Midsommarafton med trist och mörkt hav under regntunga moln. Men midsommarstången skall resas och dansen trådas, om det också regnade hagel n:r 14 som i förmiddags.
Alla äro där. Jag och skräddar Nylén, som varit i Brooklyn ett halvt år och sytt västar, skeppar Östergren med tummen, och bodbetjänten, och Karlström som går utåt med fötterna, och Matts Ers Janne, full som ett halvt dussin svin, och Nilsson, som för ovanlighetens skull är nykter, fast hans haka darrar efter otaliga kaskorgier och Kap Hornpasseringar. Alla flickorna äro där, Kristins Agusta med läppen och vackra Mari och Hulda, rundgattad som en Villettemodell, och den sköna Karolina, härligast bland kvinnor, med renässans i profilen och läppar törstande efter kyssar med smak av Ljunglöfs tvåa. Och tjugufem andra människobarn, som andas bakteriefri havsluft. Jag räknar inte sommargästerna, de utklädda inkräktarna i engelsk uniform, knäbyxor och rutiga mössor och löjliga åthävor och miner, piprökande, därför att det går an bara på landet, och med en näston som skall fastslå deras ställning som överklass. Kanske det inte är i näsan tonen ligger, men någonstans är det, jag ger fan var för resten. Prosit!
*
För ett par timmar sedan stod en regnbåge med klart spektrum och vid båge över hamnen. Bakom den lågo hav och moln mörkblå och en mås lyste vit och svart innanför den. Och ett litet segel längst ute. Det fladdrade som om de höllo på att ta in rev, och jag önskade dem lycka i deras företag, ty jag vet hur svårt det kan vara att ta in rev under storm. Vad det blå med solen i verkar himmelskt efter en åskby! Det är som en befrielse. Man vill famna universum. Man vill skratta. Man är glad och blir djärv. Och är man under segel, blir det långgrogg. Detta är en parentes.
*
Man har saxar och stag i ordning och majstången börjar höja sig. Den är tung av björklöv och toppen går uppåt bara tum för tum. Alla kommendera. Det är sjöfolk och flickor som hålla i stagen och var och en ger råd. Det skrikes, det skälls. Det är mera väder än muskler och eftertanke. Men det är liv och barnkammarlek och ett mål — detta att få stången rest. Skräddaren är värst. Han springer från stag till stag och hans röst ljuder samlande och manande som en stor demagogs. Plötsligt passerar han mig, där jag angjort mitt stag vid staketet, och han kommer ihåg, att han varit i Amerika. Han säger: — Good evening, sir! och så gör han ett par snedsteg, ty han är icke alldeles alkoholfri — Nice evening, isn’t it?
Jag svarar: — Hugg i därborta, där det behövs! och skräddarn rör sina bordsfötter i anvisad riktning. Flickorna fnittra och Matts Ers Janne skriker tvärs igenom stimmet: — Hugg i, skräddare, dä här ä djävlar anamma annat än skära till västar!
Nu kommer Flodin med byxorna fladdrande om benen och den blå halsduken snobbigt knuten om tjurnacken. Han går med händerna i fickorna och mössan på sned över vänstra ögat. Han blossar på en cigarr, undfången av en sommargäst, som han seglat i sin snipa, och han är våt efter åskbyn. — Behövs det ett tag, så bara säj ifrån! Behövs en man i en ända? Hoj, säj ifrån, snorgärsar! Va faen ä dä för gryn som håller i tampen här? Jasså, d’ä jänter! Bort mä klorna från staget, säjer ja! Annars gifter ja mig mä er på fläcken! Di håller kvar — jäkla jänter — ja ja ja, ja ska gifta mej mä er, små romsikar! Men vi ge oss te tåls tills vi får opp spiran!
Och Flodin ställer sig bredbent och håller staget, medan jäntorna beundra hans väldiga armleder och hans väldiga mullbänk. Hjärtan klappa. — Håll an där! Fira ett slag! Håll an säjer jag! Ge skräddarn en på plytet om han inte håller an!
Flodin ryter och flickorna längta efter hans väldiga axlar och hans gula grisögonhår, där det lyser blått emellan.
— Nu kommer hon! Håll an bara, så kommer hon! Å hiv, å hej!
*
Det är nästan natt och gräsets gröna färg blir djupare. Alarna stå som svarta silhuetter och vattnet blir innehållsrikare och mer för fantasin. Brisarna gå som en sådd in mot land, en sådd av svarta prickar på en vitriolåker, och skogen mitt emot på andra sidan viken blir diger av färg över de svartvioletta klipporna.
*
Grönt är färgen. Rik, mättad, havande. Jag tycker till och med att flickornas skratt och småpratet ur de skilda grupperna har något grönt över sig i skymningen.
*
Nu är stången rest. Jag gör två halvslag med mitt stag om en påle och hänger upp sladden, som man hänger ett fall på en nagelbänk. Ett handklaver börjar ljuda. Jag går hem för att skriva det här.