Båtbyggar Veman på Skötarön är en kärnpojke på 80 år, satt i växten och hjulbent, bred över axlarna och med armar som en orangutang. Under hans buskiga ögonbryn titta ett par stickande grå ögon längst in i dunklet och näsan springer fram, röd och hårig och dominerande, som om den ville ta sats för ett hopp. Näsroten ligger långt inne i huvudet, men så låg den inte från början, säger gubben Veman, ty en fura som fälldes träffade honom en gång i hans ungdom mitt ibland ögona med den vassa spetsen av en avbruten gren.
— Och när jag gick igenom det, då går jag faen ta mej igenom va som helst, d’ä sanning dä!
Gubben Veman super förskräckligt. Då han gjort en båtaffär reser han in till Stockholm och hämtar 6 liter brännvin och en butelj vin för avsläckningen. Och då han så småningom satt i sig alltsammans och märker att det är slut, blir han vild och galen. Han känner inte gikten, utan går på och slår ned allt som kommer i hans väg. Då behövs det åtminstone fyra karlar för att få bukt med gubben och få honom i fållbänken, där han måste hållas med våld tills han äntligen somnar.
Nu är han hemkommen från Dalarö, icke efter någon båtaffär utan efter besök hos doktorn. Ty för ett par dagar sedan dråsade han utför vindstrappan och slog huvudet i en isbill och såret måste sys ihop. Han ser fruktansvärd ut, ombunden som han är med bara plats för ögon och mullbänk. Litet full är han också, fast det inte skulle vara bra för såret. Vi ha fått honom i säng och det är natt, men gubben sover inte, och under pauserna i hans monolog hör man honom ibland hugga tag i järnringen som hänger ned i ett rep från taket över sängen, ty han har höftläsa och kan inte vända sig utan ringen.
Gubben pratar för sig själv, dillar i mörkret och skäller ut sina vederdelomän. Hans basröst låter helt hemsk med ackompanjemang av dyningen i stranden nedanför stugan.
— Jag ger fan i Långholmen, men du, din jäkel, du ska ha dej fem skott i peruken — där fick du, din underhärvare! Å du sen — bred om truten ä du, å krafterna ä rysliga — vore du lika lång över truten som du ä under, då kunde du vara nånting, men nu ä du bara — — —
Paus. Dödstyst.
— Agust!! Agust! (matt) Satan ä här! — Nej, gå du te främmande land å bli länsman, din jäkel, d’ä sanning dä! Paus.
— Får jag tag i kråset på dej, så blir dä ingenting kvar av dej, d’ä sanning dä! Agust!! Agust! Ja dör!!!! Kom hit, Agust, på eviga fläcken!
I två sängar vid motsatta väggen ligga vi, som äro ute på Skötarön för att jaga. En av oss svarar: — Agust ä ju åt stan!
— Va faen nu då, va ä ni för ena aljäklar? — Kom an bara, här finns krafter — — —
— Kommer inte farbror ihåg att vi kom hit från stan i går kväll, just som farbror skulle gå och lägga sej? smickra vi. Vi ska ju jaga i morgon!
— Hå fan ä dä ni! Tänd på ljus bara! Gubben lät alldeles nykter med ens.
— Inte ska vi tända på ljus, farbror, nu ska vi sova.
— Nä så hjärtar i min talg, vi dä ska, nu ska vi ha oss en konjak. Säj inte emot mej, för jag blir förskräcklig å gör ände på er allihop. Tänd på ljus, säjer jag! Gubben föreföll alldeles klar.
Jag steg upp, fick på mig byxorna och tände.
— Nä si är det du, si dä va bra! Kom hit får jag ta dej i näven. Upp mä dej, du andra där, va faen du heter, men dä gör däsamma, kom nu hit och hjälp opp gamla Veman — dä ä inte så farligt mä honom, fast nog fick jag några söm i mej i Dalarö! Men en konjak ska vi ha — d’ä lögn att sova för den förbannade gikten! Si så, hugg i mej, så jag kommer på rätt köl, sen klarar jag mej själv.
— Ja, men vi vill inte ha någon konjak, å inte är det heller bra för farbrors gikt!
— Gikta mej hit å gikta mej dit! — nej släktet dör ut, d’ä sanning dä! Konjak dricker dom inte, hä? — Nej, barna ä bortpjollrade utå sjåpiga föräldrar — skär dom sej i fingre mä en rostig spik, ska dä genast va sublimat på eller va faen dä heter — nej, då ska faen veta, att på min tid då söp halvåringar å ettåringar öl å brännvin, så dä dråste om gape på dom. Nu tål dom inte ve nånting. Ja minns när kusin min å ja fick tag i två ankare sprit som flöt i land från ett vrak — så rolit har jag väl aldrig haft i livet — vi söp å vi söp, dag å natt, men när vi hade kommit te halva ankare, så hade kusin min nog å blanda oppet mä vatten — jag, ja blanda inte, jag, ja gjorde så faen heller, men kusin min han drack sitt vattenblask, å så dog aset! Nä, d’ä sanning dä, blanda aldrig opp sprit, ja säjer bara dä.
Gubben hade stultat bort till skåpet där han förvarade sin svavelsyra, tog buteljen och ett glas.
— Dä blir ingen supning i natt, fan ta mej dä blir för ja ä trött, ja bara ville hälsa på er, era skojare! Den här buteljen fick ja utav norrbaggarna, som låg här i höstas och bärga tre vrak som di hade köpt. Norrbaggar d’ä snälla människor, d’ä inge ont i dom inte — ja gick ner te bryggan å skrek: Kom hit, ni gossar — d’ä inte vårat fel, att dä ä som dä nu ä, för si förtryckta ä vi bägge två — allihop — överhetens fel ä dä, nä kom ni, gossar, å ge fan i överheten å ta en kaffekask! Å di kom, dä gjorde di, å ja fick den här flaskan. — Så kom di stackars jävlarna te Nämndö, men där blev dä annan mottagning än kaffehalvor — för prästfan där trodde att di låg utanför och lodade å så kom prästfan ner te bryggan å förbannade dom å ba dom dra — — ä vi nu inte förtryckta allihop så vore dä väl faen! Nä, bra folk ä dä — å arbetsamma! Ja känner bå norrmän å danskar å finnar å norrlänningar å engelsmän å kan tala mä dom så di förstår’et.
— Engelsmän också? frågade vi.
— Ja dä förstås, ja kan bara fruntimmersengelska — — —
— Hur är det då?
— Kom to slip vit mi! — duger inte dä, vafalls? Dä har jag rett mej mä i alla hamnar i England å var som helst för resten. Skål på er, skojare!
— Ja, farbror har ju varit en stor fruntimmerskarl i sina dar?
— Dä kan ni ge er faen på! Överallt där ja har bott, har di fått lov å sätta medar på strömmingstrummorna, för vaggerna tog slut mä däsamma! Fast nu sir ja väl för jäklig ut, teminstingens mä dom här blöjerna om skallen! — Å fint främmande har vi haft härute i höst, dä kan I ge er jäven på! Kronprinsen å Tyskland har varit här. Han hade mä sej en sex, sju stycken fina grosshandlare från Stockholm, Schumacher å Nathanson å vad di hette å så rodde vi utåt Orrön till i två båtar, fint väder var dä — å så bestämde dom att kronprinsen skulle skjuta först. Å om han bomma, skulle di andra få klämma till. Vi hade knappast hunnit i strand, förrän hund stod för en orrkull, men sicken en jävel, inte en enda bom gjorde han. Men dä va mej en attan tusan te å tugga snus för te vara kronprins — han lär ju va känd för te tugga snus för resten — för så fort han hade skjuti ett skott tog han upp dosa å lag in en mullbänk i käften så dä dröp om trynet på’n, å när hans tog slut, fick ja bjuda på matsnus hela dan.
Å så badade dom dumma jäklarna! Bada, va ska en bada för — då får en ont i magen å den som får ont i magen, den går dä snart åt hälsike för.
Gubben Veman försökte en gäspning bakom sina bandager. — Nä, d’ä väl bäst å koja innan dä blir dager. Sätt tebaks buteljen å glaset, du, va fan du heter, men sup inte ur’et på vägen, din skojare!
Han satte sig på sängkanten, högg tag i ringen och hasade sig ned i sin lya.
— Godnatt, sa musiken! Släck ljuset å håll tytan på er, era underhärvare, så en kan få sova nån gång!
Inom en minut hördes dova snarkningar från det inre av byltet, som föreställde Vemans huvud. Och inom två minuter hade vi också somnat. Om några timmar skulle vi åter få förnöja våra själar med hans växlande och underbara historier.