DJURVÄNLIGHET
I Barbackaån knuffades isstyckena, sakta och makligt så som det passar i staden i fråga, men de knuffades i alla fall. Så satte ett av dem sig på spjärn mellan ett par av kajens pålar, ett annat stannade sällskapligt bredvid och ett tredje och fjärde slöto sig snart till sällskapet. Om några minuter låg isen som en bro tvärs över ån, och i mitten tronade den av hela Barbacka kända stora måsen, som bekvämt kommit seglande på ett av flaken.
Järn- och herrekiperingshandlare Göranson, ordförande i Barbacka djurskyddsförening, kom långsamt promenerande utefter kajen och betraktade med tjusta blickar hur våren sprängde isens bojor, som hans poetiska själ kallade det.
Han nickade gemytligt åt sin gamle vän måsen, som dock inte besvarade artigheten, och fortsatte sedan sin väg nedåt ån.
En timme senare kom han tillbaka. Nu låg ån isbetäckt ovanför isdammen men måsen stod fortfarande lugn och majestätisk, fullkomligt oberörd av såväl Göranson som de alltmera hopade isstyckena. Göranson stannade.
»Står du där än», var den särdeles överflödiga fråga han riktade till måsen, som heller inte nedlät sig att besvara den.
Göranson var inte djurskyddsordförande för ro skull. En mörk tanke vaknade i hans hjärna och han beslöt pröva om den var riktig. Därför tog han upp en sten från gatan och slungade den, så djurvän han var, mot måsen.
Naturligtvis träffade han inte, och måsen tog inte minsta notis om projektilen.
Pang! Nästa sten slog närmare, men resultatet blev lika negativt, och under en stund blev måsen utsatt för ett formligt bombardemang.
Men han uthärdade elden briljant.
Barbacka poliskonstapel, Jönsson, som en stund från något avstånd iakttagit Göransons underliga beteende, närmade sig nu betänksamt.
»Vad är det han har för sej, Göranson.»
»Gomorron Jönsson!» sade Göranson. »Jo, si jag tror att måsen har frusit fast.»
»Må dä!» sade Jönsson.
»Jo, han har stått så där en hel timme nu och det är ju klart, att han inte skulle stå så på en isbit och frysa om fötterna om han inte var fastfrusen. Och för resten så rör han sig inte ur fläcken när jag kastar sten på honom.»
»Må dä?» sade Jönsson igen.
»Jojo men! Och nu kan en inte göra något annat än att skjuta den, det är barmhärtigast.»
Jönsson såg bekymrad ut.
»Dä vet väl Göranson, att han inte får skjuta skott inom stadens hank och stör!» sade han.
»Visserligen! Men under sådana här omständigheter.»
»Dä blir till att tala med kumsarjen då», sade Jönsson.
»Men han är ju bortrest!»
»Då får Göranson vänta tills han kommer igen», sade Jönsson orubbligt.
Göranson funderade. Att låta det stackars djuret stå där ute och lida gick ju inte för sig. Skjuta måste han om han också skulle få böta för det. För en djurskyddsordförande fick inga dylika småsaker utgöra något hinder.
»Jönsson», sade han efter en stund beslutsamt. »Hur mycke böter blir det om jag skjuter måsen ändå?»
Jönsson lyfte på mössan och rev sig omsorgsfullt i huvudet.
»Jae, en tio kronor blir det nog minst.»
Utan ett ord styrde Göranson vägen till sin järn- och herrekiperingsaffär och kom strax ut igen klädd i ett högtidligt ansikte och en dubbelbössa av skräckinjagande kaliber.
»Jönsson, följ med mig i båten här», sade han fast. »Och håll anteckningsboken färdig, för nu ska här begås ett brott.»
Uppmärksamt iakttagen av en folkmassa på nära sju personer steg Göranson i båten tätt följd av Jönsson, vars högtidliga min stämde åskådarnas själar till andakt.
När båten kom på fem meters avstånd från måsen lade Göranson ned årorna och grep geväret.
»Pass på nu med anteckningsboken, Jönsson», sade han, lade geväret till ögat, siktade noggrant mitt i måsens bröst och tryckte av. Pang, pang! Först den ena pipan och sedan dem andra.
Då flög måsen.
EN LIVLIG JULAFTON
Under mina vandringar hit och dit på jordskorpan har jag firat julafton på rätt många olika sätt. En gång firade jag den för oss svenskar så betydelsefulla dagen med att vandra omkring bland starka män, dresserade hundar och snurrande tvåsous-rouletter på en marknadsplats i en fransk småstad; en annan gång när jag också befann mig söderut, blev jag bjuden på resa till Egypten över december och januari, men började längta efter risgrynsgröt och lutfisk, som jag inte smakat på diverse år, och ställde i stället kosan norrut—samt firade jul under storm på Nordsjön. Men den livligaste julafton jag hittills varit med om, var julaftonen 1904 i Minneapolis, Minnesota, U. S. A.
Jag hade anställning vid en svensk-amerikansk tidning och hade det ganska omväxlande. Min uppgift där var nämligen att dammtorka, läsa korrektur, skriva notiser, sälja svenska böcker och vykort samt elda centralvärmeledningen, vilket senare uppdrag jag skötte med sådan bravur att brandkåren en vacker natt måste tillkallas.
Nåja, den behövde inte stanna länge. Det brann bara i den trälåda, där jag, förtänksamt nog, brukade lägga den heta aska och glödande kolstybb som jag kratsade ut ur värmepannan, och eftersom spegelrutan, som brandkarlarna kommo in genom, var försäkrad, slutade min intervju med chefen så, att han välvilligt, om också utan entusiasm, sade åt mig att jag fick behålla platsen.
Tidningen hade sin officin i affärscentrum på Mississippis västsida, jag bodde hos min vän Rosén på östsidan, långt från all ära och redlighet, där fabriker och potatisfält ännu höllo stånd mot stadens framryckning, och där järnvägarnas växelspår gingo fram i gatans plan. Det var billigt att bo där.
På slaget sex på julaftons eftermiddag lämnade jag officinen för att resa hem och äta plumpudding i Rosénska familjens sköte. Han var postexpeditör, och vi hade kommit överens om, att om jag tog den spårvagn som två minuter över sex körde från hörnet av sjätte gatan och första avenyen, så skulle han möta vid hörnet av Hennepin- och Washingtonavenyerna, så att vi skulle få sällskap hem. Men vid hörnet mötte jag unga Bessie, som brukade sälja strumpor till mig i Plymouth-stores Basements-salesroom, och vem kan motstå ett par vackra irländska ögon? Jag var nitton år och kunde det inte.
Naturligtvis glömde jag både spårvagnen och Rosén, för att sjunka i ett sällhetsrus, som dock tyvärr blev av ganska kort varaktighet, för Bessie skulle med 8:de avenyvagnen åt andra hållet och reste tre minuter senare sin väg, hjärtlöst nog utan att låta mig göra sällskap. Om två minuter steg jag, betydligt avkyld, på vagnen till Central avenue, för att fara hem till plumpuddingen.
Vid Hennepin- och Washingtonhörnet tittade jag pliktskyldigast efter Rosén, men han var inte där. Tydligen hade han, enligt överenskommelse, farit med föregående vagn, och eftersom jag hade all anledning förmoda att han skulle hitta hem ensam, for jag bekymmerfritt vidare nedför avenyen, på den långa bron över Mississippi och vidare framåt den oändliga Central-, mot 18:de avenyen.
Men i närheten av sextonde avenyen stannade vagnen. Det hördes en ropandes röst vid främre plattformen men man kunde icke urskilja vad den sade, och stålnätsgrindarna, som stängde av bakre plattformen, öppnades inte. Det blev oroligt i vagnen.
»Varför kör ni inte vidare?»—»Va—står ni här för?»—»Rör på spelet!»—»Är det meningen att den här vagnen ska bli ett hotell, och stå här jämt?»
Konduktören kunde inte besvara alla de frågor som slungades mot honom.
Men då öppnade föraren sin lilla lucka och sade: »Linjen är blockerad!
Det har hänt en olycka längre fram!»
»Öppna grindarna! Öppna grindarna!» Vi voro ett tjugutal friska viljor som slungade oss mot nätgrindarna och röto med våra lungors fulla kraft. En olycka! Då måste man naturligtvis dit. Genom opinionens makt övertygad om att grindarna borde öppnas tog föraren ett tag i sin handspak så att de svängde upp, och i nästa ögonblick etablerades kapplöpning mot olycksplatsen.
Mina långa ben gjorde mig till etta, men ambulansen, som med dånande gong-gong kom i fullt galopp, körde i alla fall förbi mig. Som god tvåa lyckades jag ändå placera mig.
När jag kom fram till olycksplatsen stod det genast klart vad som hade hänt. Ett växelspår gick vid 18:de avenyen snett över gatan och på detta stod ett lokomotiv, medan en spårvagn låg kullvräkt tvärs över järnvägsspåret. Den spårvagn, som jag skulle ha åkt med. Tydligen hade föraren haft dålig utkik, och försökt köra över järnvägsspåret utan att förvissa sig om allt var klart.
Min första tanke gällde Rosén. Var han en av de döda, som bars in i verkstaden bredvid, eller fanns han bland de sårade, som brandkarlarna snabbt och varsamt langade in i ambulansvagnen? Jag trängde mig fram.
Nej, där stod min vän! Vit som ett lik, men dock inte ett lik, och darrande i alla leder. En liten beskäftig herre skrev just upp hans namn och adress när jag hann fram, och ett par bekanta hade redan tagit hand om honom.
»Är du skadad?»
Han stirrade på mig halvt som i en dröm, så kände han plötsligt igen mig, ryckte upp sig och svarade:
»Nej, men vilken upplevelse, vilken förfärlig upplevelse!»
Jag förstod honom. Min vän Rosén var ingen modig man, det hade jag märkt vid ett och annat tillfälle förut, och olyckan hade skrämt honom från vettet. Men annars var det intet fel på honom, och när han fått tid att hämta sig skulle han inte ha något men av det. Jag lät de andra ta hand om honom, och intresserade mig åter för det som hände och skedde omkring mig.
En redskapsvagn kom körande med rasande fart och med rent otrolig snabbhet var den påkörda vagnen vräkt ett stycke åt sidan och spåret klart igen. Ambulansen körde åter sin väg och nedifrån avenyen närmade sig en rad spårvagnar, som av olyckan bringats i stockning.
Men bland folkmassan, som samlat sig hördes ett hotande mummel som växte och steg. Två eller tre människor hade blivit dödade genom en spårvägsmans försumlighet, flera skadade, och massan var böjd för att utkräva en summarisk hämnd på spårvägsmännen. Dessa hörde mumlet, sågo massans allt mer hotande hållning och slöto sig tätare tillsammans, och från redskapsvagnen hämtade de skruvnycklar och andra småsaker, som kunde bli användbara.
Med klingande klockor närmade sig spårvagnarna sakta och folkmassan gav motvilligt väg för dem. Men plötsligt sprang en man upp på den främsta vagnens skyddsskärm, som parallellt med marken sköt ut från vagnen på en decimeters höjd. Han hade tydligen firat julafton, ty han vajade litet, och med vänstra handen måttade han ett slag mot föraren där innanför rutan.
Jag, som stod ett par steg därifrån, ämnade springa fram för att hindra honom, men skuffades åt sidan av en spårvägsman som rusade fram och placerade sin näve mot den drucknes underkäke. Karlen slungades till marken och låg stilla. Det var en ren och klar »knock-out».
Sekunden därefter vacklade spårvägsmannen bakåt, själv träffad av en näve i ansiktet, ty med ett rytande gick massan till anfall mot spårvägsmännen, som genast, med skruvnycklar och andra tillhyggen i högsta hugg, mötte med ett motanfall. Just där de båda svallvågorna möttes stod jag, och jag greps genast av en livlig önskan att befinna mig på någon annan plats på jordklotet. Jag hade ingen anledning att blanda mig i leken tyckte jag, det var ju inte jag, som blivit ihjälslagen, och jag beslöt att snarast möjligt förflytta mig ut ur stridens centrum.
Men striden stod mellan spårvägsmän och civila. Jag var civil, och mina fredliga avsikter syntes inte utanpå. En skruvnyckel, förd av en kraftig gråklädd arm, susade mot min stetsonhatt, men jag parerade och vek undan. Spårvägsmannen nummer två lyckades jag också undvika men rusade mitt i armarna på en tredje som prompt och snabbt slog till. Jag lyckades endast delvis parera, och slaget, som träffade högra kinden, satte mina bohuslänska förfäders vikingablod i svallning.
Spårvägsmannens näve susade redan för andra gången mot mitt ansikte. En lätt böjning på kroppen och slaget gick förbi, pang, min vänstra slog till i hans plexus solaris strax under bröstbenet, och då han med båda händerna tog sig åt mellangärdet slog den högra som en blixt mot hans underkäke. Karlen vacklade ett par steg tillbaka, föll och blev liggande. Det var också en »knock-out»—min första—och jag kan inte förneka, att det kändes lite underligt.
Men jag hade inte lång tid att reflektera över saken. Ett ansikte skymtade framför mig och jag slog till, så fick jag ett slag i nacken så att det sjöng i huvudet, jag svängde runt, men i detsamma föreföll det. mig som om en stångjärnshammare träffat mig under örat—
När mitt intresse för omgivningen åter vaknade satt jag på gatan ett stycke längre bort. Stridens vågor gingo ännu höga, men slaget under örat hade avkylt vikingablodet och jag hade ingen lust att åter blanda mig i leken. Med någon möda steg jag upp och borstade av mig, och med ett vemodigt leende konstaterade jag att även jag fått mottaga en med frikostig hand utdelad »knock-out».
Plötsligt hördes piketvagnens gonggong ringa på avstånd, den kom i galopp närmare och de civila elementen skingrades som agnar för vinden, och som inte heller jag hade lust att råka ut för poliskonstaplarnas battonger kilade jag i väg hem för att se hur Rosén mådde.
Han mådde bra, hade lugnat sig, fått lite färg i kinderna, och satt nu i skötet av sin familj och berättade för sextiosjätte gången hur det hela gick till och hur det kändes när växelloket körde på vagnen och glasflingorna flögo som snö kring passagerarna. Själv hade han sluppit undan med skräcken och det var han, som sig borde, tacksam för. När man varit så nära att få fira julafton på bårhuset har man vissa förutsättningar att uppskatta hemmets visserligen inte lugnare, men ljusare och gladare omgivning.
Sedan jag tvättat av mig dammet efter bataljen och fått på mig rena kläder firade vi julen enligt gammalt recept, eller rättare, efter två recept, det amerikanska och det svenska, så att lutfisk och gröt, plumpudding och kalkon, julgran, järnek och mistel förekommo i ljuv och innerlig förening. I synnerhet fann jag misteln ljuv, ty Roséns unga kusin var ganska söt. Fram på kvällen kom bemälda unga kusin till mig med ett bekymrat ansikte.
»Det är simply disgusting», sade hon på sitt vackra blandspråk. »Jag rent forgettade Annies julklapp at home, och nu måste jag fetcha den. Vill du mäka kompani?»
Ja, visst ville jag följa den unga kusinen hem och hämta paketet, fastän hon bodde ännu längre bort i utkanten av staden, i Columbia Heights, det östligaste som finns på östsidan. Utan att väcka någon uppmärksamhet kilade vi i väg.
Paketet hämtades i vederbörlig ordning och vi voro på väg tillbaka, när ett par skott smällde inne i en krog ett par hus från den plats där vi befunno oss. Utanför krogen stod en buggy, en lätt fyrhjulig vagn, i vilken satt en figur insvept upp till näsan i en lång rock.
»Åh kom, for heavens sake, låt oss hurry! Nu fajtar dom där inne också.» Och som jag inte hade någon anledning att blanda mig i saken, fortsatte vi vår väg.
En minut senare small det åter skott, men nu ute på gatan, och med ett hastigt grepp tvingade jag flickan bakom närmaste hörn, och följde själv efter. Det är inte hälsosamt att komma i vägen för förlupna kulor.
Ögonblicket därefter kom buggyn i ursinnig fart rusande förbi och nu åkte ytterligare två män, som sköto bakåt. Skotten besvarades av karlar, som kommit ut från krogen.
Flickan vägrade att vända om för att på ort och ställe se vad som hänt, och alltså fortsatte vi hem till julklappsutdelningen. Men på juldagen voro tidningarna fulla av saken. På saloonen hade man haft en enkel fest och lottat ut en kalkon, när mitt i festligheterna två maskerade män stego in, sköto ned bartendern och en av gästerna samt togo kassan plus gästernas klockor och pengar och åkte bort i buggyn. Bytet var inte värt många tiotal dollar.
Det stod också i tidningen om spårvägsolyckan och min vän Rosén hade på grund av sitt vettskrämda utseende blivit antecknad som sårad, vilket föranledde honom att genast lägga sig sjuk för att få ersättning av bolaget. Han låg en vecka och väntade på bolagets ombud, men på nyårsdagen tröttnade han och steg upp. Då kom ombudet. Rosén begärde tusen dollars i ersättning för de skador han inte fått, och fick hundra. Om han varit sängliggande hade han nog fått femhundra.
Mördarna grepos någon vecka senare, och åtminstone en av dem blev mycket ordentligt hängd.
ETT SJUKDOMSFALL
»Du ska ta en sjukförsäkring, Isidor», sade Östkvist, och lade sin arm på sin kollegas arm. Det var för tillfället inga kunder i butiken, så att de båda biträdena hade tid att prata.
»Jag har aldrig varit sjuk», svarade Perander.
»Alltid en ny anledning att försäkra dig, Isidor», fortsatte Östkvist. Varje människa blir sjuk en eller annan gång i sitt liv, och om du aldrig varit det, kan du ge dig så många som flyger och far på, att din tur snart står för dörren.»
»Tja, om en nu blir lite krasslig några dar, så står en väl rycken», anmärkte Perander, som hade sparbanksbok.
»Du gör det, ja», svarade Östkvist med ett s. k. sardoniskt leende. »Om du till exempel får ledgångsreumatism och måste ligga till sängs i fyra, fem månader, eller någon annan sjukdom som räcker länge. Nej du, sjukdom och nöd hör i hop. Det vill säga om du inte är försäkrad! Se på Bruno, han låg i sex månader och fick tio kronor om dagen, hur skulle det ha gått för honom, om han inte varit sjukförsäkrad?»
Perander blev betänksam. Det var nog något i vad Östkvist sade i alla fall.
»Är du försäkrad?» frågade han.
»Ja, naturligtvis! Du tror väl inte, att jag är lättsinnig nog att gå oförsäkrad genom livet?»
»Hm. Men var kan man få tag i en agent, om man nu skulle fundera på saken?»
Östkvist log.
»Jag är agent, Isidor», sade han stilla.
Tio minuter senare var Perander försäkrad.
När Isidor Perander skrivit under ansökning till bolaget »Liv och lycka», var han ganska belåten med sig själv, men redan när ett ombud från bolaget åtta dagar senare hämtade första halvårsavgiften började han ångra sig, och denna känsla stegrades oerhört när han fann, att han skrivit under en laglig förbindelse att göra en lika stor betalning varje halvår under de närmaste tio åren.
Han var nämligen särdeles fäst vid sitt lilla mammon, och satte tusen gånger hällre in sitt överskott på sparbanken än han stoppade det i ett rikt försäkringsbolags ficka. Och ju mera han ångrade desto fastare formade sig en plan i hans hjärna: bolaget skulle få betala tillbaka hans pengar, och det med ränta, han skulle bli sjuk, och fortsätta att vara det så länge som möjligt. Om han också förlorade sin lön i butiken under tiden så var det bara 175 kr. i månaden, mot de 300 han skulle inkassera.
Men hur skulle det ske? Erfarenheten från beväringstiden hade lärt honom, att läkare inte äro så lätta att lura, och efter moget övervägande bestämde han sig för förlamning i ben och underkropp, vilket han ansåg vara mycket lätt att simulera.
Dagen därpå uppskrämdes kunderna i Johansson och Johanssons bod av att det omtyckta biträdet Perander under det han höll på att väga upp en kvarts kilo vetemjöl till fru Pilmans husassistent, plötsligt segnade till golvet med mjölskopan i hand.
»Vad är det med Perander», röt patron Johansson. »Är han onykter?»
Men Isidor kved matt till svar:
»Jag vet inte vad det är med mig, patron, men bena vek sig under mig, och nu käns dom inte.»
När man fått klart för sig vad som verkligen inträffat, buro patron
Johansson och Östkvist med förenade krafter in Perander på kontoret och
lade honom på tagelsoffan. Perander var fullkomligt lugn och behärskad.
Han hade tydligen inga smärtor.
»Skicka inte efter läkare än», sade han. »För hem mig först och lägg mig. Jag känner ett behov att komma i säng.»
Och som patron Johansson var en human principal lät han Östkvist och gårdskarlen köra hem Perander på en handkärra fast det var i brådaste affärstiden.
Dessa två omhuldade Perander som ett barn, klädde av honom, lade honom och gåvo honom konjak att dricka. De gingo till och med så långt, att de inte läto honom dricka ensam.
»Östkvist», sade Perander när han komfortabelt låg i sin säng. »Titta efter i skrivbordslådan, där ligger försäkringsbolagets papper.»
»Det är ingen brådska med det», sade Östkvist. »Du får ändå inget, om du inte är sjuk minst en vecka, Isidor.»
»Jag känner att jag kommer att ligga här i månader», svarade Isidor.
»Tag fram papperen och fyll i anmälningsblanketten.»
»Hur känner du dig nu?» frågade Östkvist.
»Hela underkroppen käns fullkomligt kall och känslolös.»
Östkvist stack sin hand under täcket och kände på sin kamrats ben.
»Jag tycker det käns varmt, jag», sade han.
»Utanpå, ja», svarade Isidor. »Men det käns en köldkänsla inifrån.»
»Hur sjutton kan du känna det, när benen är känslolösa?» frågade han, och Isidor såg irriterad ut.
»Du vet inte hur det är att vara sjuk», sade han. »Fyll nu i anmälningsblanketten.»
Muttrande för sig själv fyllde Östkvist i.
»Här skall stå läkarens namn med», sade han efter en stund.
»Skriv doktor Andersson», sade Isidor. »Det är en gammal hygglig prick.»
»Bolaget brukar använda doktor Holst», svarade Östkvist torrt. »Så vi tar väl honom, jag ska be honom komma hit när jag går tillbaka till butiken.»
En timme senare steg doktor Holst in i Peranders enkla kammare och började undersöka patienten. Doktorn var en ung man med skarpa, klara ögon, och Perander började bli rädd att han skulle visa sig svår att lura. Men farhågorna besannades inte, ty det gick utmärkt. Alla symptom som Perander beskrev tycktes vara precis som doktorn väntat sig, och hans ansikte blev alltmera bekymrat.
»Ett svårt fall av partiell paralysi», sade han. »Ett mycket svårt fall. Frågan är om ni någonsin skall kunna återställas. Är ni fullkomligt känslolös i underkroppen?»
»Absolut!» svarade Perander.
»Fullkomligt?» frågade doktorn igen, och gav Perander ett kraftigt nyp i vaden.
»Ä—hm—ab-absolut!» svarade Isidor, som endast med svårighet lyckats behärska sig.
»Ja, det tycks verkligen vara fallet», sade läkaren. »Och vi ha endast två medel att välja på. Vi skola börja med det lindrigaste. Jag skall hjälpa er att lägga er på magen.»
När helomvändningen var effektuerad drog doktorn ned täcket, och blottade Peranders akter, och så ven hans spanska rör genom luften.
»Oau!» lät Isidor ofrivilligt när röret drabbade hans bakdel.
»Kändes det?» frågade doktorn förvånad.
»I-inte det minsta!» svarade Isidor. »Jag blev bara överraskad.»
»Nej, jag kan tro det», sade doktorn. »Ni är ju absolut känslolös, så var inte rädd, ni kommer inte att ha det minsta obehag av behandlingen.»
Så spottade han i nävarna, grep röret och började arbeta.
Perander hade aldrig fått så mycket smörj i sitt liv, men han bet i kudden och behärskade sig medan hans bakdel randades gul och blå. Det var svårt men det gick, ty han tänkte på de trehundra i månaden.
Till slut ställde läkaren ifrån sig käppen och torkade svetten ur pannan.
»Kändes det inte?» frågade han.
»Nä—hm, nä, in-hinte ett dugg», svarade Isidor hjältemodigt.
»Då övergår vi till behandlingen nummer två», sade doktorn, och tog fram en kniv ur fickan.
»Va tänker doktorn göra? frågade Isidor oroligt.
»Var inte rädd, ni kommer inte att känna något», svarade doktorn leende.
»Ja, men vad skall det bli av?»
»Åh, jag skall bara släppa ut det sjuka blodet ni har i benet. Det går så till, att man sticker in kniven till skaftet på ett par tre ställen på båda benen, och i svåra fall sprätter man opp det hela, men det käns—»
»Sprätta opp?» sade Isidor. »Vad menar doktorn.»
»Var lugn», sade doktorn. »Det är inte farligt alls», och han närmade sig målmedvetet med kniven i hand.
Isidor återfick plötsligt sina lemmars bruk och flydde förfärad ur sängen.
»Doktorn får inte skära», skrek han.
»Vad nu då?» sade doktorn. »Kan ni röra er. Det var ju roligt. Det är massagen, som verkar, den sätter blodet i omlopp, ser ni. Vi kanske borde ta litet till?»
»Nej, tack», sade Isidor. »Det här räcker fullkomligt. Tack så mycket för hjälpen, doktorn, nu måste jag skynda mig tillbaka till butiken.»
»Tjugu kronor kostar besöket», sade doktorn. »Och får ni återfall, så tar vi behandlingen nummer två.»
Isidor har aldrig fått återfall.
VÄGEN TILL ENA PIGO
Kyparen på stadshotellet P.A. Kvist älskade Ottilia Johansson, och kyparen på Stora Hotellet J.A. Blomgren älskade också Ottilia Johansson. Härmed är klaven given till ett av de dramer, som dagligen utspelas runt omkring oss; om man sedan vill betrakta det som en fars eller en tragedi, må vara vars och ens ensak.
Ottilia Johansson älskade både Kvist och Blomgren, den förre om måndagarna, när han var ledig, den senare om torsdagarna som var hans ledighetsdag. Dessemellan ägnade hon sig åt sina övriga beundrare, vilka icke voro fåtaliga, vilket man kan förstå när man vet att Ottilia var en söt flicka och arvinge till minst 20,000 kalla sekiner.
Bland dessa beundrare fanns det dock ingen, som gick upp emot Kvist och Blomgren. Deras elegans, deras världsmannavana och trevliga sätt ställde dem i en klass för sig själva, och om endast en av dem varit med i tävlingen, fanns det intet tvivel om att han blivit segrare på valplatsen. Men nu var det omöjligt för Ottilia att bestämma sig. Hon fick, som sagt, nöja sig med att älska dem växelvis.
Kvist och Blomgren hade situationen fullkomligt klar för sig, och älskade alltså inte varandra inbördes. För den övriga kåren av beundrare hyste de, som sig borde, ett suveränt förakt. Men välvde mörka planer mot varandra, och en vacker dag fick Kvist en idé, som gick ut på att djupt förödmjuka rivalen. Nästa måndag steg därför han och Ottilia in i Stadshotellets matsal och slogo sig ned vid ett av Blomgrens bord.
»Kypare!» ropade Kvist myndigt och knackade i bordet. »Förbaskat söl!
Hör hit för katten, vaktmästare!»
Blomgren kom blek men behärskad fram till bordet och bugade så litet han vågade. Hans blick sökte Ottilias, men fann där ingen sympati, ty det var måndag, och hon älskade Kvist.
»Dålig servering på den här krogen, skall jag säga vaktmästarn», sade Kvist. »Men nu skall ni låta bli att dra benen efter er, annars skall ni få se på annat.»
»Jag—», sade Blomgren.
»Tyst! Svara inte, drummel!» sade Kvist strängt. »Har ni något ätbart på den här syltan? Ta hit några ostron och en hela gula änkan och låt det gå undan.»
Blomgren försvann genom kyparnas dörr och lättade sitt sinne genom att ge smörgåsnissen ett par orrar. Men knappast hade han lämnat sin beställning vid kassan förrän en kamrat anlände med bud till honom:
»Dom knackar på fyran. Det är Kvist på Stora, och han lever som om han ägde stan.»
Blomgren sväljde de vältalighetsblomster, som pockade på att få slippa över hans läppar, och gick in.
»Hörnu vaktmästarn», sade Kvist och pekade på en nästan osynlig fläck på bordduken: »Vad är meningen med att lägga en sån här lortig gammal disktrasa på bordet där en dam skall äta. Tag bort den genast, genast säger jag.»
Det blev en förödmjukelsens eftermiddag för Blomgren. Så hundsvotterad hade han aldrig blivit förr, inte ens av den enklaste nybakade gulasch, och när hans känslor tvingade honom att slå ut en halv såsskål över Kvists smoking, tillkallades hovmästaren och han fick ovett från två håll.
Men nästa torsdag stelnade Kvist av fasa, när Blomgren och Ottilia stego in i Stora Hotellets matsal och slogo sig ned vid hans bord. Han visste vad som komma skulle, och det kom. Den hundsvottering han på måndagen utsatt Blomgren för var ett intet mot vad han nu själv fick genomgå. Och Ottilia tyckte tydligen att det hela var roligt, ty ju djupare Kvists förnedring blev, desto gladare skrattade hon. Det var ju torsdag, Blomgrens dag.
Men när Blomgren utfört denna sin hämndeakt, gick han i bävan tills måndagen, och hans dystra aningar gingo särdeles fullkomligt i fullbordan. Kvist skändade honom ohyggligt, och blev så upplivad därav att han kallade till sig hovmästaren och skändade även honom, samt uttryckte sina tankar om hotellet i sin helhet på ett sätt, som i tydlighet icke lämnade något övrigt att önska.
Blomgren rasade. Han kände sin vanmakt och måste då och då ute i kassan stärka sig med en konjak, och detta gjorde han så grundligt, att han fumlade när han skulle servera desserten.
Kvist upptäckte genast orsaken och kallade ögonblickligen Blomgren »fyllsvin», ett skällsord, som han genom ett beklagligt förbiseende icke förut kommit att använda.
Då kokade Blomgrens blod över.
»Sa du fyllsvin, din lille uppnosige bondfångare», röt han och grep
Kvist i kragen. »Var det fyllsvin du sa? Tag då den här, och den här—»
Och med kraftiga nävar gav han sin ärade gäst den ena sittopp'en efter
den andra, som ögonblickligen besvarades med ränta.
Matsalen kom genast i uppror. Hovmästare och kypare skyndade till och skilde de kämpande åt. Kvist greps av starka händer, tvingades att betala sin förtäring och slungades sedan ut på gatan, och Blomgren följde strax efter.
Men hovmästaren tog chevalereskt hand om Ottilia, hjälpte henne på med ytterkläderna och ringde efter hennes bror, som kunde följa henne hem.
På aftonen ringde källarmästaren på Stadt till kollegan på Stora hotellet och relaterade vad som förefallit.
»Jag sparkade naturligtvis genast min drummel», sade han. »Vad tänker du göra?»
»Precis detsamma, när fähunden kommer hit i morgon», svarade kollegan lugnande.
Men tre veckor senare eklaterades Ottilias förlovning med hovmästaren på
Stadt.
WATERMANS IDEAL
Utrikesdepartementets mest obemärkte person gick in genom garaget, genom en liten dörr, dold bakom en hög skräp, uppför en smal baktrappa, letade sig igenom diverse krångliga korridorförhållanden, och stod till sist framför en tapetdörr. Han lyssnade ett ögonblick, och då intet ljud hördes tryckte han ljudlöst upp dörren och kikade in. I nästa ögonblick slank han hel och hållen genom dörrspringan och stod inför departementets mest bemärkte man.
»Ers excellens har kallat mig!»
»Ja, ritningarna äro färdiga, utförda på silkespapper såsom ni önskade det.»
»Utmärkt!»
»Och det är ju onödigt att hos en så beprövad man som er inskärpa den oerhörda vikten av att de komma fram till sin bestämmelseort?»
»Jag förstår fullkomligt den saken, ers excellens.»
»Dessa ritningar vore ovärderliga för den andra sidan.»
»Och de andra komma säkert att göra allt för att sätta sig i besittning av dem.»
»Tror ni?»
»Men de skola misslyckas, ers excellens.»
Departementets mest obemärkte man tog ritningarna, som hans chef räckte honom, och rullade omsorgsfullt ihop dem till en liten hård rulle, därpå tog han en reservoarpenna ur fickan, skruvade av locket till bläckbehållaren, stoppade dit pappersrullen, skruvade till locket och stoppade pennan i fickan.
Departementets mest bemärkte man betraktade hans förehavande med gillande.
»En god idé», sade han. »En utmärkt god idé. En reservoarpenna, vårdslöst buren i fickan skola de aldrig misstänka!»
»Jag hoppas det, ers excellens. Det är vanligen de närmast till hands liggande ställena, som aldrig bli undersökta, och min Watermans Ideal är utan tvivel ett säkert gömställe. Om fem dagar skall jag enligt order lämna papperen på vår legation i Kristiania.»
Och departementets mest obemärkte man avlägsnade sig på samma diskreta sätt som han kommit.
* * * * *
Bergenståget hade redan dundrat mer än halva vägen till Kristiania, och de resande hade redan hunnit tröttna på fjällscenerierna och ännu mera på de evinnerliga snötunnlarna, som alltid kommo, när utsikten var som mest intressant. Man dåsade över en bok eller en tidning, och en och annan lade reskudden till rätta och försvann i drömmarnas rike.
Den medelålders herrn, som läst ett gammalt nummer av New York Heralds kontinentalupplaga i sex timmar, tappade tidningen och började stillsamt småsnarka i sitt hörn. Detta tycktes verka irriterande på den unga dam, som var hans enda medresande i kupén sedan ett stojande sällskap ungdomar av Bergens färskaste köpmanstyp avlastats i Finse. Elinor Glyns senaste missroman tycktes inte längre ha samma grepp över hennes sinne som förut, och allt som oftast smög hon en blick över bokens kant på herrn mitt emot.
Han fortsatte fridfullt att dra sina timmerstockar.
Till slut lade den unga damen ned boken.
»Min herre…», sade hon.
Min herre svarade med en timmerstock.
»Förlåt, min herre…», sade hon igen.
Samma svar.
Då böjde hon sig fram. Hennes lilla vita hand vek snabbt och mjukt hans rock åt sidan och tog en reservoarpenna, som stack upp ur västens bröstficka, och ersatte den med en likadan, Watermans Ideal, senaste konstruktion. Sedan försjönk hon åter i njutandet av Elinor Glyn.
Mannen fortsatte att snarka. Efter en stund reste damen sig tyst, tog sitt pick och pack och bytte kupé.
Men hennes plats förblev inte länge tom. En herre med semitiskt utseende hade då och då under resan haft ärende fram och tillbaka i korridoren, och när han nu fann denna kupé tom med undantag av den sovande herrn, gick han in och satte sig.
En kort stund lyssnade han till den andres snarkningar, så tog han upp en reservoarpenna, Watermans Ideal, ur fickan. Hans svartkantade hand dök snabbt in under den sovandes rock, och när den drogs tillbaka fanns det fortfarande en penna i den. Med ett litet leende stoppade den semitiske herrn pennan i fickan och lämnade kupén.
En liten stund senare vaknade den sovande herrn. När han fann sig ensam i kupén stack han oroligt handen innanför rocken och kände på reservoarpennan. Sedan tog han lugnad upp New York Heralds kontinentalupplaga och fortsatte att studera den tills tåget närmade sig Kristiania.
Då steg han upp, ordnade sitt bagage och gick ut i korridoren för att ta på sig överrocken. Utanför kupén stod en herre, som artigt steg åt sidan för att låta den andre passera, men tågets skakningar kastade dem för ett ögonblick i famnen på varandra. De skildes om en sekund, med ömsesidiga ursäkter, och medan den ene oförmärkt kontrollerade att det fanns en reservoarpenna kvar i hans västficka, smög den andre med ett belåtet litet leende en Watermans Ideal i sin ficka.
Utanför stationen tog den medelålders herrn med New York Herald en droska och åkte direkt till sitt lands legation. Han gick rakt uppför stora trappan och stod snart inför ministern.
»Nå, hur gick resan?»
»Utmärkt», svarade den resande och tog fram sin reservoarpenna. »Jag bar hela tiden papperen på mig lätt åtkomliga för vem som helst med lite företagsamhet, men fastän tre stycken konkurrerande agenter från andra sidan voro i verksamhet för att få tag i dem, och fastän de ha en nästan onaturlig förmåga att skaffa sig underrättelser om var man gömmer papper, som de vilja åt, så anade de den här gången ingenting.»
»Var har ni papperen?» frågade ministern. »Här, innanför svettremmen», svarade den andre och räckte fram sin hatt.
EN HEMSK HISTORIA
Att bli kär när man ligger borta för att vila sina nerver, är ett av de mera meningslösa företag, som en ung man kan inlåta sig på, ty dels river kärleken upp hans redan förut trasiga nervsystem, så att han känner nervdallringarna ända ut i fingertopparna, dels verkar han därigenom så nervös, att flickan säkerligen inte tycker om hans uppträdande, utan drar sig undan, vilket åter har till följd, att han blir olyckligt kär och följaktligen mera nervös än någonsin. Som man ser, en mycket olycklig växelverkan.
Det var emellertid just detta, som Gustav Oscarson råkade ut för.
När, efter en arbetsam vinter och vår, hans läkare rådde honom att stryka arbete, vin och tobak från sitt program, och han, till följd därav reste till Vindö pensionat för att vila upp sig, mötte han där Gerda Palm, som var så söt, att Oscarson aldrig sett något så sött förr. Tyckte han!
Och följden blev den ovan antydda. Han blev kär, och samtidigt ökades hans nervositet i så oroväckande grad, att den sköna Gerda sprang långa vägar för att slippa att möta honom ensam.
Detta märkte Oscarson blott alltför tydligt, men vad han inte tänkte på var, att Gerda gärna var tillsammans med honom i andra människors sällskap. Saken var nämligen helt enkelt den, att hon tyckte mycket bra om honom, ja kanske till och med var en liten smula verliebt, men helt enkelt inte vågade vara tillsammans med honom ensam innan han kommit i bättre balans.
Men en ung man, som är kär, är energisk, och om det älskade föremålet skall lyckas undvika honom när de bo på samma lilla ö, och i samma pensionat, så måste hon vara i stånd att utföra underverk. Och det kunde inte Gerda.
På grund härav hände det, att när Gerda en vacker förmiddag satt på en soffa vid Flirtstigen och tittade på havet, uppträdde plötsligt Oscarson på vadplatsen och gick genast till anfall.
Han slog sig ned, tog hennes hand med sin högra och slog samtidigt en trumvirvel mot bänken med den vänstra. Hans hjärta slog 120 slag i minuten, men han var beslutsam.
»FrökenGerdajagälskarer!!» sade han med rasande fart. »Älskarnimej?
Älskarnimej?? Svaraögonblickligenomniälskarmej!»
Gerda rodnade.
»Herr Oscarson—», började hon.
»Säjutsäjutgenastomniälskarmejannarsexploderarjag», sade Oscarson, skälvande i hela kroppen av nervositet.
Med ett plötsligt ryck slet Gerda sig lös.
»Nej!» sade hon hårt. »Ni är otäck. Jag blir rädd för er.»
Sedan störtade hon iväg.
»Gerdagerdagerdagerdagerdagerda!» skrek Oscarson förtvivlad och störtade också i väg. Fast inte åt samma håll. Först när han var inne i sitt rum slutade han att skrika, och slog sig i stället ned på schäslongen. Nerverna dallrade som telefontrådar i storm, och han kunde inte tänka, men en cigarr brukade ofta hjälpa för sådant, och han rusade upp och snurrade runt rummet för att leta reda på cigarrlådan.
»Enrökenrökenrökenrökvarkattenfinnscigarrerna!» mumlade han. Så fann han dem.
Men i detsamma han satte tändstickan mot cigarren kom han att tänka på sin värdinna. I ett svagt ögonblick hade han talat om för henne att doktorn förbjudit honom att röka, och som hon, såsom varande änka, inte hade någon att övervaka, hade hon gjort det till sin livsuppgift att hindra honom att någonsin få ett bloss. Till den ändan brukade hon allt som oftast slå ned på honom och nosa i hans rum för att upptäcka doften av tobaksrök.
Men Oscarson lurade henne. När han någon gång behövde en rök hemma ställde han in sin enda stol i garderoben och sig själv på stolen, ty han hade upptäckt, att en stor präktig ventil utmynnade där. Och när han blåste ut röken genom den, kunde han inte bli sedd, och ingen lukt blev heller kvar.
Alltså såg han sig om efter sin stol. Den var försvunnen, tydligen lånad för tillfället.
»Vemfankenhartattminstol!» röt Oscarson ursinnig. Sen satte han cigarren i munnen, gick in i garderoben, grep med händerna tag i ventilens underkant och hävde sig upp. Där hängde han sedan och rökte i lugn och ro, ty han var en stark karl, och nikotinen bredde sakta sitt ljuva lugn över hans uppslitna nervsystem.
Men medan han hängde där steg pensionatets tjänsteande, Johanna, in i
Oscarsons rum för att städa, såg den öppna garderobsdörren, såg även
Oscarsons underkropp hänga där, bleknade och störtade tillbaka ut, under
upphävande av höga skrik.
Oscarson rökte vidare utan att höra oväsendet.
Men när den vrålande Johanna kom störtande nedför trappan mötte hon Gerda, som var på ingående, rödgråten och präktig efter en enslig stund i skogen. Sedan hon rusat från Oscarson, hade hon nämligen upptäckt, att hon älskade honom trots allt, och sedan hon följaktligen pipit en stund var hon nu på hemväg för att tvätta bort spåren efter tårarna.
Hon och Johanna möttes i trappan.
»Vad är det?» frågade Gerda oroligt, när Johanna fyrat av ett kraftigt illhoj mitt i hennes ansikte. »Vad har hänt?»
»Oooo!» svarade Johanna. »Kamrer Oscarson har hängt sig i sin garderob!»
Gerda tog trappan med två språng och ett skrik, som ställde Johannas prestationer fullkomligt i skuggan.
»O, Gustav, Gustav!» skrek hon. »För min skull!»
Om ett ögonblick var hon inne i hans rum och stirrade skräckslagen mot garderoben. Jo, där hängde hennes Gustav mycket riktigt, med benen och halva kroppen synliga i garderobsdörren och resten tydligen ovanför.
»O, Gustav, min älskade älskling!» skriade Gerda. »Kom ner, kom tillbaka till din Gerda.»
Och se: lugnt och stilla sänkte hennes Gustav sig ned, något förvånad kanske, men fullkomligt levande, och med ett skri av lycka kastade Gerda sig i hans famn.
Jag tror vi lämnar henne där.
MOTORDRIFT
När vi vandrade förbi logen kom agronomen ut, röd och förargad och torkade svetten ur pannan.
»Begriper någon av herrarna sig på motorer?» frågade han.
Nej, det gjorde ingen av oss. Janson och Rosenberg, som båda hade motorbåtar, svarade visserligen 'ja', men när de under en halvtimme krånglat med motorn, som skulle dra tröskverket men inte gjorde det, och blivit lika röda, svettiga ooh förargade som agronomen, gick sanningen upp för oss allesamman, inklusive agronomen, men icke för Janson och Rosenberg.
Sedan prövade vi vår uppfinningsrikedom litet var på tröskverksmotorn, men utan aningen av ett resultat. Annars brukar ju en motor åtminstone vara tillmötesgående nog att spluttra och fräsa litet, eller slå tillbaks när man vevar, men den här mottog vår uppmärksamhet med en kylig oberördhet som fullkomligt distanserade allt vad även den mest bortfjäsade av damerna uppe på turisthotellet kunde prestera i den vägen.
»Där ser herrarna», sade agronomen. »Det finns inga planer att få den rackarn i gång. Jag har hållit på i fyra timmar med honom, skruvat isär så mycket som jag vågat mig på, gjort rent överallt där jag misstänkte att ett dammkorn kunde sitta hindrande i vägen, men ändå går han inte.»
»Kanske är det just därför», sade den lilla notarien, som alltid varit en spyfluga.
»Tänk vad ni är kvick», svarade agronomen. »Det där skulle jag inte ha kunnat hitta på.»
Agronomens humör var tydligen lite kort.
Rosenberg gick fram till maskinen och granskade den noga.
»Tja, allt tycks vara i sin ordning», sade han när inspektionen var avslutad. »Jag kan verkligen inte förstå att den inte vill gå.»
»Det tror jag visst att ni inte förstår», sade agronomen. »Jag begriper mig inte något vidare på motorer, men jag kan skilja på en förgasare och en hästrävsa i alla fall, och det är alltid något. Kan herrn det?»
Rosenberg blängde ilsket.
»Kom, så fortsätter vi vår promenad», sade han.
Vi började rada ut ur logen, men plötsligt fick löjtnanten en lycklig tanke.
»Är det bensin i tanken?» frågade han.
»Nej», bet agronomen. »Det är bensol! Och nu ringer jag till stan efter en montör.»
Diskussionens vågor gingo högt under vägen tillbaka till hotellet. Rosenberg och Janson höllo styvt på att motorn var behäftad med något underbart och mystiskt fel, ty om det varit ett vanligt fel skulle dessa experter ofelbart ha upptäckt det, vi andra voro eniga om att motorn var betydligt mera felfri än Rosenbergs och Jansons motorkunskap. Vilket dessa båda herrar ansågo för sig i hög grad kränkande.
På eftermiddagen kom montören efter fyra timmars järnvägsresa, och vi infunno oss samt och synnerligen för att se hur det skulle gå.
Agronomen sade ingenting när vi tågade in på logen i hälarna på honom och montören, men Janson och Rosenberg förklarade som sin samfällda åsikt, att motorn knappast torde komma att snurra förrän ett antal av dess ädlare delar ersatts av nya.
Montören hörde på dem en stund medan han kliade sig bakom örat och betraktade motorn. Han vevade ett slag, men den var lika kall och otillgänglig som förut. En gång till tittade montören.
Så öppnade han bensinkranen och drog i gång motorn.
EN BRA MEDICIN
När en människa här hemma i gamla Sverige får ont i halsen eller skoskav eller magkatarr, går han vanligtvis till en läkare, som är specialist på den sjukdom som han lider av, blir undersökt och får en medicin, som tillsammans med något litet kolartro och god tur gör honom kry och frisk igen. Såvida han inte dör.
Men ute i det land, som gamle Christoffer Columbus på sin tid drumlade på när han skulle segla till Indien, går det mycket enklare till. Där går man bara in i en butik och köper en flaska Ku—ri—ko eller Pe—ru—na eller Kill—me—quick eller någon annan av de tusen patentmediciner, som bota alla sjukdomar, och med litet kolartro och god tur är man snart kry och frisk igen. Såvida man inte självdör.
För en svensk, som är van vid den mera omständliga och dyrare proceduren här hemma, sitter emellertid kolartron i det senare fallet litet långt inne. Man har litet svårt for att tro att det hela är riktigt om man inte blir klämd på magen och knackad på bröstet och får hosta och andas en stund först. Men det är bara en dum fördom, det vet jag av egen erfarenhet.
För många herrans år sedan, i början av detta århundrade, när jag som ung spoling var sysselsatt med att rycka upp Columbi gamla land en smula, hände det en gång att jag kände mig sjuk och eländig. Jag led av praktiskt taget alla kända sjukdomar, tandvärk och ont i halsen och ryggskott m. m., m. m. Kort sagt allting utom liktornar.
»Vad i hela friden är det med dig?» frågade min kamrat Freedlund, när jag på morgonen, mer än vanligt blek och glåmig infann mig på redaktionen av den tidskrift för den amerikanska ungdomens förädlande som vi båda gåvo ut.
»Jag mår som en hund, så jag skall gå upp till en läkare», svarade jag. Om det var sanningsenligt vet jag inte, för jag har ingen aning om hur en hund mår, men Freedlund begrep vad jag menade, och blev ganska betydligt upprörd.
»Nej, för katten, gör inte det», svarade han. »Tag Painkiller i stället!»
»Vad är Painkiller för något?» frågade jag.
»Medicin, yngling. En härlig medicin som hjälper just i sådana fall som ditt.»
»För huvudvärk?» frågade jag.
»Visst!» sade han. »Tag Painkiller!»
»Men jag har ont i halsen också.»
»Tag Painkiller.»
»Och ont i magen!»
»Tag Painkiller.»
»Och ryggskott!»
»Tag Painkiller.»
»Och tandvärk!»
»Tag Painkiller.»
»Och reumatism och öronsusning och värk i lederna och dessutom litet ont i håret sen i går kväll.»
Freedlund lyste som en sol.
»Härligt!» sade han. »Du är just ett Painkillerfall! Dom sjukdomarna hjälper Painkiller osvikligt mot.»
Jag betraktade honom skarpt.
»Är du agent för Painkiller?» frågade jag eftertänksamt.
»Ja», medgav han utan att rodna, och drog fram en flaska ur en låda.
»Tjugufem cent, om jag får be.»
Jag kände en stor lust att slå Freedlund i planeten, men han var stark och jag klen. Jag köpte flaskan.
Fram emot middagen orkade jag inte längre utan gick hem.
Det var nätt och jämnt jag lyckades släpa mig upp för trappan och in i mitt rum, det sjöng för öronen, knäna veko sig och jag var fullt övertygad om att denna dag var den sista då den amerikanska nationen skulle ha nöjet att räkna mig som en ärad gäst. Med stort besvär fick jag upp korken på Painkillerflaskan och kastade en blick på bruksanvisningen. »Fyll en matsked—» stod där, och jag läste inte längre utan tog närmaste cigarrkopp, hällde i den så pass mycket av medicinen som jag ansåg motsvara en dryg matsked, och hällde i mig klabbet.
Ett ögonblick tidigare hade jag varit slö, slö intill döden, men Painkillern väckte plötsligt mina livsandar. En minut eller kanske två låg jag baklänges på sängen och kippade efter andan, sedan rusade jag upp med en spänstighet som nyss förut varit mig fjärran, och störtade vrålande ut i min värdinnas kök för att gapa under vattenledningen.
Hela mitt inre brann. Munnen var flådd, halsen brände och i magen skedde våldsamma omvälvningar. Vad Painkiller än hade för egenskaper, brist på smak kunde ingen beskylla den för. Det kändes som om en glödande lavaström runnit ned i mitt inre, en lavaström tillsatt med cayennepeppar.
I två timmar låg jag sedan på min säng och kände svedan sakta avtaga, medan jag funderade på vad jag skulle göra med Freedlund. Men när till sist allt var över med undantag av en smak i munnen, som skulle sitta kvar i flera dagar, steg jag upp och kände efter hur det stod till med min sjukdom. Och resultatet var förvånande. Tandvärken borta, huvudvärken, ryggskottet, alltsammans var sin kos och jag var frisk som en nötkärna.
»Sablar i det», sade jag till mig själv. »Freedlund var inte så dum ändå. Jag förlåter honom! Men det var en hästkur.»
Och med tacksamhet i hjärtat tog jag Painkillerflaskan och tittade åter på bruksanvisningen.
»Fyll en matsked», stod där, »nästan till randen med vatten, och häll däri några droppar Painkiller.»
NUTIDA JÄRNVÄGSRESOR
Kammarherre Rosenhane reste högst ogärna. Visserligen färdades man ganska bekvämt i en första klass sovkupé, men han saknade dock där det utrymme han ansåg sig behöva och tågets dunkande störde hans nattro på ett högst obehagligt sätt. Men när hans syster i Göteborg för nittonde gången ålade honom att fira sin födelsedag i skötet av hennes familj, ansåg han sig inte gärna kunna neka längre, utan gav sin betjänt order att beställa en första klass kupé med nattåget till Göteborg, varefter han skrev och lovade att komma.
När betjänten kom tillbaka fick kammarherren en våldsam själsskakning. Alla sovplatser voro beställda en månad i förväg, första klass funnos för resten över huvud taget inte, och den enda möjligheten att komma till Göteborg var att resa i sittvagn andra klass.
Andra klass. Kammarherrn rös. Han visste sig vara en högst förstklassig person, och det bar honom emot att sätta sig i en vagn där orden andra klass stodo som etikett på dörren. Och sittvagn. Trängas med kreti och pleti i en trång järnvägskupé! Det var fasansfullt.
Men löftet var givet och måste infrias, och med tungt hjärta skickade han betjänten till stationen för att köpa en biljett och en platsbiljett. Fönsterplats.
Det var en mycket vemodig kammarherre, som på aftonen tog sin fönsterplats i besittning i en kupé, där sju andra personer redan voro installerade. Visserligen var kammarherrn aristokratiskt smärt, man skulle till och med kunna säga mager, men det var trångt ändå, ty de tre medresandena voro ganska gedigna och läto inga falska hänsyn hindra sig att breda ut sina kroppshyddor så mycket som det begränsade utrymmet tillät. Det var varmt i kupén, animalisk värme, och kammarherren lovade sig själv att bosätta sig i Göteborg när han en gång kom dit, för att slippa att ännu en gång stuva in sig på detta vedervärdiga sätt på uppresan.
Till på köpet voro de medresande särdeles gemytliga personer, som hastigt blevo bekanta och inledde en animerad konversation, i vilken man gjorde flera misslyckade försök att indraga även kammarherrn.
Hettan blev alltmer kvävande och det dunkade olidligt i skenskarvarna. Kammarherrn försökte för första gången på flera år läsa en bok, eftersom han ju inte gärna kunde lägga patience i kupén, men typerna snurrade runt för hans ögon.
Han led outsägligt.
Till råga på olyckan kommo Jones flickor, som sålde smörgåsar och dricka, och nu började plebejerna runt omkring äta smörgås och dricka krisöl. Ett par av dem satte till och med buteljerna för munnen.
Kammarherrn greps av vämjelse. Aldrig skulle han kunna förmå sig att äta en bit i denna kvava järnvägskupé, och att sätta en butelj för munnen—Ohyggligt!
Han slöt ögonen och föll i en barmhärtig dvala. Tågets dunkanden blevo allt mer avlägsna, den hemska verkligheten slätades ut. Kammarherrn sov.
Vid Saltskog steg fru Anderson från Skövde in i kupén. Hon hade varit på besök hos sin dotter i Södertälje och skulle nu hem igen. Men fru Anderson kunde inte hitta någon sittplats. Alla kupéer voro fulla och som fru Anderson var ett resolut fruntimmer och hade fattat ett oryggligt beslut att inte stå med sina nittio kilo hela natten, steg hon in i den kupé där kammarherren satt. Den var ju inte fullare än de andra.
Att soffan endast rymde fyra personer generade inte på minsta sätt fru Anderson. Hon slog sig ned ändå, och som ingen av de tre andra massiva resandena gärna ville ha henne i knät makade de sig och beredde en liten plats, som fru Anderson snart genom energiska bemödanden lyckades göra fullt tillräcklig.
När tåget kom fram till Göteborg kunde kammarherre Rosenhane icke återfinnas. Men en underbart porträttlik silhuett av honom fann man på fönsterväggen i en andraklass kupé.