Det var en vacker julikväll. Tornspirorna på Arsenalen skimrade i aftonbelysningen, och ute på strömmen, mellan de rödmålade fiskblötarbodarne, speglade lustjakter och vedskutor sina hvita segel i den lugna vattenytan.
På Norrmalmstorg rådde en ovanlig liflighet. Folksamlingen ökade sig i hvarje ögonblick och luften fylldes småningom af mullrande sorl. Allas ögon voro riktade mot slagtarhusbron. Dystert och enformigt ljödo kyrkklockorna öfver sorlet, tills några trumhvirflar kommo detta att växa till ett väldigt brusande.
»Han kom ändå inte sin väg, den där förrädaren», yttrade en af åskådarne, en mager spenslig karl i snusbrun rock och spännskor, hvilken efter mycken möda lyckats klänga sig upp på taket till ett af vakthusen vid bron.
»Ja så är det», svarade den tilltalade, en äldre borgare, hvilken redan fått plats där uppe, »när man har godt om vänner ... gamle Flåberg han kom på Marstrand han, hur han än sparkade.»
»Att sätta en hederlig borgare på fästning! ... Jo det är frihet det.»
»Var likt till någon frihet, sa’ hon som fick tala och bet tungan af sig. Nej, gör du mans en peruk af friheten, bror Tunnman, då vet du hvar du har honom.»
En stark trumhvirfvel, som hördes öfver sorlet, kom dem att tystna ett ögonblick.
»Nu komma de med honom!»
»Nej, det är bara kavalleriet som går först ... Två regimenten ryttare.»
Ryttarne redo fram på brobanan i tätt slutna led. Deras gula uppslag stucko bjärt af mot de mörkblå rockarne; deras långa huggvärjor, som de höllo dragna vid sidan, blänkte i solen. Med bistra, allvarliga blickar betraktade de folket på sidorna.
Efter dem körde en ensam vagn med nedslagna sidostycken. På baksätet sutto tvänne äldre män: den ene kände man väl igen – den ryktbare Tollstadius, tidehvarfvets kanske mest omtyckte predikant – den andre var generalen von Buddenbrock, den af stockholmspöbeln mer än allting hatade förrädaren eller, som han nu öknämndes, »marskalken för finska färden». Smädelsen och hånet hade emellertid föga verkan på honom. Frimodigt såg han åskådarne i ögonen och det var mången, hvilkens samvete den aftonen vaknade, som icke kunde nog beundra den åldrige krigsmannens lugna och ädla uppsyn.
»Se hur han hälsar!» sades i hopen. »Han är minsann kavat, så förrädare han är!»
Ett par timmar senare på kvällen vände samma tåg tillbaka öfver torget. Äfven de sorlande folkhoparne voro de samma, men vagnen gick nu tom. På sandbacken utanför Norrtull hade det hemska dådet fullbordats och det styrande partiet med den olycklige krigarens blod satt en mörk skamfläck i vår historia.
Några adelsmän, som med möda lyckats bana sig väg genom folkhoparne, stannade utanför Castenhof.
»Ma foi de Paris», sade en af dem i det han kastade en blick efter de böljande folkhoparne, »hur kan mon frère fråga något sådant? Som om jag icke skulle hafva nog starka nerver att åse hur man décapiterar någon! – Men det äcklade mig ... därför höll jag mig därifrån!»
»Det var ett storartadt skådespel, skall mon frère tro», återtog Schulenberg, i det han vred upp sina mustascher. »Han var sannerligen en långt mindre kruka än jag trott ... lika lugn som om han klifvit till häst för att taga sig en morgonpromenad, då han steg upp på schavotten.»
»Har alltid sagt att det var en brav man, en man med courage.»
Laforme kände med fingret i ena ögonvrån liksom han anat en tår.
»De där herredagsmännen, som skulle föreställa vittnen, darrade i sina långrockar ... Det duger inte att ha fruntimmersnerver vid sådana tillfällen.»
»Certainement, mon ami! – men då man som jag sett både Cartouche och hans band, Nivet, för att icke tala om Déschauffours, som först kväfdes och sedan brändes – hvilket, i parentes sagdt, var föremål för en lång undersökning bland vetenskapsmännen – jag, som var så intimement lierad med Argenson, polislöjtnanten i Paris – ah, quel homme! – A propos – är det sant att generalens familj skall lämna Sverige – la belle Ulrique såg jag i går; hon var i sanning förtjusande i sin sorgdräkt?»
»Deras jakt har legat segelfärdig flere dagar vid Skeppsbron ... men friherrinnan lär vara illamående.»
»Ah Madeleine! Äfven hon en högst aimable dam. Hvilka angenäma aftoncirklar! – Sedan jag hade den nåden att vara befalld till hertiginnan af Maine, har jag icke varit i tillfälle att hafva så nöjsamma passetemps. Societeten, mon frère, är icke den samma nu som för några år sedan – inga intressanta nouveller, inga picknicker ...»
»Om vi stärka lifskraften genom några glas rhenvin, som salig Meijersdorff sade, skola vi sakna dem mindre.»
»Och le pauvre baron», sade hofjunkaren, i det han höjde på axlarne och närmade sig porten, »jag sade alltid: när man jämt anstränger sina nerver och petar omkring sig med värjan åt alla håll och kanter, måste det en gång taga ett sorgligt slut.»
»Han hade fått ett duktigt hål i sin undertröja; jag såg det, när fältskären sökte lappa ihop det.»
»Sacré nom! Ända ut i ryggen, hörde jag. Och de lära ännu ej fått fatt i den som gjorde öppningen.»
»Jo, för fanden! Han låg strax bredvid under en buske och kippade efter anden.»
»Men, se där kommer Henriette», utropade Laforme, i det han hastigt vände sig om. »Adieu, min vän. Excuse! Vi lämna residenset i afton, för att ordna oss på Stjernnäs. – Hvilken aimable dame min fästmö är! – Se blott noga på henne, mon frère, se med hvilken dignité hon besvarar hälsningen af de där tölparne. – A propos ... Har mon frère hört något om den finske ynglingen ... man påstår sig ha sett honom i går. Henriette är i sanning curieuse att få råka honom.»
»Aha! Jag förstår», skrattade Schulenberg »... litet svartsjuka redan!»
»Om mon frère skulle få återse honom», sade Laforme leende, i det han räckte honom fingerspetsarne till afsked, »kan ni ju komma ihåg att säga honom från mig att jag aldrig skall glömma när han ville äta upp porslinskräftorna kring laxmajonäsen hos långe Sparren – men adieu, jag ser att min förtjusande vän vinkar mig! – Hon är för blyg att våga sig in mellan så många kavaljerer. – Adieu! – Vi resa i afton!»
Schulenberg kände sig nästan rörd efter detta afsked, då han i nästa ögonblick trädde in i källarsalen. Ja, han skulle kanske fått rätt, om han, såsom Laforme nyss gjorde, misstänkt att han haft en liten tår i ena ögonvrån. Men också hade baronen och Laforme varit de enda vänner han haft i lifvet. Den ene var nu död och den andre drog bort åt fjärran nejder med sin brud. Det fanns ingen mer som skulle vilja låna honom ens de nödvändiga medlen för tillvaron mot det svaga hoppet att en gång varda delaktig af den hessiska pensionen. Det låg därför icke samma öfvermod längre i hans stämma, då han begärde en flaska rhenskt vin af vackra Cecilia.
Detta var sista gången hon såg honom. Hvart han sedermera tog vägen visste ingen. Sedan han låtit narra sig af Svenske, när han skulle bortföra generalen till stadshuset, hade han mist sin syssla hos Lagercrantz och därmed sista resterna af existensmedel. Ryktet berättade visserligen några år senare att en person vid namn Schulenberg efter åtskilliga galanta äfventyr i södra Sverige råkat i gräl med en borgare i Kalmar, hvilkens hustru han velat ofreda, samt stuckit ihjäl honom, hvarför han måst rymma ur landet. Men huruvida det var samma person, som förekommit i denna berättelse, är ej säkert. Så mycket veta vi emellertid med säkerhet, att Laformes hälsning angående porslinskräftorna fick han aldrig tillfälle att framföra.
Hur hade det gått för Svenske? Det är snart omtaladt. Sedan han och hans vänner kommit ner i källaren under det Buddenbrockska huset, hade det varit lätt för dem att finna väg genom trädgården. Här funno de Lars, liggande på en rosrabatt, och ett stycke därifrån Meijersdorff, båda svårt sårade.
I första ögonblicket ärnade Svenske föra Lars med sig. Men när han böjde sig ner öfver hans skäggiga ansikte såg han att ögonen voro brustna. Döden måste ha inträffat nyss förut; ty Svenske ville bestämdt erinra sig att han hört Lars ropa nerifrån löntrappan åt honom att han skulle skynda sig.
* * *
Det var sent en kväll några månader senare som Svenske återkom till hufvudstaden efter en längre frivillig landsflykt. Ännu var han visserligen efterspanad; men trots faran, för hvilken han, i händelse af upptäckt, vore utsatt, hade han icke längre kunnat styra sin otålighet efter att få råka Ulrika.
Det första han såg, när han kom upp i sitt härberge var en liten biljett, som låg på fönsterbrädet. »Vi resa i afton», stod det i densamma, »Ulrika hälsar dig af uppriktigt och tacksamt hjärta. Lef väl! Henrik.»
»I afton», upprepade han mekaniskt för sig själf – »men hvilken afton?» –
Han rusade ner för trapporna för att höra med sin värdinna, när detta bref kommit; men hon kunde icke säga om det varit under den förflutna veckan eller ännu tidigare, som budet med brefvet varit där. Han skyndade upp för att läsa om igen de få orden. Själf har hon icke skrifvit så mycket som en rad till afsked, sade han halfhögt för sig själf.
Han beslöt, trots risken af upptäckt, att gå till hennes forna bostad. Men när han kom dit såg han att gardinerna voro nerfällda för alla fönster och af en tjänare, som just höll på med att stänga porten, fick han intet besked. Denne svarade på Svenskes fråga, om friherrinnan var hemma och tog emot, att han icke visste om det varit en friherrinna eller någon annan dam som bott där i huset före hans herrskap, men hvilket hon nu varit så hade hon rest sin väg för flere veckor sedan.
»Vet du ej hvart hon reste?» frågade Svenske ifrigt.
»Nej, det stod inte skrifvet på någon kista.»
»Kunde du ej fått veta det af någon af hennes domestiker?»
»Ingen frågade dem – jag tyckte att det bar af med sakerna ner till Skeppsbron», kom det slutligen med synbar ansträngning.
Ulrika hade sålunda verkligen rest ur landet utan att sända honom en rad till afsked. Han stod länge tankfull. – Hennes sista ord den minnesvärda aftonen, då han varit nära att rädda hennes far, hade likväl tydt på att hon fullt begripit hans goda afsikt. Men han vågade knappt längre tänka på den kvällen. Han måste, när allt kom till, ej befunnit sig vid sina sinnen; ty det hela föreföll mer och mer som en villa, en dröm.
Utan att tänka på hvad han gjorde skyndade han mot staden. Skymningen hade redan inträdt, då han nådde fram till Skeppsbron.
Aftonen var ovanligt vacker. Det var sent och endast några smala strimmor af blekgult och silfver kantade i norr den djupblå, stjärnklara himmelen. Öfver Danviksbergen höjde sig fullmånen i praktfull glans, i hvilken skummet efter båtarnas årtag glittrade som silfver. Muntra melodier från valthorn, oboër och flöjter närmade sig staden. Det var ett lustparti, tänkte Svenske, som vände hem efter någon landtlig picknick, och han kom nu ofrivilligt att tänka på den landtliga festen på Liljeholmen, då han nyss var kommen till Stockholm.
Det var nu mer än två år sedan dess. Han kände igen den lilla stjärnan i öster och undrade på hvar hon, föremålet för alla hans tankar, som också hade sin del i den stjärnan nu kunde vara.
Ett stycke från södra landet aftecknade sig seglen af en större jakt, som långsamt rörde sig långs den mörka bergväggen. Snart skulle icke mer än det hvita toppseglet skymta fram öfver Skeppsholmsudden. Drömde han eller stod icke en svartklädd kvinnoskepnad vid akterstäfven?
Många kvällar gick han sedan ensam ned till stranden för att se om ingen jakt seglade ut. Detta blef slutligen en njutning för honom liksom det äfven var ett nöje för honom att undvika andra människor.
En afton i skymningen skulle han företaga sin vanliga färd, och hade just öppnat dörren, då en person mötte honom i förstugan. När han betraktade denne närmare kände han igen sin morbror.
Biskopen sade icke ett ord förrän han suttit en lång stund inne i Svenskes rum. Han var sig mycket olik. Svenske kände nog igen honom på hans kala, fårade panna och bleka magra anletsdrag, men hela ansiktsuttrycket var förändradt. Det låg något ödmjukt, nästan bönfallande i de grå ögonen.
»Skall du gå ut?» frågade biskopen slutligen, tyst och dröjande.
»Vill min vördade morbror säga mig något?»
»Ja, jag ville nämna för dig att jag reser om några dagar. Vill du följa mig? –»
»Jag? – Hvarthän?»
»Hvarthän om ej till Finland?»
»Finland?» upprepade Svenske förvånad. »Skall I lämna riksdagen?»
»Ja, jag har fått nog af denna världens lumpna kif. – Jag har hämnats – och hämnden har fallit på mig tillbaka med en förkrossande tyngd.»
»Du har ju, så vidt jag vet, nu mera intet att lefva af», återtog biskopen efter en stunds tystnad. »Jag gifver dig min förmögenhet efter min död.»
»Jag har nog för måttlig man.»
»Pojke», utbrast biskopen, i det han reste sig häftigt från stolen, »skall du än en gång försmå din frändes tillbud?»
»Min frände har en gång förbannat mig? Och han har sedan varit en af generalens ...»
»Säg ej ut ordet. Låt de döde hvila i fred! – Om jag syndat är väl du icke mannen att ransaka hjärtan och njurar? ... Men låt de onda orden fara», återtog han med mildare tonfall, i det han fattade Svenskes hand. »Du är alltid min innerligt älskade systers son; den enda af mina många fränder jag har i lifvet; följ mig.»
Men Svenske skakade på hufvudet. Han kände inom sig att han ej kunde det.
Biskopen såg ett ögonblick forskande i hans ögon innan han fortsatte:
»Vägrar du vill jag icke bedja dig mera ... om du skjuter handen tillbaka, vill jag icke taga henne. Inför den högste återkallar jag emellertid de ord som jag för två år sedan i hetsigt mod lät undfalla mig ... Du ser alltså barn att det ej är falsk blygsel, som längre skiljer mig från ditt hjärta.»
Den gamle mannens ömt allvarliga tilltal smälte isen kring ynglingens hjärta. Svenske kände sig alltmera tvehågsen. Skulle han då för alltid nödgas öfvergifva sina drömmar? Han for med handen öfver pannan.
»Du tvekar ännu?» återtog biskopen, då Svenske icke svarade. »Din hug står väl till annan färd. – Jag trodde ock att du redan farit, då du icke hedrade gamla Beatas jordfästning.»
»Är tant Beata död?»
»Ja!»
»Är gamla tant Beata död!»
»Har du då ej vetat det? Hon sade att hon sändt en hälsning till dig och undrade mycket på att du icke kom till henne för att höra mera därom.»
Biskopens blickar följde möblerna i rummet. Det var liksom han hade sökt något.
»Se här!» utbrast han och tog en svart ask från spiselkransen. »Har du icke öppnat den ännu. Det är ju Beatas skrin.»
Svenske stod alldeles slagen af förvåning. Han hade aldrig, upptagen som han var af sitt ständiga grubbel, kommit att observera det vackra skrin, som biskopen nu räckte honom.
Men nu erinrade han sig att en gång för flere veckor sedan hans värdinna inkommit sent på natten och sysslat med något borta vid spisen, under det hon pratat om en ask, men han hade icke hört närmare på hvad hon sagt. – Detta samtal hade för öfrigt sedermera fallit ur hans minne. Han skyndade att öppna etuiet, som var ett särdeles prydligt arbete i ebenholz, med konstnärligt utsirade beslag och kunde icke nog förvåna sig öfver att han icke förr märkt det. Öfverst på locket var Buddenbrockska vapnet, inbrändt i emalj, och då han tryckte på en liten knapp for det tillbaka. Inuti låg ett väl utfördt miniatyrporträtt, måladt på elfenben, af den döde generalen.
På baksidan stod skrifvet med blystift: »Från Ulrika på Magdalenadagen 1743.»
Det var just årsdagen af utfärden till Liljeholmen. Han mindes nu hennes undran öfver hvar de kunde vara två år därefter; allt stod inom ett ögonblick klart för hans inre.
Biskopen betraktade honom med en öm, kärleksfull blick. Stridiga tankar tycktes ännu en stund genomkorsa hans själ. Men slutligen gjorde han våld på sig och i det han rätade ut sig till hela sin längd sade han:
»När ni vända åter, barn, komma ni väl till mig. Ni skola då vara mig lika kära som vore ni mina egna barn.»
Hans stämma lät mild, nästan vek. – Han öppnade sin famn och den unge mannens motstånd var brutet. Fränderna voro försonade.
* * *
Några dagar senare kryssade åter en vacker segeljakt förbi Skeppsholmen. Det var skymning. Men den kvällen stod ej någon yngling på träbron och stirrade med sina sorgsna blickar ut öfver fjärden. Nu satt han i stället själf vid akterstäfven på den gungande båten och blickade tillbaka med ett visst vemod mot staden, hvilken långsamt försvann bakom uddarne i den rödaktiga aftonbelysningen.
Till svar på det bref, Svenske på sin morbrors inrådan afsände till Ulrika, som med sin mor begifvit sig till Holland, hade nämligen kommit det allra hjärtligaste bref, hvilket lät honom hoppas att få upplefva en lång följd af år, fulla af sällhet och knappt anad lycka; och hvilket genast kommit honom att fatta beslut att resa dit ut för att formligen begära hennes hand.
Det torde vara nog att tillägga att Svenskes förhoppningar gingo i fullbordan. Och att de båda makarne, när de firade Magdalenadagen, aldrig glömde att sätta tant Beatas vackra ask på det blomstersmyckade högtidsbordet.
(1874.)