"Men då nalkades en man, som genast skulle bringa vågskålen att sjunka på Jukolabornas sida. På åkern närmade sig, springande, rusande och högt bölande den grotta Tammisto-Kyösti. Med en grov stör i näven ilade han framåt lik en fasans gråvita vålnad, med håret på ända som kammen på ett troll; och som en blixt slog han ner i ryggen på Toukolaborna, bringande oreda i deras skara; men brödernas iver växte. Bölande och rullande med ögonen slog han fruktansvärt, slog som en galen man, en vettvilling; från andra sidan höggo bröderna, höggo med fördubblad kraft, och slutligen, gåvo sig fienderna av i vild flykt, de, som störarna ännu inte hade sträckt till jorden."
På detta uppträde följer en period av ruelse, skildrad med stor skarpblick för det primitiva själslivet. Efter varje ny förlöpning reagerar brödernas rättskänsla allt starkare. Och efter Tammistohändelsen dyker där åter fram en märklig vördnad för lagen, icke blott i form av fruktan för straff, utan även som ett dunkelt men utvecklingsbart medvetande om samhällsplikterna. Socknens präktiga länsman kommer de ångerköpta slagskämparna till hjälp. Han har småningom lärt sig uppskatta deras vackra egenskaper, han talar gott för dem hos prosten och själv förlåter han dem till och med uppträdet på Tammisto gård, som lyckligtvis inte hade krävt något människoliv. Den ytterliga misstron mot allt, som utgår från herrarna, inger bröderna i början tvivel om denna välviljas ärlighet. De ha nämligen väntat sig fruktansvärda repressalier efter sin senaste dat och hållit sig beredda att fly till andra trakter; kanske ur landet. Men då de slutligen övertygas om att försoning kan vinnas både med länsman, präst och klockare, med andra ord: med samhället — då bryter den länge förberedda karaktärsförändringen segrande igenom. Motiveringen är även i denna punkt gjord med fin konstnärlighet. En möjlighet att bli dugande samhällsmedlemmar har hela tiden skymtat fram ur brödernas karaktärer. Det är ett genomgående drag i romanen, att all orätt, som sker inom brödrasamhället, framkallar protester och bestraffas. Bland de många, halvt humoristiska, detaljerna av denna art märker man främst uppträdet på Djävulsstenen, då den druckna och oregerliga Lauri döms till döden och Tuomas endast med våld kan hindras att kasta ner honom till tjurarna.
En dag får prosten rart främmande. Våra sju hjältar ha lärt sig läsa och komma för att bli förhörda. Och efter nattvardsgången återvända de till Impivaara med var sin läderpärmade bibel, skänkt av prosten. Så lyckligt slutar detta uppror mot stat och kyrka av några frihetsälskande byjunkare. Man ser, att det patriarkaliska draget hos gamla tiders herremannaklass ingalunda saknas i Kivis teckning.
De sista kapitlen skildra brödernas öden efter de stora konflikternas lösning.
Det gamla Jukola delas mellan Juhani och Aapo. Tuomas och Lauri sitta på var sitt ståtliga hemman vid Impivaara. Timo och Eero bli ägare af fria, bördiga torp. Så skördas frukterna av stamfaderns framsynta handling, då han lade under Jukola en vildmarkslott, sju gånger större än andra gårdars. Välståndet växer i brödernas hem och i deras efterkommande skymta vi ett livsdugligt, för nya tiders kultur mottagligt släkte. Klarast varsnas detta perspektiv framåt i det stycke, som i romanens slut ägnas Eero. "Fosterlandet var ej längre för honom en obestämd del av en obestämt uppfattad värld, utan att han visste; var det fanns och hurudant det var. Men nu visste han, var detta land stod att finna, denna dyra vrå av världen, där finska folket bor, bygger och strider, och i vars sköte våra fäders ben vila. Han kände dess gränser, dess hav, dess hemlighetsfullt leende sjöar och dessa likt risiga gärdesgårdar löpande, furuvuxna åsar. Helhetsbilden av vårt land, dess anletsdrag, vänliga somt en moders, hade för alltid präglat sig i djupet av hans hjärta." Genom Eeros försorg bygdes i socknen ett slags folkskola, "en av de första i Finland". "Och vid sina ekonomiska värv och planer höll han ständigt i sikte sin äldsta son, som han beslutit skola till läskarl".
Jag har hittills gått förbi en mängd episoder på sidan av huvudhandlingen, som kunnat skymma romanens stora linjer. Deras plats är icke i ett referat. Men genom dem införas i berättelsen åtskilliga humoristiskt tecknade bipersoner, som förläna bylivet dess rika fyllighet.
Meningslöst vore också att söka beskriva de scener, där Kivis humor vinner sina stora segrar. De äro ofta minst viktiga för handlingen, men man minns dem längst. De humoristiska uppträdena äro många; få scener tar Kivi så allvarligt, att icke någon humoristisk glimt sprunge fram ur dem. I erinringen kvarstår humorn som en gyllengul dager, som icke tillhör någon särskild del av verket, utan strör sitt glada skimmer över hela dess vida yta. Bland de roligaste uppträdena få kanske nämnas Juhanis ansträngningar att intränga i läskonstens mysterier; samtalet mellan bröderna och den döva gubben, vilket icke alltför mycket förlorar på uppslagets frändskap med utslitna farssituationer; klockarns försoningstal; Timos och hans hustrus husliga tvister.
I sina många, skenbart blott humoristiska skildringar av allmogens superi inlägger Kivi en fond av mörkt allvar. Han förstod dryckenskapens härjande roll i de fattiga hemmen så väl, därför att dess tragik skuggade hans eget. Hans berättelse är tendensfri i den meningen, att den konstnärliga verklighetsskildringen, som sådan, uppenbarligen är hans enda mål. Men just därigenom blir dess vederhäftighet även ur social synpunkt så mycket större. Vid en återblick minns man åtskilliga av hans överlägset tecknade fylleriscener; den skenheliga, 'väckta' Härkämäki-bondens skåpsuperi och hårdhänta husbondestyre, Timos dråpliga höstfylla och — i handlingens huvudfåra — Lauris galenskaper på Djävulsstenen samt Simeonis och Eeros förvillelser.
Att läsa Seitsemän veljestä är lika mödosamt och njutningsrikt som att följa en forsfylld älv, vars åder i vida bukter arbetar sig fram genom obygdens ändlöshet. Det kan hända, att man förlorar alla begrepp om riktningen eller att man tätt bakom sig hör bruset av ett fall, som man tror sig ha lämnat långt i fjärran. Men just i ett sådant ögonblick förnimmes obygdsstämningen i hela dess ödslighetsvilda storhet. Man kan icke hasta fram genom Seitsemän veljestä, ginande förbi händelseförloppets många och vida bukter. De långa, detaljrika samtalen, där saker upprepas, som man redan har hört, de ofta återkommande jaktäventyren med ungefär likartat förlopp och kanske också andra episka drag ha föranlett uppfattningen att Seitsemän veljestä vore en planlös, omotiverat vidlyftig och långtrådig bok. August Ahlqvist är icke, den enda bedömare, som förfäktat en sådan mening i offentligheten.[15] Men hur befogad den än må vara som uttryck för subjektiva opinioner förstående gentemot Kivis konst är den icke. Just i de skenbara upprepningarna dallra stämningens hemliga strängar och just i breda detaljmålningar utlöses en allmogeromans finaste poesi. Allmogen själv älskar den vittsvävande omständligt berättande formen: varför skulle allmogelivets skildrare icke välja den? — —
II
Karaktärer.
JUHANI.
August Ahlqvist skrev i 'Finlands Allmänna Tidninng' bl.a., att 'någon skymt av karaktärsteckning' icke stod att finna i Kivis roman. "De sju bröderna, liksom andra däri förekommande personer, äro skuggor, vilka tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och yngste av bröderna kan man urskilja såsom försök till karaktärer; den förre är den vildaste bland de vilda — — den senare — — brödralagets geni och kvickhuvud." Kivis försvarare hade, så vitt jag vet, icke upptagit denna passus hos Ahlqvist till noggrannt skärskådande, innan Tarkiainen i sin studie över Seitsemän veljestä tecknade alla sju brödernas silhuetter, sådana de framstå vid en förstående läsning av verket. Därmed torde myten om karaktärsteckningens schablonmässighet för alltid vara bragt ur världen.[16]
Det är ju anmärkningsvärt, att Ahlqvist likväl nödgats acceptera Juhanis bild såsom 'ett försök till karaktär'. 'Den vildaste' av de sju vildarna synes hos honom ha väckt något slags häpnad — om erkännande var ju icke tal — och i själva verket kan väl ingen läsa Seitsemän veljestä utan att dröja vid denna överraskande storvulna och tillika grovhuggna skapelse. Juhanis karaktär är ett märkligt försök att ge en djuptgående framställning av en alltigenom primitiv människotyp. Den speglar ett i alla avseenden outvecklat kulturtillstånd, bland vars utmärkande drag den naiva, av inga tvivel besvärade vidskepligheten är ett av de starkast framträdande.
Med kärleksfull beundran minnas bröderna sin avlidna, blinda morbror. De glömma aldrig hans utläggningar om världsbyggnaden. Han berättade om tider, då hela naturen, t.o.m. träden, kunde tala. Han visste, att månen var 'en skinande klippa' i rymden. Han förtalde om 'tre stora ödeläggelser', som föregå världens undergång. Två hade redan övergått mänskligheten, 'deri tredje förestår, när det inte mer finns hedningar på jorden'. Över allt detta grubbla bröderna i vildmarken. Och med djup poesi har Kivi tecknat det finska lynnets kontemplativa drag, då han låter dem grunda över norrskenet. 'Mången vinternatt betraktade de från sin lilla glugg de bleka norrskenslågornas flämtning. Där bortom bärgets krön, bortom de skäggiga granarna, sken i det vida en skumt lysande båge. Gnistrande och ljudlöst tändes ett bloss, och släcktes, och tändes åter, eld jagade eld, skyndade ända från nordens kulna port upp mot zenit, och alltjämt dallrade det disiga skenet himmeln runt. Denna lek betraktade bröderna från sin stugas lave, spörjande och undrande hit och dit över den högtidliga företeelsens uppkomst och orsak. Men de undrade och grubblade förgäves'.
Den blinda morbrodern hade förklarat, att åskan uppkommer, då skydragen hopa torr sand mellan molnblocken, och som barn fantiserade bröderna ofta över fenomenet. Juhani föreställde sig, att Gud körde för våldsamt på sin himmels stenlagda gator. Men medan de andra vid vuxen ålder betraktade dylika mysterier med en viss andaktsfull vördnad, stannade Juhanis utveckling åtskilliga trappsteg lägre ner. Han uppträdde, utomordentligt respektlöst gentemot det gudomliga. En gång, när han bärgade sitt hö, bröt ett häftigt åskväder lös. 'Medan höjden dundrade, stod han där och svor, smällande mot vänstra handens flata den högras knutna näve. Som en besatt for han ut i förbannelser, hukande sig ner ett kvarter vår gång ordet 'perkele' skrällde ut genom, hans gnisslande tandgård. Blickande uppåt, skrek han flera-gånger med skärande stämma: "vad ha himmelns spillningskärror att göra på min höäng?"
Denna bild är ej den enda i sitt slag. Efter ett av de många slagsmålen mellan bröderna och Toukolakarlarna föres följande samtal:
Aapo. Låt oss gripa till lag och rätt och ej till egenhandsdåd.
Juhani. Första Toukolakarl jag får i mina klor, slukar jag levande med hull och hår. Där har du lagen och rätten.
Simeoni. Stackars bror! Ämnar du nånsin bli en himmelens arvinge.
Juhani. Vad bryr jag mig om himmeln, om jag inte får skåda Tuhkala-Mattis blod.
Med detta sinnelag följer också vanvördnad för den himmelska maktens jordiska representanter, framträdande i synnerhet då hotet om stockstraff bringar lavaströmmarna i Juhanis själ att flöda. 'Tanken på att slå vår herr prost i blod, skulle just smaka mitt vreda sinne som ett honungsregn. Inte skulle jag bruka kniv och inte bössa, som förra Kariskarien, nej, med naglar och tänder skulle jag hänga mig i hakan på honom som en varglo'.
I sitt förhållande till vildmarkstrollen är Juhani inte så kavat. När man en natt slagit läger i skogen, upptäcker han, att man kommit till ett fasansfullt spökställe: platsen vid jättekastet, 'som ger ett så sorgset svar på kyrkklockornas dön'. Och han varseblir ganska riktigt två ögon i mörkret. En sådan syn förskräcker honom lika mycket som det besynnerliga dånet i vildmarksnatten i tiden imponerade på Sancho Panza. Han vill fly hals över huvud.
Tuomas. Sittom i ro!
Juhani. Men skogsrået på det här stället är ont och argsint
Aapo. Blott mot dem, som svärja eller visa annan ogudaktighet.
Samma ömkliga modlöshet gentemot det okända och obegripliga observeras hos Juhani även då han skall föra de andra till nattlig kamp mot det farliga Impivaaratrollet.
Men när det gäller att möta faror, vilkas art han begriper, utvecklar han helt andra egenskaper. I de talrika striderna med både människor och rovdjur visa alla sju Jukolasönerna en imponerande tapperhet. Minst modig är den skenheliga gudsmannen Simeoni, medan högsta höjden av oförskräckthet nås av Tuomas och Juhani. Men Tuomas låter blott en enda gång — i tumultet på Djävulsstenen — bärsärkslynnet kväva eftertanken. Man ser redan under slagsmålen, att han kan utvecklas till en sådan besinningsfull, verksam och kraftig husbondetyp, som han till slut blir. I Juhani möta vi ständigt den allt igenom primitiva karaktären. Även tapperheten är hos honom blott en affekt, ett utslag av samma på intellektuella faktorer blottade själsliv som hans vredesutbrott mot gud eller hans skräck för trollen. Ensamt de scener, där Kivi målar hans utseende, då vreden rinner över, äro nog för att visa detta, Det är, i förbigående sagt, karaktäristiskt för Kivis realism, att han i sådana scener så ofta begagnar jämförelser ur djurlivet för att framställa det primitivt obehärskade i brödernas utseende och beteende.,
I klockarstugan få vi se Juhani "skrapande sitt runda huvud, spottande och riktande mot sin lärare blängande tjurögon". En gång uppträder han mot Timo "som en retad björn". När han läxar upp sin hustru, får Korkkula-Abel, som befinner sig i stugan, det olyckliga infallet att instämma i klandret. "Men plötsligt började Juhanis ögon blängande vidgas och han rusade upp som en fruktansvärd björn". Under scenen, som följer på brödernas upptäckt, att fem av dem eftersträva Männistö-Vendla, utropar Aapo: Jag fasar, Juhani, när jag ser, hur dina' ögon' rulla och hur ditt hår står på ända som borstigt gräs, — — Eero, Göm genast din förfärliga haka. Om den tycker jag synd, för den skakar och darrar som en tiggare.
I den långa julnattsscenen, då Juhanis galenskaper slutligen leda till stugans brand, tecknas hans hetsiga, slagsmålshumör alldeles ypperligt.
Eero. Juhani, varför grinar du och vrider dina ögon som oxen på slaktbänken — — Men se på Juhanis mun och förskräcks! Ah! Om jag skulle sticka en stålplugg mellan tänderna på honom — kratsch! den skulle genast brytas i två bitar.
Jag anför ännu ett brottstycke ur en slagsmålsscen.
Men när de andra just upphörde att slåss, nalkades Juhani med sin man, släpande honom vid kragen och allt emellanåt klämmande honom om strupen. Skrämmande, förfärligt var denna gång äldsta Jukolabröderns utseende. Vreden slungade gnistor ur hans alltid rätt små ögon, som nu, blodsprängda av förbittring, rullade vilt i hans huvud; en frän svett strömmade ner för hans kinder och han fnös och pustade som en stridshingst.
Juhani. Sök min abesbok, sök genast min abesbok! Ser du, jag klämmer dig annars så att träcken flyger ur dig. Sök för Guds skull min abesbok med de röda pärmarna, din jäkel! Ser du, så här ger jag dig, så här!
Toukolakarlen. Slå inte!
Juhani. Abesboken!
Toukolakarlen. Jag slängde ju den dit i busken.
Juhani. Stick den i min näve, riktigt med vacker hand, med lill-hankun, din jäkel! Tror du, att du bara dansar här, din jäkel! Ger du inte, din fan, abesboken med de röda pärmarna i handen på mig?
Toukolakarlen. Du krossar min strupe, min strupe!
Juhani. Abesboken! Gud bevare oss, abesboken!
Toukolakarlen. Här är den, galna karl!
Juhani. Ge den en liten puss! Ja, pussa den vackert.
Toukolakarlen. Va? Pussa?
Juhani. Riktigt nätt. Och gör det för Guds skull, min bror, om det kliar i din rygg och livet är dig kart. Gör det, gör det, annars ropar redan i denna stund ditt blod på hämnd över mitt huvud som den fromma Abels blod förr i tiden.
Till detta rasande lynnes yttringar höra överdrifter i alla tankar, önskningar, planer och förehavanden och i dessa överdrifter, sådana de visa sig i vardagslivet, har man att söka källan till karaktärens humor. Sällan utvecklar Juhani den art av finsk humor, som kännetecknas av en torrolig, flegmatisk skämtsamhet; — ett sådant kynne speglas i klockarns och Aapos repliker. Humorn i Juhanis gestalt är finsk i annan mening. Den hör samman med den finska hetsigheten, röjande på ett egendomligt sätt folklynnets rikedom, men också dess vildhet, dess oförmedlade språng från godhet och ömhet till en obehärskad brutalitet, en orkanliknande framfart, som kulturen ännu icke har prässat in i sådana former vi äro vana att möta i skildringar av mänskliga vredesutbrott.
Vill man annorstädes i finsk och skandinavisk litteratur finna någon motsvarighet till denna karaktär, får man lov att återvända till Kivi själv. De flesta drag i teckningen av Juhani anträffas redan hos Esko i 'Nummisuutarit'. Emellertid skulle Juhanis överdrivna handlingar och uttryck icke alltid genom en enkel kontrast mot verkligheten göra så osviklig humoristisk verkan om icke Kivi tillika öste humor ur en annan källa, nämligen brödernas, enorma okunnighet. Det mesta av deras vetande härstammar från a-b-c-boken, almanackan och Gamla testamentet; det nya tycks ha gått deras hedniska sinnen tämligen spårlöst förbi. Deras återgivanden av dessa litterära alsters innehåll, av sina erfarenheter från tingsstaden o. d. äro en rolig hopblandning av kunskapsfragment och egna, primitiva funderingar och deras omvärderingar av ordens betydelse bli oemotståndligt komiska. Jag återkommer härtill i kapitlet om stilen och visar nu endast, hur böckernas språk och missförstådda innehåll tar sig ut i Juhanis repliker:
Juhani. Visst hoppar hjärtat en smula, när vi första gången står vid höga rättens bord, men en häv karl morskar snart opp sig. Jag kommer ännu ihåg, när jag hade vittna' för Björkback-Kajsa, stackarn, som begärde barnföda, jag kommer ihåg, hur komsarjen ropa': "Jan Jansson Jukola från Toukola by".
Timo. "Och hans yngre bror Timoteus"! Jag var ju också där; och visst fick Kajsa far åt sitt barn, så det small. Jan, jag var ju också vittne!
Juhani. Jo, jo. Men se där fanns då folk, farstun, trappan och gården full. I farstun satt jag och språka' med Tammisto-Gusta, vad och huru gossen borde säga inför lagen. Jag var just i färd med att språka med honom och kände med fingrarna på hans rockknappar, så där, så där, när komsarjen eller skallfogden ropa' med hög röst, så att mångas ögon och öron nog öppnades på vid gavel: "Jan Jansson Jukola från Toukola by!"
Timo. "Och hans yngre bror Timoteus!" Och visst i hundra fick Kajsa far åt sitt barn.
Juhani. Visst, visst.
Timo. Fast de inte lät' oss gå ed.
Juhani. Nej. Sant nog. Men vårt allvarsamma och redliga tal hade stor betydelse.
Timo. Och våra namn ha gått i protokollren och supplikren ända till kejsarn, du!
Juhani. Visst så. — Så ropa' komsarjen, och då guppa' det litet i gossens hjärttrakter, men snart fann han sig och upplät sin mun till sanningens ståndaktiga språk såsom aposteln själv, utan att bry sig om hela tingsmenighetens skratt och fnitter.
I de anförda replikerna lyser fram även en annan yttring av Juhanis fallenhet för ytterligheter, nämligen hans skrytsamma självöverskattning. Ur omotsvarigheten mellan fantasi och verklighet på denna punkt, härflyta många burleska effekter.
Humorns följeslagare är ömsintheten, hos Juhani som hos andra.
Ömsinthet mot djuren. Framför allt mot Jukolas 'vattengråa' katt. En gång låter Kivi honom utbrista: 'Slå karlen, men inte hans hund', heter det. Rätt. Men till det där vill jag ännu säga: 'slå Jukola Juhani, men inte hans katt'.
Ömsinthet mot bröderna. Efter det olycksaliga julnattsgrälet med Tuomas söker sig Juhanis broderskärlek rörande uttryck. Likaså, då Simeoni flyr till vildmarken för att undgå ett välförtjänt straff.
Men av alla veka stämningar, som avlösa de brutalt upphetsade sinnestillstånden är dock kärleken till det övergivna fädernehemmet på Jukola starkast. Denna kärlek följer Juhani i hans förvillelser. Man ser, att han gömmer på ett dunkelt medvetande om en livsuppgift, som väntar honom, men som han känner sig oförmögen att gripa fatt i: han drömmer om att resa hemgården ur förfallet. Och även i de veka ögonblicken når hans primitiva känsloliv denna utomordentliga höjd, som ingen intellektuell skolning och ingen kunskap om tingens relativitet bidrar till att dämpa.
Vi lämna Juhani i hans livs kanske lyckligaste stund, då han från norråkerns brink betraktar det återvunna Jukola, på vars gröna tun brödraskaran står i beråd att tåga in med sina råmande kor, gnäggande fålar och skällande hundar, medan Juhani, Tuomas och Aapo avlossa gevären och spelman Mickel går i spetsen, gnidande fiolen. Ett ögonblick stå alla bidande, tysta, med fuktiga ögon beskådande sitt hem på den gröna, ekande kullen. Solen sjunker i väster och nordan brusar i den steniga, södra sluttningens tallar.
Juhani. Mossan har grott på din gyllne hjässa, vår vördnadsvärda moder Jukola.
Timo. Var hälsad, Jukola, där du sitter framför mig, vacker som Jerusalem förr i tiden.
Juhani. Är du Jukola? Du? Å! Jag kan inte hindra den bittra tåren att rinna ner för mitt sträva anlete, så kokar och sjuder mitt hjärta. Å! Varthälst jag skådar, möter gossen blickarna från vännen den ömma. Se, hur vänt också den där svarta fähusgluggen myser mot mig. Var hälsad, du hoppets stjärna, var hälsad!
DE TROENDE.
Björnson säger i andra kapitlet av 'Synnöve Solbakken':
"Kirkeri står i bondens tanke på et højt sted og for sig selv, fredlyst, med graves hojtid omkring, messens livlighed inne. Den er det eneste hus i dalen hvorpå han har anvaendt pragt, og dens spir raekker derfor også litt længer aen det synes at række. Dens klokker hilser langvejs hans gang dit den rene søndagsmorgen, og han løfter altid på huen til dem, som han vilde sige dem ef 'Takk for sist!' Der er et förbund imellem ham og dem, som ingen kjænner. — — —
"Man kan derfor ikke tegne norske bønder, fordærvede eller ufordærvede, uten et eller annet sted at støte sammen med kirken".
Dessa sista ord kunna lika väl ha yttrats om en Gotthelfs, en Auerbachs, en Almqvists eller en Kivis bönder. Vi ha hittills iakttagit utvecklingen av brödernas uppror mot den kyrkliga församlingens hävdvunna och lagstadgade ordning. Men därunder har föga tillfälle givits att dröja vid Kivis framhållande av kyrkans och sektväsendets roll i bondelivet; fixerad såväl i Simeonis karaktär som i en hel rad av små episoder, omramande var sin bifigur och sammantagna bildande en faktor av mycket stör betydelse för uppskattningen av verkets kulturhistoriska innebörd. Det är på tiden att försummelsen gottgöres.
Församlingens mäktiga prost — för att börja med honom — framstår icke blott som den fruktade beivraren av brödernas förlöpningar utan också som en fullföljare af prästväldets civilisatoriska uppgifter. 'Han är sträng' yttrar Aapo, 'men en rättfärdig arbetare i Herrans vingård, och outsägligt mycket gott har han utfört i vår församling. Mången förargelseväckande krog har han förstört, många män och deras frillor har han tvingat till lagligt äktenskap och många grannar, som förut förföljde varandra i blodiga strider, har han sammanfört i den skönaste försoning. Och vad har han velat med sitt bråk med oss? Jo, göra kristliga hedersmän av oss. Nu har han lämnat oss åt vårt öde, men uttalar ändå om oss en så skön förhoppning, att hjärtat dras ihop, när man tänker på det'.
Denna församlingsherde få vi emellertid se blott i förbigående i kulissen, såsom då han svarar på våra gossars fräcka hälsning eller upprättar Juhani ur hans svåra syndafall. Klockarn står däremot mitt på scenen till vårt glada beskådande. Alla den kyrkliga lärdomens tokiga avspeglingar i en tavastländsk klockarhjärna få vi till livs i de överdådiga scenerna på hemvägen till Jukola och vid dansgillet i stugan, där den vördiga mannen håller sitt praktfulla förmaningstal till de församlade Jukolabröderna och deras forna dödsfiender, Toukolakarlarna. Vi kunna lämna honom där, dekorerande hedersplatsen vid bordet, njutande av två knorrar och tre kallsupar och med hög rodnad på kinderna beskådande ungdomens dans.
Så långt förslå de ljusa färgerna vid målningen av det kyrkliga väldets verkningar på folklivet. Kivi vore icke den objektiva betraktare hans läggning i trots av hans impressionism gjort honom till, om han icke mångsidigare dryftade prostens och klockarns kamp för bokstavstron. Kivis verk gömmer i själva verket en anklagelse icke så mycket mot denna präst och denna klockare, som själva inse sina misstag och slutligen bli de sju brödernas välgörare, utan överhuvudtaget mot kyrkans hårda framfart i folklivet och den prästerliga bokstavskristendomens nedbrytande verkan på moralen. Den förra av dessa två anklagelser får en skarp formulering i episoden med Jaakkola-Paavo, som prästen klådde och lade under bordet, då han stakade sig vid läsförhöret, med den påföljd att den ståtliga gossen miste sin granna och unga fästekvinna, som såg hans förnedring från förstugan. "Paavo började dricka som en hel karl, fick korgen av sin brud som en hel karl och drack än värre, tills han slutligen dog som en vedervärdig flåbuse". Om Kukkois-Mikko berättar Juhani, att han blev skrämd som ett får, då han på morgonen av läsförhörsdagen hörde prästbjällran. Så fruktansvärd är denna dag, denna uppklappningshögtid, som bringar en i svettning.
Men framställningens tyngdpunkt ligger dock i de oförgätliga typer, hos vilka kristligheten i ord och later står i brutal motsats till levernet. Den mest godmodigt tecknade av dessa är Timos argbigga till hustru, som om vardagarna regerar sitt hus med hård hand, men på söndagsmorgonen med smältande ord och heta tårar ber alla om förlåtelse, börjande med sin make och slutande med vallhjonet. Slutligen steg värdinnan ut, klädd i sin nya, frasande kjol, i lysande dukar och med ett ansikte pussigt av gråt; hon närmade sig kärran, klev högtidligt upp och satte sig suckande. — — Och så bär det av till kyrkan.
Djupare karaktäriseras en likartad typ i skildringen av den "väckta" men icke mindre skenheliga bonden på Härkämäki, som fördriver sin dag i oavbruten fylla, glödande som en kolhög från morgon till kväll. Det lönar mödan att följa mannen på hans morgonbestyr. Först en stund vid postillan och psalmboken. Så en titt i skåpets brännvinsklaff. Därpå ut till stallet, där drängen, pojkstackarn, får höra dagens straffpredikotext. Därifrån vandrar bonden, tuppröd i ansiktet, till fähuset och läxar upp pigan. Och nu är han mogen för det stora krakelet med hustrun och dottern, som varar en timme eller par. Men till slut blir predikantens strupe torr och sträv; han styr in i kammarn för att fukta den vid skåpet. Och nu: 'psalmboken i hand och sången i gång så att dörrposterna darra'. — På söndagen åker vår bonde till kyrkan med den rundkulliga, skärmlösa mössan på huvudet och rockkragen högt uppdragen. 'Där sitter han nu i Herrans tempel med munnen hopsnörpt och ögonbrynen höjda ända upp till halva pannan; där sitter han harklande sig riktigt på de frommas manér, sitter högtidlig, stadig och allvarsam som en nysnöpt tjur. Så sitter han där, upprätt och orörlig som en råsten i skogen. Men se, när han återvänder från kyrkan — — —
Läsaren gissar fortsättningen och vi kunna övergå till Simeoni, hos vilken fromleriet når sin höjd. Näst denna egenskap framträda i hans leverne det osläckliga alkoholbegäret och den långt drivna, snålheten som huvudfaktorer. Simeoni har därjämte en ängsligare, mindre karsk lynnesart än de andra. Under berättelsens gång avslöjas dessa egenskaper småningom, ända tills den oförenliga motsatsen mellan det 'kristliga' sinnelaget och superiet på följande sätt upplöses i en tragikomisk katastrof.
Juhani hade skänkt sin fromma broder en stor, styvpärmad bibel, vägande nästan ett lispund. Och länge höll Simeoni sig nästan alldeles nykter, oavlåtligt läsande ordet på sön- och hälgdagarna. Men sedan han åter en allhälgonafton hemfallit åt dryckenskapslasten, företog han sig följande dag att med hög predikorost sammankalla husfolket, från den äldsta till den yngsta, och lova bot och bättring med två fingrar på den heliga boken. Där gick ett år; två, ja tre, men så söp Simeoni sig full. Och när han denna gång vaknar från ruset, besluter han att förkorta sina jämmerliga dagar. Man hittar honom halvdöd på stallsvinden, hängande i spräckliga stoets täckgjord. Med den upprörda, vackra scen, där Aapo och Juhani intala den till livet vaknande ny förtröstan, slutar Simeonis historia.
Dess tyngdpunkt som karaktärsskildring ligger i detta slutkapitel. Här möta vi också det drag av snålhet, som så ofta vidlåder skönlitteraturens bondekaraktärer, ehuru det sällan ställs i förklarande belysning av levnadsvillkoren på bondlandet. Vi hasta förbi detta drag, som ypperligt framträder även i den lilla biepisoden om 'Konungs Kalle'.[17] Men vid en scen, som redan berörts i annat sammanhang, måste vi dröja för att göra teckningen av den religiösa linjen i Simeonis typ fullständig.
Han framstår icke blott som en karrikatyr, en illustration till omotsvarigheten mellan liv och lära. Trots salvelsen i de fridsord han ideligen flikar in i de andras tvister, dryftar han de religiösa spörsmålen med obestridlig hängivenhet och grubblar utan rast och ro över 'trons paragrafer'. Intressantast i bilden av denna allmogemans trosliv är det utomordentligt primitiva däri. Summan av hans filosofi finris uttryckt i de två orden himmel och helvete, medan Jesus' försoningslära och överhuvudtaget kristendomens nytestamentliga element synas ha berört honom lika ytligt som de andra bröderna. Hans vidskeplighet kan gott tävla med deras. Man förmärker icke någon tvekan rörande sannfärdigheten av den spökhistoria han berättar i bastun på Jukola, han tror som de andra, att uvens rop i vildmarken bådar eldsvåda, blodiga slagsmål och mord och han beskriver enligt hörsägen Impivaaratrollets utseende. Han är sålunda väl förberedd för det äventyr, som väntar honom efter den olyckliga supveckan i Tavastehus, dit han och Eero skickats med förtroendeuppdraget att avyttra ett dyrbart lass och därifrån de återkomma i jämmerligt, utblottat tillstånd. Av fruktan för välförtjänt stryk vandrar han allt längre ut i vildmarken och möter — djävulen, en uppenbarelse försedd med rävsvans och av samma längd som Simeoni själv. Den onde tar vår man vid handen och så bär det av genom skogen, medan den farliga följeslagarn än förvandlas till kattunge, än till jätte, tills han slutligen flyger upp till månen med sitt offer. Därifrån betrakta vår jordkrets, där den stora behornade Mammon jagar människosläktet som en fårskock och slutligen kväser hela världen och Amerikas rike.
Under detta burleskt fantastiska äventyr hade djävulen låtit Simeoni förstå, att världens undergång var nära. Hans huvudlösa skräck inför ett sådant perspektiv griper också Juhani, Timo och Lauri, medan Tuomas och Aapo röja ett visst tvivel om den diaboliska uppenbarelsens äkthet. Men alla befinna sig i djupt allvarlig sinnesstämning och de fyra blint troende bröderna föreskriva de åtgärder, med vilka man bör bereda sig på yttersta domen. Man slår brännvinspannan i bitar, kommer överens om att aldrig mer supa och besluter sig för ett kyrkbesök. Simeoni själv gör ett tilläggsförslag. Han yrkar på försoning med Toukolaborna, men får inget understöd för denna fridstanke.
Djävulstron är således den härskande principen i Simeonis religiösa liv och djävulsskräcken den drivande kraften i hans ansatser att bli dryckenskapen kvitt. Han bör betraktas som en representativ typ för mycket vida kretsar av sin samhällsklass. Håns individuella särmärke ligger ej häller — åtminstone ej i väsentlig mån —i den hårdhet mot andra, som han mitt i sitt blödsinne lägger i dagen, så snart snålhetsdjävulen får makt med honom. Också detta är typiskt. Man jämföre Simeonis beteende mot tjänstfolket med den troende Härkämäkibondens! Jesus' kärlekslära är dem båda lika främmande, ehuru den senares karaktär visserligen är långt mer hårdhetsbetonad än den förras. Men teckningen av Simeoni äger utan tvivel rent individuella drag utöver de typiska. Det viktigaste av dem står i samband med hans fantasiliv. Som Juhani synes han förutbestämd för nederlag i alla konflikter, där han främst måste lita till egna krafter. De äro båda borna fantasimänniskor, utan förmåga att begränsa sina handlingar till det nåbara. Men Simeonis fantasi är varken lika frodig eller lika djärv som Juhanis och han saknar alldeles dennes stundom framträdande hårdnackade ståndaktighet.
— — Av beskrivningen på Härkämäkibondens dräkt, av uttrycket "de väckta" och andra detaljer märker man, att icke blott statskyrkans anhängare utan även pietisterna föresvävat Kivi, då han tecknat de hittills berörda yttringarna av allmogens religiositet. Vi ha redan sett, hur han bjuder till att göra statskyrkans företrädare rättvisa på samma gång han angriper dem. Detsamma gäller pietismen. Denna mäktiga rörelse hade ju utvecklat stor intensitet i Kivis hemsocken. I levnadsteckningen har också berörts en av rörelsens mest bemärkta representanter inom kyrkan,; Johan Fredrik Bergh, kapellan i Nurmijärvi 1826-1843. "Pietismens anda", skriver M. Rosendal i sitt arbete "Den finska pietismens historia i XIX:de århundradet!", "spreds genom Bergh mäktigt i Nurmijärvi". "Redan under de första åren av sin Nurmijärvivistelse", fortsätter han, "inrättade Bergh en söndagsskola i socknen för att höja folkets läskunnighet". Senare tillkom en skola i varje by. I "Lukemisia Suomen kansan hyödyksi III", säges, att Bergh genom dessa skolor nydanat socknen, som fordom betraktades som ett tjuvarnas och rovdjurens hemvist.
Med dessa fakta för, ögonen tror jag i likhet med Tarkiainen, att J.F. Bergh bör befraktas såsom förebilden för Kivis teckning av socknens energiska prost. Men Kivi har hållit endast ytterlinjerna av Berghs verksamhet i sikte och därför förefaller romanens prosttyp, såsom jag antytt, representativ för statskyrkan — ingalunda för pietismen, som alls icke kommer till synes i detta sammanhang. Men på andra, ställen i 'Seitsemän veljestä' frambryter deri mäktiga svallvågen av en väckelse, som fyller folkets liv med trosglöd och omgestaltar de moraliska värdena. Man ser just på dessa punkter, hur oriktigt Kivis verk uppfattas, om det betraktas blott som en serie realistiska tavlor framställande de sju brödernas utveckling under fäjd mot samhället. Till och med biepisoderna mynna ibland i perspektiv över hela folkets utveckling, sådan Kivi kände den. Och vad inblickarna i det religiösa livet vidkommer strövar man genom verket som genom en fjällbygd, där den vita vägen slingrar sig framåt i stigande bukter. Från klockarns statskyrkliga, stelnade bokstavskristendom stiger man till Simeonis förvirrade, men av ständigt sökande utmärkta trosliv. Från denna vilopunkt kunna vi fortsätta vandringen uppåt. Innan krönet nås, möter oss den märkvärdiga Tammisto-Kyösti, "som aldrig skrattar och aldrig ljuger". Vi ha redan sett honom, då han "högt bölande" anländer till valplatsen för det namnkunniga slagsmålet med Toukolakarlarna och avgör drabbningen till sina vänners förmån. Tidigare ha hans raseritillstånd utmärkts av religiös extas. "Som en besatt vandrade han i byarna, predikande och skrikande. Och då han slutligen vaknade ur detta tillstånd, var han annars densamma som förr, men han skrattade aldrig mer. Och med honom skedde det märkvärdiga, att han framdeles höll Jukolabröderna för sina bästa vänner, fast han knappast hade känt dem förut". Denna mans drag stanna kvar i minnet sådana Gallén-Kallela fattat dem i sin teckning. Han är en outgrundlig vildmarksenstöring. Stormen, som religionsgrubblen väckt i hans själ, har lagt sig till ro, men hans främlingskap i livet är härefter beseglat. Han lider blott några få människor. Mot dem är han god, obegränsat hjälpsam, omutligt trofast.
Härmed ha vi nått fram till den mest gripande av Kivis religiöst inspirerade karaktärer, till Anna, den unga, pietistiska kvinnan, som blir Eeros hustru. Bilden av hennes gestalt, första gången tecknad mot ängsscenens ovädersmörka bakgrund, hör till det mest strålande en nordisk diktare någonsin skapat. Ingen annan av våra skalder än Stenbäck och möjligen Wecksell kunde ha funnit sådana ord som Kivi, då han låter henne böja knä på tuvan, bedjande om misskund för den gudsförgätna husbonden, medan regnet forsar omkring henne och blixtarna ljunga. I dessa rader skälver den trosglödande bönens poesi, primitiv, extatisk, omotståndligt ryckande den gråtande åhörarskaran med i sin virvel av stormande känslor.
LAURI.
I de föregående karäktäristikerna har jag dröjt något ögonblick Vid Timo, Juhanis eftersägare, vid den omständliga Aapo "Jukolas Salomo", vid Tuomas, den starkaste och måttfullaste, och Eero, den hänsynslösaste, men också den fyndigaste, mest snabbtänkta och kunskapsrika i brödraskaran. De tre sist nämnda företräda i högre grad än de andra den spirande finska bondekulturen och framställningen av Eeros utveckling, refererad i förra kapitlet, rymmer det vidaste kulturhistoriska framtidsperspektivet. Men som konstnärligt genomförda karaktärsteckningar stå skildringarna av Juhani, Simeoni och även Timo högre. Vid sidan av dem förtjänar Lauri uppmärksamhet.
Hos ingen av de andra förnimmer man lika starkt fläkten av Kivis eget temperament. Aspelin-Haapkylä säger i sin biografi, att "en hemlig längtan till norden" bodde hos honom. På sina ensliga strövtåg i skogarna steg han ofta upp på höjderna, från vilka han hade en vid utsikt, och långa stunder betraktade han därifrån nordens himmel. Vid hemkomsten efter en sådan tur, då han "sett mot norden", var hans ansikte blekt av inre hänförelse. Till sin vän Svanström, som var bosatt i Hyrynsalmi, skrev Kivi: "Du kan ej gissa hur jag längtar att få se en skymt av Lapplands natur, att inandas en fläkt av dess förtrollade luft".
Efter läsningen av sådana rader uppskattar man bättre de hänsyftningar på lappsk natur och lappsk trolldom, som anträffas på flera ställen i romanen och i synnerhet genom Aapos berättelse om Hiisis gyllne ren mäktigt bidraga till stämningens ödsliga och mörka storhet. En annan höjdpunkt når vildmarkslivets poesi i skildringen av Lauri, även han en typisk skogsgångare, en "fnösksamlare" som Lapplandsfararen Taula-Matti.[18] Ingen person i hela "Seitsemän veljestä" är så sammanväxt med vildmarken som denna fåmälda yngling och därför så representativ för Kivis eget stämningsliv. Kivi gör honom till en noggrann iakttagare av naturens minsta detaljer, en fin kännare av skogens och djurens liv och därjämte till en kontemplativ drömmare.
I alla sju brödernas själsliv återfinnas fragment av det drag, som behärskar Kivis eget, nämligen fantasin. Dock varsnas knappast en självständigt skapande fantasi hos Tuomas och Eero. Timo äger — i all sin enkelhet — något därav. Man må blott läsa hans dråpliga beskrivning av "den gamla Adam"! Så följer Aapo. Hans andraganden äro ofta vidunder av prosaisk omständlighet, men Kivi har synbarligen velat visa, hur den äkta finska — och äkta bondska — grundligheten, för vilken varje språng i tankegången synes vara en styggelse, inte utesluter en poetisk lynnesart, ett visst mått av fantasi, och därför gjort just Aapo till den bästa sagoberättaren på Jukola. Om Simeonis och Juhanis fantasibegåvning har redan talats. Juhanis fantasi är frodigast och vildast, mest oberäknelig, mest nyskapande. Men Lauris är mest förfinad. Han är skalden bland bröderna. Han är också den, som först kommer fram med planen att övergiva Jukola och flytta till Impivaaraskogarna.
Där finns en scen, ungefär i mitten av boken, som ger nyckeln till Kivis vildmarkspoesi, och den person, i vilken skalden diktar in sina egna stämningar, är just den tystlåtna Lauri. Striden vid Djävulsstenen har nyligen utkämpats. Bröderna ha återvänt till Impivaara och leva glada dagar, frossande i nötkött, sedan den stolta patronen med avsikt underlåtit att hemföra sina skjutna tjurar. För ögonblicket roa de sig med att slå kurra på den vida malmen; Juhani, Simeoni och Timo spelande mot Tuomas, Aapo och Eero.
"Men i skogarnas djup vandrar Lauri med yxan under armen. Långsamt skrider han framåt, ser sig noggrannt omkring och alltjämt stannas hans gång för en stund, då hans öga upptäcker masurknölar, buktiga vridningar på stammarna och burriga vindbon i de lummiga björkarnas eller i tallarnas kronor. Nu ser han den höga stubben av en stormvräkt gran, betraktar den en stund, fundersam, och börjar slutligen knacka hål i dess sida med sin yxa. När detta är gjort, tänker han för sig själv: Där skall säkert nästa vår rödstjärten eller lilla, brokiga hackspetten bygga sitt bo. Så tänker han, tar noga märke på stället och går vidare. Men efter en stunds vandring varseblir han en hängbjörk, på vars stam en bastant knöl putar ut, kullrig, stor som en julkaka. Den bryter han lös och tar med sig — han utser den till ett väldigt öskar. Fortsätter så sitt strövtåg. Men snart upptäcker hans skarpa öga vid randen av en klint en underligt krokväxt en. Vad månne det kunde bli av den där? tänker han, hugger till med sin skarpa yxa en gång och två, och fäller enen. Kvistar den, beskådar den mysande en stund, tar den med sig och vandrar åter åstad. Hör byboskapens skällor, upphäver ett högt skri för att jaga Gråbenet bort från dessa marker. Han ropar och runt omkring ilar det vänligt svarande ekot. Så vandrar han och når slutligen toppen av en ljungbeväxt kulle, ser hur ett stort vindbo i toppen av en fura vajar för den svala nordostvinden.. Han fäller furan, bryter av den yviga hatten och sätter sig att beskåda sitt fynd.
"Länge satt han där, granskande och synande såväl vind boet som masurknölen och den mångbuktade enen. 'På vilket sätt har naturen skapat dem? Huru har enen vridits i så många bukter och krökar'. Och han lade sig ner, lutande huvudet mot en gammal, gräsövervuxen myrstack. I denna ställning betraktade han trädens kronor och de seglande strömolnen, grundande över jordens och himmelns byggnad; och från den fjärran Impivaara-malmen ekade i hans öron de smällande slagen av sällträna. Till sist ville han blott skjuta åt sidan alla tankar och beslöt sova; men sömnen behagade icke nalkas honom. Vilket medel brukade Lauri då använda, om det hände att John Blund dröjde? Då föreställde han sig, att han var en liten mullvad, som bökar på sin fridfulla underjordiska gård och till sist somnar på sin fina bädd av sand; eller också förvandlade han sig i fantasin till en tjockhudad björn sovande på sitt mörka, mossiga ide under granarnas rötter, medan vinterns vreda stormar dåna däröver. Så tänkte han och då kom sömnen nästan alltid snabbt och tryckte hans ögonlock till vila. Så även nu, då han inbillade sig vara en mullvadsunge, kravlande djupt i moder jordens sköte.
"Han sov, men drömmen fortsatte själens inbillningslek. Hela hans kropp, så kändes det, krympte hastigt till en finhårig mullvad, ögonen blevo mycket små, men händerna spändes ut till det slags handskar han behövde, och färdig var mullvaden, som sysslade med grävning under fururötterna i skötet av mon. Där bökade han och grävde sig slutligen uppåt längs furans murkna kärna, nådde kronans högsta topp och fann sig sittande mitt i vindboet i en fin mossig kätte. 'Här är mig gott att vara, här vill jag bo i allan tid' tänkte han, medan han med sina små mullvadsögon gluttade ut genom sin kammares lilla fönster. Och under sig såg han den dystra världen, svept i höstkvällens sorgmodiga dunkel. Han såg det branta Impivaarabärget, men i ett omätligt, själsbrännande fjärran, han såg där borta i de kvällsliga skogarnas mitt den sorgbundna stugan och dessutom sina kära bröder som slogo kurra med prosten på den dimmiga, ekande mon. Och han fick lust att gråta bittert, men tåren ville inte rinna, utan kvällde orolig i sin källa. Han blickade mot Impivaara; på sveden och ett stycke ut på mon voro tjurhudar utbredda, blodiga, färska i en lång rad, längs vilken den vinnande kurran löpte. Med störar av björk, smidiga i lommen slogo bröderna tappert, men ännu båldare slog prosten tillbaka med andens svärd. Och av fastaste järn, av gamla hästskor, var detta andliga svärd smitt; så skröt prosten själv, medan han stolt svingade sitt vapen i luften, svingade det, och lät det dunka mot trons eksköld, som hängde på vänstra sidan av bröstet."
Hela verket igenom understryker Kivi Lauris fåmäldhet, förenad med handlingskraft, då en handling nödvändigt erfordras. När Taula-Matti berättar sina underbara jaktäventyr (vi få vara med om tranjakt, järvjakt, vargjakt och björnjakt i en följd) och bröderna lyssna "med munnarna på vid gavel och öronen spända som läderlappsvingar", kunna de andra inte låta bli att avbryta honom med frågor och beundrande utrop. Till och med den betänksamma Tuomas, som inte lätt låter hänföra sig, ger Matti en klingande komplimang. Endast Lauri tiger. Han tiger under förberedelserna till det stora strövtåget, tiger enständigt under hela den spännande björnjakten och skjuter mästerskottet.
* * * * *
Kivi målar i slutet av "Seitsemän veljestä" några situationsbilder ur Lauris liv på gamla dagar. "Den tysta mannen odlade sin jord med stor flit och arbetade idogt på sina åkrar, men ännu mer i skogarna och kärren". Och där samlade han allt fortfarande rikedomar av intryck och stämningar. Men under veckan talade han sällan ett enda ord om sådant; först på söndagen, vanligen vid frukostbordet, kunde drängarna få del av husbondens rön i skog och mark.
Hur denna förtegenhet tar sig ut i samlivet med den hetlevrade och ordrika hustrun, en syster till Timos maka, visar Kivi i sin uppsluppet roliga skildring av Lauris nattliga vandring med tjuren och den husliga upptuktelsen vid hemkomsten. Han låter Lauri, i bjärt motsats till Timo i en liknande belägenhet, avbryta hustruns ordflöde med en kort och kraftig tillrättavisning, som genast imponerar.
Inbundet fantasiliv, besinningsfullt lugn i motgång och fara, handlingskraft i rätta ögonblicket utmärker Lauri ännu som gammal. Men under höljet av dessa egenskaper varsnar man ibland ett djup av lidelse, av böljande oro, av samma hetsighet, som i Juhanis karaktär ligger i öppen dag.
I tumultet på djävulsstenen, då Lauri super sig full, har Kivi sörjt för att karaktärens botten fullständigt framträder. I fyllan slungar den annars tystlåtna mannen omkring sig otidigheter, träffande och blixtrande kvicka, mot Juhani, Simeoni och Timo. Han säger dem rent ut, att han inte kan lida dem. Han röjer sitt verkliga sinnelag också i ett annat avseende, då han agerar präst, predikande med Djävulsstenen som predikstol, bröderna som klockare och tjurarna som "den gudfruktiga och stadiga församlingen". En översättare skulle råka illa ut med denna oration, som synes direkt överförd från någon kringstrykande rolighetsmakares repertoar. Redan som utslag av den folkliga smaken förtjäna Lauris lantligt primitiva ramsor ett studium. Men ännu större intresse erbjuda de genom den belysning de ge åt den druckna predikantens person. Hans "predikan" står nämligen som hädelse betraktad i nivå med Juhanis saftigaste prestationer. Och då han börjar sin rusiga dans på Djävulsstenen, utmanande döden med hetsiga tillrop, når obygdslynnets vildhet sin högsta höjd.
Måhända vill Kivi visa, att hetsigheten dock är den egenskap, som innerst behärskar Nurmijärvi-allmogen, då han i detta farliga läge låter den annars lugna Tuomas gripas av besinningslös vrede och rusa över Lauri för att kasta honom ner från den av tjurarna belägrade stenen.
III
Plats i litteraturen.
Litterära inflytanden på komposition och karaktärsteckning.
Originalitet — det äger Kivis roman i rikt mått både innehållsligt och stilistiskt. Såväl dess realistiska som dess romantiska element spränga tidssmakens boja, visande hän mot åtti- och nittitalens nya litterära riktningar.
Vid en granskning av sexti talets litterära fysionomi i Finland och Sverige, står man i början svarslös inför frågan, hur ett sådant språng långt över den estetiska konvenansens yttersta rålinje varit möjligt. Att den stora publiken i hemlandet icke kunde uppfatta Kivi, är utan vidare klart. Dess smak skulle ända in på åttitalet normeras dels av den Runebergska poesin, dels av senromantiken, vars bleka höstblommor översållade hela svenska språkområdet för att just i Finland nå sin arts högsta fullkomning hos den blida drömmaren Topelius. Wecksell kom visserligen med ett starkare temperament och en djupare ton, men impulsgivande, nya stilvalörer hann han icke utbilda. Snoilskys inflytande, som naturligtvis närmast berörde lyriken, hade ännu icke gjort sig gällande. I prosan hade Blanche visserligen fört in framtidsbådande uppslag (Järnbäraren o. a.), men som stilist var han eklektiker. Hans språk är lika typiskt senromantiskt som Topelius, vilket det ofta i förvillande grad liknar.
Ett försök att frammana en bakgrund till "Seitsemän veljestä" (och dess föregångare "Nummisuutarit" och "Kihlaus") genom att sammanföra romanen med äldre adertonhundratalsskildringar av allmogelivet i nordisk och tysk diktning ger bättre resultat. Auerbachs, Almqvists och Björnsons byberättelser föregå Kivis icke blott i tidsföljden utan även i den litterära utvecklingskedjan. Den väldiga konturen av "Seitsemän veljestä" reser sig över "Vefele", "Tonele", "De frigivna", "Barfota", "Grimstahamns nybygge", "Skällnora kvarn", "Kapellet", "Synnöve Solbacken", "Arne", "En glad själ" (En glad Gut), "Fiskarflickan",[19] så högt som krönet av ett fjäll över de nedre bärgens våglinje.
Vad Kivi kunnat lära av Almqvist skall senare dryftas. Auerbach bör i detta sammanhang nämnas framom alla andra författare inom tyska och schweiziska bynovellistiken. I trots av sina, för bynoveliens ämneskrets främmande, filosofiska spekulationer och vissa stilistiska otympligheter, som framför allt vållas av hans benägenhet att strö in förnumstiga anmärkningar i skildringen, når han mycket höga konstnärliga resultat inom det område, som skulle bliva Kivis. Hans arbeten, tillgängliga både på originalspråket och på svenska, lästes allmänt i Finland på Kivis tid och skaldens vän, Kaarlo Bergbom, föreslog vid Finska litteratursällskapets skönlitterära kommittés möte hösten 1868 att man skulle utgiva "Der Lehnhold" på finska.[20] Men nog härom. Alla tre föregångarna ha i sitt motivval och även delvis i sin stil så väl träffat allmogelivets verklighet, att deras skildringar icke kunnat undgå att inverka livande på Kivi, om han, som jag vågar förmoda, hade läst dem. Redan Auerbach ger realistiska detaljskildringar av de schwarzwaldska byarna, som frappera genom sina skarpt iakttagna detaljer. Han har en fin blick för gårdarna, fälten, dikena, han för oss in i stallen och fähusen och visar oss allmogen vid sitt arbete så som blott den kan, vilken utfört detta arbete själv eller under åratal följt med det. I Auerbachs byar tåga de unga männen i skockar längs vägarna, sjunga nidvisor, dricka sig fulla på gillena och slåss på nattkröken — by mot by — alldeles som i Kivis. De talrika slagsmålen hos Björnson, som så allmänt lästes i Finland på 1860-talet, äro också skildrade med skarp blick för bylivets verklighet. Björnson har alldeles samma syn som Kivi på alkoholens olycksbringande roll i folklivet — vem minns icke vid läsningen av "Seitsemän veljestä" tumultet i bröllopsgården från "Synnöve Solbakken" eller den stormiga dansscenen i Arne. Och hur likartad är icke de tre författarnas uppfattning även av kyrkans och prästernas genomgripande betydelse för bondelivet. Pietismens flodvåg sjuder i Björnsons berättelser lika mäktig som i Kivis, ehuru Björnson porträtterar "läsarna" mer målmedvetet och i "Fiskarflickan" går på djupet med pietismens problem på ett sätt som är Kivis läggning främmande.[21] I en sådan scen som de två prästernas sammanträffande med läsarna från högfjället, når Björnson visserligen långt framom Kivi, men i teckningen av de pietistiskt färgade folktyperna stå de två författarna jämsides. Den godhjärtade Tammisto-Kyösti, som aldrig svär och aldrig skrattar, är en typ av besläktad art och lika förträffligt framställd som folket på Solbacken. Och när Kivi får ge fritt lopp åt sin stormande känsla, när han skildrar den religiösa extasen eller följer de blida drömmarnas vita flykt — då når hans skaldskap en höjd, dit Björnson ej kan följa.
Medgivet att de tyska och nordiska allmogeskildringarna från 1800-talets början och mitt bilda den litteraturhistoriska bakgrunden till "Seitsemän veljestä" och att de här berörda författarna sannolikt övat ett stimulerande inflytande på Kivi, gå hans vägar dock mycket ofta långt från deras. Hans verks samband med den föregående litteraturen blir blott till en liten del klargjort genom jämförelser med den tyska eller Björnsonska bynovellen. Av större betydelse är — såsom jag senare skall visa — Almqvists inflytande. I själva stilen — det betydelsefullaste och minst förgängliga elementet i ett skaldeverk — kan man icke finna någon påtaglig frändskap med Björnson eller någon tysk bynovellförfattare, men väl med Almqvist. Likväl står även denna föregångare främmande för de mest nyskapande och överraskande dragen i "Seitsemän veljestä"-stilen, för den utomordentligt långt drivna realismen, som i sin fullständiga likgiltighet för litterär konvenans synes ställa kurs mot det naturalistiska stilidealet, (som annars här i norden kan spåras först långt efter Kivi) och för den vilda, elementära kraft, som ännu i dag skiljer Kivis stil från varje annan nordisk författares. Den som söker litterära förebilder till dessa drag inom adertonhundratalets för Kivi åtkomliga vitterhet, torde få leta förgäves.
Men hos Shakspeare och Cervantes fann han samma tumlande, obändiga, groteska fantasi som bodde inom honom själv. Han mötte hos dem båda — och kanske i ännu högre grad hos den senare — den fjärrskådande, i sina yttringar stundom grovkorniga, men i sitt innersta väsen fint förstående och godhjärtade humorn. Man fattar att "Don Quijote" vart Kivis käraste läsning. Detta verks bullrande och lantliga scener, dess motsättningar mellan äventyrens glittrande spel på ytan och de spörjande tankarnas dunkla värld där under, dess dolda fonder av levnadsvisdom måste ha tjusat författaren av "Seitsemän veljestä". "Don Quijote" har kanske mer än något annat skaldeverk lärt honom inse sitt främlingskap inom samtidens litteratur och givit honom mod att gå sin egen väg.
Har Cervantes inflytande varit blott stimulerande eller kan "Don Quijote" i enskilda punkter sägas ha tjänat den finska skalden som förebild? Jag vore böjd att besvara denna fråga något annorlunda än Tarkiainen. Han yttrar först, att Kivi "otvivelaktigt följt Cervantes exempel, då han strött in sagor, sägner och visor i sin roman". Beträffande visorna bör emellertid observeras, att 1800-talets skönlitterära prosaarbeten överhuvud och icke minst folklivsskildringarna innehålla visor och dikter i mängd. Det låge närmare till hands att säga, att Kivi lånat detta manér t.ex. från Björnson än från Cervantes, om någon viss förebild alls skall nämnas. "I båda verken", fortsätter Tarkiainen, "har likheten i fråga om det humoristiska betraktelsesättet alstrat något slags samstämmighet även i behandlingen av intrigen. I båda lämnar man gård och grund för att förfölja ett inbillat mål, i båda råkar man ut för galna äventyr, under vilka hjältarnas barnsliga fantasi och deras löjlighet blottas, i båda blir slutresultatet att kumpanerna återvända hem och förståndet klarnar upp ur de romantiska dimmorna. — Men denna likhet är så allmän, att man icke kan sluta sig till ett direkt inflytande".
Denna i och för sig riktiga parallell är måhända för löst skisserad för att utesluta möjligheten av andra samstämmigheten Det är icke nog med att hjältarna både hos Cervantes och Kivi ge sina hembyar en god dag för att förfölja onåbara ideal. Sedan Sancho (såsom senare Jeppe på Bärget hos Holberg) fått spela härskare tack vare ett glatt puts, återgått till sin tjänarställning och skakat av sig de farligaste grillerna, nå hans vandringslivs vedermödor ett lyckligt slut. Sancho och hans herre rida äntligen in i La Mancha. De bestiga en kulle, och nedanför den utbreda sig hembyns gårdar och gärden. Denna scen företer en anmärkningsvärd likhet med motsvarande bild hos Kivi: de sju bröderna, återkomna till hembyn efter tioårigt vildmarksliv och betraktande Jukolas dyra marker från den sandiga brinken.
Naturligtvis falla även olikheter i ögonen. För Cervantes existerade naturen icke i samma djupa mening Som i Kivis, adertonhundratalsskaldens tavla, där glädjeförnimmelserna vid hemkomsten sammanvävas med kärleken till den egna bygdens natur, som berör varje fläck, varje oväsentlig detalj med sina värmande böljor. De två scenerna hos Kivi, då bröderna på färd till ödemarken från krönet av en ås betrakta fädernegården och då de återse den, kunde — om man vill frånse de lokala dragens olikhet — bära som motto bygdeskalden Frans Österbloms oförgätliga ord:
"Här binder oss livet vid skär och strand med sagans och sångens och blodets band här talar var sten och vart levande grand med minnets gripande stämma. Det susar och sjunger vid uddar och näs i åkrarnas ax och lindornas gräs: här, här, endast här är du hemma!"
Men likheten med Cervantes är dock väsentligare än olikheten, ty den ligger i den starka skildringen av bondens ofrånkomliga bundenhetskänsla gentemot hans fäderneärvda torva. Icke ens vinningslystnaden har hos Sancho avslitit bandet, som fäster honom vid "Panzornas" jord. Hans längtan till ägorna, kreaturen, arbetet där hemma bryter fram många gånger och då han äntligen återser sin by, faller han på knä inför den utropande: "Öppna dina ögon, älskade fosterbygd, och skåda att din son Sancho Panza återkommer till dig". Juhani utbrister: "Vart jag än skådar, möts gossen av en öm väns blick", och sålunda triumferar också i "Seitsemän veljestä" bondens nedärvda kärlek till hemgårdens tegar över alla de krafter, som fjärmatt honom från dem.
I den, om jag så får säga, dramatiska stegringens intresse har hjältarnas vandringsliv hos både Cervantes och Kivi uppdelats i tre skeden — det första: ett förberedande strövtåg, det andra utmynnande i missöden, som kunna bringa läsaren att tro ätt hjältarna skola ge tappt (Don Quijotes jämmerliga hemforsling från vildmarken; brödernas flykt undan vargarna) och det tredje rymmande händelsernas höjdpunkt (brödernas kamp mot tjurarna; Don Quijotes äventyr med lejonen).
I detta tredje skede framträder starkast i "Seitsemän veljestä" den fantastiska bevekelsegrunden till brödernas bosättning i obygden. Också de sökte äventyret för äventyrets skull. Man märker det t.ex. då de begiva sig på den stora färden utom Jukolamarkerna. Också deras äventyrshåg rymde ett visst drag av ridderlighet, då de i allmännyttigt syfte ändrade sin färdplan för att jaga en björn, vars härjningar skadade herrgårdspatronen och icke dem själva, eller då de stodo ut med de svåraste lidanden, innan de grepo till utvägen att skjuta tjurarna. Efter sitt äventyr med lejonen formulerar Don Quijote den vandrande riddarens uppgift med orden: "Inga lejon böra förskräcka honom, inga spöken ingiva honom bävan, inga drakar väcka hans fruktan; ty att uppsöka, anfalla och besegra dem alla äro hans förnämsta och verkliga sysselsättningar". Då Viertola-herrn efter brödernas kamp mot tjurarna far ut mot dem, för att de utan anledning trängt in i hans hage, svarar Juhani: "-— Vi dödade den härjande björnen och på det sättet gjorde vi vårt fosterland stort, allmänt gagn. Är icke detta till allmän nytta: att utrota rovdjuren, spökena och djävlarna ur världen"?[22]
Men icke blott mellan verkens stora linjer observeras likheter, som tyda på möjligheten att Kivi direkt påverkats av Cervantes. I åtskilliga episoder är uppfinningen påfallande likartad.
Genomgående likheter förete de talrika slagsmålen, skildrade med en omständlighet, som icke lämnar läsaren i ringaste tvivel om deras fruktansvärda våldsamhet, medan, trots allt, inget liv går till spillo och bulorna och såren läkas med mystisk snabbhet. Man kan ej förstå länsmannens ord annorlunda än att Toukolahjältarna kort efter Tammisto-bataljen befinna sig vid lika förträfflig vigör som Jukolagossarna, ett underverk, som överträffas endast av Don Quijotes tillfrisknande, sedan en mulåsnedrivare trampat på hans revben "i smått trav från den ena ändan till den andra" och några fårherdar kort därefter bombarderat honom med stenar, som "begrovo tvänne revben i hans kropp", "slogo in tre eller fyra tänder" o.s.v. Det behöver knappast nämnas, att de underbara tillfrisknandena icke ha samma konstnärliga berättigande i "Seitsemän veljestä" som i Don Quijote.
Att Cervantes hjälte hugger in på hjordar av får, svin och — tjurar bör nämnas under medgivande att uppslaget i "Seitsemän veljestä" kan grunda sig endast på det faktum, att på det Adlercreutzska godset Råskog i skaldens hemtrakt (Viertola i "Seitsemän veljestä") uppföddes en stor oxhjord, som om somrarna betade i skogen.[23] Av större intresse är den nattliga episoden med de bullrande hamrarna hos Cervantes. Då bröderna först varsebliva det förmenta, enögda trollet vid Impivaara, hemfalla de, med undantag av Lauri och Tuomas, åt samma skrämsel och hjälplöshet som Sancho, då han hör det oförklarliga, hamrande ljudet, och hos båda författarna förbereds den komiska sluteffekten genom en rad huvudlösa skyddsåtgärder. Utbedjande sig "Himlens beskärm", nalkas Don Quijote slutligen valkhamrarna vid forsen, medan bröderna rycka fram mot trollet, ropande att de äro "döpta kristna, Guds krigare, Kristi soldater" och Juhani utbrister: "Herren välsigne oss, bröder"! I detta sammanhang bör ännu nämnas Simeonis månresa i sällskap med den onde, där, såsom Tarkiainen visat i en uppsats i "Nuori Suomi" 1907, en karaktäristisk detalj erinrar om Don Quijotes inbillade ritt genom luften.
Några bestämda stilinflytanden från Don Quijote på "Seitsemän veljestä" torde knappt kunna påvisas. I Axel Hellstens översättning, som stod Kivi till buds, skönjas så gott som inga spår av spanska folkspråkets inslag i originalets ordvävnad. De burleska scenernas ytterliga realism har naturligtvis uppmuntrat Kivi att fullfölja egna ansatser i samma riktning, men även Shakspeare och Holberg gåvo honom sådana föredömen.
En uppgift för sig är studiet av sagorna och sägnerna i "Seitsemän veljestä" och uppgåendet av gränsen mellan lånat och tilldiktat. Härom har åtskilligt skrivits (Se Tarkiainens bok, jämförd med den anförda uppsatsen i "Nuori Suomi" 1907) och mycket torde ännu kunna tilläggas. En svensk-nyländsk ormsaga ("Nyland" II 195 f. jämf. med "Album utg. af Nyländingar IV, 141 f.", som åberopas av Tarkiainen), samstämmer helt och hållet med början av Kivis saga om ryttarn, som rövade ormkungens krona, frånsett den obetydliga olikheten, att ryttarn i folksagan kastar sin kappa och hos Kivi sin hatt till ormarna. Av intresse för Kiviforskningen är även sägnen om dragonen, som rövade en silverbägare av den onde och red in i Helsinge kyrka, vilken Tarkiainen hört i Kivis hemby. I "Nyland" VI finns den på svenska enligt en uppteckning från Källarhult i Hausjärvi, en lägenhet, som i förbigående sagt gränsar till Ridasjärvi by, där Lemmilä hemman hör till de gårdar, som nämnas i romanen.[24] Sålunda flyter i Kivis hemtrakt den svensk-nyländska sagan ihop med den tavastländska och synes redan därför förtjäna uppmärksamhet, frånsett att diktaren kan ha samlat sagomaterial även i Sjundeå.
Källarhultssägnen företer en allmän likhet med ormsagan hos Kivi, men den innehåller också en karaktäristisk detalj, som återfinns i den humoristiska versionen av Kivis legend om martyren, som de hedniska tavasterna murade in i bärget. I "Seitsemän veljestä" varseblir den fromma mannen på sin hålas vägg fem svarta tjurhorn, innehållande diverse läckerheter; i Källarhultssägnen bjuda bärgstrollen dragonen den dryck han begär "mä kuddhorn o toko". Att de svensk-nyländska sagorna gärna förtälja om bärgstroll, ("bärgsråd"), vaktande rika skatter; och bärgtagna jungfrur (jämför Kivisagan om den bleka mön), behöver knappast nämnas. Ej häller saknas befriarn, som slår trollet ihjäl och vinner den bärgtagna till brud. Om sagomotiven erinrar för resten också romanens ytterkontur. Även i svensk-nyländska sagorna ströva brödraskaror, ofta sju bröder, omkring i skog och mark, upplevande underbara äventyr och yngsta brodern är vanligen kvickhuvudet, som räddar de andra ur någon fara eller utmärker sig framom dem. (Se Nyland II, 344; VI, 151).
Vilka främmande inflytanden Kivi än må ha mottagit och omsatt i "Seitsemän veljestä", såsom relativt obetydliga skola de alltid framstå, jämförda med de förebilder han skapat sig själv i sin egen tidigare diktning. Uppslag, som utvecklas i romanen, finnas bl.a. i "Kullervo" och i dikten "Härkä-Tuomo", men framför allt har "Seitsemän veljestä", framvuxit ur "Nummisuutarit". I denna stora komedi målas samma miljö, bylivet i Nurmijärvi, ramad av samma landskap. Redan skomakar Tobias prisar "den fria, ekande furumon", Niko "de välkända backarna, stenarna och stubbarna", husbonden på Karri den brinnande sveden i vildmarken. Redan i "Nummisuutarit" ha vi lärt känna några av romanens typer. Esko med den yviga linluggen, som reser sig på ända, när han blir vred, utgör, som tidigare antytts, förebilden för Juhani, är hetsig, överdriven och i viss mån fantasirik som han, dum som Timo. Iivari är en tjuvpojkstyp i släkt med Eero; Martta liknar Timos argsinta hustru. Klockarfiguren är densamma i båda verken. Vi ha också i "Nummisuutarit" bevittnat slagsmålen och superiet och fått en inblick i Tavastehusresornas farligheter. Kristendomens och kyrkans roll i detta folkliv belysas ur liknande synpunkter som senare i "Seitsemän veljestä", djävulstron illustreras drastiskt. Också pietismen berörs. Stilistiskt sett rymmer "Nummisuutarit" så gott som alla originella drag, som sedan, delvis rikare utvecklade, återfinnas i romanen.