En kväll vid midsommartid. Jag är ute i kajak och överraskas av dimma som kommer drivande norr ifrån med en vind som icke berör vattenytan. Den släpar över sjön med söndertrasad botten och min rock blir grå av små våta pärlor. Men plötsligt sjunker den och jag är inne i molnet. Kajakspetsen ser onaturligt avlägsen ut, vattnet får dimmans färg och jag sitter som i ballong, ensam i rymden utan annat sällskap än två döda grisslor, vilkas fötter lysa som blod på den grå segelduken.
Men i fjärran hör jag ljud som av en propeller, regelbundna, taktfasta, och mina öron inbilla sig ana en avlägsen musik, en myggkvartett på en halvmils avstånd. Jag lyssnar och jag börjar förstå. Det är dansdunket i fyrvaktarns storstuga och ljudet av hans nya orkestrionett, såvida det inte är Harpöpojkarnas fioler och tullroddarens klaver. Jag styr mot ljudet i den börjande skymningen. Rätt som det är dyker en väldig bergvägg upp. Det är Palten, ett litet skär, knappt alnshögt, som dimman förstorar. Jag känner igen de båda svarta gångarna i den röda klippan och stenen som ser ut som en säl. Nu vet jag kursen till nästa skär. Musiken och dunket hörs tydligare. Här har jag Lötgrundet och om fem minuter skymtar rönnen på Kleven som ett fantastiskt jätteträd med böljande konturer, och så pang, dimman är borta, men nu börjar mistluren tuta. Alltså ett nytt dimband norrifrån, då han teg i den här tjockan. Två ljus blänka till och slockna allt efter dyningens fall och höjning, och jag paddlar med ångbåtsfart västerin mot hamnen under bleka nytända stjärnor medan nästa moln höstmörkt släpar söderut bakom mig.
Då jag svänger om Karudden in mot sjöbodarna, hör jag snabba årslag och stänk som av en ovan roddare. Jag vilar på åran. Och tvärs igenom den nu tydliga musiken och dunket och årornas gnissel hör jag snyftningar och en tårkvävd stämma, som halvsjunger:
— Djävlarna, djävlarna — å söta snälla — å å — djävlarnas översta och Beelsebub — å — å — — —
Nu glänsa åror i stjärnljuset och en sköteka närmar sig i en stänkkaskad från ilskna årtag.
— Å å djävlarna — — —
— Hallå, vem där? ropar jag.
Årorna lägga sig och åkallan tystnar. Jag ror fram till den bedjande och känner igen honom. Det är naturligtvis Matts Pers Kalles Johannes, full som ett ägg som vanligt. Ögonen sitta som tennknappar i skallen på honom och snusdreglet hänger i två skäggtömmar ur hans svarta mungipor och angjorda vid västen. Resten av hans ansikte är blod.
— Vad i herrans namn är det med Johannes? frågar jag.
— Si, vad han har gjort, säger Johannes, si så han har slagit mej. Han tog litern, den djäveln, och klämde mej i huvet, så jag stöp som ett svin, men ja ska djä — — —
Johannes vände ekan mot land och började ro som om det gällde en spurt.
Men uppe i land vid Sävstens sjöbod stod långa Gustav Abraham från Lindås by. Då han såg Johannes’ nya kurs, började han sjunga den gamla visan:
För hej kimmalång,
gosse lilla kom,
här har du den jäntan som du bäst tycker om.
— Kom i land bara! Ja säjer bara: Kom i land, så ska ja jädrar anåda ta räntan ur dej, din djäkel, å skölja henne ren ve far dins brygga! Kom i land bara!
För hej kimmalång,
gosse lilla kom,
här har du den jäntan som du bäst tycker om.
Och genom musiken och dunket och Gustav Abrahams sång hör jag Johannes skvalpa med åran för att vända och hör honom gråta, halvkvävd av blod, tårar och ilska:
— Djä — ä — — å din djä — — —
— Hör nu Johannes, säger jag, om ni har något otalt med Gustav Abraham, så ro i land och slåss med honom. För att ro omkring som en tokstolle här i viken och bara svära, det hjälper inte ett dugg.
— Slåss, ja! Visst vill jag slåss! Nu djä —
Och han började ro mot land igen.
Men där dansade Gustav Abraham en extatisk dans till en vild sång. Han drog kniven och satte den i sjöbodväggen, slog näven i marken, tog av sig rocken och började dansa jig, ty han hade gjort två resor med barken Vilhelmina till West Hartlepool.
— Kom bara med i land, sade jag till Johannes, och var inte feg. För inte tänker Johannes ro omkring här hela natten, mens dom dansar oppe hos fyrvaktarn?
Johannes tog ett tag i ansiktet och fick handen full av blod, som rann ur en skåra i hårfästet, där litern träffat.
— Han slog mej, den djäveln, sade Johannes, å de va ändå me min liter. Men jag ska skära opp’en, så sant djä — — — nej, nu ä dä slut, nu ä han dödens.
Johannes började sjunga för att komma i stämning.
Bered dej till döden
å bered dej till döden
för här kommer den som skall si hjärteblodet ditt!
Han började ro mot land igen. Men där hotade Gustav Abrahams förfärliga skugga med mystiska engelska ord och åthävor. Johannes’ mod lade sig. Han hade så småningom nyktrat till och faran och den förfärliga verkligheten framstod i allt klarare dager. Hans ögon verkade icke längre tennknappar utan som rullade i ålflott. Rospiggen i honom kom fram i sin härliga skepelse.
— Hör du Gustav Abraham, i morron reser jag till länsman och tar ut stämning på dej. Dä ska kosta dej hyran för hela seglation. Nu går ja i land å Engström ä vittne om du rör mej. Fast ja kunde krama laken ur dej, om jag ville. Å vittne har jag på att du slog mej mä putellen. Å dä va ändå min liter. Låt bli å hoppa galen, din dåre. Tokskalle där! På fästning ska du!
— Hör nu pojkar, sade jag, va ä ni egentligen osams om?
Gustav Abraham upphörde med sina hotande åtbörder.
— Osams? sade han. Osams! Inte faen ä osams mä nån människa. Men stryk ska han ha för han inte kan låta bli jänterna från en annan by. När ja säjer till’en: spela en polkett, så säjer han: Köss mej, ja spelar hambo, å när ja säjer: spela vals, så säjer han: Köss mej, ja spelar polkett, å när han inte spelar, så drar han ut jänterna å pratar djävelskap med dom å vänslas mä dom bakom fähuset. Om han bara hölle sej till jänterna härifrån, men han ä pilletransker mä jänterna från våran by också, den jäken. Å dä va inte mer än rätt att jag drog’en i skallen mä litern, när han stog å viskade som en orm mä en av vårt hemmafolk. Ja blev förbaskad förstås å klämde till — — —
— Men nu tar jag Johannes i försvar, för han ä ifrån vår by. Tvätta av sej blodet, Johannes, och gå opp och dansa igen, Lite åderlåtning skadar ingen människa.
— Ja, vi kan va sams för i kväll, sade Johannes, men kom ihåg, att här gungar du lätt som en attanskilling — — —
— Så, så bråka inte mer. Tvätta sej nu, Johannes!
Och Johannes lade sig på knä i båten och blaskade i vikens strömmingsråkbemängda och tångdoftande soppa. Jag rodde i land och drog upp min kajak.
Gustav Abraham stod gungande och halvfull och betraktade hur Johannes’ eka drev mot bryggan under det han skötte om sitt dråpslag.
— Hör nu, egentligen slåss ni om ingenting, pojkar, sade jag.
— Ja, när han är djävlig, så — — sade Gustav Abraham. En sån där som inte har varit längre än till Örnsköldsvik i norr å Oxelösund i söder! Ska han mopsa sej — säj bara dä! Va vet han, va kan han, har han varit ute? Nä faen! Men han får går fri för i kväll.
Jag såg en literhals sticka upp som en kometsökare ur Gustav Abrahams rockficka. Johannes raglade ur båten, drog upp den och lade automatiskt två halvslag om pålen. Så strök han litet blod ur pannan och sade:
— Hör du Gustav Abraham! Mig törstar, sa Pilatus. Har du något i flaskan kvar?
— Tål du mer? sade Gustav Abraham.
— Tio såna myggor på vardera örat å en bålgeting på klyvarn, sade Johannes.
— Glas å putell, sade Gustav Abraham och drog fram litern, tog sig en och gav flaskan åt Johannes.
Jag såg deras silhuetter och hörde kluckningen i flaskan.
Från fyrvaktarens stuga ljödo fiolerna och dunket, och mot den ljudkällan styrde de sina steg.
Jag tänkte på vad jag vill minnas att en kung har sagt: — Svenskarna äro ett litet folk, fullt av hetsigheter.