Fondmäklare Sundgren var en fyrtiofem års man av så kallad vanlig typ. Han hade inga så kallade andliga intressen i så kallad högre mening. Han förtjänade bra med pengar, tyckte om goda middagar och whiskygrogg, ägde en sockerbagarvilla en halvtimme från staden och en segelbåt som han ej kunde sköta. Han var litet fet — punschmage och svensk vall — och var blond samt svettades, till och med om fötterna.
Även fondmäklare måste dö. Sundgren hade egentligen aldrig tänkt tanken på döden fullt ut — i likhet med de flesta människor för övrigt. Han hade visserligen sett folk dö och rest i täckvagn ut till Nya Kyrkogården och med allvarlig min tryckt änkors och änklingars händer, men han hade — kan man nästan säga — icke tänkt sig in i att han själv skulle däran en gång. Han hade möjligen då och då ryst inför mysteriet, men en cigarr och en grogg eller tanken på affären hade distraherat honom, så att man kan nästan påstå, att han var ganska obekymrad, vilket inom parentes borde vara det normala. Alltså kunna vi kalla Sundgren normal även i fråga om dödstanken.
En vacker sommarkväll sade hans hustru till honom: — Hör du Julius, jag har inte fått något bud efter ölkorgen, som styrman satte i land på Lindströms brygga, den slarven. Karlsson är ledig i kväll och ingen vet vart han har gått. Han är ute och super igen förstås. Du kan gärna ta och segla efter ölet!
Sundgren kände en viss känsla av obehag vid tanken på att behöva segla ensam, fast det blåste en den allra hyggligaste fruntimmersbris, men han skämdes att visa, att han var rädd. Detta var dumt av honom, ty hans hustru skulle ha förstått det och till och med hindrat honom att segla under sådana förhållanden, men han hade alltid sökt inbilla henne, att han var född seglare och gladdes åt hennes beundran och trygghet i medvetandet om hans skicklighet. En sådan svaghet är nog vanlig hos män av Sundgrens kvalité. Den kan vara ödesdiger, men de lita på sin tur att alltid i båten ha någon, som i vidrigt fall räddar situationen. Alltnog — Sundgren avseglade för att upprätthålla sitt anseende i makans ögon. Häri ligger ju en viss djärvhet, en egenskap som icke lär vanpryda män, men överskottet av dumdristighet förringar i viss mån det karlaktiga i Sundgrens handlingssätt.
Till Lindströms brygga hade han medvind och det ofarliga i seglatsen åstadkom — ett föga invecklat psykologiskt fenomen — att han kände sig som en gammal navigatör, en sjöbjörn för vilken rundandet av Kap Horn under orkan blivit ett till äckel tråkigt vardagsgöra. Det kårade litet ibland och båten sköt bättre fart. Sundgren tyckte inte riktigt om kårarna, ty han förstod att han måste kryssa på hemvägen, och han hade aldrig fått riktigt klart för sig, hur man tar en by. Han var bara van att sköta focken.
Emellertid lade han till vid Lindströms brygga så gott han kunde, det vill säga, att om hans båt varit några gånger större hade Lindströms brygga varit bara ett vackert minne. Ölkorgen stod där otullad och all right. Sundgren öppnade en halv pilsner, tömde den med välbehag, tände en cigarr, halade ned korgen midskepps, löste förtöjningsändan, gav bryggan en knuff och anträdde återfärden.
Små blå skyar svepte över fjärden och Sundgren kände, att han stod inför en uppgift. Han trodde sig minnas, att man måste hålla så nära vind som möjligt för att ej pressa ned båten, och han visste också, att man måste segla något så när liberalt för att komma någon vart, men han var så rädd för byarna, att han glömde hålla farten. Rätt som det var stillnade det hastigt. Sundgren föll av för att få vind, men den bara fladdrade i seglen. Plötsligt såg han en svart by komma emot sig, han försökte ta den, men hade ingen fart, storskotet höll han förstås krampaktigt fast i — och i nästa ögonblick låg båten på sida. Ölkorgen ramlade i med klirr och buller, Sundgren släppte omedvetet roder och skot och sög sig fast i korggrepen — ty det var ju ölkorgen han skulle hämta. Korgen var av järn och han följde med ett par meter, innan han släppte tag och begrep, att han var på galen väg. Så slog han och arbetade med armar och ben för att komma upp, och då han äntligen befann sig med huvudet över vattenytan och fick dra ett långt andetag, var båten försvunnen med segel och allt.
Rådvill trampade han vatten och började fatta, att han verkligen var i stor fara. Då dök en av båtens lösa tofter upp alldeles framför honom. Han grep den hastigt och utan att tänka på, att han måste hålla sig mycket lugn och stillsam för att kunna dra nytta av dess bärighet, han kom åter med huvudet under vattnet, släppte toften och började tänka inåt sin egen hjärna: Lugn! Lugn!
Han måste söka simma i land och dit var ganska långt. Han måste koncentrera sig på att ej trötta ut sig.
Skorna kunde han ej ta av sig, och snart kände han fötterna obevekligt dras nedåt.
Plötsligt lyste det till i hans medvetande. Det kom som en blixt, en ny okänd rymd öppnade sig för hans själ, och denna rymd var glasklar och oändlig och sade till honom: — Nu skall du dö!
Det förekom honom som om dessa ord träffade hans trumhinnor både utifrån och inifrån. Återigen hörde han dem: — Nu skall du dö! — och de upprepades allt hastigare som då en maskin sätts i gång — tills de blevo ett enda sjungande monotont surr och vin som av remmar och hjul: Döööö — — —
Stående upprätt i vattnet rörde han endast armarna och stirrade mot den gröna kvällshimlen där röda moln summo. En oändlig trötthet kom hans ben och bål att domna och han tyckte, att han levde endast med hjärnan och armarna. Och hela tiden sjöng det allt närmare och närmare: Döööö — — — Nu var det inne i hans öron, inne i hans huvud det sjöng, mitt inne i huvudet, hans lilla fattiga fondmäklarhuvud.
Då blev han varse sig själv — sången och surret tystnade — han blev varse sig själv liggande i en vassbänk och vaggande i en stilla dyning. Bara hakan och den ljusa västen syntes i vattenbrynet. En båt kom i vasskanten och en röst sade: — Nej, vad är det som ligger där? Någon petade till honom med åran, så att huvudet kom att gunga upp och ned, men han kände det ej, såg det endast och hörde hur en grov karlröst ropade: — å fy fan, det är ju ett lik — det är Sundgren, fondmäklarn — vi få ta’n på släp — fan ska ta’n ombord — slå en ända om klövarna på’n så ror vi i land — — —
I samma ögonblick vaknade Sundgren vid att någon höll honom i ena örat med ett fast grepp som gjorde ont. Han slog upp ögonen och ville tala men kunde inte, ty han hade fått in vatten för många dussin groggar. Han bara gurglade och stirrade fånigt på en gammal käring som låg framstupa i aktern på en sköteka och höll honom i örat.
— Det var sista ögonblicket, grosshandlarn, sade käringen. Kan grosshandlarn ta sej ombord själv, annars slår jag en ända under armarna på grosshandlarn, så får grosshandlarn släpa med tills grosshandlarn kommer på grundvatten. Full med vatten, kan jag si, det blir att kräks några dar, men det går över.
Sundgren gurglade hjälplöst.
— Han kan välan hålla sej i relingen medan jag slår akterändan om honom.
Sundgren grep matt tag i relingen och kände hur ändan drogs under armarna på honom. Han hörde en knop göras med ett vant ryck och märkte snart, att ekan var i rörelse.
— Håll nosen över spat, grosshandlarn, annars ä han räddad förgäves! hörde han någonstädes från himlen.
Mitt i alltsammans återfann fondmäklare Sundgren sig själv, och hans första tanke var: Skandal! Skandal. Herrgårdsfiskarns änka hade räddat honom från drunkning.
Han kände fötterna skrapa mot en stenig botten, grep fastare tag i båten, hasade sig efter och hade om några ögonblick fast mark under fötterna.
Han var ganska våt och vattnet rann ur näsa och mun.
— Vet grosshandlarn va skot är till? Di är att skota an med och att släcka på och att lägga av, om det kniper. Det är många stockholmsherrar som ligger på sjöbottnen för att dom inte har haft reda på det. Åka i droska är en sak för sig och segla är en sak för sig, ska jag säja och det är tjyven till skillnad på dom.
Fondmäklare Sundgren grep efter sin plånbok, tog fram en dyvåt tia, räckte den åt gumman och gurglade fram: — Tack, mor Britta, här är lite till kaffe — men på det villkor, att mor Britta inte nämner ett ord till någon om det här. Det var ju en olyckshändelse och det var en förskräcklig by som kom — — —
— Ge sej aldrig ut mer ensam, grosshandlarn — säg till mej, ska jag gärna följa med, men gå inte i båt mer utan folk med — va ska frun säga, då hon får se grosshandlarn så där, nya kläderna rakt förstörda och hatten borta, ja, si di stockholmarna, di stockholmarna, di frågar då inte efter liv eller pengar mer än jag efter en snorgärs. Tack så mycke, grosshandlarn för pengarna, jaja, livet ä ju också värt nånting, så jag skäms inte att behålla dom. Ska jag ro grosshandlarn hem?
Fondmäklare Sundgren skämdes att ha blivit räddad av en käring.
— Nej tack, mor Britta, jag går, det är inte farligt med mig, jag känner mig helt kry nu. Men kom ihåg! Låt det här stanna mellan oss. Kanske det var för litet — varsågo här är en femma till!
Fondmäklaren är åter i staden och berättar icke ogärna om den förfärliga storm han ridit ut, då han skulle hämta ölet vid Lindströms brygga. Det kom en orkanby och han höll upp emot den så länge han orkade. Men människans krafter äro begränsade och han måste lämna sin kära båt för att söka sig inåt land på en toft. Han underlåter icke att berätta hur ens hela liv passerar förbi en de ögonblick man väntar döden. Men sjön är fortfarande hans kärlek. Den som en gång känt hur härligt det är att hålla i skot och rorkult när skummet ryker över de vida fjärdarna, och vet att han kan klara sig i det längsta, han överger aldrig sitt älskade hav. Skål!
Han säger det kanske icke fullt så poetiskt.