Först måste jag befria mig från en historia, som besvärat mig ett par dagar alldeles som en efterhängsen melodi.
Jag var inne i en stuga häromdagen. Jag hade aldrig varit där förut, men interiören slog mig. Jag kände igen den och började söka i mitt minne. Den öppna spiseln med en tennstake och en kaffekvarn på kransen, och just det där svartnade skåpet med svartnade blommor på i hörnet. Kristi bloddroppar i fönstret och ett stort hål efter ett eldkol på just den plankan och den stora svarta katten som spann på den högtbäddade sängen — var det inte samma katt? — men då måste det vara en trollkatt, minst trettio år gammal!
Nu har jag det! Det är en söndagskväll för trettio år sedan i en likadan stuga djupt inne i Småland. Ett torp långt inne i en villsam och vajande högstammig tallskog utan stigar i snön. Jag och min bror äro där för att hämta mjölk, och medan husets dotter sysslar i lagåln har Sagan blivit gäst i rummet. Hon sitter i skuggan av spiselmuren på tröskeln till köket och berättar i en gammal gummas gestalt. Det var inga sagor för barn — kanske det icke var några sagor alls — då — men nu ha de sagans karaktär för mitt minne.
Jag ser en av hennes historier alldeles som utspelad på en skum scen:
I en fållbänk sover en bonde som om han aldrig skulle vakna mer. Jag hör hur hans jämna andedrag liksom fylla stugan. Vid spiseln syssla två människor, en man och en kvinna. De viska och luta sig ihop över elden och ibland vänder han sig om och ser ängsligt bortåt den sovande. Plötsligt resa de sig upp på en gång. Hon håller en brinnande torrvedssticka i handen och han har en stöpsked, där blyet kokar. — Fort nu bara! viskar kvinnan. Var ingen mes! Skynda på bara! Och den likbleke mannen lutar sig över bonden i sängen, som sover på sidan som en stock, och häller blyet i hans öra. Kvinnan kastar torrvedsstickan på elden, och mannen darrar, så att golvtiljorna skaka. Det knakar litet i fållbänken, det är som om den sovande skulle sträcka på sig. Så blir allt tyst.
Det var berättelsens första skede. Mellan detta och det nästa ligga femtio år.
Det är på en kyrkogård. Man gräver en grav, och dödgrävaren råkar slå sönder gaveln på en murknad kista. En skalle rullar ut. Han tar den på skoveln och slänger upp den. Däruppe leka hans barnbarn. Nu få de en ny leksak och börja rulla klot med skallen. Men det skallrar så underligt inne i skallen, alldeles som om det skulle ligga en sten i den. — Vad är det inne i skallen, farfar? Gubben tar skallen och skakar den. Så klyver han den med skoveln. Därinne ligger en stor blyklump, avlång och oregelbunden i form. Dödgrävaren börjar fundera, saken dryftas i stugorna och inom ett halvt år föres en sjuttioårig kvinna till stupstocken. —
Ni må tro att hemvägen från torpet trots stjärnljus och medvetandet om att ha en tolvskillingsfällkniv i fickan icke var fri från spöksyner. Tallarna blevo jättar som viskade hotelser över människobarnen, som sprungo vettskrämda över deras rötter, och enbuskarna fingo liv och snabba ben. Och hela vägen rullade en skalle efter oss. Vi hörde tydligt, hur blyklumpen skramlade i den.
Så där! Nu är jag fri från den historien. —
Nu är det äntligen snö, snö, som i min ungdoms vintrar. Jag tar skidorna och ger mig upp över bergen, över rävspår och harspår och ekorrspår. Orrarna flyga upp ur drivorna. Det flaxar i snåren och skogens tusen ljud smattra mot mina trumhinnor, där jag far fram, för att åter tystna efter mig. Uppe på utkiken stannar jag och ser norrut över de solbelysta kobbarna och det blå, levande havet. Jag ser efter den efterlängtade drivisen, som väl en gång skall komma från Bottenhavet med säl och all världens fröjder. Men havet är rent norröver och ingen ljusning förkunnar att isen är på väg. Jag ser söderut över skogstopparna och — en vild glädje över att vara till griper mig, och jag beslutar att spurta söderöver inåt markerna, tills jag icke har en klädtrasa kvar på kroppen. Snön är härlig och jag ränner så gott jag kan, så fort jag kan. Jag vältrar mig över gärdesgårdarna så som B. L. lärde mig en gång för länge sedan, jag arbetar mig uppför bergen och nedför bergen, och plötsligt är jag ute på landsvägen med min islandströja och skjortan instuckna under svångremmen. Jag är nästan naken och de vägfarande jag möter stirra på mig som på en galning: — Så där ja, nu är han färdig!
Och när jag ångande som ett lokomotiv åker in på min gård, känner jag mig tjugu år yngre.
Till en vacker snö hör ett skidspår. Det är som en berättelse, som en saga.