmänna Tidning'.

Ahlqvists förråd av invektiv hade ingalunda uttömts i allmänna tidningens spalter. Nya angrepp följde. Den 7 april 1873, några månader efter Stenvalls död, utlåter sig Ahlqvist i Helsingfors Dagblad om kvasi romanen eller novellen Seitsemän veljestä. Den fullkomliga frånvaron av all konstform i denna produkt, yttrar han, "den ständigt återkommande råheten i dess skildringar, den skymfliga dager dessa kasta över vår allmoge; och slutligen det odrägligt tillskruvade i författarens språk, allt detta väckte hos mig vid arbetets genomläsande harm och bestörtning. Detta sammelsurium av en redan delirerande fantasis förryckta bilder skulle då verkligen vara, såsom man på ett visst håll föregav, en produkt av det nationellt finska konstsinnet!"

I sin egen tidskrift, 'Kieletär', hade Ahlqvist redan hösten 1871 i en kritik av ett annat arbete med några rader svartmålat Seitsemän veljestä och snärtat till Godenhjelm för dennes avvikande mening. Att Stenvall blivit sinnessjuk inverkade icke på bedömarens ton, som är oförändrad också kritiken över 'Margareta' i 'Kieletär' 1872. Här avger Ahlqvist emellertid en förklaring över sitt uppträdande. Han hade 'genom att säga sanningen' velat värja finska litteraturen för den fara 'vilken hotade både denna litteratur och finska språket genom såväl tankeinnehållet som den språkliga formens vanvård' i flera av Stenvalls arbeten. Dennes litterära bana, 'denna besynnerliga lek', enligt Ahlqvists uttryck, var emellertid numer ändad med en förfärlig katastrof, 'vilket må lända framtida författare och deras vänner till lärdom'.

När Ahlqvist följande gång (den sista) i 'Kieletär' återkommer till Stenvall, sker det för att i en elva sidor lång artikel rekapitulera på finska vad han förut skrivit i 'Finlands Allmänna Tidning' och 'Helsingfors Dagblad'. En författare i landsortsbladet 'Hämeetär' hade sagt, att 'Nummisuutarit' och 'Seitsemän veljestä' i sin kraftfulla ursprunglighet uthärda jämförelse med Walter Scott, Dickens, Cooper och Björnson och detta påstående gör Ahlqvist alldeles utom sig. Han skriver: "Enligt A.W.L. (författaren i 'Hämeetär'), var Kivi således icke blott snillemonstret Scott-Dickens-Cooper-Björnson, utan helt enkelt finska litteraturens Messias, som kantänka kunde väntas anlända riktigt med profeter (sannolikt betraktade hr. A.W.L. sig själv som denna Messias' Esaias?!) Och ändå, utropar hr. A.W.L. i samma andetag, utgjorde språket ett hinder också för honom! Vad hade han icke blivit, om han förfogat över ett så fullständigt utbildat språk som engelskan! Ja, ja, — ändå! — — Messias var således ändå ingen Messias, och hr. A.W.L ingen Esaias. Skada!"

Uppsatsen är alltigenom ett under av grovhet och elakhet Det fastslås i förbigående, att Kivis lyrik visar, att versmåttet, samklangen och den språkliga utsmyckningen äro okända ting för honom och att han tycks ha känt sig mest dragen till dramatisk fabrikation — "konst kan man icke kalla det, som hans verk på detta område frambringa, då konsten uppstår genom samverkan mellan reflexionen och den medfödda naturgåvan, och detta samband saknades hos Stenvall". Och så kommer kritikern till Seitsemän veljestä. "En så narraktig och barnslig bok som denna 'roman' torde icke finnas i mången litteratur", lyda de inledande orden, varpå följer: en ny vidräkning med litteratursällskapets skönlitterära utskott, vars försvar numer föreligger, en komplimang åt Krohn för reservationen i hans korta uttalande i 'Suomen Kuvalehti', en förnöjd antydan, att boken rönt ringa efterfrågan bland publiken, och ett långt referat av innehållet, i ingenting väsentligt avvikande från framställningen i 'Finlands Allmänna Tidning'.

Slutorden, de sista Ahlqvist, så vitt jag känner, offentligt yttrade om 'Seitsemän veljestä', lydde: "Man måste både skratta åt detta verk och skämmas för det, det kan icke döljas. Framför allt är det en skam för Finlands allmoge genom att det ger sig ut för att vara — och även sagts vara — en bild ur folklivet, gjord efter naturen. Ingenting är så föga samt som ett dylikt antagande. Kivis kludderier i denna.'berättelse' äro lika litet bilder ur det finska som ur något annat folkliv eller överhuvud ur något liv, som rör sig på denna jord; de äro endast regellösa hägringar av en förvillad fantasi, dem en människa vid fullt förstånd på inga villkor kan kalla konstverk".

Härmed slutar denna litterära fäjd, som från Ahlqvists sida fördes med så mycken kraft och konsekvens. Stridens följder äro numer icke svåra att överblicka. Under de årtionden, som förflutit sedan dess, ha Stenvalls verk slagit igenom hos publiken, som ingen annans, De läsas nu med hängiven beundran av hela den finskspråkiga delen av nationen. Författarnamnet Alexis Kivi är vordet finska litteraturens största. För den svenska publiken i Finland, och Sverige är detta författarskap däremot främmande. Översättningar, som kunde giva djupare inblick däri, saknas[10] och ytterst litet har skrivits om Alexis Kivi på svenska. Det existerar sedan gamla tider något slags fördom mot honom, vårs första uppkomst otvivelaktigt bör sökas i intrycken av de Ahlqvistska kritikerna.

Men från denna översikt av bokens öden är det tid att återvända till författarens. Följderna av Ahlqvists uppträdande och litteratursällskapets åtgärd visa sig efterhand. Den 12 september 1870 skriver Stenvall till Bergbom:

— — "Jag har denna sommar hört så många sårande tillmälen (loukkaavia soimauksia) om 7 bröder. Underligt hur begärligt de hugga i! Och ingen av dem har läst själva boken utan endast Ahlqvists kritik, antingen läst den eller hört talas om den. Detta har varit mycket plågsamt för mig ätt höra i detta mitt sjukliga, irriterade tillstånd och har utgjort ett stört hinder för min hälsas förbättring. Men jag vet, att också mången av mina s.k. vänner med glädje ser, att Ahlqvists hjältedat får stå i fred och utföra sitt värv. Det betyder ingenting, att Cygnaeus' artikel följer boken som tryckt, den läsa blott de få fennomaner, som ännu köpa denna bok; likadant är Kuukauslehtis inflytande, även om i dess spalter funnes en gynnsammare granskning. Men detta är dock den värsta omständigheten: inte en enda förläggare har förtroende för mina alster, och därför skriver jag med så kallt och hopplöst sinne, då hoppet om lön är så alltigenom svagt." — — —

Sådant var det Ahlqvistska fälttågets inflytande på Stenvalls liv.

Ett blidare öde än Seitsemän veljestä rönte ett annat av hans sista arbeten, enaktsskådespelet 'Lea'. Denna vackra pjes, vars handling försiggår i Palestina i Jesus' omedelbara närhet och uppbäres av kristendomens ödmjukhets-, broderlighets- och försoningstankar, inbragte den misskända skalden en av hans livs få segrar. I finska teaterns historia utgör Lea-premiären — den 10 maj 1869 — ett av de dyrbaraste minnena. Då uppfördes första gången en pjes på finska i Helsingfors' för tiden nya och storstilade teaterhus. Till den utomordentliga framgången bidrog huvudrollens framställarinna, fru Hedvig Raa, född Forsman. Denna skådespelerska, som var bördig från Sverige, underkastade sig mödan att lära sig finska för att kunna medverka vid föreställnigen. Stenvall var icke närvarande. Han hade setts i Helsingfors samma dag, med återvänt till Sjundeå.

Vid den tidpunkt, då brevet till Bergbom skrevs, voro diktarens psykiska krafter redan svårt medtagna. Och snart varsnades tydliga förebud till hans livs tragiska upplösning. Mot slutet av 1870 försämrades hälsotillståndet i betänklig grad och hans numer mönstergilla levnadssätt förmådde icke hindra den annalkande katastrofen. På vårvintern fördes han vansinnig till Helsingfors, där läkarna blott kunde konstatera sjukdomens obotlighet. Den olyckliga skalden inackorderades nu på hemkommunens bekostnad i sin broder Alberts torp vid Tusby träsk. Här avled han nyårsnatten 1872.

Begravningen försiggick lördagen den 4 januari 1873. Från Helsingfors anlände ett tjugutal personer, vänner till Stenvall och beundrare av hans diktning. En av dem tecknade den porträttskiss som för eftervärlden bevarat hans drag. Innan kistan slöts, smyckades den dödes panna med en krans av lager.

— — På sidan om dagsstriderna och föga uppmärksammat av samtiden förflöt detta i vansinnets mörker slocknande diktarliv. Den bittra kampen för rätten att leva för ett konstnärsskap hade utkämpats så tyst, att utom de litterära kretsarna endast få kände det livsöde, som var förknippat vid skaldenamnet Alexis Kivi. Själv trivdes Stenvall bäst i obemärkthet och ur den karaktärens försynthet ett sådant sinnelag tyder på härflöto hans största egenskaper som människa och diktare. Med sitt stillsamma och skygga väsen förenade han en enastående förmåga att observera människor och förhållanden och framför allt de komiska dragen i företeelserna. E.A. Forssell, som någon tid bodde tillsammans med honom i Helsingfors, berättar: "Då han blev ivrig, väckte han uppmärksamhet genom sin kvickhet och sina originella iakttagelser. I synnerhet hade han skarp blick för det komiska. Åt någon anekdot, åt någon komisk episod eller händelse kunde han skratta hjärtligt och länge, även då andra icke sågo någonting särskilt löjligt däri".[11] Det var denna läggning, som hjälpte honom att bära fattigdomen, sjukligheten, förödmjukelserna och hånet. Att 'Nummisuutarit', 'Kihlaus', och de ypperliga partierna av Seitsemän veljestä, som svepas i en humoristisk livsbetraktelses ljusa, glada dagrar, skrivits av en man, som själv fick röna ringa glädje och vars framtid tedde sig hopplös — detta illustrerar ju blott en föga sällsynt relation mellan en konstnärs verk och hans liv. Men sällan har likväl motsatsen mellan tillvarons mörker och ljuset, som strålar ur skaldens inre, diktade värld, stegrats till sådan ytterlighet som hos Alexis Stenvall. Hans storhet låg däri, att han förmådde se från ovan på ett samhälle, där han själv kände sig som en utstött. Med en blick, som var nattmörk i djupet, fångade han människornas skrattretande lyten och ofullkomligheter. Men han lät aldrig sin dikt återspegla dem i satirens kalla belysning. Hans löje över den mänskliga skröpligheten var gott och förlåtande. Hans hjärta var fyllt av deltagande för allt som levde och av godhet mot allt som led. Han icke blott iakttog naturen; förnimmande de fina skiftningarna i dess liv, gick han upp däri med hela sin varelse som ingen samtida skald, — som mycket få i litteraturen överhuvud.

Ehuru en försynt tillbakadragenhet utgjorde ett förhärskande drag i: Stenvalls lynne, saknades icke helt och hållet hos honom själv den obändiga hetsighet, som rymmes på bottnen av många bland hans bästa karaktårsskapelser och vanligen blottas under rusets inflytande. Och det var — dess bättre — icke blott ruset, som kunde bringa hans försagdhet att vika för våldsamma utbrott av vrede. Aspelin-Haapkylä omtalar i 'Suomen Kuvalehti' 1873 en händelse, varvid han förgick sig svårt, emedan en upprörande orättfärdighet väckte stormande förbittring i hans sinne.

Det har yttrats stränga ord om Stenvalls förmenta brist på bildning, kunskaper, beläsenhet Men även om enskilda ställen i hans böcker i likhet med hans brev sakna den i varje detalj avvägda formens kultur, kan sådana omdömens befogenhet icke medgivas. Stimulerad av sin favoritläsning: bibeln, Shakspeare och Cervantes, kanske också av Hotberg; Almqvist och ett par andra författare, skapade han sin originella stil, sina banbrytande verk. Vad kan man önska mer? De som tro, att 'Seitsemän veljestä' blivit mindre vidlyftig och episodrik, om skaldens litterära skolning varit mindre bristfull, ha troligen rätt, men att verket vunnit därpå bör icke anses alldeles självfallet. Att Stenvall anlitade andras hjälp vid det stilistiska finhyvlingsarbetet, är en omständighet av lika ringa betydelse som att han, förledd av Shakspeare och andra främmande mönster, författade de delvis misslyckade dramerna 'Canzio' och 'Karkurit'. Det kan icke nog framhållas, att han ägde sinnelagets, karaktärens bildning, som icke blott adlade hans stora arbeten utan även röjde sig hans originella dikter och de små, fina pjesarna 'Lea' och 'Yö ja päivä'. Vid sidan härav förefaller det rätt oväsentligt, att han saknade förutsättningar för en vidsträckt litteraturkunskap, jämförbar med t.ex. Runebergs. I skönlitterär läsning kunde han nog fördjupa sig, men hans läggning och levnadssätt uteslöto ordnade studier, än mer examina och karriär i samhället.

I ett annat avseende har Stenvalls bohämliv kanske utgjort ett hinder för hans egen och hans diktnings utveckling. Han fader synes, enligt samstämmande uppgifter, besvärats av skomakar Tobias' och många andra humoristiska Kivifigurers brännvinstörst och detta anlag saknades icke hos sonen, vars från barndomen svaga nervsystem alls icke tålde alkohol. Utan att nå det förfall, i vilket en del av hans umgängesvänner synas ha slutat ('mången av hans närmaste bekanta var en rant eller höll på att bli det', yttrar en av dem, som bäst torde känt hans liv), drack Stenvall tidtals mer än nog för att berättiga antagandet, att den utmärkta litterära framställningen av rusets och bakrusets psykologi i Nummisuutarit och Seitsemän veljestä delvis grundar sig på självstudium. Vid beskrivningen av Timos eller Simeonis bedrövliga bakrusstämningar i det senare verket tänker man ofrivilligt på poeten själv. En händelse ur hans liv, som i viss mån synes vara karaktäristisk, omtalas av Tarkiainen i studien över Seitsemän veljestä. Romanen var fullbordad och på Kleinehs hotell hade en skara unga akademiker samlats för att höra den uppläsas av författaren själv. Denne anlände sent och var så drucken, att han nödgades avbryta läsningen och lämna sällskapet. Omedelbart efter denna händelse säges Stenvall ha återvänt till Sjundeå och där, enligt fröken Lönnqvists utsago, stått i beråd att begå självmord. I ett brev till Bergbom gav han uttryck åt sitt förkrossade sinnestillstånd.

En bevarad hågkomst från den tid Seitsemän veljestä skrevs (enligt V. Lounasmaas berättelse upptecknad av O. Hynninen och tryckt i 'Aikas' majhäfte 1911 av Aspelin-Haapkylä) ger en inblick både i skaldens förhållande till alkoholen och i hans misär. När Hynninen en dag på vårvintern (sannolikt 1866) träffade Lounasmaa på Kasärngatan i Helsingfors, hade denne just besökt Stenvall, som då vistades i staden, och funnit honom liggande till sängs i ett nästan iskallt rum. Han hade deltagit i ett dryckeslag och befann sig efter detsamma i det eländigaste skick. Lounasmaa fick honom ur sängen, men han darrade som ett asplöv, var ur stånd att klä på sig och bad kamraten för Guds skull skaffa öl. I rummet fanns varken ved eller mat. Lounasmaa anskaffade först öl och så dessa andra förnödenheter samt bragte småningom Stenvall i mänskligt tillstånd.

Den ekonomiska misären, den medfödda nervsvagheten, hemfallenheten under alkoholbegäret, känslan av rotlöshet i samhället och kanske även de hopplösa erotiska drömmar, om vilka ett bevarat brev bär vittne, skapade en melankoli, som lik den oföränderliga skuggan följde skaldens humoristiska fantasi på dess soliga vägar. Om detta dystra lynnesdrag vittna de flesta av hans verk, men vältaligast en liten lyrisk dikt, som här må få plats i översättning.

Ledsnad.

O ledsnad! O dunkel, som höljer min själ som höstkvällens mörkning en vildmarkshed! fåfäng är min möda, fåfäng striden och allt vad världen rymmer fåfängt!

    Ej himmel
    önskar jag, ej natt i Gehenna,
    ej en tärna huld i min famn;
    unnades mig allenast
    att undgå kvalet att fatta.
    Ljudlös tomhet varde all världen!

    Nu vänner!
    jag äntligen sista gången
    med bön er nalkas, o hören mig!
    Reden min boning,
    reden min stuga i Tuonis land;
    ner jag stige i jordens gömma!

    Gräven mig
    en grav där nere i pilars lä
    och täcken den åter med svarta mullen!
    Sedan för evigt
    lämnen min gård!
    I ro jag längtar att vila.

    Aldrig må
    en kulle min gravplats märka;
    må mullen långsamt i linda gro,
    att ingen anar min vilostad
    i skuggan av dunkla pilen!

Få gestalter framstå vackrare i minnets ljus än denna anspråkslösa diktare mot bakgrunden av sina stora verk. Det författarskap, som bär Alexis Kivis namn, har vuxit fram ur de torftigaste, vrångaste och mörkaste förhållanden och likväl utstrålat rikare flöden av sol, glädje och löjen än någon annan finsk diktargärning. Lyckan att se sin konst uppskattad i vida kretsar, som i så sällsynt hög grad kom en Runeberg och en Topelius till del, beskärdes icke finska romanens och dramats originella och vidsynta grundläggare. Hans verk föregrepo utvecklingen; de ha skattats högre av eftervärlden än av samtiden. Vid tjugonde seklets ingång erkännes Alexis Stenvalls skaldegärning rymma icke blott några lysande blad i Finlands litteraturhistoria utan också denna sällsynta, storslagna originalitet, som höjer ett poetiskt verk från den nationella vitterhetens svär till världslitteraturens.

EN STUDIE ÖVER "SEITSEMÄN VELJESTÄ"

I

Handling.

"Jukola gård, belägen i södra Tavastland, står på norra sluttningen av en backe nära Toukola by. Den omges närmast av stenig mark: men längre ner taga åkrarna vid, på vilka, innan gården förföll, säden böljade i rika ax. Under åkrarna ligger den klöverkantade ängen, genomskuren av ett mångbuktat dike; och rikligt gav den hö, innan den vart betesplats för byns boskap. För övrigt äger gården vida skogar, kärr och ödemarker, vilka, tack vare detta ställes första bebyggares förträffliga anordningar föllo på dess del, redan då storskiftet gick fram i forna tider. Då hade nämligen Jukolabonden, månare om sina efterkommandes bästa än om sitt eget, tagit eldskadad skog på sin lott och sålunda erhållit sju gånger större ägor än hans grannar. Men löpeldens alla spår hade för länge sedan försvunnit från hans marker och yvig skog hade vuxit upp i stället. — Och detta är de sju bröders hem, vilkas livsöden jag nu går att förtälja.

"Brödernas namn, uppräknade från den äldsta till den yngsta, äro: Juhani (Jan), Tuomas (Tomas), Aapo (Abraham), Simeoni (Simon), Timo (Timoteus), Lauri (Lars) och Eero (Erk). Tuomas och Aapo voro tvillingsbröder, så ock Timo och Lauri. Juhani, den äldsta, är tjugufem år, men Eero, den yngsta, har knappast skådat aderton solvarv. Alla äro de starkt och grovt växta och av medellängd utom Eero, som ännu är mycket kort. Aapo är längst, men ingalunda axelbredast Denna förmån Och heder tillkommer Tuomas, som är rent av beryktad för sina axlars bredd. En egenhet, kännetecknande dem alla, är deras bruna skinn och styva, hampfärgade lugg, vars strävhet i synnerhet hos Juhani faller i ögonen.

"Deras fader, som var en mäkta ivrig jägare, drabbades av bråddöd i sina bästa år under kamp med en retad björn. Båda två, såväl björnen som mannen, fann man döda, sida vid sida på den blodiga marken. Svårt var mannen sårad, men så även rovdjuret: gapande knivsnitt såväl i hals som i sida och bröstet genomborrat av bössans skarpa lod. Så ändade den reslige mannen sina dagar, sedan han fällt mer än femti björnar. — Men genom dessa sina jaktfärder försummade han arbetet och verksamheten i sin gård, som småningom, i avsaknad av husbondens ledning, föll i lägervall. Ej häller hans söner förmådde plöja och så, ty de hade ärvt av sin fader samma mäktiga jägarlust."

Så börjar Seitsemän veljestä. Från denna inledning utgår verkets huvudlinje, som kommer att följa den långsamt fortskridande förvandlingen av de sju brödernas nomadliv till bondeliv. Med andra ord: ur Kivis roman skall framspringa det fängslande kulturhistoriska moment, då en vildmark på allvar läggs under plog och grunden för civilisationen skapas. Skådeplatsen för händelserna är Kivis egen by och kringliggande näjder. Tidsbestämningarna äro något motsägande, men av många skäl bör handlingen tänkas försiggå i skaldens barnaår eller möjligen något årtionde tidigare.

Jag övergår till de sex äldre brödernas stora pojkäventyr. Det börjar med att de snatta ägg av gumman i Männistö torp, rymma till skogs och hålla kalas på rovet. Vid hemkomsten mötas ynglingarna på gårdsplanen av äggens rasande och skriande ägarinna åtföljd av den risbeväpnade Jukolavärdinnan. Helt om och till skogs igen! — denna gång så långt att ingen finner spåren. Djupt i ödemarken bygga ynglingarna en koja av granris, bosätta sig där och ägna sig åt nöjsamma friluftslekar. De leva på stulna rovor och ett och annat vildbråd. Den självtillräckliga Juhani för med ålderns rätt kommando över de andra, och det är inte utan att denna sorglösa ynglingskara erinrar om det originella nomadsamhälle: i vildmarken, som författaren längre fram i romanen låter bröderna grundlägga.

I hemskogarna letar Jukolamor förgäves efter sina förlupna barn och hela byn smittas av hennes oro. Man ställer till skallgång. Vid skogshavets fjärran synrand upptäcks äntligen en rökstrimma. Med tysta och snabba taktiska rörelser omringa skallfogden och hans följeslagare det sorglösa lägret. "Följde nu aga av moderns hand, drabbande hela pojkskocken, man efter man; och högljutt var skränet i Kuokkala skog".

Men åren gå. Modern dör och bröderna taga itu med att lyfta hemmanet ur dess förfall. Hos dem alla lever en djup kärlek till fädernetorvan. 'Kultainen koti', 'kultainen Jukola' lyda de från folkpoesin överflyttade uttryck, med vilka denna känsla tolkas. Att motsättningen mellan nomadinstinkten och kärleken till hemgården ger upphov åt en konflikt och slutligen driver de sju bröderna till de häpnadsväckande vildmarksäventyr, som fylla romanens populäraste kapitel, beror dock icke på någon inre strid hos dessa omedvetna naturbarn: endast hos Lauri kan man skönja ansatser till en sådan. Deras öden gestaltas som otaliga andras genom det omgivande samhällets pressning på individerna. De originellaste, spänstigaste och kraftigaste resa sig mot samhällstrycket i bynovellens värld lika väl som annorstädes. Trots oavlåtliga bemödanden ha bröderna inte lärt sig läsa, varför socknens myndiga prost hotar dem med det nesliga stockstraffet Från staden (Tavastehus) anskaffas då nya, rödpärmade a-b-c-böcker och man tågar till kyrkbyn för att gå i skola hos klockarfar. På vägen företages ett länge planlagt, samfält frieri till Vendla i Männistö. Fem av de sju träda in i stugan, där flickan bor med sin åldriga moder, och den talföra Aapo håller ett förträffligt andragande, men ingen af Jukola-bröderna behagar henne. Sedan Juhani slungat en sten, stor som en knytnäve, mot den skönas stängda dörr, vandra bröderna dystra vidare, tills de vid nästa vägskäl gå upp i ett nytt förehavande: ett framgångsrikt slagsmål med grannbyns pojkar. Slutligen nås klockarbostället, som nu blir en skådeplats för Jukola-gossarnas bittra lidanden. Lilla Eero, brödraskarans odåga och kvickhuvud, gör visserligen snabba framsteg, men för Aapo, Simeoni, Tuomas och Lauri går det långsamt, medan Juhani och Timo ännu på andra dagen uppehålla sig vid den mystiska bokstaven A. Klockarn ställer dem i knuten, han understryker sina lärdomar medels våldsamma luggningar och överlämnar slutligen de oläraktiga Jukolasönerna åt hungerns kval i den tillbommade stugan. Men Juhani slår fönstret i bitar och hela skaran störtar till skogs. 'Hem till Jukola'! lyder fältropet! På vägen möta bröderna en ökänd landstrykarfamilj och begagna tillfället att skicka en högst oförskämd hälsning till prosten. I dagningen överrumplas de av de nyss besegrade grannbypojkarna och återvända hem, höljda av sår och bulnader. Så följer en bastuorgie. På den sover man ut och vaknar först långt in på följande dag. Under natten brinner bastun, till följd av att Timo eldat för häftigt.

De sju bröderna befinna sig således i full strid med klockare och präst och en vacker dag stiger nämndeman Mäkelä in i stugan och stämmer dem till kyrkan, där de skola sona sina förseelser med att sitta i stocken. Nu besluta bröderna att bryta sig ut ur samhället och fly till obygden; Sitt förfallna hemman, som inte ens har någon bastu mer, arrendera de på tio år åt en garvare. Och på våren draga de hädan med gevär på axlarna och kontar på ryggarna. Deras enögda häst, Valko, släpar en kärra, lastad med fångst- och jaktgrejor samt husgeråd, och högst på lasset, i en liten påse, sparkar och jamar den gamla huskatten. I spetsen går Juhani med de båda hundarna, Killi och Kiiski, sist Eero, bärande i famnen Jukolas prydliga tupp.

Bröderna slå sig ner vid foten av det väldiga Impivaara (Jungfrubärget). Så börjar jägarlivet med ständigt växlande upplevelser, avbrutet av långa vilostunder, ägnade än åt vilda lekar, än åt ett sagoberättande, som utgör de fantasibegåvade skogsgångarnas käraste sysselsättning.

Med sina många sagor och sägner har Kivi syftat längre än blott till läsarens förströelse för stunden. Alla nutida författare som fördjupat sig i Seitsemän veljestä ha framhållit, att Kivi tecknat en i hög grad verklighetstrogen genomsnittsbild av hemtraktens befolkning. Men denna bild visar tilllika förut oskådade vidder både mot det förgångna och mot framtiden. Begrundar man spörsmålet, huru Kivi nått fram till en så omfattande förståelse av den sydtavastländska allmogens själsliv i dess utveckling från vildens till den civiliserade bondens nivå, skall man finna, att folksagan varit hans följeslagare. Hans egna sagor och sägner i 'Seitsemän veljestä': om den grymma slottsherren, om trollet i Impivaara och den bleka tärnan, om martyren i bärgshålan, om djävulens flykt med Simeoni till månens lädertorn — bevisa detta. De fyllas av allmogens fantasiliv, av folkligt religiösa åskådningar, sammansatta av kristna och hedniska element i en ofta oförmedlad blandning. Deras grund är naiviteten, som den moderna kulturen håller på att döda hos allmogen. Då brödernas vildmarksliv börjar med att Aapo berättar Impivaara-bärgets saga, skapas redan vid början av romanens nya skede en stämningsverkan, som sträcker sig långt framåt genom skildringen och utan vilken ödemarksmystiken hos den plats, där större delen av handlingen utvecklar sig, icke förmådde fängsla oss i samma grad som nu.

Efter höstens framgångsrika björnjakter reder man sig att fira jul i den präktiga stugan, som timrats upp vid foten av bärget. Den tjänstgör även som bastu och dess stora stenugn eldas för julbadningen. Efter badet breds halmen kvarterstjock på golvet och ännu tjockare på laven, där bröderna vanligen tillbringa kvällen och natten. Så förtärs af ton värden: sju hålkakor, ångande björnkött i tvänne skålar av ek och en stäva skummande, svartrött julöl. Och nu börjar det egentliga festandet, skildrat med Kivis oförlikneliga humor. Den hetsiga, vilda, alltid överdrivna äldsta brodern anger tonen. Man glammar och brottas och Juhani, som trott sig vara den starkaste besegras både av Timo och Tuomas. Men inte ens denna stora motgång kväver hans upptågshumör. Slutligen dansar han 'ryska dansen' till tonerna av en galen trall, utförd av Eero — en förträfflig målning av obändigheten och hetsigheten i folklynnet, som mot slutet av romanen karakteriseras av en annan ypperlig dansskildring, där trögheten och tungroddheten ge tavlan dess huvudton. Man har med allt skäl jämfört denna senare scen hos Kivi med dess motsvarighet i 'Elgskyttarna', men även en parallell med de många lantliga dansbilderna hos Björnson vore väl på sin plats. Den som intresserar sig för etnografiska jämförelser skall särskilt stanna vid Hallingdansen, utförd av Nils skräddare (andra kapitlet av 'Arne').

När bröderna äntligen klätt av sig för att gå till vila, befaller Juhani Eero att hälla en kanna öl på den heta ugnen, "så får man veta hur kornbrygdsångan smakar". Eero, som aldrig säger nej till något pojkstreck, utför uppdraget, men de andra protestera. Tvisten övergår till slagsmål. Därunder faller från laven en brinnande pärta på det halmtäckta golvet och i nästa sekund slår lågan mot taket, medan stugan fylls av rök.

Så begåvo de sig på färd, nakna, klädda endast i blårgarnsskjortor och bärande var och en sin kont på ryggen och sin bössa på axeln eller i handen. Så trådde de den vintriga, nattliga vägen, flyende undan kölden, som kom rusande över dem från Nordlandets myrar. Men han visade ändå inte sitt förfärligaste ansikte. Skarpvintern utvecklade sig icke denna gång i all sin stränghet Visserligen blottades himmelns panna ibland, men de seglande skyarna täckte den igen, och måttligt blåste nordan. Och bröderna voro bekanta med kölden. I mången brakande vinterköld hade deras skinn barkats, och fordom, som ostyriga pojkar, hade de ofta i timtal barfota gått och rotat i drivorna. Men hemsk, förfärande hemsk var likväl denna färd från Impivaara till Jukola. Framåt ilade de med fasa i hjärtat. I spetsen, på Valkos rygg, redo Eero och Simeoni, de andra följde dem, springande, i hälarna, trampande ödemarkens snö, som yrde omkring dem. Men på Impivaara-sveden, nära ugnen, vars stenar ännu glödde, sutto katten och tuppen, melankoliskt gloende på det kolnande bålet.

I riktning mot byn ilade bröderna, de lämnade redan Sompiokärret bakom sig och nalkades Teerimäki (Orrbacken), där vargarnas hemska tjut alltjämt hördes. Men i granmoren mellan kärret och Seunala Mattis sved skedde ryttarskifte: Eero och Simeoni stego av och två av de andra bröderna hastade att ersätta dem. Ofördröjligt fortsatte de sin färd, störtade utmed den stigande mon, korsade Viertola vägen och fortsatte genom den vida, susande furuskogen. Och till sist närmade de sig den klippiga Teerimäkibacken och med ens tystnade vargarnas mångstämmiga och vilda låt. Snart stodo de på bärgets krön och läto sin häst pusta; ryttarna stego ner från ryggen och två andra stego genast upp i deras ställe. Ännu stodo de kvar på den snöiga klippan; nordan blåste, himlavalvet klarnade åter för en stund och Karlavagnens tistelstång visade, att midnatten var förbi.

Men när bröderna vilat, ilade de åter framåt, följande den släta bergvägen, och då den var slut, stego de ner i mörk granskog, och dyster stod naturen omkring dem. Blek blickade månen ner, uvarna skreko, och här och där i vildmarksdjupet stod en märkvärdig skepnad, liknande en skogens björn, en fruktansvärt stor: det var de mossiga, uppåtstjälpta rötterna av fallna granar. Orörliga som stelnade vålnader stirrade dessa björnbilder på det besynnerliga följet, som ilande sprang dem förbi. Så blickade de utan att röra sig, men mellan dem, omkring dem, uppstod snart en skrämmande rörelse i den ödsliga granskogen. Nu kretsade de hungriga vargarna i spåret på bröderna, närmande sig dem mer och mer. Än framför, än bakom, än susande över vägen eller mellan granarna på vägens bägge sidor, skymtade deras hastiga lopp. Ilskna, blodtörstiga följde de efter de nattliga flyktingarna från Impivaara; det brakade och smällde omkring dem, när granarnas torra grenar bräcktes. Darrande och frustande löpte den skygga Valko; och mannen, som red främst, kunde knappast hindra honom från att skena. Men allt närgångnare blev vilddjurens djärvhet. Blodtörstigt flämtande svävade de ofta nära förbi männen; och för att skrämma dem avfyrade bröderna ibland sina bössor, än åt höger, än åt vänster. Men härigenom jagades de likväl icke långt bort.

Kiljava-heden, öppen och fareldhärjad, mötte nu: här och där stod den torkade stammen av en tall, ett hem för hök och uv. Här blev vargarnas ilska skrämmande och männen löpte ytterlig fara. Då redo Tuomas och Timo, men de andra, som springande följde till fots, stannade plötsligt och avlossade nästan på en gång en skarp salva mot sina förföljare, vilka, skyggande för dennas drogo sig ett stycke ifrån dem. Åter störtade männen i väg; men länge dröjde det ej, innan fraset av den förföljande vargflocken igen hördes omkring dem och faran var större än någonsin. Då stannade Tuomas hästen och sade med hög stämma: 'Den, vars bössa är tom, må genast ladda den! Han må skynda som blixt och by!' Så ropade han och steg av, bedjande Timo hålla stadigt i Valko. Bröderna stodo nu stilla och laddade, och de kände ingen köld, icke i fötterna, icke i någon kroppsdel. Också rovdjuren stodo stilla, femti steg från männen, oavbrutet betraktande dem med sina glupska ögon och svängande svansarna i åtrå. — Och molnfritt lyste himlavalvet, där den klara månen blickade ner på mon.

(Hela verket igenom inflätar Kivi dialoger i skildringen.)

Tuomas. Är våra bössor laddade?

Aapo. Det är gjort. Vad menar du?

Juhani. Alla på en gång!

Tuomas. Nej, om vårt liv är oss kärt. Alltid skall någons rör vara laddat; kom ihåg det. Lauri, du har ju stadigaste handen och skarpaste ögat, ställ dig bredvid mig.

Lauri. Här står jag. Vad vill du?

Tuomas. En hungrig varg äter till och med sin blödande bror. Om vi nu kunde göra en sådan manöver, vore vi räddade. Låt oss försöka! Lauri, vi siktar på den där främsta till vänster och skjuter samtidigt, men spara er eld, ni andra! Lauri, tag nu skarpt korn som örnen och låt det blixtra, när jag säger: nu.

Lauri. Jag är klar.

Tuomas. Nu!

Då sköto båda i samma ögonblick, och i rykande språng flydde vargarna. Likväl dröjde en av dem på platsen och försökte linkande nå de andra, utan att lyckas. Framåt skyndade männen igen av alla krafter: sex bröder till fots, Timo ensam till häst i spetsen. Sålunda förflöt en stund. Men snart avbröts vargarnas flykt, de vände om och löpte åter hetsigt i riktning mot det nattliga tåget. Den yrande snön frasade och den flacka Kiljava-malmen ekade, när de störtade fram i flock. I vild fart nådde de kamraten, som vred sig i sitt blod, störtade förbi honom, men svängde snart runt, emedan den frestande blodlukten hastigt slog upp i deras näsborrar. De snurrade omkring: svansarna svängde, snön virvlade, mordlustens öga gnistrade i natten. Hemska att åse, störtade de i samlad flock över sin sårade broder och ett fruktansvärt yl och tumult uppstod på mon; man kunde ha trott, att himlavalvets pelare bräcktes. Marken skalv och snön förvandlades till en vild röra, när de forna vännerna sleto i stycken ödemarkens son, vars blod Tuomas' och Lauris säkra lod hade bragt att rinna. Men tystnad rådde åter på den nattliga mon. Man förnam endast sakta stånkningar, och benen knastrade, när rovdjuren med blodiga nosar och glimmande ögon glupskt förtärde sitt offer.

Men långt från sina fruktansvärda fiender färdades bröderna och härligt hade vargarnas mordlarm på Kiljava klingat i deras öron; för dem var det räddningens ljuvliga och goda budskap. De närmade sig den vida Kuttila-ängen, kring vilken deras väg löpte i båge genom en backig näjd. Men för att vinna tid beslöto de nu att gina över denna äng. De stormade mot gärdsgården i flock, den bräcktes, och Valko, åter bärande två av bröderna, steg över och löpte, driven av männens piske, på ängens släta yta. Men oförtövat ilade i hans spår de bröder, som åter voro i tur att trampa snön. Över ängen gick vintervägen till kyrkbyn, och resande, som åkte efter tre hästar i tre slädar, färdades just på denna väg. Men svårt förskräcktes både hästar och karlar, när de sågo bröderna närma sig från norr. De varsnade i månskenet sju män i bara skjortan, med bössa på axeln, ila framåt med en häst. Och de trodde, att en hop vreda troll från Impivaaras hålor rusade över dem. Våldsam var rörelsen på ängen. Skengalna löpte de resandes hästar, löpte hit, löpte dit, en av karlarna skrek, en annan välsignade sig, en tredje upphävde besvärjelser med ljudande stämma. Men bröderna kastade knappast en blick på denna uppståndelse, de sprungo bara i vild fart över Kuttila äng mot Jukola, klyvande snön som en rök. Ängens andra gärdsgård reste sig emot dem, de stormade fram i flock, den brast med brak, och snart färdades de åter på den backiga vägen.

"Men nog var denna natt förfärlig och hemsk för dem. De löpte snabbt, löpte med kisande ögon och pustande lungor och tvivlet stirrade ur blickar, styva som störar, som jämt riktades mot det forna hemmet på Jukola. Så sprungo de framåt utan att yttra ett ord och snabbt flydde den snöiga jorden under deras fötter. Men slutligen, på norråkerns brink, sågo de Jukola gård på dess backsluttning, svept i det bleka månljuset, och nästan samtidigt ljöd på deras läppar: 'Jukola, Jukola!' Nu löpte de utför backen, rände över dikesängen som vingade troll och äntrade ännu en backe och stodo på tröskeln till gårdens bommade dörr. Tid att bulta på och vänta att bli insläppta hade de ej, utan de stormade framåt av alla krafter, så att den bastanta farstudörren brakande och bullrande flög upp. Med gny och dån rusade de ur farstun i stugan och vidare som en virvelvind till mörjan på äriln, därifrån den dyra värmen fläktade emot dem. Men högeligen förskräcktes garvarens sömndruckna familj, som trodde sig överfallen av rövare."

Följande vår eka yxhuggen borta i moarna kring Impivaara. Snart flytta bröderna in i sin nya ståtliga stuga.

Nu följer en rad av episoder, vilkas inre sammanhang vid en flyktig läsning kan förefalla löst, men som fullkomligt samstämma med nomadlivets väsen, där nycken spelar en annan roll än i ordnade levnadsförhållanden. Det var en nyck, som förde bröderna ut i deras jätteäventyr, kampen mot de fyrti tjurarna, och på detta äventyr grundas sedan till en del romanens vidare förlopp. Men denna nyck var icke meningslös. Det lönar mödan att iakttaga huru det största av brödernas många strövtåg beslöts. Man får därigenom en god inblick i Kivis psykologiska motivering.

I brödernas grannskap bodde en gubbe, kallad Taula-Matti (Fnösk-Matti) med syftning på mannens passion för att samla fnösksvamp. Denna åldring hade i tiden tjänat hos en präst uppe i Österbotten vid lappska gränsen och varit med om vidunderliga jakter, som väckte brödernas måttlösa hänryckning, var gång de på nytt beskrevos för den girigt lyssnande kretsen. Det var tranjakter på myrarna, björn- och järvjakter i skogarna, allt späckat med historier om lapparnas trollkonster. Juhani, alltid färdig att omsätta en ingivelse i handling, får ingen ro för sina drömmar om Lappland. Dit upp kan han visserligen inte komma. Men i stället uttänker han en färd till en avlägsen vildmark på gränsen mellan Jukolas och herrgårdens ägor. Man skall först skjuta en björn, som härjar därborta, och så jaga de 'otaliga' änderna i träsken. Juhani beundrar för tillfället Taula-Matti så högt, att han besluter härma dennes jaktvanor till alla delar. Varje gång den högeligen skrytsamma Matti kommer till slutet av en episod drar han till med ett märgfullt: 'Å så söp vi!'. Det vill Juhani också kunna säga, då han på gamla dar förtäljer sina bragder för andäktigt lyssnande ynglingar. Lauri, som ännu inte vet, hur brännvin smakar, skickas med faderns gamla jaktflaska av tenn till herrgården, där den 'pärlande' varan finnas till salu.

Bröderna fälla björnen efter en strid på liv och död. De taga också några jaktsupar, men till de andöversållade träsken komma de aldrig. Ty i den okända trakten möter en oväntad, fruktansvärd fara. Det brakar plötsligt i skogen och hundarna störta fram, jagade af tio fnysande herrgårdstjurar! Knappt ha bröderna med uppbjudande av sina yttersta krafter sträckt sju av dessa till marken och jagat de; tre övriga på flykten, då ett nytt brak förkunnar ankomsten av den återstående tjurhjorden, bestående av trettitre vilda bestar. Likbleka flykta männen. De svinga sig över en gärdsgård, som kort därpå ramlar för tjurarnas anlopp, rusa genom en grund damm, kliva över en ny och starkare hägnad, som likväl blott ett par sekunder håller stånd mot förföljarna, nå en stenbunden slätt, där de kasta kontarna, och rädda sig slutligen, skälvande av dödsångest, på 'Djävulsstenen' (Hiidenkivi) ett väldigt jättekast ute på slätten.

De scener, som nu följa, utgöra måhända det mäktigaste partiet av denna fantastiska vildmarksberättelse. Belägrade av tjurarna i tre dygn, upphäva bröderna gång på gång fruktansvärda nödrop. En gång når detta tjut verkligen fram till herrgården. Men fogden, som hör det när han går över ribacken, tar saken på sitt sätt och säger skrämd till sig själf: "råtrollet ropar där borta".

Uppe på Djävulsstenen blir situationen dyster. De belägrade äro utan mat. Endast ammunitionen och brännvinsflaskan ha bärgats. Under inflytande av den rasande hungern dricker Lauri sig full och ställer till slagsmål. Och ett ögonblick är hela skaran nära att ramla ner från sin tillflyktsort.

På tredje dygnets afton skjuter man tjurarna.[12] Medan de andra flå de döda kropparna, beger sig Eero med olycksbudet till herrgården. Så följer kapitlets upprörda slutscen mellan den rasande patronen, hans beskäftiga fogde och stridslystna drängar och de efter hudavdragningen bloddrypande Jukolabröderna, som vid godsherrns oöverlagda hot om stryk drivas till tålamodets yttersta gräns. Deras försäkran, att godsherrn skall få följa sina tjurar till en annan värld, i fall han skrider till angrepp, gör emellertid slag i saken och man skils för att senare göra upp mellanhävandet i godo. Kivi får här fram den djupa klyftan mellan herreman och bonde på ett sätt, som starkt kontrasterar mot den Runebergska folklivsskildringens idylliska uppfattning av samma förhållanden.[13]

Efter denna händelse får man åter bevittna en aktningsvärd utveckling av brödernas fysiska och moraliska krafter. Tjurarnas förtörnade ägare går in på förlikning mot att man tre år å rad kör till hans gård skörden från en ny, stor sved. Det ligger någonting upplyftande mäktigt i skildringen av brödernas odlingsarbete i vildmarken. Detta kapitel hos Kivi är en förelöpare till de i finska litteraturen så talrika tolkningarna av nybyggarlivets arbetsmödor. Det utgör tillika utgångspunkten för en ny utvecklingslinje i romanens handling. Tack vare denna odlargärning, som misslyckas tre år å rad och förs i hamn först med Sompiokärrets utdikning, börjar nämligen en ny tankeriktning vinna insteg hos bröderna. Jordbrukarinstinkten, sammanväxt med kärleken till den övergivna fädernegården, kämpar, först nästan omärkligt, sedan allt uppenbarare, med nomadinstinkten och såsom i början av denna studie framhölls blir det Kivis huvuduppgift att visa, hur den förra slutligen segrar.[14] Men ingen skald är friare från olaten att göra affär av sitt verks innebörd än författaren av 'Seitsemän veljestä'. Hans motivering är fint konstnärlig och på samma gång öppnar den ett djupt samhällshistoriskt perspektiv. Brödernas nya sinnesriktning ställs i samband med det ekonomiska livets utveckling, med landets förvandling runt omkring dem. Skogen viker överallt för yxan, för svedje- och kyttlandselden, för spaden, gräftan och plogen. Vildbrådet försvinner efterhand. De sju bröderna ana, att deras fria vildmarksvärld är dömd till undergång. De äro den första Jukola-generation, som står inför valet att anpassa sig efter denna förändring eller förlora sin släkts ställning som medägare i hembygdens jord. Kivis berättelse har sålunda en vidsträckt, allmängiltig innebörd. Den är en skaldisk återspegling av hela finska stammens övergång från nomadtillståndet till jordbrukarlivet och civilisationen.

Den förra hälften av 'Seitsemän veljestä' ända fram till kampen med tjurarna ägnades ungdomsårens bullrande äventyr. Juhani, vilden framom alla andra, spelade främsta rollen. Men romanens senare hälft är ägnad brödernas mannaålder, då de sociala instinkterna och hängivenheten för stora arbetsuppgifter tar ut sin rätt. Just vid den tidpunkt, då de äldre bröderna lämna ungdomsåren bakom sig, bryts romanens utvecklingslinje, skalden tränger djupare in i de psykologiska problemen, och i rik mångfald fyller alla sju: Jukolabrödernas karaktärsutveckling skildringens alltmer vidgade ram.

Jämsides med jordbrukarinstinktens, jordbruksintressets utveckling kan man skönja en fortskridande höjning av brödernas hela själsliv och av deras uppfattning om sina plikter i samhället. Men ehuru denna fas av romanen mot slutet blir den mest framträdande, får läsaren ännu bevittna åtskilliga nya uppblossanden av brödernas bärsärkslynnen.

Ett sådant skall här återges.

Med den stort tilltagna sädesodlingen följde brännvinsbränning och denna hantering drog med sig ett supigt leverne, som i längden skulle straffa sig självt. Man hade bl.a. planlagt ett dundrande kalas vid Mikaeli (varvid trakteringen skulle utgöras av nejonögon, sill, vetebröd, buteljöl och rom!) då Simeonis och Eeros bedrövliga Tavastehusresa (varom mer längre fram) vållade en tvär förändring i brödernas förhållande till alkoholen. Brännvinspannan slogs i bitar. Det nya liv, som nu skulle börja, invigdes med en vandring till kyrkan. Men när man passerade Tammisto gård — Vars husbonde var brödernas trofasta vän — försiggick där en auktion. Man stannade och skådade. Och nu befanns dagen för kyrkbesöket galet vald. Man hade tappat bort tidräkningen i obygden och blev under allmänhetens flin upplyst om att det var måndag. Toukolakarlarna, de gamla fienderna, läto undfalla sig några stickord och så följde ett tumult, överträffande allt, vad Kivis hjältar tidigare åstadkommit i slagsmålsväg.

"Förrättningsmannen försökte nog i början hindra denna vreda flod att stiga, men sedan han märkt, att han ingenting mäktade, drog han sig i tid åt sidan och iakttog förvånad brödernas omätliga styrka. Och en kraft, så våldsam, utvecklad med så stormande fart, hade bröderna ännu aldrig förr lagt i dagen. Den länge och hemligt glödande hämndkänslan fick äntligen vind och en sprakande, förfärlig storm växte upp därur; och ojämförligt var larmet och gnyet Bleka och darrande flydde kvinnorna från valplatsen, bärande de små, uppskrämda barnen i famnen eller ledande dem vid handen. Gårdens kreatur, både den ståtliga tjuren och de sävliga korna, sprungo nu skengalna hit och dit, och vida omkring ljöd ropet, skränet och skriket, då Jukola-bröderna slogo och Toukolakarlarna slogo tillbaka, Toukolakarlarna och deras många vänner. Juhani, bitande hop tänderna och alldeles askfärgad i ansiktet, högg in med kraft i fiendeflocken, högg till höger, högg till vänster med hakan förvriden av raseri. Men som en klippa, så trängde den axelbreda Tuomas sig fram, och där hans tunga näve föll, där stupade alltid en man, där stupade också två för ett enda slag. Man såg där hända, att då han slog en, denna föll med fart så våldsam, att han stötte omkull också en annan, som stod bredvid. Timo slog till som en timmerfällare i skogen ljungar med sin yxa, och vida omkring lyste hans bruna, grova, av vrede blossande kinder.

"Så togs man på Tammisto gård och allt våldsammare blev kampen. Där låg redan en man, också här låg en, gjutande sitt blod på den sandiga marken. Och svartrött fuktade brödernas blod jorden; ty Toukolaborna höggo redan med knivarna; men sådana hängde ej vid brödernas bälten, nu, då de voro på färd till det heliga templet. Men när de sågo sitt heta blod rinna, grepo de spiror och spraggar från marken till vapen eller bröto störar från de närmaste gärdsgårdarna och störtade sig vilt över sina fiender; men snart mötte de liknande vapen hos dem och störarna började nu slå ned med brak kring männens huvun. Och det såg fortfarande alldeles ovisst ut, vem som här skulle segra, vem besegras. Så bålt än bröderna kämpade, stredo de likväl mot en mångdubbel fiende, söm skarpt, förbittrat slog tillbaka.