Bannlyst

MORGONEN.

Hon gick ut i det motliggande rummet och såg, att skärsliparen var borta. Det var ett bekymmer mindre. Hon var utvilad nu och tyckte mycket bättre om att vandra till fots än att åka i hans släde. Hon skulle nu bara fråga sig fram till en by, där hon kunde få en ordentlig skjuts. Närmaste järnvägsstation kunde inte vara långt borta, och innan kvällen skulle hon vara i Göteborg.

Hon knöt den svarta duken om huvudet, trängde på sig Lotta Hedmans kappa, fattade sin väska och ville gå.

Innan hon lämnade rummet, öppnade hon emellertid väskan för att se efter, att pengarna och det andra låg kvar där. Strax därpå ropade hon till av förfäran. Hennes sju hundra kronor voro borta.

Hon kände efter i kappfickan och i klänningen. Pengarna funnos inte.

Hon förstod genast, att de måste vara stulna. Skärsliparen hade tagit dem ur väskan, medan den hade legat kvar i släden.

Hon måste sätta sig ner för att inte falla. Detta var ett fruktansvärt slag. Nu kunde hon inte fara till Amerika. Alla vägar voro stängda. Å, Herre Gud!

Hon lutade huvudet mot bordet och försökte tänka. Ja, hon hade talat om för reskamraten i går, att hon hade pengar. Kanske att han under hela dagen inte hade tänkt på annat än att stjäla dem från henne. Mittunder trötthet och utmattning hade han hållit fast vid sin föresats.

Och nu hade han på samma gång gjort livet omöjligt för henne.

»Det är en hård värld att ge sig ut i för den, som är fattig och ensam,» sade hon. »En hård värld.»

Det var inte egentligen ånger, som kom över henne. Det var insikten om den fullkomliga omöjligheten att vidare fullfölja sitt företag.

»Jag skulle ju kunna ge mig ut som en tiggerska på landsvägen,» tänkte hon. »Men vad skulle det tjäna till? Jag drog inte från mitt hem för att bli en äventyrerska.»

Lika omöjligt föreföll det henne att gå tillbaka hem. Skulle hon erkänna för sin man, att hon hade gett sig ut för död för att slippa bort från honom? Det var omöjligt, det var inte att tänka på.

Hon visste, att hon för närvarande befann sig hos goda människor. Skulle hon be dem om hjälp? Det var alltjämt samma historia. Det var att erkänna sitt bedrägeri och sin skam. Och dessa rättrådiga människor skulle anse sig tvungna att genast låta mannen veta, att hon levde.

»Det var inte någon synvilla i går,» tänkte hon. »Det var döden, som satt bredvid mig på slädkanten. Han ger inte den fri, som har överlämnat sig i hans våld.»

»Men han är inte någon hård herre,» fortfor hon i sin oroliga tankegång. »Han lossade banden, som höll mig fästad vid det jordiska, på ett mycket milt sätt. Varför skulle jag inte anförtro mig åt honom?»

Hon satt i alla fall kvar vid bordet i väl en timmes tid. Hon sökte arbeta sig in i dödstanken.

»Gud skall ha barmhärtighet med mig,» sade hon. »Han vet allt. Han vet, att jag inte ville skada någon. Han vet också, att detta är den enda utväg, som återstår mig.»

I detta ögonblick kom någon in i rummet, men hon satt kvar utan att röra sig. Det var henne så fullkomligt likgiltigt vem som nu såg henne. Hennes beslut var fattat, och hon visste vilken våg hon hade att gå.

Hon låg ännu framåtböjd över bordet med ansiktet i händerna och kunde inte se den inträdande. På stegen hörde hon emellertid, att det var en man och inte en gammal, utan en ung.

»Det är Sven Elversson själv,» tänkte hon.

Hon hörde, att han först närmade sig henne, men sedan drog sig tillbaka. Han gick fram till spisen, gjorde upp eld och kom så på nytt fram till bordet, där hon satt.

»Att det ska vara så svårt för dig, Rut!» sade han. »Får jag inte skicka ett par av barnen till dig? Finns det ingenting här, som du kan tycka om att vända tillbaka till?»

När han sade detta, lyfte hon upp ansiktet från bordet och såg honom rätt in i ögonen med en stel och förtvivlad blick.

»Jag är inte den, som ni tar mig för,» sade hon. »Jag är Sigrun Rhånge, som är gift med kyrkoherden i Algeröd.»

Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han hade så väl vant sig vid att visa samma lugn, vad för nyheter man än bragte honom, att han inte en gång gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans förvirring var dock mycket stor, och detta visade sig på så sätt, att han började tänka högt.

»Sigrun Rhånge är död,» sade han. »Hon dog natten till i går. Då jag fick höra, att hon var död, reste jag till Algeröd för att få se henne än en gång, men det var för sent. Hon var redan nerlagd i kista och nersatt i graven.»

Hon satt och stirrade på honom. Det var en högtidlig sorgsenhet över hans ord, som nästan rörde henne. Hon var övertygad om att han inte hade en aning om att han hade talat högt.

»Ja, om det vore så väl!» sade hon som svar på hans tanke. »Om Sigrun Rhånge verkligen vore död och nersatt i graven!»

»Sigrun Rhånge är död,» upprepade han lågt och entonigt, ur stånd att kunna finna sig till rätta. »Henne får jag aldrig mer se på denna jord.»

»Ja,» medgav hon. »Det kan man visst säga. Sigrun Rhånge är död. Men jag, olyckliga stackare, jag lever.»

Något inom honom, som uppfattade det rätta förhållandet snabbare än förnuftet, hade emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse. Han fick färg på kinderna, och hans ögon började glittra.

Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behöll den i sin. Den andra handen for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga sig om att det var en levande han hade att göra med.

»Ni lever!» sade han, och rösten steg som ett jubelskrik för att genast sjunka ner dämpad och mild. »Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna förstå detta?»

Det var mycket i hans beteende, som förvånade henne. Men på samma gång ingav det henne en smula mod. Hon var då åtminstone inte kommen till någon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet.

»Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morgse,» sade hon med skälvande röst. »Och jag har alltid hört mycke gott om er. Vill ni hjälpa mig? Jag är i den största nöd, som en människa kan råka i.»

Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var så förtvivlad, i så utomordentligt stort behov av hjälp, att hon kastade sig ner på knä framför honom.

Han hjälpte inte upp henne genast. I stället lade han en hand på vardera skuldran och lutade sig ner över henne, så att hans ansikte kom alldeles inpå henne.

»Ni hjälpte en gång mig, ni, då jag befann mig i min djupaste nöd. Tror ni, att jag inte skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen sinom tusen gånger, om det stode i min förmåga?»

Men efter detta utbrott blev han plötsligen alldeles stilla. Han lämnade henne, tog en stol och drog den fram till bordet.

»Vill ni inte tala om för mig hur allt har gått till?»

Hon stod upprätt bredvid honom och började dröjande:

»Det är så mycke att tala om. Jag vet inte var jag skall börja.» Hon höll på att sjunka ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. »Vi har just inte varit lyckliga, min man och jag, i vårt äktenskap,» lade hon till.

Han tycktes inte alls märka, att hon stod, medan han satt, men däremot förstod han, att hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin berättelse.

»Min hustru var inte heller lycklig,» sade han.

Han stödde armbågen mot bordet och lutade sig fram, så att han med handen kunde skymma bort ögonen.

Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne att fortsätta.

»Folk har väl talat om oss,» sade hon. »Om ni i går var i Algeröd, så hörde ni kanske historien om inackorderingen...»

»Å ja,» sade han, »jag hörde den och mer till, men det var ingen illvilja i talet. Jag såg bara sorg, bara sorg.»

Han sade det nästan snyftande. Han kände den häftiga smärtan på nytt. Det vållade honom en obeskrivlig pina att tala till henne på detta sätt, då det enda han önskade var att lägga ner sitt huvud i hennes knä och berätta om den sorg, som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom om det lidande han hade känt denna morgon, då föräldrarna hade underrättat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, då hans hjärta bara begärde att få sörja över en annan.

»Det var ingen, som tvivlade på att jag var död?» sade Sigrun.

»Nej,» sade han, »ingen tvivlade på att det var ni, som hade dött i smittkoppor.»

Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm.

»Ni vet inte vem det är, som är död. Det måste vara...»

Han blev stående med öppen mun och vågade inte fortsätta.

»Är det min hustru?» frågade han.

»Ja,» sade hon, »jag tror... det måste vara er hustru.»

Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag över golvet.

Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en stol. »Döden,» tänkte hon, »döden vill inte låta mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda var Sven Elverssons hustru, då jag bad honom hjälpa mig.»

Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk. Den besynnerliga, sovande dödsstämningen kom på nytt och sänkte sig över henne.

Men om bara några sekunder satt han åter vid bordet i samma ställning som förut.

»Nu ska ni tala om allting för mig!»

Hon lydde. Han fick veta allt, som hade hänt från den stunden, då den döda hade kommit in i brygghuset, till nu, då Sigrun satt här i luffarstugan på Hånger.

Han hörde på med hela sin själ, och han greps av sorg över den förtvivlade handling, som hon hade begått, och över allt elände, som hon hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon, att hon, sådan hon nu en gång var, hade stängt alla livets vägar för sig. Att hon, om hon ville stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till ständig oro, ständig ängslan, ständig ånger, ständig skamkänsla.

Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjälpa, att något jublade inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma. — »Hon lever i alla fall, och hon är kommen till dig. Hon sitter bredvid dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?»

Sigrun hade slutat tala för längesedan, och Sven Elversson satt tyst och eftersinnade vad han skulle säga, och vad som skulle göras. Under det att han teg, kände hon tydligt, att en sådan man som han ingenting annat kunde göra än sända henne tillbaka till sin man. — »Den mannen kan inte lockas att begå någon tadelvärd handling,» tänkte hon.

»Detta allt har varit onödigt,» sade hon till sig själv. »Det tjänar ingenting till. Döden ämnar inte ge mig fri.»

Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och hon sökte inte inverka på Sven Elversson genom att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit.

»Det var så mycket, detta,» sade han och blev själv förvånad över att höra hur han nu talade till Sigrun i samma ton som till sina andra skyddslingar. »Men det, som jag genast har klart för mig, det är, att ni inte får gå omkring i världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna här på Hånger nu för det första.»

Hon såg upp till honom. Det var så enkelt. Det hade hon inte tänkt på. Det var några dagars uppskov. Dödstanken vek undan.

»Jag har bara min far och mor hos mig,» fortfor han, »och jag tror inte, att de är mycke rädda för smitta. Jo, det var sant, vi har också några främmande barn boende här. Dem får jag lov att föra ner till bygden. Och det här hotellet får vi stänga för någon tid. Ni får lov att flytta in i stora byggningen och bo i ett av våra gästrum.»

»Och sedan då?» sade hon med nästan sträv ton.

Han böjde ner huvudet och försökte tänka. Eftersom han älskade henne, så läste han i hennes tankar och visste, att på hans svar berodde liv eller död för henne.

Han hade inte kraft att säga annat än detta:

»Det får stå i Guds hand.»

»Jag kan inte driva henne till förtvivlan,» tänkte han, »men hennes egen håg kan bli förvandlad. Kärleken till mannen kan vakna på nytt. Jag är säker på att det ska gå så, allt ska bli bra.»

Hon förstod, att hon bara hade fått ett uppskov, men i alla fall drog hon en lättnadens suck.

»Se, jag tänker så här,» sade han. »Det är inte bra att ljuga och fördölja något. Det är det ju inte. Men inte heller går det an att alldeles pina ihjäl en människa. Nej, det gör det inte. Men hjärtat kan förändra sig. Eller, rättare sagt, det kan bli sig likt igen. Då går det av sig självt, det, som nu är svart. Kan jag inte få tro det?»

Hon skakade häftigt på huvudet, men sade ingenting. — »Åjo, vi säger så,» sade han, »vi säger så. Och nu får jag väl tillåtelse att tala om alltsammans för far och mor? De är inte sådana, att de pratar om mer, än de har lov till. Och så ska vi inte ta det här alldeles för sorgligt och tungt. Vi ska tänka, att alltsammans kan ställas till rätta igen.»

Det föreföll henne, som om han skulle sitta och jollra med henne. Hans sätt skulle ha retat henne en annan dag, men nu var det obeskrivligt lugnande och välgörande. Hon hade det intrycket, att den mannen hade övertagit alla hennes bekymmer och all hennes olycka och nu har dem i hennes ställe.

TREDJE DELEN

I SORG.

Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro så ohjälpligt små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt bröst, och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i Algeröd.

Och dessa två hade till en början varit en smula ängsliga för den mörka och dystra värden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men när gamla prostinnan kom till Algeröd, var all deras ängslan övervunnen. Det blev en stor överraskning för henne. I stället för att komma till ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad, kom hon till ett, som var fullt av skratt och skämt och lustighet.

Och det blev en lång eftermiddag för henne. Hon trodde, att hon skulle mista tålamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern för sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte nog förundra sig över mågen, att han stod ut med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på det högsta skulle ha förargat och upprört honom, om han hade varit som förr.

Men han var inte som förr, det märktes på allting. Han hade blivit en helt annan man.

Han hade fått något högt och gällt i tal och i skratt och en så besynnerlig lust att skryta inför svärmodern med sin egen förträfflighet.

Förr fanns alltid mycken värdighet och mycket allvar i hans uppträdande. Man kunde inte vara två minuter i sällskap med honom utan att märka, att han var präst, men nu var den goda hållningen borta. Förr tycktes han vänta, att folk av sig själva borde förstå, att han var en framstående och begåvad man. Nu ansåg han sig tvungen att tala om det själv.

Han berättade om hur märkvärdig han hade varit i skolan, hur fort det hade gått för honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade utfört och verkat i sina församlingar, berättade och berättade och kunde aldrig komma till punkt.

Och de två flickorna slogo ihop händerna och visade tydligt hur de beundrade honom.

Det var, som tyckte han om, att svärmodern såg, att de lågo för hans fötter, och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en, som har gått igenom ett svårt misslyckande, och som på allt sätt måste söka efter upprättelse.

Han var inte på något vis artig eller förekommande emot de båda unga, och det ljöd förakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han ville inte vara ifrån dem. Han talade om att han hade arbete, som låg och väntade på honom, men han skilde sig inte frän sällskapet. Prostinnan hade till en början varit bedrövad, därför att hon hade trott sig se, att svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under aftonens lopp greps hon av en helt annan farhåga. Hon började tro, att han sörjde hustrun så, att han höll på att gå under.

När det äntligen var så långt lidet, att hon kunde säga godnatt och gå och lägga sig, för hon skulle stanna över natten, så kunde hon inte låta bli att säga ett par ord till kyrkoherden om att hon förstod, att han snart torde komma att gifta om sig, men hon förmanade honom, att han skulle se sig väl före och inte nöja sig med den första bästa.

Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom in i hans rum.

Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och sådant, som hade tillkommit efter giftermålet.

Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes böcker stodo främst på bokhyllan.

Det var en bok, som prostinnan väl kände igen, en liten andaktsbok, som dottern hade fått, då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid sängen.

»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden, »i den och i ingen annan.»

Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt ansikte.

»De här tyckte hon om,» sade han. »Och det är ingen annan hand än min, som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.»

Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och låg gömd innerst i en låda, såsom skulle den vara en dyrbar skatt.

»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här?» sade han.

Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom.

»Den får ligga på det där bordet,» sade han, »därför att Sigrun själv har lagt den där. Men jag har en annan duk, som jag lägger över den, när det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte är urblekt?»

Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom, och på den satt nederst en frans, som hade lossnat på ett par ställen. Han hade försökt att laga det själv och hade sytt med grov tråd och stora styng. Han visade prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro någon annan med arbetet.

Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp på rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov till, men han vred och rände på dynan flera gånger, innan han lämnade den ifrån sig.

Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns två släta ringar och en annan ring och ett par små guldsmycken, hade han lagt i en liten gul skinnpåse.

»Den här bär jag om dagen i västfickan,» sade han, »och om natten ligger den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag eller natt.»

Och prostinnan blev rörd till stort medlidande. Hon såg, att sorgen slet i honom och höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod, att han stred emot, när han var bland människor, och ville vara som förr, men att han inte kunde, och att det var därför, som det kom så falska toner ur instrumentet.

Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig.

»Kom hit och sätt dig bredvid mig,» sade hon med moderlig och mild röst, »och låt mig höra hur det är med dig!»

Då bröt han ut i våldsam gråt.

»Å, jag vet inte,» sade han, »jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag kan inte finna mig till rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig.

»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men jag har ingen känsla av att hon är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför att hon var rädd för mig.

»Jag har inte kunnat göra henne lycklig, men det var bara det felet, att jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde in henne. Och nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne lida. Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig under denna korta jordevandringen?

»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog, därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna kvar hos mig.»

Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av det han sade förvånade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas av ånger och samvetskval.

BREV FRÅN HÅNGER.

Hon undvek att vara med människor, mer än som var alldeles nödvändigt, och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom.

Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes ögon hade farit runt i huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna hade det gått, som det kunnat.

När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat dem stränga ord ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser.

De hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin tjänst.

Denna dag tänkte han för sig själv, då han såg hennes förändring: »Nu ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som kommer ihåg Sigrun i detta hem.»

Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade mycket att säga honom.

Och till hans stora förvåning, för han var till allra yttersta grad högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta honom en saga.

»Det fanns en gång en gård,» sade hon, »där det bodde ett hederligt bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och bondhustrun hade en gång varit inne i deras stenstuga för att hjälpa jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem många gånger, både när de stal, och när de satte ut fällor för människor och boskap, så att de skulle komma till skada.

»Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte ihåg sig, utan hon hälsade på honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och skakade hand med honom. 'Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har köpt.' — 'Ja,' sa jätten, 'och billigt är det med. Det var två bönder, som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så gick jag min väg med tygpacken.'

»Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa jätten plötsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?' — 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i ögat sist, då jag var inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' — 'Ånej då! I vilket av ögona?' — 'I det vänstra,' sa bondhustrun, och med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte ett spår av det. Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt.

»Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades,» sade Lotta med hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut mitt seende öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har ingen framgång och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag är hemlös och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig, arbeterska.»

Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde på, och när Lotta höll upp ett ögonblick för att hämta andan, sade han utan att visa spår av vrede:

»Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit hit till mig i dag bara för att tala om detta gamla.»

»Nej,» sade Lotta, »men jag ville påminna kyrkoherden om detta, därför att jag har begått en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara bra ibland att veta, att man har gammal skuld att begära avdrag för. Det blir ändå stort behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.»

Mannen framför henne skakade på huvudet.

»Jag förstår inte vart Lotta vill komma.»

Men Lotta svarade utan minsta förvirring:

»Jag vet själv vad jag har att tala om, och det är ingen lätt bekännelse, som jag har framför mig, men innan jag kommer så långt, är det en sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.»

»Jag är inte den, som har sprungit med något skvaller,» sade hon, »och till Sigrun har jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag vet, att det finns en gård, som heter Hånger. Och jag har hört hela historien om prästen, som blev mördad, och om grindstolpen och om den gamla i källarkammarn och om förbannelsen, som vilar över Hångerkarlarna. Och jag tänker mig, att den, som vet med sig, att han är kommen av en stark och vild släkt, som alltid har varit svår att tas med, och som dessutom vet vad det är för en död, som väntar honom, jag tänker mig, att den mannen har undrat ibland om han gjorde rätt, när han tog sig en hustru, som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting förstod av det mörka, som fanns inom honom.»

»Lotta Hedman!»

Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han bara tillropade Lotta en varning att inte gå för långt.

»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta. »För jag säger inte detta som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er vågskål, för att det skall väga jämnt.

»Och nu har jag inte annat att göra än att tala om hur det var, när Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det har löst mig ur min förnedring och lyft mig upp ur lögnen, så att jag åter kan se människor i ansiktet.»

Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföllo de inte kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse att meddela honom underrättelsen.

Och så började Lotta berätta.

Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett stort oväder. Moln drogo upp från alla håll. En fruktansvärd köld och ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få fram orden.

Utan all omständlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera underrättelser från Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hånger hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men ganska långvarigt.

Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag, och vad hon då hade upplevat, det hade skrämt henne så, att ingenting hade kunnat förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut i det främmande.

Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville vända om hem, de blevo i det närmaste osagda.

Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade erhållit, och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det stod skrivet dessa få rader:

»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om allt för honom. Och bed honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig värd att än en gång bli hans hustru!»

Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden. Han slet upp det och möttes av det enda ordet:

»Förlåtelse!»

Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert, sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda dans.

»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar henne i morgon,» sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en skolexamen.»

Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste kyrkoherden bort ensam. Han skulle göra en lång färd till ett avlägset skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg, vek han inte av på vägen, som ledde till skolhuset. Han for österut, upp mot Dalslandsgränsen, i riktning mot Hånger.

HÅNGERJÄTTARNA.

Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen med utsikt över ett landskap, där man såg tio långa åsar, tio höga bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio gårdar.

För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till barndomsåren, då han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut, att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle den lyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en helig Guds man.

Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.

Då han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart lynne och en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den, som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle självmordstankarna vika till sidan. — »Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhånge från Hånger kan få dö på samma sätt som andra människor,» hade han stundom tänkt. »Och på det sättet kanske det i alla fall blir jag, som gör slut på den gamla vidskepelsen.»

Han hade också lyckats att motstå alla ungdomsfrestelser och att föra sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.

Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför, att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar. — »Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte han i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi får lov att utvandra.»

Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började syssla med den gamla märkvärdiga gården.

Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft mycket annat än mord och straffdomar att tala om.

Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade. I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande okänt språk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jätte och en bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad, deras mod och slughet, deras besynnerligheter och oböjliga lynnen samt framför allt den lycka, som följde dem i att förvärva gods och egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig.

Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldste brodern hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar.

Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat. Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad och ryktbar ätt.

När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var av en vildmanssläkt.

Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt hade hållit sig själv i tukt!

Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i rörelse.

Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur svårt detta lidande hade varit i sig självt, det var dock än bittrare att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan tvingande skäl. Nej, det bittraste och det värsta var, att hon hade förnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att hon till sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson, en man, som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra skammen fullkomlig.

»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte han. »Hon en död och han en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor.»

Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på fädernegården.

På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka havsvinden, vass och bitande. — »Det är bra kallt här uppe,» tänkte han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här kväll.»

Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna.

Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen.

En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen.

Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte vid tanken på den bisarra scenen. Det hade roat honom fordomdags att tänka sig in i den. Han hade dock aldrig trott, att sådant kunde vara sant, utan hållit det för påhitt och dikt.

Den där hästkarlen hade en gång haft en tvist med sin hustru. — »Man ska väl ibland använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka,» hade hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och satt upp henne att rida grensle på takbjälken. — »Nu har min styrka satt upp dig där,» sade mannen. »Försök nu om ditt vett kan hjälpa dig ner igen!»

Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara gift med en av de gamla Hångerjättarna. De hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa. Övermåttan dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna hade de varit, men dessutom utrustade med en grov skämtsamhet, som nog kunde bli mer prövande än mycket annat.

Det var en av dem, som hade haft den idén, att han skulle äga allting i par. Det gick inte an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma på en stuga, det måste vara två eller fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga, utan två eller fyra. Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hållit på att förstöra hela Hånger med ombyggnader och förändringar.

I lagården skulle han ha lika många tjurar som kor, och av sin hustru hade han fordrat, att hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och om hon inte gjorde honom till lags, så var han inte att leka med.

Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid så roligt att vara matmor på Hånger.

Det var en av dem, som ständigt sjöng. Han kom sjungande till kyrkan, for sjungande därifrån, sjöng fram sina svar, då någon tilltalade honom, sjöng, både då han lade sig och då han steg upp.

Men trots sitt sjungande hade han varit en orättrådig och hård man, och med honom var det olyckan hände. Han hade försökt narra sin brors änka i en arvsfråga, men hans egen hustru hade upptäckt bedrägeriet och bett deras präst, att han skulle komma till Hånger, för att få tala om saken för honom. Men husbonden på Hånger hade trott, att det var fråga om annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på hemvägen och slagit ihjäl honom.

Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit så roligt att vara gift med en av de gamla Hångerkarlarna.

Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett sig ut för död för att bli befriad från sin olycka.

Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt gripa till ett så förtvivlat medel.

Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom, endast och uteslutande honom.

Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit svårare att uppfylla än någonsin något av de gamles vansinniga krav? Kan en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara hennes kärlek, utan allt annat hos henne.

Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck.

Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka, det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat dela.

Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut sig i samma ögonblick, som trycket hade lättat.

»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det är hennes uppgift. Det är detta jag borde ha förstått.»

Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och kärlekslös.

Han välvde tanken fram och tillbaka. — »Ja visst,» tänkte han, »det är därför vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som låg i hennes natur.»

Men så med ens var hela pinan där igen. — »Denne Sven Elversson, han passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk. Det är därför, som hon stannar hos honom.»

Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. — »Sigrun känner till vad han har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon kan inte älska honom.»

Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne?

Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i luften över den öde vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ såsom svalt sommarregn.

»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?» sade tanken.

Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände.

Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och svalkande mitt i vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom. Den var som en stillande dryck under en svår feber.

Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.

Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet på sin sida.

Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva, innan han avgav en fällande dom.

GRINDSTOLPEN.

Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt fint och lätt och vekt tecknat landskap, där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu i solnedgångens stund prydde sig med alla tänkbara färger, där en höjd låg ljust vit och en hotande mörk, där en sjö låg som en blank stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte sig med guldglans.

Det var omöjligt att tänka sig, att människor, som under ett helt liv hade haft en sådan tavla framför sig, skulle förbli hårda och råa vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade på att vinna makt och gods. Här i den omgivande skönheten trodde han sig finna förklaringen till det glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha utmärkt förfäderna.

Han satt en rundlig tid och såg på allt detta, men till sist hoppade han dock ur åkdonet och körde det in i den omgivande skogen. Här band han hästen vid en trädstam, lade för den foder och begav sig sedan rätt sakta och betänksamt ner mot gården.

När han hade hunnit så långt, att han kunde se in mellan byggnaderna, märkte han, att en man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor om ett trädgårdsbord. Mannen läste högt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade ännu inte märkt honom.

Han stannade, gjorde en omväg bakom ett av de små husen och närmade sig dem från annat håll. Strax nedanför platsen, där mannen och kvinnan sutto, växte en tät och hög granhäck. Han gick fram under denna, osedd och med smygande steg. Då han hade hunnit så långt, att han fullkomligt tydligt hörde den läsandes röst, lade han sig sakta ner på marken och böjde varligen undan några grenar i häcken, så att han kunde se så mycket, som han önskade.

Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville lyssna. »Sigruns och min hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som helst.»

Till en början hade han dock ingenting annat att lyssna till än en liten dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin hustru. Men då han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död, och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung, där han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det fattiga hemmet.

Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun.

Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra böjningen på nacken; varje rörelse av handen och armen under arbetet var honom välbekant.

»Hon lever!» sade han för sig själv och knäppte sina händer. »Det är verkligen sant, att hon lever.»

Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma tillbaka till honom.

Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors sällskap bara för att håna dem, därför att de inte voro som hon, den enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.

På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa den?

Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs ljudet av den läsandes röst.

I den första hänförelsen var det nära, att han hade rest sig och skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand på sig. »Nej,» tänkte han. »Det får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. För vår lyckas skull måste jag förbli, där jag är.»

»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun, då Sven Elversson hade slutat dikten. »Jag har något att tala om för er.»

Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom granrishäcken, full av livets klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen.

Sven Elversson lyfte huvudet från boken och vände sig emot henne. Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han har huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga, obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna ödmjukheten, som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom.

»Ja, egentligen är det synd, att en sådan här kväll sitta nerböjd över en bok,» sade Sven Elversson. »Det är bättre att språka.»

Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och först då detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst:

»Det är gjort nu, herr Elversson.»

»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är ert arbete redan färdigt?»

»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag har vistats under ert tak, det är nu gjort.»

»Har ni — — —»

Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen.

Men Sigruns röst svarade honom fast och klar utan en darrning:

»Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting för Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han hit och hämtar mig.»

»Kommer han hit?» sade Sven Elversson. Hans röst var inte fast och klar. Den var svag och bortdöende.

»Ja,» sade hon, »jag har bett honom komma hit till Hånger. Jag skall säga er varför sedan. Nu vill jag för det första höra, om ni är glad.»

Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans ögon. Han sjönk ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med full tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert blickande ögonen vändes mot jorden. Armarna sjönko slappt ner utmed kroppssidorna och när han nu besvarade Sigruns fråga, skedde det med den gamla, pinsamma ödmjukheten.

»Visst är jag glad, fru Rhånge,» sade han. »Men det är alltför vänligt av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller, rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan den första upphetsningen hade lagt sig, har inte en dag gått, utan att ni har ångrat er och längtat hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för er mans vrede och för världens hårda dom, och att jag har försökt inge er mod att trotsa allt sådant. Det är det enda, som jag har att berömma mig av.»

Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte bara med öronen, utan med hela sin själ. — »Vad är sant, och vad är falskt härvidlag?» undrade han. »Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!»

Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten smula höjde på axlarna.

»Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte behövt hjälpa mig med.»

»Det är så gott att minnas, att det förhåller sig så,» hördes Sven Elverssons milda stämma. »Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni hade begått mot er man. Det var otänkbart, att ni kunde vilja döma den, som älskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så övertygad, så fullt och fast övertygad, att ni skulle ha tagit detta steg redan för månader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte förrän nu ägt tillräckliga krafter för att möta uppseendet och de onda tungorna. Och jag är den siste att klandra er för att ni har dröjt. Jag vet vad det vill säga att vara en av sina likar förkastad och utstött.»

Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en smula gäckeri i tonen, då hon svarade:

»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig till att vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över all gräns,» fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne har jag sökt lära mig hur man skall älska.»

Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte.

»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet. »Vi höll mycke av henne, medan hon levde här ibland oss.»

»Mor Thala har berättat mig en del om henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha kommit ut till er på Grimön dagen efter det att skolhuset brände. Hon ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.»

Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.

»Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful. Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade er, för mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig har snäst av någon annan. — 'Om jag komme och frågade er om ni ville bli min hustru,' sa ni till henne rätt hånfullt, 'så finge jag nog se hur högt ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i ansiktet och reste sig genast. — 'Ni säger det där till mig på skämt och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' — Då hon hade sagt detta, så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon var en god och högsinnad kvinna.»

»Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad,» sade Sven Elversson. »Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville gifta sig med en sådan som jag.»

»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun, »att det var hon, som rådde er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver. Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte, och skötte om dem, tills det lyckades er att finna någon anställning för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?»

»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att hon försökte älska mig. Hon stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.»

»Det var inte så, inte alls så,» sade Sigrun hastigt. »Hon följde inte med honom fördenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns en poesisamling, som alltid ligger på ert bord. Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men aldrig mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen Bjarni Thorarensen.»

Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för hjärtat. — »Vart vill ni komma?» sade han, och det låg nästan något hotande i tonen.

Sigrun lyfte handen. — »Jag vill tala med er om er hustru,» sade hon. »I morgon ska jag vara borta,» tillade hon blidkande.

Han satte sig ner, tålig och undergiven, än en gång. Men hans ögon hade förlorat sin vänliga glans. De blickade på Sigrun allvarliga och stränga.

Mannen, som lyssnade, böjde sig framåt i högsta spänning. Han kände ju igen Sigruns röst, men det var mycket i hennes väsen, som föreföll honom främmande. Det fanns nu hos henne något av lugn självmedvetenhet, av fullmogen kvinna, som hon inte hade ägt förut. — »Det är mycket hon har gått igenom, sedan jag sist såg henne,» tänkte han. »Hon har aldrig förr haft sådan makt att behärska den hon talar med. Nu kan ingen stå emot henne.»

»Låt oss säga,» fortfor Sigrun, »att er hustru förra hösten märkte tydligare än någonsin förut, att ni inte älskade henne! Kanske läste ni den där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men så, att ni inte skulle behöva tro, att hon gick av kärlek, för att göra livet lättare för er. Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag har talat med er mor om detta, och hon är alldeles av min mening. Och sliparn sa mig detsamma. — 'Hon kom till mig, därför att Sven Elversson inte tyckte om henne,' sa han.»

Sven Elversson höjde händerna avvärjande.

»Varför ska jag höra detta?» sade han. »Hur kan ni tro, att jag ska erfara någon lycka av att få veta detta?»

»Jo,» sade hon, »det är alltid gott att veta, att man har varit högt älskad av en god människa. Det är gott att inte behöva misstänka henne för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon var skapad av samma ämne som den hemvändande krigarn, som vi nyss läste om. Det är hon, ser ni,» fortsatte Sigrun, »som har lärt mig hur man kan älska. Hur kärleken kan övergå allt förstånd, hur den kan fylla ens själ till den grad, att den låter sin egen kropp förintas.»

Hon steg upp och ställde sig bakom Sven Elverssons stol. Härvid kom hon att vända sig så, att hennes man såg hennes ansikte, och han nästan vek tillbaka för den överjordiska skönhet, som i denna stund stämplade de härliga dragen.

Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vänta på svar.

»Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt brukar läsa, herr Elversson, heter 'Sången till Sigrun'. Och om det var för namnets skull eller av något annat skäl: ett är visst, att er hustru trodde sig veta vem ni älskade.»

Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden och försäkringar, men Sigrun hejdade honom.

»Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå hur er hustru kunde älska i livet som i döden. Försök att tänka er henne som en själ, som bara är kärlek, som ända ned i de mest omedvetna djup bara är kärlek, och att denna själ beslutar att offra sig för den hon älskar! Att den ser medel och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig, att den bemäktigar sig en annan människas vilja, att den styr, leder, genomför, viskar tankar, dikterar tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.»

Sven Elversson skakade på huvudet. Han sade med sin mildaste röst, men fullkomligt avvisande:

»Det där är att tala Som Lotta Hedman.»

»Ja,» sade Sigrun, »jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag nekar ju inte, att det är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på de dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte har rätt? — Vad var det för en ledstjärna, som förde den döende just till mig? Och varifrån kom den tanken, som tog makten över mig? Ni vet hur rädd och ömtålig jag är. Det är sant, att jag låg och tänkte på att rymma, men varför skulle jag göra det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar för mig. Men från det ögonblick, då er hustru låg död i min säng, såg jag ingen annan möjlighet, kunde inte tänka mig någon annan. Varför kunde inte heller Lotta Hedman göra motstånd? Varför kom sliparn, först då jag hade vandrat min väg? Varför var han så stilla och medgörlig den där dagen? Varför blev vi inte infångade? Varför blev mina pengar stulna? Varför blev ingenting upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några djupa planer. Varför allt detta, herr Elversson, om inte därför, att den kvinna, som älskade er, i sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat att föra till er den kvinna, som ni älskade?»

Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen av det under, som hon trodde sig ha trängt in i. Men i hennes röst fanns inte ett stänk av lidelse. Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det. Sigrun talade till mannen, som älskade henne, i full förvissning om att han förstod, att hon inte älskade honom.

Sven Elversson kände detsamma. Hans röst ljöd beslöjad av rörelse, men den slog inte över i lidelsens tonfall.

»Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni önskar det så! Men om den dödas själ har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna vara till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek skulle växa, likasåväl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att älska mig.»

»Ja,» sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hög inspiration, nästan som skulle hon ha talat med en innevånare från en annan värld, »naturligtvis visste hon detta. Och hon visste också, att om det inte hade funnits något hos er, som skyddade er för all kärlek utom hennes, så skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat här på Hånger. Men hon trodde kanske, att någon ljuvhet kunde vinnas för ert liv genom att ni fick lära mig hur ett liv skall levas. Inte sant, detta kunde också vara hennes mål? Efteråt, när ni blir gammal, när allt det brännande och brinnande är utkolnat, då kommer ni att tänka på denna vinter här på Hånger som på en lyckans tid.»

Han skakade nekande på huvudet.