Varifrån komma alla drömmar?
Jag reser i ett polarhav på en liten bogserbåt bland idel obekanta människor. Vi gå bland isberg som bli allt flera och större, av alltmera fantastiska former.
Vinden är alldeles stilla. Det gröna havet skvalpar sakta mot iskanterna när vi passera, eljest är allt tyst. Det förefaller mig som om dessa isberg skulle ha stått just så och just där i sekler. Plötsligt passera vi en infrusen brigg av ålderdomlig form. Den har endast förmasten kvar med trasiga stag och vanter och utan andra rår än bramrån, från vilkens nockar de båda brassarna hänga orörliga ned. Från jäckstaget hänger en lika orörlig åldergulnad trasa av seglet.
Passagen mellan isbergen blir allt smalare och jag säger till mannen vid ratten: — Här börjar bli trångt — — —
— Vi äro framme nu, svarar han, och i detsamma komma vi in i en liten isfri hamn och lägga till vid en kaj, vars krön ligger alldeles i jämnhöjd med vattnet. Jag stiger i land — och bogserbåten försvinner i samma ögonblick.
Men jag förvånar mig icke över något. Framför mig, ett stycke in på kajen, ligger ett kolossalt vitt palats med slät fasad utan prydnader. Jag går in genom en väldig fyrkantig portöppning, över en ofantlig slottsgård, vilken liksom kajen är täckt med ett tunt lager snö som tyckes ha legat där alltid, genom en liknande portöppning ut på ett torg som är fullt av ryttarstatyer i täta ordnade leder. Tunn snö ligger överallt.
Jag känner en underlig beklämning, en oändligt trist känsla framför dessa ryttarstatyer, ty fastän orörliga, tyckas de mig äga ett visst bundet liv, ett medvetet avvaktande av något som klämmer ihop mitt hjärta, utan att jag vet vad det gäller.
Medan jag betraktar statyerna och känner detta, börjar en sval, fuktig vind blåsa över torget. Den känns på mitt ansikte med den egendomliga kyla den får, då man känner den i lä bakom en skog. Det rasslar sakta bland de hundratals statyerna. Men allt detta bara några ögonblick. Så blir det stilla igen.
Jag går åt höger förbi statyerna. Nu observerar jag, att torget på tre sidor är omgivet av isberg. Bakom slottshörnet ser jag en oändlig snövidd.
I detsamma bryter ett knippe solstrålar genom en rämna i det jämngrå molntäcket och lyser på snön med en glans så vacker, att jag aldrig kunnat föreställa mig något liknande. Endast på en liten fläck, skarpt begränsad av den nu violetta oändliga snövidden.
Jag tänker: — Att måla, att måla! — — men jag har ju intet att måla med.
I samma ögonblick far genom min hjärna: — Det där är inte ljuset! Det är skuggan av solen!
Då hör jag någon ropa mitt namn ur hopen av statyer bakom mig.
Jag vänder mig om och rösten höres igen, och den är som ekot av en tystnad. Ekot av en tystnad!
Jag går utefter statyraden. Hade jag icke märkt förut, att alla dessa kroppar och ansikten voro så ohyggligt utmärglade? Nu rasslar det igen bland dem och knakar som av trä, och jag ser, att det fladdrar gulnade trasor från ett ben här, en arm där, medan snöflingor från deras hjässor och skuldror yra mig i ansiktet.
Så hör jag mitt namn igen.
— Vem ropar? frågar jag.
Och från postamentet till en staty lösgör sig en kvinnoskepnad, höljd i trasor och med ett stelnat leende skulpterat i ett ansikte av något gult, hårt, vittrande. Hon slår armarna om mig och kysser mig. Iskyla tränger genom hela min kropp och jag tänker: — Nu dör jag — och vaknar — och fryser, ty en filt hade glidit ned på golvet och vinden dragit sig åt nordan under natten.