WeRead Powered by ReaderPub
Äventyr och hugskott cover

Äventyr och hugskott

Chapter 21: Till Tromsö.
Open in WeRead

Explore more books like this:

About This Book

En samling korta, lätt satiriska berättelser och sketcher berättade i första person, där vardagliga möten med pompösa försäljningsagenter, underliga gäster och märkliga situationer används för att synliggöra mänskliga svagheter och sociala konventioner. Tonen växlar mellan torr humor och mild förbittring; historierna bygger på minutiösa iakttagelser, ironiska repliker och absurda vändningar. Texten föredrar episodiska anekdoter framför en sammanhängande handling och låter betraktelser om fåfänga, hyckleri och vardagslivets små tragedier träda fram genom berättarens kvicka observationer.

Till Tromsö.

Framför mig på bordet har jag en bensnäcka, innerörat av en val. Då jag lyssnar i snäckans öppning måste jag som rutinerad skald nödvändigt höra en massa saker.

Jag hör Ishavet brusa och ejderns lockrop och hur polvindarna kamma fjällsidornas dvärgskogar. Jag hör sugningen av sjön, då den arbetar under isbergens flytkanter och storkobbarnas parningsrop och tusen läten ur köldens och de eviga isarnas rike.

Det är natt, och vi ha nyss lyftat ankar för att gå söderut ur Salangenfjorden. Mina reskamrater sova och jag mediterar över papperet för att dra ut quinta essentia av mina erfarenheter. Med anledning av det hårda vädret har jag en whiskygrogg inom räckhåll. Få se, om den kan hjälpa, när minnet sviker.

Vi lämnade Narvik på kvällen klockan 7, somnade och befunno oss efter 12 timmar i Salangenfjord på väg till Tromsö. Där läto vi maskinen hämta andan en halvtimme och svängde norrut genom Solbergfjorden. Under Kistefjället började det snöa. Topparna gömde sig i snömoln, men genom rämnor i molnen lyste solen på fjällsluttningarna högst upp — glimtvis — och det behövdes. Ty Nordlandsfjordarnas monotona skönhet gör en slutligen likgiltig för detaljer. Allt är så vackert och väldigt, men ständigt lika vackert och väldigt. Man längtar efter ett snöskred — eller utbrottet av en ny vulkan — och springvalarna, som följa båten, skulle jag vilja trycka framfenorna på och tacka dem för den omväxling de bereda. Men de upptäcka snart att vi inte äro någon större val, och försvinna.

Man betraktar de små byarna, som dyka upp med långa mellanrum. Tätt under fjället ligga de och gömma väl som alla andra mänskliga boningar på magasinerad lycka och magasinerade kval! Vi beundra Nordlandsbåtarna och listerbåtarna som vi passera. I snödiset tyckas de större än i verkligheten och ha en besättning av jättar. De äro på väg från Lofoten till Finnmarksfisket och ha pengar ombord, och däruppe finns mer pengar i havet.

Ejdrar och skarvar lyfta ur vår kurs och måsarna göra en sväng för att utröna vår matnyttighet.

Snömolnen fälla allt större flingor och till slut hänger himlen tätt över masttoppen. Det friskar i och ibland försvinna fjällsidorna alldeles. Flingorna flyga horisontalt och fastna i lovart på stag och rundhult. Vi närma oss Tromsö och Ishavet.

Men än ha vi fri sikt, fast den ej är många meter hög. På Malangenfjorden börjar båten rulla och stampa, tills vi få lä under Kvalö, ty han blåser västlig. Och efter 12 timmar från Salangen, alltså klockan 7 på kvällen, skymtar Tromsö som en japansk lavering genom den börjande skymningen.

Detta är alltså Tromsö!

Det är ebb och vi få äntra upp i livbåten för att komma i land. Så här års är ankomsten av en ångbåt till Tromsö en händelse, och den sysslolösa delen av staden är nere vid kajen för att beskåda och undra. Jag passerar genom skaran med en likgiltighet som inte är alldeles fri från affektation. Jag hör en röst med något av hotellbetjänt i sig osäkert fråga: Grand Hôtel? Men frågan föll på sin egen orimlighet, ty årstiden är icke turisternas. Jag är nämligen här för att köpa solida grejor till min nya kutter, och jag vill vara så fjärran från begreppet turist, att jag nästan känner mig generad över den glimt av människokännedom, som möjligen låg bakom frågan. Detta är väl uppriktigt, om något?

Vi starta uppåt staden. Men Tromsö är ju en riktig stad med folkliv och rörelse på gatorna! Jag hade väntat mig en by i vinterdvala med ett och annat mödosamt nymornat och melankoliskt öga bakom en ojämn ruta betraktande vandraren. Här trängas stöddiga Nordlandsbor i storstövlar och bussiga kavajer. Här skrattas, sjunges, småbrottas på gatorna, som för resten litet varstans påminna om Hamburgs eller Lübecks eller Stettins hamngator. Här dryftas viktiga saker, man håller varandra i kragen och skriker — och talet rör fisk och flickor, öl och pengar.

Ty Tromsö är anhalten för fiskebåtarna, som äro på väg till Finnmarken. Fisken står högt i pris i år och nu är man bara rädd, att det skall bli så mycket mera fisk i Finnmarken än i Lofoten att priset sjunker.

Här är jag på Ishavets tröskel. Här utrustas polarexpeditionerna — eller åtminstone kompletteras utrustningen. Jag köper oljekläder[1], som väl böra hålla i Östersjön, då de äro avsedda för Ishavet. Jag köper stenbitskinn, som Hedberg skall göra bokband av, ty jag hänger ännu kvar med en liten blödande skinnremsa vid kulturen. Jag köper lappdockor åt mina barn och sjömansknivar, vilkas ändamålsenlighet är utan vank. Jag köper valbarder, som jag inte vet vad jag skall göra med, och tolleknivar och vykort — och jag skriver till mina vänner. Jag går in på Grand Hôtel och begär en pjolter men får icke, med mindre jag tar ett rum. Jag begär en halv öl och får en helbutelj åtföljd av ett dussin smörgåspetrifikat. Ty Göteborgssystemet, vars ändamålsenlighet redan börjat bli omstridd, där det började, fortsätter sitt segertåg norrut och bör väl vid det här laget ha hunnit till Franz Josefs land.

[1] Jag blev komplett lurad av handlanden. Oljekläderna voro förstörda efter fyra dagars segling i Östersjön. Men jag var ju svensk!

Detta är alltså Tromsö! Med tyska Jugendstilartiklar i butikerna och vykort — vy — kort — vykort!

Finns det intet särskilt gift för turister? Det finns ju något som heter ratin för råttor, som verkar absolut förödande. Råttorna försvinna helt enkelt. Kan ingen uppfinna något turistin?

Men det är ju bra att det kommer in pengar till Norge. Jag köpte valbarder, och säljaren förklarade helt opåkallat: — Nu koster de fem og tyve öre stykket. For turister koster de en krone. — Och en som emballerade ett kobbeskind, och begärt 6,50 för det, sade plötsligt med nordlänningens hela älskvärdhet: — De faar det for 6 kroner.

I vilket land prutar man eljest själv? Jag ser något vackert i detta, men opraktiskt måste det kallas.

Ju längre det lider på kvällen desto livligare blir rörelsen. Butikerna äro öppna fastän klockan närmar sig 12. Och fiskarpojkarna flirta med det kvinnliga Tromsö som ännu är ute i rörelsen och vilket kanske för resten med anledning av Finnmarksfisket bara är ett tillfälligt kvinnligt Tromsö. Sång skallar i gränderna. Det skrikes om »juling», och tolleknivarna sitta kanske löst; man faller varandra om halsen och tar danssteg, ställer sig i boxningsattityd, medan snön faller tät och våt och lamporna släckas en efter en.

Jag klättrar ombord igen, sover och då jag vaknar, är det full snötjocka. Man ser icke ens Tromsdalstinden tvärs över sundet. Och söderut står tjockan som en levande vitgrå vägg. Vi lossa förtöjningarna och styra rakt in i den väggen. Vinden har svängt till sydväst. Allt är gråvitt, monotont, trist och jag går ned för att omväxlande äta, röka och sova, tills vi ankra i Salangenfjord igen efter en dags resa. Det var just då vi lyfte ankar därifrån, jag började denna så kallade resebeskrivning. Nu då jag slutar, ha vi väl hunnit rätt långt in i Vaagsfjorden. I morgon bittida vakna vi i Narvik, och jag börjar hemresan till Grisslehamn, lastad med prov på alla Nordlands skatter. Och den minsta är icke valörat.