Nu är det jul och nu är det dans i Finlands-Fredriks sal. På en fjärdingsvägs avstånd kan du höra det rytmiska ofelbara dunket, och på en kvarts fjärdingsvägs håll urskiljer du dragspelet. Det lyser ur fönstren som ur loögon i kvällsdimman, det blinkar av kropparna som passera rutan. Av stockarna i den stugan bör man kunna göra fioler.
Finlands-Fredriks sal är liten men stor nog för människor som vilja dansa.
Ur förstugan står en rök av Västerlandets alla vällukter, svett, snus, tobak och brännvin, en tjock blå rök, i vilken gestalter röra sig som frammanade av någon uppländsk fakir. Två och två gå de ut och in, armarna om varandras halsar, hans mun vid hennes öra. Det är vackert, det är liv, det är skönhet. Och bortom lagårn ligger skogen med frost i det döda gräset och inne i skogen är det mörkt nog.
Då kom jag att tänka på begreppet Pan, som skalderna ha fördärvat, sittande vid sina skrivbord eller turistande genom våra ödemarker.
Jag går uppför den branta trappan och håller mig i dess knutförsedda tågända. Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. Och genom ett gråblått dis av alla dessa ovannämnda animaliska dunster ser jag in i salen.
Rytmen är svenskarnas styrka. Vår ursprungliga musik har mera av rytm än av andra musikaliska elementer. Jag känner mig besläktad med alla dessa människor, för vilka harmoni och melodi är en bisak, bara de få tillfälle att röra sig rytmiskt. Borta i hörnet sitter motorn. Han är en maskin. Han spelar och hans högra fot tyckes reglera de andras rörelser. Hans löpningar och drillar äro bara som glitter och karameller, dem man hänger på en julgran. Men julgranen själv är musiken.
Julgranen har kanske Beethoven eller min gamle vän Sibelius spelat någon gång. Och då gled ett moln genom min hjärna. Ett ljust eller mörkt moln som drog bort och kom mig att vända huvudet efter det.
Jag är naturligtvis omusikalisk som få. Men fan vet ändå!
Jag kommer direkt från den där dansen och har således ett ganska färskt och omedelbart intryck av den.
I denna obeskrivliga atmosfär och ogenomträngliga dunstkrets som slog mig som bly för pannan, dansade alla flickor och pojkar som jag tycker om att se dansa. Flickornas vita ansikten och pojkarnas röda, vita och röda av samma lidelse, virvlade förbi mig där jag stod i dörröppningen.
Med kinden tryckt mot flickans, dansar Jan-Matts-Olof gammal vals baklänges, och jag observerar hur flickans hy blir allt vitare och vitare medan hennes ögon söka stöd någonstans. Här dansar Karlsons Albrekt, full av sentimentalitet och besvarad kärlek, baklänges med verkligen nobla benrörelser. Ty pojkarna här kunna dansa. De skulle göra sig i Vita Havet, om det gäller takt och dans för dansens skull.
Och här dansar den mörke Rudolf, föremålet för kvinnors längtan, han som stör deras drömmar, full som en kaja. Hans käckt tillbakadragna mössa, köpt i Pensacola, vilar som en gloria på hans lockar och pipan sitter som fastnitad i en mungipa, ägnad åt kyssar. Han dansar som en gud. Vågrörelsen, som du ser i salen, beror på de häftiga andrörelser som sätta både de förstådda och oförstådda kvinnornas bröst i gungning vid anblicken av den oförliknelige. Medveten om sin makt kryssar han fram genom det doftande dunklet, vänder, länsar, girar babord, så full fart, ty han har varit på ångbåt, tar emot ett oskyldigt älskande och dansande par på styrbords låring, gör ett halvhopp och placerar sin dam på en stol med en duns, som om han ville göra biff av hennes abdomen. Men tacksamt ser hon upp till kavaljeren, ty hennes själ är full av glädje och hopp om att undret skall ske snart, kanske i kväll.
Men den mörke Rudolf vinglar ut i förstun, lägger in en nypa Ljunglöfs tvåa under sin kyssvana läpp och åker som själva fan utför förstutrappan, ty utanför i ett frostigt skelett av en krusbärsbuske har han gömt litern, en fruktansvärd konjak, som han fått från någon lika fruktansvärd vinhandel i Östhammar.
Här dansar Efrosynia med lättmatrosen Agust Johanson, mönstrad å barken Herr Kules av Wäddö. Hon är dubbelt så lång som han och hennes bröst slå takt mot skärmen av hans mössa. Hans engelska pipa är nedåtvänd och den glödande tobaken droppar ned på hennes mage. Hon märker det och med en ädel handrörelse hindrar hon utbrottet av en förhärjande eldsvåda, allt under det hon dansar baklänges i en takt som intet kan störa. Agust sätter sin dam på spelmannens handklaver, vilket renderar henne en ljuv spark i sitsen, vilken hon belönar med ett kokett och till synes förvirrat småleende. Hon sjunker ned i nästa mans knä och hans händer söka omedelbart fästepunkter att hålla den dyrbara bördan kvar i dess halvt ofrivilliga läge.
Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. En röst börjar sjunga i ett hörn. Dess ägare sitter med armarna om liven på två unga skönheter. En tjock rem av saliv som skäggtömmen på en mal förenar hans mungipa med hans byxben. Rösten blir starkare. Nu komma flera röster till. Och som från en dionysisk kör stiger mot det nedrökta taket hymnen: