Jag lämnar Gare de l’Est i den tidiga morgontimmen, sömnig och olustig efter en parisiskt varm augustinatt med flugor och spindlar.
Vi äro fyra resande i kupén. Bredvid mig sitter en vitskäggig herre med hederslegionens band i knapphålet och mitt emot honom en otäck gammal yankee, som med infernalisk skicklighet, trots väggarnas förbud, börjar spotta runt omkring den gamle herrns och mina fötter. Han ser verkligen hemsk ut. Ett pussigt mörkbrunt ansikte. En rad kraftiga gula tänder skjuta ut från underkäken, som är ovanligt utvecklad och tillsammans med de tjocka läpparna förråder starka passioner. En lucka i tandklaveret gör honom till den pamp i spottning han är.
Mitt emot mig sitter en individ, klippt direkt ur Wienerkarikatyren med whiskers och äckligt soignerade mustascher.
Yankeen börjar intervjua den gamle herrn på verkligt god franska, något som förvånar mig, ty jag har nyss hört honom skrika till en hotellvaktmästare på renaste amerikanska.
— Ni har hederslegionen, säger han, lutar sig fram och tummar med smutsiga fingrar på det röda bandet. Den gamle ryggar tillbaka och söker värja sig med ett nummer av La Croix. Var ni med i kriget?
— Nej! svarar den vördnadsvärde kort och ilsket. Yankeen spottar mellan hans ben och tänder en söt Virginiacigarrett. Såå, ni var inte med! He he! Men jag var med!
Vi spetsa öronen. Till och med den gamle herrn ser intresserad ut.
— Ser ni, jag är elsassare och var med, jag! Fan anamma — jag slogs som en djävul och vad fick jag för det? Reumatism fick jag och inte någon bandstump — nå, jag var ju i ledet och inte en enda skråma fick jag under hela tillställningen. Och så reste jag till Amerika efter freden. Fan själv kunde inte se på, hur de här förbannade pickelhuvorna vände upp och ned på hela Elsass. Nu är jag på hemväg till Strassburg. Har inte varit i Europa sen 71. Har ingen bekant, vad jag vet! Döda allesammans de som känt mig. Men det gör detsamma! Måste hem! Det gick inte längre!
Vi börja intressera oss för berättaren och han fortsätter tacksamt, sedan han frågat oss alla tre om namn, yrke och inkomster. Han talar om kriget, om Bazaine och belägringen och svär vid minnena. Men plötsligt säger han: — Nej, nu måste jag tala engelska igen! Ni talar väl engelska! All right! Käken går ur led på det här viset. Har inte talat franska på åtminstone 20 år!
Nu hoppar han in på Amerika, där allt är biggest in the world. Vi fara just utefter Marne och han skrattar, då vi beundra vingårdarna. Vingårdarna i California, det är vingårdar!
I Epernay stiger den vitskäggige ut.
— Vet ni vad den där var? säger yankeen. Just en okosmopolitisk idiot var han. Den där i Amerika, ha ha ha! Vill ni ha champagne?
Han ropar till sig en av de många champagneförsäljarna och köper tre flaskor och tre glas.
— Champagne är det enda Frankrike har bättre än Amerika. Var så god!
Wienaren och jag se litet generade ut. Yankeen märker det.
— Ja ja, ni är européer. Strama och behärskade. Vill naturligtvis betala champagnen, he? Men har ni så mycket pengar som jag, vad? Ni vet ingenting om det, ni, men jag ser att ni inte har stort mer än respengar. Man får dubbla ögon i Amerika. Har jag inte rätt? Ni svarar inte genast — alltså har jag rätt. Drick, pojkar!
Vi drucko.
— Men fan må ta detta Europa för resten. Ni förstår, då man har arbetat sig upp och inte längre behöver krusa någon, då man strör drickspengar omkring sig — jag tycker att alla pengar i Europa är drickspengar — alldeles som aristokraterna, tycker man att man kunde få bli bemött som gentleman. Jag vet att jag har arbetartagen i mig — man arbetar inte ostraffat 25 år av sitt liv som en slav — som en slav, damn it, gentlemen — vet ni vad det vill säga? Men kanske har man någon underklassbark, som inte pengarna kan skala av. Skål i alla fall. Å, vad jag hatar detta Europa. Och jag väntar mig ingenting av Elsass, av Strassburg heller. Jag reser hem för att se på domen och gatorna och gå att titta på huset, där föräldrarna levde, om det finns kvar. Men där står väl ett 8-våningshus nu — vet ni, jag tror att jag har en kusin i livet, en gammal käring, alla käringar snusar, jag har amerikanskt snus med mig åt henne, en satans burk, som skall räcka hela hennes återstående liv, om hon inte är död nu, men det är hon nog. Trevligt att få tala engelska ett slag! De djävla parisarna tala engelska också men bara kyparengelska. — — —
Vet ni jag sover ett tag! Flytta er över på den här svenskens soffa! sade han till wienaren. Han flyttade sig.
Om en stund sov han. Jag såg på hans ansikte. Det var en gammal, härjad erfaren mans ansikte och det blev sympatiskare ju mer jag såg på det. Han låg med öppen mun och snarkade, hans tänder stucko ut utanför läpparna. Men hur det var, måste jag tycka om honom.
Banan började höja sig. Vi kommo in i höglandet. Kullar, berg, skogbeklädda åsar med borgruiner på krönen.
Vi passerade Avricourt, tullstationen. Publikanerna lämnade oss i fred. En karl frågade i kupédörren: — Har ni något att förtulla? Jag svarade sömnigt: — Nej! Han fortsatte genom korridoren.
Aftonen går under tystnad och små abrupta samtal mellan mig och wienaren om härligheten i Österrike.
Vi närma oss Strassburg.
Den gamle yankeen reser sig från soffan med en mastodontgäspning.
— Fy fan, detta Europa! Varför har ni inga negrer som komma med whisky just då whisky behövs? Ni är aristokrater — ja, inte ni båda! tillade han artigt. Men alla de andra! Fan ta mig! Ända från Havre till Paris har jag bara träffat aristokrater. Jag skulle kunna köpa dem allihop, om jag ville, och göra dem till betjänter med mina pengar, sådana ä ni — ja, förlåt, inte ni! men var ä vi?
Tåget rasslade framåt. Konduktören kom in. — Biljetterna, mina herrar!
Yankeen såg ut genom fönstret. Jag såg ut också. Mot den disblå luften avtecknade sig en stadskontur med ett torn som behärskade allt det andra.
Min reskamrat sjönk ihop på soffan, gömde ansiktet i händerna och hans rygg började skaka. Våldsamt — och jag väntade nästan ett epileptiskt anfall.
— Hur är det? Är ni sjuk? Kan jag göra något för er? Men så tala då!
Han snyftade. — Ser ni inte. Där är Strassburg och den gamla domen. — Ser ni inte så vacker han står där, alldeles som en spets — som en spets! Comme une dentelle!