Alltsedan Sven var så liten, att han kunde röra sig, hade han varit Pudels intimaste vän och haft rättighet att göra med Pudel allt, vad han ville. Han fick draga honom i öronen och nypa i hans korta svans, ligga på honom och hålla honom i de mest obekväma ställningar. Pudel visade häröver ingen högre grad av missnöje, än att han ibland såg förvånad ut över, varför allt detta egentligen skulle övergå honom, samt saktmodigt och fridsamt lade sig på annan plats i fåfäng förhoppning, att hans välvilliga plågoande skulle tröttna och låta honom vara i fred.
Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom vart han gick. Fnysande med sin korta kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven långsamt och betänksamt öste sand i en liten bleckburk eller understundom övergick till den mindre lämpliga förströelsen att plaska i vattentunnan. 93 Pudel följde honom hela tiden, och närmade sig någon främmande, följde Pudel dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo i varje ögonblick, ifall omständigheterna skulle fordra hans ingripande.
Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de framkallat.
Det vore synd att säga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i denna punkt var han icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade mamma lovat honom ris, om han en gång till sprunge bort på egen hand, och mer än en gång hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon ville se hjärteblodet på den, som vågade röra Sven. Men härvidlag tycktes Sven vara oåtkomlig för både rättelser och förmaningar, och han stod så förundrad vid mammas häftiga glädje över att efter sådana utflykter återfinna honom levande, som om han förvånat sig över, att 94 de båda kunnat tänka olika om någonting i hela världen.
»Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel var ju med.»
Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon försökte övertyga Sven om, att Pudel i alla fall inte var detsamma som en människa. Hon sade allt, vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven lovade med armarna om hennes hals, att han aldrig mer skulle springa bort och göra mamma ledsen.
Men när han gick ute för sig själv och det var vår och vattnet flöt i rännilarna på gården, då glömde Sven allt annat på jorden, än att han var en liten gosse, som skulle gå långt bort i skogen.
Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om han ens märkte, att han kom på förbjudna vägar? Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen. Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot 95 den gråa myllan, och så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade. Men nu var han nästan inne i skogen, och nu kunde han inte stå emot längre. Höga och med knotiga grenar reste sig tallarna över hans huvud, och in gick han mellan stammarna, där solen sken på mossan, och de första vårfåglarna börjat att drilla. En liten åkerråtta kilade mellan stenarna, och lille Sven sprang efter den. Längre och längre bort kom han. Där låg ett litet kärr, och ute i kärret växte sälgbuskar med gullglänsande hängen. Dem kunde han inte nå, ty då skulle han ha klivit ned sig och blivit våt om fötterna. Men han kunde alltid kasta några stenar i kärret och höra, hur det sade plump, och se på de stora, vida ringarna, som gjorde vågor av hela den lilla vattenytan. Det gjorde han också, och han höll på med det en lång stund. Han blev röd om kinderna, och hans ögon blänkte av hänryckning. Gladare och gladare blev han, och han gick ända ned till ängen, där det kungliga lustslottet låg, och när han kom ut på vägen, började han springa. Han sprang och sprang, och när han kom ut genom de höga grindarna, såg han, att han var nära hemma igen. Då blev han glad 96 på nytt, därför att han kände igen vägen, och därför att Pudel fnös, viftade på stubbsvansen och ville hem. Så började han plötsligt längta efter mamma; och så kom han ihåg de gula blommorna som han hade i hand.
Långsamt och betänksamt gick han hemåt igen, och det kan allt hända, att Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån. Men en sak var det, som Sven inte visste, och som han inte heller förstod sig på. Det var, hur länge han egentligen varit hemifrån. Ty ett par timmar eller en liten stund, det var för honom ett och detsamma.
Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för att få komma in till mamma och bli satt i knä’t och klappad och kysst och få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven. De skreko i mun på varandra; den ena här och den andra där; Sven hann aldrig ens se, var de kommo ifrån. Ty just som han skulle vända sig åt ett håll, skrek någon bakom honom, och när han då skulle vända om 97 och se åt det andra hållet, blev han upplyftad från marken och bortburen av någon, som sprang, så mycket han orkade, och innan han visste ordet av, var han inne i salen, och mamma själv tog honom på sina armar och kramade honom, så att han inte kunde få luft.
Sven visste nog, att han aldrig behövde vara rädd för sin mamma, men den här gången svek honom ändå modet. Ty nu kom han ihåg, vad hon hade sagt om riset, och när han fick se pappa, blev han riktigt ängslig. Ty pappa såg bister ut och sade i en mycket allvarlig ton:
»Nu få vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det vet jag, att mamma har lovat dig.»
Då visste sig Sven ingen levande råd, och i sin nöd tog han sin tillflykt till blommorna, som han höll fram emot mamma.
Men det behövde han inte ha gjort. Ty mamma hade varit så skrämd, och hon var så lycklig att ha fått honom tillbaka igen, att hon bara tog honom i famn och lät honom smeka sig, skrattade och grät om vartannat; och till sist tog hon blommorna ifrån honom och satte dem i ett litet grönt glas, ordnade dem och lät Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. Då uppgav pappa 98 alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och kände sig överflödig.
Men när mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knät och berättade honom, som om det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och hur hemsk hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av sig benet och låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom, förrän han var död. Eller att han fallit i vattnet, och att de där skulle hitta honom som ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller pappa eller syskonen någonsin bli glada mer. Allt detta hörde Sven på och förstod bara, att mamma var snällare mot honom än alla andra människor. Så lät hon Sven berätta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han haft, och hur långt borta han varit. Hon fick reda på både den lilla råttan och fåglarna och kärret och stenkastningen. Och till sist förstodo de varandra båda två och voro endast lyckliga över, att de återfunnit varandra.
Och när de riktigt talat ut, då tog mamma Sven med sig till ateniennen. Där stodo många rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, när det var riktigt väl. Bland annat stod där en 99 vit pudel av porslin, som hade en tofs på svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal och tillhörde egentligen inte mamma. Ty pappa hade fått den av sin mor, och den hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, då hon fått den av en gudmor.
Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den fick stå kvar, där den stod.
»Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så ond.»
Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det ibland, när det kom främmande.
»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när jag sprang bort i skogen och kom tillbaka igen. Det var, för att mamma blev så glad, när hon fick se mig.»
Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att bara lyfta upp gossen och låta alla se på honom. Gud signe henne! Hon hade rätt.
Så gick ett år, utan att vi lade märke till dess gång. Men vid denna tid började min hustrus hälsa att allvarligt avtaga, och utan att vi talade därom med varandra, förstodo vi båda, att endast en möjlighet fanns. Redan en gång förut hade operatörens kniv fått göra sitt livsfarliga ingrepp och de sjukdomssymtom, vilka nu inställde sig, voro oss blott alltför väl bekanta. Därför var det oss ingen överraskning, när doktorn en dag avkunnade domen och lät oss veta vad vi anat förut, att blott en snabb operation kunde rädda Elsa åt mig och mina barn.
Som om en dödsdom fallit över hela vårt liv, gingo vi denna dag omkring i vårt hem, och jag såg att Elsa gick där och tog farväl. För första gången gick det fullt tydligt upp för mig, hur mycket av sina innersta tankar hon dolt för mig liksom för alla, hur förtrogen hon var med dödstanken, och hur vissheten att hon skulle dö ung, 101 gnagde på hennes innersta livskraft. Hon hade blivit vit och hennes kinder hade magrat. Händerna voro vaxgula, och hon gick i ångest framför mig.
Då bad hon mig första gången att få dö. För första gången talade hon om allt detta, som hon burit på och dolt, detta, som jag trängt in på henne för att få veta, och som aldrig annat än med antydningar låtit gå över sina läppar.
»Sedan jag var mycket ung», sade hon, »långt innan du och jag lärt känna varandra, har det varit mig så naturligt att tänka på, att jag aldrig skulle få leva länge. Så fann jag dig, och då glömde jag alltsammans. Ty du har gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, än jag någonsin kunnat göra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina två stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för dig och för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma mig, Georg. Ack, ja, jag vet, att du skall sörja mig, därför att du håller av mig, fast jag alltid varit klen och svag och aldrig varit till nytta för någon. Men du skall ändå glömma mig. Och du skall finna en annan, som hjälper dig med barnen.» 102
Och åter bad hon mig att få dö, bad att få leva i ro de få veckor, som stodo henne åter. Hon ville bara inte dö på operationsbordet, men hon var nöjd att få gå bort, och hon ville blott få leva med sina plågor så länge, att hon hann bereda barnen på det, som måste komma, och säga farväl.
Så plötsligt hade allt detta kommit över mig, att jag icke ens kunde reda mina tankar, ännu mindre fann ord att svara. Jag kände dunkelt, att jag genom att här ingripa kastade mig in i en kamp, som gick utom och över, vad människor i allmänhet äro dömda att uppleva. Jag kände den skygghet, jag alltid erfarit, när det gällt att röra vid något, som varit en annan människas innersta och mest oåtkomliga egendom. Och om något är, vad ingen annan än en människa själv kan bestämma, så är det väl, om hon skall böja sig under en säker död eller upptaga en svår kamp för att måhända vinna livet. Som jag såg min hustru framför mig, föreföll hon mig så nära och dock så fjärran. Hennes bön att få dö var så rörande och allvarligt menad, att jag icke hade mod att bedja henne vända åter till livet för min skull. Ty för henne gällde det 103 varken mer eller mindre. Och med förundran märkte jag, att hon kunde lämna allt vad hon älskade, emedan hon var beredd. Men på samma gång kände jag med förtvivlans styrka, att jag inte kunde mista henne. Jag kunde det icke. Och i min förtvivlan gripande efter det enda, som föll mig in, sade jag blott:
»Men Sven, kan du lämna Sven?»
Hon ryckte till som för ett dråpslag, och hon vred sina händer i förtvivlan.
»Nej, nej! Jag kan inte.»
Hon vacklade bort mot sängkammardörren och bad mig blott att få vara ensam. Jag såg henne stänga dörren efter sig, och jag satt kvar, där jag satt, och tyckte, att allt vad jag levat med henne var borta och dött, och att hon nu skulle gå ifrån oss. Jag förstod, att gjorde hon det icke, så var det icke för min skull, utan för den lilles skull med det gyllene håret och de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel, som kommit och kedjat henne fast vid livet. Jag förstod allt detta, men det sårade mig icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hålla henne kvar. Jag böjde mitt huvud och grät, grät för första gången över mig själv och 104 mitt eget liv. Och jag väntade ingenting, trodde icke på något annat, än att nu skulle dagarna gå lugnt och obevekligt fram mot den stund, som måste komma, och sist skulle döden slita sönder allt, för vilket jag levat.
Hur länge jag satt där, vet jag icke. Jag vet blott, att det blev skumt omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade:
»Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»
Jag kände hennes röst, när den blev så djup och varm, som om allt annat än hennes kärlek tystnat inom henne. Jag förstod, att hennes beslut nu var oryggligt, att hon åter tillhörde oss alla, eller ville göra det, och en varm våg av tacksamhet mot henne och hela livet strömmade igenom mig. Det dröjde länge, innan vi ändrade ställning, men när vi gjorde det, reste hon sig upp och tände alla lampor som till fest.
Så kallade hon in barnen, och de kommo alla, tysta och undrande, och vi behövde ingenting 105 förklara för dem. Ty de hade alla förstått, var och en på sitt sätt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat för oss, och de visste, att mammas liv stod på spel, men att hon vågade det för att få leva för dem.
Sven kröp upp i mammas knä och smög sig intill henne. Och han fick oss alla att le genom tårarna, när han sade:
»Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.»
Detta sista var ju ett av hans smekord i familjen, och han använde det själv utan skymt av medvetande om, att det lät löjligt. Därför kommo hans ord nästan som ett löfte om liv, och de lugnade oss.
Men när barnen gått till vila, gingo Elsa och jag med armarna om varandras liv genom rummen. Och jag såg, att hon åter tog farväl, men på annat sätt än för några timmar sedan. Dagen därpå skulle hon åka till lasarettet.
Men när jag tidigt på morgonen kom ut, satt Olof i den stora länstolen mitt emot sängkammardörren.
»Har du setat här länge?» sade jag överraskad.
»Ja», svarade gossen enstavigt. 106
Han hade setat där och tänkt på sin mor och på, hur allvarligt allting med ens hade blivit. För första gången slog det mig, hur stor han var, och jag tog hans hand som en jämnårings. Det ryckte till i tioåringens ansikte, men han kunde ingenting säga.
När Elsa och jag sedan sutto i droskan, var han herre över sig själv, och han steg upp på fotsteget bredvid min hustru, strök henne över kinden och sade beskyddande som åt ett barn:
»Var inte rädd mamma, det kommer nog att gå bra.»
Svante kom också fram och lille Sven blev lyft upp och pratade och jollrade. I det ögonblicket visste Elsa icke, vem av dem alla hon älskade mest. Men på vägen återkommo vi i vårt samtal oupphörligt till vår store gosse, vilken första gången talat och känt som en man.
Dödsängeln gick denna gång vårt hem förbi, men hans vingar hade strukit så tätt intill oss, att vad som nu skett länge gav sin prägel åt hela vårt liv, ja, egentligen aldrig upphörde att göra det. Dock — ännu en gång återvände lyckan till vårt hem, men dämpad och mera allvarlig. Ännu en gång återvände hon, som gav helgdagar åt vårt vardagsliv. Våra gossar hälsade oss välkomna, när vi återvände, och lille Sven kröp upp hos mamma, smög sig intill henne och såg innerligt lycklig och skälmaktig ut.
»Ser du det, att du fick inte dö ifrån lille klimpen?» sade han.
Han såg så triumferande ut, som om han ansett, att den lyckliga utgången berodde på honom, och mest för att muntra oss alla, sade jag:
»Jag tror, du anser, att det är du, som gjort mamma bra.»
»Det är det också», svarade min hustru. 108
Och åter såg jag det uttryck på hennes ansikte, som förr hade förefallit mig så främmande, men som jag mera och mera tyckte mig börja förstå.
Hon slöt den lille i sin armar, och ur hennes ögon föllo två klara tårar. Därpå räckte hon mig handen och sade:
»Jag är så glad att vara hemma igen.»
Själv kunde jag ingenting svara. Jag såg bara på gruppen framför mig, och jag visste, att här hade jag den lycka, på vilken jag för endast ett par veckor sedan knappast vågade hoppas. Och dock kände jag i mitt hjärta ett styng som vid en begynnade aning om hopplös ensamhet.
Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje ledig plats i vårt hem. Hyacinterna uppblandades småningom med blåsippor, blåsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, när det led mot midsommartid, kommo de blommande syrenerna.
Det var mamma och Sven som skaffade blommorna, och det skulle vara svårt att säga, vem av dem båda, som älskade blommorna mest. Jag ser dem ännu sida vid sida med händerna fulla av blommor, rödkindade och pratande, gå över den stora gården fram mot den öppna verandan. Hennes hår var lika svart, som hans var blont, men deras djupa blåa ögon voro lika. De bildade den mest sällsamma kontrast, och dock voro de mera lika än vad mor och barn pläga att vara. De hörde samman, som om de skapats att städse följas åt, städse gå med blommor i händerna, ända till livets slut gå hand i hand och se i varandras 110 ögon. Ingen kunde se dem tillsammans, utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag märka detta och känna min egen rikedom ökas.
Ty under denna tid kände jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glömde åter allt, vad som fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev mig nog. Det föreföll mig, som om allt, vilket var sorgligt och svårt, hade vi fått genomgå endast för att efteråt kunna njuta en så mycket fullare lycka. Jag var tacksam för varje ny dag, som gick, jag var glad, att jag kunde glömma, och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, högre än den, vilken människor nå.
Jag tror, att även min hustru, åtminstone under en tid, delade denna min känsla. Ty det var från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet utgick. Hon hade verkligen återvänt till livet, hon kände sig frisk, hon levde under stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. Hon hade oss alla omkring sig, och ingenting störde hennes ro.
Så gick hon en afton med mig genom den långa gången, där vi ingen mötte, och där vi därför gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna 111 och fyllde luften med sin doft, och på den bleka, ljusa junihimmeln satt halvmånen utan att kasta något ljus, endast simmande i det blåa, som välvde sig gränslöst vitt, där slätten tog vid, och varifrån bleka stjärnor liksom försökte att tindra, utan att kunna bryta fram genom nattens dager.
När jag tänker på denna tid och allt som sedan följde, måste jag med förvåning minnas vår spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit på vår himmel och blåst bort, så gingo vi här lyckliga varje afton, och det fanns icke ett stänk av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa lyckan med ungdomens oprövade blinda tillit till sig själv. Det var något vida mer. Det var denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan människor, vilka lidit tillsammans och övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och ingenting förstöra, därför att den vuxit sig oupplösligt samman innerst inne i två människors hela väsen. Vi visste under denna tid, att vi ingenting önskade, ingenting begärde, utom det, som vi redan ägde. Det är vid sådana perioder i livet, som den ena kan söka ensamheten för att torka sina tårar, emedan han blygs att 112 visa, hur lycklig han är. Inga främmande tankar, som gå på egen hand, inga fantasier, inga begär kunna störa denna oerhörda stämning, ur vilken livskraften växer. Allt, varom sagor och sägner sjungit, lever då sitt fulla, aldrig sinande liv, så som ingen dikt mäktar återgiva, och jag tror, att det är sådana erfarenheter, som ensamma mäkta att göra samlivet heligt mellan kvinna och man.
Åtminstone kände vi det så under dessa ljumma vårnätter, då våra promenader alltid slutade på samma plats: framför de sovande barnens sängar. Vi talade ej mycket om, vad vi kände, men en afton sade min hustru:
»Hur länge är det vi varit gifta?»
»Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig data.»
»Ja, men kan det vara sant, att det varit mera än tio år? Kan det vara sant att vi äro så gamla?»
»Gör det dig ledsen?» svarade jag och log.
Hon slöt sig intill mig och tog min arm.
»Det var en tid, när jag var så rädd för att bli gammal», sade hon. »Och det är jag ännu. Men jag förstår inte när folk talar om, att man älskar mest och är lyckligast i ungdomen. Det måtte vara människor, som icke kunna älska.» 113
Jag försökte en invändning. Men hon avbröt mig, i det hon började tala om andra. Hon talade om vänner, som vi höllo av, om bekanta, som vi hade umgåtts med. Och hon förnekade, att de kunde vara lyckliga. Hon berättade drag ur deras liv, vad de gjort och vad de sagt. Ännu mera uppehöll hon sig vid, vad de icke gjort och icke sagt. Och hon slöt med de orden:
»Jag tror, att människor i vår tid glömt att älska. De äro upptagna av så mycket annat.»
Allt, vad min hustru nu sade mig, förvånade mig. Ty ehuru hon var kvinna, plägade hon sällan sysselsätta sig med andra, när hon var ensam med mig, och jag försökte taga mänskligheten i försvar.
Men hon svarade på allt, vad jag hade att anföra, som om hon egentligen icke hörde på mig, och när jag tystnade, fortfor hon, fullföljande sin egen tankegång:
»Varför äro du och jag lyckligare än alla andra människor?»
Hon sade detta med ett allvar, som om hon endast vidrört ett det mest bekanta och erkända faktum, och hon tillade: 114
»Jag tycker, att alla andra äro olyckliga, när jag jämför dem med dig och mig.»
Jag log åt hennes iver, på samma gång jag värmdes av hennes ord.
»Varför skall du jämföra?» sade jag.
»Därför att det gör mig så lycklig», svarade hon.
Och i det hon stannade framför mig och såg upp i mitt ansikte, tillade hon:
»Låt mig säga det nu, emedan jag annars kanske aldrig kommer att säga det. Jag tycker det är så lustigt, när jag tänker på den första tiden, när vi voro gifta. Då tyckte jag, att jag älskade dig, och att jag var lycklig. Det var därför, att jag ingenting visste och ingenting förstod. Nu vet jag, vad det är, och nu vill jag tacka dig.»
Innan jag hann hindra det, hade hon gripit min vänstra hand och kysst den, och när jag försökte rycka den tillbaka, höll hon den fast och kysste den ånyo, där ringfingret satt.
Det låg en makt i hennes känsla och hennes person, när hon sade dessa ord, som nästan förvirrade mig. Stum tog jag henne i mina armar och kysste henne med en känsla av, att jag första gången kysste min brud. Och jag visste med henne, att större sällhet rymde icke jorden.
Sven hade fått en lekkamrat, och det var en händelse i hans lilla liv. Ty förut hade han endast lekt med de stora bröderna. Nu var denna lekkamrat ett par månader yngre än Sven, och dessutom var lekkamraten en flicka. Allt detta var något särdeles nytt och hänförande, och under denna tid fick Sven mycket att tala med mamma om.
Lilla Märta hade flyttat ut på landet med sin pappa och mamma, och i början hade hon och Sven betraktat varandra på avstånd. Märta var en liten obeskrivligt söt flicka med röda, friska kinder, klara blå ögon och ett långt lockigt hår, som var nästan likt Svens eget. Och det dröjde ej synnerligt länge, innan hon en dag kom fram och satte sig i närheten av Sven och nyfiket betraktade vad han förehade.
Sven var van att leka för sig själv, och han hade en lek, som roade honom mycket, och som 116 egentligen var ganska lättfattlig. Den bestod däruti, att han gick ut och satte sig på en gräsmatta. Där betraktade han med det största intresse allt som försiggick på den närmaste fläcken omkring honom. Det var myror, som klättrade på grässtrån, en fjäril som kröp på en blomma och så på vita vingar fladdrade vidare i solskenet, en skalbagge, som kommit på rygg och skulle vändas rätt för att kunna krypa vidare, eller ett par fåglar, som hoppade mellan tuvorna och icke läto störa sig av barnet, när de sökte efter föda åt sig eller ungarna. Eller också satt han helt enkelt och plockade av grässtråna omkring sig och lät dem fundersamt och undersökande glida mellan sina fingrar och när han fått handen full, kastade han bort alltsammans och började plocka nya. Det kallade Sven själv att »sitta gröna backen», och härom kunde han tala långa stunder, när han avbröt leken och sprang in till mamma för att förtälja om de rön han gjort. Detta satt nu lilla Märta och tittade på, och till sist frågade hon Sven vad han gjorde.
»Förstår du inte, att jag sitter gröna backen?» sade Sven.
Och hans ögon blevo stora av förvåning. 117
Nej, det förstod Märta inte alls. Men eftersom Sven kunde hålla på med det så länge, antog hon, att det måtte vara något obeskrivligt underhållande och därför satte hon sig bredvid honom. Och de båda barnen plockade gräs och petade på myror och kommo varandra så nära, att när de gingo därifrån, höllo de varandra i hand och tyckte, att de aldrig mera kunde skiljas.
Ett par dagar därefter satt Sven inne hos mamma och talade om Märta. Numera talade han inte om gräs och blommor eller fåglar och fjärilar. Numera talade han bara om vad Märta hade sagt, och vad Märta hade gjort, och hur roligt de båda hade tillsammans.
Så en dag sade mamma till honom:
»Du tycker visst mycket om Märta?»
Då sköt Sven ut läppen och svarade:
»Vet inte du, att Märta är min fästmö?»
Mamma svarade mycket allvarligt:
»Det har du aldrig talat om för mig.»
»Det ska’ väl du veta ändå», menade Sven. »Vi ska’ gifta oss.»
»När ska’ ni gifta er?» frågade mamma.
»När vi bli stora förstås», svarade Sven.
Sven var mycket lycklig att hava en fästmö, 118 som han skulle gifta sig med, och det var det vackraste man kunde se, när de två barnen kommo hand i hand över gården och solskenet lekte i deras lockiga hår, eller när Sven drog Märta i sin lilla vagn och oupphörligt vände sig om för att se på henne.
Men ibland blevo de ovänner och då blev Sven mörk, gick in till mamma och sade, att Märta var otäck.
Då svarade mamma:
»Ja, men du ska’ ju gifta dig med henne. Och då får ni väl lov att bli vänner igen.»
»Jag vill inte gifta mig med henne», sade Sven.
Men hur det var blevo de vänner igen, försonades, kysstes och hade ännu roligare än de någonsin hade haft.
Det faller av sig självt, att mamma dyrkade Svens fästmö minst lika mycket som han själv, och när hon kom ut och ville ha Sven med sig och Sven å sin sida inte kunde övergiva Märta (en alldeles ny erfarenhet i hans lilla tillvaro), då upplöste sig denna konflikt på det sättet, att mamma tog fästfolket en i var hand och blev på en gång deras lekkamrat och deras förtrogna. Ja, jag fruktar att hon talade med dem både om 119 kärlek och giftermål, därför att hon som ingen kunde deras språk, och det kan nog hända, att hon i sin fantasis styrka redan började känna sig som svärmor.
Det var inte värt för någon, att han försökte taga Svens kärlek från den skämtsamma sidan. Olof hånade visserligen lille-bror och sökte förklara att en riktig karl inte tycker om jäntor. Till och med Svante, som i denna punkt hade mindre rent samvete, försökte angripa lille-bror med att han var för liten.
I sin nöd vände sig Sven till mamma som högsta auktoritet. Och mamma sade honom, att han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne sade, utan att om han tyckte om Märta, så var det ingenting att skämta med alls, antingen han var liten eller stor.
Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått bräckan, och lät dem icke vidare grumla sin lycka. Han var så allvarlig själv mitt i sin glädje, att han icke förstod, hur någon människa kunde skämta om en sådan sak, och därför gjorde han heller ingen hemlighet av sina förhållanden. Om någon äldre, vilket kunde hända, frågade honom, om det var sant, att han hade en fästmö, svarade 120 han utan vidare ja, och strax därefter sprang han och lekte med henne, som om han velat fråga hela världen, om hon inte var vacker och söt, som en riktig fästmö skulle vara.
Ja, Sven uppförde sig överhuvud så, att man upphörde att skämta med honom, och till och med bröderna läto honom vara i fred.
Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, att han hade hår som en flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom.
Men nu tillade store-bror:
»Inte går det an för dig, som har fästmö.»
Och det grep Sven djupt.
Från den dagen upphörde han aldrig att kälta på mamma om sitt hår.
»Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», sade han.
Det hjälpte inte att mamma stretade emot och bad Sven inte bry sig om, vad de stora gossarna sade. Det hjälpte ej ens, att hon bad Sven för mammas skull behålla sina vackra lockar, som mamma tyckte så mycket om. Sven höll på, att de skulle bort.
»Jag vill inte se ut som en flicka», sade han.
Mamma sörjde vid blotta tanken på, att någon 121 skulle så mycket som röra vid de vackra lockarna.
»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina lockar», sade hon.
Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, övertalade och bad för de kära lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. Han bad så vackert och såg så bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram.
Han kom in i sin lilla röda hatt och med den vita blusen fladdrande om de små benen.
»Jag ska’ in till sta’n och bli klippt», skrek han.
Han var fylld av iver och hänryckning, och när han satt på tåget pratade han i ett, och han vände sig till en främmande gammal herre, som han aldrig hade sett förr, och sade, att han skulle fara till staden för att klippa sitt långa hår.
Den gamle herrn såg upp från sin tidning, gav gossen en förströdd och likgiltig blick och fortsatte sin läsning.
Sven trodde, att han inte hade hört och upprepade för tydlighetens skull:
»Jag ska’ klippa mitt hår, så jag inte ser ut som en flicka.»
Men den gamle herrn förskansade sig bakom 122 sin tidning och mumlade någonting, som föranledde mamma att tysta sin lille klimp.
Sedan teg Sven hela vägen och satt alldeles stilla, som om han grubblat på något. Han såg så olycklig ut, att mamma tog honom i knä’t och smekte gossen och var fullständigt förbittrad på den gamle herrn, som inte kunde förstå, att den lille satt och sörjde över, att inte alla främmande herrar bry sig om, när en liten gosse är glad.
Sven teg, ända till dess att han kom ut på gatan. Men då viskade han, som om han varit rädd att någon kunde höra dem:
»Det var bestämt ingen snäll gubbe.»
»Ja, men ser Sven, du kände honom inte», sade mamma.
»Han kunde väl ha varit snäll för det», svarade Sven.
»Men små gossar ska’ inte tala till främmande», invände mamma.
»Jag trodde, han skulle bli glad, när han fick höra, att jag inte längre behövde se ut som en flicka.»
Stackars litet barn! tänkte mamma, och åter förgrymmades hon i sitt hjärta, när hon tänkte på alla trumpna människor, som förstöra de 123 smås glädje. Stackars litet barn! Hur ska’ det en gång gå dig i världen?
Och för att riktigt trösta Sven och kalla hans glädje tillbaka, sade hon:
»Det var en otäck och led gammal gubbe. Riktigt led var han.»
Då blev Sven idel solsken igen, och hans sorg var bortblåst, därför att han fick tro, att endast otäcka människor göra sådant. Han blev klippt och fick gå på ett konditori. Där fick han bakelser och var överlycklig, emedan han trodde, att alla människor visste, att han för första gången var klippt som en pojke. Så for han hem med mamma igen, och när han kom på gården, släppte han mammas hand och sprang, så fort hans ben ville bära honom, in för att göra pappa flat.
Där stannade han vid skrivbordet, tog av sig sin hatt och glömde bort, att man icke fick störa pappa när han arbetade. Han stod stilla med hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av iver för vad pappa skulle säga. Ja, hans ögon växte, så att det såg ut, som om hela pojken skulle bli bara ögon.
Pappa såg och såg och anade, att det var något 124 riktigt märkvärdigt, som hade hänt. Till sist gick det upp ett ljus för honom, och då måste han lyfta upp klimpen och sätta honom ifrån sig igen.
»Nu har Sven blivit en riktig pojke», sade pappa.
Och med denna attest på sin manbarhet sprang Sven ut i akt och mening att visa sig för de stora bröderna och bli beundrad av Märta.
Den sommar, vilken börjat i en så leende omgivning, skulle emellertid fortsättas vid västkusten, och orsaken var den, att en längtan, starkare än jag kan uttrycka, drog mig dit.
Jag kan icke redogöra för, hur denna oresonliga längtan kommit mig i blodet. Möjligen låg orsaken däruti, att jag en gång som barn tillbragte en sommar på västkusten, och det är ju tämligen avgjort vilken roll dessa tidiga, även tillfälliga, starka barndomsintryck spela vid bildandet av den känslornas grundfond, som sedan bestämmer vårt liv.
Det förefaller mig själv underligt, att minnena från dessa veckor kunnat hålla sig så levande i flera och trettio år. Jag var nämligen då endast sex år gammal, och från den åldern bruka alla andra minnen än minnena från hemmet, där man bott i åratal, förblekna. Men under många år har jag sett havet för mig, så som jag såg 126 det då. Jag har sett det med skyhöga vågor, förstorade till det otänkbara genom barnets fantasi. Jag har sett tången, maneterna och sjöstjärnorna, hela det rika livet på havets botten i grunda vikar och utmed de gråa klipporna. Jag har sett klippor utan träd resa sig över havet, som bröt vid deras fot, och jag har känt det besynnerliga minnet dyka upp inom mig av en oerhörd storm, som piskade massor av sand mot mitt ömtåliga barnansikte.
Det är underligt, att man så länge kan gå och bära på ett dylikt minne, och ännu underligare, att det kan ha en så underbar makt över ens själ. Ett sådant minne är fyllt av en sugande längtan, vilken motsvarade den unga flickans dröm om riddaren, som en dag skall luta sig ned mot hennes mun och viska henne löften om en lycka, som är översvinnelig. Det liknar vad ynglingen känner, som hör framtidens segerlöften sjunga i svallande blod. Ja, det liknar kanske mest den tysta framtidsro, som lever hos den man, i vilken ynglingen aldrig dött. Det låg djupt i min själ som hemlängtan, och det dröjde i decennier, innan jag kunde lyda dess maning.
Men när jag efter många år äntligen kom så 127 långt, att jag visste mig få njuta en sommar vid havet, då var det min hustru, som kom mig att frukta, att hela min glädje skulle gå upp i rök. Min hustru hade nämligen aldrig sett västkusten, och jag visste, att hon hade någon sorts ovilja mot hela resan, och att hon endast gav vika, emedan hon förstod, att det ringaste motstånd skulle göra mig ont. Detta visste jag därav, att hon en gång sagt: »Jag kan inte tänka mig en sommar, när man inte ser några träd.» Och jag förstod mycket väl, att när dessa ord undföllo henne, yppade hon en motvilja för hela färden, vilken satt så djupt, att hon själv fruktade för att icke kunna övervinna den. Då hon emellertid såg, att jag förstått hennes motvilja, gjorde hon allt för att få mig att glömma dessa ord. Men de lämnade mig icke och jag började känna mig nästan beklämd, när jag tänkte på mitt efterlängtade hav.
Hela denna historia var för mig varken så obetydlig eller narraktig, som den måhända kan låta. En verklig glädje kan ingen känna, om den skall uppblandas med missljud, och det värsta missljud jag kunde tänka mig var om min hustru icke skulle komma att dela min fröjd. Jag 128 hade ju vant mig vid att aldrig känna mig ensam, varken i glädje eller sorg, och det gjorde mig utom mig, att jag nu märkte mig vara ensam om min längtan.
Jag ville, att min dröm om en sommar skulle bliva verklighet, och jag kämpade för detta mål med samma iver som när jag en gång trodde mig på väg att förlora min hustrus kärlek och stred för att återvinna den. Dag och natt grubblade jag på möjligheten att förebygga den fara, vilken jag fruktade skulle störa min sommarglädje, och slutligen trodde jag, att jag hade funnit ett medel. Jag föreslog nämligen en dag min hustru, att vi skulle göra resan till västerhavet runt om hela den svenska kusten, och jag gjorde detta därför, att jag ville besegra henne. Jag kände på mig, att mellan oss utkämpades i tysthet en kamp, ur vilken jag icke ville gå som den besegrade. Jag ville tvinga min hustru att älska havet, och jag tyckte, att det sätt jag uppfunnit var något av de bästa, på vilket en människa någonsin kommit att tänka. Min tankegång var nämligen denna: »Vägen går ut genom Stockholms skärgård. Den fortsätter utmed hela vår härliga ostkust. Småningom, nästan omärkligt, 129 skall hon se den leende ostkustnaturen gå över i västkustens karga, och utan att veta det skall hon gripas av den storhet, som övergår allt i naturen.»
Jag kan dock ej säga att under själva resan någonting inträffade, som gav mig anledning tro, att min så väl uttänkta plan haft åsyftad verkan. Min hustru njöt som alltid av en vacker ångbåtsresa, men att själva färden förde hennes tankar i någon särskild riktning kunde jag icke upptäcka. Det hela var för henne en lång ångbåtsresa, som sådan det härligaste hon visste, men ingenting vidare.
Jag befann mig hela tiden i stark spänning och mitt mod började sjunka, när vi passerat Göteborg, och jag såg havsskummet fräsa kring mina efterlängtade västkustknallar.
Det blåste emellertid en rykande storm, och den var naturligtvis i detta ögonblick allt annat än välkommen, mindre därför att den försvårade färden, vilken skedde i en öppen båt till vår resas slutliga mål, än därför att en västkuststorm ej är ägnad att borttaga oviljan mot havet och havsbandet, i fall en sådan känsla verkligen finns. Jag satt nere i kosterbåten och iakttog hela 130 tiden min hustru, och jag betraktade henne från sidan, medan båten steg på de brytande sjöarna och vågorna sköljde däcket från stäv till akter. Men jag kunde ingenting upptäcka, som besvarade min stumma fråga. Hon syntes mig oåtkomlig, där hon satt och såg ut över det svarta vattnet, och inom mig ropade hundratals stridiga röster, som jag tyckte alla samlade sig i en kraftansträngning för att tränga till hennes hjärta och sympati.
Men som jag satt där, började min oro att giva vika, och ostörd av alla tvivel och all uppjagad nervositet, såg jag för första gången västkustens natur. Den fyllde mig med en känsla, som jag vill kalla helig, och inför densamma försvann allt annat.
Båten gungade fram över den upprörda fjärden och framför dess bog klarnade konturerna av en långsträckt ö, som avtecknade sig mot en bakgrund av jagande skyar. Ju närmare vi kommo denna ö, desto starkare brände inom mig glädjen av decenniers längtan, som nu skulle bli tillfredsställd. Vi stego i land på bryggan, och jag uppfattade i ett girigt ögonkast allt omkring mig. Jag såg bryggorna, sjöbodarna, alla de små 131 byggnaderna, som lysande i ljusa färger trängdes på sluttningen av den kala klippan. I hamnen gungade båt vid båt, och på klipporna lågo massor av fisk för att torka i solen. Ute på en udde stod en gul grupp av oljeduksklädda män i sydväster och långstövlar och ordnade långsamt och betänksamt en hop storfisk, som jag aldrig visste mig hava sett.
Den starka luften stack mig i ansikte och kinder, och omkring mig förnam jag ett dån som av brusande vattenfall, frampiskade av rasande vindar. Jag såg klippornas konturer blåna och svartna i fjärran, när stormen drev skyarna i vild jakt fram över himlen, som lyste blå genom söndertrasade moln. Och när jag kom fram till vårt lilla vita hus, som låg ytterst på den västliga udden, långt borta från klungan av andra människors boningar, då såg jag för första gången havet.
Jag stod länge och blickade ut över detta hav, som jag äntligen hade nått, och när jag kom in i våra rum, såg jag att mina egna fönster visade samma utsikt, som jag nyss hade lämnat, endast att havet syntes hava kommit mig ännu närmare. Åter stod jag stilla och visste ej vad som i 132 detta ögonblick försiggick inom mig. Men i samma nu föll min blick på min hustru. Hon stod ensam vid fönstret och såg ut, och i ett ögonblick slog det mig, att allt vad som under veckor sysselsatt mina tankar, all överretning, allt tvivel, all list, all beräkning, hela kampen för att tvinga min hustru att känna som jag — allt detta hade jag glömt, sedan jag satt min fot på den klippiga ön. Nu stod hon där, och jag visste icke om våra tankar i detta ögonblick reste sig till kamp mot varandra eller möttes.
Då vände hon sig om, och jag såg att hennes ögon voro fulla av tårar. Hon räckte sin hand emot mig, jag tog den, och tillsammans stodo vi och blickade ut över vattnet. Vågorna vräkte upp över stenarna under våra fönster och så långt ögat nådde syntes endast de vita böljornas kammar mot den mörka havsytan och de små skären, mot vilka havet bröt. Som kaskader av vitt skum störtade vågorna mot höjden, pressade fram av tyngden från hela havet, som från väster låg på. Det var ett uppror fullt av lugn kraft, ett stort utbrott, som bar inom sig något av livets eget fulla jubel.
Inför detta uppror lade sig mitt eget uppror 133 till ro, och med min hustrus hand i min kände jag, att vi båda varit på väg mot havet och på olika vägar nått fram. Vi talade icke ett ord, men vi stodo där länge, och det som varit dog inom oss. När vi somnade in, hörde vi ännu stormens och vågornas dån i våra öron, och när dånet upphörde, vaknade vi, emedan tystnaden stört oss.
Utanför våra fönster låg havet stilla och stort i lugna dyningar.