SVÅRSÅLD VARA
»Nu för tiden kan man sälja allting och få bra betalt för det», sade direktör S:son Silverling belåtet och drog ett par bloss på sin cigarr.
Tre av de fyra andra unga gulascher, som utgjorde hans auditorium, nickade instämmande—de hade alla erfarenheter i den vägen—men den fjärde, direktör P:son Perén såg betänksam ut.
»Inte allt», sade han.
»Min värderade broder», sade Silverling. »Vill du vara av den godheten att ge oss ett exempel, som bär upp ditt absurda påstående. Har du inte själv sålt höboss som tesurrogat med ett par tusen procents avans, och har vi inte allesammans på samma sätt bevisat äktheten av min sats.»
»Tror du», sade Perén, »att du skulle kunna sälja en hundralapp för hundratjugu kronor?»
Silverling skrattade.
»Ja, nästan», sade han. »Men det var inte precis så, jag menade.»
»Nå», sade Perén. »Tror du, att du skulle kunna sälja en hundralapp för tjugu kronor?»
»För tju—jo, tacka katten för det! Det skulle väl vem som helst kunna.»
Perén tog långsamt upp sin plånbok och plockade fram fem fina och släta nya hundralappar.
»Antag att vi utnämner Ansén till försäljare. Han är opartisk och dessutom smärt ännu. Han går hem och tar på sig en av de kostymer, som han brukade använda innan han började tillverka mjölsurrogat av sågspån, samt en sportmössa och när han så ser ut som en vanlig, enkel medborgare skall han gå ut på gatan och försöka att sälja dessa fem hundralappar till fem välklädda medborgare för tjugu kronor stycket. Men han får. endast fråga fem personer. Om tre eller flera köper har jag förlorat och ger dig, Silverling, tio tusen kronor, köper ingen eller endast en eller två, anses din sats, att man katn sälja allt, vederlagd, och du ger mig tio tusen. Dessutom bjuder den förlorade sällskapet på en bättre middag.»
»Topp!» sade Silverling. »Beställ middagen genast, du som kommer att förlora. Det säger ju sunda förnuftet, att den, som blir erbjuden en hundralapp för tjugu kronor tror att säljaren har mist förståndet, och passar på tillfället att göra ett litet kap.»
»Såvida inte samvetet—», sade en av de andra.
»Åh håll mun», sade Silverling.
Någon timme senare drev direktör A:son Ansén klädd i sportmössa och en av de kostymer, han ansåg snygg när han ännu var biträde i en speceriaffär på norr, utefter Hamngatan, med de fem nya, fina hundralapparna i handen. De övriga fyra herrarna följde hans förehavande från andra sidan gatan.
Till första offer utsåg han en ung man av affärstyp.
»Skall herrn köpa en hundralapp!»
»Vafalls?» sade den andre och stannade.
»Köp en hundralapp! Ny och garanterad äkta, för tjugu kronor.»
Den unge mannen granskade Ansén ett ögonblick och blev röd.
»Dra åt skogen, sabla drummel», röt han. »Vore det inte mitt på gatan, så skulle ni få smörj. Har ni inget bättre att göra än att gå ute och driva med folk?»
Så gick han.
Nästa offer blev en äldre gentleman, som först noga förhörde sig om sedelns äkthet, och sedan så demonstrativt såg sig om efter en poliskonstapel att Ansén fann sig föranlåten att försvinna i folkhopen för en stund.
Nummer tre var en medelålders dam, och hon blev genast intresserad.. Men hon vägrade envist att ta upp tjugu kronor ur väskan för att lämna dem i utbyte mot hundralappen. Däremot var hon fullt villig att ta emot åttio kronor om Ansén ville växla hundralappen i en affär.
Därpå strandade den affären, och som tre personer nu vägrat köpa måste Silverling till sin förvåning erkänna sig slagen, men efter ett kort sammanträde beslöts att experimentet skulle fortsättas. Perén särskilt yrkade på detta, emedan han ville ha fastställt att sedlarna över huvud taget icke voro säljbara ens till det begärda låga priset.
När alltså en landsortslöjtnant på väg till Gymnastikcentralen närmade sig, antastades han av Ansén:
»Vill löjtnanten köpa en hundralapp!»
»Köpa vad?» svarade officern och stannade.
Ansén höll fram sina fem hundralappar solfjädersformigt och sade:
»Köp en hundralapp, löjtnanten! Ny och fin och garanterad äkta! Kostar bara tjugu kronor.»
I detsamma anlände den femte kunden. Det var tillfällighetsarbetaren Karl Anton Severin Johansson-Blomstergren-Kvick, som passerade vägen fram på spaning efter middagskovan, och här såg han den plötsligt i sagolik riklighet utsträckas framför sig.
Kvick ägde inte tjugu kronor, men däremot ägde han en högt uppdriven förmåga att gripa tillfället i flykten. Och hans stora svarta näve körde blixtsnabbt fram mellan löjtnanten och Ansén, och grep det i form av fem nya, fina hundralappar.
»Va säjer'u, grabb! Säljer du hundralappar för tjuge spänn styck. Å här ä fem stycken. Håll rejt, jag tar klabbet. Fem gånger tjugu är hundra, vassego, här ä hundra kronor till betalning.»
Med en artig gest räckte Kvick tillbaka den ena hundralappen till Ansén, stoppade lugnt de andra fyra i fickan och fortsatte sin väg mot de väntande ådekolångnubbarnas mångfald.
ARTIGHET I BARBACKA
Den som inte känner till Barbacka, kanske tror att detta lilla samhälle med sina 2,394 själar som alla känt varandra sedan barnsben, och äro lika hemma i varandras familjehistorier som i sina egna byxfickor, är särdeles demokratiskt. Men han tar miste.
I Barbacka finns en rangskala vars otaliga hårfina nyanser endast en inföding kan hoppas att någonsin kunna bemästra, och det kastväsen, som existerar där är oändligt mycket hårdare och mera omöjligt att bryta ned än Indiens.
Biträdet i Olsons diversehandel, Johan Persson, var infödd barbackabo, och kände sin stad och alla dess förhållanden på sina fem fingrar, om nu ett så bleklagt uttryck kan användas om en så ingående kännedom. Han visste sin egen position, vilken är den enda punkt på rangskalan, som evigt förblir oklar för många barbackabor, och hade på pricken klart för sig hur mycket han skulle lyfta på hatten för borgmästaren, kyrkoherden, lektorn, veterinären och de andra honoratiores, och hur pass litet han behövde lyfta den för samhällets övriga inbyggare.
Han fann det alldeles i sin ordning att borgmästaren besvarade hams ödmjuka hälsning genom att lyfta ett finger, och kyrkoherden hela handen till hattbrättet, men skulle ha blivit djupt förolämpad om inte provinsialläkaren tagit i hattbrättet och pastorsadjunkten inte lyft hatten två tum.
Persson var således efter barbackasynpunkt en särdeles korrekt ung man med lovande framtid, och själv drömde han rosiga drömmar om att en gång själv bli diversehandlare, och få se även borgmästaren lyfta på hatten kanske en hel decimeter.
Men Persson hade också andra drömmar. En av hans bästa vänner och f. d. kamrater i affären, Pelle Andrén, hade emigrerat till Stockholm där han fått plats i något så oerhört fint som Nordiska Kompaniet, och Persson drömde ibland att denna upphöjelse skulle kunna vederfaras även honom. Och för att undersöka möjligheterna i den vägen, tog han sig en gång ledigt och reste till Stockholm.
Persson hade aldrig sett någon annan stad än Barbacka förr, och Stockholm gjorde honom nästan andlös. Något så storslaget hade han aldrig ens i sina djärvaste drömmar kunnat föreställa sig. I Andréns sällskap besökte han sagolikt praktfulla nöjespalats, sådana som Berns och Svarta Katten, och såg hus så stora, att hela Barbacka samhälle skulle kunna bo i dem, om också lite trångt.
Andra dagen när de promenerade uppför Birgerjarlsgatan knuffade Andrén honom i sidan och sade:
»Pass opp! Här kommer utrikesministern. Han är kund hos mig!»
Persson höll andan och stirrade. Denne väldige man såg ut som en vanlig dödlig, men dock inte fullt så vanlig som honoratiores hemma i Barbacka, och fastän han inte var klädd i cylinder betraktade Persson honom med en vördnad, som gränsade till andakt.
Men när Pelle hälsade på mannen och denne artigt och förbindligt hälsade tillbaka brast förtrollningen:
»Nä du, Pellskurk, du går och driver med mig!» sade han litet förtörnad.
»Det där var ingen minister.»
»Visst var det det! Varför skulle det inte vara det?» svarade Andrén förvånad.
»Du hälsade ju på honom som på en manufakturhandlare med tio tusen kronors inkomst, och han hälsade tillbaka. Om det hade varit en minister, så skulle du ha gjort halt och front och han skulle inte ha sett åt dej.»
Andrén skrattade.
»Så är det hemma i Barbacka, ja. Där är brackorna ohövliga bara för att dom tycker att dom ä något. Men här är det inte så. Här hälsar en schentleman på en annan schentleman, och bryr sig inte om vad han har till levebröd.»
»Du vill väl inte slå i mig att en minister tar av sig hatten för ett handelsbiträde.»
»Du har nyss sett en göra det.»
»Då var det för att du är i Nordiska Kompaniet.»
Andrén sträckte på sig.
»Kanske delvis», sade han självmedvetet. »Men inte uteslutande. Om jag hade varit anställd i en vanlig butik, där statsrådet var kund, så hade han lyft på hatten i alla fall.»
Persson var fortfarande tämligen tvivlande, men hans tvivel började rubbas när Andrén då och då hälsade på greve den och konsul den, ofta flotta herrar i cylindrar och lackskor—ty Andrén stod i herrekiperingsavdelningen—och Perssons föreställningsvärld ställdes allt mer på huvudet.
Men fullt övertygad blev han först när de på Strandvägen mötte kronprinsen.
Nu ihörde kromprinsen visserligen inte till Andréns kunder, och hade inte heller på annat sätt ådragit sig förmånen av denne herres personliga bekantskap, men när han och Persson, i synnerhet Persson, som lojala rojalister ströko av sig hattarna, lyfte han också på hatten. Och hans blick tangerade ett ögonblick Perssons ansikte.
Det var en ganska avsevärt förändrad Persson, som kvällen därpå reste tillbaka till Barbacka, och när han på sin första middagsrast efter ledigheten mötte borgmästaren på Storgatan, hälsade han endast som på en specerihandlare med sex tusen kronors inkomst.
Borgmästaren gav visserligen Persson en förvånad blick, men lyfte dock fingret till hatten och gick vidare.
Men i Perssons själ sjöd vreden. Han hade sett statsråd, grevar och konsuler lyfta på hatten. Svea rikes kronprins hade lyft på hatten för honom, just för honom, och så bevärdigade en vanlig borgmästare honom endast med en knapp honnör. Han beslöt att göra revolution.
Nästa gång han mötte borgmästaren var hans ansikte blekt men bestämt.
När borgmästaren såg honom höja armen mot hatten gjorde han enligt vanan
honnör med pekfingret. Och Persson svarade på samma sätt. Mitt på
Barbacka storgata.
Som träffad av den traditionella blixten stannade borgmästaren och såg efter Persson, som stolt, men kanske med något veka knän, skred vidare. Men den blick, borgmästaren slungade efter den unge mannen, kom de närvarande Barbackaborna att bäva för Perssons öde.
Tredje mötet mellan Persson och borgmästaren skedde, även det, på Storgatan, och det på blanka söndagsförmiddagen till på köpet. Nyheten om Perssons oerhörda beteende hade naturligtvis spritt sig, och med andlös spänning avvaktade det söndagspromenerande Barbacka det som skulle ske. Ty att borgmästaren skulle ta den uppstudsige i grundlig upptuktelse stod klart för alla.
Men något helt annat skedde. När borgmästaren närmade sig Persson, strök han nämligen av sig hatten med en ödmjukhet, som var alldeles för stor att kunna kallas väl spelad, och böjde dessutom sin stolta rygg mot jorden.
Då gjorde Persson sitt stora misstag. Han förde nonchalant pekfingret till mössan och gick förbi.
Han hade glömt kronprinsen.
* * * * *
Det går an att göra revolution i Ryssland och Portugal, ja, det kanske även kommer att lyckas här i gamla Sverige som stat betraktat. Men i Barbacka går det inte.
Persson är nu biträde i Karlssons diversehandel i Blåmåla och stryker hatten ned till knät när han möter Blåmåla borgmästare.
Och borgmästaren gör honnör med ett finger.
JÄRNVÄGSSTREJKEN I FÄLANDA
Den stora lokmannastrejken hade gått spårlöst förbi Fälanda—Bondåkra järnväg. Varken lokföraren eller eldaren, som förde tåget två gånger dagligen de sjutton kilometerna fram och tillbaka, voro nämligen organiserade, och hade följaktligen inte en aning om vad som försiggick, ty som var man vet har ingen av städerna någon annan järnvägsförbindelse än den korta stump, som förbinder dem med varandra; kommunikationen med yttervärlden uppehälles för övrigt medelst ångslupen Karl Gustav, som varje måndag, onsdag och lördag avgår från Fälanda till Kosseby, varifrån man ju med endast sju kilometers landsvägsskjuts når Kalvas hållplats vid stambanan.
Men läser inte Fälandaborna tidningen? frågar den undrande läsaren.
Jo, Fälandaposten. Men Fälandaposten är en verklig lokaltidning, och lägger fälandasynpunkter på allting. Dess redaktör anser det vara en mycket viktigare nyhet att slaktare Nyblads biträde vid styckandet av kalv råkat hugga sig i handen, än om ett par kejsardömen ramla omkull. Och däri har tidningen utan tvivel rätt. Ur fälandasynpunkt.
Världskriget var ju omnämnt i Fälandaposten, fastän det icke direkt berörde tidningens spridningsområde, men på en sådan småsak som lokmannastrejken ägnade tidningen inte ett ord.
Alltså gick den stora strejken sin gång och avblåstes utan att Fälanda hade en aning om det, men fjorton dar efter dess slut fick fru Olson, som har matservering, genom ett brev från en släkting veta, att det var något trassel med järnvägarna, och meddelade genast sin oklara mening därom till eldare Fröjd när han kom för att äta middag.
När Fröjd sedan kom ned till stationen för att elda eftermiddagståget, meddelade han nyheten på sitt sätt till sin förman, lokförare Johansson.
»Dom lär strika», sade han.
»Hocka?» frågade Johansson.
»Lokförara och eldara», upplyste Fröjd.
Johansson blev fundersam och det blev tyst en stund medan Fröjd ordnade med fyren.
»Äss Johansson tycker som ja, så är de väl bäst att vi strikar också», sade Fröjd tveksamt till slut.
»Ja står just å tänker på't, Fröjd», svarade Johansson. »En ska ju hålla ihop.»
Efter en stunds ytterligare diskussion fattade maskinpersonalen vid Fälanda—Bondåkra järnväg definitivt beslut att strejka, och tågade mangrant upp till trafikchefen, diversehandlare Erikson, för att meddela den remarkabla nyheten.
Johansson steg in i Erikssons butik med Fröjd diskret i bakgrunden.
»Gudagen», sade trafikchefen, och snodde ihop en strut av tidningspapper. »Va vell I för något?»
»Joo, Eriksson», sade Johansson litet förläget. »Dä ä så, att vi tänker strika.»
»Strika», skrek trafikchefen och tappade struten, som nu innehöll för tio öre karameller. »Va i hälsefyr är det med er, pöjkar?»
»Jo si», svarade Johansson. »Lokmännera strikar över hela Sverige nu, och vi får la följa exemplet.»
»Det var det värsta jag har hört», sade Eriksson. »Å om en halvtimme ska ju tåget gå te Bondåkra. Vem ska köra det?»
Johansson tittade på Fröjd, och Fröjd på Johansson.
»Äh hum», sa lokföraren till slut. »Värre ä dä väl inte med strikinga än att vi kan köra tåget fram å tebakars, så får vi väl tala om saken sen hur vi vell hat.»
»Det var hygglit det», sa trafikchefen. »Jag kunde väl tro, att I inte vell strandsätter oss.»
Alltså gick Bondåkra-expressen som vanligt femton minuter efter utsatt tid från Fälanda centralstation, och anlände som vanligt trettiofem minuter försenad till Bondåkra dito. Senare på eftermiddagen gjordes återresan i laga ordning.
Morgonen därpå kom Eriksson ned till Fröjd, som höll på att putsa loket.
»Strikar I fortfarande?» frågade trafikchefen och bjöd på snus.
»Ja vesst», svarade Fröjd. »Åtminstone har ja inte hört nå't annat.»
»Men I kör la tåget nu på förmiddan ändå.»
»De tänker'a väl vi gör! Han kan ju tala ve Johansson om'et.»
Johansson visade sig inte heller omedgörlig, och även på eftermiddagen och nästa dag lät han tala med sig, så att den enda rubbning, som strejken åstadkom var att trafikchefen för varje tågs avgång måste komma överens med lokföraren.
Fälanda- och Bondåkraborna voro livligt intresserade av strejken, som i Posten behandlades i spaltlånga artiklar, och varje gång tåget gick eller kom vid endera av stationerna möttes det av väldiga människomassor av ända upp till fyrtio personer, som voro ute för att se på strejken.
På fredagen kommo de strejkande som vanligt för att hämta sin avlöning.
»Hm», sade Eriksson. »Egentligen skulle ni inte ha nåka lön ättersom I strikar, men I ä så hyggliga ändå, så här har I pengar. Men va strikar I för egentligen. Vell I ha mer lön?»
»Vi strikar för att dom andra strikar», upplyste Johansson. »Men äss vi får mera lön, så får vi la tacka.»
»Ja», sade Eriksson. »Ja har tänkt te öka på me en femma i veckan åt er var äss I fortsätter te köra tåge.. Lövar I de?»
»De kan vi la löva», sade Johansson. »Och tack sa han ha, Eriksson. De va hederligt av honom. Men ja vill bara säja de, atte strikar de gör vi i alla fall.»
Så fortsatte strejken och trafiken tills några dagar senare en ung ingenjör som bolaget i ett anfall av högfärdsvansinne anställt, kom för att tillträda sin plats. När han fick höra talas om strejken fann han tillfället lämpligt att genast visa sig på styva linan, och gick därför ned till loket när förmiddagståget kört in för att avgå till Bondåkra.
»Ni strejkar ju!» sade han till Johansson.
»Vi gör de, schenjörn!» medgav lokföraren.
»Vad ska ni då på loket att göra?»
»Va?»
»Ni tänker naturligtvis göra sabotage, era lymlar, men det skall förhindras. Gå ifrån loket!»
»Vecket?»
»Gå ifrån loket, säger jag! Annars—»
»Men vi har lövat—», protesterade Johansson.
»Jag ger katten i vad ni lovat», röt ingenjören. »Gå ifrån loket ögonblickligen!»
Johansson och Fröjd hasade sig förvånade ned, och med ett spänstigt språng hoppade ingenjören upp i förareboxen. Han såg på klockan. Det var avgångstid. Stinsen syntes inte till, men utan att vänta på avblåsning satte han i gång.
För första gången sedan banans öppnande avgick tåget på bestämd tid, vilket hade till följd att personvagnen gick tom, och att det sades många fula ord av de fälandabor, som den förmiddagen tänkt resa till Bondåkra men rättat sig mera efter de verkliga tågtiderna än efter de officiella.
Men lokmännen gingo bekymrade hem till Johansson för att vid en kopp kaffe diskutera den situation som uppstått. Diskussionen övervars även av Pelle Johansson, lokförarens minderårige son, och det var denne förhoppningsfulle unge man, som löste knuten.
En stund senare begåvo lokmännen sig till trafikchefen.
»Det är en snygg historia det här», hälsade Eriksson dem med. »Där ser
I hur det går när en strikar. Det är elva stocken passagerare som inte
har kommit med tåget nu, och ibland dem är självaste borgmästaren i
Bondåkra, som skulle hem å hålla råstu.»
»Inte ä de varat fel», sade Johansson. »Hade vi bara fått strika i fre, så hade detta allri hänt. Och så vet en ju allri va en sån där kan göra mä tåget.»
»Åh nog kan han körat», sade Eriksson, »han ä ju schenjör.»
»Men tror Eriksson han kan få öppet för den stora backen ve Fäby?» frågade Fröjd. »Jag vet bäst hur en får ella på för å klara den. Tänk om tåget blir stående ute på linjen.»
»Vi tar la dressin å far dit», sade Johansson. »Äss Eriksson följer mä, så kan vi ju åta oss te klara upp'et äss de behövs.»
Naturligtvis var trafikchefen genast med på den saken; de gåvo sig av, och ovanför stigningen lyftes dressinen ur spåret.
Snart hördes det välkända pustandet på avstånd, expressen kom sniglande mot kurvan och började kånka uppför backen. Det gick inte långt, farten minskades ytterligare, och snart stod tåget stilla, med lokomotivets hjul vansinnigt snurrande på samma fläck. Så började det sakta åka baklänges.
Två gånger till försökte ingenjören förgäves få upp tåget, sedan inskred
Eriksson:
»Stig ner ifrå loket, schenjörn», sade han.
»Vafalls?»
»Stig ner ifrå loket, säjer'a. Johansson och Fröjd ska köra hem tåget!»
»Men det är ju strejk, och—»
»Lägg se; inte i det här, schenjörn, för det begriper han inte», sade Eriksson. »Kom nu bara, så sätter vi oss i personvagnen, å så kör pojkarna hem tåget.»
»De vell säja», sade Johansson. »Äss vi får strika i fre sen. Annars gör vi't inte.»
»I får göra hur i vell, pöjkar», sade Eriksson. »Kom nu, schenjörn.»
De båda herrarna stego upp i personvagnen, lokmännen togo sin platser i förarboxen, tåget backade, tog sats, och rusade med den vansinniga hastigheten av nära två mil i timmen mot backen. Och ur buskarna hoppade Pelle fram med en påse i handen och började, springande framför lokomotivet strö sand på rälsen, som han en stund tidigare omsorgsfullt såpat. Stolt ångade Fälanda-expressen uppför backen.
Strejken och trafiken gå fortfarande sin gilla gång på Fälanda—Bondåkra järnväg.
EN SPRITAFFÄR
Det här hände i den gamla, goda tiden, då restriktionerna inte ännu voro uppfunna. Runt kajerna i den stora sjöstaden vandrade många underliga existenser, som togo emot fartygens trossar och gingo ärenden för befälet för en tolvskilling, vilken sedan omedelbart omsattes i ett par dragnaglar med tilltugg. Bland dessa hamnens typer var Kalle Skjorta en bland de bäst kända och anlitade. Ty Kalles hjärna hade inte ännu fullkomligt bortbränts av systemsprit, och gällde det en mera delikat affär, som smuggling eller annat, så var hans medarbetarskap mycket anlitat.
En het sommardag hade emellertid Kalle inte lyckats förtjäna ett korvöre, och törsten var följaktligen ytterst pinsam. Stenpållaren som han satt stödd emot brände het, presenningen över säckstapeln bredvid luktade tjära, och över ångaren Venus' svarta plåtdäck stod luften dallrande av värme.
Kalle Skjortas blick gled slött över Venus' däck. Skulle han försöka tigga en tolvskilling av kapten Olsson eller styrman? Man var ju gamla bekanta. Eller kanske det fanns något skrot ombord som man kunde lägga vantarna på och realisera.
Nej, på däck låg ingenting utom en kutting om trettio liters rymd, och den var det nog inte värt att knycka. Men—— Det fräste till i Kalle Skjortas hjärna, och med ett flin, som blottade trettiotvå snusiga tänder, reste han sig och gick ombord för att ta reda på styrman.
En halvtimme senare steg den välkände hamnbusen Kalle Skjorta in i
Larsons vinhandel bärande en kagge över axeln:
»Jag skulle hälsa från kapten Olson på Venus och få tjugu liter konjak av den vanliga sorten på den här kaggen. Det är tio liter i förut.»
»Det skall bli», sade biträdet, tog emot kaggen och skickade en lagerkarl bort att fylla den.
Kalle Skjorta väntade lugnt på sin vara och underhöll under tiden biträdet med en del historier från hamnen, ty Kalle var sällskapligt anlagd och alls inte hög. Så kom kaggen tillbaka, och Kalle svängde med en elegant gest upp den på axeln:
»Kapten tittar in och betalar när han går förbi!» sade han flott och närmade sig dörren.
Men biträdet var där före honom.
»Nej, stopp, min gubbe lilla, kapten Olson brukar alltid betala kontant.»
»Vafalls», sade Kalle Skjorta. »Är inte kapten Olson betrodd i den här giftbutiken, va?»
»Jo, för all del, det är han visst, men inte du. Ställ ner kaggen och gå och skaffa antingen kontanter eller också en rekvisition från kapten Olson, så lämnar vi ut spriten, men annars inte.»
Långsamt och med oändlig värdighet ställde Kalle ned kuttingen.
»Och ni tror att det skulle falla mig in att komma med en dylik hälsning till min vän och gynnare kapten Olson? Faller mig aldrig in. Tappa ni ut era tjugu liter svavelsyra, så skall jag gå tillbaka till kapten Olson med kaggen och de tio liter han anförtrott mig och meddela honom hur ni uppfört er. Det skulle förvåna mig om han någonsin mer köper en droppe i den här butiken.»
Fullkomligt oberörd av Kalles förebråelser lät biträdet tappa av de tjugu literna, varefter Kalle med sin skvalpande börda på axeln stolt avlägsnade sig.
»Nu gjorde allt Kalle Skjorta ett bondförsök», sade biträdet till lagerkarlen, »men det misslyckades. Oss lurar han inte så lätt.»
Men Kalle Skjorta fortsatte själaglad sin väg ned till hamnen för att dricka sitt lystmäte av den utmärkta grogg han hade i kaggen. Han hade nämligen tappat tio liter vatten i den innan han gick till spritaffären.
MAJUMBA
Decemberregnet strilade ned och piskade med ett entonigt, sövande smatter mot kaférutorna. Himlen stod jämngrå och mulen och konturen av Hotel de Villes vackra filigranstorn suddades ut i den mulna ödsligheten.
»Fy tusan, vilken julafton!» sade jag. »Jag ångrar, att jag inte reste hem.»
»Jeg ogsaa!» sade Tolnæs, norrmannen, med känsla och övertygelse. »Men dels vilde jeg ikke rejse fra jer, och dels hade jeg slet ikke nogen penge.»
»Ädla själ!» sade Strand. »Harrison hade pengar, han, och för resten är ju biljetten till London inte en så blodig historia, att inte en karl med någon energi kan klara den biffen. Harrison äter alltså plumpudding i kväll medan vi, arma satar, får finna oss i att dricka vår vanliga café-cognac på den vanliga syltan i Calais, där ödet behagat placera oss för närvarande.»
Tolnses suckade och öppnade munnen för att säga något, men jag avbröt:
»Klaga inte, Tolnæs, fastän vi sitter ensamma och övergivna denna heliga kväll. Du har aldrig varit borta från din mamma förr, men var lugn, min son, fortsätt att vandra lite i världen, så får du nog fira din helg på mycket besynnerligare sätt än nu. Julen för två år se'n var jag med och fick smörj efter en spårvägsolycka i Amerika, och—»
»Och julen förut!» stack Strand in. »Den glömmer jag aldrig.»
»Berätta!» sade Tolnæs och jag samtidigt och vinkade åt kyparen att fylla på våra kaffeglas och servera mera cognac. Vi visste av erfarenhet att Strand var en god berättare, och att han upplevt en hel del under en rad brokiga år ute i världen.
Strand log och tände en Maryland-cigarrett.
»Som ni vet, pojkar», började han, »var jag i min ungdom dum nog att rymma hemifrån vid sexton års ålder. Gav fanken i gymnasiet och den komfortabla handelsbana farsgubben stakat ut för mig, och gav mig till sjöss. Efter tre år kom jag hem igen, och begick dumheten nummer två, nämligen att ta värvning. Ytterligare tre år senare, när jag som distinktionskorpral fick mitt efterlängtade avsked ur armén, begick jag dumheten nummer tre; jag lät anställa mig i Kongostatens armé. Gossar, gossar, det var den största dumheten av alla, men jag var bara vid er ålder då, så man kan inte fordra, att jag skulle ha vett.»
»Hut!» sade vi.
»Tyst pojkar, ni kommer att instämma med mig om några år. Enfin, tiden i Kongo var ett helvete. Hade jag inte tagit min Matts ur skolan när mina fem år voro ute, hade jag nog med tiden blivit lika stor bandit som belgierna själva. Hur negrerna behandlas vet ni förut genom undersökningskommittéernas rapporter, som publicerats i pressen. Och det var inte det värsta. Men att se kamraterna dö undan för undan. Friska, präktiga svenska pojkar. Kommer dit ned med hälsans rosor på kinderna. Så småningom målas de malariagula, och en vacker dag—good bye, little girl, good bye! Vet ni hur man begraver en kamrat där inne i djungeln? Jo, man slår kortsidan ur en gevärslåda, spikar fast en hög hatt—sådana finnas alltid i lager som bytesartikel, det är ju kungaemblemet där nere—alltså, man spikar fast en hög hatt på lådans kortsida. Då räcker gevärslådan, om karlen inte är alltför lång. Ruskigt, säger ni. Tja, man blir van.
Jag tog alltså avsked ur Kongostatens tjänst, men på utresan träffade jag i Leopoldville en engelsk affärsman, som hade en rad faktorier, byteshandelsstationer, utefter kusten av engelska Västafrika.
Han tyckte om mig, och när han fann att jag kunde konsten att behandla både negrer, portugiser och vita män, så engagerade han mig genast för ett ganska hyggligt gage. Först skulle jag biträda vid ett faktori någon tid, för att sedan, när jag lärt mig de speciella tjuvknep, som användes i detta slags affärer, själv bli föreståndare för ett dylikt.
Bien, ett par veckor senare höll jag mitt intåg i Nulla-Nulla, d. v. s. jag sam i land från valbåten som kantrat i surfen, och drev med ett par sparkar och något blomsterspråk roddarna ut i vattnet igen för att dyka efter mitt bagage.
Det bärgades, och jag märkte, att jag gjort ett gott intryck, ty faktoriets svarta arbetare, Kroo-negrer varenda man, betraktade mig med vördnad, och faktoriets föreståndare, en gammal malariainpyrd skotsk suput, hälsade mig välkommen och bjöd på gin och champagne.
Nulla-Nulla var ungefär lika glatt och trevligt som en kyrkogård i regnväder. Några hyddor av korrugerad plåt inskjutna på en relativt torr landremsa mellan havet, en flod, där en gyttjig gul lervälling sakta flöt mot modersfamnen, och det eviga träsket, vars dimma överskyggade allt och alla, så att man måste förvara rakkniven i en burk palmolja för att den inte skulle rosta.
Den användes för resten inte så ofta, ty man var inte mån om sitt yttre. En solhjälm, en kostym smutsiga pajamas och ett par vita skor, som sällan besudlades med piplera, detta var den prakt i vilken vi civilisationens representanter uppträdde. Komforten var en tältsäng med moskitnät, födan konserver, fisk, kinin och genever. Ja, det var en härlig plats, men jag hade varit med om sådant förr i Kongo.
Fram på hösten flög fanken i kroppen på den skotske suputen. Han fick för sig att han skulle resa hem till julen. Han hade inte sett Skottland på tolv år, sade han, och ville gärna se det en gång till innan whiskyn och febern gjorde kål på honom.
Och i november gav han sig mycket riktigt i väg med en av de gamla smutsiga oljetankar från Liverpool, som trafikera kusten, och jag var ensam med faktoriet, några niggrer, ett par portugiser och ett par miljarder myggor.
Där satt jag, som sagt, på stranden av den gula floden, på vilken kanoter, gjorda av urbrända trädstammar, kommo flytande med olja, gummi och blodiga elefantbetar från det hemlighetsfulla hinterlandet, och jag tänkte på skottens avskedsord:
'Sköt väl om faktoriet, my boy, och vad du gör, försök att ställa dig väl med den gamle skojaren Majumba.'
Majumba, ja. Jag hade ofta hört namnet på den fruktade härskaren där inne i de mystiska skogarna. Han som tog tull av alla, som färdades genom hans område till kusten, till och med av de stridbara haussanegrerna, som svuro vid profetens skägg och djupt föraktade fetischdyrkarna.
Han var en mäktig man, Majumba, ty han kunde med ett ord göra slut på all byteshandel om vi råkade ådraga oss hans misshag, han kunde skicka en negerhär, som sopade bort oss från världskartan på några timmar, och å andra sidan kunde han låta rika håvor regna över oss, om det föll Hans Blanksvarta Majestät in.
På sistone hade han emellertid inte varit riktigt nådig, om det nu var Hans Brittiska Majestäts regering som stött honom för huvudet, eller bolaget, som inte varit nog frikostigt med gin och champagne på hans senaste visit till kusten, vet jag inte, nog av, kung Majumba hade börjat ta så höga tullar av de niggrer som foro genom hans område, att den mera värdefulla byteshandeln började kringgå hans maktsfär och alltså hamna vid andra faktorier, uppåt eller neråt kusten.
Nu har jag egentligen aldrig varit rädd för något i hela världen, och minst av allt för en så'n där operettkung i simbyxor och cylinder, och jag började lite smått fundera på hur jag skulle få honom att ta reson.
Frågan var kvistig, men lyckligtvis för mig löste den sig själv så småningom.
Medan jag var i militärtjänst hade farsgubben hemma aldrig velat veta av mig—jag hade ju svikit hans hopp om att få se mig som stor businessman—men när jag fått anställning på det här faktoriet slängde jag på måfå av ett brev hem, och si, det tog skruv. Nådens sol började åter skina.
En vacker dag fram i december tjöt det gamla skrovet Omungas ångvissla utanför surfen, och med valbåten kom skepparn i land för att få en whisky med orangebitter och se efter hur mycket gods jag hade att låta honom få.
'Jag har en låda med till er, Strand', sade han vid tredje whiskyn. 'En långväga en, ända från Norge, eller Sverige eller vad fanken det är för land ni är ifrån.'
'Hut, gamle havsvagabond!' slängde jag åt honom och kilade ut för att få tag i lådan, för ta mig katten var jag inte så pigg på att få se vad den innehöll, att jag inte kunde styra mig.
Och det var ett innehåll som stod i mantal, må ni tro. Svensk punsch och brännvin, glöggkryddor, lutfisk konserverad i glasburkar, skinka likaledes konserverad, och klenäter med mera ätbara saker, och sist men inte sämst en massa julgransgrannlåt, som skulle gjort niggrerna vansinniga av avund om de fått se den.
Ett brev fanns det också i lådan, och i det uttalade farsgubben sin tillfredsställelse med, att jag äntligen kommit in på affärsbanan, och att morsgumman, som ville att jag skulle fira en kristlig jul ute i det hedniska landet, plockat ihop lite smått och gott åt mig för julafton 'och så kanske det kunde vara roligt för mig att bjuda mina vänner på svensk julmat'.
Gud välsigne gumman! 'Mina vänner'! Ensam vit man bland niggrer och portugiser! Åhnej, jag finge nog äta min julmat ensam, om jag inte ville associera mig med mindrevärdiga raser.
Well, Omunga gick, och julen kom, och jag hade ett herrans besvär med att lära min niggerkock, Bootlace, 'Kängsnöret', att laga svensk risgrynsgröt. Jag beskrev konsten för honom cirka hundra gånger, och varje gång svarade han orubbligt: 'Savvy plenty, Stann!' fastän jag mycket väl visste att han inte begrep det minsta.
Men det stod skrivet i stjärnorna att jag inte skulle få julfrid, ty på själva julaftonsmorgonen, när jag som bäst funderade på vad jag skulle hugga för träd till julgran, anlände en löpare med bud att Hans Majestät Konung Majumba var i antågande för att göra en visit hos den vita pampen.
Då blev det liv i luckan. Opp med Union Jack för att hedra den svarta slusken, Frankrikes sötaste och sämsta champanje på is, opp med en låda holländsk genever. Allt klart till att blidka den väldige.
En timme senare satt en av världens fetaste niggrer, en koloss om hundratjugo kilo, i en suckande rörstol på min veranda och lapade gin och champagne som en katt lapar mjölk.
Här var det bäst att smida medan järnet var varmt, och jag gjorde allt i världen för att övertyga Hans Mejstät, att jag var en ovanligt sympatisk person, men fast han söp som en pråmskeppare så blängde hans små runda tjurögon lika lömskt i alla fall.
När jag en stund måste gå ifrån honom för att sköta om någon syssla, gav jag honom en engelsk jultidning att roa sig med, och när jag kom igen, hade han fått tag i en färgplansch av kung Edward i ordnar och grannlåt, och han ville partout veta vem denne verkligt elegante man var. Jo, det var den store vite konungen.
Majumba betraktade länge och uppmärksamt planschen, och det syntes på den drummeln att han var avundsjuk. Tacka för det för resten. Själv var han ju bara klädd i en hög hatt, ett par blårandiga simbyxor och en trasig gul parasoll.
Men då flög den onde i mig. Jag fick idén till hur jag skulle vinna den svarte lymmelns eviga vänskap.
'Majumba', sade jag oskyldigt. 'Varför är inte du, som också är en stor konung, lika fin som den vite konungen.'
'Uff! Mum! Skål!' sade Majumba.
'Majumba', fortsatte jag. 'Din makt och glans har inte bländat mig fast den är stor, men din tjusande personlighet har vunnit min vänskap, och det är min vilja att du, o Majumba, blir minst lika elegant som den vite konungen.'
Svartingen spärrade upp korpgluggarna och spetsade öronen, och jag skickade Bootlace efter min mammas låda. Majumba skulle klädas till julgran.
Ett stycke röd kalikå omskapades hastigt till uniformsjacka åt honom. Det var lätt gjort, bara ett par hål för armarna och ett snöre genom några hål i halsen. Ett par säkerhetsnålar höllo ihop det hela.
Majumba var en aning tveksam till en början, men den röda tröjan gjorde ett visst intryck på honom, och när han fick syn på glitterbuntarna, stjärnorna och snörena med alla nationers flaggor i en lång rad veknade han fullkomligt och lät mig göra som jag ville.
Och ni må tro, att Majumba blev fin. Tröjan översållades av stjärnor och blev katten så mycket elegantare än kung Edwards, från ett snöre runt magen föll glittret i en glänsande frans ned mot knäna, snörena med alla nationers flaggor lindades kors och tvärs över bålen, i öronen hängde andra snören med påträdda färgade glaskulor, en julgranstopp av försilvrat glas krönte den ruggiga cylindern, vars framsida pryddes av en rosenkindad julängel av silverglitter. En massa andra småsaker, såsom förgyllda grankottar etc., placerade jag på måfå där mitt konstnärliga sinne sade mig, att de gjorde sig bäst.
När lådan var tömd var också Majumba så grann att det nästan gjorde ont i ögonen att se på honom, och när han fick se sin bild i min spruckna spegel, spred sig ett skimmer av verklig lycka över hans mera feta än egentligen vackra anletsdrag.
Och niggrerna grepos också av sann vördnad för honom. Både mina egna och hans svit, som satt på hasorna nedanför verandan och såg på hur den vite mannen prydde deras härskare. Majumba har nog aldrig i sitt liv blivit så vördsamt bemött.
Men jag som nu hade min julgran, beslöt att fira jul riktigt. Bootlace fick göra sitt bästa med håvorna, vilket inte var mycket, men snart sutto dock jag och Majumba vid det dukade julbordet och åto risgrynsgröt med kondenserad mjölk, och lutfisk och skinka. Majumba smorde kråset och tog snapsar och sken som en sol, och svor att jag var hans ende vän på jorden och hans broder och fader och moder.
Sen serverades kaffe och punsch. Majumba fann punschen välsmakande och hävde i sig enorma kvantiteter.
Mina och hans negrer beskådade på något avstånd med andakt de båda väldiges frosseri, och när den tropiska natten plötsligt bröt in och jag lät glöggens blå lågor flamma högt mot den mörka himmelen, och Majumba full och bra och lite rädd för sin vite vän, som kunde så hantera elden, vajande reste sig, så att grannlåten glittrade och glänste vid lågornas fladdrande spel, då kastade hela negersvärmen sig på magen och stämde upp ett hyllningsvrål:
'Ooo, Majumba! Oooooo, Majumba!'
Majumba var tydligen utnämnd till gud.
En timme senare hade Majumba fått nog, och hans kungliga snarkningar tonade mäktigt från rörstolen. Då steg sviten fram, grep med vördsamma händer sin monark, lämpade honom varsamt ombord på hans stora kanot och rodde med tysta årslag bort i natten.
Annars bruka niggrerna aldrig våga färdas under den mörka tiden på dygnet, men antagligen ansågo de Majumbas nya ju-ju, trollmakt, så stark, att de onda andar som ströva i mörkret inte skulle våga sig på dem.
Majumbas vänskap höll i sig, och han inte bara tvingade de andra niggrerna att låta sina bytesaffärer gå genom mig, utan lättade även på sina egna väldiga förråd av landets produkter.
Jag gjorde enorma affärer och funderade just på att börja på egen kula och bli miljonär, när Majumbas timme slog.
Åskådandet av sin egen bild med all julgransgrannlåten i min spruckna spegel, som han skickat en särskild deputation att byta sig till mot ett par manshöga elefantbetar, steg honom så småningom åt huvudet. Han blev storhetsvansinnig, beslöt att erövra hela Afrika och anföll till en början närmaste engelska utpost med hela sin armé, fyra tusen man.
Men på utposten fanns en engelsk underlöjtnant med ett par irländska sergeanter och två hundra haussa-soldater, och denne unge engelsman hade inte mera känsla för det passande, än att han inte bara vägrade att låta sig dödas, utan även piskade upp Majumbas armé, ryckte in i hans land, brände ett dussin byar samt förklarade Majumba avsatt och utnämnde en ny nigger till kung. Och eftersom Majumba nog varit litet hårdhänt ibland och tagit livet av en och annan, accepterade folket sin nye härskare. Dock först sedan en av hovmännen stuckit en assegaj tvärs igenom Majumbas mage.
Och eftersom jag var Majumbas vän, ansåg den nye konungen mig som sin fiende och lät meddela bolaget, att han skulle känna sig angenämt berörd, om han fick mottaga mitt huvud som kröningspresent.
Och som jag hade anledning förmoda, att han, om inte presenten kom punktligt, skulle skicka några hundra man för att hämta den, steg jag ombord på ångaren Umballa av Liverpool, när den angjorde vårt faktori, och avreste till Europa.»
EN KRIGSLIST
Malmötåget var fullt redan när de båda kompanjonerna Esselgren och Anderstein anlände till perrongen, men eftersom de redan dagen förut försett sig med platsbiljetter, så vilade där inga ledsamheter, utan de trängde sig glatt in i sin vagn.
Men när de kommo in i sin kupé fördystrades deras anleten högst betydligt, ty fastän de beställt fönsterplatser, funno de, att de hade att sitta mitt i var sin soffa, rätt upp och ned, utan stöd på någon sida. Utom baksidan förstås.
Om inte Esselgren och Anderstein haft så viktiga affärer i Malmö, så hade de säkert stigit av och rest med ett annat tåg, men nu var saken den, att de båda herrarna, som voro rätt avsevärda smågulascher, kunde göra upp en jobbaraffär och svindla svenska folket på 25,000 vardera om de lyckades hinna till Malmö på kvällen. I annat fall skulle säkert varan gå till hederliga affärsmän, och det nedslående förhållandet skulle inträffa, att den skulle komma bemälda folk tillhanda utan den lilla prisförhöjning på ett par hundra procent, som herrarna åsyftat.
Nu var emellertid all fara för inträffandet av denna sorgliga eventualitet undanröjd. De båda kompanjonerna hade vaknat i god tid, och sutto nu inklämda på sina obekväma platser med utsikt att om en sexton timmar vara i Malmö, och på nattkröken göra upp affären.
Det gick något så när bra för de bägge affärsmännen att sitta på mittplatserna under de första två timmarna eller så, men sedan tröttnade de. Det började värka i sidor och rygg, huvudena blevo tunga och de kände behov av att luta sig. Men de hade intet att luta sig mot, utom ett par medpassagerare, som emellertid energiskt protesterade mot varje försök till dylikt närmande.
Situationen var kritisk. Men det är vid sådana tillfällen, som
Esselgrens snille gör sig mest gällande. Det gjorde sig gällande nu.
»Hör du, Anderstein», sade han högljutt. »Nu går vi väl snart in i restaurangvagnen och äter frukost.»
Och i detsamma blinkade han långsamt och omsorgsfullt med vänstra ögat, för att Anderstein skulle förstå att något var i görningen.
Anderstein förstod, men visste inte vad.
»Vi gör väl det», svarade han.
»Det blir annat det än i Petrograd!» utropade Esselgren entusiastiskt och gnuggade händerna.
»Joo, det vill jag lova! Här får man ju ett mål mat för några kronor, där en fläsksvål och ett par skedblad stuvade potatisskal för femti rubel.»
Medpassagerarna hade blivit intresserade av konversationen och en av dem vågade en fråga.
»Är det verkligen så hemskt i Petrograd?»
»Jo, var lugn för det», sade Esselgren högtidligt. »Ingen mat, inga kläder eller skodon. Gatorna fulla av rövare och mördare så att ingen går säker, och så rasar sjukdomar där.»
»Hemskt!» instämde Anderstein.
»Ja, koleran går ju så förfärligt där», sade den intresserade herrn.
»Ohyggligt!» sade Esselgren. »Tusentals fall om da'n, mycket värre än man tror här hemma. Dom stupar på gatorna, dom dröser. Rätt som man går och pratar med en god vän så får han magplågor och da'n därpå så är han död.»
»Det är ju förfärligt!» kom det i kör från passagerarna. »Var det länge sedan herrarna var där?»
»Nä då», försäkrade Esselgren fryntligt. »Vi kommer direkt.»
»Det vill säga, herrarna har legat i karantän en tid.»
»Inte!» sade Esselgren. »Man achtet sich! Inte har vi affärsmän tid med sånt. Vi kilade tvärs över Finland och så smet vi ut på Åland och seglade över till Grisslehamn, tyst och stilla, och nu är vi här. Fint skött, va?»
En halv minut senare voro de båda herrarna ensamma i kupén, och sträckte ut sig på var sin soffa.
»Där ser du, gosse», sade Esselgren stolt, »hur man klarar en situation. Du såg vilken fart dom fick. Nu sover vi ett slag, och sen äter vi frukost och sen åker vi i vår egen abonnerade kupé till Malmö.»
Snarkningstävlingen mellan Esselgren och Anderstein, hade pågått i cirka två timmar och den senare tycktes ligga litet över, när de väcktes av att dörren öppnades.
I dörren stodo en man i polismössa och en herre i pincenez. Bakom skyltade ännu ett par karlar.
»Vad är det?» frågade Esselgren.
»Herrarna ska följa med doktorn här», sade polismannen. »Herrarna ska interneras.»
»Va katten—»
»Herrarna har bekänt för sina medpassagerare att ni kommer från
Petrograd och undvikit karantän. Opp nu och följ med.»
»Stopp», började Anderstein. »Det där var bara skoj…»
»Försök inte», sade polismannen. »Kom med bara.»
Så fördes de båda smågulascherna ut till en väntande ambulansvagn. Och så gick malmötåget. Och med det drömmen om 25,000 gulaschkronor per man.
EN ITALIENSK EPISOD
Kupén doftade av damm, gammal inpyrd smuts, mögel och vitlök, och det var med verklig förtjusning Åke såg den lille italienske borgmästaren, svept i den värdighet han iakttagit under hela resan, plocka ihop sina effekter och ge sig i väg när tåget stannade.
»Nå, Gudskelov att man blev av med den», sade Åke ur sitt svenska hjärtas djup. »Opp med fönstret nu, och in med frisk luft, det var själva tusan vad den lille fete kamorristen var rädd för att släppa in sitt fosterlands klimat.»
»Folk är likadana vart man kommer», anmärkte Johan lugnt. »Är det inte likadant hemma i Sverige, va?»
»Jo visst, ja visst!» svarade Åke. »Men det här var en helsikes stor station. Det måtte vara Bologna. Petrus, du som rådbråkar lingot, stick ut ditt nordiskt blonda huvud genom fönstret och fråga den där guldbeslagne kamorristen hur länge vi står här.»
»Nej, fråga någon annan», föreslog Johan. »Den där tycks ju vara järnvägstjänsteman, och en sådan vet aldrig något om tågtiderna här i Italia.»
Men Petrus hade redan rest sig upp, stuckit ut huvudet genom fönstret och adresserat sig på särdeles grammatikalisk italienska till järnvägstjänstemannen:
»Quanto tempo ci fermiamo in questra stazione?»
»Venti minuti, signore!»
»Vad säger kamorristen?» frågade Åke.
»Tåget stannar här i tjugu minuter», svarade Petrus. »Dom talar för resten en vacker dialekt i de här trakterna.»
»Du är allt bra slängd i italiano», sade Johan erkännande.
»Åhja, tja, man redet sich!» svarade Petrus blygsamt och ägnade en tacksam tanke åt den i Stockholm inköpta 50-öresparlören.
Men Åke grep sin mössa.
»Kom Johan, på tjugu minuter hinner vi se efter om dom har någon katedral i den här stan, och jag är för resten törstig, ett glas chianti, eller vad det är dom kallar pilsnern här i landet, skall smaka skönt. Du Petrus kan vänta här och vakta bagaget. Se efter att ingen stjäl något, glöm inte att här i landet stjäl alla människor allt vad de komma över. Och håll särskilt ögat på pläden.»
Ett brett och soligt leende spred sig över Petri hemtrevligt feta ansikte, när ordet pläden nämndes, och hans blick smekte ömt det nämnda kollit, medan Åke och Johan hoppade av tåget och försvunno in på il ristorante. Innerst inne i pläden, mjukt bäddad bland filtar, låg nämligen en skatt, medförd från landet i högan nord, och avsedd att tagas fram i Monte, en sällsynt och dyrbar skatt—en liter O. P. aqvavit.
Petrus var nära att försjunka i drömmar om hur öppnandet av denna O. P. lämpligen skulle firas, då ett plötsligt ryck gick genom tågsättet.
»Ryck i helsingland!» sade Petrus skämtsamt till respläden.
Men omedelbart därpå kom ett ryck till, och så satte tåget sig i gång.
»Dom växlar!» upplyste Petrus pläden. Men han hade orätt, ty tåget ökade alltmera farten och var snart i så full gång som ett italienskt tåg kan vara. Och samtidigt kom Petrus ihåg att Åke hade hand om både hans biljett och hans pengar. Nåja, biljetten var det ju inte så noga med, för den hade konduktören redan sett, men pengar—det är inte så angenämt att vara utan pengar i ett främmande land, av vars språk man inte känner mera än vad man kunnat inhämta av 50-öresparlören.
Tio minuter senare anlände konduktören och Petrus såg till sin fasa, att det varit konduktörsbyte i Bologna.
»Biglietto!» sade han och räckte ut handen.
Petrus försökte en bluff.
»Vado a Firenze!» sade han och låtsades försjunka i en tidning.
»Favorisca monstrare il suo biglietto!» sade konduktören, och denna gång var rösten skarpare.
»Biglietto?» sade han. »Si, si! Biglietto vergessen, glömt, oublié?
Begriper du?»
Konduktören såg allt bistrare ut. För ett par lire kunde han kanske överse med att en resande inte hade biljett, men bara brutet och utländskt prat imponerade inte på honom.
»Biglietto, signore!»
Då blev Petrus rasande. Hans italienska ordförråd räckte inte till en förklaring, och han tillgrep svenskan.
»Begriper du inte», röt han hotfullt, »att Åke har biljetten och han blev kvar i Bologna med både den och pengarna. Och säjer du ett ord till krossar jag skallen på dej, förbaskade kamorrista.»
Konduktören gick omedelbart vidare, och Petrus stod som segrare kvar på slagfältet. Han trodde att det var hans manliga uppträdande som satt skräck i konduktören, och kanske hade han rätt. En del av hans samtida anse det emellertid vara mera sannolikt att konduktören tagit honom för en kamorrist.
I varje fall fick Petrus sitta i lugn och ro och smeka ömsom campagnan, ömsom respläden med sina blickar till tåget äntligen stannade i Florens. Men då möttes han av ett annat problem. Han hade elva kolli bagage, och inga pengar.
Förut hade alltid en av reskamraterna brukat köra ut bagaget genom fönstret till någon svartmuskig bandit, medan någon av de andra hoppat av och gjort sig klar att gripa bemälde bandit för den händelse att han skulle försöka ge sig av med kollina. Men nu gick inte det systemet. Nu måste Petrus klara sig själv.
Med stort besvär lyckades Petrus lasta på sig sex kolli, och praktisera sig av vagnen med dem, för att ögonblickligen bli omgiven av ett band operettrövare, som höggo sig fast i bagaget. Det var ett detachement ur Firenzes stadsbudskår, som på detta sätt i överflödande välvilja sökte ta hand om Petri bagage, men sällan har stadsbudskåren i fråga mötts med så kallt oförstående.
Petrus vrålade invektiv åt operettbanditerna på alla av honom kända utländska språk, för att sedan tillgripa svenska skällsord, och som han är hemma i trakten av Delsbo, äger han fullkomligt herravälde över denna gren av sitt vackra modersmål.
Med dettas hjälp lyckades han också förmå stadsbudskåren att dra sig något tillbaka, dock inte på långt när så mycket som han bett dem dra, och efter att ha satt ned sina sex kolli, störtade han in efter de andra fem. Hans inneboende misstroende för italienare i allmänhet och facchini i synnerhet kom honom att skynda mer än han någonsin skyndat förr, och däri gjorde han klokt, ty av hans sex kolli voro fem redan på väg till fem olika hotell. Det sjätte, pläden, fanns kvar, ty den hade två facchini gripit tag i för att bära åt var sitt håll, och de voro just i färd med att välja ut var sin mjuka, behagliga fläck på den andres kropp, där en stilett lämpligast kunde placeras, när Petrus slog ned som en nordisk björn och slet tvisten genom att rycka till sig den dyrbara bördan. Genom en skarp hetsjakt över perrongen lyckades han återerövra även de andra fem kollina, varefter en ny hetsjakt tog vid för att få fatt i de sex andra, ty naturligtvis lade välvilliga bärare vantarna på dem så snart han vände ryggen till.
Att i detalj skildra Petri kamp mot de italienska bärarna skulle bli för långt, det är tillräckligt att konstatera att han efter en lång och het strid lyckades samla sina elva kolli i en stor hög, på vilken han sedan satte sig.
Omkring honom samlades på respektfullt avstånd Firenzes stadsbudskår, av vilka varje enskild medlem med förtjusning skulle ha satt en kniv i Petrus om han kunnat göra det utan någon som helst risk. Men det var förbundet med en viss risk för en facchino att närma sig Petrus just då.
På detta sätt hittades han av Åke och Johan när de ett par timmar senare kommo med nästa tåg från Bologna. När tåget drog in på stationen hängde de ut genom vagnsfönstret bleka av ängslan för Petri och resplädens öde, och det jubelrop som höjdes när de fingo se honom lät som ett härskri från det gamla Germaniens dystra skogar.
»Hej, gamle Petrus, roligt att se dig välbehållen. Skaffa hit en kamorrist, som kan bära bagaget, så far vi till hotellet och får oss lite mat.» Facchini närmade sig lystet men tveksamt.
»Nej», sade Petrus. »Ingen av dom där fähundarna skall tjäna på oss. Vi tar bagaget. Jag svarar för fem kolli.»
»All right», sade Åke och grep respläden och ett par väskor. »Har du något emot stadsbuden, så kan vi ju själva bära bagaget till en droska.» Och med det ledde han vägen.
Men Petrus, som tagit upp fem kolli satte ned dem igen och satte sig sedan själv på dem, ty hans knän veko sig.
Där respläden bars fram tecknade sig en smal, våt linje på perrongen.