Bläck och saltvatten

En trollkarl.

Jag ägde en gång en vacker båtmodell, ett barkskepp, gjort av en konstskicklig sjöman. En gång då jag behövde modellen för några teckningar med motiv från sjön, var den borta och kom aldrig igen. Jag hade uttryckt mitt missnöje över försvinnandet, och en vacker dag fick jag besök av en gammal häradsdomare, som jag kände. Han hade tydligen något på hjärtat.

Efter övlig konversation om väder, årsväxt och fiske kröp hans ärende fram.

— Jag har hört att en sak har kommit bort från Engström och det är ju tråkigt, men en annan kan också ha lika tråkigt. Det är en sak, som har kommit bort från mig också.

— Så? Det var ledsamt, men vad kan jag göra åt det?

Han lutade sig fram mot kaffekasken och viskade: — Vill han kosta på två och femti, Engström, så kan han få tillbaks sin båt.

— Ja gärna, men hur skall det gå till? Vet Johansson vem som har tagit den?

— Nej, han viskade och blinkade, men följ med till Tälje marknad i nästa vecka, så går vi till båtsman Gaj — han tar reda på både Engströms båt och mina skötar. Han kan sådant där, se! Annars tar han en femma för ett besök, men om vi kommer två på en gång, så blir det billigare, se. Det behöver inte bli mer än två och femti på oss var.

— Ja vars, men hur bär han sig åt? Vet Johansson det?

— Han sätter diarré på tjyvarna, så de inte orkar gå, och sen är det bara att hämta sina grejor, och de törs inte annat än lämna ut dem, för Gajen är de rädda för. Engström kan vara lugn för att hans båt kommer tillbaks, om han går till Gajen.

Jag hade länge önskat träffa en klok gubbe av gamla stammen och var villig att följa Johansson till Tälje. Gubben bodde alldeles i närheten.

Vi reste enligt överenskommelse. När vi en stund studerat Täljes brusande marknadsliv utan att upptäcka gubben Gaj i folkvimlet, förde mig Johansson till Bolaget och sade: — Det skulle nog vara bra, om Engström ville bjuda Gajen på något, för han blir kanske liksom ovillig, om han får herrskapsfrämmande, men får han konfonium, ger han nog med sig, för han tycker om sådant, se! Köp en flaska konjaksvin, det räcker med vanlig dynamit. Gubben är inte på marknaden, annars skulle vi ha sett honom. Han bryr sig väl inte om såna här roligheter längre, han börjar bli skrabbig.

Ja, vi gingo till handlarn och spände för hästarna igen och åkte ut till Gajens stuga. Han var hemma, ty det rök ur skorstenen. Han höll på med kaffekokning. När vi bundit hästarna vid en grindstolpe, tågade vi in. Gaj satt på en pall vid spisen. Han var en liten snusig och vitskäggig gubbe, krokryggig och hjulbent och rökte ur ett piphuvud utan skaft. Han var klädd i en uråldrig fårskinnsväst, grå lappade byxor och träskor.

— Godagen, Gaj! sade Johansson. Känner han inte igen mig? Det är häradsdomare Johansson från Vätsjö och det här är Engström från norra socknen.

— Jasså, är det häradsdomarn? Men den andre känner jag inte. Han kisade på mig. Men sitt ner i alla fall!

Han steg upp och torkade av soffan med en skinnmössa, som låg på bordet. — Jasså, häradsdomarn är ute i stadsaffärder, kan jag tro?

— Nej, nu är det andra affärder, och affärder som Gaj ska hjälpa oss med. Det är frågan om ett par saker som har kommit bort, se!

— Inte kan jag nånting, tror nån det! Nej, häradsdomarn, emot tjyvar och elaka människor kan ingen reda sej. Vem har sagt, att jag kan nånting? Folk pratar då inte annat än dumheter.

— Åjo, nog kan Gaj, om han bara vill exmera sej till att hjälpa. Och ärligt ska han få betalt, och eftersom Petter står på elden, så kanske han kunde bju på kaffe, så bjur vi på konjaksvin, mens vi språkar om saken. Han har ju varit hjälpsam förut.

— Ho ho, vem har sagt det? Folk är tokuga till att prata. Men nog kan jag bju på en kaffeslick om häradsdomarn och den andra, vad han hette, vill exmera, för jag har tre koppar, fast två är utan fat. Men inte kan jag något inte! Ho ho, neej, tycker nån det!

Han tog fram de tre kopparna ur ett väggskåp och torkade dem med en trasa.

— Nej, inte kan jag något, men far min kunde, han! Han var den skickligaste till att doktorera i hela Roslagen. Han kunde stämma blog med ögona och dra i led och lite utav varje, men inte kan jag något, inte!

Gubben hällde i kaffe och vår flaska kom fram.

— Ho ho! myste Gaj. Se, far min, han fick ta vid, när doktorerna i Tälje och Stockholm sa ifrån sej de sjuka. Men han hade lärt av en finne också, för de kan.

— Ta nu en redig kask, Gaj, det kan han behöva! Det vankas väl inte så ofta, kan jag tro.

— Tack, häradsdomarn, neej, gunås så visst, vad det inte gör. Stopp å belägg! Jag tål nog inte så mycket, som när jag var pojke, för då fanns inte min like i Roslagen, vad det beträffar.

— Jo, se det är så — vänta nu, ska Gaj få höra — att det har kommit bort saker för oss här, Engström och mej. Och om Gaj ville vara så hygglig och hjälpa oss med det, så är vi villiga att betala vad det kostar.

— Inte kan jag nåt. Det mesta har jag glömt, och så är det syndigt för resten.

— Inte är det syndigt att hjälpa folk att få tillbaks sin välförfångna egendom. Skål, Gaj!

— Int kan jag nånting, inte! Och för resten är det så mycke grejningar och ordnamenter med sånt där! Och kanske jag inte har hemma allt som behövs. Är det nån särskild som misstänks? Jaså, si då blir det allt lite kostsamt, fast jag skall göra det så billigt som möjligt för fängningens skull. Det blir fem kronor person.

— Det var dyrt det, sade häradsdomarn.

— Jag har inte bett häradsdomarn komma hit, svarade Gaj med mycken logik.

— Neej, det förstår sej, men jag trodde — —.

— Skål, Gaj, sade jag. Men behöver Gaj inte veta vad det är för nånting som är bortkommet?

— Neej, det vill jag inte veta, för då förgår kraften. Men det var mat för en sjuk det här, det får jag säja. Varifrån är han egentligen?

— Från Grisslehamn.

— Å kors, så långt ifrån! Och vad är hans profasion?

— Jag är målare.

— Då känner han Målar-Nisse, d’ä en tokig jävel, när han inte sitter inne. Men skicklig är han, när han är nykt. Han skulle förtjäna pengar som gräs, om han inte söpe så okristligt — han känner väl Målar-Nisse, han som strök kyrktornet i Ensta? Han brukar bo hos mej, när han är på trakten, å starkt har han alltid med sej när han kommer.

— Jo, nog känner jag Målar-Nisse.

Gubben Gaj började bli upplivad. Han gick till spisen och skakade på kaffepannan.

— Å, Petter skäller än, så vi kan få påfyllning. Ska det vara en slick till?

Vi fingo nytt i kopparna. Jag frågade Gaj om hans far.

— Jo, den ska han tro var en doktare hela dan! Men han hade fått gå igenom mycke hos finnarna, innan han blev den han blev. Han fick trampa på Nya testamentet och svära, men vad han svor på talte han inte om. Schål! Jo, jag har nog kvar gubbens ordningar, men dom visar jag inte — neej, inte för hundra riksdaler, så fattig jag är! Han lärde mej en hel hoper förstås, men det är ju syndigt att hålla på med sånt här. Schål, schål, häradsdomarn, varför super han inte?

— Det var dyrt, det där, sade häradsdomarn. Kan det inte få bli för billigare?

— Neej, det är stört omöjligt! Det är så mycket som skall skaffas ifrån abeteket och lite varstans ifrån. Schål, schål! Och meklamenterna är dyra nu för tiden, när en är för gammal att göra dem själv.

— Nå, kan inte Gaj lära mig något för pengar? Jag betalar gärna.

Han plirade full av fan.

— Ja, det skulle vara att samla harar. D’ä väl jag den enda i Sverget som kan vid det här laget — går det inte? Jo, så faen! Det var en gång för många herrans år sen, det var barvinter och nyfrusen is, och jag gjorde mina exter och filioxer nere på viken vid Rännarby, för jag såg att sjövattnet skulle stiga — och jag lag ut lite på viken åt hararna. Det var första gången jag provade det knepet, far min hade lärt mej det. Och på morron, när jag kom ner till sjön, var viken full av harar, och de satt så tätt som de kunde sitta, viken var vit av harar. Så nog hjälpte gubbens resäft, alltid! Jag smög mej fram förstås och sköt en — och alla de andra satt stilla. Så laddade jag om och sköt igen, och alla de andra satt stilla. Och så sköt jag så länge jag hade krut och hagel och alla, som inte var döda, satt stilla lika förbannat. Då begrep jag förstås att de hade frusit fast med fötterna och jag sprang hem efter en lie och lånade granngårns höskrinda och två hästar, och så mejade jag och körde hem två och ett halvt lass harar, som jag sålde till Stockholm, men jag fick inte så mycket pengar för dem, för hare var billigt på den tiden. Det är många år sen. Schål!

— Vad kostar den konsten att lära?

— Ja, för fängningens skull ska det få gå för femti kronor — det är inte opris.

Häradsdomarn satt med ögon och öron på skaft.

— Var inte dum, Engström! Det är för dåligt med hare hemma, så lägg inte ut några femti kronor, när vi få betala våran tjyvaffärd så dyrt! Var inte tokug!

— Ånej, var lugn, häradsdomarn!

— Men när jag hade sålt mina harar, fortsatte Gaj, röd i ansiktet och uppe i falsetten, så hade jag i alla fall så mycke pengar, så jag ställde till ett kalas, som de talte om i Roslagen i sju år efteråt. Och vi dansade i stugan så elvajäkligt, så det låg så mycket golvsplint kvar efter oss, så vi hade till kaffeved en hel vecka.

— Hör nu, Gaj, sade jag, kan vi inte göra upp den här tjyvaffären med en femma jämnt?

— Jae vars, för fängningens skull, fast häradsdomarn har pengar som gräs. Jag är inte obillig, det kan ingen säja. Tack så mycke, många tack! Och är det något som fallerar, så vet I var jag bor. Ja, ajöss, häradsdomarn, å ajöss, va han hette! Ska I inte ta med dropparna, som är kvar i putellen? Å, tack å välsignelse! Jo, si dä blir nåt för gubben! Ajöss, ajöss!

— Han blev jämnt i hammarn, Gajen, sade häradsdomarn, då vi sutto i släden igen. Men nu kan Engström vara säker om sin båt och jag om mina skötar. Han har doningar i dragkistan, må Engström tro. De säger, att han har ett pekfinger av ett lik, som han sinar kor med, och kyrkfönsterbly och kyrkgårdsmull och ormgaddar och en svartkonstbok efter gubben far sin. Kyrkoherden har varit och talat med honom, för han går aldrig till skrift. Och vild säger de han var, när han var båtsman. Och jäntorna kan han lära, hur de ska göra pojkarna galna i sej. De springer hos honom titt och tätt. Och stöper gör han över de sjuka — förstås när doktorerna inte duger nåt till — och när gör de det, Engström? De bara klår efter pengar, för de behöver till fina kläder och fruar som inte kan koka kaffe en gång. Men varför lämnade han kvar flaskan, Engström? Det smäller till och blir kallt!

Vi närmade oss det stolta Tälje, satte in hästarna hos handlarn och gingo upp på hotellet.

En vecka efteråt hade häradsdomarn fått igen sina skötar. Min båt förblev borta.

— Men varför går inte Engström i stugorna och ser efter om någon har blitt sjuk? Då är det ju hanses eget fel. Han måste gå omkring till folk och slå sej i språk och höra sej för. Varför gör han inte det?

Ja, säg det!

Osarkrak.

För några år sedan övervintrade en europé hos polareskimåerna, jordens nordligaste folk.

Det var så mycket lättare för honom som han hade eskimåblod i ådrorna och talade språket. I övrigt var hans kultur modernt europeisk.

Han var son till en präst på Syd-Grönland och hade tillbragt sin första ungdom där. Men även för sydgrönlänningar voro polareskimåerna bekanta endast genom sägner. Deras sagoberättare talade om ett underbart folk långt nordpå, som klädde sig i björnhudar och åto rått kött. Men ingen av berättarna hade träffat någon som vågat sig så långt norrut, ty landet däruppe var stängt av is och solen gick aldrig upp.

Dessa sägner lämnade honom aldrig någon ro. De voro i hans drömmar dag och natt, och när han blev man, beslöt han uppsöka folket i norr. Han var min gäst någon tid just då beslutet höll på att mogna. Vi försökte leka eskimåer i kanot i brist på kajak.

Han lärde mig grönländarnas sätt att smyga på säl, att locka ejder och trutar — ty av en truts vingpennor skär man de starkaste tafsarna för fiskkrokar. Man kan lyfta en karl i dem.

Och stundom roar det mig än att lägga mig i en skreva på den yttersta kobben, vifta med en måsvinge och ropa trrrrrr, trrrrrr så det smattrar över havet.

Han lärde mig krypa ur en kajak i dyning, att skära snöblock till hus och att göra en stark rem av ett helt sälskinn och att bereda den, men den proceduren talar jag helst icke om.

Och så reste han till Grönland.

När han kom hem igen, åtföljdes han av Osarkrak, och om honom har han berättat, det jag nu går att skriva.

Själv har han tydligen ansett det betydelselöst i jämförelse med annat som han upplevat. Men det gör icke jag, och det är därför jag vill rädda det från glömskan. Vi kunna ju kalla min sagesman Knud.

När han levt ett år med polareskimåerna, jagat björn, valross, säl och ren med dem, deltagit i val- och narvalsmord och dåsat med dem under den långa polarnatten, kom hemlängtan med rodnaden, som bebådade vårsolen bakom de snötäckta fjällen och glaciärerna. Han började göra förberedelser för hemresan. Det gällde att sätta slädarna i gott stånd, utvälja hundar och ordna tusen viktiga småsaker.

Knuds vän Osarkrak, en vilde på 25 år, hade flera dagar gått i djupa tankar. De hade lärt sig bli goda vänner. De hade tillsammans i hundslädar sökt framtränga så långt norrut som möjligt, på havsisen, över glaciärer, uppe på inlandsisen. De hade sovit tillsammans i bergsklyftor och ishålor, svultit och frossat under samma förhållanden, och nu skulle de skiljas.

Men en dag tycktes något ha mognat inom Osarkrak, och han sade: — Nu har jag visat dig mitt land, nu skall du visa mig ditt!

Detta hade Knud icke beräknat, men efter eskimåisk taktkänsla var det fullkomligt riktigt, och han kunde icke vägra.

Han hade visserligen sökt ge Osarkrak en föreställning om det europeiska samhället och begreppet stad, landsbygden med skogar, åkrar och underbara djur av alla slag, hästar, oxar och kor, får och svin, men han var samtidigt övertygad om att vilden endast av artighet låtsat tro på sådana sagor — ty eskimåerna äro mycket artiga. Nu skulle han emellertid få följa med och övertyga sig om sanningen av européns sagor, vilka voro mycket mera fantastiska än grönländarnas egna, som rörde sig om de farliga tornit, fabelaktiga väsen, av vilka grönländarna tro det inre av landet vara bebott, eller inuarudligkat, dvärgmänniskorna, som kunna döda blott genom att peka på målet, eller erkigdlit, som ha hundars underkroppar, eller amaroken, ett djur stort som ett fjäll, eller jätterävar och jätteharar, och tusen andra mystiska varelser — och först och sist om besvärjelser och andra storverk, utförda av deras angákut, trollkarlar och präster, som förstå att frigöra sina själar ur kropparna och förflytta dem vart de vilja.

Osarkrak följde Knud till Europa. Han hade icke en aning om de utgifter han skulle förorsaka, ty polareskimåerna veta ej, vad som menas med pengar. De idka ej ens byteshandel, utan var och en reder sig själv, och den som är oduglig som jägare går under.

När Osarkrak från den stora kajaken, ångbåten, satte sina fötter på storstadens kaj, förfärades han.

Jättelika hundar drogo slädar med hus på, i vilka människor bodde. Det var hästspårvagnarna och omnibusarna. Och människorna gingo omkring obeväpnade och i skaror som alfågeln om vårarna. Och det var ett buller och dunder, som när isen bryter upp för en väststorm eller som när glaciärerna kalva. Och man icke endast gick, man sprang som om en val strandat eller som det gällde att hinna undan en snöstorm.

Och bland allt detta stod Osarkrak, hemma i Grönland den väldige fångstmannen, föremålet för kvinnors längtan och beundran, men här bara en liten vindögd eskimå med långt blåsvart hår som flöt ned på axlarna, kobent och iklädd björnskinnsanorak, björnskinnsbyxor och sälskinnskamiker, och utan en harpun eller ens en kastpil att försvara sig med, om han blev anfallen.

Han sade: — Knud, vi måste fly, vi måste springa!

Och han började springa blint åt det håll, där det såg minst farligt ut. Knud hade stor möda att infånga honom. Människorna gapade på den lille skinnklädde mannen, och Knud fann det klokast att låta honom lugna sig inom fyra väggar. Han ville ta en droska, men Osarkrak ville sjunka ned i jorden vid annalkandet av jättehunden och den store, amulettbeprydde och pisksvängande trollkarlen, som satt vid det rullande husets vägg.

De gingo alltså till fots, och Osarkraks förundran växte samtidigt som hans rädsla avtog.

På bottnen av djupa klyftor, i vilkas väggar människorna hade urholkat sina bostäder, rörde sig den stora boplatsens män och kvinnor om varandra. Vad ville de? Vad var deras mål? Osarkrak fann deras beteende löjligt.

Och genom de väldiga och förunderligt genomskinliga tarmskinn, som voro spända framför de ofantliga fönstren, såg han deras husgeråd och amuletter. Han såg ting, som icke ens den störste angákok vid Kap York kände till. Och husgångarna voro så höga att man kunde gå rak genom dem. Men var drogo kvinnorna hudarna av de sälar männen fångat? Och när jagades det över huvud taget? Här gingo kvinnorna sysslolösa utan knivar i händerna och männen gingo obeväpnade fram och tillbaka! Ett förunderligt land, ditt land, Knud! Men de gingo väl på spaning efter oxar och får och svin, som du talat om?

Knud kunde icke förklara, ty Osarkrak skulle ej ha förstått.

De gingo in genom en väldig husgång, så bred som ett och så hög som två harpunskafts längd, gingo uppför en trappa av konstrikt slipade stenar och kommo in i ett rum utan britsar, utan eldstad på golvet och utan skinn på väggarna. Ingen var hemma. Inga unga mödrar lågo nakna och gåvo sina barn di, och inget sälkött kokade över späcklamporna. Men männen voro väl ute på jakt och väntades hem och kvinnorna väntade väl på stranden för att ta hand om byte och kajaker.

Knud hade fört Osarkrak till närmaste hotell och sökte förklara detta ords betydelse: ett gästvänligt hus, bebott av stora fångstmän, frikostiga på kött.

Osarkrak gick omkring i rummet och undersökte allt, medan Knud per telefon gjorde sina dispositioner. Telefonen var de europeiska angákuts trolltrumma, medelst vilken man lät själen lämna kroppen och besöka andras själar. Detta föreföll Osarkrak helt naturligt.

Men under vandringen utefter väggarna upptäckte Osarkrak en knapp av valrosstand, omgiven av en ring av brunt flytträ. Han frågade, vad denna knapp betydde.

Knud svarade: — Om du trycker på knappen en gång, kommer en man in och frågar, om du vill ha kött. Trycker du två gånger, kommer en kvinna och frågar, om hon får betjäna dig.

Osarkrak började gapskratta.

— Ett underligt land de vitas land! Om man trycker på en benknapp en gång, kommer en man in, och trycker man två gånger, kommer en kvinna! Ett högst förunderligt land! Tryck två gånger, Knud!

Knud tryckte två gånger. En uppasserska kom in, fick några förfrågningar och försvann.

Osarkrak slog sig på knäna och gapskrattade.

— Högst underligt! Låt mig själv försöka nu, men då måste du gå ut!

Knud gick ut i korridoren och hörde Osarkrak trycka två gånger. Flickan kom igen och gick in. Knud hörde ett skri av fasa och störtade in lagom att hinna befria den vettskrämda kvinnan ur eskimåens omfamning.

— Knud, sade Osarkrak, jag trodde icke, att du, som är min vän, skulle bedra mig på det här sättet. Men jag erkänner också, att jag icke riktigt trodde på knappens förmåga. Vi ha amuletter, som äro mycket mäktigare. Det finns tydligen också dåliga trollmedel hos kavdlunakerna.

Eskimåerna kalla sig själva inuit (människor). Européerna heta kavdlunaker.

En officer, som Knud eftertelefonerat, knackade nu och kom in. Han var i uniform med sabel vid sidan, och som detta var det första vapen Osarkrak sett i kavdlunakernas land, intresserade den honom.

Han uttryckte genom Knud sin förmodan att den användes att döda oxar, får och svin med, men löjtnanten lät säga, att den var uteslutande till för att döda människor.

Osarkraks intresse stegrades till högsta potens.

— Nå, när du dödar en människa, sker detta stående eller under språng?

Löjtnanten måste medge, att han aldrig dödat någon människa.

Osarkraks ögon spärrades upp av förvåning. Men denna förvåning övergick i nästa sekund till en min av det ytterligaste förakt, och han vände löjtnanten ryggen med verklig indiansk grandezza. Han såg icke åt löjtnanten, så länge denne var kvar i rummet.

Ett vapen som aldrig använts! Osarkraks tro på kavdlunakerna hade fått ytterligare en knäck.

Men Osarkrak insåg, att han måste ha europeiska kläder och en käpp, ett tillhygge som han på gatan sett bäras av de flesta män och därför uppfattat som manlighetens huvudsakligaste attribut. Knud förde honom alltså till en konfektionsaffär.

Osarkrak valde en grå kavajkostym och en klädesmössa med skärm. Värst var det med skorna, men slutligen fann han ett par som icke tryckte för mycket. Och nu var Osarkrak i sitt tycke till det yttre en fullständig kavdlunak, då Knud påpekade hans fotslånga hår, som i alla händelser skulle ådraga honom nyfikenhet. Men Osarkrak ville icke höra talas om hårklippning. Att klippa håret är ovärdigt en man! I stället begärde han krage och manschetter.

Och nu gällde att föra honom ut till landet, ut till Knuds släktingar, där en eskimåfamilj från Syd-Grönland befann sig, vilkens överhuvud höll på att utbilda sig till kateket, och där han alltså skulle få sällskap.

Knud var rädd för svårigheten att få honom med sig på tåget, men nu hade Osarkrak sett så mycket, att intet vare sig skrämde eller förvånade honom. Han ägnade sig nu uteslutande åt att upptäcka humbug.

Därute på landet fick han leva på eskimåvis så mycket som möjligt, d. v. s. icke jaga men äta tills han icke orkade mer. Där fick han för första gången se ett träd, och där fick han se kavdlunakernas oxar, får och svin, ankor och gäss. Han var lycklig.

En dag ville en av de kungliga prinsarna se den märkvärdige vilden, som nu för övrigt var halvt europeiserad, fast han ej ännu fattade vårt samhälles organisation. Osarkrak ville veta vad en prins var för något, och Knud kunde ej förklara detta på annat sätt än att en prins var en man som hade alldeles ohyggligt mycket mat året om.

Alltnog, de reste in till huvudstaden och begåvo sig till palatset, utanför vilket en vakt med bajonett på gevär gick av och an. Men detta trodde Osarkrak vara en fälla och började springa. Det hade regnat, gatorna voro smutsiga, Osarkrak, som var ovan att manövrera sin käpp, trasslade in denna mellan knäna och föll framstupa i smörjan, infångades och rengjordes nödtorftigt.

Sedan Knud lyckats övertyga honom att den beväpnade mannens sinnelag var uteslutande vänligt, fick han honom med sig uppför trapporna. Men i audiensrummet mötte en ännu fruktansvärdare fara i form av en engelsk rasren bulldogg. Ett sådant djur hade Osarkrak ej kunnat föreställa sig. Det liknade vad han möjligen fått höra om kavdlunakernas djävul, och han sprang vettskrämd utför trapporna. Endast med största svårighet lät han sig föras upp igen.

Och prinsen och prinsessan kommo in, underhöllo sig genom Knud med Osarkrak en halvtimme — audiensen var slut — ingen mat — åter humbug! En prins hade alltså ingen mat.

Och Knud fick sitta emellan.

På vägen tillbaka till järnvägsstationen passerade de en vilthandel, utanför vilken hängde ett rådjur. Osarkrak fordrade ovillkorligen att Knud skulle ta det med sig hem för att i någon mån återgälda den gästfrihet de båda åtnjutit i hans familj. Knud måste köpa rådjuret för att icke alltför mycket sjunka i Osarkraks aktning. Vad som menades med pengar, lyckades Osarkrak aldrig lära sig.

Liksom alla människor från arktiska trakter, som förflyttats söderut, blev Osarkrak sjuk. Han fick lunginflammation och svävade några veckor mellan liv och död.

Mellan tjocka bolstrar låg han och svettades och yrade och ropade på en snöstorm som det enda som kunde svalka honom. Och när krisen var över och han återkommit till medvetande och fattade sin hjälplöshet, matt till ytterlighet, som han var, fann han denna belägenhet ovärdig en man.

Han ville dö och bad Knud hjälpa sig. Han hade sett en revolver på en vägg, och med den skulle Knud skjuta honom.

Men Knud ville icke. Då bad han att få låna en papperskniv som låg på ett bord i rummet — han skulle visst icke göra sig något med den, han ville bara se den.

Men då icke heller detta lät sig göra, blev han förgrymmad.

— Jag har hjälpt dig i mitt land och arbetat hårt som en man för dig, och nu vill du icke göra mig den lilla tjänsten att hjälpa mig dö!

Och så vände han sig mot väggen och varken tilltalade eller svarade Knud under två veckors tid.

Men med kroppens tillfrisknande blev också tankarna friskare. Han ville leva och började känna hemlängtan.

Kavdlunakernas land var stort och rikt, men det var icke ett land för en polareskimå. Han hade lärt sig kritisera oss. Vi voro starka och mäktiga, men vi voro icke konsekventa. I många fall voro vi dumma. Vår religion, om vilken han fått en liten aning, lämpade sig ej för honom. Varför ville vi inpränta våra lagar och bud i honom, då vi själva ej levde efter dem?

Vår klasskillnad förstod han ej. Våra sociala institutioner voro löjliga — till exempel vår uppfattning om och tillämpning av äktenskapet. På den punkten voro vi uteslutande dumma.

Han hade på kort tid lärt sig skriva och läsa. En av Knuds vänner bad honom skriva något i en minnesbok.

Han skrev — och här följer Knuds översättning: »Det forefalder mig, at I hvide Mennesker elsker En — men gifter jer med en helt anden — og blir lykkelige.»

Vad säga mina läsarinnor om det?

En parentes: Om Osarkrak råkade tappa något föremål i ett rum, där en kvinna befann sig, kunde det ej falla honom in att själv ta upp det. Det var kvinnans åliggande. Han bara pekade tyst och majestätiskt först på kvinnan och sen på det tappade — och blev åtlydd.

Jag fick aldrig se Osarkrak, men jag korresponderade något litet med honom. Knud hade bett honom göra en papperskniv åt mig av en vacker valrosstand. Han yxade till ett monstrum till kniv. Då Knud frågade honom, varför han ej lagt ned sin vanliga omsorg och skicklighet på arbetet, tog han en tidning och högg itu den.

— Nog duger den att förstöra papper med!

Men av mig och andra vänner fick Osarkrak en massa knivar. Zorn sände honom dussintals Moraknivar. När han fick dem, sade han: — När jag kom hit till kavdlunakernas land, var jag fattigare än någon, men jag kommer hem som den rikaste av alla.

Och han reste. Nu är han åter fångstmannen. Kanske sitter han just nu på britsen i sin rökiga hydda och berättar om de mäktiga kavdlunakerna och deras humbug. Eller har havet kanske redan krävt honom som offer?

När jag nu skall avsluta berättelsen om Osarkrak och ser bläcket flyta ur pennan, kommer jag ihåg hans benämning på bläck. Den är vacker och innehållsrik nog: Tankens blod!

En tjur.

Jag sprang för en tjur i dag.

Aldrig trodde jag, att jag kunde springa så olympiskt. Men den som känner Norrgårdstjuren, förstår mig.

Beväpnad med en gäddsnärja på ett slantspö begav jag mig ut för att skaffa litet färskt till hushållet. I hasselhagen kom jag rakt på Norrgårdskornas don Juan. Jag hejdade mig ett ögonblick men ville icke visa mig feg inför korna. Jag försökte passera med bibehållen värdighet, men min röda skjorta tilltalade icke den fruktansvärde.

Han störtade rakt på mig under utbölande av löften, som icke bådade gott.

Det är vackert att se en karl ila till sin älsklings möte eller maratonlöpa eller rusa fram i ett bajonettanfall, men att se honom springa för en tjur inger inga skönhetskänslor.

Jag uppnådde ett träd och hann förskansa mig bakom det i samma ögonblick tjurens horn sargade dess bark. Som ung har jag gjort upp teorier om sättet att skydda sig för dylika anfall. Kammarlärdom!

Runt detta träd upplevde jag några av de allvarligaste ögonblicken i mitt liv. Ty en tjur kan utveckla både list och vighet. Det blev »en ringdans, medan mor väntar».

I tjurens ansiktsuttryck fanns icke ett uns barmhärtighet, och skulle jag översätta hans tillmälen, bleve denna berättelse konfiskerad.

Jag måste uppgöra en reträttplan. Avståndet till närmaste gärdesgård var minst ett par hundra meter och träden växte glest mellan hasselbuskarna, vilka voro odugliga som skydd. Jag gjorde ett förtvivlat utfall med mitt grova slantspö och flög till ett annat träd, där samma scener som förut upprepades.

Men hur vacker var icke tjuren i sin vrede! Jag läste mord i hans ögon. Hans utfall voro blixtsnabba, och jag tvangs att utveckla hela den lilla förslagenhet, som kommit på min lott. Vid nästa träd låg något, som såg ut som en stör eller en grov gren. Ett ögonblick, då tjuren drog sig något tillbaka för att förbereda ett nytt anfall, flög jag dit, släppte slantspöet, som hindrade mina rörelser, och grep stören — ty det var en enstör, färsk och nyhuggen. Jag välsignade den bonde, som huggit den. Men den halva sekund jag använde för att få vapnet i min hand höll på att kosta mig livet. Jag kände eller trodde mig känna en smekning av ett horn i ryggen och höll på att falla, då jag räddade mig bakom trädstammen. Nu såg jag att där lågo flera störar, nyhuggna för skördens skull.

Jag fattade stören med båda händerna och slog tjuren i skallen och jag kände, att jag icke slog falskt. Han stannade bråkdelen av en sekund. Jag slog ett slag till mellan hornen, och han drog sig långsamt tillbaka. Och i vild glädje lät jag ett regn av slag falla på det väldiga huvudet. Fnysande gick tjuren baklänges, långsamt och med värdighet. Men det gällde för mig att behålla övertaget, ty av erfarenhet vet jag att flykt endast retar tjurar. Han retirerade allt närmare gärdesgården. Där gjorde jag ett sista rasande utfall och rann över stängslet för att i nästa ögonblick lägga mig på rygg och dricka luft efter den ovana ansträngningen. Men om ett par sekunder kom den ilskna bölningen igen och tjuren började arbeta med hornen i gärdesgården. Jag dök in i skogen och var räddad.

På hemvägen mötte jag Mattson och berättade mitt äventyr. Han skrattade.

— Ja, när en har praktik, så har en, men Engström har inte praktik! När en kommer ut för en arg tjur, så ska en inte ge sej till att springa — nänejmän! En ställer sej bara på alla fyra å går emot tjuren. Då blir han rädd, för då förstår han inte att det är en människa utan tar på skubben. Så gör jag. Kom ihåg det nästa gång, Engström! Jag vet’et, för jag har praktik!

Så nu vet läsaren också, hur han skall bära sig åt.

INNEHÅLL.