Detta minne har jag upptecknat redan för åratal tillbaka. Jag visste icke då, att jag en gång skulle kämpa en annan och större strid med min hustru, en strid, efter vilkens slut jag skulle stå ensam och dock icke ensam, nedböjd, men dock icke utan hopp.
Nu ser jag oss sittande på den högsta klippan utanför vårt vita, vänliga hus. I en prakt, som ständigt är ny, kväll efter kväll växlar, går solen ned i havet och emellan oss sitter Sven. Han är barbent och brun, och emedan det kyler mot aftonen sticker han sina små fötter under mammas klänning. Han tigger om att få sitta uppe så länge solen är kvar. Undrande följa hans ögon det sista flammande skimret av solen, som försvinner i det lugna, gungande havet. Han sitter med hakan stödd mot handen, som tänkte han på något allvarligt, vilket han icke kan giva ord. Och när han äntligen vet, att han måste i säng, 135 hänger han sig om pappas hals och ber, att jag skall bära honom.
Med min lätta börda på armen stiger jag sakta utför klipporna och när jag vänder åter, ser jag mot himlen den mörka silhuetten av min hustrus gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, och hennes ögon söka den punkt, där solen går ned och där aftonrodnadens flammor slocknat.
Aldrig har Sven blivit så beundrad, smekt, buren på allas händer och förgudad, som han blev under denna sommar. Lotsarna buro honom över bergen och täljde honom båtar, gummorna stannade och logo soliga leenden, så fort de fingo se honom. De unga hustrurna glömde sina egna småttingar och sade, att ett sådant barn hade de aldrig sett, flickorna ledde honom på klipporna och lekte med honom, utan att han behövde be dem. Sven gick omkring i ett ständigt solljus, och han blev brun och stark i denna luft, som han aldrig varit.
Sven var med ett ord medelpunkten för allas våra tankar och solen i denna vår enda västkustsommar.
Det var emellertid underligt nog, att han just under denna tid fann ett nytt samtalsämne, till vilket han ständigt återkom. För Sven var det nämligen egendomligt, att han talade om allting 137 som kom i hans tankar, och han gjorde det mera okonstlat, än barn pläga, fullkomligt bekymmerslös i fråga om det intryck han kunde göra på en vuxen. Med barn är det ju eljest vanligt, att de till en viss grad gömma, vad de tänka, och endast med en viss förbehållsamhet yttra sig inför de äldre. Detta kommer av, att de frukta att känna ironins smålöje träffa sina tankar, även om detta löje är blandat med välviljan. Särskilt blir detta fallet, om ett barn är känsligare, naivare, till sin natur öppnare, än andra barn, eller till sitt hela väsen skiljer sig från de flesta.
Sven hade, från det han slog upp sina ögon, aldrig känt annat än förstående värme omkring sig. När han kom i den åldern, då föräldrar kunna sysselsätta sig med sina barn, hade han nästan stundligen följts av ett par ögon, som gladdes åt varje hans rörelse, förstod och uppmuntrade varje ord, avspeglade varje yttring av hans späda, oskyldiga själ klarare och bättre än han någonsin skulle kunna det själv. Det var genom denna kärlek, som lille Sven lärde känna hela världen omkring sig, och emedan den passade till hans egen smeksamt hängivna person, liksom han passade samman med den, vilken dag 138 för dag gav honom livet, kunde Sven heller aldrig tänka sig annat, än att allt vad som växte, undrade eller log inom honom, skulle han pladdra fram lika naturligt och enkelt, som det kom.
Kanske fanns inom honom, fast han aldrig kunde uttala den, också en slags aning, att han icke hörde hit? Kanske band honom denna aning, ehuru omedvetet, ännu starkare vid henne, som levat länge med samma känsla gömd under sin levnads lycka? Vem kan svara på detta? Eller vem kan försöka att svara? Ingen. Endast tystnaden svävar över blommande gravkullar.
Men visst är, att lille Sven en gång hade funnit en tavla på sin mammas vägg, och när han sett på den en stund, tog han ned den och såg på den tyst, som om han mött något nytt, inför vilket hans förstånd stod alldeles stilla.
Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det är föga konst i den, och den berättar en saga. Det är en saga som kallas dödståget. På en vidsträckt hed går döden fram. Han är klädd i en vit kåpa, som döljer benranglet, men lämnar dödskallen bar. Honom följer ett långt tåg av unga och gamla utan åtskillnad, och tåget är så långt, 139 att det synes förtona i det oändliga, och ingen kan se dess slut. I handen håller döden en klocka, och man ser, att den nyss har klingat. Man ser det, ty det sitter en ålderdomsbruten kvinna vid vägen och sträcker bönfallande sina händer mot den obeveklige, som, utan att se till sidan, går henne förbi. Men nära bakom döden står ett ungt par, som älskar varandra. I den unge mannens öra har dödens klocka ringt, och förtvivlans kärleksarmar kunna icke hålla honom kvar. Dödens tåg går vidare, och när den platsen kommer, som är öppen för honom i tåget, skall han följa, och hans plats på jorden skall stå tom, och ingen längtan skall räcka till att kalla honom tillbaka. Men där tåget synes sluta, skymtar som en dager av morgonrodnad.
Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skäret bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya sommarhem, och på en fotografi av denna tavla var det som Sven en gång stirrade, när han frågade mamma:
»Vad är det?»
Och mamma berättade sagan om den grymma döden, som kommer och tar bort den, som är 140 ung, och lämnar kvar den gamla, som tigger att få följa honom. Och Sven hängde tavlan på sin plats igen.
Men nästa morgon tog han ned den ånyo, och när han sett på den en stund, fick mamma berätta hela sagan för andra gången.
Åter satt Sven och hörde på, och åter blevo hans stora ögon allvarliga och undrande.
»Tror mamma, att den unga fästman är mycket ledsen, för att han behöver dö?» sade Sven.
»Ja», svarade mamma. »Men hon, som är hans fästmö, är ännu ledsnare.»
»Men han kanske blir en ängel», sade Sven, »och får vita vingar på axlarna.»
»Det blir han nog», sade mamma.
Men Sven suckade och var ändå inte nöjd.
»Varför kan inte den gamla gumman få följa honom», sade han, »när hon så gärna vill?»
»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet bara Gud.»
»Vet han det då?»
»Ja. Han vet det.»
Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan hans käraste, och nästan varje morgon, när mamma satt och kammade 141 sig, kom Sven in, tog ned den förunderliga tavlan och bad mamma berätta.
Men det hade hänt Sven en sak till och det var under vintern. Då hade han fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
Men så kom den scen, där döden visar sig för Lycko-Per, och då blev Sven tyst. Ingen hade tänkt på, att denna scen fanns där, eller att den överhuvud kunde göra ett sådant intryck. Men allt, som sedan följde, brydde Sven sig icke om. Och när någon efteråt frågade, vad han sett på teatern, så svarade han bara:
»Jag har sett döden. Det var ett stort långt benrangel och kunde tala. Och så höll den en lie i hand.»
Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen aldrig kunde förlika sig med var, att när han såg döden, hade han en lie, men på tavlan ringde han i en 142 klocka. Eljest var det som om minnet från teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till ett.
Oupphörligt brukade Sven tala om detta. Denna bild hade satt sig fast i hans fantasi med en intensitet, som ingenting syntes kunna utplåna. Och han berättade för vem som ville höra på om döden, som kom emot Lycko-Per och hotade att taga honom, men som fick gå igen, därför att Lycko-Per bad honom så vackert. Han berättade därom, så att han ryste själv endast vid minnet, och om döden i levande gestalt uppenbarat sig för honom, kunde han ej blivit starkare gripen.
Men hans vänner på skäret tyckte det var underligt, att ett så litet barn kunde tala om sådant. De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han berättade stärkte hos dem blott känslan av något sällsamt skärt och fint, som de gärna togo på armarna och buro över bergen.
Och Sven lät icke störa sig i sin lycka av dessa sagor. Han var så förtrolig med dem, att de endast syntes följa honom, som skuggan följer det livliga solskenet. Och han skapade sig sin egen värld ute på skäret. När bränningarna gingo 143 högt och stormen röt, då stod han i fönstret och såg ut över det vräkande havet, och han kunde stå där i timtal, utan att det var honom möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och vinden spelte sval och stilla över ön, då gick han ensam ned till stranden, fångade sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.
Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, där mamma satt med sitt arbete, och där bad han henne berätta allt vad hon visste om sjön. Han var överlycklig, när han lärde sig springa barfota på klipporna, och han drog i sina små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt som en liten prinsessa. Men när man skulle gå långt, då bad han att bli buren. Och som ingen kunde neka Sven vad han bad om, var det alltid någon, som tog honom på armen eller på axlarna. Då såg han sig stolt omkring och log i känslan av sin makt och sällheten, att alla älskade honom.
Men när mamma blev ensam med pappa, sade denne mer än en gång:
»Han är ju så frisk och kry, som han aldrig har varit. Varför skall han då alltid tala om döden?» 144
Och hon svarade:
»Det är inte jag som lär honom. Hans tankar komma och gå som de vilja. — — Ser du?»
Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat en träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden, lastade med stenar och sköt ut den igen.
»Hör du inte?» sade Elsa.
Och för att höra bättre gingo vi sakta närmare utan att gossen såg oss.
Han satt alldeles stilla, lät trästycket gå fram och åter i vågorna, och med en svag, klockren stämma sjöng han för sig själv. Det var en sjömansvisa, som han lärt av barnen på ön.
Sjung falleralla, sjung falleralla la | |
och uti havet sin grav han får. |
Så fick han syn på oss, tystnade, hytte med sin lilla hand och förklarade, att han inte ville sjunga när pappa hörde på.
SLUT PÅ VOL. I.
X.
Jag märker, att jag i denna bok nästan endast skriver om våra somrar. Detta kommer sig helt enkelt därav, att det var under sommaren, vi starkast kände oss leva. Om vintrarna bodde vi ju antingen i huvudstaden eller så nära densamma, att vi när som helst kunde förflytta oss dit. Då gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in i sin jäktande virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde leva med varandra och känna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina långa förtroliga samtal på tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen. Icke ens julen, eller allra minst den, var fri från denna känsla av överansträngande brådska, vilken efterlämnar trötthet, leda och misstämning. Därför väntade vi sommaren nästan som en befrielse från något ont, och när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi mot vår egen och vårt samlivs förnyelse. 6
Det är om vår sista sommar jag nu berättar, den sista, då vi verkligen kände oss leva, den sommar, vilken blev så annorlunda, än vi hade hoppats och tänkt.
Vi hade denna gång valt en helt annan plats än västkustens skärgård, och vi hade gjort detta, för att min hustru skulle få omgiva sig med allt det, som hon under föregående sommar hade saknat. Ty hur än havet hade gripit henne, bar hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, vilket vill härska i ensamt majestät och icke tillåter höga träd och blommande gräsmattor att växa i sin omedelbara närhet. Innerst längtade hon alltid efter lummiga lunder och blommor i överflöd, och den seger jag vunnit i min kamp för havet, var alltså endast halv. Därför kommo vi överens om att för framtiden skiftesvis bestämma platsen för vår sommarvistelse. Och denna sommar ville vi dessutom dela med andra, uppliva vad som en gång fyllt våra hjärtan, när all vår lycka återspeglades i kretsen av idel vänner, vilka kommo och gingo i vårt hem som i deras eget.
För att göra kontrasten mot sommaren på skäret så stark som möjligt valde vi Lidingön, 7 och i övre våningen av en halvt förfallen herrgård redde vi vårt sommarhem.
Det var en våning med stora och många rum, en våning med sneda fönster, fläckade tapeter och gammalmodiga, stora verandor, en lång och smal, som vette åt gården, och en mindre, från vilken man såg ut över trädgården med dess oskyfflade gångar och förvuxna bärbuskar, såg över ekarna långt ut åt udden och hela den stilla, ljusa viken, vilken låg inbäddad i grönska och liknande en lugn insjö i det mellersta, rika Sverige. Verandorna voro på båda sidor om huset helt och hållet övervuxna med vildvin, och på verandan utåt sjön var den ena sidan täckt med kaprifolium. Det hela gav intrycket av en gård, som höll på att överväxas, myllas igen, försvinna för att åter bliva ett med naturen. När man satt och drömde på den mindre verandan och såg ut över trädgården, ekarna och den lugna viken, kom man att tänka på att allt, vad här var röjt eller byggt, en gång skulle vara borta och den dag komma, då nya människor skulle finna gömt i jorden, vad som nu givit bo åt då längesedan glömda människors glädje och sorg eller näring åt deras kroppar. Vemodigt, utan en enda tillsats 8 av dysterhet, smög sig denna känsla över den, som satt och sög in stämningen av denna lilla fläck, vilkens alstringstid hade varit, och det blev honom, som om all jordisk lycka hade bestått i att få leva här, till dess att huset föll och ogräset blivit odlingens herre, och sedan få slumra in med byggnaden som föll i ruiner, de gamla träden, som sjönko murkna och utlevade ihop, bliva ett med själva den ofruktbara jorden, vilken även den tycktes ha tröttnat på att bära det, som var bestämt att giva liv åt dess bebyggare.
Här växte syrenerna tätt, gullregnen hängde praktfulla och tungt ned över ovårdade grupper och rabatter, där pionerna slokade övermogna mot jorden, och rosenbuskarna trängdes för att få luft. Här fanns allt, vad min hustru älskade av stämning och natur. Här fanns något av en döende melankolisk frodighet, vilken stämde med hela hennes själsliv. Här gick hon omkring, som om hon från första stunden varit hemma. Här glömde vi, att hon själv känt symptom av sin gamla sjukdom. Här glömde vi, att livet och människorna slagit oss onda sår, och vi själva värjt oss och slagit tillbaka. Här glömde vi vinterns tvång och vinterns enerverande nöjen. Och 9 mitt över viken hade vi vänner, mellan vilkas brygga och vår båtarna gingo tätt. Men hela omgivningen låg tung över mig och jag kände det, som om den hindrade mig att arbeta. Den kastade mig in i en stämning olika allt vad jag någonsin hade erfarit. Men tiden gick, och med den kom lugnet. Med en styrka, som aldrig förr kom arbetets genius över mig, och jag stördes av ingenting annat än av Sven.
Ty han var den ende, som vi aldrig kunnat lära att pappa skulle vara i fred, när han arbetade. Han öppnade dörren så sakta, som om han riktigt ville visa, att han förstod, hur viktigt det var, att det var tyst. Såg jag på honom då lade han fingret på läppen och sade »tyst» med en så maktmedveten och på samma gång oskyldig min, att jag ovillkorligen måste lägga bort pennan. Såg jag däremot icke upp, då gick han sakta fram till skrivbordet och ställde sig bredvid mig. Han kunde stå där tåligt, hur länge som helst, och höll jag mig då stark och låtsade, som om jag icke anade hans närvaro, kunde han gå sin väg igen, lika tyst som han kommit. Det hände emellertid inte ofta, och vände jag bara aldrig så litet på huvudet, såg jag genast de blåa 10 väntansfulla ögonen, som sökte mina. Och då var jag förlorad.
»Vad vill Sven egentligen?» sade jag.
Och jag tyckte, att jag borde se sträng ut, men visste, att jag inte kunde.
Då var det en blomma eller en sten eller någon annan raritet, som han kom med. Och jag gav mig på nåd och onåd. Jag sköt undan både papper och penna och lät Sven störa mig så mycket han ville. Och det gläder mig nu.
Här ute sjöng lille Sven, som han hade gjort hela vintern, och det var visst närmast för hans skull, som Elsa hade yrkat på, att vårt piano för en gångs skull fick följa med ut i skärgården.
Ty allt sedan mamma upptäckt, att Sven kunde sjunga, var det endast helt naturligt, att hon började odla hans anlag, och att hon var stolt över hans röst, som hon var över allt, vad han gjorde, sade eller företog sig. Hon skaffade honom små visböcker och lärde honom orden utantill. Ty Sven var bara fem och ett halvt år, och han var alldeles för liten för att kunna läsa. Också hade hans mamma heligt och dyrt lovat, att det skulle dröja länge, innan han behövde plåga sig med något så rysligt. Men sjunga, det kunde han, och han kunde många visor. Mycket sällan tog han fel på en ton, och gjorde han det någon enda gång, då såg han helt förtrytsam ut och började genast om alltsammans från början. 12
Aldrig var han heller rädd att sjunga, när främmande hörde på. Hur många som ville, finge komma. Sven sjöng och log, och de stora blå ögonen blänkte. Varför skulle han vara rädd för att sjunga, när han själv tyckte det var så roligt, och han för resten sjöng vackert? Det hade mamma sagt, och när hon tyckte det, måste ju alla tycka detsamma.
Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var emellertid ingen näpnare att höra än denna:
Bä, bä, vita lamm, | |
har du någon ull? | |
Ja, ja, kära barn, | |
jag har säcken full. | |
Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor | |
och två par strumpor åt lille lille bror. |
Slutet på denna visa var Svens glansnummer. Ty så fort han kom till det sista ordet bar det i väg med takten, så fort, så fort, som om han velat äta upp slutordet och behålla det för sig själv. »Lille lille bror» trillade i väg långt före pianots ackompanjemang, och det berodde bara på, att han tog de två paren strumpor för egen räkning och hela versen som en anspelning. Varför 13 skulle också icke hela visan kunna vara skriven enkom för honom, när han kunde sjunga den och var så glad däråt?
Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, och det var heller ingen annan än han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i döden, som aldrig blev något annat, och som alltid skall leva under detta namn.
Fönstren i salen stå öppna, doften från syrenerna strömmar in med aftonluften, solen är i sin nedgång, och på väggen över det uppslagna pianot dallra dess strålar. Vid pianot sitter hans mamma i vit sommarklädning, runt om stå vi andra, och mitt ibland oss sjunger lille Sven.
Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor | |
och två par strumpor åt lille lille bror. |
Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. Ty han har fått mammas löfte på, att den kvällen behöver han inte gå och lägga sig, förrän han själv vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att 14 hans ögon falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin olycka att icke få vara uppe längre.
Där sover han med sin vän på armen, den vita lilla hunden av trä, vilken har ull som ett lamm och ögon av svarta knappnålar, och som Sven kristnat till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. Han stör ingen.
Ute i trädens kronor ljuder det första svaga fågelkvittret, som bådar morgonens gryning.
Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett så underligt samliv med sin mor som under denna sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske bidrog härtill, att vi denna sommar för första gången umburo vår store gosses sällskap. Olof hade nämligen fått resa norrut för att andas skogsluft och öva sig i att vara ensam borta från hemmet. Och följden härav blev helt naturligt, att de kvarvarande höllo sig ännu trognare samman än vanligt. Så mycket är visst, att jag under denna sommar omedvetet började se Sven med samma ögon, som hans mor gjorde, och att jag aldrig som just då känt mig slagen av, hur olik han var alla barn, jag någonsin sett, ehuru ingenting hos honom var annat, än vad man kallar för barnsligt.
En morgon minns jag, att han överraskade mig, när jag var ute och promenerade, med att 16 sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade honom, om han ville följa med mig och gå i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plägade mottaga med förtjusning, och det väckte därför min förvåning, när han denna gång energiskt vägrade.
»Vill inte Sven följa med pappa?»
Jag kände mig nästan sårad och trodde det var nycker.
Sven bara skakade på huvudet och satt stilla som han suttit.
»Men varför det då?»
»Jo, jag sitter här och väntar på mamma», sade lille-bror med mycken bestämdhet.
»Men det vet du väl, att mamma kommer inte ut förrän senare. Mamma är inte så frisk, som hon varit, och hon behöver sova längre om morgnarna, därför att hon aldrig sover om nätterna.»
Detta var också förhållandet, och om det icke hindrade oss från att njuta av sommar och lycka, kom detta sig endast därav, att vi under årens lopp i den grad vant oss vid, att min hustrus sjuklighet periodvis måste återkomma, att denna 17 omständighet endast föreföll oss helt naturlig och alldaglig.
Sven lät emellertid icke inverka på sig av några förnuftsskäl, utan satt envist kvar.
»Jag vet, att hon kommer i dag», sade han.
Jag log åt hans säkerhet och gick vidare, medan jag tänkte mindre på hans förutsägelse än på denna allt uppslukande ömhet hos ett barn, vilken var långt över hans år, och som kom gossen att sitta overksam med några blommor i hand, endast för att icke gå miste om att få hälsa på modern, i samma ögonblick hon visade sig.
Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt att vända mig om, och då såg jag min hustrus vita hatt och lätta blommiga klänning skymta mellan jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde jag ett gällt anskri från Sven.
Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen i en paroxysm av ömhet hänga kring moderns hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte icke sitt tag. Han höll sig fast på den plats, dit han alltid strävade att komma, och redan på avstånd ropade han med en blandning av förtrytsamhet över min misstro och triumf över att falt rätt: 18
»Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag visste det!»
»Du hade väl varit inne och tittat», sade jag.
Ingenting kan beskriva det förakt för alla rationalistiska uttolkningar, över vad han kände och visste, varmed Sven svarade:
»Nej, det har jag visst inte. Har jag det mamma?»
Och mamma tröstade honom med, att han visst inte hade varit och tittat. Men till mig sade hon:
»Du kan inte tro, hur ofta det här har hänt. Det är, som om han kände mig i luften innan jag kommer. Barn kan ju hitta på sådant.»
Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans vita, smala hand smeksammare än då.
Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, och så ville han inte stiga opp om morgnarna, utan påstod, att han var så trött. Men som det inte syntes något fel på pojken, lyfte pappa upp honom ur sängen och förklarade, att han skulle kläda sig och laga att han kom ut i friska luften. Sven steg då upp och försökte, medan pappa var inne, så gott han kunde att draga på sig de besvärliga strumporna. Men så fort pappa var utanför dörren, smög han sig 20 fram till mammas bädd och bad att få krypa ner hos henne.
Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan bön. Och aldrig var Sven lyckligare. Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma. Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina märkvärdiga ögon:
»Tala inte om det för pappa!»
»Ja, men varför det?» sade mamma.
»Jo, för då blir pappa så ond.»
Allt detta föreföll mamma så underligt, att hon skulle kunnat lova Sven vad som helst, och följaktligen lovade hon även detta. Och Sven gick ut och kände sig lugn och glad, för att mamma inte skulle förråda hans olydnad, och för att han och mamma höllo ihop.
Men när mamma skulle resa bort eller bara gå ut och gå utan honom, då var han förtvivlad. Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt var så hjärtskärande, att man icke kunde göra annat än tilltala honom med alla de tröstegrunder, som stodo att finna. Ja, åsynen av hans lidelse 21 fulla smärta var så pinsam, att man på länge icke kunde glömma den, och vi talade därom en förmiddag. Jag hade just övertalat min hustru att följa mig på en utflykt i staden för att äta middag med ett par vänner, och, som man säger, komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, särskilt emedan jag tyckte, att hon behövde vila sig från Sven.
Vi lyckades också till sist glömma det intryck vi haft av den lilles gråt, och vi tillbragte en angenäm dag, som vi alltid gjorde i staden, när vi visste, att vi icke behövde stanna där. Stämningen stod just på sin höjdpunkt, när min hustru i viskande ton frågade mig, om det skulle göra mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en tidigare båt. Det var rätt sällan, vi foro ut för att roa oss, och förslaget var icke vidare i min smak. Jag föreställde Elsa därför, att vi hade sagt oss skola komma först med den sista båten, och att alltså ingen väntade oss. Med ett ord — jag gjorde alla de invändningar, som föllo mig in. Och till sist försökte jag med, vad jag ansåg vara ett huvudargument:
»Sven har redan gått och lagt sig, när du kommer.» 22
»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara gärna komma hem.»
Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis blev följden den, att hon reste.
Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen och lekte. Men när klockan led mot den tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann han spårlöst. Våra jungfrur hörde icke till dem, vilka just lägga något på sinnet, och när de ropat på honom ett par gånger, utan att få svar, slogo de sig till ro med, att han nog skulle visa sig, när det blev mörkt, och att herrskapet i alla fall inte skulle komma förrän senare. Sven fick alltså gå, som han själv ville, och fram mot 8-tiden gick han ner och satte sig alldeles ensam på ångbåtsbryggan. Inte visste han så noga, när ångbåten kom, och därför fick han också sitta där länge. Men han satt kvar tåligt och tyst, och redan långt ute på fjärden, medan båten gick fram och åter mellan de många bryggorna, fick hans mamma syn på honom. Han satt där liten och hopkrupen, och hans gröna krockethatt lyste mot det blåa vattnet.
Alltsammans kom så underligt för henne, nästan som om hon vetat på förhand, att han skulle 23 sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med huvudet nedböjt och ryggen krökt, som om han grubblat. Men när båten lade till, och mamma skulle stiga i land, då stod lille Sven i den högsta spänning upprätt på bryggan, och hans ögon sökte och sökte, som om hela livet hade stått på spel. Och när mamma kom emot honom, då var det svårt att säga, vem som var lyckligast, han, som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet sig till mötes.
»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma skulle ju inte komma förr än sent i natt.»
»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven.
Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde tänka sig en så enkel sak.
»Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och väntade.»
Och på mammas fråga, om han setat länge, svarade han:
»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag 24 i mig. Och då hade jag fått lov att gå och lägga mig.»
Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig skulle det fallit henne in att nu förebrå honom, för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga kärlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje förebråelse, och Sven visste det mycket väl. Han såg från sidan upp emot mamma och log:
»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se mig.»
»Nej, gjorde du», sade mamma.
Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar, vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt ofta, fastän han snart skulle bli sex år och vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen.
Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom i säng! Hur lätt och mjukt tog hon inte av honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon icke hans späda lemmar, hur sakta torkades han icke, och när den långa nattskjortan kom på, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä’t 25 och drömde om den tid, då han var riktigt liten, och hon själv gav honom mat. Och när han äntligen skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att hindra att mamma skulle gå ifrån honom. Men när han läst den, slog han armarna omkring henne och viskade:
»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du tar aldrig hårt i mig.»
Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans bädd och viskade till svar:
»Jag ska’ alltid hjälpa dig. Ingen annan ska’ få göra det. Ända till dess att du kan hjälpa dig själv.»
Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit ett nöje och rest hem, och när jag kom efter med den sista båten, låg hon vaken för att få berätta mig, allt vad Sven hade sagt.
Efter en glad dag med kamrater verkade dessa små rörande drag av gossen ännu mera på mig, än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort.
»Vet du, att en stor och god man använt samma ord till mig en gång, när han berättade om det första intrycket, när hans mor dött?» sade jag. »Även han var då mellan 5 och 6 år, och 26 det gällde samma sak — att byta om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: ‘Det var första gången jag kände, att någon tog hårt i mig.’»
Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg länge på honom. Det hade kommit något insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag böjde mig ned och kysste honom på pannan.
Vi försökte byta om samtalsämne, men jag var så uppfylld av tanken på barnet, att jag ej hade sinne för annat.
»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle passa utom hos oss?»
Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring hennes mun.
»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och fortsättande sin egen tankegång tillade hon:
»Det är kanske därför, jag älskar honom mer än allt annat i hela världen. Mer än de båda 27 andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på det ofta, och jag vet, att om någon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig sluta att sörja dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för Er skull som levde. Om du dog — jag törs aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då kunde inte heller jag leva. Jag har många gånger tänkt att säga dig det. Ty jag ville, att du skulle veta det.»
Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon sökte mina, som om hon ville bedja mig om förlåtelse, för att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och sedan vi släckt ljuset, låg jag länge vaken och upprepade i tankarna hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, om hon sagt sant eller ej.
Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom, när han orkade höra på.
Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag 29 talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till »farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli min ängslan kvitt.
När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt, och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam. Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i telefon.
Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.
Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, 30 gjorde mig lam, och den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles automatisk. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik, skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen, som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.
Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en redig tanke.
»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det är därför, jag är så nervös.»
Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände 31 själv, att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden, och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:
»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på att dö. Ni ska’ inte göra det för intet.»
Kusken hade kört oss många gånger förr.
»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.
Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde mig.
»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»
Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa, som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade fram över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott 32 har sett honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt dö?»
Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång. Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.
Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och snäll, och som icke fick dö.
»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein Vater mit seinem 33 Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i salen.
Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad. Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde ingenting säga och ingenting tänka. 34 Lyckan kom över mig så oförberett, att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det upplysta rummet.
»Ska’ du inte gå in till honom? Ska’ du inte se honom?» sade min hustru. »Han är vaken.»
Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.
»Jo, jo», sade jag.
Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i min säng och se upp till mig.
»Känner Sven igen pappa?»
»Ja», svarade den lille med förvånad röst.
Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur mager och tunn den blivit.
Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från mina ögon.