Janne Mattson och jag dricka vår arrakstoddy vid aftonlampan. Så länge det är dager, bygger han min ateljéstuga på en av de vackrast belägna bergknallar i världen — havet på tre sidor och min egen segknotiga strandskog på den fjärde. Men vinterkvällarna kräva samspråk och historier och toddyn tinar upp själarna och vi tala om havet och allt det underbara som kan hända där, om skeppare som seglat som djävlar och svurit och haft fan ombord, om gudliga skeppare som förlorat trots sin gudlighet, om lustigheter från skansen och hamnarna och danslokaler med svarta och gula och bruna flickor och om orkaner och förlisningar och död och elände. Ty havet är rikt och gott, men känner varken barmhärtighet eller obarmhärtighet. Därför skall man inte tro på det utan lita bara på sig själv.
Men varje ärlig sjöman har en mystisk hjälpare som alltid kommer i rätt tid och varskor, om det är fara å färde.
— Hur ofta har jag inte blivit purrad av den! säger Janne Mattson. Jag har legat och sovit som en stock efter hårt arbete och kanske haft ett par timmar kvar till min vakt, och så har någon tagit mig hårt i axeln. Och då jag satt mig opp i kojen är allt lugnt, dörren är stängd och det snarkas runtomkring på britsarna. Men jag har stigit upp och gått ut och tittat och alltid har det kommit väder, en by eller annat fanstyg. När man är så gammal sjöman som jag, har man reda på litet mer än gröngölingarna och kan varsko i tid och få ut folket, om det skulle behövas. —
Jag invänder, att jag inte tror på något övernaturligt, fast det är mycket som är svårt att förklara, men kunna förklaras måste det.
— Å, det finns mycket ombord i en skuta, som man inte reder ut så lättvindigt. Jag har seglat med kapten Storm — han var väl den vildaste sjöman som har trampat på ett däck. Ju mer det blåste, dess mer svor han — ja, han brukar ju komma hit till Grisslehamn ibland, för han bor ju bara en halvmils rodd härifrån — han hade tur i allt och tjänade in pengar som gräs åt rederiet, fast han blev för svår till slut. Han söp en kanna brännvin på dygnet och låg inne på sin soffa och spottade i taket och talte för sig själv och svor så åskan kunde slå ner. Men sjöman var han, fast han aldrig tagit någon examen, och då det gällde klarade han skutan bättre än vilken skeppare som helst. Han såg något fanstyg ibland och frågade oss, om vi sett ett par gubbar, som han hade litet otalt med. Så en gång när vi kommit in till Stockholm och skulle ha opp henne på Långholmsslipen, var hon för tung, så vi måste föra allt svårt gods i land först. Men då vi höll på med det, kom kapten rätt som det var och rådde oss att lämna kvar litet grejor ombord i rummet åt de där gubbarna, ty de tyckte inte om, att det blev rent hus. Lämnade vi ingenting, skulle det kunna hända, att de drog i väg med våra sjömanskistor eller ställde till med något annat sattyg. Ja, vi lämnade några gamla blockhus nere i rummet, men de där gubbarna måtte ha tyckt att vi lämnat för litet, för det blev ett djävla liv ombord på natten. Vi hörde tydligt hur de drog blockhusen fram och tillbaka och hur luckorna slogos upp och slogos igen gång på gång och det där låter inte riktigt trevligt i en tom skuta.
Dagen därpå kom kapten och såg allvarlig ut. Litet full var han som vanligt men allvarlig. Och så sa han: — Nu ha de där gubbarna lämnat skutan och kommer inte igen mer. Jag har talat vid dem. De hade var sitt bylte under armen. Men den som seglar med den här skutan efter mig, han seglar inte länge. Och mycket riktigt! Året därpå förlorade skeppar Janson som kom efter gubben, ty gubben hade blivit för svår och fick inte ha befäl längre, på gotska kusten nånstans. Med man och allt. Jo, han var alldeles omöjlig, kapten Storm! Men sjön kände han till. Och han tog ett ståtligt avsked av sjön, då han gjorde sin sista resa med skutan och hade fått reda på att han inte skulle få fortsätta, fast han tjänt in så mycket pengar med den. Vi kom för fulla segel in i Grisslehamnshamnen för en ostlig rivare, och han ställde sig själv till rors och körde opp henne mitt för där vaktmästar Sandberg bor nu. Opp i strand rent av, och där stod hon. Och så sprang han i land och skrek åt redarna: — Där har ni henne nu, och nu kan ni begagna henne till avträde eller vad fan ni vill!
Jag skulle vilja kunna berätta så bra som Janne Mattson. Jag är för litet fackman för att kunna ge en exakt bild av det han gör så levande. Man måste vara sjöman, men jag gör så gott jag kan, ljuger litet och talar sanning så ofta jag kan.
Emellertid skall jag ta reda på kapten Storm som nu går på 80-talet. Och vid en grogg skall han få berätta sitt livs skiftande öden. Nu har han väl glömt sin ungdoms och mannaålders konster. Han kunde stå på ett ben med händerna på ryggen och lyfta det andra benet tills han bet i stortån. I en fransk hamn hade han förskräckligt klått en brottare, som satt ut en stor summa för sitt besegrande. Och ombord var det inte lönt att bråka. Ty han var en jätte som skrämde folk med sitt röda skägg, sina hemska ögon och sina krafter. Men bakom alla sina muskler och oberoende av brännvin och hädelser och vilda sjömanstag hade han en vek själ, ett barns själ och var som en far för folket ombord, då någon behövde hans hjälp. Fast han tyckte om att skrämma först.
Vi göra en ny toddy, och Janne Mattson berättar om sin strandning med barken Forsete på holländska kusten för 10 år sen.
— Vi hade gått från Gävle till Arendal och därifrån skulle vi först till Port Natal och sedan till Bangkok. Allt gick fint tills vi kom i Kanalen utanför Dangerness. För är kanalen svår på sommaren, så är han ett helvete på vintern. Och det här var i december. Det kom västlig storm just mitt för Dangerness och vi måste lämpa det mesta av däckslasten och börja länsa. Vi länsade tills vi kom utanför Goodwin Sands och vi hade stått oss bra, om vi hade fått behålla honom västlig, men han sprang över på nordvästen och blev ännu ettrigare. Det blev snöstorm och drivisen kom. Vi drevo undan vind i tre dygn med bara andra stormärsseglet kvar. Förstumpen hade blåst ur liken och vi seglade hela tiden med oljepåse på kranbalkarna, för sjön var orimlig.
Tredje kvällen kom styrman och lugnade oss med, att nästa kväll skulle ingen av oss vara i livet, om vind stod på sig. Men jag tyckte, att han gjorde orätt med att prata så där, för så länge det finns liv, är där hopp.
Klockan 12 mitt i svarta natten fick vi syn på IJmuidens fyr mellan sjötopparna och då fanns intet att göra, så djävligt som vädret var, annat än att tänka på Zandvoorts räddningsstation. Vi närmade oss land, det hjälpte inte att försöka hålla sjön. Vid 4-tiden fick jag gå till rors, ty jag var erfarnast och styrman kom och surrade mig fast. Fan och inte jag ville gå surrad till botten, utan jag löste mig. Så kom han och surrade mig igen, men jag gav orderna fan! Jag löste mig, för jag ville vara ledig. Att stå surrad till rors är ju som att vara korsfäst, då man stöter på!
Klockan 5 signalerade vi med bloss och fick svar från stationen. Då gav gubben order att styra rätt på land. Besättning och gubben gav sig upp i riggen i vanterna på båda sidor utom andre styrman som stod akteröver och hällde ut dämparoljan, men rätt som det var tyckte han, att sjöarna blev för svåra, slängde damejeannen och gav sig opp i riggen han med.
Nu var jag ensam på däck och styrde rakt på land. Vi såg det ligga svart framför oss över brotten som lyste och kokade, men jag tänkte: Jag stannar på min post, hända vad som hända vill, det kan inte bli värre än döden, och dö måste vi alla.
Då hörde jag, hur det dånade till bakom mig, det fräste och mullrade, och en brottsjö kom svart över mitt huvud. Jag hukade mig omedvetet, och så föll den. Det var sista brottet, innan hon törnade. Sjön tog bort aktre lästången, skylightet på rufftaket, ruffdörrarna och jag följde med och kom ut i sjön ungefär mitt för mesanriggen. Jag åkte längs sidan i fraset och kände och trevade under farten på plankorna och hann tänka att nu tar jag avsked ordentligt av den här skutan. Men just som jag förstod att jag inte skulle kunna hålla andan längre, kände jag en ända utanpå min högra hand. Jag högg tag som själva fan och började arbeta mig opp. Jag var nästan kvävd då jag fick luften. Ändan som blev min räddning satt fast i nagelbänken på mesanriggen och hade spolats över relingen med den sista sjön. Jag kom upp i riggen alldeles under kapten. Han hade sett, att jag blev borta med brottsjön och han skrek ned till mig: — Aldrig trodde jag, att jag skulle få se timmerman mer!
Jag svarade, att jag tyckte det var förståndigast att gå ombord, för att ligga ute i sjön i sådant här väder kan inte vara någon framtid. Men gå nu ner ur riggen, för när vi törnar, kan den gå när som helst och då är det slut med oss allihop! Jag visste vad jag sade, för jag hade varit med förr.
Alla knallade ner ur riggen och i nästa ögonblick högg hon i. Där låg hon och högg och högg och åkte fram för varje hugg ett litet stycke mellan brotten. Vi ställde oss och höll oss fast i nagelbänken runt mesan. Så började hon ligga över åt båda sidorna och för varje gång med en så djävlig fart, att vi inte fick fäste med fötterna, utan benen stod rätt ut i luften på oss varannan gång på den ena sidan och varannan på den andra.
Man tycker, att tiden är lång, då man håller på med sånt där, men nog höllo vi på 20 minuter på samma vis och det kostade på armarna. Litet var funderade på att ge tappt och lägga av.
Men plötsligt kom en sjuhälsikes sjö och svängde henne, så förn kom utåt. Det var vår tur. Vidare hade det kommit vatten i henne, så hon blev tyngre. Och förn klöv sjöarna så att hon låg rätt stilla och småhögg. Vi sågo blossen i land och väntade räddningen.
Då hördes den första raketen fräsa och slå ned i vattnet mitt för aktern så nära, att det fattades bara ett par famnar i att vi blivit ihjälslagna.
En lång stund gick och så sköt de igen. Då löpte pilen över mesanriggen och en man gick upp och fick ner linan.
Vi började hala åt oss trossen alle man och gubben med. Det var ett styvt arbete, ty vi låg långt ute, och just då vi hade trossen så nära, att knopen satt utanför hackbrädet, sprang linan. Hon var för smäcker för det avståndet.
Det hade blivit så ljust, att vi såg, hur de kom körande med livbåten för att försöka med den, men brotten var för svåra. Först efter två timmar kunde den fås ut. Vår tur var, att vi törnat på vid högtid. Klockan 10 på förmiddagen hade vattnet gått ut så mycket, att de vågade närma sig oss. Då var all fara över — nära på — utom svårigheten att komma ombord i livbåten. En man i sänder stod klar på hackbrädet och hoppade handlöst ned och greps som man tar en boll. Och sist kom gubben, han var en liten satt karl och kunde inte hoppa i rätta ögonblicket, då båten var högst i sjön, utan kom på huvudet och vi trodde att han skulle slå ihjäl sig, men holländarna klarade honom fint, han fick inte en skråma. Holländarna voro styva sjökarlar. Jag skall säga, att det är inte lätt att hålla en båt ifrån en fartygssida med årorna. Men de var vana. Och då vi alla tolv var bärgade, vändes mot land. Tre brottsjöar gick över både båt och manskap och efter varje sjö såg holländarna på oss och skrattade — och vi skrattade med — vi kunde ju inte tala med dem. Och då livbåten högg i botten, kom mera folk ut och bar oss i land, vi fick inte gå själva fast vi ville, ty bottensanden är lös, och då man är utarbetad, kan man ju dråsa omkull och försvinna. Det är inte lätt att hålla reda på tolv man ibland brottsjöar, där vattnet når en under armarna. Och räddningsmanskapet ansvarar för alla.
I land stod en vagn, en skrinda, som skulle föra oss till själva Zandvoort, som är badort och allting. Men att åka i december, utan en torr tråd på kroppen, hör fan till. Och vi sade ifrån. Efter en stunds tecknande fick vi var sin ordentlig konjak och fick gå. En massa folk följde oss, badgäster från Zandvoort och annat folk från Haarlem, som ligger nära intill och alla var vänliga och kom med mat, konserver och sprit av alla slag. Ja, då vi var räddade, är det inte mer att säga!
Men nog är sjömanslivet det slitsammaste av allt. Säg mig något yrke som är värre! En sån här historia begriper inte landsbor — de har ingen aning om vad en sån där resa betyder, om de nu ha aning om någonting för resten. Om någon skulle gå opp i land och fastna under en granrot, det skulle de möjligen begripa, men ta mej fan de begriper en strandning. Bönder ä bönder, om man också förgyller dem och sätter en cigarr i käften på dem!