Det började lida mot december nu, och hemlängtan tog till att grassera väldeligen i min själ – jag längtade efter snö och skinka och korv och sylta och all annan julens härlighet, och mot denna åtrå kunde inte ens Amerika strida med hopp att avgå som segrare. Chicago var trist och grått och regnigt, och jag hade just inget mer där att göra. »Drottningholm» skulle gå från New York i lagom tid att hinna hem till jul, och så kunde jag inte stå emot längre, utan packade och gav mig av. Men inte som emigrant den här gången, fastän det ingalunda hade varit svårt att resa som tredjeklasspassagerare på den båten – så elegant och fint som de ha det. Nej – på hemvägen var det lyx och julmat och smältande musik och dans och fest varenda dag, och ingen sjögång att tala om. Det kändes litet konstigt att ånga österut igen, att vinka farväl åt den surmulna frihetsstatyn och göra en ful gubbe åt Ellis Island, att se amerikanska landet så småningom svepas in i regndimman och försvinna ur sikte, för hur det är så är ändå sex månader en lång tid, och man hinner fästa sig vid ett land eller lära sig avsky det på den tidrymden. Jag hade lärt mig tycka om Amerika, jag hade funnit så mycket av vänlighet och godhet där, och jag hade upplevat mångt, om också inte så mycket, därute.
Det är ett underligt land, Amerika, och ju mer man ser av det, dess underligare tycker man det är – så ungt och så barnsligt i många fall, så lillgammalt och förståndigt i andra. Om jag skulle försöka att likna det vid något så skulle jag säga, att det är som en stor, härlig vilddjursfäll – den är mjuk att ligga på och underbar att se, men fryser man och vill dra den omkring sig, så är den hård och ogarvad, utan smidighet, och det rasslar och knakar i den. Europa är som en annan fäll, garvad och mjuk, fastän lite skabbig här och där av för mycket nötning. Jag vet inte vilket som ska vara bäst, och förresten är väl liknelsen inte vidare lyckad, men det är den enda jag kan finna, som något så när täcker min uppfattning av Amerika jämfört med Europa.
Det är inte svårt att trivas därute för en tid och framför allt är det inte svårt att förtjäna nog pengar till sitt uppehälle och lite till, men bo där, leva där för hela livet, det skulle jag inte vilja. Då tror jag förr, att jag håller med en människa på båten hem, som sade:
»Amerika är bra för dem som inte resa dit och upptäcka, att de gjort den långa färden bara för att lära sig längta hem igen, bara för att lära sig vad längtan vill säga. Om jag bleve riktigt fattig, så skulle jag kanske ge mig över och träla och gno tills jag fick nog pengar att betala hemresan med. Så känner jag det!»
Ja, och så känner jag det. Man reser dit, ser och lär och hör, man skrattar åt lustigheterna och förvånas åt underligheterna, man blir intresserad och förtjust och nedslagen allt eftersom det faller sig, man beundrar väldigheten och skönheten och de oändliga utvecklingsmöjligheterna, men hela tiden bär man nästan omedvetet på en stor lycka inom sig: att man har pengar eller kan förtjäna tillräckligt till resan hem.
Man reser dit och lär sig längta.