Alla pojkar ha väl någon gång spelat teater, sorgligt att säga, ty sedermera behöver man kanske hela livet för att arbeta bort teatergiftet.
Jag tänker nu inte på nationsspexen i Uppsala, ty de voro ägnade åt glädjen, utan jag menar det allvarliga skådespelet, sådant det bedrives av skolpojkar och till exempel Ranft och hans trupper. Ty som skolpojkar menade vi det ta mig tusan lika allvarligt som Ranft, fast vi inte tjänade så mycket pengar på det.
Vi gingo i femte, och jag och en kamrat beslöto förgylla upp skolans grå enformighet genom att författa en pjäs. Vi behövde inte försumma några studier, ty vi läste i alla händelser aldrig över våra läxor.
Efter ett par nätters arbete var pjäsen färdig. Vi hade börjat med titeln, förståndigt nog, ty hur skulle vi ha kunnat skriva utan att veta något ämne? Efter något funderande nedskrevo vi i prydliga versaler:
VÅLNADEN
eller
VE!!!
eller
MUNKENS FÖRBANNELSE.
Naturligtvis måste vi ha en prolog, ty vi levde just under intryck av Eugène Sue. Vi hade tjuvläst hans Vandrande Jude.
Mitt i svarta natten (halvt nedskruvad gas) stod en vålnad klädd i ett lakan på branten av en skyhög klippa (en bordskant). Nedanför tänkte vi oss ett upprört hav. Åska hade vi naturligtvis, och under det gipsade taket i den så kallade sångkorridoren skulle inbillade skyar pilsnabbt jaga varandra vid blixtarnas sken.
Och mot dessa skyar sträckte vålnaden upp sin knutna hand och svor så fruktansvärt, att en nutida gardist av aktning skulle ha bett att få säga farbror. Inte så dum idé, vad?
Prologen slutade med ett avgrundstjut och ett dystert:
centillionfalt ve!
ty hundrafalt var för blekt, tyckte vi.
Första och enda akten utspelades i en klostercell, där en liderlig munk satt och blandade gift för att därmed ta livet av en ung ädling, en stolt hidalgo vid namn Fabrica de Tabacos de la Vuelta Abajo, vilken vansinnigt älskade den lika sköna som dygdiga Calla de la Cuba. Hans kärlek var besvarad, men Callas biktfader, ovan omtalade munk, var hans rival. Han hade ledsnat på prästyrket (något som jag numera intet undrar på) och ville gifta sig med Calla, samt hade dessutom ingått förbund med ett rövarband för att med dess hjälp göra inbrott i Callas omätligt rike faders slott, där källarna voro fulla av diamanter och dylikt. Sedan rövarna måttligt avlönats, skulle han med resten av skatterna och den naturligtvis avsvimmade Calla rymma till Amerika. Emellertid går planen om intet, ty munken tar av misstag in det gift han lagat i ordning åt den unge Fabrica. Det hela slutar med ett fruktansvärt slagsmål mellan rövarna och Callas faders betjäning, där isynnerhet en jättelik hovmästare (den längste pojken i klassen) utmärker sig, men dör blödande ur tusen sår, sedan han skjutit den siste rövaren.
Pjäsen uppfördes, men endast en gång, ty det fingerade slagsmålet urartade till verkligt, och diverse skolan tillhöriga bord och stolar förvandlades till ved under tumultet.
Jag spelade munken, och mina tjut, då giftet (en flaska äppleöl) började verka i magen, voro så naturtrogna, att skolans vaktmästare kom upp och körde ut oss allesammans, anmälde oss för klassföreståndaren och var med ett ord nedrig, fast hans vedförråd fått en oväntad tillökning.
Inkomsten, som väl knappt översteg 2 kronor, förvandlades av de lysande författarna i tårtor och choklad på konditoriet.
Sen dess har jag aldrig skrivit något för teatern, fast det blivit allt modernare.
Emellertid! Jag tror att någon gammal kamrat äger manuskriptet. Det skulle verkligen glädja mig att se det uppfört på vår förnämsta scen av dess bästa krafter. Då lovar jag, att jag skall infinna mig, lika heligt som jag lovar att i annat fall aldrig gå på teatern mer i mitt liv.
Varför jag skrivit det här? Därför att jag nyss drömde, att jag var inkallad för klassföreståndaren att stå till svars dels för förstörda möbler och dels för en serie rysliga svordomar, som stört lugnet i korridorerna. Jag spelade nämligen också vålnaden.