I natt kom den första snön. Märkvärdigt, att den varje år kan inge samma stämning — en blandning av högtidlighet och tröstlöshet. Den kyliga doften av jorden har trots sin friskhet något av detsamma som ett lik strålar ut, en mystisk kyla, kallare än man kunde vänta av animaliska ämnen, men det är väl de vissna bladen, det vissna gräset och den döda mossan som åstadkommer intrycket.
Så sent som klockan ett på middagen gick jag ut med min hustru. Jag tog bössan och hundarna bara för att lufta på dem, ty det är flera dagar sedan jag jagade sist. Jag tänkte: kanske stöter Kula något och man kan få en hare på benen.
Vi gingo de vackra stigarna genom havsskogen till Kvarnviken. Jag hade släppt hundarna vid Tomtaodlingarnas grönrågar, och vi hade knappt hunnit ned till Kvarnvikens tångströdda plage, förrän drevet var i full gång.
Det hade redan börjat skymma. Jag tänkte: Är det räv, får jag nog inte se något av den. Men lyckligtvis började hundarna bukta i den mariga strandskogen och jag förstod, att det inte var räv. Jag gömde min hustru i ett snår och ställde mig i pass. Och inom ett par minuter kommer haren för fulla boliner, men utom skotthåll. Vanligen bruka hararna följa stranden — åtminstone unghararna — men den här gav sig i väg uppåt en liten skogsstig, som knappt skönjdes i ljungen. All right — jag flyttade oss båda närmare, ty jag ville, att hon skulle få se hur det går till att skjuta en hare.
Och mycket riktigt — om en kvarts timme kommer haren tillbaka. Jag väntade honom från samma håll som förut, men nu kom han bakifrån och fick skottet på några stegs avstånd. Jakten var slut — en leksaksjakt med åskådare, så bekväm den väl kunde vara.
Solen sjönk, medan jag passade haren. Å, den vackra Kvarnviken med liten dyning och guld på den våta sanden, en lång lieformad gyllene rand utanför den i skymningen violetta snön. De gula svällande snötunga molnen mörkna till rött bakom de kraftiga stormbitna ungtallarnas saftiga silhuetter.
Alfågeln, som legat i en dyning utanför det gamla vraket, närmar sig försiktigt, ty vi synas inte mot skogen. Men när jag går ned till stranden för att tvätta händerna, vänder flocken och ror långsamt, som i förtret, ut mot skäret, där det bryter ljust mot den mörkblå horisonten.
Nu är haren mogen för visthusboden och hundarna slicka sina blodiga nosar.
Vi dyka in i skogens svarta vägg och äro snart inne bland långa, smärta, susande tallar. Här är stilla. Man vet inte riktigt om det är havet eller vinden som susar minst. Borta i Tomta by skäller en hund.
När det kommer någon, som jag vill visa något riktigt vackert, brukar jag ta honom med ned till Kvarnviken. Den är lika vacker i storm som i stiltje. Och är någon riktigt mogen, brukar jag efteråt föra honom till Fjällboträsk och visa honom begreppet ödslighet. Där finns inte ett liv annat än möjligen en havsörn eller en fiskgjuse, som skriker uppe i luften. Där plocka vi tranbär på gungflyt. Svart bottenlöst vatten mellan gröna tuvor. Skogen gungar långt innan vi kommit i sikte av träsket. Och en liten bäck med brunt vatten och nejonögon och utterspår på stränderna letar sig porlande ned till havet.
Ja, sådant har jag skrivit så ofta, men jag tröttnar inte själv på det.