Arbetarens hustru: Skådspel i fem akter

VISMÅNGLAREN
sjunger:

JOHANNA
kommer från högra sidan, stannar obeslutsam och betraktar vexelvis de pengar hon håller i handen och de säljande. Afsides:

En enda mark. Inte en penni mer. Och ingen aning om, hvarifrån jag skall kunna få en annan.

Ser en stund tyst på pengarna.

Hvad skall jag nu göra med den här? Skall jag köpa mjölk åt barnet eller bröd åt oss alla?

Katri och Laura komma emot henne. Lisa blir dem varse och skyndar till dem. Hon har en visa i handen och en korg på armen.

KATRI.

Nå se, Johanna lefver ännu. God dag, god dag. Det är en evighet se’n jag sist såg dig.

LAURA.

Hvad du är rysligt förändrad. Och det är bara ett år se’n vi firade ditt bröllop. Man skulle knapt kunna tro att du var samma menniska.

JOHANNA.

Jag har legat sjuk en lång tid, och se’n har min lilla gosse varit dålig. När man nätterna igenom får vaka vid vaggan, så blir man nog både blek och mager.

LISA.

Jaså, har du redan en gosse? Det visste jag alls inte af. Nej, verkligen? Nå, hur gammal är han? Tre månader, säger du? Och hvem är han lik? Far eller mor? Jag kommer och ser på honom en vacker dag. Jaså, du har en gosse.

JOHANNA.

Han är så späd och sjuklig, stackars liten. Kanske vår Herre snart tar honom.

KATRI.

Hvad är det för prat. Sjukliga barn bli ofta fullkomligt friska, bara man sköter dem riktigt. Nog var också vår Ivar som liten så mager och klen, att ingen skulle ha trott att det kunde bli något af honom. Men pass på bara, när frun började föda pojken med ägg och hackadt, rått kött, så började han strax att växa och fetma så man riktigt kunde se det. Ni skulle bara se hur frisk och sund han nu är. Han har kinder så röda och tjocka att det riktigt är en fröjd att se på dem.

LAURA.

Vår Evelina återigen fick maltbad. Det häldes alltid en hel kappe malt för hvar gång i karet. Försök du också det medlet, Johanna.

JOHANNA
småleende:

Ägg, kött, malt. Det hörs nog att ni tjenar hos herrskapsfolk. Man köper inte sådant med våra medel.

LAURA.

Nå, du milde Gud. Två unga, friska menniskor och ett enda barn. Nog skulle man väl åt det kunna stå ut med att skaffa hvad som helst, och inte kostar de där maltbaden heller hela verlden. Men du är så hushållsaktig, Johanna, det är hela saken.

LISA.

Du har ju egna pengar i banken. Köp för dem.

KATRI.

Ja, det är ju sant. Menniskan har egna pengar, så att hon inte behöfver att begära af sin man hvarenda slant, och ändå kan hon säga att hon inte har råd. Hvem skulle förr i verlden ha trott dig om att bli så snål?

LISA.

Hvad fattas dig, Johanna? Är du sjuk?

JOHANNA.

Nej — jag är inte sjuk. Det gör bara så ondt i hjertat ibland.

KATRI.

Aj, aj. Du ser riktigt dålig ut. Orkar du gå eller skall jag leda dig? Du faller väl inte?

JOHANNA.

Nej, låt mig vara. Det går nog öfver. Adjö nu för den här gången, flickor. Adjö, Lisa. Kom någon gång och se på min gosse, om du har lust.

LISA.

Adjö, adjö. Jag skall nog komma. Hör på, Johanna, ännu en fråga, du. Hur tycker du nu om att lefva tillsammans med din man? Är det inte litet roligt i alla fall?

JOHANNA.

Fråga inte om allt. Du får väl sjelf pröfva en gång, stackars barn.

Går några steg till venster, stannar och säger för sig sjelf:

Egna pengar i banken. Egna pengar? Ja, nog hade jag redligt samlat dem under tio års tjenst. Men gode Gud, va’ de väl för den skull mina egna?

Går till Vappu.

KATRI
ser efter Johanna.

Hvad felas den där qvinnan? Kom ihåg mina ord, hon är inte på rätta vägar.

LAURA.

Hvem kan förstå sig på henne? Jag har inte kunnat tåla hela menniskan se’n hon bar sig så dumt åt på sitt bröllop. Ämnar ni dröja här längre? Jag måste i alla fall gå.

KATRI.

Jag också. Det är inte rådligt att söla, när man är i andras bröd.

LISA
ser i sin korg.

Kors i Je. Jag har ju ännu inte fått allt hvad jag skall ha. Jo, nu lär jag väl återigen få mina fiskar varma, när jag kommer hem till frun.

Går för att göra ytterligare uppköp. — Laura och Katri gå ut till höger.

VAPPU.

Som jag sa’, snälla Johanna, så bär det sig inte nu för tiden att sälja bröd skålpundsvis under aderton penni, därför att mjölet är så dyrt. Men om du köper ett lispund, skall du få det litet billigare.

Risto och Toppo synas i fonden.

JOHANNA.

Det kan jag inte. Jag har inte mer pengar än en mark och måste för den också köpa litet mjölk åt barnet.

VAPPU.

Der kommer din man. Kanske du får mer af honom —

Johanna spritter till, gömmer sin hand under förklädet och drar sig litet åt sidan.

RISTO.

Ja, hvad ska vi nu göra, Toppo? En sup borde vi ju ha så här i morgonrusket, och inga pengar ha vi.

Vänder ut och in på sina fickor.

Inte en penni. Den ena fickan är tom; i den andra fins ingenting. Säg, bror lilla, hvad ska vi nu ta oss till.

TOPPO.

Ser du din hustru?

RISTO.

Johanna? Är hon här? Nå tusan, gumman har inte kommit tomhändt till torget.

TOPPO
gnolar:

Hustrun har pengar, mannen inte. Kommer du ännu ihåg hvad jag sa’ dig på ditt bröllop? „Pengarna ä’ mina. Du slösar inte med dem alldeles som du sjelf vill heller.“ Slog det in?

RISTO.

Nej, var viss på det. Så-å, „pengarna ä’ mina“. Åhå, minsann. Tro inte, du kära själ, att katten flyger. Johanna finner alltid på någon utväg och skaffar sig några penni, men de tillhör också mig, ty så säger lag och förordning.

TOPPO.

Men är inte gumman din af en annan mening?

RISTO.

Emot lag och rätt i landet? Ohoj. Så går det ändå inte till. „Lef i landet enligt landets skick eller bort ifrån det.“ Ser du, så rädd hon är för mig? Gömmer sig undan och smyger bort som en tjuf. Det är bevis på att hon har pengar. Vänta lite, Toppo, snart ska vi få oss några supar.

Skyndar till Johanna.

TOPPO.

Månne det verkligen lyckas? Men inte skulle jag i hustruns ställe — —

RISTO.

Johanna, vänta, gå inte? Hör du, har du några pengar?

JOHANNA.

Hur så?

RISTO.

Jag skulle behöfva litet. Gif hit och krångla inte för jag ser på dina ögon att du har.

JOHANNA.

Jag har en enda mark, som jag nyss fick i betalning för att jag stickat två par strumpor. Jag kan inte ge dig den, Risto. Den måste gå till bröd, ty barnet gråter därhemma af hunger.

RISTO.

Stretar du nu inte emot igen, fast du mycket väl vet att det inte hjelper till någonting? Ge nu vackert hit pengarna, så slipper du med mindre bråk. Du får alltid så pass igen, som du behöfver till mat åt barnet.

JOHANNA.

Jag behöfde tre hela dygn för att sticka de där strumporna. Innan jag förtjenat en mark till, har barnet dött af hunger. Och inte förmår jag heller arbeta längre, om jag inte får bröd. Jag har inte på flera dagar ätit annat än saltvatten och potatis. Och så kommer det till, att bröstet mattas ut af att amma barnet, så det är inte underligt att krafterna går bort. Jag kan knapt längre stå på mina ben.

RISTO.

Att du inte blygs att klaga, när det är ditt eget fel. Du skulle ha gått att låna af smeden, som jag har sagt dig väl tusen gånger. Han skulle säkerligen inte neka dig någonting.

JOHANNA.

Jag kan inte förmå mig att göra skulder, då jag vet att jag aldrig kan betala dem. Då försöker jag hellre att skaffa på något annat sätt eller hjelpa mig ändå.

RISTO.

Gör som du vill, men skyll då också endast dig sjelf om du lider brist. Och kryp nu fort fram med din pluring. Toppo därborta skrattar åt mig, när jag måste stå här och tigga dig så länge.

JOHANNA.

Jag ger inte min sista slant, nej, inte om det gälde aldrig det. Hur vågar du också begära det af mig? Är det inte tillräckligt att du har druckit och slösat bort alla mina besparingar, utan att du också penni efter penni skall röfva ifrån mig mina små förtjenster? Du har inte något samvete, inte den minsta smula. Är det skick och fason att mannen inte gitter arbeta det minsta mer, utan bara super och rumlar dagarna i ända, tills han har förstört allt hvad hustrun har skrapat ihop? Och tänk se’n på hvad det skall bli af oss. Vi ä’ redan så godt som på bar backe, fast det inte är mer än ett år se’n vi gifte oss. Tiggarstafven är hvad som väntar oss i närmaste framtid. Det fins ingen hjelp för det.

RISTO.

Låt bli och skrik så. Alla kan ju höra dig. Börja att väsnas midt på torget som en galning. Skäms du inte en smula? Menniskorna gapar ju på dig som på ett vidunder.

JOHANNA
gråtande:

Hur kan jag hjelpa det när jag är så olycklig? Jag skulle ändå inte bry mig om mig sjelf, men när det arma barnet får lida så och alldeles förgås i hunger.

RISTO.

Ja, gråt nu till på köpet och jemra dig, och det för en marks skull. Man skulle kunna tro dig vara i lifsfara.

JOHANNA.

För en mark? Är det här då första gången, som du med våld tar ifrån mig mina med svett och möda förvärfvade slantar? Utan att tala om hvad jag hade samlat före mitt giftermål.

RISTO.

Så-å, börjar du nu också sturska dig öfver din hemgift — en så storartad summa som hela sexhundra mark? Mången hustru har medfört tusen och tiotusental åt sin man och ändå inte hållit några långa tal för det. Men du är ett elakt stycke, det är hela saken.

JOHANNA.

Det var första gången jag nämde om dem, och det skall också bli den sista. Jag vet inte hur det undslapp mig. När sinnet är bittert, kommer menniskan ofta att säga saker, som man inte skulle vilja.

RISTO.

Ja, det må vara, men gif nu pengarna hit med godo. Eljest kallar jag polisen till hjelp. Det skall väl visa sig om man kan få sin hustru att lyda eller ej. Nå, hur går det? Skall jag ropa? Hej, po —

JOHANNA.

Nej, ropa inte. Här ä’ de. Du skulle ta mitt lif med detsamma, så sluppe jag ifrån det här eländet.

RISTO.

„Det här eländet.“ Hvad går det för nöd på dig? Gå åtminstone hem att lipa, så att du inte blir till åtlöje för hela sta’n.

Går till Toppo.

TOPPO.

Nåå? Fick du pengarna?

RISTO.

Naturligtvis. Ser den du här?

TOPPO.

Hurra. Det får vi en hel butelj för. Nu går det an att lefva.

RISTO.

Men käringen retar mig. Hon började ju pipa och gnälla så att man måste be Gud bevara sig.

TOPPO.

Jag tänkte just det. Men „var en man; fördrag allt“. Det står ju i psalmboken att „mannen måste ofta ha öfverseende med hustruns svaghet“. De ä’ ju denna verldens bräckliga kärl, ser du.

RISTO.

Ska vi nu gå till krogen, hvafalls?

TOPPO.

Ja visst, bror lilla. Vi ska gå dit och ännu en gång lefva alldeles som herrar.

Lägger sin arm om Ristos hals. Sjunger:

Ut till höger.

VAPPU.

Hvart tog du vägen, Johanna? Kom nu och handla bröd.

JOHANNA.

En annan gång, kära Vappu. Inte nu.

VAPPU.

Hvarför inte? Tycker du att det är för dyrt?

JOHANNA.

Nej, men jag får ändå låta det vara tills vidare.

VAPPU.

Kom i alla fall närmare hit. Jag har något annat att säga dig. Säg, skulle du inte vilja ta emot att väfva ett klädningstyg? Fru Vörsky bad mig häromdagen att höra efter någon pålitlig person, som vore skicklig i sådant arbete. Jag tänkte genast på dig, ty jag känner ingen annan, för hvars redlighet jag skulle kunna gå i borgen.

JOHANNA.

Åh, du kan inte tro hvad jag gerna tar emot väfning, om jag bara kan få någon. Det skulle ju vara en riktigt stor hjelp för mig i dessa knappa tider, ty man förtjenar ju alltid mer med väfning än med annat handarbete. Hur snart tror du att hon skulle vilja låta mig börja?

VAPPU.

Gå och hör efter. Säg att jag skickat dig. Men en sak till. Om du vill, skall du gerna få bröd af mig på kredit. Jag känner ju dig så väl. Du betalar sedermera, när du kan.

JOHANNA.

Tack skall du ha. Nu, då jag får arbete, kan jag kanske snart betala det.

VAPPU.

Se här är ett halft lispund. Låt mig lägga det i den där duken.

JOHANNA.

Gud belöne dig för din godhet emot mig, Vappu. Jag kan inte tacka dig för allt så, som jag borde.

Binder ihop sitt knyte, tar farväl och går till venster.

Kerttu kommer springande från höger och skjuter en skottkärra framför sig, i hvilken hon har potatis. Gatpojkar följa henne i hälarna.

POJKARNA.

Hopptossa, tattarunge, Hopptossa. I hvems potatisland har du varit och stulit de där?

KERTTU
jagar pojkarna ifrån sig.

Vill ni hålla er i styr? Gå er väg, lymlar.

EN POLISBETJENT.

Hvar har du odlat de där?

KERTTU.

Ingenstans. Jag har fått hvarenda en i upptagningslön. Men hvad rör det dig?

FÖRSTE POJKEN.

Tossa, du, hvar har du din fästman?

ANDRE POJKEN.

Gå inte för nära. Hon har en trut som en glupande ulf.

TREDJE POJKEN.

Har du fått din växt af kråkan, Hopptossa, och har du knipit den där näsan ifrån korpen?

FÖRSTE POJKEN.

Och hur har du blifvit så svart i skinnet? Har din mor gräft dig fram ur skorsten och matat dig med kol?

Risto och Toppo komma i fonden. Toppo hindrar Risto från att gå fram till Kerttu.

ANDRE POJKEN.

Tror du inte att vi känner din slägt, Hopptossa? Mor din var tatterska.

TREDJE POJKEN.

Sophög, tjärtunna, slarfsylta — —

RISTO.
sliter sig lös från Toppo och kör bort pojkarna.

Jag skall lära er, jag. Vill ni laga er i väg, eller —? Sådana slynglar. Försök bara att komma hit igen.

Tillbaka till Kerttu.

God dag igen, Kerttu, efter så lång tid. Hur står det till med dig?

Kerttu sätter sig på kärran och kastar potatis som bollar upp i luften. Låtsar inte märka Risto.

RISTO.

Jag frälste dig från de där pojkarnes elakheter.

KERTTU.

Onödigt besvär. Jag skulle nog sjelf ha redt mig med dem.

TOPPO.

Där ser du nu hvad du får för tack af henne. Att du också gitter springa efter den där slarfvan. Kom nu, så går vi tillbaka till krogen, tar oss några partier och dricker ut buteljen.

RISTO.

Gå du förut, så kommer jag efter så fort jag hinner. En karl skall väl helsa på sin forna käresta, om också aldrig det vore i vägen. Inte sant, Kerttu?

KERTTU.

Blif bara där du är. Jag har ingenting med dig att göra.

TOPPO.

Där hör du.

RISTO.

Är du alltjemt ond på mig? Och hos mig kom den gamla kärleken i full låga igen i samma ögonblick jag från krogfönstret såg dig springa förbi.

KERTTU
springer upp.

Bort ifrån mig.

RISTO.

Nå, nå, sakta, sakta. Jag gör dig ju inte något ondt.

TOPPO.

Tusan så morsk. Man måste tycka om dig, om man vill eller ej, Hopsalisa, eller hvad du heter.

KERTTU
vänder sig till folkhopen.

Vill ingen köpa potatis? Tjugufem penni kappen.

TOPPO.

Släpp mig närmare, Risto. Jag förstår bättre än du att skämta med flickorna.

KERTTU.

Potatisen är god. Kom och se på den.

TOPPO
till hälften sjungande:

Kommer du ännu ihåg din slägts språk, du svartögda sorgebarn?

KERTTU.

Hvad står du där och idislar och tuggar för, så att du är färdig att vrida käkarna ur led?

TOPPO.

Det är ju tattarspråk, din stams tungomål. Känner du inte det?

KERTTU.

Så kommer väl din tunga också en gång att fräsa mellan djefvulens tänger.

TOPPO.

Nej, Risto, låt oss gå vår väg. Med den där ormgadden lönar det sig inte att glamma.

RISTO.

Kanske jag försöker ändå. Kerttu, min sköna, lilla gullhöna, min rosenknopp, min sockertopp, kom, gif mig nu ett ärligt handslag och säg: „Bort hat och vrede, välsignelse sig brede, emellan oss igen, min egen, egen vän.“

KERTTU.

Hör opp att plåga mig, ni huggormar. Eljest går det aldrig väl.

RISTO
sjunger:

KERTTU.

Hade jag bara ett vapen, så dödade jag dig här på stället.

TOPPO.

Det där är en argbigga af den rätta sorten.

RISTO.

Hon har en riktig björngalla.

KERTTU.

Ja, björngalla, och naglarna ä’ tio liar. Kom bara hit, så — —

RISTO.

Tror du att jag är rädd för dig ändå? Jo, pytt också. Jag sluter dig i min famn, innan du vet ordet af.

KERTTU.

Låt mig vara, eller jag trollar dig hufvudstupa i en lergrop, så att du skall vända ut och in på ögonen.

RISTO.

Inte kan du trolla, Kerttu lill.

Tar fatt i hennes lifbälte.

KERTTU
rifver sig lös och kastar potatis på honom.

Där skall du få, där, där och där — —

RISTO.

Åhå, kära barn. Tror du dig kunna rå på en duktig karl med potatis till vapen?

Försöker åter att ta fatt i henne.

KERTTU
tar sand ifrån marken och kastar rakt i ögonen på honom.

Än nu — — än nu då —?

RISTO.

Låt bli, för böfveln i våld. Tusan, om hon har förderfvat ögonen på mig.

KERTTU.

Fick du ändtligen nog?

TOPPO.

Nåå, Risto, kunde du också bli stukad?

RISTO.

Låt bli att drifva gäck. Det här är allvarsamt.

KERTTU.

Kantänka, om de nu också skulle svida en stund. Du kan då komma ihåg att hädanefter låta mig vara i fred.

TOPPO.

Du kunde ha lydt mig och blifvit qvar på krogen.

RISTO.

Hjelp, godt folk. Fins det ingen, som har en droppe vatten eller mjölk?

Folk samlas rundt omkring honom. Kerttu sätter sig på kanten af sin kärra.

EN KLOK GUMMA.

Hvad har kommit åt ögonen?

RISTO.

Flickan där kastade dem fulla af sand och mull.

GUMMAN.

Hvilken flicka?

KERTTU.

Jag.

EN RÖST UR FOLKHOPEN.

Tatterska, hedning.

EN ANNAN.

Du skulle förtjena stryk, din slyna.

GUMMAN.

Sätt dig där på kärran, så får jag se på dem litet bättre.

Kerttu stiger upp och ger plats.

RISTO.

Åh, de bränner som eld.

GUMMAN.

Är det underligt? Gode Gud, det flyter ju renaste blod ifrån dem. Men gnid dem inte så, stackars man. Aj, aj, aj. De kommer aldrig i verlden att duga mer, de där ögonen.

TOPPO.

Åhå? Skulle det verkligen ha gått så galet?

GUMMAN.

Karlen stackare blir ohjelpligt blind. Sanna mina ord.

KERTTU.

Blind. Blir han blind? Ni ljuger.

EN RÖST UR FOLKHOPEN.

Det vet nog Badstu’-Anna bäst. Hon är en skicklig ögondoktor, hon.

KERTTU.

Inte kan synen gå bort för så litet.

GUMMAN.

Kom och se sjelf, ögonen ä’ ju som riktiga blodkulor.

RISTO.

Är du nu belåten, Kerttu? Aj, satan, hvad de svider.

KERTTU.

Dryp något i dem.

GUMMAN.

Hvad skulle man kunna drypa i dem?

KERTTU.

Droppar — eller lägg salva på dem. Kan ni inte råda till någonting?

GUMMAN.

Jo bevars, om det blott funnes pengar.

KERTTU.

Det skall fås. Det skall jag skaffa om det också vore från månen.

Tar från sitt bröst en penningpung.

Se där, tag det där så länge. Skicka någon till apoteket. Till det nya apoteket här i närheten. Fort, fort. Jag skall under tiden skaffa mera pengar. — Vill ingen köpa potatis?

Gumman hviskar några ord till en pojke, som därefter beger sig af.

Spring, pojke, spring allt hvad du förmår.

RISTO.

Smärtan blir värre och värre. Nog lär jag mista mina stackars ögon.

KERTTU.

Ängslas inte ännu. Låt oss vänta. Snart kommer pojken med droppar. Kanske det hjelper om du får mycket droppar, riktigt mycket.

Springer till fonden, hvarest några herrar stå, rökande cigaretter.

EN RÖST UR FOLKHOPEN.

Nu är flickslinkan rädd, skall jag säga.

EN ANNAN.

Jo, det kan du tro. Men man kan också bli det för mindre.

KERTTU.

Gode herrar, ger ni mig pengar, om jag dansar för er en underskön zigenardans?

FÖRSTE HERRN.

Tusan till vacker flicka.

ANDRE HERRN.

En zigenerska, tror jag.

KERTTU.

Ger ni mig pengar?

FÖRSTE HERRN.

Så innerligt hon ber, den sötungen.

TREDJE HERRN.

Nej, men se på de ögonen.

FJERDE HERRN.

Charmanta.

KERTTU.

Gode herrar, får jag dansa för er?

FÖRSTE HERRN.

Vi låter henne dansa.

ANDRE HERRN.

Ja, ja, naturligtvis.

TREDJE HERRN.

Ypperligt.

FJERDE HERRN.

Dansa, dansa, du vackra flicka. Vi ska ge pengar. En vacker flicka får alltid mycket pengar.

KERTTU
kastar kärran ur vägen.

Gif plats och sjung.

Folkhopen sjunger. Kerttu dansar.

Samlar in pengar i sitt förkläde, hvarefter hon ger dem till Risto.

Ridån faller.

TREDJE AKTEN.

En skogstrakt. Till höger en hölada. Månsken.

KERTTU
kommer från höger.

Bort härifrån, långt bort. Dit, där månen inte skiner och solen inte lyser. Eller dit ner i sjöbotten, så djupt i gyttjan, att inte ens vågorna kunna återfinna den försvunna. Hvad gör jag i verlden? Här fins ingen plats för mig. Inte en enda menniska skall sakna eller begråta mig. Hvarför, o Gud, skapade du en så eländig varelse, som inte är till glädje för någon och som ingen, ingen, ingen älskar?

Kastar sig ned vid foten af ett träd till venster och utbrister i bitter gråt. — Från venster kommer en zigenarflock, Helka främst, Hagert, Ilona och deras båda barn efteråt.

HELKA.

Hör, kom hit. Här är en lada. Där får vi ett förträffligt nattläger. På höet där ska vi ligga bättre än på fjäderbolster.

ILONA.

Mor, ser du, där ligger någon under trädet.

HELKA.

Sannerligen är det inte en menniska. Hej, hvem där?

KERTTU.

Ett jordkryp, en grafmask, fiskmat.

HELKA.

Gud förbarme sig, då är du ju nästan eländigare än vi. Hvarifrån är du, stackare?

KERTTU.

Hvarifrån jag är? Ja, det skulle jag säga, om jag visste det. Har den försvarslösa väl en hydda? Har den fullkomligt värnlösa något hägn? Anden har sitt varma skjul och alfågeln sitt trygga bo, men den vanlottade har blott vildmarken till hem och skogsdungen eller åkerrenen till fristad.

ILONA
afsides till Hagert:

Hör du, Hagert, hvad hon säger? Hon är ju lika hemlös som vi.

HAGERT.

Var stilla. Tror du att hon ändock skulle vilja följa med oss?

HELKA.

Du ser ännu mycket ung ut och likväl är du redan så olycklig. Har du ingen i verlden som kan ta vård om dig? Föräldrar, slägtingar eller åtminstone bekanta?

KERTTU.

Ingen. Min mor vandrar på okända stigar; min far hvilar under torfvan på kyrkogården. Jag har inga andra bekanta än himmelens väder och vind, ingen kärare vän än fältets friska vårluft. Men hvad gör det? De skymfar en inte för sitt nöjes skull. De bedrar inte så fegt som menniskorna.

HELKA.

Sant, mitt barn, sant.

KERTTU.

Hädanefter går jag inte heller mer till de trakter där menniskor vistas, ty jag passar inte bland dem. Det är godt att vara ensam. Då är man ingen i vägen. Då fins det ingen som hånar en, ingen, hvars ögon man kan förderfva.

ILONA.

O Hagert, det gör mig så ondt om den olyckliga.

HAGERT.

Stilla nu, när mor talar till henne.

HELKA.

Hvad är ditt namn, stackars flicka?

KERTTU.

Kerttu.

HELKA.

Kerttu? Hör du, Hagert, hennes namn är Kerttu. Än ditt slägtnamn, ditt slägtnamn, barn?

KERTTU.

Väänönen.

HELKA.

Från Tuusniemi?

KERTTU.

Ja, min far var därifrån.

HELKA.

Och din mor, barn, hvem var din mor?

KERTTU.

Det sägs att hon var af er stam. Det sägs att hon lemnade min far medan jag ännu bara var ett lindebarn. Sedan dess har man inte hört något af henne.

HELKA.

Kom hit, barn, bort från trädets skugga hit i månskenet, att jag måtte få se dina ögon. Åh, himmelska fader, du är ju min egen Aili, helt och hållet hennes lefvande afbild. Hagert, se på de här ögonen, den här pannan, det här håret. Sannerligen för Gud, du är mitt eget kött och blod. Kom i min famn, barn, kom i din mormors famn.

HAGERT.

Var helsad, Kerttu, här ser du din morbror.

ILONA.

Och här hans hustru. Nu är du inte mera ensam, Kerttu. Du har slägtingar och vänner.

KERTTU.

Jag slägtingar och vänner? Är det möjligt? Än min mor, hvar är hon?

HELKA.

I jordens sköte, barn. I dödens sömn ha hennes ögon varit slutna redan sexton år. Din mor fick slita mycket ondt, Kerttu, under det hon trampade lifvets stig. Alla sina skarpaste vindar lät himmelens Herre fara fram öfver hennes hufvud.

KERTTU.

Min stackars mor.

HELKA.

Hon öfvergaf sin stam, ser du, Kerttu, försköt sin egen slägt, och därför drabbade straffet henne. Hon trodde sig få skydd och en bättre lefnadsställning när hon skilde sig från oss, men först då börjades de bittra bekymren för den arma. I sin mans hus var hon lik ett lam i en vargflock. Hon hatades för sin slägts skull, förtrycktes och förföljdes, tills hon med barnet i sin famn flydde tillbaka till oss. Men de vilddjuren jagade efter henne och slet dig från hennes bröst, och från den stunden hade din mor inte mer en frisk dag. Sorg och saknad förtärde hennes hjerta och förde slutligen den olyckliga från lifvets qval till dödens lugna tjäll.

KERTTU
sakta gråtande:

Lycklig hon.

HELKA.

Långa år ha svunnit hän sedan dess, och ännu vandrar vi alljemt omkring i verlden. Men först nu förde vår väg oss tillbaka till dessa förhatliga trakter. Hvilken underbar tillfällighet är det väl som fört oss tillsammans? Nu följer du hädanefter med oss, eller hur, mitt barn?

HAGERT.

Naturligtvis, Kerttu. Tänk inte heller på annat.

ILONA.

Vi förblir tillsammans ända till döden. Inte sant, Kerttu?

HELKA.

Och fast vi inte har gods eller gårdar i vår ägo, så ha vi i dess ställe den gyldene friheten. Hvad fattas väl oss, då vi genomströfvar kärr och länder, då vi i skogarna lyssnar till gökens galande eller sträcker ut oss i solskenet på de bärrika markerna? Härberge finner vi på landsvägen eller på tufvorna, och som en värmande härd öfver allt ha vi kärlek och endrägt. Nej, ehvad man än bjöde mig, detta lif ville jag inte byta bort, inte mot en konungs spira.

KERTTU.

Mormor, jag följer er. O, nu dagas ett nytt lif. Och dessa barn? Ä’ de era? Kom i min famn, ni små, kom. Jag håller så mycket af er, så riktigt, riktigt mycket. Får kusin alltid bära er i sin famn på färderna och sköta och vårda er? Säg, får hon?

BARNEN.

Ja, ja.

KERTTU.

Och dessemellan ska vi leka blindbock och kurra gömma och sista paret ut. Och så skall kusin också lära er att dansa. Åh, vi ska få så roligt, så rysligt roligt. Men fryser du inte, stackars liten, då du är så bar om halsen? Se här skall du få se. Nu skall kusin knyta en halsduk om dig. Se så, nu blir barnet snart varmt. Hvad heter du, min lilla unge?

FLICKAN.

Ilona, liksom mor.

KERTTU.

Jaså, du heter som mor. Och du, min lilla gosse, du heter väl som far?

GOSSEN.

Nej, jag har mitt eget namn: Herman Gabriel.

KERTTU.

Vi ska säkert bli goda vänner, Herman. Tror du inte det?

HERMAN.

Jo, det tror jag. Och jag kan redan laga potatislåda, men det kan inte Ilona. Hur skulle också flickorna kunna förstå sig på sådant?

KERTTU.

Så-å — potatislåda — —

Lösgör sig från barnen och stiger upp orolig.

Hur kunde jag glömma det. Mormor, du är ju gammal och erfaren. Du känner säkert många läkemedel. Skulle du inte kunna laga en sådan salva för ögonen, som hindrar en från att bli blind. Jag kastade i dag sand i ögonen på en karl, och man säger att han kommer att bli blind af det. Tänk dig, blind, blind för hela lifvet. Och jag, eländiga, gjorde honom så olycklig. Mormor, om det är dig möjligt, så bota hans ögon. Annars får jag aldrig ro mera.

HELKA.

Hvarför kastade du sand i hans ögon, barn?

KERTTU.

Därför att jag är så ondsint, mormor. Jag hatade honom alldeles ursinnigt och ville störta honom i förderfvet. Hade jag haft ett vapen, så skulle jag säkert ha dödat honom. Jag är så häftig och har ett så förfärligt lynne.

HELKA.

Och hvarför hatade du honom, Kerttu?

KERTTU.

Hvarför jag hatade honom? Ja, hvarför? Säkert endast derför att jag förut älskade honom så gränslöst.

HELKA.

Har han bedragit dig?

KERTTU.

Fråga inte om allting, mormor.

HELKA.

Har han bedragit dig, Kerttu? Jag vill veta det.

KERTTU.

Och om han också skulle ha gjort det, hvad mer? Kan man klandra honom för att han öfvergaf zigenarflickan, när han hade tillfälle att få en bättre? Alla andra skulle ha gjort på samma sätt.

HELKA.

För visso, det är ju deras sed. Det är inte någon synd, om en man förför en ringa flicka och gör henne olycklig. Tusentals ha gjort det utan att någon räknat dem det till last. De ha hvarken fått bota för det eller kommit i fängelse. O, ni kristne, hurudana ä’ ni? Skrymtare, skenhelige, ingenting annat. Nog låtsas de vara fromma, när de sitter så andäktiga i kyrkan och lyssnar till prestens tråkiga predikan, men, pass på bara, knappt ha de vändt ryggen till kyrkan, förr än ulfven sticker fram under fårakläderna. De lär ett; de lefver ett annat. Det är dagens klara sanning. Och låt mig inte vara annat än en zigenerska, men det säger jag: Jag vämjes vid dessa menniskor.

HAGERT.

Skär likväl inte alla öfver en kam, mor. Det fins äfven goda ibland dem.

HELKA.

Jag har inte sett några, hur mycket jag än har vandrat omkring i verlden. De ä’ likadana allesammans. Den ena är inte bättre än den andra. Och oss föraktar de dessutom; de anser oss sämre än hundar. De säger att deras Gud har förbannat oss och dömt oss till evig landsflykt. Och ändå skulle vi gå i deras kyrkor och tjena deras Gud? Jo, visst också. — — Hur var det? Du ville att jag skulle hjelpa den där karlen, som har bedragit dig? Laga en salva till hans ögon?

KERTTU.

Ja, mormor, om du bara på något sätt kan göra det.

HELKA.

Nog skulle jag kunna, men jag vill inte. Hör du, jag vill inte. Jag skulle hellre laga en sådan salva åt honom, som skulle röfva äfven den sista ljusstrålen från hans ögon. Ja, det skulle jag, vid Gud, ha lust till.

KERTTU.

Du skulle kunna bota hans ögon, och du vill inte? Vill du inte ens, om jag säger dig att jag måste ta lifvet af mig, ifall han blir blind?

HELKA.

Hvilken galenskap. Du skulle ta lifvet af dig för den mannens skull, som har bedragit dig? Du skulle ömma så för dessa vilddjur som jagade din mor till döds och som förbannar din stam? Nej, så vanvettig kan inte min dotterdotter vara. Det får du mig inte att tro.

KERTTU.

Mormor, kort och godt: Botar du hans ögon eller ej?

HELKA.

Nej. Om han också för evigt skulle komma att vandra i mörker, nej. Inte då heller, nej.

ILONA
lindar sin arm kring Kerttus hals.

Kerttu, tala inte mer nu med mormor om den saken. Vänta tills hennes sinne veknat.

HELKA.

Hvad är det du hviskar, Ilona? Gå in i ladan där med dina barn och lägg er allesammans att sofva i höet. Du också, Kerttu. Eller afkyl först ditt sinne härute, om du så vill. Men tala inte mer ett ord till mig om den där karlen. Kom ihåg det.

Går in i ladan efter de andra.

KERTTU.

Farväl, mormor. Farväl allesammans. Mig ser ni inte mera. Bättre att vara på sjöbotten till rof för fiskarna än tillsammans med sådana hårdhjertade slägtingar.

Ämnar gå.

RISTO.
från höger.

Nå, hej. Där fick jag verkligen fatt i dig. Jag gissade just att det inte var värdt att söka dig nå’n ann’stans än vid Niittyläs hölada.

KERTTU.

Hur är det med dina ögon, Risto? Blir du verkligen blind?

RISTO.

Jag fruktar det värsta. Jag kan inte se synnerligen mycket, isynnerhet inte med det här ena ögat.

KERTTU.

Men droppar och salvor? Kan inte de hjelpa?

RISTO.

Fan heller. Det började bara att svida dubbelt värre.

KERTTU
lutar hufvudet mot Ristos axel.

Hvarför hämnas du inte på mig, Risto? Du skulle ta din knif och stöta den i mitt bröst.

RISTO.

Hvad skulle det tjena till. Skulle ögonen bli bättre af det?

KERTTU.

Om jag åtminstone på något sätt kunde göra det godt igen Risto?

RISTO.

Skulle du verkligen allvarsamt vilja det, Kerttu? Sant att säga, så var det i det hoppet jag kom efter dig hit.

KERTTU.

Om jag skulle vilja? Och det frågar du? Jag skulle vilja ge mitt lif, om jag kunde skaffa dig din syn igen.

RISTO.

Det är omöjligt. Men du skulle ju på annat sätt kunna gagna mig.

KERTTU.

Risto, nu vet jag. Du kan inte längre sjelf förtjena ditt uppehälle om du blir blind. Men jag skall arbeta och försörja dig. Och jag kan arbeta, det skall du få se. Ingen har så mycket krafter som jag. Så galen jag var. Jag ville kasta mig i sjön, emedan jag var så förbittrad på mig sjelf och mitt lif. Jag kom ju inte att tänka på att jag kunde vara dig till hjelp och nytta.

RISTO.

Det skulle du verkligen kunna. Men en qvinnas arbete betalas så dåligt. Man kommer inte långt med de inkomsterna.

KERTTU.

Ja, så vet jag ett annat råd. Jag färdas på marknaderna och dansar och sjunger. Och något ännu bättre, på värdshusen och caféerna. Åh, jag skall nog finna på råd. Mins du, så mycket pengar jag fick i dag af de där herrarna på torget?

RISTO.

Ja, det är ingen dum idé. Jag tänkte också på någonting ditåt.

KERTTU.

Du skall lefva som en grefve hädanefter, Risto. Litet emellanåt skall jag föra pengar till dig. Och då blir du ju glad för hvar gång. Inte sant, Risto?

RISTO.

Det tror jag, det. När jag får pengar.

KERTTU.

Hvad jag är för en toka. Jag gråter och skrattar på samma gång. Jag känner mig så lätt och glad nu, fast tårarna ändå tränger sig i ögonen. Så besynnerligt, att jag inte genast tänkte på, på hvad sätt jag skulle kunna något försona min olycksaliga handling.

RISTO.

Du är i alla fall riktigt vacker, Kerttu. Och ett så’nt underligt lynne du har. Så häftig och ondsint som du var i morse, och nu är du så mild och god. Hvart tog din vrede vägen, då det inte mer fins ett spår qvar af den?

KERTTU.

Den smälte som vax i elden; den försvann som dagg på heden. Tänk inte mera på det, Risto. Jag skäms ju sjelf öfver min dumhet.

RISTO.

Men vet du hvad, Kerttu?

KERTTU.

Låt höra.

RISTO.

Tag mig med dig, så färdas vi tillsammans från marknad till marknad och samlar pengar som gräs.

KERTTU.

Tillsammans? Du och jag?

RISTO.

Ja, just vi båda. Jag känner ju ändå bättre till herrarnas samlingsplatser och så’nt där, ser du. Du får aldrig reda på dem, om inte jag kommer med för att råda och leda dig.

KERTTU.

Men hur kan du göra det, om du blir blind?

RISTO.

Åh, kanske jag inte blir det heller. Ja, jag menar naturligtvis. Kanske jag inte blir riktigt alldeles stockblind, förstår du.

KERTTU.

Än Johanna?

RISTO.

Får bli här och föda sig sjelf. Det går ingen nöd på henne. Hon får så mycket arbete hon nå’nsin vill ha.

KERTTU.

Ja, men — —

RISTO.

Hon saknar inte mig. Var inte rädd för det. Hon tackar till, om hon slipper mig.

KERTTU.

Dig, sin man? Hur är det möjligt?

RISTO.

Tro det om du vill, men så är det. Nå, hvad funderar du på? Ska vi bege oss i väg tillsammans?

KERTTU.

Om jag skulle fråga mormor.

RISTO.

Mormor?

KERTTU.

Ja, mormor och morbror, som sofver därinne i ladan. I deras sällskap måste vi i alla fall komma att vandra.

RISTO.

Fan besitta. Är det folk därinne i ladan? Låt oss då tala sakta. Kom och låt oss sätta oss där under trädet, Kerttu, så får vi prata — där litet längre bort.

KERTTU.

Hvarför just där? Här är ju lika bra.

RISTO.

Nej, kom med dit, så skall jag hviska något i örat på dig. Nå — hvad tvekar du för?

KERTTU.

Jag vet inte. Det är redan natt nu och där är så mörkt.

RISTO.

Seså, var inte barnslig nu, utan kom bara.

Fattar Kerttu i handen och vill draga henne med sig.

HELKA
ropar från ladan:

Kerttu. Hej, Kerttu. Är du därute?

KERTTU
drar undan handen.

Släpp mig. Mormor ropar. Och gå genast din väg, Risto. Gå, gå, att inte mormor får se dig.

RISTO
griper fatt i henne på nytt.

St, stilla. Låt oss vänta en stund. Hon kommer säkert inte hit.

HELKA.

Kerttu, hvar är du?

KERTTU.

Släpp mig, Risto. Jag är viss på att hon kommer. Om ett par dar skall du få bud ifrån mig. Farväl till dess.

RISTO.

Är det riktigt säkert?

KERTTU.

Du kan lita på det. — Nu kommer hon.

RISTO.

Adjö då så länge.

Går.

HELKA
ser ut genom ladudörren.

Hvarför dröjer du därute så länge? Kom nu och lägg dig att sofva.

KERTTU.

Mormor, hör. Älskar du mig, om också aldrig så litet?

HELKA.

Hvad nu, barn? Hvarför frågar du det så häftigt? Visst älskar jag dig. Du tillhör ju vår egen förtryckta stam, och du är ju mitt eget kött och blod. Ja, visst älskar jag dig.

KERTTU.

Då upptar du också min vän som din egen ibland er och anser honom liksom mig tillhöra vår slägt. Gör du det, mormor?

HELKA.

Menar du den mannen, som bedrog dig?

KERTTU.

Han gör det inte mer.

HELKA.

Och om jag inte skulle gå in på att ta honom med oss, hvad se’n, Kerttu?

KERTTU.

Då vandrar vi våra egna vägar.

HELKA.

Barn, barn, du är blind, men inte den mannen du kallar din vän. Kom nu in i ladan från den här nattkölden. Det är inte helsosamt att vaka om nätterna i ensamhet, Kerttu. Din mor hade den vanan, och det lindrade inte hennes hjertesorg.

KERTTU.

Svara mig först: Samtycker du eller ej?

HELKA.

Jag måste väl. Det hjelper ju inte med mindre.

KERTTU.

Tack, mormor.

HELKA.

Men kom också ihåg: Om han ännu en gång bedrar dig, så dödar jag honom.

KERTTU.

Om han ännu engång bedrar mig, så skall inte du döda honom, utan jag.

Ridån faller.