De läsare, som äro mera bevandrade i fäderneslandets historia, och vi hoppas att de äro många, ha säkerligen vid läsningen af de kring Carl Svenske af författaren grupperade händelserna och tidsbilderna känt sig på bekant och fast mark.
Några kortfattade biografiska notiser bifogas emellertid för att upplifva möjligen förgätna minnen.
Konung Fredrik I föddes 1676 och var landtgrefve af Hessen. Han förmäldes 1715 med Carl XII:s syster Ulrika Eleonora efter att förut ha varit gift med prinsessan Lovisa Dorotea af Preussen, som afled barnlös 1705. Han hade deltagit i det spanska tronföljdskriget och med stor utmärkelse deltagit i striderna vid Höchstedt, Oudenarde och Malplaquet. Det var efter freden i Utrecht 1713 han kom öfver till Sverige, men redan från 1710 hade han uppträdt som friare till prinsessan Ulrika.
Prins Fredrik var generalissimus öfver svenska hären vid Carl XII:s krigståg mot Norge och förmådde efter konungens fall 1718 krigsbefälet att hylla hans gemål som drottning. Då hon 1720 afsade sig regeringen, blef Fredrik den I vald till konung.
Det heter visserligen om honom, att han var »tapper, frikostig, lätt försonlig, fri från allt högmod, tillgänglig, glad och skämtsam», allt egenskaper, som stå högt i Sverige, men dessa fördunklades af hans karaktärsfel: lätja, ombytlighet och sinnlighet. Hans ovärdiga och trolösa uppförande mot den uppoffrande gemålen är väl bekant. Han var 54 år gammal, när han kräfde den 16:åriga Hedvig Taube som offer för sina lustar, och barnet blef redan om ett par år moder. Han var 70-årig och befann sig på grafvens brädd, när man uppsökte åt den utlefvade vällustingen ett nytt flickoffer Katarina Ebba Horn.
Fredrik I dog 1751.
Drottning Ulrika Eleonora var född 1688 och blef regerande drottning efter sin broders Carl XII:s död 1718. Hon hyste samvetsbetänkligheter mot att vara regentinna och sålunda ha välde öfver sin man, ty »mannen skall vara kvinnans hufvud». För att komma i ett rätt hustru-förhållande till sin ovärdige gemål, som hon uppriktigt älskade, afsade hon sig kronan till hans förmån 1720. Hon lefde till 1741.
Fröken Hedvig Taube var, såsom nämndt, knappast 16 år, då hennes skönhet och oskuld väckte konungens lystnad. Dotter till riksrådet E. D. Taube, föddes hon 1714 och kom 1730 inför den 54-årige konungens ögon. Hon hade redan gifvit sitt hjärta åt en annan, men öfvertalades med lock och pock af sina – föräldrar att blifva den gamle, om sina äktenskapsplikter och plikter som lagvårdare glömske konungens älskarinna.
Hon födde honom två döttrar och två söner, och vällustingen reparerade sin(?) och hennes äktenskapsförbrytelse med att utverka hennes utnämning till romersk riksgrefvinna von Hessenstein. Alla hennes barn föddes i drottningens lifstid, och folket fördrog denna skam från konungatronen.
Det engelska sändebudet i Stockholm skref om hennes fader riksrådet till sin regering:
»Sedan han sålt sin dotter, säljer han till den mestbjudande alla tjänster, på hvilkas tillsättande han genom konungens svaghet för henne kan utöfva inflytande.»
Frih. Erland Karlsson Broman, konung Fredrik I:s mest afgjorda gunstling, emedan han ägde sådan öfverlägsen förmåga att »tjäna som underhandlare i kärleksaffärer» och åt den åldrige monarken uppvädra kvinnligt byte, föddes 1704 å Bergby, Vendels socken i Uppland. Han belönades för sina »tjänster» med många äreställen samt blef slutligen hofmarskalk, president i kommerskollegium och friherre.
»Sitt inflytande hos konungen använde han till att utpressa mutor af tjänstsökande. Men så väl de på detta sätt förvärfvade penningarna som all hans öfriga förmögenhet bortslösades på sinnliga njutningar eller – genom öfverdrifven hjälpsamhet», säger en minnestecknare.
Den mäktige gunstlingen, som användes som värd vid »korruptions-middagarna», hvilka hans parti tillställde, dog i fattigdom 1757.
Biskop Daniel Juslenius införes tidigt i berättelsen af författaren, säkerligen som en typisk politiker af frihetstidens prästestånd. Han var född finne 1676 i Virmo socken samt utdanade sig till språkkarl. När svåra tider rådde i Finland, flydde han som så många andra öfver till moderlandet. Sålunda jagade honom »den stora ofreden» under Carl XII:s dagar öfver till Sverige, och han anställdes 1715 som lektor i Västerås. Efter fredssluten återvände han 1722 till Åbo, vid hvars universitet han längre fram blef professor i teologi. År 1734 erhöll han samtidigt kallelse till biskop i Åbo och Borgå och valde biskopsdömet i Borgå.
Under »den lilla ofreden» flydde han 1742 åter öfver till Sverige.
Han är icke vidare ryktbar som politiker, men var medlem af 1742-1743 års ständers rannsakningskommission öfver generallöjtnanten Henrik Magnus von Buddenbrock. I denna kommission bevisade han med anförande af åtskilliga bibelställen, att Buddenbrock begått felsteg i sina krigsoperationer. Det gällde att få generalen dömd, och – den heliga skrifts krigskonst hade han ju icke följt som öfverbefälhafvare i Finland!
Juslenius blef 1744 biskop i Skara och afled i stiftsgården Brunsbo 1752.
Han öfversatte Svebilii katekes till finska, och den lär i Finland användts ända till våra dagar.
Generallöjtnanten frih. Henrik Magnus von Buddenbrock och hans sorgliga öde är bekant af hvarje om än så kortfattad lärobok i svensk historia. Han föddes i Livland 1685 och var af gammal härmästaresläkt. Mot hans order inlät sig hans underbefälhafvare i den olyckliga striden vid Villmanstrand den 23 augusti 1741. Generalen fick bära ansvaret och blef det andra politiska offret under frihetstiden. Han ingaf en nådeansökan att bli skjuten af soldater, men präste- och bondestånden bestämde, att han skulle öfverlämnas åt bödeln. Han halshöggs den 16 juli 1743.
Många historiska namn anföras i denna bok, och våra biografiska notiser skulle få alltför stort utrymme. Vi vilja därför sluta, sedan vi anfört ännu ett namn, namnet på den måhända äfventyrligaste af karoliner.
Johan Stenflycht började sin sagolika krigarbana under namnet Segersten. Han var 1691-1697 i kejserlig tjänst i Ungern, men blef 1701 en af Carl XII:s bussar, då han ingick vid Östgöta kavalleri. Sedan han med anledning af en duell 1706 måst taga till flykten, utbytte han sitt namn Segersten mot Stenflycht. Hans krigarbana föll utomlands, och underbara bragder berättar historien om honom. Än anförde han friskaror, än statstrupper. Han var generalmajor i Holstein och innehade samma rang hos kung Stanislaus. En annan titel var fransk generallöjtnant. Han var slutligen öfverkommendant i Hamburg. Den omtalade duellen höll honom länge landsflyktig från hemlandet. Den orolige krigaren fick emellertid dö i Sverige 1758.