Kalle svarade ej.

— Var det kanske du som skulle gå med honom?

— Mmnnn — — — kanske — — —

— Ni är några oförskämda lymlar. Det blir klasstryk för er båda två klockan tolv.

* * * * *

Och klockan tolv kom rektorn in i klassrummet. Han hade två rottingar med sig, nya, gula, fernissade.

Pojkarna reste sig och bugade djupt.

— Ordningsman, sätt fram en pulpet.

Det gick en rörelse av fruktansvärd spänning genom salen. Pulpeten släpades fram under dödstystnad. Rektorn böjde prövande en rotting.

— Petréus! Fram med dig!

Stellan gick sakta fram och ställde sig vid pulpeten. Ögonblicket efter kände han rektorns hand om sin krage. Nu låg han på pulpeten och väntade — — — Och så kommo slagen. Han bet tänderna samman. Inte skrika. Inte skrika, tänkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen.

— Stilla, drummel. Spänn dig inte!

Han slappnade åter till. Och så, utan att han visste det, pressades ett ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt, utdraget skrik:

— A — — — aaa — — — jjj! A — — — aaaaaaaaa — — — jjjjj — — —

Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar.

Stellans kinder brände av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera för sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit — — — han var ärelös — — —

Plötsligen blev det tyst. Rottingen upphörde att vina. Tystnaden i klassen var så intensiv, att man kunde höra rektorn flåsa. Och så sade han:

— Hör du — — — h — — — har du — — — något i — — — byx — — — xorna, lymmel!

Kalle svarade ej.

— Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat något i byxorna? Knäpp ner dem!

Hela klassen satt med återhållen andedräkt. Kalle knäppte ned sina byxor.

Det gick ett viskande utrop genom klassen, då Kalle drog fram någonting grått.

— Vad är det? frågade rektorn.

— En kökshandduk — — —

Ögonblicket efter låg Kalle med blottad bakdel på pulpeten och skrek så att fönsterrutorna klirrade.

Och under tiden flämtade rektorn, medan rottingen ven i luften:

— Jag ska lära dig att komma med busstreck! Här lyckas det inte, lymmel!

Han var blåröd i ansiktet.

— Bort och sätt dig!

Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen höll han upp byxorna, med den andra frotterade han bakdelen.

Rektorn lät de båda sönderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick han ur den vördnadsvärt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles kökshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum på ämbetsrummet.

Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad…

Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom. Plötsligen såg han Kalle. Plötsligen förstod han allt. Kalle hade lurat honom hela tiden. Kalle var rädd. Kalle hade inte vågat gå över ån. Det var därför han försökt skolka. Det var därför han försökt glömma gymnastikskorna. Det var därför han inte sprungit, när han sagt tre.

När rektorn gått reste sig Stellan upp:

— Får ja lov å gå ut?

— Gå då!

Då Stellan kommit ut i den långa, öde korridoren, gick han fram till ett av de stora fönsterna. Han stirrade ned på gatan utan att se någonting. Det kom en slöja över hans ögon. Tårarna sipprade fram. Med händerna för ansiktet grät han, över sin fosterbror, över brutna löften, över blod man blandat med mänskor, som svikit, med mänskor, som haft andra hedersbegrepp — — —

* * * * *

En kort tid efter förlorade Stellan också en annan vän.

Farbror Ekenström, som rest bort på permission till julen, hade ej kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hört sin far svära över honom. Han brukade säga att Ekenströms förfallna växlar kommo med en regelbundenhet som om man prenumererat på dem, ett dunkelt uttryck, vars förfärande innebörd Stellan ej förstod.

Och nu, i mitten av februari kom underrättelsen att han skjutit sig i Köpenhamn. Anledningen var skulder och ett dåligt fruntimmer. Det vill säga: hon var egentligen inte så dålig heller. Men hon var bara cirkusryttarinna. Stellan hade till och med själv sett henne en gång, då hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit på en svart hingst med vit sadel och själv hade hon haft hög hatt på huvudet.

Självmordet väckte ett oerhört uppseende. Det till och med skrevs en visa därom, som sjöngs över hela Skåne. Löjtnant Ekenström blev en hjälte, en folkets tragiskt romantiske avgud.

På Stellan gjorde farbror Ekenströms självmord ett outplånligt intryck. När han gick förbi hans dörr nere i farstun blev han ibland stående långa stunder och såg på den. Det kändes så underligt beklämmande i hans hjärta. Han hade, till en början dunkelt, förnimmelsen av att det fanns någonting gemensamt, en likhet mellan honom själv och farbror Ekenström. Han tyckte också att det var, som om han hade någon skuld i Ekenströms död. Han hade fått fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenström inte hjälpt honom, han hade kunnat klara sig…

Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han började ana sitt eget framtida öde. En gång skulle det skrivas en visa om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket, som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig mot.

Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle Möller. Den döde blev honom en ledstjärna, en förklaring på det öde, som väntade honom själv, ja, en förklaring på själva livet.

Ty en dag sade hans far på tal om sin gamle regementskamrat:

— Ja, det är de bästa, som skjuter sig.

Orden voro ej avsedda att höras av Stellan. Men det var som om de riktats just till honom. De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare.

Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som Kalle Möller — de skjuta sig inte. De fortsätta att leva och bryta löften och vara fega; de gå omkring i skolan som hjältar och skryta över att de varit så finurliga, så att de lagt kökshanddukar i byxorna. Och de beundras av kamraterna.

Men de bästa — de skjuta sig.

II.

MEDELTIDEN

Så långt tillbaka i tiden Stellan numera kunde minnas hade han och hans far brukat fira julen hos farmor.

Liksom så många andra skånska prästänkor hade hon efter prosten Petréus' död flyttat till Lund, där hon köpt ett långt, vitrappat envåningshus mitt emot Parkbolaget.

Hennes man hade varit en verkligt evangeliskt-lutersk kärngubbe, som i änkemannaståndet sett den säkraste vägen till helvetet: prostinnan Petréus var hans tredje hustru — de två första hade varit systrar — och i det avlånga, vita huset vid Svanegatan hade hon uppfostrat, utom sina egna två söner, två kullar styvbarn, tillsammans elva barn, av vilka endast ett var av kvinnokön. Mellan den äldste styvsonen och hennes egen yngste pojke, numera kaptenen Petréus, var åldersskillnaden så stor, att kaptenen som barn haft den föreställningen, att hans äldste halvbror fötts med skägg: han hade nämligen aldrig sett honom utan.

I fråga om barnen Petréus ägde det något ovanliga förhållandet rum, att även om man visavi dem kunde hysa tvivel om, vem som varit deras mor, kunde man däremot med bestämdhet påstå, att prosten Petréus varit far till dem alla. De hade alla hans stora, runda, säkert och solitt byggda sydskånska kranium.

Av de elva barnen hade endast ett kommit på villovägar. Det var prostinnans äldste son, Erik, som i femte klassen i katedralskolan i Lund hittat på någonting förfärligt — Stellan visste inte vad — gått till sjöss och uppslukats av Amerikas millioner. Det var i alla fall därifrån han sist låtit höra av sig.

För övrigt var förhållandet mellan syskonen Petréus det allra bästa. Man hade tagit fasta på historien om spöknipporna, hållit obrottsligt samman och bildat ett slags familjebolag, som till en början helt och hållet bestått av växlar. De äldre hade hjälpt de yngre, till dess de alla stodo på benen och voro män i staten. Utom den äldste, som numera var professor i exegetik och påstods skola bli biskop med tiden, och den yngste, Stellans far, voro de alla läkare, och, för att ej konkurrera med varandra, specialister var på sitt område.

Kapten Petréus skulle på sätt och vis kunna kallas fjädern i bröderna Petréus' familjehatt. Alla de övriga hade, var och en i sin stad, fått förse sig med svettremmar. Men Gunnar Petréus var deras Benjamin. När han kommit så långt i världen, att hans framtid skulle dryftas i familjerådet, hade det beslutats, att man hade råd till en lyxfågel. Gunnar skulle få bli vad han ville. Och Gunnar ville bli officer. Förslaget tilltalade bröderna. På den tiden stod officeren högst på den sociala rangskalan. Som de arbetsmyror de voro förbundo de sig att var och en draga sitt strå till hans stack på två villkor: dels att han gick in antingen vid artilleriet eller fortifikationen — man höll styvt på det vetenskapliga momentet också i lyxfågelstillvaron — dels att han, i tidens fullbordan, liksom de skulle välja en brud, som var tilltalande även i ekonomiskt hänseende. Därmed menade de ej, att han skulle helt och hållet bortse från hjärtats krav. Men de kunde samtidigt ej underlåta att framhålla sanningen i det gamla ordspråket, att man lika lätt kan förälska sig i en rik flicka som i en fattig.

Och så hade Gunnar Petréus blivit artillerist. Under flera år hade han ur familjebolaget uppburit de tre tusen kronor om året, som utom löjtnantslönen måste garanteras för att han skulle kunna komma in på just detta regemente. Och i tidens fullbordan hade han valt sig en brud, som i alla avseenden uppfyllde brödernas förhoppningar och tillfredsställde familjebolagets önskningar.

* * * * *

Det långa vita huset, som den första tiden efter prostinnans inflyttning mest bestått av sovrum, stod numera nästan tomt hela året om: det var bara hon själv, som bodde där, med en gammal trotjänarinna, hon tagit med sig från prostgården, och en "sällskapsdam", en avlägsen släkting, som passade upp både henne och trotjänarinnan och på vilken prostinnan för övrigt kunde utösa sitt dåliga humör utan att alltför mycket såra henne: hon var nämligen ytterst döv.

Men om jularna blev det liv i det vita huset. Julafton och juldagen fanns det aldrig mindre än fem av prostinnans söner med familjer samlade. Lyckligtvis voro ej sönerna barnrika. Det var som om naturen själv satt en gräns för faran, som hotade att översvämma hela provinsen med Petréusar.

* * * * *

Dessa juldagar hade emellertid ej förflutit utan allvarliga moment. De hade i synnerhet varit obehagliga för kapten Petréus. Man hade gått till rätta med honom för hans brist på ambition. Tänkte han gå och slå dank vid regementet hela sitt liv? Tänkte han gå och vänta sin tur i hopp om att möjligen bli major en gång och så vänta igen i hopp om att sluta som regementschef? Varför i Herrans namn, när det fanns genvägar? Varför spottade han inte i händerna, tog ett karlatag och sökte komma in vid generalstaben i stället för att stå i kön och vänta?

Kaptenen hade svarat, att det redan var för sent påtänkt och att han för resten ej var ärelysten.

På denna invändning hade han fått till svar frågan, om han ej var en
Petréus.

Bröderna förstodo honom ej. De voro dåliga psykologer, så snart det ej gällde bedömandet av en mänska i aktion. De insågo ej, att kaptenen Gunnar var samma opportunist som de, att han, som de, följt lagen om "least resistance" och att han hunnit så långt på ärans bana som han för tillfället önskade.

Det hade emellertid varit obehagliga dagar icke bara för kaptenen. Också prostinnan hade tagit kritiken åt sig, visserligen utan att säga något, så länge styvsönerna voro närvarande. Men hon kände det, som om anmärkningarna riktats också mot henne, som om det var hon, som spätt ut och försvagat det starka blodet. Inte nog med att hon hade olycksfågeln i Amerika på sitt samvete: skulle hon nu också behöva höra kritik över Gunnar. Inte nog med att Gunnar var en lyxfågel: skulle han nu också anklagas för att han inte kunde sjunga? (Liknelsen var hans egen.)

När juldagarna voro över och hon befann sig ensam i huset med kaptenen och Stellan — kaptenen brukade ha permission till över trettonhelgen — tog hon itu med honom på allvar. Vad gjorde han egentligen hemma hos sig? Det var som hon sagt ända från början: han hade valt en världslig bana. Hon hade aldrig varit riktigt med på det. Och om Petréus levat skulle det aldrig ha hänt. Men han hade fått sin vilja fram. Och här var resultatet: ingenting hade det blivit av hans glitter och prål och vackra uniformer. Middagar, supéer, mässliv, uteliv, starka drycker och kortspel, det var allt.

Kaptenen ryckte nervöst uttråkad på axlarna.

— Ni kan väl inte begära, att jag ska vara någon Moltke heller!

— Men, kära pojke, du har ett sådant gott huvud! Du är den mest begåvade av allesammans. Och så blir det till ingenting.

— Då tycker jag mor ska va glad över att jag är så begåvad och nöja sig med, att mor är den enda som har reda på det. Det finns ingenting roligare än att vara ensam om en hemlighet.

Hon kom ingen vart med kaptenen. Och i samma ögonblick hon insett, att en direkt attack var lönlös, sökte hon anfalla honom från en annan sida.

Hon behövde ej söka efter den taktiska punkten. Det fanns Stellan.

Han var det enda verkliga barnbarn, hon ägde. Om olycksfågeln Erik hade några barn visste hon inte. Och hela hennes liv hade varit en enda lång uppfostringsprocess. En mångårig vana, ett överflöd på jämförelsepunkter hade gett henne en psykologisk blick av sällsynt skärpa och framför allt av större skärpa än värme, när det gällde att upptäcka gryende karaktärsfel. Och hon var ej belåten med Stellan. För sig själv kallade hon honom helt enkelt "Göteborgaren", därmed vräkande all skulden för de förefintliga bristerna på hans möderne.

Under den förflutna hösten hade hon legat i en ständig brevväxling med sin son angående Stellans konfirmation. Meningarna mellan henne och Göteborg, i synnerhet konsulinnan Axelson, voro nämligen på denna punkt mycket delade. Konsulinnan föreslog, att han skulle konfirmeras för en på den tiden mycket känd hovpredikant, som vid västkusten om somrarna befäste Göteborgs förgyllda ungdom i den rena luterska läran. Prostinnan Petréus var upprörd. Hon hade över huvud taget ej mycket förtroende för hovpredikanter, och hon visste dessutom, hur det gick till där uppe under beredelsetiden. Man spelade ett nytt spel, som hette tennis, man kurtiserade och hade för resten, som hon uttryckte det, alla slags schåser för sig. Hellre då låta den stackars pojken förbli en hedning än att taga den viktigaste händelsen i en ung mänskas liv till förevändning för den mest upprörande flärd och fåfänglighet. I stället föreslog hon, att Stellan skulle konfirmeras av en gammal vän till salig Petréus, en man, som förkunnade underkastelse och ödmjukhet i en enkel och lantlig prästgård söder om landsvägen. Den rena luterska läran, skrev hon i ett brev till kaptenen, och därvid citerade hon salig Petréus egna ord, var en bondereligion: den hade ingenting med rökelse och myrra att skaffa och dess eviga sanningar inpräntades bäst i ett ungt sinne ute på landet, bland bönder, i daglig beröring med bondens strävsamma och pliktfyllda, av Gud och Hans nådegåvor — solsken och regn — avhängiga liv.

Korrespondensen blev under höstens lopp allt ivrigare och gav samtidigt gumman Petréus tillfälle att på omväg ge de världsliga göteborgarna flera väl placerade tjuvnyp.

* * * * *

Av denna korrespondens hade Stellan genom sin far då och då fått några smakbitar. Till en början hade han odelat ställt sig på sin mormors sida. Hennes förslag tilltalade honom i alla detaljer: tennis, flickor, promenader och så, då och då, ett litet förhör i katekesen och en och annan psalm.

En dag hade emellertid hans far på sitt skrivbord glömt kvar ett av herdabreven från Lund. Stellan tjuvläste det och förstod, att det var hans farmor, som innerst inne hade den rätta — och besvärliga — synen på tingen. Det stod plötsligen klart för honom, att konfirmationen var någonting, som gällde hans själ…

Han hade under det sista året ej varit helt och hållet okunnig om att han ägde en själ. Han befann sig i de första pubertetsårens svårmod, i tiden för de dvaltyngda, förvirrade drömmarna före det långa, plågsamma uppvaknandet. Han var otålig och nervös. Ibland greps han av ett plötsligt missmod: han ville ej gå ut, han satt om eftermiddagarna inne på sitt rum, olustig, orkeslös, modfälld. Och ibland åter igen längtade han bort, långt bort. Den sista sommaren på Särö hade han drömt om att bli sjöman. Havet hade med ens fått en mening för honom. Det var den äventyrliga vägen, som ledde ut i världen, till stora städer med främmande mänskor och farliga kvinnor.

Det fanns denna sommar för honom intet ord i det svenska språket, som ägde en sådan hjärtsprängande klang som ordet jungman. Att vara jungman på en fullriggare med vita segel, svartmålat skrov och vita kanonportar! Han hade sett en under en utfärd till havs: den var på utgående med alla klutar uppe och när solen gick ned var det, som om den seglat bort på en ström av glittrande guld.

Då hade Stellan våldsammare än någonsin förr känt, att det inom honom fanns en själ, som längtade att segla bort på en ström av glittrande guld, bort till det ökända, det äventyrliga, de främmande männen och de farliga kvinnorna. Och han hade skrivit hem till sin far och framställt en darrande fråga, om han inte kunde få gå till sjöss och bli jungman. Hans far hade svarat, att man fick tala vidare om saken, när han kom tillbaka och det blev vinter och kallt. Och när Stellan kom tillbaka till skolan hade han av sig själv låtit planen falla. Han insåg, att han som jungman ej kunde bli officer, rida på hästar och gå omkring i artilleriuniform…

Men minnet av fullriggaren på guldströmmen satt kvar. Den levde som en symbol i hans hjärta. Hans själ hade vaknat. Ibland ryckte den till inne i honom som ett foster. Det sprängde i bröstet på honom och han sjönk samman inom sig själv i en spleenfylld modfälldhet över alla de år, som ännu lågo framför honom, innan han blev stor, riktigt stor. Och ur denna modfälldhet steg missnöjet, hatet mot det närvarande.

Men detta hat gällde ej honom själv. Det gällde mänskorna och den med snigelgång framkrypande tiden. Han visste, att han skulle bli någonting, ingen annan än han själv kunde ana. Men det var så långt till dess, fyra, fem oändliga år, som lågo som en öken framför honom. Och ej nog med dessa ökenår: det fanns också mänskorna omkring honom, som ej förstodo honom, som ej kunde begripa, att han en gång skulle sluta som Josef i Egypten, på ett eller annat sätt, han ännu ej hade klart för sig själv. Men detta insågo ej mänskorna, därför att han ej satt bland de översta i klassen och ej på något sätt intog en ledareställning bland kamraterna.

Han visste alltså att han hade en själ. Och på det hela taget var han tämligen belåten med den.

Nu, sedan han läst farmors brev, stod det emellertid klart för honom, att han måste syssla betydligt mera med denna själ än han hittills gjort. Han förstod, att det bakom hans sätt att sköta sig i skolan och i det dagliga levernet fanns någonting annat: ett inre liv. Och detta inre liv var det viktigaste. På detta inre liv berodde inte bara hela hans framtid utan också hans själs salighet.

Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom. Men det var ett perspektiv inåt. Det kändes, som om han inom sig gick och bar på en djup, mörk brunn, från vilken locket i ett slag lyfts av. Hurdan såg hans själ ut? Var den beskaffad på det rätta sättet? Det var detta som skulle visa sig under konfirmationen. Däri låg konfirmationens betydelse. Han insåg det nu.

Och med denna insikt följde också en annan: hans farmor hade rätt. Han försonade sig med hennes plan, idealiserade den, byggde upp på den en romantisk idyll: den gamla prästgården, överväxt med vildvin, i en trädgård med gamla fruktträd. När han inte läste för den gamle vitskäggige prästen, skulle han hjälpa arrendatorn med lantbruket: det vill säga han skulle åka överst på hölasset, köra och hämta posten i trillan, och på kvällarna skulle han sitta på bänken under en stor kastanj. Kanske det också fanns en flicka i närheten, kanske arrendatorn hade en dotter, inte en sådan som grosshandlareflickorna i Göteborg, utan en riktigt enkel flicka…

Jo, det tilltalade honom. Det var mera passande, enklare och högtidligare än tennis och hovpredikanter.

* * * * *

Plötsligen förlorade emellertid också denna lilla konfirmationsidyll sin mening. En dag insåg han, att också den ingenting annat var än det farmor kallade flärd och fåfänglighet. Han förstod, att det, som väntade honom, var någonting mycket tungt och allvarligt.

Det var dagen före trettonafton. Han hade tagit sig en promenad på Bullis i Lund, gått gatan fram som man går i en stad, där man ej är bosatt, med en främmande klassmössa på huvudet: skolflickor ha betraktat den med något av nyfikenhet och undran i blicken, och inför dessa blickar klappar hjärtat snabbare; man sträcker upp sig och ger sig sken av att man kommit långt, långt borta ifrån, att ha rest genom dagar och nätter; och nu går man här, bärare av oanade öden och upplevelser… Och plötsligen spränger det i ens bröst. Man önskar man var stor, riktigt stor, att man var löjtnant vid artilleriet och klädd i uniform, att man kom ridande in i denna stad med kanoner dundrande mot stenläggningen… Och man drömmer vidare, att det är krig och att man just skall draga ut i fält för att försvara fosterlandet och alla dessa flickor… Och man drömmer ännu vidare, att man kommer som segrare tillbaka: trottoarerna äro fullpackade med mänskor, som kasta blommor åt en, där man sitter brunbränd och manöverdammig på en svettig, fradgande och illa ryktad häst…

Det var från en sådan promenad Stellan just nu återvände till det vita huset vid Svanegatan.

Dörren mellan tamburen och salongen stod på glänt. I lilla förmaket innanför salongen hörde han sin fars och farmors röster, medan han tog av sig ytterkavajen. Då han hängde upp mössan, blev han plötsligen stående med mössan på hängaren och handen hållande i skärmen. Han hade hört sin farmor nämna hans eget namn… De talade om honom…

Hans arm föll sakta ned längs sidan, och han kröp bakom dörren med återhållen andedräkt och lyssnade.

— — — luktar kosmetik om honom långa vägar. Om det roar dig, kan du gå upp på hans rum och se på hans huvudkudde. Den är alldeles nersmord, fastän örngottsvaret byttes i förrgår morse. Och att han är högfärdig, det kan du väl i alla fall inte komma ifrån. Men det är inte det värsta, fastän högfärd går före fall. Men det värsta är, att pojken är falsk. Han har ingen ärlig karaktär. Ja, försök inte och komma med invändningar. Han är inte det första barnet, jag har haft och göra med i mitt liv, som du vet. Jag har ögonen med mig. Jag har sett det länge. Och jag är inte den enda. Du kan ju fråga dina svägerskor och bröder, om du inte tror din gamla mor. Han är nog artig och uppmärksam mot dig och mig och alla, han anser "fina". Men vet du, hur han behandlar jungfrurna eller gamla Kerstin? Sist jag var hemma hos dig, hade jag ett långt samtal med henne. Fråga henne får du höra! Pojken är falsk, sanna mina ord. Och får han fortsätta länge på det sättet, gitter jag inte tänka på, hur det ska sluta. Det är inte nog med att ha eller få pengar. Pengar kan försvinna. Det har hänt förr. Och all denna flärd och fåfänglighet hos honom! Det är ynkligt bara att se på det. Och så säger du, att jag tar det där med pojkens konfirmation för allvarligt. Jag har väl aldrig hört på maken. Jag tar pojkens konfirmation för allvarligt! Min käre gosse, det är en Guds innerliga lycka, att Petréus ligger i sin grav och inte hör dig. Är det inte fråga om pojkens själ och salighet! Kan man ta Gud och Hans enfödde son för allvarligt! Nej, vet du, Gunnar! Och så mycke har jag sett på honom, att han är bra långt från Gud och Frälsaren redan. Han är redan fången i glitter och prål, så jag fruktar att det redan är för sent. Och det har du Axelsons att tacka för — — — Ja, du behöver inte rycka på axlarna. Men tänker de mänskorna på annat än — — — Ja, du behöver inte va rädd, jag vet, vi ska inte tala om det. Jag ska heller ingenting säga mera, men — — — jag vill bara säga dig det, att om du tycker att jag tar pojkens konfirmation för allvarligt, får jag säga dig, att din gamla mor tycker du går bra långt.

Gumman Petréus hade talat så fort, som om hon andats med hjärnan i stället för med lungorna.

Men nu blev det tyst inne i lilla förmaket, alldeles tyst. Stellan smög sig uppför trappan till gavelrummet så sakta, så ljudlöst, att de gamla trappstegen knakade under honom.

För första gången i sitt liv hade han hört mänskor tala om sig, då han själv inte var närvarande. Han hade visserligen fått anmärkningar förr, av sin far, av gamla Kerstin, av Ida, i skolan. Men han hade aldrig tagit dem på fullt allvar. Överdrifterna i dem hade varit alltför påtagliga, allt för tydligt avsedda att genom själva sin överdrift framkalla ett önskat resultat.

Men det, han nu hört, var någonting helt annat.

Han reglade dörren bakom sig och blev stående mitt på golvet. Han kände sig plötsligen iskall. Det var som om frossan ätit sig in i honom, ända in i hjärtat. Han skakade till ett par slag. Han var ensam, alldeles ensam i hela världen. Han hade ingen, han kunde lita på, ingen enda. Inte ens hans far hade tagit honom i försvar. Han var utan vänner, utan någon, som tyckte om honom.

Det kändes som om det lilla gavelrummet så småningom vidgats och blivit till en isande kall rymd, i vilken han stod, ensam, skakande av frossa. Och utanför denna isande kalla rymd låg världen, där mänskorna gingo omkring utan att bry sig om honom, utan att bekymra sig om att han stod här ensam och frysande — — —

I lilla förmaket under sig hörde han sin far och farmor tala. Han kunde ej uppfatta deras ord, och han var ej längre nyfiken.

Han satte sig på sängkanten, sammankrupen i sig själv som skydd mot kylan. Att en mänska verkligen kunde vara så ensam som han…

Han gick genom hela sitt förflutna. Det ena halvt förborgade minnet väckte det andra. Alla hade svikit honom, inte bara farmor och pappa. Där var Kalle Möller, hans fosterbror, som han blandat blod med — — — Och där var Rose, som lockat honom att köpa frimärken — — — Och där var rabulisterna, som sökt smita från honom den första maj — — — Alltid detsamma, alltid hade han stått där besviken, ensam, lurad, övergiven…

Han hade bara haft en enda riktig vän, en som förstått honom, genast och på det rätta sättet. Och det var farbror Ekenström. Och han hade skjutit sig.

Skulle han själv också en gång behöva skjuta sig? Han tyckte sig i denna stund förstå farbror Ekenström bättre än nånsin. Han hade skjutit sig, därför att han varit så här ensam. Han hade suttit på ett hotellrum i Köpenhamn precis som Stellan satt här. Mänskor hade promenerat förbi nere på gatan. Han hade hört ljudet av deras steg, och de hade gått förbi utan att veta, att han satt där uppe, alldeles övergiven, utan att någon brydde sig om honom. Och då ingen kommit upp till honom, inte ens hon, han älskade, hade han tagit fram revolvern och skjutit sig.

Skulle det gå likadant med honom, inte just nu, men en gång långt fram i tiden, då han blev löjtnant?

Han blev sittande alldeles stel och styv och stirrade framför sig. Jo, så skulle det sluta. Han visste det nu, alldeles säkert. En dag skulle han skjuta sig som farbror Ekenström, därför att ingen tyckte om honom och därför att han var bättre än alla andra. Men innan dess skulle han leva som löjtnant, som farbror Ekenström levat, i sus och dus, i glitter och prål och flärd och fåfänglighet, som farmor kallade det, med uniform och hästar och en kvinna i Köpenhamn som var så vacker att hon var syndig… Jo, så skulle han sluta! Han visste det nu. Han visste också nästan, hur det skulle kännas att leva så, i sus och dus. Han förstod farbror Ekenström. Han hade själv gjort något liknande, då han gett Rose frimärkena…

Vad han varit lycklig då! Han hade gett henne frimärken. Och så hade de kyssts. Och hon hade spelat piano på konditoriet. Varför hade han inte tyckt bättre om att kyssas? Han ångrade det nu. Och varför hade han skämts, när hon spelat piano på kondis. De skulle ha kyssts, kyssts, kyssts, till dess han en dag sköt sig…

Jo, så skulle det gå till! Så skulle hans liv sluta, i sus och dus och prål och flärd, musik och kaféer och en Rose och så: Pang! Och där hemma skulle de andra officerarna säga: — Nu har Stellan Petréus gått och skjutit sig i Köpenhamn för en kvinna, som han gett för många presenter. Han var i alla fall en hygglig karl, den hyggligaste av oss, men det är alltid de bästa som skjuter sig.

Så skulle de säga — — —

Han satt ej längre och skakade i frossa. Han var het över hela kroppen — — —

* * * * *

Det ringde till middagen. Han gick ned i en stämning av kallt och högtidligt allvar. De tyckte inte om honom. De kallade honom falsk och högfärdig. Han brydde sig ej om det mera. Han var falsk och högfärdig. De visste inte, hur han skulle leva och hur hans liv skulle sluta. Han var ensam. Det var skönt att känna sig ensam. Han behövde inte ta några hänsyn längre. Han var kvitt alla förpliktelser. De väntade sig inte mera av honom. Hans farmor hade själv sagt, att det var för sent. Han kunde göra vad han ville. Han var fri! Det var en underbar känsla, som om han plötsligen vuxit och blivit riktigt stor. Han visste sitt öde, visste, hur det skulle sluta… Och han var fri…

Han svarade kort på de vuxnas frågor om var han varit och vad han hittat på. Vad hade de med honom att göra? De tyckte ju inte om honom. De sutto hemma och baktalade honom, när de trodde han inte hörde dem. Varför frågade de då? De sade, att han var falsk. Var inte hans farmor ännu falskare, som nu satt där och kallade honom mitt älskade barn och frågade, om han inte ville ha mera äppletårta. Han gav fan i hennes äppletårta. Den kunde hon äta själv.

Efter middagen gick han åter ut i stan. Han sade, att han skulle gå och hälsa på professorskusinerna. Men i stället drev han omkring på gatorna. Han såg på mänskorna på ett nytt sätt, i synnerhet på kvinnorna. Han kastade inte längre skygga blickar på backfischar. De intresserade honom inte längre. Han såg på de vuxna, som ännu voro unga, sökte efter en kvinna, som var så vacker, att hon kunde vara syndig. Han upptäckte bara en, som tilltalade honom. Hon gick med en student. Han följde efter. Han var inte svartsjuk på studenten. Honom skulle han nog kunna peta ur brädet, när han en gång fick uniform på sig. Det var ingen konst.

Han gick bakom dem och såg på hennes svajande höfter. Och ju längre han betraktade dem, ju längre han följde deras svängande rörelser, ju osäkrare kände han sig. Han tvivlade inte på att han med sin uniform skulle kunna peta studenten. Men han började bli rädd, rädd och varm vid åsynen av dessa höfter, av de två vecken i kappan, som rörde sig snett ned över ryggen för varje steg, hon tog. Han visste inte riktigt vad han skulle säga henne, då han en gång gett studenten respass. Han hade en känsla av att han inte skulle kunna säga någonting, bara falla ned framför henne, med en present i ena handen och en revolver i den andra — — —

Nu skrattade hon. Han ryste till. Det var som om någon kittlat hans hjärta. Och i detta ögonblick visste han ännu säkrare, att det skulle sluta med ett revolverskott.

Han följde efter dem, till dess de stannade utanför en port, där den unga kvinnan gick in. Han såg inte hennes ansikte. Men över porten, där hon försvann, stod det: J.A. Krooks Herrskrädderi.

Han tänkte på henne hela kvällen, på de svajande höfterna och vecken i ryggen på hennes kappa, då hon gick. Han satt och tänkte på det till och med, då farmor efter kvällsvarden läste aftonbönen i lilla förmaket. Han hade redan beslutat sig för att när bönen var över skulle han gå upp på sitt rum, lägga sig och tänka på höfterna och vecken i kappan.

Han kysste sin farmor på kinden. Men i stället för att kyssa honom god natt, sade hon:

— Stellan lille, vill du stanna ett slag. Jag vill tala med dig.

Han ryckte omärkligt på axlarna. Vad hade hon med honom att skaffa? Han var ju ensam. Han var fri!

Ögonblicket efter fann han till sin förfäran att både tant Selma, den döva sällskapsdamen, och Nilla, trotjänarinnan, smitit. Och de hade stängt dörren efter sig…

— Kom nu och sätt dig här i soffan hos farmor, så ska vi talas vid riktigt ordentligt, riktigt på tu man hand.

Han satte sig bredvid henne. Hon tog hans hand.

— Du förstår, lille Stellan, jag håller ju så obeskrivligt mycket av dig, mera än av mina andra barnbarn, därför att du är mitt enda riktiga, mitt enda.

— Ja-a — — —

— Förstår du det?

— Ja, farmor.

Och så började hon, med låg och innerlig röst, medan hon smekte hans hand.

För varje ord tyckte han sig bli allt mindre och mindre. Känslan av frihet hade försvunnit. Det föreföll honom till sist, att han var så liten, att han kunde sitta gömd i hennes knä…

Han lämnade henne alldeles förgråten. Hon hade talat med honom oavbrutet. Han visste knappast vad hon sagt annat än om Gud och vår Herre Frälsaren och om det enda viktiga här i livet: att rädda sin själ, att bevara den undan världens fåfänga och prål och glitter.

Han bara storgrät. Han var alldeles upplöst av tårar. Han kramade hennes hand och snyftade gång på gång:

— Ä dä för sent, farmor? Säg, att dä inte ä för sent. Jag vill inte skjuta mig!

Hon såg förskräckt på honom:

— Men mitt älskade barn, var får du sådana tankar från? Må Gud bevara dig för sådana förfärliga tankar!

— Jo, ja vet så säkert, ja vet, att ja kommer att skjuta mig, ja vet dä så säkert — — —

— Men mitt älskade, älskade barn — — —

— För ja vill inte skjuta mig. Ja vill bli en god mänska. Ja vill, ja
vill! Ja vill älska Gud och Kristus — — — Ja vill va god — — —
Ja ä så olycklig, så olyck — — — liiii — — — Ja vill inte bli rik.
Ja vill inte ha morfars pengar, ja vill — — —

Hon måste följa med honom upp på hans rum och lägga honom till sängs som ett litet barn.

Där, på örngottsvaret, såg han en stor flottfläck från kosmetiken i sitt hår. Den bruna fläcken fyllde honom med äckel och avsky. Jo, han var en dålig mänska. Han var en förtappad varelse. Han frös så att hans tänder skakade, då han klev i sängen. Hans farmor stoppade om honom, blev sittande på sängkanten och läste ännu en bön. Han tog hennes hand och började gråta på nytt:

— Läs mammas psalm, läs — — — mam — — —

Och prostinnan Petréus läste hans mors älsklingspsalm, den som hon brukat läsa, innan hon dog.

Min vilotimma ljuder en gång, den sista gång och mig i jorden bjuder en bädd så kall och trång. Dock den mig ej förskräcker; så sött jag sover där, tills Herrens röst mig väcker, då ingen natt mer är.

Efter en stund reste hon sig:

— God natt med dig nu, min käre gosse. Sov nu gott. I morgon vaknar du som en annan Stellan, pappas och farmors snälla, goda, rara Stellan.

Han höll kvar hennes hand. Tårarna kommo fram på nytt.

— Dä blir så svårt, sade han.

— Ja, men Herren hjälper. Ser du mitt lilla barn, det finns någonting som heter underverk, Guds underverk med oss fattiga, syndiga mänskobarn. Mänskorna nu för tiden rycker på axlarna åt det. Men tro du din gamla farmor: underverket finns, det sker underverk varje dag. Utan underverk räddas ingen mänska. Tro din gamla farmor! Förlita dig på Frälsaren i ödmjukhet och tro på underverket att det kommer. Nej, nu måste jag gå ner. Nu kommer din pappa hem.

Stellan höll henne ännu kvar:

— Säg, farmor, lova mig, lova mig att inte säga något till pappa — — — lova det — — —

— Det ska jag visst göra, mitt barn. Sov nu gott.

Hon tände ett ljus och släckte lampan.

Han låg länge vaken. Han var så förgråten, att det kändes som om hans inre endast varit en flytande massa. Och i denna flytande massa var det som om tankarna simmat omkring snabbt som fiskar i ett ringlande stim. Han tänkte på underverket, på farbror Ekenström, på allt han upplevat denna dag, som föreföll honom lång som ett år. Och han somnade in vid en sista förbiglimmande tanke på att farbror Ekenström varit en dålig mänska. Hans far hade sagt något om farbror Ekenströms växlar, som haglade över honom, som om han prenumererat på dem…

Under sig, i lilla förmaket, hörde han otydligt röster…

* * * * *

Han var åter tillbaka i sin hemstad. Vårterminen hade börjat. Till det yttre var allt sig likt: hans eget hem, gatorna, husen, kamraterna, skolan. Och ändock föreföll det honom som om allt under dessa korta julveckor blivit åratal äldre, blivit gammalt, föråldrat.

Det var han själv, som förändrats. Den kväll, han suttit ensam med farmor, hade han genomgått en som han tyckte fullständig förändring, som om allt inom honom först lösts upp i tårar för att sedan samla sig i alldeles nya kombinationer. Han längtade. Han gick och väntade på något. Men drömmen, som levde inom honom, var en annan än förr: den sökte sig inte längre mot fjärran länder och äventyr eller mot den avlägsna tid, då han för alltid lämnat skolan bakom sig och kommit ut i livet med dess lockande möjligheter. Det, han väntade, låg honom nära. Det fanns inom honom. Han tyckte sig ibland kunna känna det rent kroppsligt, som en sprängning i bröstet.

Det, han gick och väntade på, var underverket, farmor talat om, Guds underverk.

Själva ordet hade satt hans fantasi i en häftig rörelse, gett den en våldsam stöt framåt, i en som han trodde alldeles ny riktning. Han visste ännu ej, att detta nya ej var någonting nytt, att det endast, i en förändrad gestalt, var hela barndomens koncentrerade sagolängtan, som med detta nya ord åter sökte sig fram till förverkligande: det våldsamma kravet på den plötsliga förändringen. Underverket skulle ske: han skulle bli en annan, inte genom en långsam och mödosam uppflyttning från klass till klass, till dess han en gång blev stor, utan med ens, i ett enda slag.

Han anade till och med, hur det skulle ske. Det skulle ej komma i form av en yttre förändring, genom en yttre upphöjelse, en oväntad utmärkelse, likt överräckandet av sagoprinsens krona och mantel. Underverket skulle ske inne i hans själ. Det skulle komma ungefär så, som det en gång visat sig för Saulus, en plötslig syn, så bländande att den skulle tvinga honom på knä. Och i detta ögonblick, i denna blindhet, skulle han bli seende. Han skulle förstå allt, han skulle i ett enda slag lära sig tro på Gud, älska Frälsaren, bli god, bli helt och hållet en annan.

Men underverket inträffade ej. Han gjorde i yttre måtto allt, som stod i hans makt att underlätta dess förverkligande: han lade bort kosmetiken, var hövlig mot Ida och tittade varje eftermiddag ett slag upp till Kerstin.

Men det hjälpte ej…

Var det redan för sent? Hade farmor haft rätt, då hon sagt till hans far, medan han själv stod gömd bakom dörren, att han redan var alltför fången i flärd och fåfänglighet?

Han funderade mycket över detta. Kanske låg felet däri, att han en gång skulle bli rik? Det stod någonting i Bibeln om den rike, kamelen och nålsögat. Han insåg, att liknelsen ej fick tagas för bokstavligt: Kerstins bokstavliga bibelutläggningar hade han för länge sedan lämnat bakom sig; han visste att nålsögat var en port i Jerusalem. Men han insåg också på samma gång den djupa symboliken i detta. Den som var rik eller skulle bli rik måste lära sig ödmjukhet. Frågan var hur det skulle ske. Han tyckte sig i yttre måtto ha gjort allt, som i den vägen rimligtvis kunde begäras av honom.

Också på detta funderade han mycket. Med den medeltida skolastikens hela skärpa staplade han som han tyckte ovedersägliga argument på varandra för att klargöra för sig, att rikedomen i och för sig inte behövde utgöra ett oöverstigligt hinder för underverket. Paulus själv hade ej varit en fattiglapp utan en bildad man. Han hade gått i skola och varit skriftlärd.

Och för resten: var det alldeles nödvändigt, att han skulle bli rik? Kunde han inte helt enkelt avsäga sig sin morfars pengar? Kunde han inte säga nej, då de kommo och erbjödo honom rikedomen, säga, att han inte ville ha den och att de fingo göra med den, vad de ville?

Men ej heller detta beslut hjälpte. Ingenting hände… För några dagar greps han av panik. Så blev allt åter lugnare inom honom, allt eftersom den dagliga skolrutinen snörde in honom i sitt växlingsrika enahanda. Veckorna gingo. Till slut låg drömmen om underverket endast som ett halvt igenvuxet sår långt inne i bröstet på honom. Ibland stack det till i en plötslig smärta, när han satt med böckerna framför sig på bordet och han såg den ändlösa vägen, han hade att gå, innan han skulle bli stor, riktigt stor… Och efter denna plötsliga smärta var det, som om det kittlat i såret: han hade en dunkel och angenäm förnimmelse av, att kanske, trots allt, underverket skulle ske, fortare än han nu anade…

* * * * *

En dag kom klarheten strömmande in över honom som ett plötsligt knippe solstrålar.

En morgon efter bönen steg rektorn upp på katedern i bönsalen och förklarade, att de av skolans lärjungar, som under terminen önskade åtnjuta konfirmationsundervisning, skulle anmäla sig på rektorsexpeditionen.

Han kände det, som om om han suttit och halvsovit och i ett ryck blivit klarvaken av något, som värmde hela hans kropp.

Underverket — det var konfirmationen! Det var genom den, det skulle ske. Genom den skulle han förstå allt, sin längtan, sin egen själ…

Han hade förnimmelsen av en obeskrivlig lättnad. Äntligen — — — Nu hade han funnit vad han sökt. Nu visste han, vad han ville. Han skulle inte uppskjuta konfirmationen till sommaren. Han kunde inte gå en hel termin och vänta på detta, som i ett slag skulle förändra hela hans liv. Han var rädd för sig själv, misstrodde sig själv. Kanske när sommaren kom, drömmen om underverket skulle helt och hållet ha försvunnit. Och på samma gång skulle också flärden och fåfängligheten ha ytterligare flera månader att arbeta sig allt längre in i honom.

Han gick hem till frukosten med snabbare steg än han gjort på länge.

— Har inte pappa kommit hem ännu?

— Nej!

Han gick av och an runt matsalsbordet och väntade. Till slut hörde han sabelskrammel ute i tamburen. Han skyndade ut:

— Säg, pappa, får ja lov och tala mä pappa ett slag.

Ivern hade gjort honom blossande röd i ansiktet. Och samtidigt såg han mycket allvarlig ut.

Fadern gav honom en snabb blick:

— Ska det vara med samma?

— Ja tack!

— Nå, kläm ur dig då!

Han kastade en hastig blick in i matsalen, där hushålls fröken redan stod bakom sin stol.

— Ja kan inte säga dä här. I enrum!

Fadern såg åter på honom ängsligt och skarpt:

— Vad i Herrans namn står på? Har du hittat på några dumheter i skolan?

— Nej, men dä ä viktigt!

Han gick före sin far in i skrivrummet och stängde dörren efter honom.

Kapten Petréus var ej längre säker på Stellan. Han och prostinnan hade haft ett långt samtal nere i Lund en viss kväll. Pojken hade suttit och pratat någonting om, att han inte ville skjuta sig. Kaptenen var i grund och botten en smula rädd för honom. Likt de flesta andra vuxna vid hans ålder hade han av sin barndom glömt det mesta, och han hade ännu ej hunnit tillräckligt långt upp i åren för att åter minnas den. Han förstod sig inte på Stellan.

Han såg en smula osäkert på sin son:

— Nå, vad är det du vill?

Stellan fäste sin blick öppet i hans:

— Jo, dä ä konfirmationen.

— Nå?

Fadern besvarade hans blick ännu osäkrare. En plötslig aning for genom honom: nu vill pojken inte konfirmeras; det är någon, som satt dumheter i huvet på honom, och så blir det bråk och förtvivlan både i Lund och Göteborg.

— Jo, dä ä så att — — — Ja kanske kommer och göra pappa och farmor emot, och ja vill dä inte gärna, dä försäkrar ja pappa, men — — —

— Nå, kläm ur dig!

— Jo, får ja lov och konfirmeras nu i skolan under terminen i stället för på landet i sommar?

Stellan såg sin far fortfarande allvarligt i ögonen.

Kapten Petréus vände sig om för att hämta sig efter förskräckelsen. Med händerna bakom ryggen tog han några steg fram i rummet för att dölja ett leende, i vilket låg lika mycket häpen undran som löje.

Stellan följde honom med blicken:

— Ja vet att ja gör er emot, men — — —

— Tjo-oo, det kan du väl få — — —

— Då kan ja få anmäla mig på rektorsexpeditionen i dag?

— Tja, det går visst för sig — — — det ser jag inte något särskilt — — —

Stellan bugade sig högtidligt och sade med säker och varm röst:

— Tack, kära pappa.

Nu vände sig kaptenen om och såg på honom:

— Vad är det som gör att du ändrat dig?

Nu var det Stellans tur att slå ned ögonen:

— Dä ä svårt att säga — — —

— Nå, då vill jag inte fråga.

— Tack, snälla pappa.

— Tja, då äter vi väl!

Stellan gick före honom ut i matrummet. Men kaptenen blev stående kvar en lång stund mitt på golvet och såg rakt framför sig.

Samma kväll skrev han ett långt brev till prostinnan i Lund. Det kom omgående svar, också ett mycket långt brev, adresserat till Stellan själv. Hans farmor var mycket belåten över hans beslut — allra mest därför att hon segrat över konsulinnan Axelson, ehuru hon ej nämnde någonting därom i skrivelsen till Stellan. I stället talade hon om konfirmationens allvar och vikt. Hon skrev också om att hon själv skulle komma i god tid för att bistå honom under dessa för hela hans framtid och hans andliga liv så betydelsefulla veckor.

Både beslutet och farmoderns brev fyllde Stellan med ett högtidligt allvar och en känsla av trygghet, som om han vandrat omkring i en värld av vit bomull. Det föreföll honom som om alla mänskor plötsligen blivit vänligare. Varje gång han mötte kristendomsläraren, som skulle konfirmera honom, tog han av sig mössan på ett alldeles särskilt vördnadsfullt sätt, och med en hemlig värme sökte han de kamraters sällskap, som i likhet med honom skulle beredas till den för hela deras andliga liv så betydelsefulla stunden.

* * * * *

Han gick sedan flera veckor och läste för adjunkt Lundquist.

Men intet underverk skedde. Den stora, hela själen genomskakande Paulusuppenbarelsen inträffade ej, bländande med sitt övermäktiga sken, tvingande honom på knä…

Han läste katekesen och Bibeln på nytt; han lärde sig en massa psalmer utan att därigenom komma närmare Gud eller Kristus. Han kunde ej inom sig upptäcka någon nämnvärd förändring annan än den att han allvarligt bemödade sig att tro.

Den sista kvarten under varje lektion, sedan läxorna och bibelutläggningarna traggats genom, brukade adjunkt Lundquist tala, som han kallade det, "varmt och innerligt". Men ej heller detta gjorde något intryck på Stellan. Han försökte göra sig riktigt mjuk och mottaglig för vad prästen sade, riktigt öppna sitt hjärta för hans ord. Men det lyckades ej. Inte heller nu kände han, att han levde i, genom och med Frälsaren.

Kanske det redan var för sent. Utan att man var som ett barn, skulle man ej kunna ingå i Guds rike. Och han var ej längre ett barn. Han var femton år.

Han kastade sig in i diskussioner med sig själv, byggde upp stora logiskt oemotsägliga tankesystem på grundval av vad prästen sade. Konfirmationsundervisningens stora betydelse, brukade prästen säga, bestod ej i att bibringa exakta kunskaper utan att leda det unga sinnet fram till förståelse av och kärlek till vår Herre Frälsare. Kunskaper båta föga. Ja, när kunskapen ställer sig i strid mot mänskans tro, hopp och kärlek till Kristus, är den en förbannelse.

Var det däri felet med honom själv låg: visste han redan för mycket?

Han försökte klargöra sin egen ståndpunkt. Trodde han på en Gud? Nej!
Åtminstone inte på det sätt, prästen menade. Förnekade han en Gud? Nej!
Trodde han på Kristus? Ja! Älskade han honom? Nej! Åtminstone inte på
det sätt, prästen menade. Trodde han på ett evigt liv? Ja!

Men var detta nog för att avge konfirmationslöftena? Nej! Hade han det rätta sinnet? Nej! Fanns det någon förutsättning att han skulle kunna få det? Blev han inte med varje dag som gick allt äldre? Och försvann inte för varje dag möjligheten för honom att skaffa sig det rätta barnasinnet? Obetingat jo!

Det blev honom för varje dag allt klarare att han endast skulle kunna räddas genom underverket, uppenbarelsen, som aldrig kom. Han sade sig att också aposteln Paulus själv under en lång levnad varit en otrogen och en hedning, högfärdig över sina saduceiska kunskaper. Och så hade undret inträffat, bländat honom, tvingat honom på knä. Vandringen till Damaskus hade varit hans konfirmation.

Men var det inte redan för sent för honom själv? Det var inte mera än en månad till dess han skulle avlägga löftena.

Han blev brännande het. Det stack till i honom av ångest…

Han sökte framtvinga underverket på egen hand. Han började bedja inne på sitt rum. Han lade sig på knä vid sängen: — Kristus, lär mig älska dig! Kristus, visa mig vägen till räddning och frälsning! Kristus, ge mig ett tecken att det inte är för sent! Jag vill inte ljuga för dig inför altaret!

Ibland, medan han låg och bad, kunde det hända, att han föll i gråt. Då kände han sig lättare. Det var som om han tyckte sig kunna skymta Kristus genom tåreslöjan, som om han passerat förbi likt en ljus skugga. Men då han på detta sätt skönjde honom, såg han också, och på ett ännu mera levande sätt, framför sig den botfärdiga synderskan. Det var som om hon helt och hållet skymde bort Frälsaren, fastän hon låg på knä. Och hon var alldeles lik majorskan Gyllencrantz, som han ofta tänkte på med avsky och lockelse därför att han hört, att hon hade funnits en eftermiddag hos en ung löjtnant.

Men oftast kunde han ej gråta alls. Han upprepade bönen gång efter annan. Det blev bara ord. De stego ej ur hjärtat. Och ändock var hans hjärta inte kallt eller livlöst. Alltid hade han förnimmelsen av att själen levde inom honom som om det varit för trångt inne i hans bröst, som om den sakta och varsamt sökte sig en väg ut…

Han började med ett annat knep, genom vilket han kunde pressa fram tårarna, nu när bönen ej längre visade sig ha någon verkan. Han tvingade sig att tänka på någonting riktigt sorgligt. Han tänkte på sin kärlek till Rose, på farbror Ekenström eller den isande ensamhet, han känt uppe på gavelrummet hos farmor, då hon talat illa om honom.

Då greps han av ett outsägligt medlidande med sig själv: han var ensam, alldeles ensam. Det fanns ingen, som brydde sig om honom; hans enda vän, farbror Ekenström, hade skjutit sig. Tårarna började rinna nedför hans kinder. Men Kristus visade sig ej. Han sjönk endast samman i en frysande känsla inför mänskornas grymhet och orättvisa.

Han började bli nervös, retlig och otålig, den verkliga, djupa ångestens förelöpare. Han ångrade att han inte väntat med konfirmationen till sommaren. Nu var det så mycket som drog hans tankar till värdsliga ting, så mycket som hindrade honom från att försjunka i allvaret. Där var till exempel skolan. Vad hade geografi och tyska och latin och matematik att göra med det, som väntade honom, den stora uppgörelsen? Och så var det mänskorna omkring honom. Tog hans far sin egen sons konfirmation på allvar? Hade han under hela tiden nämnt ett enda ord om den? Och där var majorskan Gyllencrantz? Varför hade han just nu fått veta, att löjtnant Gatenbergs uppasserska funnit hennes vigselring i hans säng?

Han kände äckel för allt detta, som drog hans tankar från det andliga liv, han ville ägna sig åt: skolan, fadern, majorskan Gyllencrantz… Han kände leda vid dessa mänskor för deras världsliga tanklöshet. Han önskade ibland att han kunnat göra med dem, som Jesus med månglarna i templet: driva ut dem…

* * * * *

Vid denna tid anlände hans farmor och fritänkaren Boberg till staden.

Först kom hans farmor. Hon infann sig med två svarta sidenklänningar,
ett halvt dussin svarta spetsmössor att ha på huvudet och Korta
Betraktelser för varje dag på året, utarbetade av Per Anders P:son
Petréus, adjunkt i moralteologi vid Lunds Kongl. Akademi.

Dagen efter sin ankomst avlade hon besök hos adjunkt Lundquists, bjöds på eftermiddagskaffe och nagelfor under tiden adjunkten och hans fru, kaffeservisen av silver, möblerna, prydnadsföremålen, allt — — — Rummens inredning tilltalade henne ej. För mycket bjäfs och för litet gammallutersk enkelhet, ehuru hon nödgades erkänna, att adjunkten onekligen kunde göra sig bra vid altaret med sin resliga gestalt och sin djupa stämma.

Hon avlade också visit hos stadens övriga prästerskap, av vilka hon från föregående besök kände de flesta.

Den tredje dagen installerade hon sig vid ett litet fönsterbord i salongen. Där stickade hon tjocka ullstrumpor, med vilka hon olyckliggjorde sina barnbarn. När hon tröttnat på strumpstickningen, lade hon patience, och ibland om kvällarna fick hon sig till sin stora glädje en träkarl med sin son och husföreståndarinnan, som visade sig vara ganska skicklig i konsten.

En halvtimme varje eftermiddag tog hon en promenad, iförd kapotthatt, lång svart pälsfodrad kappa och ebenholtskäpp med silverkrycka, en gåva till salig Petréus på hans sextioårsdag från tacksamma församlingsbor. Färdigklädd till promenad påminde hon i mycket hög grad om drottning Victoria på gamla dar. Ett par dagar i veckan gick hon på kafferep till stadens prästfruar, och ibland blev hon också bjuden på en préférence, ett tiondels öre poängen. Klockan halv nio läste hon i enrum aftonbönen med Stellan och samtalade länge med honom. Hon sökte komma underfund med vad han tänkte och kände. Men det var omöjligt att komma till någon klarhet. Han satt tyst och såg på sina händer, eller också började han promenera av och an på golvet och skruvade på axlarna, som om samtalet plågade honom.

Hon kände sig besviken på honom. Hon hade väntat sig honom så mycket mera känslig och mottaglig för de eviga sanningarna efter samtalet i julas och med anledning av det brev, hennes son skickat henne. Men av all denna sinnesförändring märkte hon ingenting. Stellan föreföll alldeles okänslig. Ju mera hon talade, ju stelare blev han. För mycket "Göteborg", tänkte hon och skakade för sig själv på spetsmössan.

Hon visste ej att Stellan föraktade henne, föraktade henne för hennes världslighet och humbug. Kom hon inte från patiencen och kortlapparna direkt till aftonbönen! Kunde det kallas att ta konfirmationen på allvar? Var det detta hon menat, när hon sagt, att hon skulle komma för att bistå honom vid den viktigaste och allvarligaste tidpunkten i hans liv?

Han kände för henne samma äckel som för faderns och majorskan
Gyllencrantz' världslighet.

* * * * *

En vecka efter farmor kom gudsförnekaren Boberg till staden. Han uppmanade i den "rabulistiska" tidningen stadens präster att möta honom i öppen och offentlig diskussion i frågan om Guds existens, Kristi gudom, Treenigheten och Jungfru Marias obefläckade avlelse.

Stellans farmor var upprörd. Hon rasade. Hon förklarade, att den förtappade uslingen borde sättas inom lås och bom för livstid i stället för att tillåtas fara omkring och sätta myror i huvudet på okunnigt folk. Och hon hoppades till Gud, att ingen av stadens präster skulle låna sig till ett sådant ohyggligt uppträde och bevärdiga en sådan usling med ett svar.

Hon gick dagligen på kafferep till stadens prästfruar och kom tillbaka fullproppad med nyheter.

Stellan levde i en oerhörd spänning.

Inte nog med att hans farmor rasade över gudsförnekaren. Också i skolan under rasterna diskuterades han bland gymnasisterna. Man bildade små grupper…

Stellan tänkte ej på något annat än ateisten.

Hur vågade han!

Hur vågade han förneka Gud och Kristus? Hur kunde han vara så absolut säker på att en Gud inte existerade? Visste denne Boberg så mycket mera än så många andra bildade och erfarna mänskor? Eller var det den rena okunnigheten, som gjorde att han offentligen vågade förkunna sin otrohet? Visste en sådan mänska egentligen vad hon gjorde? Var en sådan gudsförnekare så alldeles viss på att han i alla fall inte till sist skulle straffas, att inte någon gång något alldeles förskräckligt skulle hända honom, det förskräckligaste av allt: den eviga fördömelsen?

Han visste inte, om han skulle beundra eller avsky honom, beundra hans mod eller avsky hans okunniga fräckhet. Han undrade, hur en sådan mänska såg ut. Han föreställde sig honom med ett stort svart skägg och långt, illa vårdat svart hår. Till sin oerhörda förvåning fick han under en rast höra, att gudsförnekaren hade ett slätrakat ansikte och mest såg ut som en Waldenströmsk predikant. Det var en sjundeövrist, som berättade det. Och han hade själv sett honom. Gudsförnekaren bodde i samma hus som han, hos faktorn på den radikala tidningen.

Stellan tog reda på var faktorn bodde och gick utanför hans port en hel timme i hopp om att få se ateisten. Men det lyckades ej.

På kvällen kom hans farmor hem i en ännu upprördare sinnesförfattning än någonsin förr.

— Kyrkoherden ska svara uslingen i morgon kväll klockan åtta på missionshuset, sade hon. Först ska uslingen ha ordet. Sen är det kyrkoherdens tur, och så ska de ha ordet en gång till var. Jag önskar kyrkoherden inte hade gett sig in på det. Måtte det nu bara gå bra!

Stellan såg på henne. Han skulle ha velat fråga, varför hon var rädd.
Men han vågade inte. I stället sade han:

— Ska farmor gå?

— Jag skulle mena det, om jag också ska bäras dit.

— Får ja följa mä? frågade han så oskyldigt han kunde.

Hon såg på honom över glasögonen:

— Det skulle bara fattas det!

Dagen efter höll sig Stellan under rasterna i närheten av gymnasisterna. Annonsen hade stått i morgontidningen, med ett särskilt Observera! på slutet: Skolungdom äger ej tillträde.

Men sjundeövristen, som bodde i samma gård som faktorn i den radikala tidningen skulle dit i alla fall. Han skulle ta på sig plommonstop och fälla upp rockkragen. För resten hade han redan en liten mustasch på överläppen, han tänkte svärta med en sotad kork. Ingen skulle känna igen honom. Det fanns flera stycken, som ville följa med. Men han betackade sig. Det fanns gränser för solidariteten. Här dög det inte att uppträda i klunga eller alltför många i spridd ordning. Man skulle spricka på kuppen. Och det skulle fan utsätta sig för nedsatt sedebetyg i studenten eller kanske helt enkelt relegering. Om andra tänkte gå, gick inte han. Det var bara att säga från med samma. Var det någon, som ville sänka sig så lågt att plagiera honom, så var så god! Men han fordrade uppriktighet i oärligheten. Han tog sig bara friheten påpeka för de närvarande, att det var hans idé. Dixi!

— Men efteråt talar du väl om, hur det gick till?

— Visst fan! Snålhet ä inte min dygd.

Den kvällen åt man kvällsvard hemma en timme tidigare än vanligt. Klockan halv åtta hjälpte Stellan sin farmor på med ytterplaggen. Hon var så upprörd, att hon glömde salig Petréus' ebenholtskäpp.

— Ska farmor inte ha käppen med sig?

— Jo, det ska jag visst. Och jag önskar jag kunde använda den också.

Och så gick hon.

Stellan drog sig tillbaka till sitt rum, satte sig vid skrivbordet med den latinska grammatiken framför sig. Men han läste ej. Han tänkte på Boberg och kyrkoherden. Nu var klockan snart åtta. Nu skulle gudsförnekaren snart börja. Vad sa han? Stellan försökte föreställa sig, hur det gick till. Sa han: Det finns ingen Gud och ingen Kristus! Stod han med armarna i kors över bröstet, liksom Luther i Worms, då han sa: Här står jag och kan inte annat, så Gud hjälpe mig. Amen! Men det sista kunde han ju inte säga. Han förnekade ju Gud!

Hur vågade han! Fanns det inte hos honom åtminstone ett tvivel? Hur kunde han, i missionshuset, i Guds eget hus? Hur kunde han absolut veta? (Absolut var ett av Stellans nya ord och han använde det med förkärlek.) Nej, det kunde ingen mänska absolut veta.

Han såg åter gudsförnekaren för sig, som Luther i Worms. Kanske var landshövdingen där och generalen och borgmästaren, liksom furstarna suttit och lyssnat till Luther — — —

Och inför alla dessa stod gudsförnekaren och sade:

— Det finns ingen Gud — — —

Stellan lade själv armarna i kors över bröstet och upprepade med en målbrottsstämma, som började nere i basen:

— Det finns ingen — — —

Men plötsligen hejdade han sig. Han blev het över hela kroppen. Vad gjorde han? Vad höll han på att göra — — —? Han skälvde till ett slag i ångest och lutade huvudet i händerna.

— Om bara gudsförnekaren inte kommit, mumlade han, om han bara inte kommit.

Det föreföll honom, att han varit lyckligare innan hans tankar börjat syssla med Boberg. Det hade varit svårt då också, men han tyckte nu, att han bara för några dagar sedan i alla fall varit på rätt väg… Han kände inte mera någon längtan efter underverket. Det hade blivit meningslöst. Det fanns en annan fråga, som var viktigare: Finns det en Gud? Just nu besvarades den frågan på missionshuset… Och han hade ej fått lov att gå dit. Varför hade man nekat? Hade han, som om några veckor skulle avlägga löftena till denne Gud, ej rätt att få veta allt, mänskotanken visste om honom, tvivel, tro, kärlek, allt! Varför voro de vuxna så dumma? Voro de rädda? Vad voro de fega för? Sökte de med vett och vilja lura honom in i något, lura honom att avlägga löften, han inte kunde hålla?