"Jag hör."
Alma böjde sig öfver sin tallrik. John bryr sig inte om det, tänkte hon; knappast skulle han lägga det på sinnet, äfven om jag skulle förälska mig i någon annan.
Nymark beundrade hennes fina nackhår, hvilka slingrade sig i lockar ner på det hvita hullet.
"Hvad menar ni, fru Karell? Kommer jag att lyckas?"
"Man kan ju försöka."
"Ni småler. Det ger mig hopp. Åh, ni har inte hjerta att säga nej."
"Men hvarför? Jag frågar det ännu en gång. Inte kommer jag ändå att bidraga till någons nöje."
"Låt andra afgöra den saken," sade Lagander.
De stego upp från bordet. Nymark och Alma gingo ut på verandan.
"Kommer ni inte att bidraga till någons nöje?" frågade Nymark sakta, lutande sig ner emot Alma, som stödde sig på hans arm. "Säg hellre, att ni inte har nöje af någon. Ni, som inte bryr er om någon?"
Alma skrattade och tog sitt handarbete. De blefvo ensamma på verandan, ty John och Lagander gingo ned till löfsalen.
"Låt mig hålla härfvan åt er," bad Nymark, då Alma lindade den kring sin arm för att börja nysta.
Han drog fram en liten tältstol och satte sig framför Alma, så nära, att han nästan rörde vid hennes klädning. Hvarje gång en liten fnurra kom på härfvan, lutade han sig ännu närmare, men äfven hans minsta rörelse visade en aktningsfall och ödmjuk beundran.
"Det här påminner om riddartiden," sade han, "då vi män hade för sed att sitta så här vid våra hjertans herskarinnors fötter."
"Nu herskar kvinnan inte mer öfver era hjertan, och derför har ni lagt af den seden."
"Inte derför. Det har skett till följd af kvinnans vilja. En sådan här lycka få vi nu mer endast af en slump. Också nu måste jag genast stiga upp, så snart härfvan är slut."
"Naturligtvis, eftersom jag inte är ert hjertas herskarinna."
"Hur kan ni veta det?"
"Nå —" Alma rodnade och ämnade först bli allvarsam; men snart smålog hon åter. "Den der ställningen från riddartiden tyckes föra med sig äfven andra af riddartidens seder."
"Nemligen?"
"Galanteriet."
"Galanteriet är den enda form, i hvilken den naturliga känslan kan framträda i våra dagar."
John och Lagander lågo utsträckta i gräset under träden. Lagander läste en bok, eller rättare, han bläddrade endast i den. John råkade vända sin blick mot verandan. En liten, knapt märkbar rynka bildade sig mellan hans ögonbryn; han drog sig längre bort och vände sig åt annat håll. Myggorna lemnade dem ingen ro. John slog ihjäl några, men tröttnade snart derpå, då alltid nya kommo i deras ställe. För att få ro utbredde han det stora Dagbladet öfver sitt ansigte.
Längre fram mot kvällen, då de främmande hade tagit farväl, kvarblef Alma en stund sittande i båten vid stranden. Hon såg först efter deras långsamt bortseglande slup och viftade med näsduken till svar, då de svängde sina mössor.
Gårdagens missmod hade nästan försvunnit ur hennes sinne i detta ögonblick, eller rättare, hon kom ej ihåg det, ty tankarna rörde sig på annat håll. Det var oklara, sväfvande tankar, hvilka korsade hvarandra i hennes hjerna.
Hon hade lofvat Nymark många saker. Bland annat att han ofta skulle få komma och helsa på dem, så snart de flyttat till staden. "Någon gång," hade Nymark sagt, men hon visste mycket väl, att det betydde "ofta."
Sedan hade hon ännu så der halft på lek lofvat att hon skulle besöka alla offentliga nöjen, som skulle ega rum under september, antingen det då var soaréer, konserter eller andra dylika tillställningar. Och med anledning häraf beslöt hon att straxt efter sin återkomst till staden låta göra sig några nya toaletter. Hon skulle låta göra dem riktigt fina, efter nyaste modejournal, och äfven välja sådana färger, hvilka passade för hennes hy. Ty hon ville inte på några vilkor förefalla obetydlig eller illa klädd om, hon en gång beslöt sig för att gå i sällskap.
Och hvarför skulle hon inte gå, ung och lefnadsglad som hon ännu var? Hvad båtade det att hon sörjde deröfver, att äktenskapet inte motsvarade hennes förväntningar, att John hade blifvit kall och likgiltig? Kanske hade han blifvit det just derför, att hon med hela sin själ hade hängifvit sig åt honom allena….
Nymark hade kanske rätt, åtminstone till en del…
Alma lät nu hans yttranden, uppförande, utseende, afbrutna suckar och hviskningar passera revy. Hon kände hälft instinktmässigt sin makt, och detta gaf henne en underbar, omedveten säkerhet och belåtenhet. Det var henne dessutom ett nöje att tänka på Nymarks fina anletsdrag, hans vackra gestalt och hans glödande blickar — blickar, sådana John ej mer på länge….
Hennes samvete anklagade henne ett grand, för att hon erinrade sig dem utan en afvärjande eller klandrande tanke. Men hon kväfde snart dess röst. Var det hennes fel, om Nymark älskade henne? Och hvad ondt låg det rätteligen deri? Någon genkärlek hade han ju från allra första början icke ens hoppats på. Inom tillbörliga gränser skulle hans känslor i alla fall komma att hålla sig, ty Alma egde ett mäktigt skydd i sin kärlek till John…
Och ingenting hindrade ju henne att vara vänlig mot Nymark eller att umgås med honom. Han var trefligare och gladare än andra herrar, visserligen litet lättsinnig, men hvad betydde det! Denna egenskap skadade ej i sällskapslifvet…
Han hade dessutom isynnerhet en god sida: han blef förtjust och tacksam öfver det minsta ynnestbevis. Om han kunde vinna aldrig så litet genkärlek, skulle han helt visst känna sig alldeles öfverlycklig. Helt annorlunda än John!…
Mina kom och bad henne in. Helmi grät, och hon kunde inte bringa henne till lugn.
"Jag tänkte, att hon kanske bättre skulle somna bredvid frun," sade hon.
Alma gick in, knäpte upp de öfra knapparna i sin klädning och lade sig på sängen.
"Skall inte frun kläda af sig med detsamma?" frågade Mina; "det är ju redan sent."
"Inte ännu. Bär hit Helmi!"
Helmi slutade genast att gråta, då hon lades vid modrens bröst, i hvilket hon ifrigt grep tag både med munnen och med båda händerna. När hon hade stillat sin hunger, låg hon der helt belåten och sög, såg upp till modren och smålog. Men modren log ej till svar och vände ej ens sin blick till henne.
Helmi släpte för ett ögonblick bröstet, såg ifrigt upp på modren och sade "gää", för att väcka hennes uppmärksamhet.
"Somna nu bara," sade Alma litet otåligt och gaf henne åter bröstet.
Då Helmi fann, att hon ej lyckades tilldraga sig modrens uppmärksamhet, åtnöjde hon sig med att i värmen från modren sakta fortsätta diandets ljufva njutning, och derunder insomnade hon så småningom.
Alma reste sig försigtigt upp, igenknäpte åter klädningen och gick ut på verandan. Der var tyst och skumt. Från Johns rum lyste ljus mellan de nedfälda gardinerna.
Hon satt på samma ställe, der hon hade suttit på dagen, då Nymark höll härfvan åt henne. Hon lutade sig mot ryggstödet, lade händerna i kors i famnen och sträckte ut sina fötter.
Så djupt hade hon sjunkit i drömmar, att hon ej märkt, att ljuset försvann från Johns fönster, och ej hörde något, innan han stod bredvid henne och sade:
"Sitter du här allt ännu?"
Alma ryckte till och kastade en skygg blick på honom.
John smålog. Äfven den sista bittra känslan efter gårdagen försvann fullständigt, om han ens mer hade hyst någon sådan.
Alma var så förtjusande der i sin halfliggande ställning. I aftonskymningen syntes hennes ansigte blekare än vanligt, men på samma gång äfven rörande skönt.
"Kom bort, grynet," hviskade John och tog hennes hand.
Alma följde honom lydigt in.
Fastän de ingenting sade och ingen uppgörelse kom till stånd, egde emellertid dem emellan en fullständig försoning rum denna kväll.
V.
Derefter var Alma några dagar lugnare till sinnes. Flyttningen gaf henne fullt upp med sysselsättning, och sedan skulle åter hemmet i staden ställas i ordning. Det var ej tid att tänka på annat, då man måste arbeta tills man tröttnade.
John hade, i likhet med alla män, en fasa för dessa storstädningar i hemmet. Då sådana förekommo, tog han alltid till flykten, och så äfven nu. Alma såg det denna gång med nöje.
"Gå bara," sade hon, "så att vi riktigt i ro få ställa i ordning här."
John varnade dem för att röra vid hans papper — och gick.
Salongsgolfvet var ännu inte skuradt. Derför bar Alma dit alla krukväxter, sprutade vatten öfver dem, torkade krukorna rena, afskar de torra bladen och jemnade mullen ofvanpå.
Hon var klädd endast i en rödrutig morgonrock, och håret hade under rörelsen fallit ned.
Då råkade Nymark komma just som olägligast.
Det förtretade Alma en smula, men hon bad honom likväl stiga in i hennes mans rum, som redan var städadt.
För ingen del, han ville inte störa.
"Men får jag inte se på er här? Ni passar så bra bland blommorna, ni, som sjelf hör till dem."
Alma rynkade sin panna. Nu fann hon alls intet behag i detta slags språk; det föreföll henne dumt och innehållslöst.
"Jag gör ingenting, så länge ni ser på," sade hon med bestämdhet till
Nymark, som stod på tröskeln och stödde sig mot dörrposten.
"Då tvingar ni mig väl att gå bort."
Alma svarade just ingenting härpå, ty hon önskade verkligen inom sig, att han skulle gå. Nymark sade farväl och gick.
Derefter fortfor Alma ej med samma ifver att pyssla om blommorna. Allt efter litet tänkte hon på Nymark och upphörde med arbetet för att eftersinna, om han kanske kände sig sårad och om han alls numera skulle besöka dem.
"Det är detsamma," sade hon för sig sjelf, "och det är äfven bättre så."
Hennes samvete var utomordentligt lugnt och hon kom till det fasta beslut, att hon ej skulle köpa sig nya toiletter, såsom hon hade tänkt, och ej heller gå i sällskap.
De följande dagarna tänkte hon endast på detta. Men hvarje gång det ringde på tamburklockan, ryckte hon till och trodde, att det var Nymark, som kom. Men när det ej var han, kände hon sig liksom besviken och blef misslynt, utan att hon dock gjorde sig reda för af hvilken anledning.
Och det var i sjelfva verket ej den enda orsaken till hennes misslynthet. Ännu annat kom till. Annat, som egentligen just inte var någonting alls.
Hemmet var åter fullständigt i ordning, hvarje vrå putsad och städad. Nu skulle de bort njuta deraf. Också satt Alma till en början någorlunda nöjd och belåten vid sitt handarbete och såg med välbehag då och då omkring sig. Allting såg så nätt och trefligt ut. Hon förmanade Arvi och Ella att ej bringa något i oordning och påminte dem om att väl aftorka sina fötter, innan de kommo in.
Men hon skulle önskat, att också någon annan hade sett och beundrat med henne rummens prydliga ordning. Derför satt hon och väntade främmande; men ingen kom. Och John gaf sig lika litet nu som förr tid att vara tillsammans med sin familj. Antingen var han upptagen ute, eller också satt han i sin kammare vid skrifbordet och arbetade. På detta sätt började Alma småningom tycka, att all hennes möda ändå hade varit förgäfves spild, då hon ej hade något motsvarande nöje deraf.
En dag beslöt hon gå på visit till fru Leistén. Ej derför, att hon just skulle längtat efter henne; ty fru Leistén hörde till dem, hvilka endast talade om pigorna, eller egentligen blott om deras möjliga och omöjliga fel och brister. Intet annat ämne i verlden intresserade henne. Men Alma kände enformigheten och ensamheten så tryckande, att hon måste söka någon omvexling. Och i brist på bättre gick hon då för att höra på klagovisor öfver pigornas fel och svagheter.
Hon var just färdig att gå. Hon stod i tamburen och knöt hattbanden, då dörren öppnades och Nymark steg in.
"Återigen kommer jag olägligt. Det ser ut som om jag skulle förföljas af ett oblidt öde," sade Nymark, då han såg Alma färdigklädd att gå ut.
"Ni kommer alls inte olägligt. Tvärtom. Välkommen!"
Alma räckte honom gladt sin hand.
"Men ni ämnar er ju ut."
"Jag stannar tusen gånger hellre hemma."
Och Alma berättade hur hon hade haft grufligt ledsamt och hur hon hade tänkt gå att skvallra om pigor, för att slippa undan den dödande ledsnaden.
De skrattade deråt båda af hjertans grund, under det de stego in i salongen.
"Inte sant," sade Nymark, "i hela verlden finnes det ingenting så dödande, som ledsnaden. Och det kommer sig blott deraf, att vi menniskor äro skapade för att lefva. Ledsnaden är brist på lif."
"Alldeles så, en fullständig brist på lif. Men säg, hur skall man frälsas från den? Vet ni någon utväg?"
"Låt oss sluta förbund. Ensam kan ingen besegra denna fiende, men om vi båda i förening börja striden, så kunna vi helt visst förjaga honom."
"Topp! Vi skola sluta förbund. Och vi välja er till chef. När skola vi börja striden?"
"I kväll."
"Och på hvad sätt?"
"Vi skola gå på brandkårens fest. Jag kom i sjelfva verket för att påminna er om ert löfte."
"Ah, ni har således hållit det i minnet."
"Jag har inte glömt det för ett ögonblick."
Dessa ord beledsagades af en blick, som bragte Alma att rodna. Men hon skyndade att blanda bort saken.
"Naturligtvis står jag fast vid hvad jag en gång beslutit."
Hon kom nu ej alls ihåg sina senare beslut.
"Verkligen? Och jag som redan trodde, att ni hade ångrat er."
Alma skrattade och var en smula förlägen. Men hon slapp att svara något, ty i detsamma kom John hem.
"Kommer du på brandkårsfesten i afton, John?" frågade Alma.
"Jag kan inte," svarade han och satte sig i en länstol bredvid henne, "jag har stadsfullmäktiges sammanträde."
"Vore det så farligt, om du för en gång blefve borta derifrån?"
"I dag ha vi vigtiga frågor före. Och sanningen att säga, så har jag just ingen lust för hela festen."
"Det är just det."
Alma såg melankoliskt på Nymark.
"Kom då ni åtminstone," sade han.
"Ja, du kan ju gå ändå, om du har lust."
"Någon förströelse behöfver också jag. Ingen menniska härdar i evighet ut med att laga mat och sköta barn."
Alma såg ned och ryckte nervöst i ena hörnet af bordduken, som hon råkat taga i sin hand.
"Ingen hindrar dig att följa din egen vilja i det afseendet," svarade
John allvarligt.
Han steg upp och gick in i sitt rum, innan Alma hann säga något.
"Ingen hindrar!" Alma kämpade med sina tårar. "Nog vet jag det. Men det anses ändå vara illa."
"Hvem anser så? Ni sjelf."
"Inte jag, men John och alla menniskor."
"Det är inte sant, fru Karell. Och om de också gjorde det, behöfver ni väl bry er derom? Sådant är ju ingenting annat än inskränkthet."
Tårarna trängde sig likväl oemotståndligt fram i Almas ögon. En smula förlägen tryckte hon näsduken mot ansigtet.
"Hur barnslig jag är!"
"Ja, verkligen! När skall ni frigöra er från dessa gamla åskådningssätt så pass mycket, att ni vågar andas den fria, friska luften."
"Då skulle jag förmodligen börja sträfva att bli medlem af stadsfullmäktige och landtdagen, såsom andra raska kvinnor i våra dagar."
"Nej, Gud bevare, lemna dessa områden åt de gamla och fula. Åt er bjuder lifvet en skönare lycka."
Nymark tog sin hatt.
"Får jag komma och hemta er i afton, eftersom John inte kommer med?"
"Vill ni vara så god?"
"Med största nöje. Alltså, farväl till i afton, fru Karell!"
"Farväl."
De gåfvo hvarandra handen, och dörren slöt sig efter Nymark.
"Han är vänlig och angenäm," tänkte Alma, då hon blef allena; "det är intet underligt att man trifs så väl i hans sällskap."
På kvällen, då Alma gjorde toilett för festen, kom Arvi till henne med kartan och geografin.
"Jag hittar ingenting på den här kartan, mamma. Och vi ha så svår lexa.
Alla berg i mellersta Europa."
"Åh, gå och be att pappa visar!"
"Pappa är inte hemma."
"Försök hjelpa dig sjelf till rätta. Mamma har inte tid."
"Men när jag inte hittar."
Arvi envisades och började sedan gråta.
"Är du stygg mot mamma? Nu hjelper jag dig i ingen händelse. Och du skäms inte att gråta! Gå genast bort. Mamma vill inte ens se en sådan gosse."
Alma slog ut sin näsduk och fuktade den med parfym. Nymark väntade på henne i salongen.
"Hur utomordentligt vacker den der havannafärgen är," sade han, då Alma inträdde.
"Verkligen?"
"Och äfven i öfrigt är kostymen utmärkt väl gjord."
"Ni måtte vara kännare."
"Jag kan åtminstone säga hvad som är vackert och hvad som inte är det."
"Då ger ni mig säkert goda råd, när jag härnäst låter göra mig en ny kostym?"
"Gerna. Men har ni också förtroende till mig?"
"Obetingadt. Isynnerhet som jag fruktar, att jag kommit litet på efterkälken i sådant."
"Då skall jag göra er så skön, att ingen kvinna i verlden skall kunna täfla med er."
"Jag nöjer mig i alla fall med mindre," sade Alma skrattande och gaf en tacksam blick åt Nymark, som hade hjelpt regnkappan på henne.
Till festens program hörde sällskapsspektakel. De kommo i lagom tid, just då det ringde tredje gången och förhänget gick upp. Man gaf "Första kärleken."
"En stor kokett, den der lilla fröken!" sade Nymark sakta till Alma.
"Hvad heter hon?"
"Wahlberg, tror jag; alla lyceisters gemensamma flamma."
"Allas gemensamma?"
"Vid den åldern förälskar man sig vanligen i samma föremål. Först senare väljer sig hvar och en sitt."
"Är den der baronen lyceist?"
"Antagligen."
"Men jag tycker att fröken Wahlberg inte spelar så tokigt."
"Hon försöker efterbilda Ida Aalberg. Alldeles tydligt, i hvarje rörelse. Nej men, det der är riktigt komiskt!"
"Ni är en sträng kritiker. Vid ett sällskapsspektakel får man inte fordra alltför mycket."
"Jag fordrar ingenting, jag endast njuter."
"Ni njuter af att få skratta och gyckla."
Förhänget fäldes. Applåder ljödo. Nymark klappade ifrigt i händerna och ropade: "bra, bra!"
"Hycklare!" sade Alma och såg på honom.
"Hon tror sig vara en stor konstnär. Vi må unna henne den glädjen."
"Huru kan ni vara så elak?"
"Jag elak? Bara hon visar sig i salongen, skall jag genast gå och tacka henne och säga, att hon spelade bättre än fröken Aalberg. Ni skall få se, att hon blir förtjust deröfver."
"Och det gör ni med godt samvete?"
"Hon är endast sjutton år, fru Karell. Man får väl alltid skämta litet med barnen."
"Utan att alls fråga efter huru det verkar på dem?"
"Nåd, fru Karell! Predika inte moral för mig, det är i alla fall förspild möda, ty jag är en mycket otacksam lärjunge."
"Och ni tvekar inte alls att tillstå det?"
"Emedan jag vet, att ni förlåter det för mina många goda sidors skull.
Inte sant?"
"Man måste skratta åt er, om man vill eller inte."
"Och vara vänlig som förut. Får jag lof?"
Han bjöd henne sin arm.
"Hvart?" frågade Alma.
"Om ni behagar, så gå vi dit in i sidorummet och dricka te."
Nymark höll sig vid Almas sida hela kvällen. Presenterade för henne nya bekantskaper, dansade blott helt litet och nästan endast med henne och lemnade henne ej ens för ett ögonblick ur sigte.
Efter andra fransäsen hade tre, fyra herrar efter hvarandra bjudit upp Alma till vals, och den femte stod redan och väntade, då hon andfådd sjönk ner på sin stol.
"Dansa inte mer!" hviskade Nymark, böjande sig fram öfver stolens ryggstöd.
"Hvarför inte?" frågade Alma.
Hon fläktade med solfjädern och slog de blixtrande ögonen upp mot
Nymark.
"Er helsa tillåter det inte."
"Men det är så roligt. Jag kan inte sluta ännu."
Hon var redan ånyo på golfvet.
De hade dansat ett par hvarf, då Alma tungt stödde sig emot kavaljerens arm.
"Jag svimmar," ljöd det från hennes läppar.
Nymark skyndade fram och nästan bar henne till en soffa i sidorummet. Äfven halft afsvimmad som hon var, visste Alma hvem det var, som skötte om henne. Hon lemnade sig med en känsla af tacksamhet åt Nymarks omsorger. Det var alldeles som om hon nu hade funnit en ny vän och kamrat.
"Det går öfver redan," sade hon sakta, fastän hon ännu inte egde kraft att höja ögonlocken.
"Hvarför lydde ni inte mig?" förebrådde henne Nymark.
"Banna mig inte; jag är frisk nu igen."
"Men ni får inte dansa ett steg nu mer."
"Jag måste väl vara lydig."
Alma förmådde nu resa sig upp och lutade sig mot soffkarmen.
"Hvad ni är blek ännu."
"Det här kom helt säkert af att jag inte har dansat på så länge," sade
Alma leende. "Förr höll jag nog ut utan uppehåll ända till morgonen."
Nymark hemtade vin åt henne, och sedan hon druckit ett par glas, kände hon sig fullkomligt återstäld.
Hon hade lust att fortsätta dansen, men Nymark hindrade henne.
"Om ni blir sjuk sedan, så låter inte John er komma en annan gång," sade han.
Och sålunda blefvo de kvarsittande der för återstoden af kvällen. De superade, samspråkade gladt och skrattade.
Bekanta fruntimmer kommo och helsade på Alma. Hon försökte göra sitt bästa för att visa sig tacksam emot dem, men i sitt hjerta önskade hon, att de snart skulle gå och lemna Nymark och henne allena. Ty de hade så trefligt på tumanhand. De samtalade mycket mera fritt och otvunget i alla sådana ämnen, som de i andras närvaro knapt skulle vidrört, fastän det inte var några hemligheter eller i öfrigt något farligt.
Följande morgon var Alma så trött, att hon knapt förmådde stiga upp klockan tio, då John kom hem till frukosten.
"Helmi grät efter dig i natt," sade John.
"Låt henne gråta!" sade Alma. Hon låg utsträckt på soffan i sitt rum och brydde sig inte om att komma till bords.
"Jag måste afvänja henne, hon tar bort alla mina krafter. Hon är så stor och fet och vill inte äta annat, så länge hon får bröstet."
"Stackars Helmi, hör du hvilken dom mamma fäller öfver dig," sade Mina, som befann sig i barnkammarn och hade hört Almas ord.
"Vi skola gå och fråga om det är riktigt sant."
"Hemta henne inte hit, jag hade henne just nyss," sade Alma otåligt, "låt mig nu vara i fred åtminstone ett ögonblick, när du ser, huru svag och kraftlös jag är i dag."
Mina vände om, men Helmi, som gladt hade fäktat med armarna och kroppen och jollrat, då hon såg modren, började gråta. Mina stängde dörren och förde Helmi till fönstret. Hon vyssade och knapprade på rutan.
"Se dit, se dit, hästen springer, nej så underligt!"
Helmi såg på undret och glömde sin gråt.
"Jag är i dag bjuden på middag till Lagander," sade John från matsalen, "dit komma bland andra två landtdagsmän, Hyvärinen och Pääkkönen."
"Du blir då borta hela dagen?" frågade Alma för att säga något.
"Ända till kvällen. Jag går dit från skolan, klockan tre," sade John och kom in. "Hur är det med dig? Är du sjuk?"
Han satte sig på soffkanten och betraktade henne.
"Nej, endast litet matt."
"Kanske dansade du för mycket i går kväll," menade John.
Alma svarade ingenting. John steg upp.
"Vill du se efter, att Arvi läser sin lexa till i morgon. Han kunde ingenting i dag."
"Ja."
Alma undrade, att hon nu alls inte fruktade för någon ledsnad, då hon skulle bli allena hela dagen. Och det kom sig endast af att hon kvällen förut hade haft roligt och att minnet deraf ännu efteråt skänkte henne nöje.
Hon nästan njöt af sin tillvaro, der hon låg, så svag hon också var.
Midt emot soffan var en stor spegel, i hvilken hon kunde se sin bild. När hon betraktade den, blef hon öfvertygad om att ingen toalett klädde henne så bra, som den rödrutiga morgonrocken, isynnerhet så här, då fållarna fritt fingo falla ner på golfvet.
Nymark hade skrutit med sitt utmärkta skönhetssinne. Alma skulle mycket gerna velat veta hvad han skulle tyckt om henne i den här ställningen och kostymen.
Håret var ännu lockigt efter gårdagen. Hon försökte för ro skull på hvad sätt det bäst skulle kläda henne, nerkammadt på pannan, eller uppstruket, eller så att det föll fritt litet åt sidan.
Sedan lät hon den vida ärmen falla så, att hennes bara arm blef synlig ända upp öfver armbågen. Och denna glänsande hvita arm lade hon under sitt hufvud, beundrade i spegeln dess mjuka rundning och den goda effekt den gjorde såsom fond mot det mörka håret.
I detsamma ringde det på tamburklockan. Mina lade Helmi från sig ner på golfvet och sprang för att öppna.
Hon kom tillbaka och sade, att magister Nymark var der och frågade huru frun mådde och om han finge träffa henne.
Alma rodnade.
"Bed honom komma hit." sade hon hastigt.
Hon undrade, att hon var så upprörd och att hjertat bultade så hårdt.
Och hennes händer darrade. Hvarför?
Det var ju riktigt narraktigt! — Hon försökte beherska sig och visa sig alldeles lugn.
Hon drog ärmen ner och lyfte hufvudet från dynan. Men hon förblef dock fortfarande i en bekväm, halfliggande ställning, sedan hon kastat ännu en hastig blick i spegeln.
"Ni är sjuk?" frågade Nymark, i det han tog hennes hand.
"Endast trött," sade Alma leende och vinkade åt honom att taga plats på stolen.
Nymark drog den närmare.
"Kanske ni önskar hvila?"
"Ert sällskap lifvar mera upp mig, tror jag."
"Då kan jag sitta hos er med godt samvete."
"Ni tar väl inte illa upp, att jag är så här i min frihet?"
"Det frågar ni inte på allvar. Det var blott en liten skatt, som ni betalade åt ert förra åskådningssätt."
"Förra!"
"Ja, så sade jag. Ty utan att ni vet eller vill veta deraf, börjar ni redan frigöra er derifrån."
Alma måste också sjelf medge det. Hennes verld var ej mer densamma som förr. Hennes blickar hade nått litet längre, anat nya frestande utsigter, hvilka drogo henne till sig, fastän hon ännu inte klart kunde skönja dem och inte visste om det var något godt eller ondt, som från det hållet skulle möta henne; men hon brydde sig inte heller om att närmare forska derefter. Friare voro de åtminstone och gladare, och med nyhetens berusning drogo de henne till sig.
Timmar förflöto. De talade stundom allvarligt, stundom skämtsamt, och ofta voro skämt och allvar så blandade, att det ena ej kunde skiljas från det andra. Men Alma kom allt mer till den öfvertygelsen, att Nymark ej hade sin like som sällskapsmenniska.
Slutligen såg Nymark helt öfverraskad på klockan.
"Half fem! Och jag, som skulle gå till Lagander på middag."
"Hvad skall ni nu göra?"
"Det får vara," sade Nymark skrattande, "det gör mig endast ondt, att jag har uppehållit er."
"Ni har inte på något sätt hindrat mig. Men sjelf har ni gått miste om ett angenämt sällskap."
"Men har fått njuta af ett annat, som är tusen gånger angenämare."
"Idel grannlåter igen. Nej, gå inte ännu, eftersom ni nu en gång har blifvit utan middag. Vi skola se efter hvad Maja Lisa kunde ha att bjuda oss."
Det var inte så alldeles dåligt. Köttsoppa och kåldolmar. Och om de ville vänta några ögonblick, så skulle hon också laga en efterrätt.
Nymark gick alltså ej ännu, utan dröjde ända till klockan sju. Ej ens då skulle Alma velat låta honom gå, ty hon gissade, att John ej skulle komma hem förrän sent på kvällen. Och under loppet af denna dag hade de kommit hvarandra närmare än förut under hela den tid de varit bekanta. De kommo så väl öfverens. Alma var förtjust. Hon hade då slutligen funnit hvad hon länge omedvetet saknat, en glad, fri kamrat, som gerna var tillsammans med henne och af hvars sällskap hon njöt så, att intet annat nöje kunde jemföras dermed. Han var just motsatsen till den allvarlige och lugne John. I sitt hjerta tänkte Alma, att fastän John nog var henne kär, så tyckte hon ändå mer om Nymark. Sitt samvete lugnade hon med att inte heller John så odeladt hängaf sig åt henne. Han glömde sig aldrig för hennes skull borta från något sällskap, om han blott eljest hade lust att gå; men det hade Nymark nyss gjort.
"Dröj ännu," bad hon, då Nymark ville taga afsked.
"Nej, fru Karell, nog måste jag gå nu. Men vi råkas snart."
"Mycket, mycket snart!" sade Alma, i det hon lade sin hand i Nymarks.
Nymark gaf henne en så öm blick, att blodet steg upp i hennes kinder.
"Adjö då!" sade hon och drog hastigt bort sin hand.
Sedan Nymark gått, sträckte hon åter ut sig på soffan, tryckte ansigtet mot dynan och slöt ögonen. Hon kände sig hvarken trött eller sömnig, tänkte på ingenting och bekymrade sig ej öfver något. Men hjertat slog, ansigtet glödde och en ljuf känsla fylde hennes barm.
"Mamma," hviskade Arvi sakta bredvid henne, "är mamma vaken?"
Alma spratt upp.
"Arvi, har du läst din lexa?"
"Jo, om mamma skulle förhöra."
Alma tog boken. Det var historia, och Arvi läste lexan utantill, flytande som vatten. Alma förmådde ej mycket följa med, ehuru hon nog bjöd till, ty hon var så tankspridd. Men det var inte heller behöfligt; Arvi stapplade ej på ett enda ord och stannade ej förrän vid slutet.
Alma berömde honom, gaf honom sötsaker och lät honom gå.
VI.
En dag fann John på Almas bord Strindbergs "Giftas."
"Har Nymark varit här?" frågade han.
"Han var här på förmiddagen, medan du var på lyceum," svarade Alma.
Derefter förekommo hos Alma gång efter annan nya böcker, än af Zola, än af Guy de Maupassant eller af någon yngre nordisk författare. En gång syntes bland dem till och med Arne Garborgs "Mandfolk."
"Nog äro de bra, de der, blott man förstår att läsa dem rätt," sade
John.
"Huru böra de då läsas?"
"Så, att man ser det ondas följder. Då Arne Garborg låter sina hjeltar i "Mandfolk" säga om sig sjelfva, att de äro stora svin, men att de inte mer kunna hjelpa det, så borde detta likvisst verka mer än de bästa moralpredikningar."
"Nymark tar dem inte från den sidan."
"Nymark! Han är just en af dessa ytliga och lättsinniga menniskor, hvilka inte ha förmåga att tränga till kärnan af någon sak."
"Det är inte sant. Nymark är tvärtom en stor tänkare."
"Så tycker du, lilla Alma, derför att du sjelf inte plågar ditt hufvud med många tankar."
John slätade småleende Almas hår. Men Alma stötte förolämpad bort hans hand.
"Jag är naturligtvis dum. Jag förstår ingenting. Är det inte så?"
"Nå, nå! Något sådant har jag ju inte sagt."
"Men likväl menat. Åh, om du åtminstone vore uppriktig!"
"Men Alma, hör nu! Hvarför bli ledsen öfver ingenting? Gå inte bort."
John tog fatt henne, men hon ryckte sig lös och gick ut i köket. Han tog några steg efter henne, men vände sedan plötsligt om, då han erinrade sig, att tjenarena voro der.
"Hm," sade han kort.
Han tog en bok från bordet, öppnade den och såg deri.
"Hm!"
Han kastade den tillbaka och gick till fönstret.
"Fördömde Nymark, af honom har man då endast förargelse!"
John såg ned på gatan. Der rörde sig menniskor, men han såg dem ej, fastän han följde dem med ögonen. Ett par skolgossar gingo förbi. De lyfte på mössorna, men deras helsning blef obesvarad.
Efter en stund likasom ryckte han sig lös från någonting. Han lyfte upp hufvudet och rätade ut axlarna.
"Huru som helst, men Nymark skall inte kunna säga, att jag är misstänksam. Ty det vore en skam både för Alma och mig."
Ett par dagar var Alma vid vresigt lynne. Hon talade nästan alls inte och drog inte sin mun till det minsta småleende, när John försökte skämta. John uppehöll sig i sitt rum, arbetade som förut och tänkte, att detta nog skulle ge sig med tiden.
En gång, då han kom hem från lyceet, stod Alma i salongen invid blommorna. John ärnade gå in på sin sida utan att säga något. Men då hörde han Alma yttra:
"John, kom och se på den här rosen."
"Aha," tänkte John, "låter det nu så. Bra!"
Han smålog.
"Straxt, mitt lilla gryn, bara jag tändt en papyross."
Han kom och lade armen kring Almas lif.
"Är den inte vacker?"
"Jo, det är den."
Johns blick gled förbi rosen. Han mötte Almas ögon, tog henne under hakan och vände hennes ansigte till sig. Och han tryckte en lång kyss på de motsträfviga läpparna.
"Nå, låt bli!" sade Alma rodnande, "de se derifrån kammarn."
"Än sedan? Jag må väl ha lof att kyssa min egen hustru."
John kysste henne med lekfullt trots gång på gång, till dess Alma slutligen slingrade sig ur hans armar.
"Låt bli nu, John," sade hon och drog sig längre bort.
John gick till kammardörren.
"Men här finnes ju ingen. Du är onödigtvis rädd."
Men Alma började tala om annat.
"Helmi är kinkig. Jag har börjat afvänja henne."
"Så. Hon har således, stackars liten, fått sin första sorg."
"Det får man inte fästa afseende vid."
"Naturligtvis inte."
"Jag borde bara" — Alma plockade bort torra blad från växterna — "visa mig så litet som möjligt."
"Gå inte alls på den sidan. Var här i salongen och i mitt rum."
"Det vore bäst att jag inte vore hemma alls. Jag kommer ändå alltid att gå dit, så snart jag hör henne gråta."
"Så föga karaktärsstyrka ha ni kvinnor. Men om vi nu, mitt lilla gryn, skulle försöka öfva oss deri. Hvad —? Det här vore just ett ypperligt tillfälle, tycker jag."
Alma stod allt ännu bortvänd och plockade om växterna. Hon svarade ingenting.
John såg på en bok, som låg på bordet.
"Nymark har varit här?"
"Han stack sig in på ett ögonblick."
John steg upp och gnolade på en melodi. Alma vände sig om, likasom ville hon ännu säga något, men det blef likväl ingenting af. John gick in i sitt rum.
På kvällen kom Alma in dit med sitt handarbete. John skref; Alma satt tyst, men såg allt efter litet upp från arbetet och lyssnade.
"Gråter Helmi, eller hvad är det —?" frågade John leende.
"Nej, jag tyckte bara —. Der ringer någon!" tillade hon i detsamma och kastade sitt arbete åt sidan.
"Bara det inte skulle komma främmande. Det vore bra olägligt nu."
Alma gick att öppna och kom efter en stund tillbaka, åtföljd af Nymark.
John rynkade ögonbrynen ett grand.
"Du lär vara upptagen, John," sade Nymark.
"Något litet, om jag skall säga sanningen. Men sitt ner i alla fall."
"Jag skall inte heller dröja länge. Jag kom bara i ett litet ärende."
Alma sydde ifrigt och såg ej ens som hastigast upp.
"Och det vore?"
"Jag ville förleda din fru att komma med på en lustfärd."
"Med ångbåt till Imatra?"
"Du vet således redan af det?"
Nymark såg på Alma.
"Alma har ingenting sagt. Jag hörde bara, att en sådan utflykt var påtänkt."
"Det blir en glad utfärd. Och trefligt sällskap. Och militärmusik medföljer. Fru Karell skulle helt säkert komma att känna sig riktigt lifvad och stärkt, då hon kommer hem igen."
"Hvad menar du, Alma?"
"Jah … kanske nog … också för Helmis skull… Men det beror på dig."
"Ingalunda. Gör helt och hållet som du vill."
"Ser ni, fru Karell! John ger er full frihet. Ni kommer således."
"Färden kommer kanske att räcka ett par veckor."
Alma blickade upp och såg skygt på sin man.
"Dess längre räcker nöjet," sade John.
"Alldeles så, dess längre räcker nöjet. Och nu går jag, så att jag inte må störa. I morgon kväll klockan sju går båten, fru Karell."
Han tog afsked, och Alma följde honom ut i tamburen för att läsa igen efter honom.
"Allt gick bra," sade Nymark halfhögt. "John gjorde inga invändningar alls."
"Nej, tänk det! Och jag som trodde, att han på det bestämdaste skulle motsätta sig."
"Kommer ni ihåg klockan sju!"
Nymark fattade ännu en gång hennes hand.
"Jag skall inte glömma."
John skref, då Alma kom tillbaka och satte sig på sin förra plats vid bordet. De fortsatte hvardera en stund tysta sitt arbete.
Men sedan lade John bort pennan, lutade sitt hufvud mot handen och såg allvarligt på Alma.
"Talade Nymark redan i förmiddags med dig om detta?" frågade han.
"Ja," svarade Alma litet osäkert.
"Och du visste, att han skulle komma ånyo för att öfvertala mig att samtycka till förslaget?"
Almas öron blefvo röda, men hon sade ingenting, utan fortfor att sy på det ifrigaste.
"Visste du det, Alma?"
"Ja," ljöd det slutligen sakta från hennes läppar.
En stund var nu också John tyst.
"Det skulle varit bättre," sade han sedan med beklämd stämma, "om du uppriktigt och öppet hade talat om det för mig."
Alma kunde just ingenting svara, men hon plågades, der hon satt, och sökte ifrigt någon orsak att aflägsna sig.
"Det är sant, Arvis lexor —."
Hon steg upp och vecklade ihop sitt arbete. John lät henne gå.
När hon återkom från lustfärden, var Alma gladare och lifligare än någonsin. Hon spelade och sjöng, lekte med barnen och stälde upp möblerna i ny gruppering. På allt sätt försökte hon vara John till nöjes och gjorde honom allt emellanåt små tjenster. John lade märke till, att hon var likasom föryngrad.
Men om nätterna vaknade han af att Alma vände sig i sin säng, och när han lyssnade, tyckte han sig finna att hon var vaken.
"Får du inte sömn?" frågade han.
"Nej. Och jag är inte ens sömnig. Jag har legat vaken hela natten. Huru mycket är klockan?"
"Öfver tre. Hvad felas dig?"
John höll upp ljuset och såg på henne. Alma mötte hans blick med stora, strålande ögon.
"Inte felas mig någonting. Rakt ingenting. Jag får bara inte sömn."
"Försök ändå, grynet mitt," uppmanade John och lade sig åter.
När han om morgonen vaknade vid vanlig tid, var Alma djupt insomnad. John steg sakta upp, förmanade barnen och tjenstefolket i rummet bredvid, att de ej skulle komma och störa, samt gick att kläda sig i sitt eget rum. Och på detta sätt fick Alma vanligen njuta af morgonsömnen ända till inemot klockan tio.
John anade nog orsaken till denna sömnlöshet. Alma hade under hösten vant sig vid att vaka långt fram på nätterna. Antingen hade de sjelfva främmande, eller också var hon ute. När hon var i sällskap, blef hennes svaga nervsystem så upphetsadt, att hon behöfde flere timmars hvila, innan det åter lugnade sig så mycket, att hon kunde somna. Men John fruktade att Alma skulle blifva ond, om han sade något derom, och dessutom nändes han inte hålla henne tillbaka, då han såg hur begifven hon var på nöjen.
Sjelf brydde han sig just ej ofta om att gå med. Dels kände han ingen lust derför, dels hade han också så mycket arbete, att han ej fick tid dertill. Först förekom det Alma litet ovant att gå allena, isynnerhet som de öfriga fruarna vanligtvis åtföljdes af sina män. Men Nymark skrattade åt dessa hennes betänkligheter och gycklade ständigt öfver dylika gamla konvenansbruk.
"De plåga blott onödigtvis sig sjelfva och hvarandra," sade han. "Ser ni, de ha aldrig på samma gång lust att gå bort. Och jag är säker på att de inte heller samtidigt äro färdiga att gå, utan den ena får alltid lof att vänta på den andra och förargar sig deröfver."
"Ja, men ändå —" försökte Alma ännu vidhålla.
"Att de kanske här skulle hålla hvarandra sällskap? Låt oss anställa observationer!"
Han lät det ena äkta paret efter det andra passera revy, gycklade med den tvungna skyldighet, hvarmed några af herrarna bjödo sina fruar te, och visade hurusom de flesta hela kvällen nästan undveko sina ömma hälfter. Slutligen fäste han Almas uppmärksamhet vid tvenne nygifta, hvilka verkligen troget sutto sida vid sida, alldeles som fastvuxna.
"Huru länge tror ni att det der räcker? En månad? Två? Hela lifvet? Åh, skola vi slå vad?"
Alma, halft plågad, halft road, bad honom sluta.
"Menniskorna se på oss. De märka säkert, att vi tala om dem."
Nymark skrattade. Men derefter kände sig Alma ej mer besvärad af att
John stannade hemma, när hon gick till något nöje.
I början af december var en maskerad arrangerad. Alma hade länge grubblat på sin kostym, till dess hon slutligen på Nymarks förslag beslöt uppträda som dagens drottning. Nymark åter skulle föreställa natten.
Denna kväll satt John bekymrad och grubblande i sitt rum. Han tänkte på affärerna. Helt nyss hade han lyft sin månadslön och den förslog ej på långt när till att betala alla småskulder. Bodräkningarna hade stigit till en förskräckande höjd, och den annalkande jultiden samt sedan landtdagen skulle medföra allt större utgifter. Han funderade hit och dit och gjorde sina beräkningar. Men han kom alltid till samma resultat, nemligen att annat ej hjelpte, än att han måste taga upp ett större lån, antingen af enskilda, eller från någon kassa. Hvarmed skulle han väl sedan betala det, då också räntorna måste erläggas, och lönen ej ens derförutan motsvarade utgifterna?
Ångesten steg honom ur hjertat upp i hufvudet. Han lemnade beräkningarna derhän och sökte vända tankarna på andra ämnen; tog fram rent papper och började skrifva en artikel till Uusi Suometar emot spanmålstullar. Ty att döma af allt, skulle fråga härom komma att väckas vid landtdagen. Under det han tänkte på de allmänna angelägenheterna, glömde han snart sina enskilda bekymmer.
"Spanmålstullen", skref han bland annat, skulle obestridligt gagna de rika, isynnerhet de förmögnare jordegarena, domarena och presterna. Men den skulle blifva en börda för denna talrika fattiga befolkning, som ej eger jord och hvars rättigheter och fördelar landtdagen bör bevaka. Arbetarens, dagsverkarens knappa bröd skulle derigenom blifva ännu knappare. Låt oss icke öka deras börda, ty den är äfven derförutan alltför tung."
"Rättvisa böra vi framför allt iakttaga vid våra sociala sträfvanden. Detta är första vilkoret för vår sunda nationella utveckling. Och det är det enda medel, hvarigenom vi kunna undvika dessa farliga oroligheter, hvilka nu i de stora kulturländerna underminera samhällets grundvalar."
"Vi böra sträfva att höja och förbättra våra mindre väl lottade landsmäns belägenhet, tillgodose isynnerhet deras bästa…"
"John, se hit; jag är färdig nu."
Alma stod i dörren, leende och strålande i en hvit, af silfver och guld glänsande florsdrägt.
"Nå, hvad säger du? Blir du inte bländad?"
"Vacker är du. Utomordentligt vacker!" sade John.
Men rösten var utan klang, ty han kom i detsamma att tänka på huru mycket denna drägt, som blott var ämnad till en enda aftons nöje, måtte ha kostat Alma. Den förra oron fick åter makt med honom. Alla de invecklade affärerna lade sig som en börda öfver hans skuldror.
"Och du skrifver bara ständigt. När skall du få nog af det?"
"När jag inte orkar mera."
"Det lär redan vara tid för mig att gå," sade Alma, i det hon bemödade sig att knäppa de sista knapparna i handsken. "Hjelp mig, John, de äro så trånga."
John gjorde som hon bad och följde henne sedan ut i tamburen.
"Går du till fots?" frågade han.
"Nej, jag åker. Hyrkusken väntar på gården."
"Huru? Du tar bara en tunn regnkappa på dig? I den här kölden. Hvad tänker du på?"
"På den här korta vägen hinner jag inte ens bli afkyld."
"Men du kunde ju lika gerna taga en varmare kappa."
"Som alldeles skulle platta ner min kostym. Tackar så mycket. Och adjö nu, John."
Hon tänkte först blott räcka honom sin handskbeklädda hand, men sedan, likasom om en hastig sinnesförändring försiggått inom henne, slog hon båda armarna om Johns hals och kysste honom.
"Adjö!"
"Adjö! Förkyl dig inte!"
Alma sprang redan utför trappan, och John återvände till sitt rum.
Den oklara, hälft ångerfulla känsla, som så plötsligt bemäktigade sig Alma i tamburen, försvann snart i maskeradens yrande nöjen. "Natten" följde "dagen" som en skugga, och bakom masken hviskades ord, sådana som aldrig eljest.
De dansade tillsammans, och efter dansen dracks champagne. Alma befann sig likasom i yrsel. Hon vågade knapt tänka på hvad allt Nymark hade hviskat till henne; men hon tänkte likafullt och kväfde den förebrående rösten i sitt bröst dermed, att detta allt ju endast var lek. Och Nymark behöfde ju inte veta, att hon hade hört något, fastän i sjelfva verket ej ett ord hade gått förloradt för henne. Åh, hon förstod mycket väl dessa afbrutna meningar, dessa kväfda suckar, denna darrning på rösten — allt. Kindernas glöd skulle nog yppat det, men kinderna täcktes af masken…
Och åter dansade de, och åter drucko de champagne. Musiken ljöd. Rundt omkring dem rådde glädje.
Alma önskade, att denna natt aldrig skulle taga slut.
Men der satt utmed väggen en grupp fruntimmer, hvilka ömsom hviskade med hvarandra och ömsom sågo på dem. Och deras blickar voro så underliga, att de slutligen väckte Almas uppmärksamhet. Hon förstod ej genast hvad de inneburo, utan vände sig till Nymark:
"Hvarför se de der så oafvändt på oss?"
"De äro helt säkert afundsjuka, då de se lyckliga menniskor."
"Och sedan hviska de oafbrutet med hvarandra."
"De sätta ihop historier, naturligtvis. Det är just hvad sådana der pläga sysselsätta sig med."
Nymark skrattade ironiskt. Men om en stund lemnade han Alma hos några bekanta och gick öfver till herrarnas sida, ty han hade elaka aningar.
Främmande masker skockade sig omkring Alma. Några sade artigheter, men andra drefvo temligen öppet gyckel, och detta började förtreta henne.
"Du värmer endast natten, sköna dag, till dess att han eröfrar dig," sade en.
"Om han inte redan gjort det," tillade en annan.
"Hon gör som hennes systrar. Alla dagar sjunka i nattens sköte."
"Och fördunklas."
Alma gick förbittrad ifrån dem och drog sig till ett sidorum. Der satt fru Leistén i soffan.
"Jag tar af masken redan, eftersom menniskorna äro så elaka," sade hon, i det hon blottade sitt ansigte. "Midt upp i ansigtet våga de väl inte säga sina dumheter."
Nära derintill sutto några fruar, hvilka sågo så underligt på henne, liksom hade de någon tanke derunder, och flyttade sig sedan till en annan plats.
"Var det för mig de flydde?"
Hon kastade en frågande blick på fru Leistén, hvars uppsyn visade, att hon visste något, fastän hon inte ville säga det.
Blodet stockade sig i Almas bröst.
"Hvad skall det här betyda? Säg, käraste Emma!"
"Det kan du väl sjelf nog förstå."
"Jag förstår ingenting, rakt ingenting."
"Åh, du förstår nog. Det ser jag på dig."
"Är det möjligt? Hvad —?"
"Ja, ni ha varit oförsigtiga."
"Oförsigtiga?"
"Leistén har just tänkt säga det åt Nymark. Han vet kanske inte hur mycket man redan talar om er."
Alma satt som en lifdömd. Hon var nära att förgås.
"Jag har ständigt försvarat dig. Sist just nyss. Och Leistén har varit riktigt ond. Han, som tycker så mycket om dig. Går du bort redan?"
"Jo. Jag kan inte dröja här längre."
"Du är väl inte ledsen på mig, derför att jag sade det? Det var ju ditt eget fel, då du började fråga."
"Nej, hur skulle jag kunna vara ledsen på dig derför!"
Alma visste knapt hvad hon sade. Hon tog ett hastigt farväl och skyndade ensam ut i den mörka natten.