Jag måste medge, att jag icke med så stort intresse som artigheten mot andra könet möjligen kräver, har följt med fru Steenhoffs försök till utredning av kärleksfrågan. Jag har nöjt mig med tidningsreferat, och riktiga sådana, sådana som man kan svära på, äro knappt tänkbara.
Somliga ha skrivit gillande. Det har varit ungdomar, som med sin ålders oerfarenhet, lättsinne och entusiasm böjt sina tättbevuxna hjässor inför den kvinnliga logiken. Andra ha varit ogillande och ha icke velat böja sina flintskallar, barplockade av samhällelig receptkärlek, i det de trott sig göra samhället en tjänst.
Intetdera slaget har tilltalat mig. Jag vill knappt nämna opponenten, den tappre översten Melander, som med en viss läsarkvickhet anfallit den samhällsförbättrande frun och stundom fått skrattarna på sin sida, de åldriga åtminstone, ty de unga ta kvinnors ord på allvar och skratta ej, då det gäller livsfrågor — gärna. Men den gode översten, vilken väl trampat ut barnskorna, verkar efterbliven, då han tar fru Steenhoff på allvar. Han har ännu mycket att lära på kärleksstigen. Om det inte är försent och hans katekesmoral ställer sig i vägen.
Jag förstår inte, hur man kan ta en kvinna på allvar, som inte uteslutande sysslar med sin egen erotik och sina barn. Kommer en kvinna med några råd i levnadskonst, något slags filosofi (!) eller överhuvudtaget vill förbättra samhället, resonerar jag så här: — Jaså, hon är icke kär i någon man! Alltså bör hon inte tas på allvar. Eller: Någon man är icke kär i henne.
Och jag har rätt. Ty en kvinna som är kär har icke tid med något annat än sin kärlek. Och icke heller en kvinna, i vilken en riktig karl är kär.
Kvinnan, som vi män älska, begär icke bättre än att få ställa sig under en mans despotism, lyda med ett ord. Och en sådan, som har denna sunda instinkt, är oss oändligt mycket mera tilldragande, vore hon än spetälsk, halt, blind och förtvinad, än en som löper med valsedel. Och gillar en kvinna, som säger sig älska en man, icke allt hos mannen, ljuger hon. Om hon säger: — Jag älskar Johansson, men jag kan icke med, att han snyter sig i fingrarna, då blir hon mig vidrig, ty hon bör också älska till och med hans speciella handlag att snyta sig i fingrarna.
Ty så älska vi män kvinnor, att vi tycka om deras ädla själsegenskaper och leverfläckar och dumheter och passera alla sju himlarna i sällskap med blixtar. Men vi tåla inga lagförslag.
Ty vi känna, att kvinnan har inga chefsegenskaper. Hon passar endast att lyda, och lyda är det enda hon, om hon är sund och kär, gör verkligt gärna. Jag upprepar ännu en gång, på det att män och kvinnor, som äro riktigt skapade, måtte påminna sig det: — Lyda är det enda en verklig kvinna gör verkligt gärna.
Under det att en man minst av allt gärna lyder.
Kvinnorna säga kanske, att detta resonemang visar brist på aktning för dem. Det enda de möjligen kunna vänta av oss är kärlek, och den har intet att göra med aktning eller missaktning. Aktningen är tvärtom ett störande element mellan könen. Vi män äro på sin höjd artiga, men artigheten har intet att göra med aktning. I varje fall mera med kärlek. Och vänta intet av en man, som är hövlig mot er! Män äro hövliga mot varandra, och denna hövlighet oss emellan är egentligen en arg morrning, då ni, mina damer, äro i närheten av oss. Ni borde känna er stolta och glada i ett sällskap, där män äro ytterligt hövliga mot varandra och ytterligt artiga mot er.
Ja, ni ha inga chefsegenskaper. Man ser det på era kroppar, som äro våra, konstnärernas, mest älskade modeller. Kommer så kärlek till, bli de små skiljaktigheterna från Venus Milo, om hon nu skall vara normen, vackra i våra ögon, rörande, tecken på egenart, individualitet. Kanske det är just vår längtan efter er individualitet, som gör, att vi så mycket älska dessa små särtecken, vilka komma oss ibland att glömma, att i var och en av er få vi hela det feminina begreppet, hela ert släkte. Det är konstigt med de små felen. De bli älskvärda i våra ögon, men för alla andra mäns skull önska ni, att de vore borta. Alldeles som med hattarna och plisséerna och volangerna och guipéfiluren. Exempel: En kvinna har köpt en vidrig hatt och kommer hem och visar den för sin älskade. Hon försäkrar, att hon älskar honom av hela sin själ och vill göra allt för honom. Han säger: — Fy fan en sån skrålla! Jag tycker om det enklaste, en huvudbonad, som skyddar dig mot väta och sol! Och utan döda kråkor och höns i!
Hon behåller hatten eller köper en vidrigare. För att inte tala om snörlivet, som alltid sitter så löst, att hon kan få ner hela handen mellan det och kroppen. Har ni, manliga läsare, någonsin träffat en kvinna, som har varit för hårt snörd? Nej. Hon medger det inte.
Alltså klär och snör hon sig för andra än den hon älskar. Och — o gudar! Har ni någonsin träffat någon osnörd kvinna, som icke gör något, om än aldrig så litet nummer av att hon är osnörd? Till nackdel för de snörda.
Nej, goda människor, en kvinna skall lyda, tacksamt emotta en mans kärlek, det och intet annat, och hennes lycka ligger och skall ligga i raka motsatsen till att ge förslag och skapa regler. Hon skall följa som en våg följer stranden.
Då jag säger, att kvinnor, som icke tänka mer på sin egen erotik, än att de ha tid att göra lagförslag för sin framtid, icke äro tilldragande, borde redan detta mitt uttalande avskräcka dem. Jag är man, alla kvinnor vilja var och en verka sympatiskt på alla män, alltså även på mig. Vilken kvinna vill verka otrevligt på mig? Händerna på edra rymliga hjärtan! I viljen det icke. Om ni också äro förlovade och darrande av kärlek till någon, som inte ser hälften så bra ut som jag, alltså till en stackars karl, vars ställning just nu är ganska osäker. Min är det icke.
Jag upprepar: Så snart en kvinna höjer sin röst i samhället i annan avsikt än att behaga, att vara ljuv, att utlova lydnad under den sultan bland millioner sultaner, som täcktes fästa sin orientaliskt beslöjade blick på just henne, blir hon ett oting, som bör klippa sitt hår tätt efter kraniet och anlägga pincené och divided skirts och tala i bas för säkerhets skull.
Jag vet ju mycket väl, att var man och varje kvinna äro just sådana, som de måste vara på grund av lagar, som äro jämnåriga med evigheten. Men det finns något som heter sympati och antipati, och faktum att dessa båda begrepp existera är tillräckligt för deras existensberättigande. Jag älskar dessa båda begrepp, ty jag anser dem vara ett naturens försök att frigöra sig från trycket av sina egna tvångsbestämmelser. Alltså, en tro, ett hopp om förändring, människans, alltets löjliga försök att lyfta sig själv vid håret, evighetstanken, kanhända. Men jag tycker bäst om sympatin, fast jag inte kan säga, att Melander och fru Steenhoff just för tillfället äro särskilt gynnade föremål för densamma. Jag måste skratta, då jag tänker på dem båda! Hur de väl tro sig ha slagit ett stort slag, tala om det med sina bekanta, kanske tala sig upp i falsetten ibland. Under det jag satt lugn här vid mitt skrivbord och tänkte fullkomligt lidelsefritt: — skall jag skriva om segling eller stuvarkonflikten, eller ge fan i alltsammans? Så kom en lycklig tanke. Jag kom att tänka på en grekisk släkting vid namn Melander. Ideassociationen var klar, så herrskapet ska inte tro, att det här har tagit bort nattsömnen för mig. Herrskapet är ju inte längre aktuellt — så otacksam är publiken i vår nervösa tid! Därför bör ni känna tacksamhet mot mig, som dragit fram er ur makulaturen och rengjort er från smörklickar och ostbitar, som gjort er genomskinliga i kryddbon åtminstone.
På grund av samma eviga lag, som kom mig att skriva det här, och vilkens följdriktighet också uppenbarar sig i din uppsyn, min oförstående läsare, påminner jag mig just nu en passus av Chatterton-Hill i hans uppsats om äktenskapsfrekvensen i Frankrike. Vårt nuvarande samhälles grundval är väl äktenskapet. Om Frida Steenhoff tänker sig någon annan form för samhälle eller äktenskap (om vilken form jag på grund av hennes kvinnliga logik ännu är omedveten) än den nuvarande, skulle det kanske icke skada att citera Chatterton-Hills yttranden om den fria kärleken (jag använder Argus’ mycket sympatiska översättning):
Förverkligandet av denna tanke skulle fordra en sådan självförsakelse, en sådan trofasthet och en så starkt utpräglad hederskänsla, att det är otänkbart, det genomsnittsmänniskan med all den grymhet, småaktighet och ytlighet, som ännu kännetecknar henne, skulle kunna fatta vidden av den upphöjda osjälviskhet, som detta ideal rymmer.
Detta är ord av en man, och jag är övertygad om att både den gode överstens och den goda fruns förstånd stanna ett ögonblick vid detta citat.