Bannlyst

»Det är allt så gammalt och ingrott hos människorna det, som han har emot sig,» sade då Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra så lätt. En får vara glad, om en bara kan laga så, att det inte tar makten över honom själv.»

Ett par veckor därefter kommo båda bröderna hemseglande. De sågo nedslagna ut, då de trädde in i stugan på Grimön.

Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven några frågor, men modern ställde snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel.

»Vad i all världen står det nu på?» sade hon.

»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och vred ut, »det hjälper ju inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill bättra sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att fisket föres ordentligt, och att pengarna tas vara på, när de inte kan träda innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett gråtande kvinnfolk. Vad ska de ta sig till, när hustrurna säger till dem, att de hellre får bli sådana, som de var förut, än fortsätta att leva i sällskap med en, som har syndat som Sven. När de säger, att de känner sådan avsmak för Sven, att det också flyttas över på dem, som var dag är i sällskap med honom. När de inte bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar, klänningstyger, mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när de offrar allt detta för att slippa ifrån äcklet. När det är så, då måste ju männen be Sven ta sin hand från motorjakten Najaden och råda honom att stanna hemma på Grimön, där ingen råkar honom och ingen tar anstöt av honom.»

SKOLHUSET.

När mor Thala Elversson fick höra talas om anbudet, förklarade hon genast, att Joel inte mer fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete, och mannen sade inte precis emot henne. Men på samma gång blev han sittande och talade om hur kännbart det skulle bli för socknen med en främmande entreprenör. Han förklarade också, att han bra gärna hade velat vara med om att bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge hade fått hålla till godo med det gamla dragiga och mörka nästet, som nu användes till skolhus.

»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han till Thala. »Allt, vad de nu hittar på för att göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann ingenting om i vår ungdom.»

»Du är bra livad för det där bygget,» sade hustrun. »När allt kommer omkring, så har du kanske redan svarat ja.»

Gubben såg helt förlägen ut.

»Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte hade haft en vuxen son i huset,» sade han.

»Men du borde väl åtminstone först ha frågat honom,» sade hustrun och blev nu alldeles utom sig av förvåning över Joels företagsamhet. Sonen hade några dagar gått och sett så modfälld ut, att det föreföll omöjligt att förmå honom till något slags arbete.

»Jag tror inte, att Sven skulle ångra, om han komme att sätta sig in i byggnadsarbete,» sade Joel. »Det är gott att veta lite om timring och grundläggning för var och en, som ska bo på sin egen gård. Men vill han inte hjälpa mig, så får jag förstås ge återbud.»

»Då kan du så gärna göra det genast,» sade hustrun.

Hon undrade på att Joel ville förmå sonen att deltaga i ett bygge inne på självaste kyrkslätten. Där trodde hon att oviljan mot honom var större än på något annat håll.

Sonen var närvarande under samtalet, men hittills hade han tegat. Han förstod dock mycket väl vad fadern hade för avsikt med sitt förslag. Hans enda diktan och traktan tycktes vara att föra honom ut bland människor. Om hans misslyckande med Najaden hade han endast sagt, att Sven hade haft långt större framgång, än han hade förväntat, och berömt honom med sina vackraste ord. Sonen åter ville nu som förut ingenting annat än hålla sig undan i hemmet, men det föreföll honom, som skulle inte fadern komma att tillåta honom detta, förrän han hade fått se än en gång hur omöjligt det var för människor att glömma den avsmak, som följde med honom.

»Jag tycker inte, att far ska avsäga sig anbudet,» sade han. »Jag ska nog försöka hjälpa till, så gott jag kan.»

Joel blev fasligt belåten med detta svar, och redan samma dag tog han sonen med sig på en rundtur till virkeshandlare, timmermän, stenhuggare och grundläggare.

Nästan mot sin vilja blev Sven Elversson snart livligt intresserad av byggnadsarbetet, och fadern lät honom ta ledningen. Han fick både övervaka arbetet och bestämma på vad sätt huset skulle uppföras. Grimön ligger tämligen långt ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte vilja förspilla tid med att fara fram och åter, utan stannade inne på kyrkslätten, så länge som arbetet varade. Joel också tycktes snart tröttna på de evinnerliga segelfärderna in till Applum. Han stannade i flera veckor ute på Grimön och lät sonen sköta om bygget efter bästa förmåga.

När han någon gång for in till kyrkslätten, kom han alltid tillbaka storbelåten. Hustrun frågade efter varje ny resa med ängslan om det inte märktes något missnöje i Applum med att sonen fick sköta bygget, men han hade bara goda upplysningar att ge henne.

»I går råkade jag Israel Jönsson, som du vet är kommunalstämmans ordförande,» sade han, »och jag frågade honom vad han tänkte om skolhusbygget. — 'Jag vill nu inte neka, Joel,' sa han då, 'att vi har varit betänksamma här i Applum, därför att ni låter eran son stå för arbetet. Men nu tror jag, att både skolråd och kommunalnämnd och alla de myndigheter, som finns i socknen, ska väl akta sig för att driva Sven från arbetet. För när vi styrande ser, att han lägger granitsockel under huset i stället för vanlig stenfot, som det var föreskrivet i ritningen, eller när vi finner, att han är sådan, att han inte nöjer sig med att resa väggarna av plank, som arkitekten hade tänkt sig, utan sätter upp dem av timmer, så får väl lite var stoppa motviljan i fickan och låta förståndet regera.'»

Modern började nu ana, att Joel hade åtagit sig bygget endast och allenast för att ge sonen tillfälle att utmärka sig och skaffa sig vänner. Och nog var avsikten god, det medgav hon, men hon var nu mera misstrogen än förr och ville inte tro, att de skulle få framgång.

Nästa gång Joel kom tillbaka från arbetsplatsen, var hennes första fråga om Sven höll ut ännu, och om inte folk lät honom märka den motvilja, som han ingav.

»Jag vill inte säga vad jag själv tycker,» sade Joel, »för du skulle kanske inte lita på mitt omdöme, men du ska få höra ord för ord vad Gunnar Markusson, han, som bor tätt invid bygget, sa till mig i går eftermiddag, då vi råkades på arbetsplatsen:

»'Jag kan inte säga annat, Joel, än att det har varit lite oro i socknen, därför att Sven Elversson har kommit att stå för skolhusbygget,' sa han till mig. 'Men nu tror jag nog, att vi skattdragande i församlingen kommer att hålla våra känslor i styr, när det gäller en sådan välgörare som Sven. Nu håller han på att klä huset med spåntade bräder, fastän det var sagt, att det skulle duga med ohyvlade. Och han ämnar måla med oljefärg, fastän vanlig rödfärg är föreskriven. Han täcker taket med tegel, fastän arkitekten ansåg, att det kunde duga med papp. Han lägger stentrappsteg framför ingången, fastän det var föreskrivet cement. Han är sådan, den här sonen eran, att han inte kan nöja sig med mindre än fullgott arbete, och ändå lär han inte komma att begära mer för huset, än om han hade följt ritning och arbetsbeskrivning.'»

Mor Thala Elversson var mer än belåten att höra, att sonen skötte sig väl, men hon liksom kände på sig, att äcklet, som förföljde honom, inte skulle släppa taget så lätt.

Joel for nu inte in till bygget förrän i september. Han blev borta i flera dagar, och när han kom tillbaka, hade han sonen med sig och kunde berätta, att allt nu var färdigt. Huset var avsynat, och besiktningsmännen hade inte haft ord nog för sin belåtenhet.

Hustrun höll med dem om att allt detta var gott och väl. Hon tyckte, att sonen såg ut som en, som hade kommit lös ur ett fängelse, och förstod, att han nu trodde sig ha återvunnit en smula heder och anseende.

Hon ville inte heller störa hans glädje, men så fort hon blev ensam med Joel, frågade hon honom om det verkligen inte var någon i hela Applum, som hade låtit Sven känna, att han inte var god nog för att utföra ett sådant arbete.

»Ingen kan ju veta vad som rör sig i det fördolda,» sade Joel, »men jag ska i alla fall tala om för dig vad skollärarn sa till mig i går eftermiddag, när jag språkade med honom efter invigningen.

»'En kan ju aldrig lita på människors tacksamhet,' sa han. 'Men om jag vore far till de barnen, som ska få sin uppfostran i det här nya skolhuset, så skulle jag inte vilja visa en sur min mot byggmästarn. Sannerligen, när en ser hur väl han har inrättat skolsalen, hur vackra färger han har valt, så bra bänkar han har kostat på, så klart fönsterglas han har satt in, så blir en nästan häpen. Och när en ser alla anordningarna i slöjdsalen och i skolköket och ger akt på gymnastikapparater och på värmeledning och så mycke annat, som han har hittat på, måste en säga sig, att det är en sann barnens vän, som har byggt huset. Jag tror, att mången skulle vilja bli barn på nytt för att få sin lärdom i en skola, som är byggd av Sven Elversson.'»

Då mor Thala hörde detta, så kunde hon inte annat än vara nöjd, och hon gladde sig åt att all hennes oro hade varit onödig.

KULLARNA.

Sven Elversson väntade skjuts från samma håll, men det blev nu tydligt, att hans beställning inte hade kommit fram, och att ingen häst var utsänd för hans räkning. Skjutsbonden föreslog honom, att han skulle be kyrkoherden att få åka på kuskbocken, men detta förekom honom alltför påträngande, så att han avböjde förslaget.

Medan de ännu samtalade härom, kommo emellertid kyrkoherden och den unga frun ut från stationshuset.

Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som var några och trettio år, var av medelhöjd, kraftigt byggd med ett präktigt huvud. Han hade ett svart, krusigt helskägg, bred, vacker panna, väl utmejslade drag, frisk hy, vita tänder. En ung flicka kunde inte önska sig en man, mera i stånd att skydda och värna henne, arbeta för henne och ge henne en god ställning i världen. Hustrun åter var rent överraskande vacker. Sven Elversson kom att tänka på några stora engelska målares sköna kvinnotyp med lång, slank kropp, sluttande axlar, lutande huvud, rika hårmassor, som skönt beskuggade ansiktet, raka ögonbryn, fina kinder och en världsfrämmande, himlatrånande blick i de strålande ögonen.

Det föreföll Sven Elversson sällsamt, att då han en stund hade betraktat dessa båda människor, tycktes mannen så småningom förlora allt det tilldragande, som han förut hade sett hos honom. Hustruns fina och oerhört mjuka färger och skapnad gjorde, att han föreföll grov och tarvlig, nästan ful. Sven Elversson hoppades, att det inte var något gammalt agg, som han kunde hysa för kyrkoherden sedan den där gången i kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte var en passande man för den fina och bräckliga unga varelsen.

Sven Elversson drog sig genast undan från vagnen, då de två närmade sig, men han hörde hur skjutsbonden i hans ställe bad om en plats för honom på kuskbocken, och kyrkoherden kom genast fram till honom och bjöd honom att åka med dem.

Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig vänlig mot honom, och nu, då Sven Elversson satt på kuskbocken och vagnen körde i väg, förjagade han genast det första intrycket — »Jag misstog mig, som jag så ofta gör,» tänkte han. »Jag får ju erkänna, att jag inte på åratal har sett två människor, som varit så helt och fullt lyckliga som dessa båda. Och de har ju all anledning. Här sitter nu mannen och tänker på hur annorlunda livet blir i den lilla prästgården på kyrkslätten i Applum, då en ung fru kommer att fylla den med liv och munterhet, och hon å sin sida sitter och drömmer om hur hon ska göra hemmet så tilldragande, att han aldrig ska vilja lämna det, alltid längta dit tillbaka, då han har varit borta.»

Sven Elversson hade till den grad satt sig in i denna tankegång, att han blev helt överraskad, då han om en stund hörde den unga frun utropa med en ton, som ljöd både trött och otålig:

»Men ska det då aldrig bli något slut på dem?»

»Vad kan det vara, som den unga frun vill ha slut på? Vad kan det vara, som på en sådan dag gör henne missnöjd?»

Sven Elversson såg sig omkring åt alla håll. Plötsligen förstod han. Det kunde inte vara något annat än kullarna.

Egentligen var det ett egendomligt landskap, som vägen drog fram genom.

Man kunde inte kalla det för bergland, för det fanns varken åsar eller toppar, och inte heller var det ett slättland, för hela marken var översållad med stora och små bergkullar. Ibland stodo de trångt, så att vägen med knapp nöd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, så att det blev utrymme för både åker och gård. De stodo till höger och till vänster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut på dem. Vägen slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp på en backe, som var så hög, att man fick en överblick. Hur långt man for, var det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro täckta med magert gräs, somliga voro nakna, och somliga voro klädda med ljung och ris, och detta var hela omväxlingen.

Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, så att man kunde tro, att bortom dem skulle finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt det, förrän det kom en ny kulle och ställde sig mitt i öppningen.

»Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,» tänkte Sven Elversson. »Jag skulle ha önskat, att de här kullarna, som verkligen är dystra och fula, inte hade varit det första, som den unga, vackra frun hade fått se av Bohuslän.»

I detsamma hörde han hur hon sade till mannen, att hon kände sig likaså vilsekommen bland dessa kullar som i den mörkaste skog.

På ett ställe gick en fårflock och betade, på ett annat ett par kor, och på ett tredje stod ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade den unga hustrun, att det var väl, att de stodo där, för om hon inte hade fått se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i ett kristet land.

»Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker du inte på att detta är mitt Bohuslän, och att här älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat över granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?»

Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg först en lång stund. Sedan började hon viska något med tårar i rösten, och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man om förlåtelse för att hon hade talat så vanvördigt om Bohuslän.

»Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad som kommer åt mig i dag,» sade hon.

Varje ord hon sade kom helt förtjusande, uppriktigt och allvarligt, med en liten, svagt läspande röst. — »Min Gud, jag åtminstone önskar henne inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson. »Är det inte vackert, att hon är så rädd för det, som är fult?»

Det blev nu tyst en stund, men snart började den unga frun på nytt med en underligt darrande stämma.

»Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men jag kan inte hjälpa, att jag är rädd. Jag har försökt att strida med det ensam nu en stund, men jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tänka på att hädanefter behöver jag ju inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjälpa mig med all min skröplighet.»

Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att sitta kvar på sin lyssnareplats. Han var inte alls värdig att få del av den unga kvinnans känslor och tankar.

Den unga hustrun sökte förklara för mannen, att hon verkligen var rädd. Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade jagats här av någon mordlysten förföljare och flytt undan. Eller kanske att hon en gång skulle komma att bli jagad här och förskräckt söka ett gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller också kanske att just nu någon låg på lur bakom en kulle för att överfalla dem. Det fanns något förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly.

Det hördes på rösten, att hon var mer rädd, än hon ville förråda med ord, och att allt var djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde i alla fall inte låta bli att småle, där han satt, och mannen var inte heller i stånd att förstå, att hon så där kunde skrämma upp sig för ingenting, utan försökte svara något skämtsamt och lustigt.

Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade med ett oväntat utfall, att om det var så här kalt och instängt i Applum, där de skulle bo, så kunde hon inte stanna där.

»Och det är galet och fult, att jag säger så till dig i dag,» sade hon. »Men detta har jag tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland kullarna, att finns det inte något vackert att se på i Applum, något, som hjälper mig, så kommer jag att förföljas av samma skräck där också. Jag kommer att tro var dag, att något ont ska hända mig.»

Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg bakom kyrkan, just i en fördjupning av marken, dit den hade blivit förlagd av största välvilja för att komma på en skyddad och vindstilla plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora åkrarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de röda och vita och blå byggningarna, den trädlösa slättmarken.

»Han där inne i vagnen har det inte så lätt just nu,» tänkte Sven Elversson. »Jag skulle inte alls veta hur jag skulle ställa henne till freds. Men han känner henne och älskar henne. Det är en annan sak.»

Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och tänkte sig om.

»Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade i vintras,» började han därpå. »Den gjorde mig glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu vill jag försöka om den inte ska ha samma makt över dig.

»Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på landsvägen, som leder fram mot ditt hem i Stenbroträsk, och det var vårvinter och kal mark och nakna träd, och vägen var eländig och upplöst. Det var hål i broarna, och hästen var en stackare, som knappt kunde flytta fötterna.

»Men det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från mig. De hade inte funnits där förut, men nu blev de framtrollade, därför att mitt hjärta blev varmt, då jag såg ditt hem. Och jag tyckte inte då i drömmen, att detta var något förunderligt alls. Det var bara, som det skulle vara.»

När kyrkoherden hade kommit så långt, gjorde han ett uppehåll, och Sven Elversson hörde hur hustrun med en röst, som nu var alldeles förändrad, frågade honom hur det sedan gick.

»Det var ingenting mer,» svarade han, »för den där värmen i hjärtat kändes så ljuv, att den väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg han på nytt.

Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla glimt av skönhet, fyllt den unga hustrun med hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde hur hon viskade till mannen med en röst, som nästan kvävdes av rörelse:

»Och nu menar du, att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos dessa förfärliga kullar.»

Sedan hördes rösten riktigt jublande glad.

»Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon. »Jag ser ingenting mer, som skrämmer mig. Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm.»

»Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur lite man kan döma efter första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat ge henne ett vackrare svar?»

HAVET.

Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt, brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket och fråga om prästen var hemma, och inte heller sökte han upp honom i de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att stå stilla vid dörren och vänta.

Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill, och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt tydligt.

»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.»

»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden. Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.»

»Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,» tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka nu, då allt var klart.

Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet.

»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för dig att komma ut lite i friska luften.»

Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt svarade den unga hustrun.

»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig, Edvard, men du ser ju hur gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän jag har fått dem uppsatta.»

»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson. På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade stämma.

Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes inte ha någon lust att låta ämnet falla.

»Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat rätta sig efter hans önskan.

»Nej, Edvard, det är det inte.»

»Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske att det ska beställas fram hästar och vagn, för att — — —»

»Edvard!» ropade hon till.

»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.»

»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.»

»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad.

Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson hade blivit stående alldeles handfallen. — »Det där borde jag kanske inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren, trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro, men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet fortgick oavbrutet.

»Nej, jag kan inte!» upprepade den unga frun. »Det finns något här, som kväver mig och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan, utan det är något annat. Jag är frisk och lycklig, så länge som jag stannar inne i rummen, men så snart jag kommer ut, kastar det sig över mig.»

Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte fram orden.

»Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt dig? Det var ju inte så illa menat.»

»Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga någon där hemma, så ska du få höra, att jag aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det därför, att här är så fult, som jag inte kan gå ut. Det är något annat, förstår du. Om jag bara visste vad det är!»

»Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov att förklara för mig vad du menar. Det här är visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa allvaret.»

Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han inte redan hört för mycket för att nu ge sig till känna? Han gick ända fram till förmaksdörren, men där stannade han och vände om. Han var alltid osäker om hur han borde handla. Ingen människa kunde vara så rådlös och utan självförtroende som han.

»Jag har inte velat tala om det för dig,» sade hustrun, och återigen var hennes röst flämtande och otålig, »för egentligen är det ju ingenting. Det är bara något, som kommer över mig, så fort jag går utanför prästgården. Det är ingenting, som jag varken ser eller hör, men det är något, som ger mig den känslan, att det är synd om mig. Det är synd om mig, därför att här ska jag gå evigt och aldrig få komma härifrån. Så här är det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting annat än att jämt vara tvungen att stanna på samma ställe, på samma trånga, instängda, enformiga, tröstlösa plats.»

»Jag är säker om att så där säger hon, bara för att hon ska få höra något lika vackert som sist,» tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden har både huvud och hjärta, han kommer att göra henne glad igen. Det kommer att gå som en dans för honom.»

»Å, om det bara funnes en fri utsikt här! Om jag inte bodde i en grop, om jag inte hade den där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett straff för något ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du inte säga mig något, som kan hjälpa mig?»

»Nu är jag säker om att jag får lyssna till något vackert,» tänkte Sven Elversson. »Det ska bli roligt att höra hur han hjälper henne den här gången.»

I själva verket tyckte han nog inte, att det var så tråkigt att stå, där han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt och gripande.

»Jag har försökt att gå ut gång på gång,» sade hon, »men det går inte. Du kan inte förstå hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det snör till strupen. Och så kommer tårarna störtande.»

»Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju ingenting vara. Det finns ingenting i luften här, som vi inte ser. Det är bara en inbillning.»

»Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns här. Det är något, som hatar mig och vill ta ifrån mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra? Jag brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga tavlan över Stenbroträsk, som en av mina kusiner har målat åt mig, och som jag bara skrattade åt, då jag fick den. Och när jag har stått en lång stund och sett på älven och på prostgårdshuset och på de stora lönnarna vid porten, så tycker jag, att jag åter får mod att leva.»

»Jag är rädd för att detta är början till en fix idé, Sigrun,» sade mannen, och nu hörde Sven Elversson, att han föll in i den förmanande, myndiga predikotonen. »Och jag anser, att den bör bekämpas strax från början. Jag tror, att jag måste fordra av dig, att du går och hämtar tidningen åt mig nu genast.»

»Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag kan inte!»

Sven Elversson förstod väl, att det var mannens allvarliga mening att hjälpa hustrun. Men han hade väntat sig, att han skulle välja en annan metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för sin del skulle visst inte ha vetat hur han skulle ha burit sig åt.

»Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen. »Du förstår säkert själv, att sådant här får man inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är frisk och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla mig, att du inte kan gå den korta vägsträckan. Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig, Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att den ska räcka, förstår du, inte för några korta smekmånadsdagar, utan för hela livet.»

»Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande och förtvivlat tonfall, »men kan jag inte slippa i dag? Om några dar ska jag försöka. Jag ska försöka i morgon.»

Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick för att höra om uppskovet skulle bli beviljat. Men när kyrkoherden fasthöll vid att han just nu ville ha sin tidning, så gjorde han något, som han borde ha tänkt på långt förut, men som i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in. Han öppnade dörren helt varligt och smög sig bort. Han gick långsamt, ända tills han hade hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte mer kunde ses från prästgården, började han springa.

Och när den unga prästfrun kom så sakta, så sakta ut på vägen och hade tårarna hängande i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss skulle vara uppstigen från en sjukbädd, så behövde hon inte gå många steg, förrän en ung karl kom emot henne.

Han hälsade på henne och sade något om att det var han, som för ett par dagar sedan hade åkt med dem från stationen.

Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade på honom utan att förstå vad han menade. Han försökte förklara, att han hade varit inne i handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat säga något om att handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prästgården. Han talade blygt och med så stor osäkerhet, att hon skulle ha haft svårt att förstå honom, om hon också hade varit fullt sig själv.

Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst.

Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och se på havet en sådan här vacker kväll.

Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om havet, och hon stannade och såg på honom.

»Finns det något hav här i närheten?» frågade hon.

»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så skulle hon snart få se det.

Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa honom.

Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela slätten omkring henne skär som en rodnande brud.

Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns genomgångar på flera ställen.

Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit sand på marken och ett och annat snäckskal.

Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna och dra djupt efter andan.

För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som höll på att gå ner längst bort i väster.

Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet.

Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad. För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla dagar?

Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon lät blickarna glida över den vida rymden, de fingo skena i väg, så långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång bur.

Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida, friska havet fanns i dess närhet.

Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg.

Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam.

Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över slätten.

Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende.

SEGELTUREN.

Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke.

Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.

Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.

Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora vattnet, hade han sett en sjöjungfru.

Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som hade svävat bort över vattnet.

Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig, därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden, som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för människor.

Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.

Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem.

Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning, men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon, blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd, smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från vatten som från land.

Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar.

Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och gråta vid havsstranden.

Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till, men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.

Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.

»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge arbetaren, »och då tog jag mig friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran att bjuda er på en segeltur?»

En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.

Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot havsöppningen.

Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen, därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.

Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att bära det svåra, som var henne pålagt.

Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita molnfläckar.

Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.

Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem, så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och majestät upp ur vattnet.

Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter förfärande och svindlande och till att utmärka alla avstånd, så att man såg bergkam stå bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera himmelska färgtoner.

Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och from och frågande blick i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde sig omkring henne.

Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm Och känna hur hon blev vyssjad till ro.

Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som voro överhöljda med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera stickande och levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår.

Han förde henne från sund till sund. Hon möttes av vita ångbåtar och av tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gledo fram över vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.

Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och kojor och ängar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan hade fått se dem, när de voro i högtidsskrud.

De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten.

Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.

De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så småningom kommo de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.

Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo ut till sjöss och fingo se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken.

Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var blygsam och fin och klok, och hon önskade, att hon kände honom bättre och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga till råds, då hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte kunde reda sig med.

Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse för denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.

Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom och fördömt honom, de voro alla väl förtrogna med last och synd. Alla hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat, stulit, varit högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta.

Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv. Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond tanke och hade aldrig velat skada en människa.

Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå till henne.

Han stred dock länge emot, så blyg och osäker som han var, och medan han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon hade svårt att komma sig för med.

Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt, störtade sig rakt in i ämnet.

»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en stund sedan?»

»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.»

»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon. »Det var bara ett brev, som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter, som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en så bra och förmögen och framstående man, så att jag och alla människor trodde, att hon skulle bli så förfärligt lycklig.»

»Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan?» sade Sven Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den goda vännen.

»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet som om hon inte ville möta hans blick. »Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog tänka er, att det där gjorde mig ledsen. Det var därför, som jag inte kunde låta bli att gråta.»

»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson. »Men skulle inte fru Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.»

Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:

»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. — Det är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne. Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller ovänligt.»

»Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns uppförande, som mannen kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson.

»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är jag viss om att det inte är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer, går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig, så att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta bondgummorna och talade förstånd. Och det var bara, när värden själv kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än fruktträd och blommor, och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt, och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet, medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta var och vad det betydde.»

Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att beskrivningen på den där gamle mannen, som svärmade för trädgårdsodling, passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med honom.

»Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan,» sade han endast.

Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom.

»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut,» sade hon litet vårdslöst. »Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner så många fel hos henne och anmärker på allt, vad hon gör? När det är, som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära sig vad hon får lov till, och vad som är henne förbjudet.»

Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han hann inte att svara något, innan hon fortsatte.

»Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan hon har fått eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.»

»Herre Gud, vad ska jag svara henne?» tänkte Sven Elversson. »Hon är ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande. Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att få tala om den på det här sättet.»

Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var mycket fästad vid sin barndomsvän.

»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den unga frun, och nu voro tårarna åter nära att visa sig, »därför att jag vet, att hon är en god och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta, därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån kan se ut över församlingen.»

Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken i Applums kyrka, som var avsedd för prästgårdsfruntimmerna, och som mycket riktigt var upphöjd, så att där gavs en god överblick. — »Men jag kan inte säga till henne, att mannen är svartsjuk,» tänkte han. »Det skulle såra henne. Det går kanske över. Det är bättre, att hon ingenting vet.»

Men han lade om rodret och slog in på hemvägen. Det var nog bäst för den unga frun, att mannen fann henne hemma, då han kom från kyrkan.

Och i smärta över att inte våga hjälpa henne, för att kanske få henne bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme långt i väster:

»Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven Elversson. Ni har väl hört talas om honom?»

Hon nickade. — »Jo, jag känner allt till hela historien.»

Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men plötsligen lade hon till ett par ord, som gjorde slut på den smula lycka han hade känt denna förmiddag.

»Ni vet väl, att det där skolhuset, som han har byggt inne på kyrkslätten, brände ner i går kväll?»

»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att kantra.

»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun med största lugn, »och väl var det.»

Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade han mellan hårt sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var väl, att huset brände? Jag har hört sägas, att Applumsborna var nöjda med det.»

»Det har jag också hört,» förklarade hon, »men vad hjälpte det, när barnen inte ville gå dit?»

»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade han helt hjälplöst. »Jag har inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.»

Hon märkte, att han var upprörd över att hon hade sagt, att det var väl, att skolhuset brände, och därför berättade hon nu helt ivrigt, att barnen från första stund hade varit ovilliga att gå i den nya skolan. De hade hört, att den var byggd av en människoätare, och de voro rädda, att de skulle gå miste om saligheten, därför att de sutto och läste i rum, där det luktade kristet blod.

Medan hon berättade detta, måste den unga kvinnan undra över att mannen framför henne blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd blick, och att det kom ett så tålmodigt och utpinat leende glidande över läpparna.

Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon nyss hade sagt talade hon om, att skolläraren och framför allt småskolelärarinnan hade gjort sitt bästa. De hade talat vänligt och förståndigt med barnen, hade visat dem hur väl det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt till deras nytta och trevnad. Men barnen hade ingenting velat höra, utan bara hållit på med sitt: att huset var byggt av en syndens människa, och att det var oheligt.

En del hade fått plötsliga anfall av gråt under lästimmarna. Andra hade tyckt sig se syner, och förskräckelse och vämjelse hade stigit för varje dag. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat förmå barnen att besöka skolan. Man hade varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta skada till förståndet.

Sven Elversson satt och såg rätt framför sig. — »Nu får jag min dom av henne, såsom jag önskade,» tänkte han. »Och hon dömer som alla andra.»

Hon fortsatte med att säga, att det var på barnen, som hon hade tänkt, då hon hade sagt, att det hade varit väl, att skolhuset brände. Själva branden hade förorsakats av en ren olyckshändelse. Kvinnan, som städade skolsalen, hade på lördags eftermiddag råkat välta omkull sin lampa. Eld hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den fått överhand.

»Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av både Gud och människor,» sade mannen vid rodret. »Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta en så ohelig man som han att bygga en skola.»

»Ja, man skulle nästan kunna tro...» började den unga frun, men avbröt sig tvärt. Hon fick en plötslig aning om att den där karlen, som hon nu hade sällskapat med i två hela timmar, måste vara Sven Elversson.

Hade hon inte hört det namnet nämnas den gången, då han hade åkt med dem från stationen, fastän hon då inte hade fäst sig vid det?

Och när hon nu såg närmare på honom! Hon hade låtit sig bedragas av de enkla kläderna, för det var en bildad människas ansikte, som hon hade framför sig. Och den där främmande brytningen, som hon hade undrat över! Det var väl ett minne från hans engelska uppfostran.

Han höll ögonen nedslagna, och hon satt och såg på det tålmodiga leendet, som spelade på hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig över att hon hade än ytterligare ökat på hans börda av avsky och förakt.

»Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga känsla av att ha förolämpat den stackarn mot min vilja?» tänkte hon. »Då får jag mer att sörja över, än jag redan hade, då jag kom ner till havet i dag på morgonen. Han lär ju ha varit en lovande ung vetenskapsman,» tänkte hon vidare, »och har mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete på skolhuset för att återvinna människors aktning. Detta är bra hårt för honom, jag skulle inte ha talat, som jag gjorde.»

Det var tyst i båten under hela hemfärden. De gjorde inte något bemödande att tala, varken han eller hon.

När de hade lagt till vid stenbryggan under klippväggen och han reste sig för att hjälpa henne, grep hon efter hans hand.

»Förlåt mig!» sade hon. »Jag visste inte, att det var ni.»

Hon böjde sig ner och snuddade med sina läppar mot hans panna, som inte skyddades av den skärmlösa läderhjälmen.

»Vad gör ni?» ropade han till och såg ond ut, nästan som om hon hade bitit honom.

»Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner så för er som alla andra,» sade hon.

Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan, och utan att se sig tillbaka vandrade hon över sandremsan in bland klipporna.

Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven Elversson efter henne och lade sin hand på hennes arm, för att hon skulle stanna.

»Tack och välsignelse över er!» sade han med dämpad och bruten röst. »Men kom ihåg,» fortfor han, »att ni får aldrig, aldrig mer göra något sådant, och ni får inte tala om för er man, att ni har gjort det! Annars kunde han bli så svartsjuk, att han dödade er.»

Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun, och hon fortsatte sin vandring framåt åkrarna, men hans sista ord genljödo i hennes minne.

Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk?

»Ah, seså!» tänkte hon. »Det är ju alldeles omöjligt. Han måste ju veta, att jag tillhör honom med hela min själ, med alla mina känslor och tankar.»

Det förekom henne så orättvist, så kränkande, att någon kunde tro, att hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen.

»Gud vet hur det förhåller sig med den där Sven Elversson,» sade hon för sig själv. »Fastän många känner äckel för honom, säger alla, att han ska vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur skulle Edvard kunna vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså och gjorde upp för sig, medan jag talade med honom i båten.

»Jag önskar, att han vore här, så att jag finge säga honom sanningen,» fortfor hon. »Och sanningen är den, att Edvard har upphört att älska mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte svartsjuk. Ack, han, som står så högt, på vem skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk på honom!»

»Han har upphört att älska mig,» upprepade hon. »Han kan inte hjälpa, att han inte längre älskar mig, men han kan inte ha upphört att tro på mig och min kärlek. Det vore orättvist, det vore kortsynt, det vore nästan löjligt.»

Då hon kom hem och trädde in i förstugan, kom jungfrun emot henne med en bestört min. Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut. Kyrkoherden hade kommit hem från kyrkan, och han hade blivit mycket förskräckt, då han inte hade funnit frun inne. Han hade sökt henne överallt, varit ända nere vid havet. Ja, nu satt han i sitt rum. Det vore nog så gott, att frun ginge in till honom genast.

Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var han sjuk? Där satt den stora, starka karlen med ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och tillbaka och kved och jämrade sig.

När nu Sigrun kom in till honom och förvånad frågade vad som fattades honom, såg han upp och var då så förändrad, att hon knappast kände igen honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, ögonen voro urblekta och glåmiga, det svarta skägget hängde i stripor och tovor neråt kinderna. En sådan förvandling hade hon aldrig trott att en människa kunde undergå på så kort tid.

Han såg stort på henne, liksom skulle han inte känna igen henne. Sedan strök han med händerna över ansiktet. Han arbetade för att bli sig själv igen, densamma försiktiga och värdiga och självsäkra mannen, som han alltid brukade vara. Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom övermäktig, och tårarna kommo störtande ur ögonen på honom.

Han sträckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så att det var alldeles hjärtslitande.

Hon bad och bad omigen, att hon skulle få veta vad det var, som plågade honom, men det dröjde länge, innan han kunde tala om det för henne.

Och det var ingenting annat, än att han hade kommit från kyrkan och inte funnit henne hemma, och han hade sökt henne i omgivningen och ända nere vid havet, och då han inte hade sett henne, så hade han trott, att hon hade övergivit honom och smugit sig bort ifrån honom.

Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av tillfredsställelse och triumf.

»Du får aldrig mer gå ifrån mig,» sade han. »Du får lov att ge mig ett löfte nu, att du aldrig går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig veta var jag kan finna dig, för annars ser du ju att jag mister förståndet.»

Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom döden skulle skilja åt.

Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strök över hans hår, tills han åter kom att se ut som en människa. Och hon kände sig lätt om hjärtat, därför att hon hade fått ett vittnesbörd om hans kärlek. Men på samma gång kände hon sig något litet frånstött och främmande, för detta var en sådan kärlek, som hon inte förstod. Den var henne för het och för vild.

Hon frågade honom hur det någonsin kunde falla honom in att tro, att hon skulle vilja svika honom, och då bröt det fram, att han visste, att hon var så mycket förmer än han. Hon var från en annan värld. Hon var god, hon, utan att hon behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt och var rädd för att hon skulle försvinna ifrån honom. Han var inte värd att få behålla henne.