Jag undrar verkligen om en riktig svensk har några tankar vid årsskiftena. Han är för däst av den feta maten och de många glöggarna.
De enda som måste ha tankar, om också inte så särskilt originella, äro vi som skriva kåserier om de alltid lika märkliga årsskiftena. Jag har skrivit åtminstone 25 nyårskåserier, vridit och vänt på ämnet och kramat ur det ända till ökentorrhet, så nu borde vi kunna antikvera det och hänga upp det i Nordiska museet. Nåja, sekelskiftena äro inte vidare tacksamma heller. Flertalet av Strix’ läsare har ju upplevat ett sådant. Var det något särskilt? — — — Jag kommer inte ihåg nu, men helt säkert gjorde jag mitt till för att celebrera det.
Tacka vill jag däremot ombyte av geologiska perioder. Ett sådant ombyte lär dock försiggå så långsamt att kåseriet, om det gjordes riktigt samvetsgrant, torde bli till och med långrandigare än dessa rader — — — och det vill jag bespara läsaren.
Nej, låt oss nu gaska upp oss! Låt oss komma överens om att ha riktigt trevligt tillsammans under 1908! Ha ha ha! Klang det där skrattet äkta? Det beror naturligtvis på uppläsaren — ty detta föreläses antagligen i alla svenska hem. Äktast låter det alltså i Frippes eller Forsells munnar. Vi andra som äro klena teaterspelare göra det ihåligt, vemodigt, uppskruvat, oäkta, ty vi tänka: — I år blir jag ett år äldre, och min pyramid är inte halvfärdig än — — —
Nej, min läsare, tänk inte på att du blir äldre och närmar dig det oundvikliga, utan bekransa dig med mig och sila ditt vin.
— — — Nunc pede libero
pulsanda tellus!
Vet ni, det är verkligen svårt att skriva ett medryckande kåseri om årsskiftet. Redan många gånger har jag under nedskrivandet av dessa rader stirrat på en fläck och tänkt mig in i Det Oundvikliga. Men klokt folk påstår ju att tanken på detta kommer allt oftare ju mer man närmar sig den s. k. medelåldern. När den väl är passerad, lär livet le igen. Ja, jag tror verkligen också att allt är vist inrättat, att det hela är minutiöst planerat, så ytterligt bra att vi inte kunna komma in med förslag till förbättringar. Sådant gör man då man är barn eller riksdagsman eller s. k. framstegskvinna, men vi som ha den högre visheten, d. v. s. mina läsare och jag, vi göra det inte.
Något som jag konstaterar med stor tillfredsställelse är att allt förefaller mig skönare, större, mera lockande att fördjupa sig i för varje dag som kommer. Således också för varje årsskifte — och det är ju om ett sådant jag är dömd att kåsera. Varje individ befinner sig varje ögonblick som medelpunkt i en sfär av oändlig skönhet. Detta är ju inte så illa inrättat. Man behöver inte en gång slå upp ögonlocken, om man är för lat. Blunda lika gärna och känn.
Men jag tycker verkligen inte om kvinnans rösträtt. Kvinnan skall bara vara ljuv. Ljuv! Kommer hon med lösskägg och trampar mig på tårna, blir jag förbannat arg. Jag vet få saker som äro mig så motbjudande som kvinnor i karlkostym. Även andlig sådan. Tillåt mig säga ett ärligt svenskt fy faen!
Nu hoppas jag visserligen — och jag tror, att min förhoppning har skäl för sig — att fruntimmerna inte komma att använda den där rösträtten, när de väl fått den. Åtminstone komma de inte att rösta bort snörliv och höga klackar — vilket för resten männen, som hittills stiftat lagar, borde ha gjort, innan det blir försent. De flesta ljuva kvinnor jag känner, och jag känner verkligen åtskilliga, bry sig inte om rösträtten, bara de få ha sina hattar och sina snörliv och höga klackar i fred.
Jag tänker mig riksdagen med ett par dussin kvinnor i. Somliga ha barn vid brösten, och den lyckans gullgosse som är talman och talkvinna (som också har ett par ungar i en korgvagn bredvid talmansbordet) — nej, mitt förstånd svindlar —
Skall då inte en talkvinna få ha trillingar och lägga om blöjorna under pågående debatt, när hon har de övriga egenskaper som krävas av en talkvinna? Jo då! Jag skall komma på referentläktaren någon dag, och om där finns plats bland referentkvinnorna — jag tänker mig kvinnliga Millqvistar — skall jag titta på er där nere, o hjärtetjuvar! Förtjuserskor!
Var riksdagskvinna måste förstås ha en eller ett par tre stycken andra förtrollerskor i reserv, då hon är opasslig eller ligger på Pro Patria — såvida man inte kan flytta ner Pro Patria till riksdagshuset. — — —
Nej, är detta tankar vid årsskiftet? Förlåten mig, men tiderna äro onda och tankarna löpa så lätt i ett kåseri. Eller ha åtminstone rättighet att löpa lätt.
Ja, nu få vi se hur det går under årets riksdag. Vilka omvälvningar förestå oss? Ska vi inte också ha kvinnliga statsråd vid konungens rådsbord? Åtminstone borde statsråden få ta sina fruar med dit.
Nej, nu lämna vi det här ämnet. Men kvinnor ha alltid intresserat mig — intressera är för svagt uttryck. Jag var ju kär första gången vid tre års ålder, vansinnigt, passionerat — och lyckligt, vill jag minnas. Men i kvinnor med rösträtt kan jag inte bli kär, och detta hoppas jag skall i någon mån avskräcka könet från att kvinnogrant ägna sig åt den s. k. frigörelsen.
Underligt att jag inte kan låta bli att tänka på kvinnor. Låt oss tala om naturen i stället.
Det är ganska vackert i skogen nu och skidorna äro i ordning, smorda med skidsmörja från Carl Liljefors i Uppsala. Det är det enda preparat som duger och därför gör jag denna reklam. Jag tänker skicka några flaskor till mina vänner i Simplicissimus, vilka alla äro väldiga sportsmän och förstå sig på skidor och bindningar lika bra som på europeisk kultur.
Två rävar äro i dagarna skjutna för mina hundar, ledsamt nog inte av mig själv, ty jag var i Småland. Havet går i väldig dyning efter juldagarnas stormar. För övrigt har jag en massa nya böcker, som inte äro så särdeles underbara. Men jag har några gamla som stå sig.
En hel del nyårsönskningar har jag fått, vanligtvis vykort från skilda delar av den mer eller mindre civiliserade världen. Det är trevligt att bli ihågkommen. Kanske är det en svaghet att tycka så. Och någon styrka ligger det inte heller i att inte besvara korten. Men jag menar verkligen väl med alla och önskar dem så mycken lycka att jag blir helt varm vid tanken på denna fenomenala lyckas pyramidalitet.
Om detta har blivit ett nyårskåseri, så är det inte min förtjänst utan min kamrat Anders Forsbergs, som telefonerade och sade att jag måste skriva något. En roman hade jag inte hunnit med — och jag har verkligen haft en så fridfull jul och ätit så mycket julmat och druckit så mycket glögg, att jag inte tänkt på årsskiftets befintlighet.
I alla fall fick jag tillfälle ge kvinnornas rösträtt — nu är jag där igen — en släng. Det var välgörande.
Nej, en kvinna skall vara så inrättad att hon, klädd med utsökt raffinemang, d. v. s. mycket enkelt, i varje ögonblick är beredd fråga sin herre sultanen, vad eller om han önskar något, med vad hon får äran förljuva hans höga tillvaro. Och om då sultanen riktar sina orientaliska ögon på hennes ljuva, skira gestalt bara för milliondelen av en sekund skall hon känna sig belönad med Indiens alla skatter. Hennes lilla hjärta skall man känna som då man håller en fågelunge i handen. Men i samma ögonblick växer hon och blir en hög gestalt som skriver goda och vackra lagar utan rösträtt.
Ja, adjö med er! Nu begrava vi det här året 1907. Jag går och ligger ut 1908. Detta är visserligen en kvinnlig sysselsättning, men jag inbillar mig, att det inte blir ordentligt gjort, om jag inte gör det själv.
Gott nytt år!