Äventyr och hugskott

Filosofie kandidaten och skalden Grandin hade hyrt sig en stuga i skärgården för att en månad få dikta i fred och suga idéer ur naturens stora spenar. Han skulle nämligen ha ut ett häfte lyrik till julen.

Han rodde omkring i sin värds snipa, han gick i skogen och trampade ned gräset på ängarna, luktade på blommorna och andades havssälta, och manuskripthögen i bordslådan växte.

En söndag hade han rott längre än vanligt och kom till en vik, där en brigg låg för ankar. Från stranden ljöd handklaversmusik och sång, Grandin rodde i land.

Några kor betade på en äng och på en björkkulle strax bredvid skymtade sångarna.

De sjöngo visan om Olianna:

Och så vidare om Oliannas kärlek till en sjöman och hennes faders grymhet och Oliannas död.

— Hur rörande naivt! tänkte Grandin. Hur vackert med de oskolade naturbarnen och deras sång, som harmonierar med naturen, med björkarna och havsvindarna och de seglande molnen! Om jag skulle slå mig i språk med dem? Alltid kommer man naturen ett steg närmare!

Och Grandin vek upp sina pressade byxor och kände omedvetet av gammal vana efter, om halsduken satt rätt.

Men i samma ögonblick fick han se en kvinna. Hon reste sig upp bakom en ko, som hon just slutat att mjölka. Hon var ung, hon var blond och stor. Grandin beundrade hennes höfters vaggande silhuett, då hon med sin kruka i handen drog sig inåt en stig, som slingrande försvann bland träden.

— Naturkvinnan! Urkvinnan! tänkte Grandin. Kvinnan är vägen till naturen!

Han kastade alltså om sina tankars utväxling och gick med snabba steg efter henne.

Snart hann han henne. Han lyfte på halmhatten och bugade sig.

— Tillåter fröken att jag hjälper er att bära krukan?

Flickan fnittrade och slog ned ögonen.

— Alltså inte ett avslag, flirtade Grandin och tog krukan.

— Förlåt, vad är min frökens namn?

— Agusta.

— Inget släktnamn?

— Johanson, om dä ska va så noga.

— Förlåt mig, fröken Johanson, om jag kanske stört er i era ensamma tankar, men jag tyckte det var orätt, att dessa små händer, som äro skapade att bara binda kransar, skulle bära den tunga krukan.

— Gå inte å tosas mä en fattig flicka utan gå han sin väg, så går ja min. Ta hit kruka, säger ja, annars skvimper ja ut mjolka på hanses böxer.

— O, jag är förtvivlad, fröken Johanson! Jag har alltså stört er. Jag är djupt olycklig! Jag bönfaller om tillgift. Kunde jag på något sätt försona min närgångenhet så — — —

— Prata inte strunt utan ta hit kruka, dumskalle! Gå sin väg bara!

Grandin satte ifrån sig krukan, gjorde en hovbugning och gick. Han förstod inte riktigt — — —

Men från backen ljöd ännu sång. Beslutsamt nalkades Grandin. I en krets omkring en ölkorg lågo några sjömän och bondpojkar.

Grandin bugade sig och sade: — Tillåter herrarna, att jag slår mig ned en stund för att njuta av den vackra sången? Jag tycker, att den hör ihop med allt det vackra omkring oss. Jag stör väl inte herrarna på något vis?

En grovväxt bondpojke reste sig.

— Jaså, din lilla fina djävel, du fick katten åv Agusta. Tror du inte ja såg, hur du tosades mä henne där nere å to ifrå henne kruka? Gjorde ja rätt skulle ja krama talgen ur dej, men nu ska du slippa mä lite dalj!

— Men, min herre! Vad föranleder? — — —

— Ja ska djädrar i mej föranleda dej, ja! Hugg i’en, Kalle, så lägger vi opp’en.

Grandin flydde.

Men snabba fötter förföljde honom och just nere på stranden, just då den räddande båten var på bara några meters avstånd, träffades Grandin akterifrån av en spark, som placerade honom på huvudet i vattnet.

— Håll te godo, å kom inte hit å djävlas mä våra flecker, för då tar vi å ändrar om dej, om du vet va dä ä!

Med värkande stuss begav sig Grandin på hemvägen. Naturen, urlivet tycktes avlägsna sig från honom i samma mån som stranden. Och med undran tänkte han på skaldens ord: