Anna-Clara och Hennes Bröder / En Bok om Barn

ANNA-CLARA LÄR SIG SIMMA.

En dag vid frukosten—det var mot slutet av augusti och sommaren hade äntligen börjat komma—sade Emanuel så där i förbigående, som om det gällt en högst alldaglig sak:—I går läste jag i en tidning om en flicka, som tagit simmagistern vid nio års ålder.

—Såå, sade jag, det var duktigt gjort, och så tänkte jag: i vilken avsikt berättar han detta? Emanuel är alltför högfärdig för att intressera sig för en flicka, som tar simmagistern vid nio års ålder. Han skulle inte ens intresserat sig för henne, om hon också hoppat direkt ur vaggan för att avlägga alla proven.

Hans meddelande måste ha en adress, och den kom också:

—Anna-Clara är också nio år, och hon kan inte simma alls!

Anna-Claras grötsked sjönk beredvilligt, lugnt och stilla, ned i tallriken, och så sade hon:

—Var så god, jag är bara åtta och ett halvt, var så god!

Emanuel talade rätt ut i luften som till en osynlig församling:

—I går såg jag en pojke vid havet, han var högst sju år, och han hoppade på huvudet och simmade precis som vi andra.

Här kände jag att det gällde att försvara en värnlös kvinna, och jag sade:

—Märkvärdigt, jag känner alla pojkarna på ön och jag vet ingen som är sju år och kan simma. Jag har aldrig upptäckt den pojken. Han lever i skymundan, dold och gömd för alla och så, plötsligt en dag, står han på en klippa vid havet, hoppar på huvudet i vattnet och simmar som ni andra. Jag skulle vara dig mycket tacksam, om du, då du går och badar i dag, ville ta med dig min kamera och fotografera den där pojken åt mig. Vi vill så gärna ha hans porträtt att se på i ensamma stunder.

—Ta honom just när han hoppar! sade Anna-Clara, ta honom på en femtiondedels sekund!

Varpå Emanuel tackade för maten och gick ut och tjuvrökte en cigarrett av körsbärsblad på baksidan av huset.

Men då vi blevo ensamma, sade jag till Anna-Clara:

—Det är verkligen en stor skandal att du inte kan simma—du som bott så länge här ute i skärgården.

—Jag kan simma tre tag, sade Anna-Clara, bara jag känner botten med fötterna.

—Du skall simma utan att känna botten. Och vi skola börja lektionerna genast!

Badhuset på ön är mycket gammalt och mycket förfallet. Isarna, vinterstormarna och pojkarna ha förstört det. Men vattnet i stora bassängen finns kvar, ehuru trappan, som leder till det, är borta. Men vi behövde ingen trappa. Vi satte bara en simgördel på Anna-Clara, och så släppte vi ned henne i bassängen allt under det vi höllo i linan, som var fäst i gördeln. Anna-Clara skrek förfärligt, och pojkarna skreko och kommenderade:

—Ta lugna tag!

—Gapa inte! Du får hela Mysingen i magen!

—Spreta inte med fingrarna!

—Ligg stilla! Du sjunker inte! Kruka!

Anna-Clara sprattlade som en ljusbrun groda i vattnet, och slutligen tog hennes fader, som är ömsint, och halade upp henne. Och så klädde hon sig, och så sprang hon i land och berättade för alla människor, som inte varit närvarande, att nu kunde hon simma. Hon hade simmat runt nästan hela bassängen och kunde alldeles säkert simma utan simgördeln också. Det skulle hon göra så fort hon fick tillfälle.

Anna-Clara fick ett tillfälle. Hon seglade i viken med pojkarna, och då hon skulle gå i land, steg hon galet och föll rätt i sjön alldeles vid bryggan. Med kläder och allt.

—Ta opp henne! skrek Emanuel.

—Vi ska se om hon kan simma! sade Karl-Olov, som inte heller ville bli våt.

Anna-Clara sprattlade och skrek och var nära att sjunka, då Emanuel nedlät sig att hugga henne i armen och hala henne ombord.

Vid middagen debatterade vi saken. Och vi kommo alla överens om att det var en stor skandal att inte Anna-Clara kunde simma. Och Emanuel sade, att nästa gång fick hon ta sig upp bäst hon kunde.

Anna-Clara teg och led som en liten flicka ofta får göra, om hon har äldre bröder. Redan från barndomen är den svenska kvinnan förtryckt av den hårde mannen.

Men för Anna-Clara kom upprättelsens dag. En dag gör hon en expedition inåt ön för att leta efter ett kilo smör till maximipris som skall finnas i ett litet torp. Det är långt att gå, men det är ny väg, ny skog och nya marker. Och nya människor, utanför den egentliga världen, utanför badorten och alla hotellen. Ensamma människor med annat liv än det Anna-Clara känner till.

Hon kommer igen på eftermiddagen utan smör men med något annat, som betyder oändligt mycket mer. Kommer direkt in till mig och berättar i ett andedrag:

—Nu finns det en ännu större skandal än mej här på ön. Vid Lilltäppan träffade jag en flicka som var precis lika gammal som jag, och hon hade för det första aldrig varit i Stockholm, hon hade aldrig sett en spårvagn, hon hade aldrig åkt i en bil, och hon hade aldrig, aldrig varit på bio och sett Douglas Fairbanks!!

Därmed är saken klar. Så länge det finns en flicka, som är så djupt sjunken att hon inte sett Douglas Fairbanks, så länge behöver inte Anna-Clara lära sig simma!

BARNET OCH DET MODERNA SAMHÄLLET.

Fröken Anna-Clara har anhållit om publicering av nedanstående uttalande i ett ämne och en fråga, som bör vara aktuell just nu, då världen och människorna, om man får tro de hoppfulla idealisterna, stå färdiga att pånyttfödas.

Anna-Claras stil och uttryckssätt ha bibehållits i det stora hela. Att hon tagit intryck i formen av äldre förf. kan icke gärna läggas henne till last. Det är icke hennes fel, att hon föddes så sent som 1910. Hennes sätt att stava har däremot korrigerats. För det goda intryckets skull.

Det göres verkligen mycket för barnen nu för tiden. Felet är bara, att det som göres kommer från de äldre, från människor som icke veta något om ett barns liv och tankevärld, människor, som glömt att de själva varit barn och som inte vilja eller kunna påminna sig, huru de då hade det, huru de tänkte och levde.

Jag känner en pojke, som går i ett elementarläroverk i Stockholm. Han har en arg och ilsken lärare, som säkerligen har det mycket tråkigt hemma. Sådant få barnen i skolan ofta umgälla. Den läraren höll en dag en straffpredikan för pojkarna, en lång och hård predikan, med många svåra och grymma ord. Mot slutet blev han dock sentimental, som ofta inträffar med äldre personer, och sade med tårfylld stämma:

—Ja, det vill jag säga er pojkar, det är inte så roligt att vara lärare inte!

Då sträckte den pojken, som jag känner, upp handen, och då läraren gett honom lov att tala, sade han:

—Jag vill bara säga: det är inte så roligt att vara pojke heller!

Om de äldre ville tänka på det litet oftare! Huru behandlar man icke barnen nu för tiden! Vilka närgångenheter får man icke utsätta sig för ensamt därför att man är ett barn! En äldre träffar ett barn i en spårvagn, och strax börjar han—eller hon—med tillgjort vänlig röst:

—Vad heter den här lilla flickan? Vart skall den här lilla flickan ta vägen då? Vad heter den lilla flickans mamma och pappa? Hur gammal är den lilla flickan? Är det roligt att gå i skolan?

Svarar icke den lilla flickan på alla dessa oförskämda och närgångna frågor, anses hon ouppfostrad och blir kanske dragen i håret av den absolut främmande mannen! Tänkom oss att vi barn skulle handla på samma sätt. Att vi började i en spårvagn:

—Vart skall den här lilla gubben ta vägen då? Vad heter den lilla gubben? Tycker den lilla gubben att det är roligt att sitta och sova i verket mellan tio och tre, eller var sitter lilla gubben?

Varför skall man ha mera rättighet att störa ett litet barn i dess tankar än en äldre, som kanske inte har några tankar. Åtminstone förefaller det så ibland.

Jag har varit i familjer, där jag lagt märke till att de äldre behandlas helt annorlunda än barnen. Jag var häromdagen på middag hos min farbror. Det var kroppkakor. Det finns barn, som inte tycka om kroppkakor. Min farbrors lilla gosse hör till dem. Han vägrade också att äta kroppkakan.

—Ät kroppkakan, Per! sade hans moder.

—Nej, sade Per, helt naturligt, jag tycker inte om den. Jag har många gånger sagt, att jag inte tycker om kroppkakor, och i går sa pappa till faster Ida, att man inte mår väl av att äta det man inte tycker om. Matsmältningen rubbas.

—Barn ska äta det man ger dem! sade Pers mamma. Annars blir det ingen ordning i huset.

Per satte i sig kroppkakan för min skull som var bjuden där och för husfridens skull, men tant Augusta, som också var med, gömde sin kroppkaka under kniven och gaffeln, fast jag såg det!

Nu frågar jag: är det mera ordning i ett hus, när de äldre inte äta vad man ger dem? Det är väl samma kroppkaka som kommer ut.

Men jag har också ätit i ett annat hus. Det var hos farbror John. Han sade genast vid bordet:

—Om det är något du inte tycker om, så låt bli det! Låt det vara! Jag vill inte att du pinar i dig maten.

Men farbror John är ungkarl. Han har inga barn, och är det kanske därför som tant Augusta säger, att man inte kan ha honom i möblerade rum. Men tant Augusta har heller inga barn, och varför kan man då ha henne i möblerade rum?

Här göres ofantligt mycket för barnens uppfostran, men hurudan skall denna uppfostran bli då den handhaves av äldre personer, som varit med om och även anordnat något så förfärligt som världskriget. Tror man att barnen någonsin skulle ställt till något sådant! Absolut inte flickorna! En amerikansk läkare skrev en gång: för fridens skull en flicka! Ack huru många små flickor skulle det inte behövas i världen för att få de äldre människorna litet fridsammare! Vi ha en stor uppgift och ett stort ansvar, vi barn, då det gäller att uppfostra de äldre.

Man säger att barn äro grymma och känslolösa och att de ha lätt att glömma. Inte äro vi grymmare än de stora och heller inte känslolösare.

Min broder Emanuel, som är 17 år, råkade ut för en olycka. En tändsticksask exploderade i hans näsa. Det är mig motbjudande att berätta huru därvid tillgick—tobaksrökning är nämligen förbjuden enligt skollagen. Allt nog, Emanuel kom hem med en näsa som var flådd. Nu skulle man tro att han togs emot med medlidande och deltagande. Så blev idet inte. Hans broder skrattade, hans moder sade: det är straffet! och hans fader smålog på ett sätt som gjorde att Emanuel bröt ut:

—Men tänk på att det gör ont! Den är ju flådd!!

Men ingen tänkte på det.

Dagen därpå klev Emanuels fader genom ett hål i en brygga, fastnade och skavde bort skinnet på framsidan av ett ben. Han leddes hem och mottogs med det största deltagande samt våtvärmande omslag. Familjen samlades kring hans säng i beklaganden och verop, som saktade något, då han plötsligt steg upp och åt en stor portion kräftor. Men Emanuels näsa var nästan lika röd som kräftorna....

Man kräver också att vi barn skola hålla oss till sanningen—samtidigt som en advokat och författare skriver i tidningarna och berättar att det finnes absolut ingenting i lagen, som förbjuder en anklagad att ljuga hur mycket som helst. Det är honom tillåtet. Frågan är bara om advokaten bör hjälpa honom eller ej!

De äldre människorna ha också rätt att skämta med barn, men ve det barn, som vågar roa sig med en äldre.

Häromkvällen var tant Maria hos oss. Hon stannade så länge, att det var nödvändigt att bjuda henne på en kopp te. Min yngre broder gick ut i köket, och då ingen märkte det, tog han ett stycke tvättvål och lade det på en tallrik och lät det följa med tebrickan. Tvålen såg alldeles ut som ett stycke getmesost. Tant Maria gjorde sig en smörgås, och så skar hon en tjock skiva av tvålen och lade på smörgåsen. Då hon, började tugga, reste sig min yngre broder och sade, att han måste gå hem till en kamrat för att få reda på en läxa. Men tant Maria fortsatte att tugga tills tvållöddret började sippra i mungiporna. Då gav hon tappt. Och det fordras en annan penna än min att skildra vad som sedan hände. Men då tant Maria äntligen stod i tamburen och fått på sig hatt och kappa, skrek hon med hög röst:

—Om han gjort det med någon av sina syskon, skulle jag inte ha sagt något, men med mig, en gammal människa.

Sådana äro de gamla människorna. Det är sannerligen inte roligt att vara barn nu för tiden. Och hur det skall gå för framtidens barn vet jag inte, med den uppfostran som man består deras blivande föräldrar.

ANNA-CLARAS ÖNSKNINGAR.

En dag då Anna-Clara var åtta år, sade hon:

—I min klass finns en flicka som har en ring.

—En ring på fingret?

—Ja, en riktig ring på fingret. Den är av äkta förgyllt guld och hon har den på ringfingret.

—Då är hon väl förlovad?

—Inte—hon har fått den av sin farbror.

Här inställde sig en paus, varpå jag sade:

—Så tråkigt, att du inte har någon farbror.

—Det finns väl andra än farbröder, sade Anna-Clara.

Anna-Clara fick en ring på sin födelsedag. Det kunde helt enkelt inte undvikas. Jag törs inte tänka mig, vad som kunde inträffat, om hon inte fått den ringen. Den var av äkta franskt guld och den passade på ringfingret. För den ringen glömde Anna-Clara alla sina dockor och en alldeles ny klänning. Hon glömde alltsammans för nästan hela tre dagar. Men sista dagen sade hon med en liten bitterhet i tonen:

—Nu är det en flicka till i klassen, som har en ring. Och Maud har också fått lov att få en, så nu är det inte så märkvärdigt med ringar.

Anna-Clara bar dock sin ring utan att lägga märke till den och utan att tala om den, alldeles som äldre folk göra med sina vigselringar, så länge de äro gifta. Men en dag sprack Anna-Claras ring mitt itu. Sprack alldeles av sig själv. Franskt guld är kanske inte så starkt. Anna-Clara lade ringen i en liten ask och skrev på locket: »Till min dotter.» Anna-Clara har många sådana små saker, som äro testamenterade till hennes dotter. Tyvärr äro de allesammans litet trasiga, men Anna-Clara säger, att de bli alldeles som nya då de bli lagade.

Det året med ringen blev det jul, som det brukar bli, för snälla barn, och en dag i början av julveckan sade Anna-Clara:

—Det finns bara en sak i hela världen ...

—Vilken sak, sade jag.

—Bara en sak ...

—Det finns många saker i världen.

—Nej, bara en! Och jag har sett den i dag. Alice har den.

—Är den dyr, säger Anna-Claras moder, som vet att det kostar pengar med jul.

—Jag vet inte, vad den kostar, men om—så har jag ju pengar på min sparbanksbok.

Saken som Alice hade, var en liten vävstol, som man kunde väva riktigt på. Inte några stora dukar eller tyger, men små mattor, riktigt vackra mattor, som kunde ligga i dockskåpet.

Anna-Clara fick vävstolen till jul. Och den räddade den julen. Hon vävde band och mattor på den, blå och vita, men en dag på nyåret tog det slut alltsammans. Det gick inte längre. Det måste läggas upp en ny väv och det kunde endast göras i affären, där vävstolen var köpt. Det blev ingen ny väv, men Anna-Claras dotter är en vävstol rikare.

På våren, då solen började värma, hoppade Anna-Clara hage på en gata, där hon aldrig varit förr. Och där blev hon bekant med en alldeles ny flicka, som hon aldrig sett förut. På middagen kom hon hem varm och röd och sade:

—Nu har jag gjort en bekantskap. Jag vet inte, vad hon heter, men hon kallas för Beth och så har hon en kamera.

Jag smög mig sakta ut ur rummet, ty jag förstod vad det gällde.

Men det blev i alla fall en kamera. En riktig kamera, med rullfilm och bländare och sökare. Och det blev filmrullar i oändlighet, ty alla måste fotograferas. Alla barn i huset, alla barn i klassen, spårvagnar, hus och träd och små hundar, som sutto stilla. Och det framkallades och kopierades och köptes album och klistrades upp och så med ett slag tog det slut alltsammans.

Det var i de dagarna, då de stora pojkarna och flickorna togo studentexamen. Anna-Clara var med och tittade på vid varenda skola. Hon visste precis hur mycket blommor pojkarna fingo och vilka som gett dem. Hon kände riktigt en flicka, som tog studenten. Det var nästan lika märkvärdigt som att hon en gång fått en chokladbit av den flickan, som tog första pris i konståkning på skridskor.

Anna-Clara kände en studentska och flera av hennes kamrater hade sett då hon talat med studentskan. Anna-Clara skall också ta studenten. Hon skall bli advokat, då hon blir stor. Hon tänkte först bli tandläkare, men sedan hon fått en oxeltand plomberad, har hon absolut övergivit det yrket. Advokaterna pina inte sina medmänniskor, på det sättet.

I de ljusa vackra vårdagarna inträffade två händelser i Anna-Claras liv. Greta som går klassen under Anna-Clara fick en cykel, en riktig damcykel. Anna-Clara berättade nyheten så där i förbigående, dock så att en person med fin hörsel kunde ana en hel del.

Efter några dagar sade Anna-Clara:

—Två hundra kronor är mycket pengar.

—Ja, sade jag, för det kan man gå i skolan och få lära sig en hel massa saker under ett helt år. För två hundra kronor kan man få en hel mängd nyttiga saker.

—Gretas cykel kostar två hundra kronor.

—Det tycker jag inte är dyrt, om man har råd till det.

—Nej, sade Anna-Clara, det är billigt. Och så sprang hon ut och ned för alla trapporna. Hon stannade inte förrän nere i parken och där satte hon sig på ett säte och för var liten flicka, som åkte förbi på cykel, slöt hon ögonen och tänkte: två hundra kronor, det är mycket pengar, två hundra kronor, det är billigt, två hundra, kronor, det är många nyttiga saker, två hundra kronor det är ett helt år i skolan. För två hundra kronor får man en cykel!

Då Anna-Clara kom hem igen, satt hennes kusin Per-Olof, som är tio år och väntade på henne. Han hade kommit på visit utan att någon bett honom om det. Men det kunde nu inte hjälpas. Han satt där, och man måste stå ut med honom, tills han hade förstånd att gå.

—Per-Olof är här, sade jag till Anna-Clara. Gå in och hälsa på honom.

Anna-Clara ryckte till, lade handen på ryggen och svarade:

—Nej, absolut nej! Jag hälsar inte på honom!

—Varför det? sade jag. Per-Olof är en snäll gosse. Han rår inte för att han är rödhårig. Han sitter och väntar på dig.

—Jag hälsar inte på honom! Jag tar honom inte i hand!

I detsamma stod Per-Olof i dörren. Han gick fram till Anna-Clara, räckte henne sin hand och hon tog den. Men så fort det var gjort, vände hon, sprang in i sitt rum, körde huvudet bland kuddarna i sin säng och stortjöt. Det tog tio minuter innan förklaringen kom och då hade Per-Olof äntligen haft det förståndet att gå.

—Det är så, sade Anna-Clara och snyftade och grät, att man ska räkna till ett hundra studenter och den hundrade ska man knuffa till och sedan ska man se två vita hästar och så ska man möta ett rött parasoll och den första gosse man sedan tar i hand, blir man gift med. Nu har jag gjort alltihop det där och nu blir jag gift med Per-Olof! Men jag vill inte ha honom! Jag avskyr honom!

Situationen var svår och på något sätt måste den redas upp. Jag började med att försöka inge henne den förhoppningen att Per-Olof troligen skulle gifta sig med en annan.

—Nej, sade det gråtande offret, det går ju inte, för jag har ju tagit honom i hand och då måste ju jag bli gift med honom.

—Nåja, om vi då tänka oss den förfärliga möjligheten, sade jag, så finns det ju ändå den räddningen, att det inte är angivet, när du skall gifta dig med honom. Gör om alltihop med studenterna och vita hästarna och röda parasollet och tag en annan pojke i hand, så kanske du blir gift med honom först. Sen kan du ju ta Per-Olof om det blir tillfälle.

BÖRA BARN AGAS?

Fröken Anna-Clara anhåller om plats för följande i det aktuella ämnet. De uttalade vanvördiga åsikterna stå naturligtvis helt och hållet för författarinnans räkning.

Jag har lagt märke till att då äldre personer tala och besluta i ärenden som röra oss barn, så göra de det helt och hållet på egen hand utan att vi på minsta sätt tillfrågas. På samma sätt gå de äldre personerna till väga då de stifta lagar—de fråga aldrig brottslingarna till råds, ehuru saken ju närmast angår dem. I det fallet kan man ju förstå de äldre personerna, men varför skola vi barn behandlas som brottslingar? På ett sätt ha de riktiga brottslingarna det bättre ställt än vi. För dem är det ordentligt och noggrant bestämt hur mycket de skola ha i straff. Så mycket för stöld, så mycket för bedrägeri och så mycket för allt annat. Men då vi barn få aga så är det mycket obestämt hur mycket vi skola ha. Den saken är mindre beroende av vårt brott än av den ägande humör, temperament och tillfälliga sinnesstämning, som i sin ordning är beroende av umgänget med de andra äldre personerna.

Och hur länge bör man aga ett barn? Jag menar hur gammalt skall barnet vara för att slippa aga? Skall det ha konfirmerats? Men i en del familjer är konfirmationen bortlagd, hur gammalt skall barnet vara i de familjerna? Jag tror mig ha upptäckt att en del äldre personer aga sina barn så länge tills de misstänka att barnet möjligen kan slå igen.

Häromdagen hörde jag ett samtal mellan två herrar som tyvärr inte fäste något avseende vid min närvaro. Det lät så här:

—I dag var jag tvungen att ge min pojke stryk.

—Vad hade han då gjort?

—Jag fick händelsevis veta att han fått stå i skamvrån i skolan.

Det blev tyst och så sade den andre herrn:

—Fick han stryk för att han stått i skamvrån, så blev det ju dubbelt straff, först i skolan och sedan hemma. (Det var en mycket klok herre.)

Den andre svarade:

—Han fick naturligtvis smäll därför att han uppfört sig så i skolan att man måste ställa honom i skamvrån.

Då teg den kloke herrn och jag tänkte: Om gammalt folk inte hade så lätt att glömma, så skulle de veta att skamvrån inför alla kamrater är mycket värre straff än ris och rotting hemma. Det är nog med skamvrån.

Och så en annan sak: Man lär ha tagit bort vanfrejdsstraffet i den riktiga strafflagen, men för barnen finns det kvar—i vissa fall. Jag skall berätta en liten historia om den saken. Här slutade den bra, ty här fanns det en försyn.

Det var en gång några små gossar på 8 och 9 år som gingo i en utmärkt skola. När de gingo hem om middagarna, roade de sig med att knacka på fönstret till en liten affär, som ägdes av en äldre dam som naturligtvis blev störd av gossarnas beteende. Hon blev också mycket ond över att bli störd och satte in all sin kraft på att få tag i pojkarna. Det gick till slut. Anmälan till skolan, förhör, bekännelse och så slutade alltsammans med att pojkarna i samlad tropp tågade in till den onda gamla damen och bådo henne om ursäkt för sitt dåliga beteende. De fingo förlåtelse och så var den saken klar, trodde pojkarna. Men det var den inte. Mot slutet av terminen hölls betygskollegium i skolan och där beslöts att pojkarna skulle ha nedsatt sedebetyg för sitt uppförande mot den onda gamla damen. Pojkarna hörde det och tänkte:

Men den affären är ju slut! Vi ha ju bett om ursäkt och fått förlåtelse. Är det inte nog? Så osäkert allting är.

Nå, pojkarna fingo inte nedsatt sedebetyg—även äldre personer ta ibland sitt förnuft till fånga, om man talar vid dem på rätt sätt. Och så finns det ju en försyn.

Till slut ber jag i fråga om barns aga få instämma med den irländske författaren G. (det är mycket viktigt med G. säger doktor Goodwin) Bernhard Shaw som en gång skrev:

—Då du agar ditt barn så bör du se till att du gör det i överilning.

MIN MODERS HUS

—Säg, sade min dotter en dag, då hon var trött på att leka, hur var det då du var liten. Vad lekte du med?

—Å, med så mycket. Jag hade en stor, stor gunghäst.

—Hur stor? som en riktig levande häst?

—Nästan som en riktig häst. Och så hade jag tennsoldater.—

—Hur många?

—Jag tror det var flera hundra. Och de sågo ut som om de voro av silver allesammans, så fina voro de. Och så hade jag en stor röd boll.—

—En sparkboll?

—Nej, mycket finare. Den kunde studsa så högt, så här högt. Och så var jag klädd till indian och lekte i skogen. Jag var Buffalo Bill.

—I vilken skog?

—I min moders skog—eller det var ingen skog, det var en park, en stor, stor park, med stora träd och många, många blommor som voro så vackra, så vackra.

—Fick du plocka hur många du ville?

—Ja, så många jag ville! Och där var fruktträd med äpplen och päron.—

—Stora äpplen?

—Ja, så stora och så goda. Och så var där en damm och där lekte jag med små båtar och fiskade riktiga små fiskar och så kunde man ro i en liten båt, en riktig båt.

—Var bodde du?

—Jag bodde i min mors hus. Och det var ett så fint hus.

—Lika fint som slottet?

—Lika fint. Där var marmortrappor och ledstänger som sågo ut som guld och stora fönster med glas i alla färger. Där var stora salar med vackra möbler och ljus som strålade i stora vackra lampor. Och där var tjocka fina mattor på golven, så tjocka att det inte hördes när man gick. Och jag fick leka och göra allt vad jag ville. Det var som ett riktigt slott, så vackert och fint. Och över det lyste alltid solen.

Min dotter såg på mig med stora undrande ögon.

Vi sutto tysta ... och jag såg min moders hus. Där högt uppe på berget, där nässlorna växte vid vägen, där rusiga män och kvinnor skrålade om nätterna, där slaktarehundarna tjöto och skällde, där svordomen var bön och käppen tal, där tårarna torkat och där hjärtana frusit. Där låg min moders hus, på hatets berg i ondskans dal.

EMANUEL.

Barn är något förtjusande. Jag har ett litet barn som är två och ett halvt år gammalt. Det är förtjusande. Det är en gosse och heter Emanuel, och i söndags for jag med det i elektrisk spårvagn från Djursholm. Vagnen var full av gamla förståndiga människor, som alla smålogo vänligt åt det lilla barnet. Det lilla barnet satt alldeles tyst och såg noga på alla passagerarna. En i taget och trettio sekunder åt varje. När vi hunnit till Sveavägen, hade Emanuel upptäckt vagnens tjockaste herre. Han satt längst upp i högra hörnet, och Emanuel blev mycket glad, då han fick se honom. Han såg honom rakt i ögonen och sade högt och tydligt:

—Tjocka farbror!

Det gick ett synnerligen glatt leende genom vagnen och den tjocke herrn blev blodröd i ansiktet. Emanuel såg endast leendet och han fortsatte:

—Farbror mycke tjock! Tjocka farbror!

Leendet som gick genom vagnen blev ännu gladare, men Emanuels moder nöp Emanuel i benet och sade:

—Små gossar ska inte tala högt. Små gossar ska vara tysta. Emanuel blev tyst och den tjocke herrn gav Emanuels moder en blick full av förakt.

Vi voro vid Stocksund, när Emanuel fick se vagnens äldsta dam. Hon satt mitt på bänken och var mycket gammal. Emanuel hade aldrig sett något så gammalt. Han såg på henne länge, och då han märkte, att hon putsade sin näsa, sade han:

—Gamla tant inte peta näsan!

Nu skrattade hela vagnen—konduktören mest—och Emanuels moder sade:

—Så får Emanuel inte säga! Emanuel skall vara tyst!

Emanuel kunde inte förstå detta. Själv var han förbjuden att peta näsan, varför fick då gamla tant göra det? Få gamla människor göra det, som små gossar inte få göra? Emanuel vände sig till sin fader och sade:

—Emanuel också peta näsan!

—Nej, sade Emanuels fader, det får icke Emanuel göra. Ingen människa får peta näsan. Inte gamla människor heller!

Det blev alldeles tyst och stelt i vagnen, och Emanuels fader fick två vilda blickar från den gamla tanten och Emanuels moder.

Emanuel förstod att stämningen var tryckt. Han ville göra något för att höja den. Han ställde sig upp på soffan, såg ut genom fönstret och sade:

—Ävla väder i da!

Det uppstod en egendomlig rörelse. Emanuels fader och moder blevo i hög grad förlägna och allas blickar sade:

—Detta är en mycket illa uppfostrad gosse. Hans fader och moder äro dåliga människor, som lära sitt barn sådana fula ord. Samtalstonen i familjen är synnerligen dålig.

Emanuels moder, som satt vid förtvivlans brant, nöp Emanuel mycket hårt i benet och sade:

—Så får Emanuel aldrig säga! Det är mycket fult!

Passagerarnas blickar sade:

—Det är så dags nu att säga ifrån! Det skulle ni ha gjort hemma!

Emanuels fader, som såg detta, blev het och sade högt:

—Gossen förstår inte, vad han säger. Någon dålig människa har lärt honom att säga så.

—Det är hans fader som lärt honom! sade alla blickarna.

Fadern vände sig till barnet och sade:

—Emanuel får inte säga ävla väder. Det är mycket fult. Pappa säger aldrig så.

Vagnen var vid Östra stationen. Fadern, modern och barnet gingo ur, och då Emanuel gick genom vagnen, skrek han högt:

—Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder! Inte säja ävla väder!

Passagerarna sågo ut genom fönstren och försökte tänka på något annat, men den gamla tanten sade:

—Krökes i tid, det som krokigt skall bli! Så nu är Emanuel krökt!

S.S.U.H.

Emanuel är 14 år och går på gymnasiet. Han är längre till växten än sin moder och då han blir arg och talar högt hör man att han är i målbrottet.

Vid den tiden kommer han en dag till mig och säger:

—Kan jag få 75 öre?

—Till vad?

—Till inträdesavgiften i S.S.U.H.

—Är det någon ny idrottsförening?

—Nej, det är Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.

Jag sjönk ned i en soffa.

—Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund. Då jag var så gammal som du hade jag nästan aldrig 75 öre och längtade jag efter dem så inte var det till Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund.

—Ja, tiderna förändras, svarade Emanuel allvarligt.

Jag gav honom pengarna och önskade honom lycka i den nya föreningen.

Det var middag. Min vän, som var min gäst, tog en sup till smörgåsbordet och jag gjorde honom sällskap. Vi skålade som karlar, sågo varandra i ögonen, och kastade ned den förfärliga drycken. Då det var över, mötte jag Emanuels blick. Den sade ingenting särskilt, men över hans huvud såg jag i luften fyra lysande bokstäver: S.S.U.H.

Till desserten drucko vi ett lätt portvin. Anna-Clara kom och viskade:

—Får Karl-Olof och jag litet Muscatelle?

De fingo några droppar i små, små glas. Men Emanuel vägrade och rodnade då jag bjöd honom. Karl-Olof smålog på ett sätt, som gav honom obehaget av ett kok stryk då bröderna litet senare blevo ensamma i barnkammaren.

Efter middagen drucko vi kaffe och min vän drack ett glas punsch.

—Skall du inte ha?

—Nej, svarade jag, ty jag hade just då ingen lust på punsch.

Emanuel hörde det och då min vän gått, kom han till mig och sade:

—Pappa får naturligtvis dricka hur mycket pappa vill. Pappa är ju inte medlem av S.S.U.H.

I detta ögonblick gjorde jag det enda som kunde göras. Jag tog hans hand, tryckte den och sade:

—Tack—tack!

En stund senare föll det mig in, att det inte alltid är vi äldre människor, som äro de överlägsna.

KVINNAN.

Det är ännu icke utrett varför bröder alltid slåss och gräla. Många försök ha gjorts att finna anledningen till att just dessa bröder alltid kommo i gräl och vilt slagsmål. I enskilda fall har man funnit orsaken, eller trott sig ha funnit den, då den plötsligt givit rum för en ny och svävande förklaring av det hela.

Under många år började striden redan vid uppstigandet på morgonen och fortsatte under hela dagen för att kulminera vid sängdags. En morgon hände det att magasinsfrun i kvarterets hörna kom utrusande på gatan, stannade de två bröderna och sade:

—Mina kära gossar, hur står det till i dag? Vad har hänt? Ni slåss ju inte! Ha ni verkligen blivit vänner?

Pojkarna sågo generade ut, och då de kommo utom synhåll för den vänliga frun röko de ihop igen med stärkta krafter efter en kort och pinsam vila.

Karl-Olof är familjens elegante herre. Han ägnar lång tid åt sin toalett. Hans hår är omsorgsfullt benat och kammat samt fullt av stulen kosmetik och hårvatten. Man känner honom komma på långt håll. Den doft han sprider, påminner lätt om en andra klassens rakstuga i en mindre småstad.

I halsduken bär han gärna någon kråsnål och på sommaren har han ofta, framför allt på aftonen, en nyponblomma i blusen. Till denna elegans hör även vita, nypressade byxor och en kort käpp som bäres lätt och lekande i högra handen. Så utstyrd går han till societetssalongen, där han med stor överlägsenhet och elegans dansar one-step och boston med de sötaste och finaste flickorna på ön.

Emanuel står i en dörr och flinar.

Astrid är 10 år. Hon har ljust hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker. Hon vill gärna dansa med Karl-Olof och hon möter honom på vägarna så att det ser alldeles tillfälligt ut. Och så skriver hon brev, små lustiga brev som Emanuel hittar och läser upp högt för hela familjen och för alla andra som vilja höra på.

Astrid börjar så småningom besvära Karl-Olof. Man pikar honom för henne och man drar sig inte för att insinuera att de rent av skulle vara förlovade.

Karl-Olof börjar uppträda kyligt mot Astrid. Han gömmer sig då hon kommer och han undviker att dansa med henne på Societen.

Emanuel lägger märke till allt detta, och vid en frukost säger han i en ton som illa döljer mycken list och ondska:

—Jag tycker att du är så elak mot Astrid. Hon är en riktigt snäll flicka.

Karl-Olof svarar inte. I det längsta vill han behärska sig.

Emanuel går vidare:

—Jag tycker hon är dum som bryr sig om dig—för resten spelade hon tennis med Tage i går.

Då är det färdigt. Karl-Olof rusar upp. Stolar åka över golvet. Dukar dras ned, väggarna darra och rutorna skallra. Tjut och vrål. Då öppnas plötsligt dörren och en liten söt flicka med ljust lockigt hår, blå ögon och en näsa som är mera pikant än vacker, står plötsligt mitt i rummet.

Karl-Olof får se henne. Hon är upphovet till allt ont—hennes fel är alltsammans, och han skriker åt henne allt vad han orkar:

—Du jänta, vad vill du här? Ut med dej! Kan jag inte få vara i fred för dej—här jag rört dej, vad?!

Då drar sig Astrid diskret tillbaka och med högst allvarlig uppsyn går hon sakta ned mot hamnen.

Det blir kväll och det är dans på Sossi. Utanför skymmer sommarkvällen och fjärden ligger blek och stilla. Där inne i det stora stenhuset dansar ungdomen i takt med musiken från det ostämda pianot. De små flickorna ha sina bästa klänningar och pojkarna äro nakna om de bruna halsarna i vita sjömansblusar. Små fötter trippa och hasa över det glatta golvet. Alltsammans är högst allvarligt och värdigt, precis som på en riktig bal. Runt väggarna sitta de lyckliga mödrarna och ute på verandan stoja de unga herrar som förakta dansens enkla nöje.

I små mjuka vågor som stiga och falla och bli till en bränning i vitt går dansen där inne, i ett, i ett, då plötsligt något händer, som bryter harmonien, och som kommer pianisten att vända sig på stolen och se efter vad som är på färde. Man trängs i en grupp vid dörren till terrassen, och ur den gruppen tumlar fram en pojke, varm och röd, icke av dans och lek, utan av sårad manlig stolthet, kränkt i djupet av sitt unga hjärta. Kamrater ta emot honom, man frågar och undrar: vad är det? Och han svarar:

—Det var hon, Margit! Jag kom fram och bockade mig och bjöd opp henne och då svarade hon:

—Jag dansar inte med småpojkar!

—Ååååååå—och sen??

—Jag tog naturligtvis och gav henne en smocka! Det var väl rätt, när hon var mallig! Hon är bara 15 år!

—Att du kunde göra så, säger en flicka, och så tillägger hon: tycker ni det är rätt, ni andra?

Men ingen av pojkarna svarar, och han som saken gäller, vänder bara helt om, kör händerna i fickorna och lunkar ensam hem.

Där inne går dansen vidare, par om par, i glidande rytm och våg. Där trippa de små flickorna i sina svarta skor och vita strumpor och där dansar Karl-Olof med den stackars föraktade, förskjutna Astrid. Över deras ansikten ligger det djupa högtidliga allvar som stunden kräver.

Men i en dörr står Emanuel och flinar.