Fastän hon med stolthet nämnde sig moder till två gossar, var Elsa dock ännu ung, och när hon vid sin mans arm promenerade nedåt Strandvägen, voro hennes steg spänstiga, och hon smög sig intill mig, medan hon gick, med en rörelse som visade, att, om något tyngde på detta vackra huvud, så icke var det åren.
Det var en av dessa farliga våraftnar i Stockholm, då solen faller ljumt över nyknoppade träd, då gatorna vimla av folk liksom på lek och till ögonfägnad, då utvärdshusen locka gammalt gift folk att leka nygifta eller förlovade, då himlen är blå och isblocken dansa utför strömmen, då vintern synes så långt borta, som skulle den aldrig komma igen och våren lovar en sommar, sådan ingen någonsin upplevat.
Det var en sådan afton, som Elsa lockade sin man att promenera ända ut till Djurgårdsbrunn, telefonera återbud hem och bjuda på en liten 46 supé à deux i ett lågt rum med vita gardiner, där man fick se ut över träd, klädda i ljusgrönt, genom vilkas grenar aftonsolen sken mellan långa skuggor.
Detta var ett av våra bästa älsklingsnöjen, och ju mera sällan vi, sedan barnen växt upp, ville hängiva oss däråt och lämna dem ensamma, desto mera njöto vi av en sådan afton, vilken förde med sig hela den glättighet och det svärmeri, som är ungdomens vardagsmat, och med åren blir högtidsstunder, vilka man gömmer i minnet.
Jag minns också Elsa såväl just från denna afton.
Nöjd och belåten, hopkrupen i soffhörnet, satt hon och njöt långsamt av sitt sista champagneglas. Hon liknade en kattunge, som väntar att bliva smekt, eller att man skall leka med honom. Och mitt emot henne satt jag själv, rökte omsorgsfullt en god cigarr, och lät mina blickar följa solskenet, som darrade mellan trädens skuggor. Jag kände mig lycklig och nöjd, men jag hade under den sista tiden arbetat mycket, och det störde mig nästan, att min hustru satt och längtade efter att jag helt skulle låta mig ryckas med. Ty själv var hon i feberstämning. Hon såg ut, som 47 om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa och låta sig fångas, längtande efter något nytt, något ovanligt, var fylld av det flickaktiga begär efter lyckans odödliga nonsens, vilket just hörde till det, som jag hos henne älskade allra högst. Men jag kunde icke låta mig ryckas med, hur gärna jag än ville. Det var, som om en ond aning eller ett oemotståndligt vemod legat på lur inom mig och hindrat mig från att helt följa hennes känslors flykt. Efteråt kan man minnas sådant, och man kan anklaga sig själv för vad man då försummade, som om man begått en förbrytelse. Jag minns ännu, att jag då förstod hennes stämning och, av vad som sedan följde, vet jag, vilken väg hennes drömmar togo.
En smula förstämd över, att våra känslor ej som vanligt gingo i samma rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon satt så, gledo hennes yra tankar över i en mild drömmande stämning, och medan hon såg på sin man, vars hår vid tinningarna redan var ganska grått, såg hon som i en dröm den dag, då vi båda för många år sedan rott fram till en solbelyst skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt första ljusa sommarhem. Hon såg och såg. Bilden 48 blev så tydlig och så skarp, att hon tyckte sig urskilja varje buske och varje träd, allt, ända till de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som aftonsolen kastade över den gråa byggningens spåntak. Hon såg fjärden vidga sig i ett oändligt blått, och där den slöt sig kring ön, vaggade dess böljor spegelbilder av ljusa björkar, mörka ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nästan i svart.
Hur ofta har hon icke berättat mig klarheten i dessa minnets visioner, som var henne egendomlig! Jag kan se hennes dröm bättre och vaknare nu, än jag kunde det då.
Visst är, att hon såg allt detta, till dess att hela hennes yra stämning var försvunnen, och jag märkte hur varma tårar fyllde hennes ögon. Med en hastig rörelse tömde hon resten av sitt glas, gled ned ur soffan och lutade sitt huvud mot mina knän.
Som om något av hennes känsla omedelbart överflyttats på mig, eller som om våra tankar mötts i det förflutna, då livets lyckodröm famnade oss bägge, greps även jag av en stämning, helt olika min föregående, och i det jag sakta lade 49 min arm om hennes hals och strök hennes kind, sade jag:
»Vad tänker du på?»
»Jag tänker på vår första sommar.»
I detta ögonblick föreföll det mig, som om även jag tänkt på detsamma. All min trötthet var som bortblåst, och full av rörelse lyfte jag hennes huvud upp och kysste hennes mun.
Och i samma nu satt Elsa upprätt.
Begäret efter något nytt, något ovanligt, vilket bröt sönder det vardagsaktigas enformighet, blandade sig i ett ögonblick med minnet av det, som en gång varit, och med ett tonfall, som ej kunde motstås, utbrast hon:
»Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!»
I samma nu kände jag mig förflyttad tillbaka till verkligheten. Min sinnesstämning var i grund och botten kanske densamma som min hustrus. Men jag erfor på samma gång denna underliga känsla av en väntande missräkning, vilken reser sig upp inom oss och vid livets mest överspända ögonblick tyglar våra drömmar. Jag ryggade tillbaka för detta försök att kalla ungdomen till liv, som om jag fruktat att i stället mötas av en 50 smärta, vilken jag till varje pris ville undvika. Jag kände mig så viss på en désillusion, att min hustrus oskyldiga förslag, den lilla färden i skärgården, besöket på denna plats, där jag kände varje vik, varje sund, ja till och med stenarna på fjärdens botten, syntes mig innebära något så viktigt och avgörande, att jag borde betänka mig noga, innan jag fattade ett så ödesdigert beslut. Men på samma gång såg jag, att blotta tanken härpå fyllde min hustru med en hänryckning så stor, att jag ej kunde säga nej. Därför sade jag också ja och slöt henne i mina armar för att dölja min egen misstämning.
Men när vi sedan gingo hemåt, låg över Elsas hela väsen som ett skimmer av ungdom. Ingenting, av vad jag verkligen kände, hade hon märkt. Liksom om hon vetat sig gå fram mot en stor lycka, så lyste hennes drag, återspeglande hela den livfulla känsla, med vilken hon förband det som varit med det som var. Och det for igenom mig en så smärtsam förnimmelse vid tanken på att min onda aning kanske skulle giva mig rätt, att jag ej kunde återhålla mina tankar.
»Är du säker på, att det blir, som du väntat?» sade jag. 51
Hon ryckte till, och hennes ansiktsuttryck var nästan förbittrat, när hon svarade:
»Varför ska’ du alltid förstöra för mig.»
»Brukar jag verkligen det?»
Hon blev genast god igen.
»Nej», sade hon. »Men jag var så lycklig just nu.»
Jag teg och drog henne blott närmare intill mig. Inför hennes tro glömde jag mina tvivel, och i min inbillning tog vår obetydliga resa helt underliga former, som när små närbelägna öar höja sig mot horisonten och hägra i en fantastisk glans.
Så sutto vi äntligen en söndagsmorgon på ångbåtens däck, ångande ut mot den kända farleden.
Det hade gått många år, under vilka vi icke farit denna väg, år, vilka kommit med ont och gott, år, som splittrat, och år som förenat. Skilda vägar hade våra tankar tagit, men de hade mötts igen, och som enade i en underlig, mystisk känsla, vilken syntes utmana ödet, sutto vi vid varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss förbi, belyst av den klara vårsolen, sköljd av blåglittrande vatten, som krusades för en lätt vind.
Min motspänstighet var nu alldeles borta. Jag lät mig viljelöst föras av min hustru, och jag tog emot varje intryck med en rörelse, som hade jag varit tolv år yngre och varit på väg ut mot nya, okända mål, vilka skulle förändra mitt vardagsliv och öppna nya vyer över hela tillvaron. Min hustru syntes mig föryngrad liksom jag själv. 53 Hennes ansikte var färgat av en mjuk rodnad, och ögonen lyste med den glans, som kommer av lycka. Hennes röst hade tonfall av en obestämbar ömhet, vilken smekte mig med hela styrkan av den illusion, som uppfyllde oss båda, och mellan oss gingo och kommo leenden och ord, blickar och åtbörder, som endast pläga höra hemma under kärlekens första tid.
Och när ångbåten omsider satt oss i land och vi ensamma stodo på bryggan, seende båten ånga bort, då togo vi varandra om livet och gingo långsamt vägen fram, där den krökte mellan halvutspruckna hasselbuskar och höga, knotiga ekar, på vilkas grenar knappast syntes spår av vårens knoppar. Då först sågo vi, hur föga utvecklad vegetationen omkring oss var. Havet, som håller hela skärgården i sin kalla famn, lägger länge kring öar, holmar och skär en iskyla, vilken håller vårens arbete tillbaka. Här var icke grönt som inåt land, där ängar och hagar lövas i skydd just av denna vida skärgård, vilken stänger de hårda nordanvindarna ute. Här var öde och kallt, på trädens kvistar syntes svaga, ljusgröna skott, vilka skiftade i gult och brunt, sälgen bar hängen, gräset sov under vissna 54 blad, och sipporna, vilka inåt landet längesedan blommat ut, växte blå och vita under hasselns grenar.
Själva denna sena utveckling i naturen fyllde oss båda, vilka voro som bergtagna i vår egen stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent nu, som det var då?» — »Minns du, det blir en andra vår, när man bor i skären?» Och vi sågo ut över den vida fjärden, som famnade hela denna sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna i vida bukter kretsade som förr över det blå vattnet, gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte i solen, och stannade för att betrakta deras fria lek, när de döko genom luften och nådde vattnet, där deras klara ögon spanade efter byte.
Hand i hand som två barn gingo vi upp över backen till en liten röd byggnad, och vi betraktade varandra, som utbytte vi ett hemlighesfullt förtroende, när en tullkarl med rättarekrans, vilken brukat ro oss förr, kom ut i dörren och lovade att föra oss över till vår ungdoms ö.
Tyst gick färden över det blåa vattnet. Utan att växla ett ord, fyllda av den sällsamma stämning, vilken behärskade oss båda, och som syntes vidgas och växa med varje utsikt som öppnades, 55 sutto vi hand i hand och låto minnena strömma fram inom oss, medvetna om, att den ena visste vad den andra tänkte. Aldrig hade denna färd synts oss så härlig, aldrig hade vi som nu sett denna middagssolens förföriska prakt, aldrig hade skimret av vatten och lövrika stränder blandat sig så melodiskt med den mörka granskogens allvarliga fond. Och när vi kommo närmare den lilla ön, tyckte vi, att varje sten, varje träd, varje dunge växte upp, icke ur det minskade avståndet, utan ur vårt eget minne, som trognare än verkligheten bevarat denna omgivning, ur vilken hela livets lycka för oss hade spirat.
Men när vi kommo i land, stannade vi båda, och det utrop av förtjusning, som redan svävat på Elsas läppar, frös bort. Tigande betraktade vi varandra, och som tyngda under något nytt och oväntat, vilket vi ej ens ville se eller erkänna, gingo vi långsamt från udden den smala stigen fram.
Vad vi hade sett var, att det hus, som nu stod på ön, var icke längre grått. Det var rödfärgat. Det var icke längre en bred tvåvåningsbyggnad. Det var en låg stuga, vilken liksom krympt ihop på den plats, där vårt första hem 56 hade stått, trängt sig samman på det gamla stället, som om fattigdomen och nöden under årens lopp tvingat den att göra sig liten. Vi stodo tysta en stund, som om vi behövt hämta andan.
»Georg», sade Elsa. »Vad är detta?»
Jag behövde blott peka på de gamla ekarna, som stodo omkring byggnaden. Deras grenar buro svarta märken, och deras bark var svedd. Jag visade henne på stenfoten, vilken var färgad som av sot, på den lilla trädgårdstäppan, som var oordnad, och på en hög gammalt virke, vilket låg kvar ute på planen. Det var bränt och förkolnat, ruttet och förvittrat. Det var det enda, som fanns kvar av vårt första hem.
»Här har varit eldsvåda», sade jag.
Och min stämma skalv.
»Brända tomter.»
Som om vi båda hade känt oss samhöriga med denna lilla fläck av jorden, vilken vi icke återsett på många år, grepos vi nu av ett alldeles nytt intresse, nämligen att erfara vad som hänt, vad som förvandlat denna vår lyckoö, så att den för oss var till hälften oigenkännelig. Detta intresse borttog liksom hela den värld av drömmar, 57 som förut hållit oss fångna, vidgade vår känslovärld till att omfatta även deras liv, vilka här ute levat och lidit, arbetat och strävat, och vilka åren format och bildat så strävt, att inga lyckodrömmar för dem längre förgyllde den hårda verkligheten.
Och som våra tankar vändes till dessa människor, vilka vi förut erinrat oss endast som det nödvändiga bihanget till vår egen glädje, öppnades stugans dörr, och i solskenet, som föll över trappan, stannade en krökt, gammal gumma och log ett igenkännande leende mot de främmande. Hon såg så gammal ut, att hon föreföll som uppstigen direkt ur någon gammal saga. Stödde sig på en käpp gjorde hon, och det rynkiga ansiktet förvred sig av invand smärta, när hon rörde sin giktbrutna kropp.
»Det ser annat ut nu, än när herrskapet var här sist ...» sade den gamla.
Och i det hon mödosamt rörde sig framåt, gav hon plats åt sin gubbe, vilken gammal vana trogen stått i skymundan, till dess hans tur kom. De båda gamla hälsade på de båda, som nyss drömt sig unga, och gubben gned sina händer, hostade och mumlade obegripliga ord, medan han 58 långsamt och sävligt gav plats på trappan, där gumman bjöd de resande stiga in.
Genom skelettet till en ofullbordad veranda sågo vi främmande ut över vår ungdoms fjärdar och sund. Vanvårdad var trädgården, förfallet syntes hela det nya huset, gräs grodde på stigarna, som vi förr hade trampat, och i lövsalen nere vid stranden hade bord och bänkar murknat, emedan ingen lagat, vad väder och år förstört.
Utan att vi behövde fråga, berättade de båda gamla, huru olyckan kommit över dem. Gumman berättade, och gubben upprepade bekräftande hennes ord. Olyckan hade kommit så lömskt och oväntat, att ingen kunde stå den emot, och ingen kunde hjälpa.
Ty en vårdag i mars, när nordan blåste frisk och isen varken bar eller brast mellan öarna, hade elden brutit ut. Och emedan isen varken bar eller brast, hade grannarna på landet omkring stått och sett det hela, men icke kunnat komma dem till hjälp. De båda gamla hade ensamma burit vad de kunde rädda ut ur det brinnande huset, och maktlösa hade de stått bredvid och sett sin egendom brinna i aska. I denna aska, där de sett det sista glöden slockna, slocknade för 59 dem också varje förhoppning om en sorgfri ålderdom. Ty låg var den byggnad, som de efter långa år byggt upp på stenfoten av den gamla. Ringa var bohaget. Torftig var omgivningen. Och själva voro de brutna och trötta. En enda olycksdag hade tagit allt, vad de förra åren byggt upp.
Som tyngda under samma öde sutto de två, som nyss drömt sig unga, och lyssnade till de tunga, karga ord, med vilka de gamla berättade om elden, som lade deras hus öde. Själva det gripande vardagliga i denna framställning, avbruten av betydelselösa detaljer, blandad med fattigmans minnen av ägodelar som förstörts, tyngde ned de främmande, avklädde våra egna drömmar illusionens prakt, och grep oss med ett stilla, svärmiskt vemod. Vi tyckte nästan, att under det att vi ingenting visste, medan vi levde vårt liv och trodde oss lyckliga, hade här, på en liten ö bland skären, brunnit ned och försvunnit något av den livets skatt, som vi trott oss hava samlat och äga i säkert förvar. Elsa kände det, som om hon förlorat mera vid denna brand än de båda gamla och medan berättelsen framskred, såg jag, att hon måste behärska sig för att 60 icke brista i gråt. Ty vad betydde dessa möbler, kläder och husgeråd? Vad betydde det, att tvenne nedbrutna människor, vilkas liv var slut, här sutto och grämde sig över motsatsen mellan förr och nu i det torftiga välstånd, där skillnaden dock var så ringa? Vad betydde allt detta mot att hon aldrig, aldrig mer skulle få se sin ungdoms ö, sådan hon en gång sett den?
Så kände hon det, och hon vände sitt ansikte mot mig, och jag hade ingen tröst att giva henne. Ty jag tänkte på hur illa jag gjort som ej följt min första anings bud och besparat oss båda att se de brända tomterna av vår första lycka. Men jag hade ej hjärta att säga det, och i det jag tog hennes arm, gingo vi båda ännu en gång tysta omkring ön.
Det var med oss som med barnen i sagan, vilka en gång gått vilse i underlandet och vid återkomsten därifrån funno, att tiden gått ifrån dem och gjort människorna omkring dem trötta och gamla. Tysta och drömmande sutto vi vid stranden och sågo ut över fjärden. Där var allt sig likt, och som vi sutto där, glömde vi den nya byggnaden och förfallet bakom oss. Vi mindes blott, att vi bott runt omkring denna fjärd 61 under tre år, varje sommar på ett nytt ställe, och i ett slags begär att fortsätta vad vi en gång börjat, beslöto vi att fara vidare till den andra sommarens hem, där vi mindes två små röda stugor i skogskanten och en liten gräsplan, där i en vit korgvagn vår första gosse sov under en blå sufflett.
Vi läto ro oss över dit, och vi visste nu, att vi rodde mot en öde strand. Ty denna gång hade vi frågat oss för. Vi visste, att åren också här hade sopat bort spåren av det som varit och förändrat allt.
På den lilla udde, där vi nu stego i land, bodde några år tidigare en gammal fiskare med sin hustru. Hon dog en vinternatt, när snön yrde kring stugan, och när även en dag den gamles timme slog, så togo barnen i arv de båda stugorna uppe i skogsbrynet, båten och notboden nere vid sjön.
Men skärgårdens sagor äro många, och en av dem var även sagan om de små röda byggnaderna vid skogens bryn. När de femtio åren, på vilka de döda en gång köpt marken, voro förbi, kom bonden som ägde jorden och tog den tillbaka. Han drev den nye ägaren från gård och 62 grund. Och därför voro husen jämnade med jorden, virket var bortfört, det förra potatislandet var övervuxet med tistel och ogräs, och marken såg ut som om elden gått fram även här.
De båda resande, vilka sökte spåren av sin ungdoms lycka, stodo åter bland spillrorna av ett skövlat hem. Det var, som om vi förföljts av ruiner. Och gripen av den ohyggliga beklämning, som följde på alla de illusioner, vilka brustit, släppte Elsa min arm. Gående uppåt den torra risbacken, nalkades hon stängslet, där grinden var bortsliten, och ett par rostade gångjärn snedvridna hängde kvar på stolpens hakar.
Här stödde hon båda sina armar mot stolpens kant, och i det hon gav fritt lopp åt alla de skiftande känslor, som strömmat samman över hela hennes själ, brast hon i en våldsam gråt. Hon snyftade, som om livets alla olyckor störtat samman över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min hand, när jag ville smeka henne, och hon grät så länge, att jag blev otålig, och yrkade på, att vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten.
Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna och sade: 63
»Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.»
Och hon bekände, att hon tänkt på denna resa länge, att hon önskat den under åratal, att hon av en slump — hon visste ej huru — kommit att tänka på, att nu skulle den ske, just nu. I hennes hemliga drömmar hade tanken på denna resa på ett underligt sätt förbundit sig med tanken på hela vårt livs lycka. Det hade synts henne, som om vi borde och måste företaga denna resa en gång, som om hon aldrig skulle kunna känna sig säker på, att hon verkligen var lycklig, förrän hon fått se dessa trakter så, som hon en gång sett dem i sina drömmar. Hon sade att det varit hennes avsikt, att, när vi kommit ut tillsammans, skulle hon bedja mig, att vi finge bo där en sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.
Jag förblev stum under hennes förtvivlade utbrott, och jag förstod mer än väl, att jag stod inför en av dessa fantasier eller drömmar, vilka för en människa med rikt känsloliv i ordets 64 egentliga mening kunde betyda mer än själva livet. För egen del hade jag visserligen känt mig upprörd både vid alla minnen, som dessa platser väckte till liv, och av den förstörelse, som hemsökt våra kära platser. Men att sätta denna förödelse i något sammanhang med vad som för mig själv var kärt och betydelsefullt, föll mig icke in. Och inför detta utbrott av sorg stod jag alldeles rådlös.
Jag försökte det vanliga medel, varmed en man plägar kunna bringa en kvinnlig sorg till tystnad. Jag försökte med smekningar. Men Elsa drog sig undan min hand, emedan hon såg att i min vänlighet fanns tröst, som hon försmådde, i stället för sympati, som hon sökte. Hennes ansikte fick ett slutet, oåtkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in på den fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något ville låta sig störas.
Hon såg sig omkring på den oordnade, grusade planen, och i det hennes blick blev fuktig som av medkänsla, sade hon:
»Stackars människor!»
Åter flyttade hon sin egen missräkning över i medkänsla med de människors olycka, om vilken 65 hela den tomma jordbiten bar vittne. Åter satte vi oss ned och läto våra blickar sväva kring den lilla backen i skogsbrynet, vilken erinrade oss om en hel sommars sorglösa ro. Vi började samtala. Och vi försökte framtvinga för vår fantasi de scener, vilka föregått denna förstöring. Bonden, som rådde om jorden, kom till det unga paret, som tagit gården i arv. Han underrättade dem kort och gott, att tiden var utlupen. De femtio åren voro slut, och nu skulle byggnaderna rivas. Han ville ha sin gård tillbaka. Det var tydligt, att han ej hade någon fördel därav. Han skulle kanske haft större fördel av att ännu en gång sälja jordlappen. Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgäster om somrarna. Inkomsten av denna hyra hade väckt hans avund, och med styrkan av en fix idé hade i hans hjärna den tanken slagit rot, att här skulle ingen bo. Marken skulle vara hans och ingen annans.
Och så hade de unga, som bott här, fått riva sina byggnader ned till grunden, flytta dem över till en annan ö och bygga dem upp, där den rike kunde bevekas att lämna plats för den fattige. Men när den sista båtlasten stod färdig att 66 lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen. Och i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han gripit till yxan. Han högg ned träden, som stodo på hans faders mark, han förstörde bärbuskarna, grinden slet han från sina hakar och kastade den överst på färjan. Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna.
Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom våra ord, och Elsa ryste.
»Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon.
Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.
»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som det stått», sade jag.
Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp sade hon:
»Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.»
Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. Det var, som om hennes förra livlighet kommit 67 tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde våra minnens land och hela denna underliga dag förföljt oss med all livets ve och elände. Hon förde mig rätt in i skogen på en smal väg, där granarna slogo sina grenar samman över våra huvuden. Stigen var mjuk och lätt att gå. Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt grönskande glänta.
Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar. Och när jag såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat, som jag under elva år knappast kommit att erinra mig.
Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått hit för att säga farväl åt en god sommar. Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall. 68
»Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt.
Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall. Hon tog en rostig nål ur dess bark, och i det hon föll mig om halsen och kysste mig, grät hon av lycka.
Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets bark. Ty hon hade icke hjärta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan att rubba den. Men sedan hon funnit den, försvann det sorgliga intrycket av egen missräkning och andras nöd plånades ut hos oss båda. Och som om vi med denna lilla händelse fått en tröstande hälsning från goda andar, vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, vilka ej lämnat oss annat kvar än en gammal rostig nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat taga bort den.
Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd över brända tomter, hur ofta har den icke sedan synts mig som en symbol för hela vårt liv!
Men då verkade denna händelse på oss helt annorlunda, än vad jag nu minns den. Då verkade den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, vilket min hustru nyss icke ens velat se, och hyrde där för andra gången vårt hem för sommaren, och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den trakt, vid vilken vi kände oss bundna genom en rostig nål, som ingen tagit bort.
Ren från moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken följde på denna vårutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt skred icke arbetet framåt. Blad efter blad lades lugnt och utan ansträngning till den bok, vilken skulle utkomma till hösten, och mer än en gång stod middagen på bordet, när dörren till arbetsrummet 70 stängdes och Elsa satte sig ned för att lyssna till de sidor, som skrivits under förmiddagen. Stilla och lycklig satt hon och gladde sig åt, att högen med tätskrivna sidor växt på bordet. Ty hon visste väl, vem det var, som gav arbetet liv. Hon visste att vad jag diktade om människor, växte fram under långa samtal mellan henne och mig, och hon njöt av, att jag kallade henne för min anteckningsbok, som säkrare än någon skrift bevarade mina tankar och gav mig dem åter, friska och förnyade. Ty när jag då hämtade dem tillbaka ur det trogna minne, vilket gömde mina egna tankar bättre än jag själv, återsåg jag dem genom det kärlekens förstoringsglas, varmed hon såg allt det, som rörde henne och mig och framför allt mitt arbete. Därför kände också hon, medan jag läste, att vad hon själv med mig sett i oordnade fantasier, i det skrivna tagit form. Hon njöt en stilla och sällsam modersglädje vid att följa dessa mina andliga barn, alltsom de blevo till, och ändå var hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, att de kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde henne själv, hemmet, barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade, 71 hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare än dikten själv.
Hur barnsligt det må låta, så är det dock sant, att intet någonsin sporrat mig så till andlig verksamhet, som när jag förstod av hennes ansiktsuttryck, vilket aldrig kunde dölja vad hon tänkte, att jag lyckats, och att hon var nöjd. Jag kunde sitta och tänka på denna uppläsning, medan jag skrev, och denna tanke skingrade de hundratals objudna fantasterier, vilka eljest så gärna vilja hindra pennan att arbeta. Men när vi slutat läsningen och kommo ut i salen, då skrattade vi åt, att gäddan blivit kall, och att gossarna, som sutto där, nödtorftigt tvättade, barbenta och solbrända, sågo hungriga och väntande ut.
»Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade Olof. »Var har ni varit?»
»Vi ha läst pappas bok», sade mamma.
»Kunde ni inte vänta med det till efter midda’n?»
»Nej, det kunde vi inte.»
»Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof.
Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog pappas obekanta bok i försvar, och som alltid 72 blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten och stilla de oroliga vattnen.
Men vilken sommar detta blev! Vilken härlig sommar, full av arbetsglädje, skärgårdsvindar, klar sol och ljumma månskenskvällar! Jag minns den som ett enda solljus, jag minns vänner, som landade med segelbåtar vid vår brygga, jag minns utfärder med matkorgar och frisk sommarblåst, bad i öppna sjön, då Olof lärde sig simma, och Svante rullade på sandbottnen för att visa sina anlag. Jag minns festdagar med blomguirlander och verser, smultron och vin, långa, tysta promenader genom barrskogen, som öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns tullkarlen med rättarkransen, vilken plägade följa oss i segelbåten och i sitt gråa hakskägg log åt en hel familj av bara ungdom och barn.
Vad den sommaren var kort, och vad hösten kom tidigt! Med vilket vemod följde vi icke naturens växlingar, hur kvällarna blevo längre och dagarna kortare, hur ängarna med sina praktfulla blommor mejades av, så att naturen blev kalare, hur rågen gulnade, och vassen växte hög och stor kring stränderna, bildande som en tät vajande skog av grönt med violetta vippen, 73 där förr vattnet fritt plaskade upp över stenarna.
Och när dagen för uppbrott äntligen nalkades, hur uppsökte vi icke då alla sommarens platser för att få återse dem en sista gång. Vi gingo upp på utsiktsberget, och vi vandrade skogsvägen fram och åter, helst när det blivit mörkt, och stjärnorna skymtade genom granarnas grenar. Nästan en hel vecka använde vi endast till att säga farväl. Vi togo gossarna med oss och seglade ön runt, och vi talade om boken, vår bok, som var färdig och skulle komma till hösten. I timtal kunde vi gå den smala vägen, som ledde från det rödmålade boningshuset ned till stranden, och vi stannade varje afton länge på bryggan, lyssnande till vågornas skvalp, som lät lugnare nu än under den oroliga våren, fast på samma gång hårdare.
Men den sista kvällen, när augustimånen redan var i nedan, gingo vi ensamma ned till bryggan och lade ut båten.
För nattbrisen seglade vi ut på den svarta fjärden, där den gula halvmånen målade glittrande strimmor, och kring vilken träden stodo så 74 mörka och underliga, bildande helt nya konturer, mot vad dagsljuset gav. Som genom ett trollandskap seglade vi fram, lyssnande till det klapprande plasket av de små vågorna mot båtens bog. Vi ilade fram över den endast krusade vattenytan med större fart än någonsin om dagen, ty nattens bris har större kraft än dagens, eller också synes den hava det. Men utan att tala eller komma överens om någonting, vände jag båten, så att den gick omkring klipporna, och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg fram till den låga tallen, i vilkens skrovliga bark den rostiga nålen satt. Vi behövde ej söka efter trädet, ty under sommaren hade vi ofta vallfärdat dit, och vi hade aldrig fruktat, att någon skulle röra den lilla tingesten, vilken satt så väl gömd och syntes oss vara inseglet på vår egen omätliga lycka, som hade hotat att gå, men kommit tillbaka.
Men som vi sutto där i våra tankar och sågo månljuset uppslukas av barrträdens dunkel, sade min hustru:
»Jag vill inte låta den sitta kvar. Jag vill ha den med mig.» 75
Med varsam hand tog hon den lös och fäste den i linnet innanför klänningen.
»Kanske kommer jag aldrig hit mer», sade hon, »och då vill jag, att du skall finna den efter mig.»
Så seglade vi ut igen i nattbrisen, och en förutaning om vad jag aldrig trodde skulle komma fyllde mig med en onämnbar känsla av sorg. Jag såg på den plats i båten, där Elsa satt. Jag tyckte, att den blev tom inför mina ögon, och att jag ensam seglade ut över en vattenyta, vilken fått andra konturer än dem, som solljuset gett. Jag satt fylld av denna känsla så starkt, att jag glömde, att jag icke var ensam, och jag spratt till, som om jag vaknat till ny verklighet, när jag hörde min hustrus röst. Hon talade sakta, som om hon talat till sig själv, och jag hörde i början orden, som om jag icke förstått dem.
»Jag har tänkt så ofta», sade hon, »att det måtte finnas människor, som behöva något att tro på, och från vilka det är synd att taga bort deras tro. Jag är så lycklig, att jag tror som du. Jag vill inte göra något, som du inte tycker om, inte tro något ens, som du inte vet. Men jag 76 kan inte låta bli att tro på Gud. Tycker du mycket illa om det?»
Om min hustru hade frågat mig detta i vår första ungdom, hade jag säkert blivit stridslysten och givit mig in på alla de skäl mot en sådan tro, vilken tidens illusionslösa riktning hade lärt mig att betrakta närmast med överseende ringaktning. De år, som gjort mig äldre, hade väl icke givit mig någon tro, men känslan av de oändligt olika människornas personliga okränkbarhet hade dödat den sista resten inom mig av begäret att göra så mycket som en enda proselyt, ej ens om denna enda skulle vara min egen hustru. Vad jag trodde var ingenting fast, endast ett sökande att finna det största, och mer än en gång hade redan i min tidiga ungdom fattigdomen i, vad man med ett dåligt ord kallar materialism, överraskat mig genom sin torra kyla. Men om sådant, som inom mig själv var alltför oklart och formlöst, talade jag i allmänhet ogärna, och jag kände mig nu på en gång överrumplad och förödmjukad av min hustrus ord.
»Hur skulle jag kunna tycka illa om det?» svarade jag blott.
»Åh, vad jag är glad», kom åter hennes röst. 77 Ty hennes ansikte urskilde jag blott dunkelt. »Då blir du inte ledsen heller, om jag talar om för dig, att jag varje afton läser min aftonbön, som när jag var barn. Jag vet inte, till vem jag ber. Men jag låter också gossarna bedja för dig och mig och för varandra. Tror du, att det är orätt?»
Jag lade ned rodret, steg upp från min plats, tog min hustrus kära huvud i mina händer och kysste henne, utan att kunna säga ett ord.
»Jag vill inte, att det skall finnas någonting, som du icke vet», sade hon enkelt.
Åter satt jag på min plats vid rodret, åter sköt båten fart, och om en stund såg jag genom lövverket ett ljus, som vägledde mig fram till hemmets brygga. Med armarna om varandras liv gingo vi den smala stigen fram till vårt sommarhem, och när vi kysste varandra till godnatt, sade Elsa:
»Du har gjort mig så lycklig i kväll. Åh du vet inte vad du har gjort mig lycklig.»
Den aftonen satt jag länge uppe, och jag gjorde, vad jag icke gjort under hela sommarens lycka. Jag tänkte på Elsa och mig. Oupphörligt återkom den tanken för mig, varför hon behövt 78 fråga mig, om jag tillät henne att tro på Gud och att bedja. Ty detta var ju, vad hon hade gjort. Och på samma gång, som denna veka kvinnlighet berörde mig som en fläkt av onämnbar lycka, kände jag ett styng inom mig, att hon någonsin behövt fråga så. Jag genomgick i tankarna vår ungdom och alla de år, vi älskat varandra. Jag tyckte, att jag städse velat bära henne på mina händer, jag tyckte, att jag alltid gjort så, och nu klang igenom hela hennes väsen en ton, som om jag mitt under allt detta ovarsamt rivit i hennes innersta, och utan att veta det tillfogat henne ett sår, vilket kanske blött länge, innan hon vågat eller kunnat låta mig ana, att hon led. Hon syntes på något sätt frukta mig eller min kritik eller bådadera. Och jag frågade mig själv: varför?
Jag visste, att om detta kunde jag icke fråga henne. Ty hon skulle alltid slå armarna om min hals och säga: »Du! Du! Aldrig har du gjort mig annat än gott.» Jag tyckte mig kunna höra fanatismen i hennes röst, när hon sade det. Ja, jag visste, att hon skulle svara så, och jag visste också, att hon skulle känna allt vad hon sade som den innersta sanning, så visst som hon eljest 79 icke kunnat säga det. Men denna tanke tillfredsställde mig icke. Det var helt annat, som nu sysselsatte mig. Vad brydde det mig för övrigt i denna stund, om min hustru bad till Gud, eller om hon icke bad? Vad brydde det mig, om hon tänkte det eller icke tänkte det? Vad hon sagt, hade träffat mig som pilar, vilka gått rakt in i mitt hjärta. Hennes ord hade smält samman med henne själv och hela den sommar, som gått, med känslan av båtfärden på det mörka vattnet, med skogens brus och månens glitterväg över de krusiga böljorna. Det smälte hop alltsammans till ett enda helt och det sjöng om, att jag vunnit en skatt, som icke kunde delas eller förvandlas, men som skulle vara min, så länge jag förstod, att den endast växte i tysthet för mig.
Men under allt detta plågade mig den tanken, att jag, utan att vilja det, ändå skrämt henne. Den plågade mig tvärt emot hennes egna ord, som ännu ringde mig i örat. I tankarna genomgick jag allt emellan oss, som jag kunde minnas, och vilket härmed kunde ha något sammanhang, och när jag ej kunde minnas mera, sökte jag i tankarna efter, vad jag ej kunde finna.
Ty det var skuldkänsla, jag erfor, skuldkänsla, 80 som tryckte mig. Jag kunde blott icke erinra mig, hur eller när jag blivit skyldig. Jag tyckte blott, att jag var det och måste vara det. När jag kom in för att gå till sängs, blev jag bestört över att se min hustru ligga vaken. Men när jag lagt mig, böjde hon sig endast fram och kysste min hand.
Jag har aldrig sett ett lyckligare uttryck i hennes ansikte.
Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, då vårt barn skulle födas, då hemligheten, som min hustru länge sedan röjt, och som givit hennes själ spänstighet och hennes kropp vingar, skulle komma i dagen, då lyckan för alltid ånyo skulle sätta bo i vårt hus. Medvetandet härom var det, som bidragit att göra vår sommar så ljus, åtminstone ser jag det nu så. Men så underbart allt synes mig, när jag efteråt tycker mig ha fått förklaringen, så naturligt och enkelt kom allting då, och hela innebörden av allt, som skedde med oss, var jag då långt ifrån att ana.
Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade sett många av dessa rörande bevis på väntans modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru, aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett min hustru så uppfylld av fröjd över det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gått omkring i en så andaktsfull lycksalighet 82 som nu, aldrig hade hon förstått att i den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit händelsen.
Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla varelse, som skulle komma för »flickan». Det var henne, vi väntade, henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade min hustru till mig:
»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»
Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss, att jag först icke förstod hennes ord.
»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?»
Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka älskade varandra, kunde känna så olika.
»Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon. 83
Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå.
»Jag trodde, det var förbi», sade jag.
»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon tillade:
»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»
På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått. Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav färg åt hela hennes väsen dolde fröet till en olycka, som en gång skulle breda sig över vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära? Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?
Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne helt.
Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, 84 som väcktes inom mig av dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade ord, som ingen annan fick höra.
Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.
I.
Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår, och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret, så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull, smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke visste om något ont.
Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare än att se store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna lade sina känslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada ansikte och oupphörligt 86 vända sig om för att se efter, att lille-bror icke föll av. Det enda, som härmed kunde jämföras var att se Svante göra detsamma, och Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i så mycket högre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var liten och fick lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, som han beundrade och följde, att han alltid var och förblev lille-bror, och han var så glad, att hela huset kom omkring honom, när det hänt honom något lyckligt, och hans klingande röst eller klara skratt ljöd genom rummen. Man kom därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, och hur hans små vita händer fäktade av förtjusning, se hela denna strålande barnaglädje, som gav sol åt hjärtat.
Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna berättelse om lille-bror förr, så att jag kunnat lägga den fram blad för blad för henne, som kunde hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än någon. Hon, som kom ihåg varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv och sitt eget i förening med honom, hon, som levde med honom, även när hans klara ögon icke längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde 87 honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon skulle då fyllt, vad jag ville säga med sin anda, och min dikt om ett litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu lever.
Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och gossarna läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor. Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad när han tänkte på den lilla rödluvans öde, och han var så rädd för den otäcka vargen och så ond på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta’ reda på honom och skjuta honom.
Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, att Sven reste bort och var borta, och mamma satt ensam och väntade på honom. Och så kom Sven hem, och det blev en glädje så stor, att mamma måste lägga ifrån sig sitt arbete och taga honom i knät och kyssa honom många gånger. Och många andra lekar lekte de. 88
Lille Sven hade många namn i hemmet. Han kallades för lille-bror och för Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om detta varit den naturligaste sak i världen. Och han brydde sig då aldrig om, ifall han avbröt leken och förargade de andra barnen. Fick han bara syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, tog henne i hand och följde henne, vart hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet för densamma var för lyckligt åt detta förhållande för att någonsin finna den lille besvärlig.
Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas med Sven, då skrek den lille:
»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.»
Och mamma värjde sin skatt och höll pappa 89 på avstånd, så att Sven fick tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.
När det då var gjort, då triumferade Sven.
»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.»
Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera nöjsamma.
Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand i hand, gående fram och tillbaka i den långa gången, som började vid syrenhäckarna, gå under de bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin lilla päls, som var gjord av mammas gamla, vilken han var så stolt över, och som han fått, därför att han som liten var så klen. Det skulle för övrigt vara svårt att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre. Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och medan vi gingo tillsammans, stal han sig till att göra miner åt mamma, som pappa inte skulle 90 få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, som han slagit kring sin kärlek och sig själv, och där han icke tålde det ringaste intrång.
Men när pappa var i sta’n och kom hem, då var det Sven, som stod gömd bakom dörren och väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. Han gick och ställde sig där, långt före den tid, då pappa kunde väntas komma tillbaka. Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka till mamma och frågade:
»Tror du inte, att pappa blir bra flat?»
Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven överlycklig vid denna utsikt. Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan för att stampa sanden av sina galoscher, då kom Sven framsmygande så tyst och sakta, och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan stod och smålog för sig själv, som om han mycket väl visste, att pappa inte kunde se honom utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare som för att njuta av att se pappa otålig att få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens 91 dogg, som Svante i tiden döpt till Pudel, gnydde av glädje och hoppade omkring oss.
Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen.
»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon, när Sven äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämna mamma plats.