Blindskär

VII.

Det var kallt. Snön knarrade under hennes lätta steg. De långa, släpande fållarna böljade efter henne på den torra gatan. Då och då fastnade stycken af silfverskir vid någon sten och glänste så klart i sin gråa omgifning, att de dagen derpå lockade till sig mången förbigåendes blickar, tills slutligen barnen funno dem, med jubel togo upp dem och visade dem för hvarandra.

John vaknade blott till hälften, då Alma klädde af sig i sängkammaren.

"Kommer du redan?" frågade han, öppnande till hälften sina ögon.

"Ja."

"Var der trefligt?"

"Nej."

John hörde ej svaret; han hade somnat in igen. Han låg så orörlig och tung som en stock.

Alma lade sig ej genast, fastän hon var afklädd. Till hälften bar gick hon tillbaka i den mörka salongen, vandrade först af och an öfver golfvet och kastade sig sedan klagande ned på soffan. Tårarna lindrade ej hennes beklämning, det gräfde under bröstet, strupen snördes ihop och blodet bultade som en hammare i hvarje åder.

Nu förstod hon alla dessa blickar. Hon förstod, att det låg förakt och dom i dem. Och hon var till mods som om hon blifvit utstött från alla menniskors gemenskap.

Och hon kunde ej söka skydd hos John eller tala om sin sorg för honom. Så fullkomligt främmande föreföll han henne, der han låg i sin säng, att hon ej ens ville komma i hans närhet, i sin egen säng. Det var omöjligt. Lampan stod och brann fortfarande. Hon gick och släckte den, tog en sjal omkring sig och lade sig åter på soffan i salongen.

Der låg hon vaken hela natten. Mot morgonen sjönk hon i en dvallik slummer, ur hvilken hon åter hastigt spratt upp. Hjertat började ånyo slå hårdt och plågan i bröstet ansatte henne med förnyad styrka. Men först efter en lång stund fick hon klart för sig hvarför hon var så upprörd.

"Hvarför ligger du här?" frågade John, då han kom in.

Alma svarade ingenting.

"Är du sjuk?"

"Nej."

"Din panna är alldeles fuktig. Blef det för varmt i sängkammarn?"

"Ja."

Hon lade hufvudet på dynan och hoppades, att John skulle gå i sitt rum. Han föreföll så främmande, så fullkomligt främmande. Och hans hand, som han tryckte mot hennes panna, kändes så ovant kylig. Hon skakades af en rysning.

"De elda för sent på kvällarna. Deraf kommer det sig. Men lägg dig nu ändå i din säng. Der är i alla fall bättre."

Alma gjorde så. Hon stängde dörrarna och kröp ihop under täcket, liksom för att dölja sig för hela verldens ögon. Och nu brast hon omsider i gråt och grät så häftigt, att hela kroppen skakade. Dynan och lakanet genomblöttes af hennes tårar, håret föll ner i långa lockar och klibbade sig vid den fuktiga pannan.

Hon grät så länge, tills ögonen ej mer gåfvo några tårar och trakten under bröstet kändes alldeles tom. Hennes kropp skakades ej mer och pulsarna bultade ej. Hon låg stilla som en död; det var knapt märkbart att hon andades.

Men hon började bli varm der under täcket. Hon kastade det till hälften af sig, strök håret ur ansigtet och såg omkring sig. Hon såg på rummet, på bordslampan och på möblerna. De voro alla desamma som i går, och i förgår, och derförinnan. Hon ensam var förändrad, hade blifvit en helt annan.

De voro desamma, och ändå ej desamma. Hon tyckte, att de sågo kallare och dystrare ut. Allt omkring henne betraktade henne som en främmande person och tycktes likasom vilja visa henne bort. Det var någonting hos dem, som påminte om de der blickarna i går.

Mina hemtade henne en biljett.

"Från magister Nymark," sade hon. "Budet väntar på svar."

Alma slet upp biljetten.

"Ni försvann så oförmodadt i går afton," skref han. "Fru Leistén sade, att ni hade gått hem ensam, och hon gaf mig tillika några antydningar, hvilka läto mig ana, att det fanns någon särskild orsak till att ni så hastigt drog er tillbaka. Jag skulle så gerna vilja träffa er. Kom, fru Karell, ut att åka skridsko i dag på förmiddagen. Vädret är klart och vackert, och isen är som en spegel. Om ni tillåter, kommer jag och hemtar er klockan elfva och har skridskorna med mig."

Alma skref endast ett ord till svar:

"Kom!"

Hon steg hastigt upp, klädde på sig och baddade ansigtet med kallt vatten.

Hon hade åter hopp. Nymark skulle trösta henne och skydda henne mot alla elaka menniskors förtal. Nymark skulle inte förakta och fördöma henne, utan visa henne vänskap och deltagande. För hans skull hade hon fått lida detta och derför skulle han hjelpa henne, skulle stöda, men inte förskjuta, fastän alla andra försköto.

När Nymark kom, gick Alma med framsträckta händer emot honom och brast åter ut i gråt.

"Hvad felas er? Fru Karell, hvad har händt? Nej, säg ingenting! Jag gissar allt."

Han förde Alma till en länstol, satte sig sjelf nära intill och fattade ånyo hennes hand.

"Lugna er, Alma, för Guds skull, lugna er. De gemena skvallerkäringarna! Vänta, bara jag får komma i hop med dem! De skola inte våga förolämpa er en gång till. Torka bort de der tårarna och låt oss gå ner på isen. För att riktigt förarga dem, skola vi njuta af lifvet och vara glada, inte sant? Hvad bry vi oss om deras förtal! Det lönar sig inte alls att börja sörja för deras giftiga tungors skull. Se nu på mig och småle litet. Så der! Och nu bege vi oss af."

Alma tänkte enligt sin vana säga till åt tjenarena, att hon gick ut, och be dem se väl om hemmet under tiden. Men hon ville ej visa sina förgråtna ögon, och så gick hon, utan att säga adjö åt barnen som förr.

Nymark hjelpte på henne den svarta, sammetskantade kappan. I hans blick och i hela hans sätt visade sig den största ömhet, hvilken verkade lindrande på Almas krossade hjerta.

"I den här kappan beundrar jag er allra mest. Om ni visste huru den kläder er!"

Alma smålog litet.

"Ni vill endast trösta mig med det der."

"Nej, riktigt sant. Den svarta sammeten höjer glansen i er hy. Och muffen, och vinterhatten! Vid min själ, ni är skön!"

"Men passar det sig att säga allt det der så öppet?"

"Hvarför skulle det inte passa sig, då det är sant? Förstår ni inte hvarför kvinnorna förtala er? Af afund, det är alltsammans. Ni är den vackraste, den skönaste, den mest förtjusande, alla herrar äro betagna i er, och detta kunna andra fruntimmer inte förlåta er. Ni borde rätteligen vara stolt öfver den förargelse ni bereder dem. Men ni är så innerligt oskyldig, alldeles som ett barn."

"Ni skulle ha sett deras blickar. Och då de sedan äfven undveko mig, alldeles som något orent."

"Se så der, nu börjar ni gråta igen, i stället för att ni skulle helt och hållet förakta dem, såsom jag gör. Sådana enfaldiga, inskränkta varelser, som de äro. Fördömda belackare. De förtjena inte att ni skänker dem ens den minsta uppmärksamhet, ännu mindre att ni för deras skull förstör ert goda lynne."

"Men om jag verkligen har gjort orätt? Jag menar att…."

"Ja, nu vakna igen de gamla fördomarna. Jag kunde just ana att det är de, som värst plågat er. Och ni som var på så god väg att frigöra er från dem, att jag redan trodde mig hafva besegrat er. Men det behöfdes sedan bara att några skvallerkäringar sågo på er, så var ni genast färdig att återfalla i dem. Märker ni inte också sjelf huru svag ni ännu är?"

"Ja, jag är svag, det måste jag medge."

De hade kommit ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter.
Sedan ilade de hand i hand öfver den blanka isen ut på fjärden.

Solen sken, isen glimmade, vädret var friskt. Skogarna på udden och holmarna bildade här och der en mörk infattning.

Men de åkte längre ut på den öppna fjärden, der utsigten var mer fri åt alla sidor.

"Skola vi bege oss ännu längre bort, eller redan vända tillbaka?" frågade Nymark.

"Inte tillbaka, nej, bara framåt, långt bort från staden — så långt som möjligt."

"Men ni tröttnar."

"Inte det minsta. Bara vi skulle komma så långt bort, att inte staden synes."

"Vi skola taga af vid den der udden åt Vihtakanta torp till. Då ha vi alldeles förlorat staden ur sigte."

När de kommit om udden, stannade de vid stranden för att hvila sig. Alma såg sig omkring.

"Här är det härligt," sade hon, "ingenting annat än natur så långt ögat bär. Man skulle kunna glömma, att det alls finns menniskor i verlden."

"Skola vi dröja här hela dagen? I Vihtakanta torp få vi mat och kaffe.
Under jagtfärder har jag mången gång ätit der."

Alma tänkte på hemmet, och en liten tvekan höll henne tillbaka. Men det kändes här så lätt och fritt, hon kunde inte besluta sig för att återvända ännu.

"Låt oss dröja då," sade hon. "Vi skola stanna här ända till kvällen."

De voro hungriga och Alma kände sig trött, då de hunno fram till torpet. Nymark talade med torpfolket. De fingo en skild kammare, till hvilken en dörr ledde från farstun. En hvit duk breddes på bordet och husets unga, frodiga dotter hemtade fram mat. Ofantligt stora brödstycken, fisk och kött. Smör så mycket, att det helt säkert varit nog åt tio personer. Slutligen varma potäter och mjölk.

De stora och tjocka brödstyckena roade Alma. Hon sade att hon inte kunde äta dem. Nymark tog sin hvassa knif och skar åt henne tunna skifvor både af brödet och köttet. Den salta braxen var så hårdt saltad, att det sved i munnen. De skrattade deråt båda, åto och pratade.

Sedan de druckit kaffe, gingo de in i stugan. Der fanns en hel skara små barn, med hvilka Alma genast sökte inleda bekantskap. Nymark stannade för att språka med värdinnan, som sysslade vid spiseln. Under det Alma lekte med barnen, råkade hon höra huru värdinnan afbröt samtalet och sade åt Nymark:

"Men hvad den magistern har för en vacker fru! Det är riktigt underbart. Och vi sade här, att det helt visst inte i hela staden finnes någon så vacker."

"Hon är inte min fru," svarade Nymark med låg röst.

Alma hade rodnat ända upp till hårfästet och böjt sig ned för att säga något åt de närmaste barnen. Men hon följde derunder uppmärksamt med samtalet.

"Är hon inte? Då är hon er fästmö. Ja, det hade man också bort kunna gissa."

"Hvaraf då?" frågade Nymark skrattande.

"Man har sina märken."

"Se på! Får jag fråga hurudana märken?"

"Måste jag verkligen säga?"

"Naturligtvis."

"Det ser man redan på era blickar. En gift man ser aldrig så der ömt på sin fru."

"Men ändå misstar ni er. Hon är inte ens min fästmö."

"Inte?" Värdinnan såg tviflande först på Alma och sedan på Nymark.

"Hm," myste hon, "om hon ännu inte är det, så blir hon det snart. Eller kalla mig lögnerska."

Nymark skrattade och gick till Alma, som allt ännu lekte med barnen. Hon var röd och undvek sorgfälligt att se upp.

Nymark betraktade henne och tvinnade sina mustascher. Han förstod, att
Alma hade hört allt hvad de talat, och gaf derför nogare akt på henne.

Alma åter kände, att Nymark betraktade henne, rodnade än mer och böjde sig djupare ned. Hon fann inte på någonting att säga åt barnen, utan slätade endast med ena handen en hvitluggig gosses hufvud och stödde den andra mot sidan.

Nymark satte sig på bänken och började fråga hvad barnen hette. Men då drog sig Alma undan och vände sig till en gammal gubbe, som satt vid bordet och knöt nät. Hon visade hurudana knutar fruntimren göra, då de knyta borddukar, men gubben tyckte att de voro mycket mer invecklade och tidsödande. Gubben blygdes för sin fulhet och grofhet i bredd med Alma och drog sig med skygg beundran litet längre bort. Småleende såg han sedan på huru flinkt de fina, hvita fingrarna rörde sig i hans gråa nät.

Hela tiden föresväfvade Alma någonting otydligt, formlöst. Värdinnans ord ljödo ständigt i hennes öron. Hennes nerver skälfde, kinderna brände och barmen häfde sig våldsamt. Hon undvek att se på Nymark, men följde honom så mycket ifrigare med hela sin själ.

Klockan var öfver fem. Det var tid att bege sig af. Alma steg upp och räckte till afsked handen åt torpfolket.

I dörren stannade hon ännu och såg sig om. Stugan var varm och hemtreflig, menniskorna derinne vänliga. Hon hade trifts der så väl, men likväl hela tiden längtat efter hemfärden, då de åter på tumanhand skulle bege sig ut i ensamheten.

"Adjö, adjö!" ljöd det än en gång från allas läppar.

Sedan slöt hon dörren och gick med Nymark mellan torpbyggnadernas väggar och knutar ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter och bjöd henne handen såsom förr. Ingen skulle kunnat märka något ovanligt, och likväl var hvarje rörelse, ja, hvarje minsta vidrörande, fullt af magnetisk kraft. Alma bäfvade, fruktade och kände sig som i yrsel.

Månen sken klart och himmeln syntes högre än vanligt. Isen glänste leende och lekfullt framför dem, och rundt omkring lockade den snölösa skogen dem till sig med sitt hemlighetsfulla, tysta skuggmörker. Höga furor stodo stumma längs stränderna. På isen blänkande silfversken, på sidorna, framför och på alla håll svarta, tysta skuggor.

De åkte hand i hand utan att säga något. Då och då hviskade Nymark något ord, på hvilket Alma ingenting svarade, om hon blott på något sätt kunde undvika det.

Men när de hunnit till samma udde, der de hade hvilat på ditfärden, drog
Nymark henne med sig ner emot stranden.

"Skola vi dit?" frågade Alma skygt.

"På en liten stund. Här är just halfva vägen."

Alma satte sig på en sten. Nymark kastade sig ned i ljungen vid hennes fötter, så nära, att han lutade sig mot hennes klädning, som han derigenom drog undan från fötterna. Alma vågade hvarken röra sig eller tala, men barmen höjde och sänkte sig häftigt och det svindlade för hennes ögon.

Nymark reste sig till hälften och flyttade sig ännu närmare. Alma kände på sitt ansigte hans heta andedrägt och vände bort hufvudet. Hennes hjerta slog våldsamt och lemmarna blefvo så underbart tunga. Hon hade hvarken vilja eller tanke, men instinktmässigt försökte hon resa sig upp, försökte i alla fall, fastän en oförklarlig, kropp och själ förlamande förvirring och en underbart mäktig känsla af domning höllo henne kvar. Då kände hon en stark arm omkring sitt lif och ett böljande bröst mot sin klappande barm. Skrämd ryckte hon till, ansträngde ännu en gång alla sina krafter och gaf till ett rop. Rösten kväfdes, ty ett par andra läppar tryckte sig mot hennes; hon slöt sina ögon och föll maktlös ned.

En stund hade förflutit. Alma satte sig upp i ljungen. Hennes ögon irrade skrämda omkring. Marken var kall, skogen mörk. Träden stodo allvarliga och orörliga deromkring. Intet prassel, intet ljud hördes. Men på himmeln sken månen klar som förut och stjernorna tindrade. Almas blick stannade ej vid dem; hon dolde ansigtet i sina händer och böjde pannan ner emot knäna.

Längre bort tände Nymark en papyross och satte sig sedan på en sten för att se om skridskon på ena foten. En rem hade gått af. När han fått den lagad, vände han sig till Alma, som allt ännu satt i samma ställning.

"Skola vi bege oss af redan?"

Hans röst var lugn och jemn, men Alma ryste likväl, då hon hörde den, stönade, vände sig med ansigtet mot marken och ref i ljungen med båda händerna. Riset skar hennes fingrar, men hon kände det ej.

"Alma, var inte barnslig."

Nymark stod bredvid henne och försökte upplyfta henne.

"Hör mig! Det der tjenar till ingenting. Ingen menniska har sett oss, ingen skall få veta det, jag svär att det inte ens i min dödsstund skall komma öfver mina läppar. Alma, älskade, haf förbarmande med mig."

Han lyckades slutligen upplyfta henne och slog mossan af hennes kappa.

"Lugna dig nu, var rask!"

Han strök sakta hennes skuldror.

"Förlita dig på mig och ångra inte naturens jubelstund."

Alma svarade med en klagande suck.

"Hvad du är för ett barn. I sanning! Hvem är du rädd för, säg? Skogen tiger nog, stjernorna äro långt borta, likaså månen; de tala inte om något."

Nymark ville stöda henne, men Alma dolde båda händerna i muffen.

De hade kommit nära staden, då remmen i Nymarks skridsko åter brast och han nödgades böja sig ned för att bringa den i ordning.

"Alma, vänta ett ögonblick; lemna mig inte!" sade han.

Men Alma tycktes ej höra honom, utan skyndade vidare utan att se bakom sig. När hon kom till stranden, aftog hon skridskorna, hängde dem öfver armen och gick upp längs den sidan af gatan, som låg i skugga. Hon smög sig fram längs väggarna med ljudlösa steg. På gården stannade hon, såg upp till fönstren och pressade muffen mot sitt bröst. Man gick i köksdörren; hon drog sig undan bakom ett hörn. Någon kom utför trapporna, men gick sedan längre bort på gården. Undvikande att visa sig gick hon uppför tamburtrappan, stannade allt emellan och lyssnade. Allt var tyst. Hon tog på dörren; den var oläst. Lampan brann i taket, öfverplaggen hängde på väggen, hon märkte ingenting ovanligt eller nytt.

Hon hängde upp sin kappa, lade hatt och muff på bordet. Gick in i salongen, men blef stående som fastspikad på andra sidan tröskeln.

John stod framför henne, hög och allvarlig. Almas slocknande blick sökte golfvet.

"Vet du redan af att Arvi är sjuk?" frågade John. "Han kom på förmiddagen hem från skolan midt i timmen och ligger i stark feber. Doktorn är rädd, att han får kopporna."

VIII.

Arvi andades tungt och hela hans kropp brände. Han mumlade otydliga ord.
Ögonen rullade i sina rödsprängda hålor.

Alma hade sjunkit ner på en pall vid hans fötter och satt der hopfallen.
Mina bjöd henne te, men hon skakade afvisande på hufvudet.

När John inträdde, lutade hon sitt ansigte mot Arvis bädd. John stod en stund bredvid henne, såg på Arvi och kände på hans panna.

"Kanske han ändå blir frisk, vi skola hoppas åtminstone."

Han såg på Alma.

"Du torde ha blifvit mycket skrämd?"

Intet svar. Alma förblef i samma ställning, så orörlig, att hon knapt andades. John lade sin hand på hennes axel; en darrning genomlopp hela hennes kropp, men hon lyfte ej upp hufvudet och ändrade ej ställning.

"Inte så, Alma," sade han. "Försök att lugna dig."

Han dröjde ännu en stund, innan han lemnade rummet. Först när dörren var stängd bakom honom, vaknade Alma ur sin förstelning. Hon reste sig ej upp, utan sjönk ännu lägre ned, från pallen på golfvet, och föll ihop som ett knyte. Hon kramade om sängfoten med båda händerna, kramade så, att fingrarna knakade och träet knarrade. Tungan hade råkat mellan tänderna; hon bet sönder den. Den kroppsliga smärta, hon dervid erfor, kändes nästan välgörande och lindrande för själens ångest.

Ingen fanns då i rummet; det visste hon, fastän hon för öfrigt inte hade reda på stort någonting.

Arvi hade fallit i en dvallik sömn. Han vaknade nu plötsligt och klagade. Alma kröp på knäna fram till honom.

"Mamma," sade Arvi, "det gör ondt i hufvudet och halsen."

Han suckade och såg på modren.

"Mamma, känn på min panna, hur den bränner."

Alma närmade sitt bleka ansigte till honom.

"Jag kan inte, Arvi," ljöd det hviskande från hennes läppar. "Mina händer äro orena. Men säg det inte åt någon."

Arvi teg en stund; sedan fortfor han åter:

"Mamma, jag är rädd. Den der väggen faller."

"Inte faller den. Men på mamma faller en kvarnsten."

"Hvarifrån."

"Uppifrån. Från himmeln. Men säg det inte åt någon."

"Nej."

Steg hördes. Alma drog sig tillbaka på pallen. Läkaren och John kommo in.

"Vi få se i morgon," sade läkaren, sedan han undersökt Arvi.

Sedan vände han sig till Alma.

"Men hur är det med er, fru Karell?"

De sågo på hvarandra, John och han.

"Ni duger inte till sjuksköterska i natt," sade han, i det han kände på
Almas puls.

Alma hade endast ett enda hopp, det att de skulle gå bort. Det gjorde de också snart, och hon andades åter lättare, sedan hon blifvit ensam med Arvi.

Senare på kvällen kom John tillbaka med en droppflaska i handen. Hon måste taga in deraf, och sedan kom Mina för att hjelpa henne till sängs i rummet bredvid.

Hon lät dem göra med sig hvad de ville, nöjd med att John ändtligen lemnade dem i ro och gick in till sig. Mina hade täckt öfver henne i sängen; der hade hon varmt och godt att vara. Hon såg på hur Mina sysslade i rummet, hur hon hängde upp hennes kläder, knöt ihop strumporna, skrufvade ner lampan och hemtade dricksvatten på nattduksbordet bredvid henne. Ännu derefter rörde hon sig fram och åter i rummet, undvikande att göra buller och gående på tå.

Alma följde ej mer hennes rörelser. I sängvärmen hade hon det så godt. Nerverna och hjertat, alla ådror och muskler bragtes till ro. Likaså tankarna och känslorna. De elaka minnena förflyktigades, hela lifvet gled långt bort. Fridfullt, som en syn ur en annan verld, såg hon genom de halfslutna ögonen den matt brinnande lampan och de öfriga föremålen, som befunno sig i riktningen af hennes blick. Mina skymtade allt ännu förbi, dörren öppnades, John kom in, såg på henne, yttrade något med låg röst till Mina, och sedan var allt slut. Hon visste ej mer af någonting…

Varm, fuktig öfver hela kroppen, vaknade hon sent följande dag. Innan hon blef riktigt klarvaken, njöt hon af bäddens mjukhet och sin lugna bekvämlighet. Vände sig litet och sträckte med välbehag på sig. Hon flyttade hufvudet högre upp på dynan och slöt ögonen, för att ännu en stund förlänga den behagliga halfslummern. Men blodet cirkulerade redan med större fart i hennes kropp, hjertat slog hastigare och nerverna lifvades. Hon måste öppna ögonen och se omkring sig. Det gamla, kända rummet, kända föremål. Ingen var inne och i rummet bredvid hördes ingen röra sig. Åter slöt hon ögonen.

Men plötsligen öppnade hon dem igen. Hon hade sett en enslig nejd, vackert månsken, glänsande is, en mörk udde, furor, ljung och —! Hon pressade de hopkramade händerna mot sina tinningar.

Det kunde inte vara sant!

Hennes kropp skakades, pulsådrorna i halsen, i hufvudet, i hela kroppen bultade. Var det ändå sant?

Mina kom in. Almas ångestfulla blickar hängde sig fast vid henne.

"Om frun skulle komma och se. Han är alldeles flammig."

Alma stirrade utan att höra eller förstå. Stirrade bara, då hon såg, att hennes läppar rördes.

"Herre Gud, är frun sjuk?"

Mina närmade sig.

"Skall jag gå till skolan och be rektorn komma hem?"

"Nej, nej!"

"Men frun är sjuk."

"Åh nej."

"Orkar frun stiga upp och se på Arvi? Nog lär han ha fått kopporna."

Alma försökte stiga upp. Det svindlade för hennes ögon, benen vacklade, men hon föll likväl icke.

"Arvi kopporna?"

Hon började nu påminna sig föregående afton i barnkammarn — Arvi flämtande och brännhet i sin säng, hon bredvid, krypande på golfvet.

Alma tryckte fingret mot en röd fläck på hans kind; den blef blekare.

"Smittkoppor," suckade hon.

"Frun frågar inte ens hvar de öfriga barnen äro," sade Mina, då Alma bara såg trött på henne.

"Rektorn förde dem till Leisténs genast som han hörde, att doktorn trodde det skulle bli kopporna. Och med en sådan hast, att jag knappast hann få kläderna på dem. Det var en uppståndelse. Rektorn gick sedan förut med de äldre barnen, och jag kom efter och bar Helmi. Och hon var så vänlig, fru Leistén, och sade att man alls inte behöfde vara ängslig, ty nog skulle hon se om dem så länge, som Arvi var sjuk. Men hur Helmi hade svårt att skiljas från mig, det kan fru aldrig tro! Hon riktigt stormgret, stackarn, och höll mig om halsen. Hur skall hon komma till rätta der, då de sade, att jag på inga vilkor skulle få komma och helsa på, att jag kantänka skulle föra smittan med mig i kläderna. Allt annat! Jag tror nu inte på sådant. Ingen blir sjuk, om det inte är Guds vilja. Men jag måste naturligtvis lyda, det hjelper väl inte annat."

Mina städade i rummet, under det hon så pratade, och väntade inte på svar. Men nu tog hon med damtrasan i handen ihop med den närmaste stolen.

"Frun ser så underlig ut. Bara inte frun också blir sjuk. Då äro vi illa ute."

"Inte blir jag sjuk."

"Var frun och åkte skridsko i går hela dagen? Jag tänkte litet det, när jag inte såg skridskorna på hängarn i tamburen, och jag hörde fru Leistén säga åt rektorn —"

"Hvad sade hon?" frågade Alma hastigt och ryckte till.

"Att frun hade gått med magistern der förbi ned till isen. Hon förundrade sig så öfver att frun inte var hemkommen ännu, och ville att rektorn skulle fara och söka frun."

"Hvilken tid var det?"

"Så der mellan sex och sju, eftersom klockan slog sex just som vi gingo till Leisténs."

"Hörde Mina hvad rektorn svarade fru Leistén?"

"Han svarade rakt ingenting. Men orolig måtte han ha varit, jag tänker det derför, att han sedan hela eftermiddagen inte gjorde annat än gick fram och tillbaka öfver salsgolfvet."

"För bort det der smutsvattnet, det luktar illa."

Mina tog skurämbaret, trasorna och kvasten och gick.

Med händerna i kors i knäet betraktade Alma Arvi, som var insomnad. Men tankarna förmådde likväl inte sysselsätta sig med honom; de hade alla stelnat till en enda frusen klump i hennes hufvud.

Läkaren åtföljd af John kom för att se om Arvi, kände på hans puls och frågade ett och annat rörande honom. Alma svarade honom tydligt, hon hade reda på allt och förblandade ingenting. Troget satt hon vid hans säng natt och dag, gaf in medicin åt honom på de bestämda tiderna och frotterade den svullna halsen morgon och afton, såsom läkaren förordnat. Men allt, hvad hon gjorde, skedde utan själ, likasom existerade det alldeles utom hennes tankekrets. Det var någon annan makt, som satte hennes fötter och händer i rörelse, sjelf tyckte hon sig vara förintad, eller skild från sin kropp. Derför såg hon föremålen och menniskorna omkring sig likasom på långt afstånd, och äfven deras röster ljödo i hennes öron såsom kommande från fjerran. Hon såg på allt som på ett panorama eller något alldeles främmande. Ibland trodde hon att hon sof, och hon knep sig i armen för att vakna; men fastän hon kände att det smärtade, förblef allt såsom förut.

Arvi blef sämre dag för dag. Läkaren gaf ej mer något hopp om hans tillfrisknande.

Det var femte dagens afton efter Arvis insjuknande. John satt tyst och allvarlig på en stol vid hans hufvudgärd, Alma såsom förut på en låg pall vid fötterna. En hemsk tystnad rådde i rummet. Döden höll sitt intåg.

Arvis händer och fötter voro iskalla. Andedrägten rosslade i halsen, det ryckte i kroppen. Ögonen voro oafvändt fästa i taket, liksom hade han väntat något derifrån.

John var blek, och rynkan mellan hans ögonbryn blef allt djupare.

Han sade ingenting, men det ryckte allt emellanåt i ansigtet och ögonen voro röda.

Alma såg på honom, under det hon stödde sig mot sängkanten. Lönade det sig att så der sörja deröfver, att gossen fick gå bort från synd och elände? Bättre vore, om döden toge bort äfven de andra barnen, innan de hunne sjunka i synd och skam. De voro ännu rena och oskyldiga…

Arvi hade nu svåra plågor. Men efter en stund skulle han få ro, evig ro i jordens sköte. Missunnade fadren honom denna lycka…

En sista rossling hördes, sedan tystnade allt. John dolde sitt ansigte i händerna. Alma satt orörlig som en bildstod. Hvarför slocknade inte också hennes lif på samma gång…

En hvit kista gjordes åt Arvi och i denna en bländande hvit bädd. I spetsar och myrten hvilade han stilla och lugnt, utan att veta af verldens stormar och sorger. Samma stillhet och frid lade sig äfven öfver allt omkring honom, lifvet likasom afstannade i dödens närhet, besökande kommo och gingo med ljudlösa steg.

Det dånade så ihåligt, då locket spikades igen. Den der stora grofva karlen i sina tjocka vadmalskläder hade ingen försyn eller fruktan för att störa den sofvandes ro.

Klockorna ringde. Kistan var upplyftad på likvagnen, hästar och åkdon väntade vid porten på de åtföljande. Alma hade hela tiden suttit i en länstol vid bordet. Gästerna hade helsat på henne och sedan spridt sig i rummen. Några stannade hos henne, samtalande och frågande. Hon svarade ett och annat ord, allt hur det föll sig.

"Det var sorgligt! Ett så vackert barn. Och er enda gosse."

"Vår enda gosse."

"Och så hastigt. Var han sjuk ens en vecka?"

"Fem dagar."

"Bara fem dagar? Det måtte kännas tungt."

I början voro alla tysta och allvarsamma, isynnerhet i salongen, der Alma satt. I ansigtsuttryck, blickar och röst sökte de inlägga deltagande och tvingade sig att iakttaga ett yttre skick, som föga svarade emot deras inre känslor.

Men så snart de kommo i de öfriga rummen, återtogo de oförmärkt sin frihet. Herrarna höjde rösten, damerna hviskade och blefvo lifliga, några till och med skrattade ibland af förseelse.

Då började klockorna ringa. John böjde sig ned och sade något åt Alma. Det var tid att bryta upp. En högtidlig tystnad spred sig från rum till rum. Samtalet upphörde, alla reste sig och man drog sig småningom till dörren.

Marken var frusen, vagnen skramlade och skakade om kistan der under det svarta taket. Men grafven var bäddad mjuk och vacker medelst granris. Den hvita kistan sänktes ner mellan de gröna kvistarna. Menniskorna samlade sig deromkring för att se den. Presten läste, kastade mull på det vackra locket och läste åter. Alma höjde ej sina ögon från grafven. Hon hörde rösten, som läste, men förstod ej orden, hörde äfven vinden susa i träden och visste att menniskor stodo omkring dem. Men hvarför smutsade man ned den vackra kistan med den fuktiga mullen?

Läsandet upphörde, presten höjde boken till pannan. Alla böjde sina hufvuden ned och skylde för ögonen. Alma gjorde ej så. Hon stirrade oafbrutet ner i grafven, likasom om hon genom locket ännu en gång velat se de kända anletsdragen. Och hon märkte ej att menniskorna småningom aflägsnade sig. Endast John och några karlar blefvo kvar. De togo spadar och började skofla ner mull. De kastade mullen så häftigt, att kistan för hvarje gång dånade. Det var också stenar bland mullen och kistlocket skrälde, då de träffade det. Det sista hörnet täcktes, och man såg ingenting annat än en mullhög, som höjde sig allt mer och mer. Den gungade i Almas ögon. Hon höjde ögonen; träden, korsen, karlarne gungade. Sedan blef allt mörkt; hon sjönk afsvimmad till marken.

IX.

"Jag fruktade just det här, då hon hela tiden vakade utan uppehåll. Åt inte och rörde sig inte ur stället. Underbart att hon ens höll ut så här länge."

"Vi skola gifva in åt henne någonting stärkande, kanske jern. Och om aftnarna af det förra. Nog går det öfver; hon behöfver endast stillhet och lugn. Kunde man inte ställa det så, att hon inte blir störd om morgnarna, eftersom hon då får bättre sömn?"

"Jo. Jag skall flytta in i mitt eget rum. Jag måste ändå stiga tidigare upp."

John och läkaren samtalade sålunda, då Alma återkom till medvetandet i sin säng.

"Nu, fru Karell," sade läkaren, då han märkte att Alma öppnade ögonen, "nu får ni inte på många dagar stiga upp ur sängen. Ni måste först taga igen all den sömn, som ni försakat de senaste dagarna. Genom medicin, om det inte eljest går. Och genom medicin skola vi också försöka ge er matlust."

Alma hörde på. Hon sade inte ett ord, hvarken för eller mot. De fingo göra med henne hvad de någonsin ville. Hon låg till sängs den ena dagen efter den andra. Talade inte, klagade inte och önskade ingenting, men svarade likväl, då man frågade henne om något. Hon låg för det mesta orörlig. Då och då ryckte det till i hennes kropp, men hon visste knappast af det. Ögonen voro större än förr, blicken trött och matt.

Slutligen frågade läkaren en dag om hon inte hade lust att stiga upp.
Hon svarade nej. Men hon steg likväl upp, då läkaren bad henne göra det.

Sedan satt hon lika tyst i sin soffa. John var hos henne, så ofta hans mångfaldiga göromål tilläto.

Han förestälde henne, att de ju ännu hade tre barn kvar, och hur de voro friska, lifliga och älskliga. I dem hade de tröst. Och sådana sorger och förluster måste ju menniskan genomgå; lifvet förde dem med sig åt en hvar, och man borde ej låta sig krossas af dem. Det hjelpte ju i alla fall inte, utan olyckan blef blott större derigenom.

Alma svarade ingenting och det var svårt att i hennes frånvarande blick se, om hon hade hört eller ej. Hon pressade sina knäpta händer hårdare tillhopa, men John lade ej märke dertill.

Det syntes emellertid tydligt, att hon hellre var ensam och att hon liksom plågades, då någon kom in i rummet. Derför försökte Mina hålla äfven barnen på afstånd och förde dem endast då och då in för att helsa på modren.

Hon satt alltid på samma ställe, i ena hörnet af soffan. Hon tycktes ej märka, ja vände ej ens på hufvudet, om barnen stojade i rummet eller om något kärl med starkt slammer slogs sönder i köket.

Men en gång hördes en röst i salongen, hvilken bragte henne att rycka till och springa upp. När John sedan inträdde, stod hon med båda händerna stödda mot bordet och blickade skrämd mot dörren.

"Kommer du inte in? Nymark är der. Han frågar efter dig."

"Mig? Hvarför?"

Hon darrade och rösten stockade sig i bröstet. Men hon fortsatte, ansträngande alla sina krafter.

"Jag orkar inte — måste snart lägga mig. Jag är så svag."

"Du riktigt darrar. Har du svindel? Låt mig hjelpa dig till sängs."

"Nej, nej, nog kan jag sjelf. Gå dit, att han inte kommer."

"Hit? I ditt rum? Det gör han inte."

"Gå dock i alla fall, John."

John gick och stängde dörren efter sig. Men Alma fattades af en ny ångest. Hon fruktade att Nymark skulle tala om det för John, berätta allt…. Hon försökte lyssna på deras samtal, men kunde ej tydligt urskilja något, ty hon darrade så häftigt, tankarna voro förvirrade och det svartnade för hennes ögon. Hon väntade hvart ögonblick, att John åter skulle visa sig i dörren och med stränghet fordra räkenskap af henne.

Hon upprepade för sig, att det ej var möjligt. Nymark skulle inte göra det, åtminstone inte med afsigt. Det var ju galenskap att frukta något sådant.

Men likväl fruktade hon. Om den eviga fördömelsen plötsligt öppnat för henne sitt mörka svalg, skulle hennes själ ej känt så mycken fasa, som nu.

En svag tanke försökte ännu bereda sig rum i hennes sinne.

"Än sedan, om han skulle tala om det?" ljöd det inom henne; "något värre kan inte komma, än detta är. Låt allt blifva uppenbart med det samma. Då slipper jag fri från denna ångest. Det hade varit bättre, om jag sjelf talat om det genast. Öppnat hela mitt hjerta."

Men hon hörde ej på denna röst. Den talade ej heller länge, ty ångesten kväfde den.

I salongen fortsattes samtalet lugnt och jemnt. Orden hördes tydligt, men hon kunde inte fatta deras mening. Hennes hufvud kändes som en klump och hjernan var slö. Hon trodde att hon skulle falla, eller att förståndets sista gnista hade slocknat. Men den slocknade ej; bakom all denna förvirring kyttade den ännu, och ej heller föll hon.

Slutligen flyttades stolarna, några ord yttrades och sedan aflägsnade sig rösterna till tamburen. Och steg hördes återvända till salen, blott en persons steg. Han hade gått!

"Står du der allt ännu?" sade John, då han återkom till henne.

Alma smålog med en vansinnigs småleende.

"Kom i sängen, hit. Du mår inte väl," sade John.

Alma lade sig, såsom han ville. John betraktade henne med oro och gaf in åt henne af den lugnande medicinen.

"Hur skall jag våga fara in till landtdagen, om du inte blir frisk?" suckade John halft för sig sjelf.

"Nog blir jag frisk, John. I morgon, skall du se, är jag redan alldeles bra. När far du?"

"Efter två veckor."

"I morgon skall jag tidigt börja göra dina kläder i ordning. Jag skulle kunna göra det nu redan, om du inte hade gifvit in åt mig sömndroppar."

"Det brådskar inte. Sof du bara lugnt, om du får sömn."

Han gick bort, och Alma blef kvar i sängen, lugnare till sinnes. John visste ännu ingenting. Efter två veckor skulle han fara till landtdagen, Nymark skulle hinna glömma och allt skulle bli dervid. Hon skulle försona sitt brott, arbeta som en slaf, aldrig gå ut, ej visa sig någonstädes, utan draga sig undan hela verlden, tjena John och hemmet, ja, hon skulle hädanefter vara i stånd att bära hvilka tunga bördor som helst. Och hon ville inte knota, om man ock skulle trampa henne under fötterna, om John vore likgiltig och hård mot henne, om han skulle glömma henne och ej skrifva. Med allt skulle hon vara nöjd, allt skulle hon tåligt bära till sin lefnads slut…

Läkaren blef mycket belåten följande dag, då han såg henne i fullt arbete med sömmerskan och omgifven af en hel hög skjortor, strumpor och andra kläder.

"Gud ske lof," sade han, "nu är det ingen fara mer. John kan obekymrad fara till Helsingfors för ett halft år, och vi skola här under tiden raska upp oss och samla krafter."

Alma sydde så flitigt, att händerna begynte darra. Hon gjorde en ofantlig mängd kläder i ordning åt John för resan. Hvad hon ej hann med hemma, det sände hon att förfärdigas ute. Sjelf satt hon från tidigt på morgonen till sent på kvällen och märkte inte, att hon med sin ifver uttröttade både sömmerskan och Mina, hvilken dessutom måste medtaga arbete till barnkammaren. När det oaktadt någon gång mörka tankar ville tränga sig in på henne, började hon samtala med sömmerskan, än om ett, än om annat, mest om dagens obetydliga tilldragelser, hvilka ej intresserade henne ens så mycket, att hon skulle tänkt på hvad hon sade eller hört hvad den andra svarade. Sömmerskan såg förvånad på henne och tänkte för sig sjelf, att det aldrig i verlden stod rätt till med frun. Men hon meddelade sig ej derom åt någon annan, utan väntade till dess också de andra skulle märka det.

Äfven en annan egendomlighet föll sömmerskan i ögonen. Hvarje gång tamburklockan ringde, ryckte Alma till likasom för ett åskslag, lät arbetet falla ur händerna och lyssnade. Om då Mina eller någon annan ville gå och öppna, nekade hon dem helt uppskrämd.

"Ni får inte släppa in, ni får inte släppa in; nej, nej, öppna inte!"

"Men kanske det är någon som frågar efter rektorn. Borde man inte säga, att han inte är hemma?"

"Ja, ja, att han inte är hemma, och att han inte kommer hem, och att jag är sjuk, sängliggande, och inte tar emot någon."

När John råkade vara hemma, gick han vanligen sjelf och öppnade, och då sprang Alma och tittade genom dörrspringan, för att se hvem det var som kom. När hon återvände till sin plats, höll hon handen tryckt emot hjertat och hviskade: Gud ske lof, det var bara den eller den!

Vidare fäste sig sömmerskan vid att hon aldrig med sorg eller saknad talade om sin mans förestående bortresa och ej just synnerligen tycktes bry sig om att hon för hela vårvintern skulle komma att vara ensam.

"Kommer det inte att bli ledsamt, då frun för så lång tid måste vara skild från rektorn?" frågade hon en gång.

"Inte det minsta," svarade Alma. "Om det berodde på mig, så skulle jag hellre vilja bo alldeles ensam, långt borta i skogen, så att ingen någonsin skulle finna mig."

"Men der skulle vargarna äta upp frun."

"Än sedan! gerna för mig!"

"Skulle frun önska att få dö?"

"Det skulle jag."

"Gud i himlen, riktigt sant? Till exempel nu genast?"

"Nu på ögonblicket."

"Och frun skulle inte det minsta vara rädd?"

"För hvad?"

"Jo, för att hvart frun sedan skulle komma."

Alma såg på henne. Hon svarade ingenting, men försjönk i tankar.

Så for John. De sista dagarna hade han oafbrutet forskande betraktat Alma. Men hon märkte det och låtsade då ständigt vara glad. Äfven för läkaren försäkrade hon, att hon mådde bra och inte kände några plågor.

Men när hon hade blifvit ensam, ljöd ofta i hennes öron sömmerskans ord: "jo, ty hvart skulle frun sedan komma?"

En natt hade hon en besynnerlig dröm. Hon var i de dödas rike. Mörker och fasa omgåfvo henne på alla håll. Hela luften uppfyld af suckar och beständig, gränslös ångest. Ju längre hon vandrade, dess större tycktes andarnas ångest. Klagoropen blefvo allt tydligare, de hördes från alla håll och isynnerhet från den ugn, dit hon skulle gå.

Blåa lågor, ormar och själar, hvilka vredo sig ibland dem.

"Äktenskapsbrytarenas ugn" stod der skrifvet med eldbokstäfver.

Hon störtade dit ner, hörde gråt omkring sig och skrek äfven sjelf. Skrek så att hon vaknade. Ännu sedan hon vaknat, skrek hon en stund, innan hon fick klart för sig, att det endast varit en dröm.

Kallsvett dröp af hennes panna, och likväl frös hon tillika. Det var mörkt och tyst omkring henne. Drömmen skrämde henne ännu. Hon tog täcket omkring sig och gick ut i köket.

"Jesus välsigne, hvad felas frun?"

"Jag drömde så illa, och jag törs inte mer vara ensam. Vill inte Maja
Lisa komma och ligga på soffan resten af natten?"

"Jo."

Maja Lisa tog dyna och täcke med sig. Alma tände nattlampan och stälde den på ett hörnbord i andra ändan af rummet.

"Hvad var det frun drömde?" frågade Maja Lisa, der hon låg på soffan.

"Jag törs inte tala om det."

"Var det så hemskt? Frun glömde säkert läsa välsignelsen, då frun gick till sängs. När jag någon gång glömmer det, så är det säkert, att jag inte får riktig sömn den natten."

"Jag har försummat det på de sista tiderna."

"Gode Gud! Ber frun aldrig mer?"

"Nej."

"Men det är illa."

"Bed du, Maja Lisa, på mina vägnar."

"Jo, jag skall be."

Båda voro en stund tysta. Maja Lisas andning blef tung och jemn. Men
Almas ögon voro fortfarande öppna.

"Maja Lisa, sofver du redan?"

"Hvad önskar frun?" hördes en sömnig röst från soffan.

"Jag är bara så rädd."

"Ja, då frun inte läser sin bön. Det är deraf det kommer."

"Jag vågar inte. Gud hatar mig."

"Gud hatar inte någon, utan förbarmar sig öfver alla och ger syndernas förlåtelse, då menniskan ångrar sig."

"Nog har jag ångrat, ångrat så förfärligt, men det hjelper inte."

Maja Lisa kunde ej säga något till detta. Hon hade ämnat bedja och redan lagt händerna i kors öfver bröstet. Men sömnen fick makt öfver henne, innan hon kom till midten af "Fader vår", och ögonlocken slöto sig.

"Maja Lisa," hördes det åter från fruns säng, "orkar du inte vaka en liten stund?"

"Jo!" Hon satte sig upp och gnuggade sig i ögonen. Märkvärdigt, att hon var så sömnig.

"Man kallar mig till domen."

"Herre Gud!"

"Kom närmare! Håll i mig."

"Kära frun, hvad felas er?"

"Jag visste inte, att det skulle gå så. Det kom så plötsligt. Jag vaknade först sedan brottet hade skett."

"Hvilket brott?"

"Och då var det för sent. Om jag skulle gråtit blod, hade jag ej kunnat ändra det. Gjordt är gjordt."

"Hvad talar frun om?"

"När man går med slutna ögon vid randen af en afgrund, så störtar man dit ner, innan man ens anar det. Och ingen räddar en. Eller hjelper. Gjordt är gjordt."

"Hvad skall man nu göra. Hon yrar."

Maja Lisa sprang och väckte Mina.

"Ge henne droppar," sade Mina. "Då får hon ju alltid ro."

"Jag kan inte och vet inte. Kom du."

Mina var motvillig och grälade på henne, men kom ändå.

"Gjordt är gjordt," klagade Alma ännu, vridande sig i sängen och stönande.

Hon höll endast upp för att taga in dropparna, som Mina ur skeden öste i hennes mun.

"Mera, mera," sade hon, fastän Mina hade slagit i skeden den vanliga dosen.

"Månne man vågar ge mer, än som är ordineradt?"

Hon såg på Maja Lisa.

"Mera, mera!" envisades Alma.

"Ge nu bara, inte kan det vara farligt," uppmanade Maja Lisa.

Mina gjorde så.

"Varen tysta, det skall hållas hemligt, så att inte John får veta det.
Varen tysta."

"Gud bevare! Skulle rektorn bli ond öfver det?"

"Tala inte så högt. Ingen annan vet af det, än skogen och ljungen och stenarna."

"Hon yrar," hviskade Maja Lisa.

"På jorden vet ingen, men i döden blir det uppenbart. Allt, allt!"

"Hon har helt säkert någonting på sitt samvete," sade Mina.

"Usch, stanna du också här. Jag törs inte vara allena med henne."

Men Alma lugnade sig redan. Medicinen gjorde sin verkan. Hon låg stilla, med hufvudet orörligt på den hvita dynan. Kinderna voro bleka och blicken matt.

Mina och Maja Lisa väntade, till dess hennes ögon skulle sluta sig. Men de gjorde det ej. De stirrade blott vidöppna åt ett och samma håll. Och sedan klarnade de åter helt plötsligt. Hon steg upp och vacklade med utsträckta händer åt det håll, hvartåt hon höll blicken riktad.

"Hvart går frun?" frågade Maja Lisa, som råkade vara henne närmast, och tog i henne.

"Arvi, Arvi!" mumlade hon och såg fortfarande åt samma håll utan att blinka på ögonen.

Båda pigorna tryckte henne tillbaka ned i sängen.

"Inte är der något. Frun yrar bara. Somna nu."

De voro tvungna att hålla i henne, eljest hade hon åter störtat upp. Läpparna rördes, men de kunde ej mer urskilja orden. Ögonen stirrade utan att blinka envist åt samma håll, och läpparna upphörde att röras endast då de drogo sig till ett hemskt leende.

"Hvad kan det vara hon ser?" frågade Maja Lisa.

Mina skakade på hufvudet.

Först fram emot morgonen somnade Alma. Hon sof stilla och lugnt. Pigorna gingo på tå, lyssnade gång på gång bakom dörren och förde barnen till de längst bort belägna rummen. Ej ens der tilläto de dem bullra och stoja.

Maja Lisa var just sysselsatt med att sopa köksgolfvet, då Alma plötsligt kom springande ut från sitt rum. Hon var i nattdrägt och såg uppskrämd ut.

"Hvarför lemnade ni mig ensam, fastän ni vet att de förfölja mig."

"Herre Gud, hvilka?"

Alma svarade inte; hon började bli redig.

"Jag fryser," sade hon slutligen.

"Är det under, kära fru, när ni är alldeles våt af svett. Gå nu fort tillbaka i sängen."

"Inte i sängen. Jag vill till Arvis graf. Hvem kommer och hjelper på mig?"

"Men månne frun orkar?"

"Jo, nog orkar jag; jag skulle orka genast, om jag bara vore klädd."

"Jag skall komma och kläda på frun. Och sedan tar väl frun en af oss med. Vi våga inte låta frun fara ensam, då frun var så sjuk i natt."

"Nu är jag alldeles frisk. Men ni kan komma ändå."

På Minas förslag tog man häst. Alma steg i släden och Maja Lisa satte sig på kuskbocken bredvid kusken. Hästen fick ett rapp, och det bar af, så att snön knarrade under medarna. En gammal gumma steg åt sidan från vägen och stod och såg efter dem.

Den skarpa blåsten piskade Almas ansigte. Den uppfriskade henne och befriade hennes sinne från nattens fasor. Det hade endast varit en dröm, en fantasibild af hennes sjuka hjerna. Ingen trodde mer på något helvete eller på några djeflar; om det efter döden fanns någon dom och något straff, så måste de vara af annan beskaffenhet. Intet helvete, ingen eld… Efter döden? Hvaraf visste man, att det då mer fanns något lif? Kanske allt var slut då.

Menniskor voro i rörelse på gatan. De foro förbi somliga, andra mötte de. Alla sågo friska och kraftiga ut. Till och med de små, trasiga tiggargossarna, hvilka drogo en kälke efter sig och blåste i sina röda händer. Och äfven bonden, som hemtade ett vedlass till staden och gick bredvid hästen med tömmarna i hand. Hur gerna hade ej Alma velat byta lif och tillvaro med dem!

Hästen höll vid kyrkogårdsporten. Alma och Maja Lisa gingo in. De måste först gå ett stycke rakt fram och sedan taga af åt höger, för att komma till Arvis graf. Snön var blid, Almas skor och fållar blef våta. Rundt omkring stod tätt med grafkors. Hon stannade gång på gång för att betrakta än det ena, än det andra. Läste namnen, födelse- och dödsåren, och kvarstod sedan en stund ännu, likasom väntande på någon upplysning om det lif, som hade förflutit mellan dessa begge årtal. Men der sades ingenting om detta. Stumma stodo korsen med sina korta inskrifter.

Och huru mycket det fanns af dem! Under hvart och ett af dem hvilade åtminstone en, under några flere i bredd. Alla dessa hade födts, växt upp, gladt sig, syndat, lidit, dött. Ja, syndat hade de alla, de fullvuxna mer, barnen mindre. Men var någon enda af dem så brottslig och så djupt sjunken, som hon?… Skulle också hon kunna hvila här så stilla och fridfullt?… Skulle inte hennes grafvård förkunna för de efterlefvande huru värdelöst och fåfängligt hennes lif hade varit och hvilket elände det blifvit till slut. Skulle den inte förkunna….

Nej, hon flydde undan sina egna tankar och gick hastigt fram till Arvis graf, der hon satte sig ned i snön.

"Gör inte så, kära frun, ni förkyler er," sade Maja Lisa.

Alma hörde ej. Hon skulle velat gråta. Förr gåfvo tårarna henne en så ljuflig tröst, med dem flöt all sorg och ängslan bort ur hjertat. Men hon hade inga tårar mera. Och de skulle ej heller hafva hjelpt. Inga floder af tårar skulle kunnat göra det gjorda ogjordt.

Korsen antogo ett hotande utseende. De förekommo henne som kalla, hårdhjertade fiender, hvilka ansatte henne från alla håll. De svarta bokstäfverna grinade mot henne och sade, att hon ända till det sista hade ljugit och bedragit sin man, låtit honom ännu i afskedsstunden omfamna henne i den tro, att hon var en trofast, sedesam och ärbar hustru. Och de sade, att hennes tid hade kommit och att hon kallades till domen. Guds nåd hade vändt sig bort från henne, döden ville hafva hennes ben.

De ansatte henne, alla dessa kors närmade sig, kommo äfven långt ifrån för att tränga sig omkring henne och böjde sig ned öfver henne. Uppifrån hotade henne trädens nakna grenar, hvilka ondskefullt sleto och piskade luften… Om hon sjöng, kanske skulle de då hålla sig stilla?

Och hon sjöng:

"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."

Maja Lisa sprang efter kusken och de hjelptes åt att föra Alma till släden. Maja Lisa satte sig bredvid och höll henne fast med båda händerna. Kusken gaf en snärt åt hästen och lät den springa så mycket den förmådde. Folket på gatan och i fönstren hann blott flyktigt se huru den i släden sittande fru vacklade, och några, som råkade stå nära, då de ilade förbi, hörde henne också säga något. Men endast Maja Lisa och kusken kunde urskilja orden:

"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."

"Hjerninflammation," sade läkaren, hvilken skyndsamt blifvit tillkallad.

Han stod bredvid Almas säng och såg huru det oupphörligt ryckte i ena armen och benet.

"Här är just ingenting att göra. Men vi måste telegrafera till rektorn."

Maja Lisa skyndade att hemta papper och bläck från rektorns rum. När hon funnit hvad hon sökte och skulle återvända till sängkammaren, ringde det i tamburklockan. Det var en gosse, som hemtade ett öppet kuvert. I tankspriddhet tog hon ut derifrån ett visitkort och såg, att det var från Nymark, som bjöd fru Karell på slädparti följande dag.

"Herre Gud!" suckade Maja Lisa och förde det till doktorn.

Läkaren skref på kortets frånsida:

"Vänd dig till andra. Fru Karell ligger svårt sjuk."

Kortet lades tillbaka i samma kuvert och lemnades åt gossen.

Men Alma fortfor att sakta sjunga:

"Döda ben, döda ben, Herrens nåd har vändt sig bort."

Läkaren ombesörjde isbaddning på hufvudet och ordinerade medicin. Då tjenarena sade att de voro rädda, gaf han anvisning på en barnmorska, som de kunde taga till hjelp; hon var van att sköta sjuka, och han visste att hon var ledig för tillfället.

Alma yrade oupphörligt. Grafkorsen och de nakna träden hade försvunnit, men i stället omgaf en stor hop onda andar hennes säng. De ansatte henne och ville med våld föra henne i den brinnande ugnen, der äktenskapsbrytarena vredo sig bland lågorna. Hon slog efter dem med händer och fötter, för att hålla dem på afstånd. Men när de flydde på den ena sidan, rusade de tjutande och ursinnigt skrattande fram på den andra. Hon rasade hela natten och den följande dagen; svetten strömmade nedför ansigtet och utmed hela kroppen, men in i hufvudet hade de lyckats smugla eld, och den elden kunde isbaddningarna inte smälta, ty den var tagen från evighetens glöd.

Hon var uttröttad af den våldsamma rörelsen och förmådde ej mer upplyfta armarna. Hon förblef då stillaliggande, och nu skyndade de alla triumferande fram. De mindre klättrade upp öfverallt längs sängens sidobräden och fotända, hoppade och dansade på täcket och brusto ut i ett skallande hånskratt.

Hon lät dem skratta och slöt ögonen…

"Nu torde hon ändtligen få sömn", hviskade Maja Lisa till den främmande sköterskan.

Men Alma öppnade ännu litet på ögonen, då en lång rad af bjellror och klockor hördes klinga utanför på gatan.

"Kom och se, Maja Lisa," sade Mina, som hade dragit gardinen litet åt sidan. "Ett slädparti."

De räknade öfver tjugu hästar och sökte taga reda på med hvem hvar och en åkte.

"Och se, der är magister Nymark. Hvem satt bredvid honom?"

"Jag kände henne inte. Men vacker var hon."

"Vet du, att han i går ville bjuda vår fru?"

"Jo, du talte ju om det. Hon skulle nu igen fått fara ut att roa sig, om hon bara varit frisk."

"Nog har hon nu fått lemna de der nöjena för evigt."

De fälde ned gardinen, kastade en blick på Alma, som nu verkligen sof, och gingo sakta på tåspetsarne ut ur rummet.

* * * * *

På nionde dagen derefter stod åter en mängd menniskor kring en öppnad graf. Presten läste den sedvanliga texten, kastade mull på kistan och läste åter. När han hade slutat, trängde sig äfven de längre bort stående närmare, för att se kistan, som omslöt Almas slocknade lif. De kastade dervid deltagande blickar på John, i hvars ansigte och hela gestalt visade sig en djup sorg, parad med en manlig sjelfbeherskningskraft. Maja Lisa och Mina stodo bredvid hvarandra på andra sidan om grafven. De hade gråtit så, att deras ögon voro svullna, och de gräto allt ännu. Lyyli, som Maja Lisa bar på sin arm, grät också, emedan alla andra greto, pappa och Ella och alla. Och hon gret och slutade ej upp dermed, fastän tant Leistén kysste henne och pratade med henne. Men Helmi tog alls inte vid sig, utan såg blott undrande omkring sig, slog sedan sin arm om Minas hals och lutade sitt hufvud mot hennes. Mina tryckte henne hårdt till sig och snyftade ännu våldsammare.