SKALLIG PÅ EN NATT.
Yddingeodjuret.
En ganska ledsam historia inträffade i förrgår å säteriet Gullnäs vid Yddingesjön i det att porslinsblåsaren Efraim Jönsson då blev illa skrämd med en högst beklaglig påföljd.
Då hr Jönsson vid 5-tiden på morgonen nere vid den lummiga stranden var sysselsatt med att sylta ollon, såg han plötsligt ute på den av stormen upprörda sjön att ett föremål av okänd natur rörde sig sakta upp och ned. Med anledning härav skyndade han hem och intog lunch, varpå han tillkallade lägenhetsinnehavaren Johannes Hansson, som var bortrest. Jönsson, som är född i Kivik men i all sin tid åtnjutit en god och hederlig vandel i Stora Svedala, gick därpå ned till sjön och seglade med revad fock ut på det skummande vattnet. Kommen ungefär mitt för Lillö stannade båten häftigt, varvid hr Jönsson med ögonen iakttog att rakt förut ett gredelint föremål av enormt omfång reste sig ur vattnet och fräste som ett lokomotiv. Hr Jönsson blev härav så skrämd att han rodde hem, intog sängen och blev skallig.
Händelsen har i orten väckt så mycket djupare medlidande som samma dag en ung gosse i Holmeja på ett mindre tilltalande sätt djupt förolämpat en äldre kvinna, mot vilken man hittills aldrig någonsin haft någonting egentligen allvarligt att invända…
PIGAN SOM VÄRPTE.
En nästan knappt trolig, men rätt rolig historia meddelas oss från vår bygd, där gammaldags heder och dygd guskelov ännu är bunden vid torvan, som hänger fast vid bonden.
Det hela gäller en skomakare, som har ett hus, i vilket bor en bakare, som är frälst, men tuggar snus. Hans piga låg i vintras på lasarettet i Lund och led som en hund, ty hon hade skavigt sig på benet, så att hon fick ältan och blodet gick avigt. Nu var hon kommen hem, litet mager, men svajig och fager, och skojade inte så lite här hite och där dite i hagar och ängar, där hon dansade med byns drängar.
Så en kväll innan hon ordet visste miste hon sansen och slog i en vägg. Folk kom till och fick tag i'na och märkte då—död och pina!—att människan värpt ett ägg. Och sedan dess var kväll, då solen står i väster, samlas byns folk och präster och bevittna med andakt och skärpa, att pigan kan värpa.
Hur underbar är inte livets mystik? Billige läsare, lyft dess flik och se hur det är tillagat! Allt går till en tid. Sen blir det uppdagat.
GLASMÄSTARE JÖNSSON.
Det är oss smärtsamt att i dag nödgas meddela den ärade allmänheten att i går var glasmästare Jönsson så i tag och ånyo förveten på denaturerad sprit att han fördes till lasarettet och kom dit som ett lik, för vilket ögon, öron och förnuft och alla andra lemmar voro som luft.
Egentligen är Jönsson ett beskedligt skrå, som tar sig en sup då och då och för resten knogar med ramar och rutor och kitt och låter var och en vara i fred med sitt. Men så plötsligt blixtrar det i klotet: »Skall jag, en friboren man, stå här som en slav? Nej, så anamma» och med detsamma vräker han ramarna och skrotet och det bär av till apoteket, där han hampar sin liter, gudaboret obekymrad om dess sviter.
Nu ligger Jönsson och begrundar sin levnad. Hans enda trevnad består däri att hans bakre parti är hyddat med plåster och dukar och klutar. Det hände sig nämligen i går då han ingenting visste att han tog miste och satte sig relativt lugn på en glödhet ugn så att dess ringar och det namn, som gett ugnarne rykte, sig vackert tryckte av uppå Jönsson där Jönsson slutar.
Sens moralen av denna händelse är en kall maning till drinkare och gaminer att omedelbart skrida till omvändelse och akta sig för denaturerad sprit och varma kaminer.
PANTALONGER OCH BONDÅNGER.
Det var en gång en människa, som inte betalte sin skräddare.
Till slut blev skräddaren ond och drog sin tredskande kund till rådhusrätten i Lund. Men innan målet kom före, hade människan betalt vartenda öre—det var hela 40 lock för pantalonger och rock. På samma gång svor han och sa', att hur det än ville bära åsta, så skulle ingen kunna avtvinga honom så mycket som ett ruttet lingen för stämning och resolution och annan tocken där don, varmed man pungen får lätta, då man blir stämd inför rätta.
Följden blev, att målet ropades om igen och om, och kostnaderna hopades, då människan aldrig kom. Där satt rätten och väntade—vaktmästare Larsson ropade och gläntade,—men människan var beständigt väck, och det såg ut, som om han ville driva gäck med käranden och hans advokat och vår vällovliga magistrat. Kan väl någon förtänka, att rätten började betänka den kitsliga situationen och dömde personen att böta gång på gång, tills hans böteslista blev så lång, att den sprang upp till hundra riksdaler.
Då tar karlen reson och betaler 70 kronor—det täcker hålet för kostnaderna i målet. Men böterns hänga ännu och vänta och växa med ränta på ränta.
Sens moralen, min vän, den är den: kritar du pantalonger, så får du bondånger, ty den, som icke betalar för stycket, får satsa fem gånger så mycket.
TEATERRECENSIONER.
THEATER OCH OECONOMIE
På den academiske theatern i Lund spelades i går comoedie af en skådespelaretrupp, som uppgafs wara från Stockholm.
Det stycke, som derwid framstäldes, war benämndt Jeppe på Berget eller Den förvandlade Bonden, en pièce, som skall wara diktad af en dansk norrman wid namn Holberg. Denne herr Holberg, som lärer hafwa fört ett widlyftigt och kringswäfwande lefwerne, skall slutligen hafwa stannat i Köpenhamn, der han utfört ett ordnadt arbete men sedermera aflidit. Hans nu uppförda skådespel innehade många lustigheter och amuserade mycket publiquen. Det framstälde huruledes det är galet att den, som icke är född adlig, kommer till werldslig ära och magt, hwilket altid slutar med att denne upkomling dricker sig full, faller på en gödselhög och blifwer tyrannisk.
Herr Oscar Bæckström, som uppgifwes wara anstäld wid ett theaterhus i Stockholm, är en ung man, hwilken derstädes hafver wäckt gode framtidsförhoppningar. Nu framstälde han wår Jeppe så fullständigt att man, utan att förgripa sig på sanningen, måste säga att herr Bæckström äger mycket naturlige anlag. Dock brukade han månge swordomar samt jemtväl fule ord. Wi undra mycket om detta kunde vara aldeles nödwändigt. Konsten är wäl dock det ädla, som skall försköna lifvet, men intet är det wackert att höra en skådespelare tala om smuts och sådant då han i stället kunde nämna solens up- och nedgång, fåglarnes sång samt den förunderliga alwisheten i naturen.
Utom herr Bæckström framträdde äfwen åtskillige andre comoedianter, deribland twenne mamseller. Om äfwen alle desse woro af mosaisk börd är oss icke weterligt; men det såg så ut.
Publiquen hade kommit tillstädes i rikt antal, och syntes bland densamme flere af stadens fruar, en academisk lärare och åtskillige studiosi. Det förnams jämwäl att wid hwarje paus flere af desse studiosi reste sig upp och gingo ut samt återkommo om en liten stund. Nu uppgifwes det att de gingo ned i en källare och drucko starka drycker, hwilket oskick för sed blifwit. Dock syntes det icke att någon af dem somnade eller på annat sätt sig oskickligt uppförde. Men det bör allwarligen frågas om icke procancelleren borde wid ett sådant tillfälle wara tillstädes och förmana de unge att icke lämna sina windsrum efter det mörkret fallit på. Nu applauderade de flitigt jemte den andra menigheten, hwilket wisar att de till och med ega wana att bewista publique förlustelser.
Jemväl i dag framträder skådespelaretruppen med ett lustigt spel, benämt Första fiolen. Det begynner kl. 8 på aftonen och densamme herr Bæckström kommer dervid att änno agera, hwilket är glädjande att erfara då man befinnar att han i går uppe på teaterscenen drack så mycket att han flera gånger der ramlade aldeles omkull.
* * * * *
Den trötte Theodor.
Med anledning av uppförandet av det bekanta Shakspearska sorgedramat »Den trötte Theodor» på vår akademiske teater i går i aftonstunden hade så många människor infunnit sig att ingen tom plats kunde upptäckas och att somliga medborgare sutto ovanpå varandra.
Sedan ridån gått upp började diverse människor inne på scenen att tosas och galna sig på ett högst besynnerligt sätt. Särskilt utmärkte sig härvid en hit nerkommen person vid namn Sjöström, kallad Victor. Vi skola icke inlåta oss på någon beskrivning, då denne lille pennen därtill är för ringa. Men så mycket vilja vi likväl ha sagt att så som Sjöströmmen skapade sig ha vi hittills aldrig sett maken till. I sus och dus skuttade han omkring, bedrog sin hustru och misshandlade även på annat sätt sin lekamen, vilket vållade en naturlig trötthet. Till följd därav snarkade han så förskräckligt att han väckte hela publiken.
Sedan detta var gjort, var spelet förlorat. Den ene tittade på den andre, och rätt som det var började dom skratta, och skratta, och skratta … så vidunderligt att många blevo alldeles fördärvade. Till slut jämrade sig hela allmänheten som 6,093 kattor i mars. Och när skynket för sista gången föll voro flerfaldiga personligheter alldeles upplösta.
Det kunde dock icke förmärkas att någon hade något ont i sinnet mot herr Sjöström. Tvärtom funnos flera som tillkännagåvo ett försonligt sinnelag och tillönskade honom lycka och framgång i det kommande livet.
NOTISER.
Vi äro glada att i dag kunna meddela våra läsare att nu har domkapitlet på 1:sta förslagsrummet till kyrkoherdeskapet i Kristianstad och Vä uppfört vår docent i exegetisk teologi Matheus Lundborg. Vi äro, dess bättre, icke av den sortens folk, att vi vilja skräppa över vår andel häri, men så mycket anse vi oss dock i förtroende kunna nämna, att kyrkoherden Thulin i Skepparslöv och lille komminister Lundblad i Fleninge kommo å andra och tredje förslagsrummen, vartill vi önska dem lycka och glädje.
Exegetisk är den teologi, som förklarar. Huru oändligt mycket behöver nu icke Kristianstad ha förklarat? För att icke tala om Vä! Begagnen nu därför tillfället, infödingar i Kristianstad och Vä, och förvissen er om Lundborg.
Eljes kommer han kanske tillbaka till Lund igen.
* * * * *
Av en huggorm blev i går morse i Holmeja en medelsålders, ogift man biten i det nedersta bakbenet. Som mannen hade träben, vilket ormen antagligen ej observerade, generade missödet honom icke utan intog han omedelbart middag hos en person, vilken varit gift med en kusin till hans faster.
* * * * *
En sannfärdig berättelse berättas till rättelse av en notis om en gris, som i en obevakad stund kommit ner i kryptan i Lund. Svinet—så berättade malisen—hade rymt från sin vaktare när det skulle till sin slaktare och då förföljts av polisen, en äldre jungfru och en skomakare samt en organiserad bakare. I kryptan hade blivit kalabalik med språng och hopp och skrik tills bagaren huggit grisen i svansen och gjort slut på dansen…
Det är gruvligt vad folk kan prata när dom gå omkring och ä lata och göra ingenting. Det hela är nonsens från början till slut men tar sig för resten inte sämre ut än det telegram, som i dag förtälja lät, att hr Lindqvist, Hans Grönaste Majestät, haft den övergående nesan att bli hängd och få »frikort på resan.»
* * * * *
Munskänken, kandidaten och glasrutan. Ett förargligt missöde inträffade i natt i Lilla Fiskaregatan, där en större, till 500 kr. värderad butiksruta hoppade ut på en överstemunskänk med påföljd att rutan gick i bitar men munskänken höll jämförelsevis väl ihop.
Saken var egentligen den att munskänken A. under nattens timmar förvärvat en evig vän i kandidaten B., varunder de tittat litet djupt i kristallglasen. När spöktimman kom, skulle de ut och beundra månen och råkade därvid in i Lilla Fiskaregatan, vilken förargligt nog inte ville ligga stilla utan rörde sig i bukter med påföljd att munskänken rätt som det var stöp på näsan.
B. skulle nu hjälpa upp A., vilket icke precis var så lätt då gatan alltjämt var i svår gungning. Så kom händelsevis en chaufför C. och skyndade till hjälp. Med förenade krafter fingo nu B. och C. upp A. på det torra igen. Till tack för hjälpen slog munskänken genast chauffören på kraniet och även kandidaten gav chauffören en liten kroppslig påminnelse om hans dödlighet. Man torde inte förtänka chauffören att han blev något förbluffad över dessa uttryck av människovänlighet, och som han inte begrep sig på skoj, så tog han munskänken i ena vingbenet och hyvade honom mot butiksrutan så att det small.
Epilogen avspelades på poliskontoret, och bland åsyna vittnen inställde sig även månen. Nu är det blott en fråga, som är avgjord, nämligen vem som skall betala rutan. Som emellertid både A. och B. och C. äro millionärer, så är det spörsmålet av en relativt underordnad natur.
BREVLÅDA.
Kandidat Olsson! Vad menas! Vet ni inte, att det är prof. Rydberg och inte vi, som uppfunnit elektronerna? För övrigt är er teori om dem nog oriktig. Enligt vår uppfattning äro elektronerna små astronomiska djur, som leva, ovanpå luften. De livnära sig av atomer samt sakna ben. Vid inträdande svårare köld gnugga de sig häftigt mot varandra, varigenom utvecklas värme, som framkallar norrsken. Påståendet att de skulle orsaka magnetiska stormar måste däremot vara oriktigt, enär intet väder råder där de leva.
Det kan väl hända, att denna uppfattning i någon liten obetydlig detalj kan justeras. Men i regel är det rätt, som vi tro.
* * * * *
D. J.! Kära Jönsson, är Jönsson galen? Inte kan Jönsson väcka tryckfrihetsåtal mot oss bara genom att skriva till oss. Utan Jönsson skall slå sig ner vid sin pulpet och skriva på ett papper att Jönsson yrkar oss respektive halshuggning eller livstids fågelbur. Jönsson går härefter till en kardmakare och blir hyvlad i hår och skägg, sen ikläder sig Jönsson Jönssons söndagsbyxor, varpå Jönsson talgar håret väl. Nu är Jönsson färdig, och Jönsson tager papperet under armen och går mitt över Stortorget upp till borgmästaren, där Jönsson knackar så nätt. Då Jönsson kommer in bockar Jönsson vackert, lämnar aktstycket och bockar. Det kostar omtrent två kronor, varpå Jönsson bockar och betalar. (Har Jönsson ingen kova, får Jönsson låna här mot första inteckning i fastighet). Jönsson bockar sen och går baklänges ut, bockar igen och försvinner.
Jönsson kan nästan vara lugn tills han skall sitta av böterna. Det dröjer alltid ett stycke, och ju bättre de bli, dess större rabatt lämnas å burtiden.
* * * * *
Narkissos. Vårpoem! … sällan! Skall det vara, så må det vara hänt mot erläggande av dubbel annonsavgift, medlens överlämnande till något hem för sedligt försummade eller vanartade barn samt rättighet för oss att skriva inledning och marginalanteckningar, allt efter som nöden kräver. Endast under dessa villkor införa vi poemen. Skalderna själva utföras genast, utan dom och rannsakning.
* * * * *
E. L. Poemet »Mitt hem» kan införas under vissa villkor: 1) att det betalas som annons; 2) att författarens porträtt bifogas och klicheras i tidningen; 3) intyg av trovärdiga personer att författaren verkligen författat poemet; 5) under edlig förpliktelse avgiven förklaring över varför förf. begått denna gärning; samt 5) bindande garanti för att förf. omedelbart emigrerar.
I övrigt möter införandet intet väsentligt hinder.
* * * * *
U—n. Tack för det anonyma brevet. Det går till samlingen, som med tiden blivit rätt nätt. Att redaktören är en »ovanligt stor idiot» gläder honom bra; han har alltid tyckt sig vara så liten. Att han till på köpet har ett »sanning att säga mycket dåligt huvud» erkännes välvilligt. Men han tar det som det är; han har icke något annat.
* * * * *
Skaldiske författaren C. O. O.
Aktade Olzonh!
Du missförstår mig, vilket gör mig ont. Jag är verkligen ansvarig för vad som står i denna tidning, men icke för vad som ej står där. Dina verser ha icke fått plats i tidningen. De komma aldrig dit. Vi ställer du mig då till svars för dem som säger mig i prosaisk stil, jag är vorden en åsna.
Olzonh lille! Hon är nu 4 på morgonen. Natten har varit möda och slit. Men se! För dig och mig och oss alla tindra stjärnor uppå himlafältet, och i rappet glimtar dagen ur österled. Genom rutan ser jag en nattsudd, som mitt på torget skrålar naturens lov, medan en ensam poliskonstapel trår sina tysta fjät mot hans nacke.
Olzonh, hör och se nattens sublima skönhet! Vänd då åter till naturen, kyss moder jorden och snyfta ut vid hennes hjärta, dikta och skalda, men vad du än gör så för Guds skull publicera det aldrig.
Olzonh! Nu går jag och lägger mig, men dessförinnan … ett ord! Tillåt mig säga du!
* * * * *
Lic. Lx. Till svar å ärade förfrågan få vi meddela att ni fått denna saken alldeles galet för er.
Obadja var ingalunda något fruntimmer eller eljest något obestämt utan en liten profet, som levde under h.m. Jorams tid. Han är särskilt arg på Nebukadnezar för det denne förstörde Jerusalem. F.ö. är det mycket litet man vet om Obadja. Han skall till det yttre ha varit litet ruggig men eljest en korrekt gentleman.
Vi hänvisa er i övrigt till en man i Uppsala, som heter Kolmodin och som skall vara styv på mindre profeter. Räcker inte hans visdom så kom tillbaks. Ju mindre vi veta, dess mera skola vi med nöje meddela.
* * * * *
Fru Helga O.! Om man kan odla champinjoner i kök? Jo, alldeles förträffligt.
Man tager en korg jord, en köksjungfru samt ett stycke champinjonyngel. Blandar dem försiktigt med varandra och begjuter dem rikligt med diskvatten och matolja. Placerar det hela med hästspillning varvtals i vasken samt lyfter varje fredagsmorgon varligt på locket och skjuter alla flugor.
Om sex veckor böra champinjonerna vara uppe. Äro de icke det, avskedar man jungfrun och tager en ny. Experimentet är alldeles lönlöst under den årstid, då jungfrurna aldrig kunna hålla sig stilla.
* * * * *
Herr Patron B.! Vad i all världens frid är meningen? Vi ha bett Er skaffa oss en kopia av omskrivna aktstycke, vilken vi omedelbart skulle använda. Kopia betyder avskrift och har icke det ringaste med kopiga att skaffa, vadan det är oss absolut ofattligt huru Ni i vår begäran kunnat finna någon ärekränkning mot er arbetspersonal.
Men … bevars, tar Ni det på det viset, så kom. Ett äretjyvamål mer eller mindre spelar ingen teater.
* * * * *
Poetissan Disa. »Livets intigaste ve»—förlåt, va ä' dä' för slag?
Tag några glas punsch jämte kaffe med saltgurkor och snus i samt härtill några längder kavring med stekflott på. Förtär detta dagligen på fastande mage, varpå veets intighet dör bort av sig självt inom 8 månader.
Lyckas det inte så är ni obotlig.
* * * * *
Tacitus. Ädle yngling! Kom hit, så skola vi känna dig på huvudet och se, om du äger förutsättningar för att plöja den vida slättens feta jord, som tigger starka armar, eller gräva de diken, som skola famna vårens häftiga flöden och omsider prydas av Veronica beccabunga, vars grönska dock är intet mot den, som färgar dina jamber, vilka ljuda såsom återklang från grodkväket i den lugna pölen eller från kobenstrampet i det stilla alträsket.
Bemanna dig, yngling, och kom, och det kanhända du gör din lycka för evigheten!
* * * * *
Herr Patron Johannes Andersson, Flinkaby!—Nej, för all del. Fläsktullens borttagande blir även så tillvida till en välsignelse för vårt land som vi måste öka vår inhemska svinproduktion och framför allt göra billigare svin.
Såsom herr Andersson vet, ha vi ju gott om svin i Sverige, stora och feta. Men de kosta oss för mycket och bli därigenom för dyra för konsumenterna. Genom en radikal omläggning av vår svinodling skulle vi genast förbättra situationen. Herr Andersson är mannen att göra't. Hör ett råd: importera vårtsvinet! Renodla det. Var 6:e vecka lägger dess hona 22—24 ägg. Det blir i lyckligaste fall bortåt 200 grisar om året. Gör om det, hr Andersson, eller tro oss på vårt ord.
Vårtsvinet är för övrigt ett både fint och trevligt svin. Den omständigheten att det lever mest om natten möjliggör för badgästerna en relativ dagsro. Det trivs helst i gamla termithögar, vilka äro rätt billiga att uppföra, samt har en trevlig hårkvast på svansen. Det låter lätt dressera sig till salongsvanor, blåser utmärkt occarina och går i Afrika upp till 2,000 meters höjd. Som detta är 884 meter mera än Sveriges högsta fjäll, Kebnekaise, så bör alltså vårtsvinet ha de vackraste utsikter att för Sverige bli vad man i ordets bästa mening skulle vilja kalla: ett nationellt svin.
* * * * *
Fru A… Att bemälde unge man utan att ha betalt hyran avflyttat, kvarlämnande endast 28 tömda punschbuteljer, en söndrig sodavattensbutelj, en av honom såsom slaskspann använd glasskål, ursprungligen avsedd för aquarium, samt en halv byxhängsla anse vi vara mycket orätt gjort. Och det bästa råd vi kunna ge är följande: hyr ett centralt beläget, stort butiksfönster. Anordna där en utställning av föremålen och sätt ut ägarens namn. Hyran blir tvivelsutan betald.
* * * * *
Herr Reservunderlöjtnant S. i X. I besittning av Herr Reservunderlöjtnantens ärade av den 9 d:s rörande vår uppfattning av det krigspolitiska läget be vi vördsamt att vördsamt få tacka Herr Reservunderlöjtnanten för att Herr Reservunderlöjtnanten behagat uppmärksamma bemälda vår uppfattning på samma gång vi bemärka att Herr Reservunderlöjtnantens uppfattning om vår uppfattning är att denna är »rent åt h——te» samt att vi »borde skämmas» m.m., såsom Herr Reservunderlöjtnanten har godheten att meddela oss.
Vi tillåta oss samtidigt göra en vördsam förfrågan om huruledes Herr Reservunderlöjtnanten mår. Skulle Herr Reservunderlöjtnanten möjligen eventuellt besväras av illamående eller kväljningar eller nervös oro i Herr Reservunderlöjtnantens mage eller eljest i Herr Reservunderlöjtnantens ädlare delar, så tillåta vi oss föreslå att Herr Reservunderlöjtnanten låter bädda ned sig under 7 täcken och 6 filtar med våtvärmande omslag omkring Herr Reservunderlöjtnantens förnuft samt varma flaskor under Herr Reservunderlöjtnantens personlighet. Desslikes behagade Herr Reservunderlöjtnanten vördsamt intaga ricinolja, acetylsalicylsyra, vismuthpulver, aspirin, Thielemanns droppar, Frangulapiller, saltgurkor, levertran och ansjovis, varpå Herr Reservunderlöjtnanten är välkommen upp till våren, då solen skiner. Skulle Herr Reservunderlöjtnanten därtill vilja öka sin godhet med att sända oss Herr Reservunderlöjtnantens fotografi från dels nu, dels efter det att Herr Reservunderlöjtnanten genomlevat nämnda kur, så att vi få känna och jämföra Herr Reservunderlöjtnantens särskilda drag, så skulle vi vara Herr Reservunderlöjtnanten ytterligare tacksamma.
Vi tillåta oss teckna oss såsom Herr Reservunderlöjtnantens synnerligen bevågne
F. T.
* * * * *
Fröken kandidat! Vi dela hjärtligt edra bekymmer och anse det vara rysligt styggt av studenterna att spela Uarda utan hjälp av studentskorna. Så till exempel skulle det gjort sig över hövan väl om åtminstone en av mumierna varit kvinna; på den tiden torkade de som bekant även damer, vilka som sådana nästan togo sig bättre ut än männen, höllo sig längre och krävde mindre utrymme. Och vidare skulle det onekligen icke skadat om Uarda själv spelats av en kvinna. Han var ju visserligen mycket söt; men på scenen kunna även studentskor bli söta. Och det skulle nästan gjort sig bättre om ni stultat omkring med en liten Moses än att se kandidat X. i den mänskligt att döma omöjliga situationen.
Men, en liten tröst! Gadda er ihop med kamratskorna, skriv ett spex och tag revanche. Låt även de manliga rollerna spelas av studentskor. Och skall där nödvändigt vara ett hittebarn med, så låt det för en gångs skull vara kristet. Judebarn kunna ju nog vara mycket rara. Men se, kristna glyttar! Det är ändå toppen.
* * * * *
Hr Johansson, Växjö. Nä, hr Johansson, det är fel.
Man kan inte skilja giftiga svampar från ätliga genom att lägga en silversked i anrättningen. Lika gärna kan man ditlägga en galoscha. Och ett säkert medel vore visserligen att låta sin svärmor prova anrättningen, vilket dock icke kan rekommenderas såsom i vissa givna fall stridande mot lagen och dessutom rätt oridderligt.
Det finns inte mera än en väg för att lära skilja giftiga svampar från ätliga. Det är att lära sig de olika svamparnas kännetecken. Köp en svampbok, lås sig inne i ett rum, rulla ner gardinerna, tänd pipan och läs så att ögonen stå på skaft. När hr Johansson kan boken utantill, framifrån och bakifrån, så res till Evedal, gå in i djup och öde skog, löp runt där i en vecka—om nätterna med acetylenlykta—och lär sig alla där växande svampar. Kom så fram en söndagsmorgon, då solen skiner, så få vi se, hur han ser ut. Kan hr Johansson då skilja Rödlätta Fasta Vitsporiga Kremlan från Jättestora Klotrunda Röksvampen, så har han förutsättningar för god fortsättning. Varom icke, så vilja vi icke i detta sammanhang tillkännagiva vår oförytterliga mening.
* * * * *
Seminarieeleven Kalson!
De schmalkaldiska artiklarna—vad menar ni med det? De ha ju icke ens varit utställda och följaktligen varken kunnat få medalj eller hedersomnämnande.
För övrigt hava vi annat att göra än att besvara all världens frågor från öster till höger. Vi måste fastmer aktgiva på tidens gång och tänka de tankar, som, öde på livets mo, ensamt berättiga individens existens.
* * * * *
Johanna Olsson, Tostarp! Odling av foderbetor för fönsterdekoration är synnerligen berömvärd. Man tager en beta och puttar ner den i en kruka samt tillsätter litet jord, krukskärvor och vatten. Till Michaeli står den förtjusande blomman i full skrud. Klipper man så ut litet pappersblommor och målar dem röda och gula samt placerar dem jämte litet karameller här och där på stjälken, så får man till julafton en mycket prydlig bordsdekoration.
Obs.! Betan trives bäst om den då och då gödslas med litet ålsoppa och vismuthpulver, vilket rekommenderas av våra mest framstående specialister.
F. T.
* * * * *
»En kaffetörstig ungmö!» Vi tacka för ärade hälsningen och det vackra poemet, som vi tillåta oss bevara för oss själva.
Ni har 1,000 utvägar att klara er i nöden. En av dem är att använda ett slags nytt surrogat, som vi rekommendera på det livligaste. Tag hälften torkad och mald bark av brakveden, en fjärdedel snus (Dahls gamla välkända) och en fjärdedel torkade och malda tvestjärtar. Tillsätt härtill en tesked kaffe, och Ni har den härligaste Mocka, Ni kan önska.
Om Ni då fortfarande »har humor kvar i knoppen», så lyckönska vi. Skulle den flytta sig längre ner, så meddela benäget. Det finns bot även för så'nt.
F. T.
TANKAR AV FLODQVIST.
(Under storstrejken 1909).
Bedes få infört denne artikel jag betaler ve mikeli, som att nu det blivit förbjudet swenska medborgare att ingen får lov till att köpa en syp i Sweriges land undantagandes för sckiuka och ormbittna så will jag härmed meddela att jag hawer en Huggorm til almenhetens betiänande i mariagatan 68 till höger på gården venster om porten.
ps. om att ormen är abbonnerat till den 28 i d:s.
Högaktningsfullt
G. H. Flodqvist.
will Redaktören köpa stikelisar så skall jag fånga till hösten när wi ha kardeborra.
* * * * *
Herr redacktör Bulo av Folckes Tidning.
Såsom att det måste tillåtas undertecknat att säga några ord i det Almena i anledning utav att de nya skattehistorijerna som folcket intet jillar utan beror på tidens Hökfärd och flärd;!
I min barndom feck folcket lära sig att arbeta samt togga sirap och grovt bröd i sitt anletes sfett men i våra dagar går arbetets söner på dans och deras döttrar blir studentskor,—så krumstomerar dom med håret så dett står i 7 väderstreck samt hava glasögon på näsan jämte en kårt Kjortel samt blå jacka. Jag har ofta tänkt över vadför de äro så räliga när de komma i Grönegatan? I min ungdom hade fleckorna krenelin och dett var intet något varkligt noje att möta en fyllefem St. i kattasträtet vid elli Lungrens. Men tjangs var där i tösorna, oppspelta var dom och huven hade di på skaft;—nu för tiden är dom så lärda så di går med klackarna och man får med smärtsamhet fråga sig själft att om dessa studentskor eller andra Luftandar äro Skapelsens mästervärk, så vad är då undertecknat?
Om en ny professor har di pesjonerat vid Universitetet? därom ämnar jag intet yttra mig! Men när poliser och professorer föröka sig och uppfylla jorden fast en ärlig skomakare intet kan försörja sig på grund av de amerikanska maskinerna så vill jag säga som professor Linngren sa på en kyrkostämma för 30 år sen nej, hej, gubbar, stopp litta och låt oss först se vad det kostar.—!
jag kan häller inte vara med om att desse ångsosalisterna eller s. kallade folkförbundet vil sätta sig emot att vi få en ny Flotta in i landet! Då Carl den tolfte belägrade Kristijania sjöng han böj svea knä vid Skriften och det så att norrbaggarna di sprang. För att intaga Norje behöva vi en ny flåtta som att nog statsmenester Linneman sätter ijenom. Men det är intet någon konst att bliva en Upphögd Man uti ett land när man lyftes opp på samhellets högsta bärgstoppar men sätt han ve en hövelbänk med 3 skilling om dagen och till att gå efter bir till hans gesäller så får vi se vat han duger till
högaktningsfullt G. H. Flodqvist.
Bedes infört i tidningen.
* * * * *
Till allmänheten!
Då det nu blivit utspritt att det skulle hava varit undertecknad, som givit meddelandet om att fyra (5) st. vargar i tisdags kväll varit synliga vid hospitalet, men att de icke skule ha varit några vargar utan 4 (fyra) krodiler, så får jag härmed kungöra att så icke är förhållandet. Jag har genom ett mångårigt vistande bland vilda djur lärt mig så noga känna krokodillens, d. v. s. alligatorns liv och leverne att jag mycket väl vet att skilja på en krokodill och en varg. Det anser jag vara en så änkel sak att jag därom icke vill skriva i tidningsspalterna, isynnerhet då man vet att krokodillerna föder ägg men varghonan haver levande ungar.
Beskyllningen om att det icke skulle hava varit vargar utan åsnor anser jag så simpelt att jag icke mer vill sysselsätta mig med detta pinsamma ämne.
Högaktningsfullt G. H. Flodqvist.
För undvikande av laga obehag behagade de tidningar, som intagit saken, att även införa ovanstående.
* * * * *
Till Folkets Tidning, Lund,
Undertecknat får härmed fråga om att jag icke äger ricktighet att få lov och gå i fred på Lunds gator.
Nämligen då jag häromdagen promonerade vid den solåguska instusionen så kom den där boende Apan springandes ut igenom fönstret utan att jag anade det såsom ett rytande Villjur och grep mig uti den ene rocken som om den ville äta upp mig levandes;—jag frågte vad som stod på och vad meningen var samt förklarade min person varpå att den satte sig på Skärten på trottoaren samt goppade som en Gummibåll samt skallrade med tänderna och rullade med ögonen och skrek som ett fruntimmer och hoppade mitt opp uppå min ena byxa där det bet mig uti benet så att jag måtte gå till doktorn och bevisa mina omständigheter.
Nu frågas vänligen vem äger denne Apa eller Rovdjur! Är det Academien eller Lunds stad eller är det möjligtvis en kandidat som har glasögon och bor i en port. Jag frågar icke efter vilcket men vill gärna säga ifrån att det är simpelt handlat. Om det hade varit ett fruntimmer eller en studentska som kommit gående, vilken Olycka skulle då ej haft hänt. Om redaktören känner professoren där eller någon av di andra kandidaterna så kan di gärna få veta vad för slags underordnade som di har.
Mitt namn är hemligt.
* * * * *
såsom som att Undertecknat i Lund bliwit förnekat att köpa spirituosa genom en del fröknor eller kvinspersoner som icke bliwit presänterat för mig och altså är okända Personligheter? Jag har ernärt mig hederlitt i sextati år och ligger nu på min Sottsäng igenom et Maglidande som intet är friskt ännu.—Men i gamla tidor hade jag många goda Ideor samt gick i Kyrkan alltid då riktiga präster predikade och icke Svärdslukare och babbianor Och en ära och en Hedor var det när som Flodqvist inför sittanes Forsamling blev föresladd till lunds stads Kyrckowärd men pastorn slog Klubban i bordet så di hoppa, men til sommaren blir det nyt liv
då sjonger foglarna när Flodqvist går ut i sin skogh och fångar en Huggorm varpå at Fröknorna är wälkomna i mariagatan—fatti men Stolt är mit walspråk och lyder intet kommando av Ordförander eller andra negrer med högaktning.
G. H. Flodqvist mariagatan 68 b.
bedes få infört i tiningen.
* * * * *
bedes få infört denne artikel.
Såsom att det politiska vender uppochner på hela Samhelet så beder jag få meddela vad som är meningen med at Swerige skal skjydda sina Neringar;—som jag häromdagen kom till Anatomien i Lund för at till och säljja min Personlighet såsom död för Kandidaterna efter en Hederlig begravning samt Christelig Predikan warpå at jag vid Själwa porten blev avvisat av en Herre somm jag icket kjänner eller vill tala med mera? där köpptes inga lewande Lik sade han änskjönt jag Personligen wet at där på en Gång var resanes 6 St. fina Fleckor ifrån malmö och sålde sig allihopa helt och hålet efter Döden samt en bokhållare somm där intet var mycket met warpå at jag måtte gå fast jag sitter trångt i det och behöwer peningar—
nu frågas är detta ett sätt att behandla en Person, och är det att oppmuntra Fosterlandskärlek, i amerika där vet di wad monyn är och där kan jag gå in och sälja mig til vicken anatomi somm jag vill och får pengar kåntant? det kallar jag för att oppmuntra neringar och alla som arbetar i det tonga, men di som har Anatomien i Lund di oppmuntrar Emegrasjonen fast det gör detsamma för jag krusar dom intet mera
Högaktningsfult G. H. Flodqvist.
FRÅN ALLMÄNHETEN.
Undertecknad, som är född i Uppåkra, anhåller vördsamt, att Redaktören måtte skriva litet om Elefanter.
Då det nu, med vad sannolikhetsskäl skall jag inte tala om, berättats från Norrköping att en elefant vistats uti Skogen därstädes och blivit infångat så som ett vilt djur. Så frågas om detta är i överensstämning med Lagen? Eller har icke elefanten rätt att gå i fred i Nordens högskogar? Det synes mig som om att Kongl. Majestäts Jaktstadgar härutinnan är otydlige enär att elefanten som föder levande ungar och livnärer sig genom Snabeln icke får såsom ett skadedjur betraktas utan bör hälsas med glädje varhälst detta stora och gamla djur som fortplantar sig i det fria mötes eller träffas uti Naturen.
Skulle därför Redaktören som väl ymmar för de arma djuren vilja ställa om att någon riksdagsman ville Mottjonera, uti Riksdagen om att en ändring angående elefanterna? Känner Redaktören Herr Jakob Larsson så skriv till han och säg han att han får göra något så skall alla di som äro djurens vener rösta på han.
Om förlåtelse att jag har skrivit: Men jag har gått igenom Alnarp och där hade de tidningen då jag var ledig vilket var sällan.
Med utmärkt högaktning.
Högaktningsfullt
Lars Sjögren,
Agronom.
Om Redaktören skriver så lägg ett gott ord om där kunde ble Pension till oss som gått igenom Alnarp? En ann kan va så god som en ann sa länsmannen och la sig i klaveret.
* * * * *
Undertecknad är endast 22 år, vilket egentligen icke hörer hit. Emellertid har på senare tiden mitt skägg börjat växa i alldeles orimlig proportion, vilket pr vecka vållar mig en högst kännbar utgift till barberaren. Så mycket mera kännbart blir det som far min skriver att det är dåliga tider och att jag skall draga in på staten.
Nu har jag verkligen efter en rätt rundlig tids funderande fått en idé. Jag ämnar låta skägget växa, bitvis, d. v. s. tills det varje gång når en längd av 3 cm. Därpå, menar jag, borde stubben kunna lämpligen avyttras till t.ex. madrasstagel, en förmån, varigenom våra militärförråd skulle kunna vinna en god och billig inhemsk tillökning i stället för att främja utländskt otyg.
Nu ber jag vänligen att någon sakkunnig måtte upplysa om följande: vem uppköper varan och hur mycket betalas den?
Redaktören behagade vänligen ursäkta frågan. Men jag anser den vara ett nationalekonomiskt spörsmål. Om vårt lands män under blott en enda månad sålde sina skägg, så skulle ett enormt kapital kunna utvinnas. Och så rena och fina de skulle bli se'n! Låtom oss var för sig se oss om i vänhögen och tänka oss litet exempel!
Jag är tacksam för svar till p.r., Lund, och tecknar i aktning och frid
Geo Jackson, lib. stud.
* * * * *
Herr Redaktör!
The Editor of Folkets Tidning.
Lund (Sweden).
Jag vill säga ifrån i Eder tidning om litet intryck från min resa. Jag
gläder mig att Lund blivit högt utvecklat, men det går långsamt i
Sweden. Jag likar Sweden dock mycket väl. Men det är mycket i »old
Sweden» som icke är mycket bra.
För exempel läkarne. Jag var sjuk i Denver (Colorado), jag går till en doctor. Han ser på mig. Well. Han skriver inga papper. Han har själv apotek. Jag får medikamenter, jag går—jag är frisk i morgon, i Denver (Colorado).
Doktorerna i Sweden skulle vara pharmacister. Det behöves inga apotekare. De göda sig på folkets dålighet. Det är intet väll.
Ett annat: Jag vill gå till Chicago. Jag kommer till stationen (i Denver). Jag köper ingen ticket (på engelska biljett). Jag går ner i tåget. Jag reser. Konduktören säljer själv biljett. Jag kommer i Chicago utan att stå vid biljettluckor och trängas. Amerika är bra.
Sweden behöver reformeras; demokratiskt. Old boys är där för många. Tullförvaltare, poliskonstaplar och andra ämbetsmän böra avsättas vid 50 års ålder. Ungt folk fram, så blir landet kraftigt och rikt.
Hustrun skall icke vara mannens träl. Jag är gift (i Denver, Colorado). Men i Sweden är det mannen som bankar sin hustru. Gör det i Denver. Upp på lyktstolpen—adjö! Livets svarta saga går i moln (dödens skugga).
Jag tackar för ordet; ärade editor. Jag vill skriva en bok till swedens folk.
Eder aktningsfulle James Gooseberry, född Jöns Swensson. Lilla Råby (1864).
* * * * *
Folkets Tidnings kontor,
Lund.
Då Ola Andersson på Kea och en del framstående personligheter samt kantor Andersson vid många tillfällen upprepade gånger sagt att jag borde varit riksdagsman för längesedan samt detta således skulle betyda att jag borde bliva vald i år för Färs härad, så får jag härmed avsäga mig det. Jag har visserligen gått i skola och fått mycket upplysning men så simpel är jag icke att jag vill uttränga vår gamle vördade riksdagsman som jag icke är hemma på politiken. Dock anser jag att fruntimmer icke behöva komma i riksdagen. Vem skall mjölka! Vem skall sköta barnen! Jag bara frågar. Och i det fall att där kan komma nya barn, vart skola de uppfödas! Nej låt oss älska vårt fosterland men icke göra riksdagen till en barnkammare, det är åtminstone min mening, herr redaktör. Sen får di regera som di vill.
Var nu så snäll och sätt detta i tidningen eller smit in en strof. Vill redaktören ha litet granna skärbönor, då jag kommer till staden så generar det intet.
Vänligen
Anders Andersson, på Veingetorp n:r 7, adressen på Stationen.
* * * * *
Till Folkets Tidnings redaktion.
Då i min gata ryktet utkommit att undertecknad skulle hava dödat eller eljest på ett grymt och mot etiketten stridande bruk hava avlivat en därstädes tillhörig katt, får jag härmed offentligen tillkännagiva att detta gemena rykte är fullkomligt oriktigt. Jag haver aldrig någonsin dödat någon katt, så mycket mindre som jag dagen efter detta ryktes utsläppande på aftonen mötte den ifrågavarande katten, vilken nu för ovanlighetens skull gick mitt på gatan.
Huruvida en studentska eller möjligen någon annan mindre väl klädd person utsläppt detta rykte vet jag icke, men jag håller det dock ej för otroligt. Det vore bra om redaktionen ville namngiva dessa, för exemplets skull och varnagel.
Lund den 6 april 1898.
J. Johansson, f. lantbrukare.
Snälle hr Johansson!
Var vänlig kom hit, medförande ryktet, katten och studentskan eller den andra personen, så skola vi se om vi kunna göra något av'et.
Red.
* * * * *
Kungörelse.
Härmed måste det tillkännagivas att det rykte och osanning som blivit spritt ut att undertecknat är gift som fyller 30 år den 17 nästlidna Nov:br är icke med sanningsenligheten korrekt! att min syster har en svåger som kallas för lärd och doktor det är sin sak, men att han skall hava rättikhet att ogenera hederligt folk och taga heder och äran utav dem det tror jag intet. För ville de lärde sköta sin sak så fanns här inte så mycket elände till som jag intet vill taga uti med en lång tång om di så slänger han efter mig på en lansväg. heller att jag vill säga ett andans ord om en sådan person därtill håller undertecknad sig för god.
ps om att namnet icke bliver utsatt högaktningsfullt
Er. Is. Johansson, Färlöv.
* * * * *
Under de snart 63 år, under vilka undertecknad varit stationerad härstädes, har det mångfaldiga gånger inträffat att jag nattetid blivit på olika sätt hyllad av allmänheten. Så ha vid upprepade tillfällen studentmössor placerats på mitt huvud. Däremot har jag över huvud taget icke mycket att invända, förutsatt att mössorna äro något så när rena. Likaledes har jag rätt ofta uppvaktats med blommor och även några gånger med hela granar. Det må också vara hänt. Mindre smickrad har jag däremot känt mig då man häromåret iförde mig en underkjol. Och absolut protesterar jag emot att man—såsom härom natten hände—placerar en tom kruka ovanpå mitt huvud.
Inför detta ofog anhåller jag vördsamt om skydd för min person och kommer i vidrigaste fall att gå min väg.
Lund den 19 maj 1916.
Esaias Tegnér, staty.