Nu kom det andra löftet som en djup ekande stämma från kyrkans alla valv och vrår:

— Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde son, vår Herre, vilken är avlad av den Helige Ande; född av Jungfru Maria — — —

Stellan bet ej samman läpparna. Han öppnade munnen för att ge sig sken av att ha svarat. Men han drog endast ett djupt andetag — — —

* * * * *

Där ute väntade honom farmor och hans far. Farmor kysste honom upprepade gånger, medan hon mumlade något han ej brydde sig om att lyssna till. Han drog sig plågad undan hennes smekningar och såg sig skyggt och skamset omkring för att upptäcka, om någon lagt märke till det.

De gingo tysta Storgatan fram. Vid en blomsteraffär stannade hans far.

— Följ med mig in. Innan vi går hem, ska vi gå ut till mammas grav med några blommor.

De stodo alla tre framför hennes grav. Stellan hade tagit av sig den nya klassmössan och placerat en stor bukett röda rosor på kullen. Ingen av dem sade något.

Plötsligen brast Stellan ut i gråt. Hans kropp skakade under våldsamma snyftningar.

Det var som om han sagt farväl till sin mor, en sista gång tackat henne för allt det, hon under denna tid av ångest och lidande varit för honom. Han skulle aldrig, aldrig glömma det. Så länge han levde skulle han handla så, att han utan att blygas kunde visa sig inför hennes ansikte. Alltid! Alltid!

Det var till sin Madonna, Stellan avlade konfirmationslöftena under skakande gråtattacker.

Med näsduken för ögonen sprang han från graven.

Hans far och farmor följde tysta efter.

* * * * *

Han hade kommit hem långt före de andra och stängt sig inne på sitt rum.

Det knackade på dörren; det var hans farmor:

— Stellan, mitt barn, kaffebordet är dukat.

— Låt mig va i fred, låt mig va i fred, skrek han till svar.

Det var ett skrik som från en mänska i nöd — — —

Stellan och hans kamrater talade mycket litet om konfirmationen, sedan den väl en gång hörde till det förflutna. Percy Anderzén, som gick vid sidan om Stellan tillbaka från altaret, fällde endast den anmärkningen, att om han inte fått vinskvätten, hade den där oblaten eller vad de kallade det fastnat i gommen på honom.

Hemma nämndes ej heller någonting. Farmor reste åter tillbaka till det vita huset i Lund med en viss nervös iver vid tanken på vårrengöringen, och hans far andades åter i fulla drag friheten på officersmässen.

Men hos Stellan lämnade dessa två månader kvar en känsla av djup olust. Det var en rent fysisk olustkänsla, som om han förätit sig på sötsaker. Han kände sig tung och dåsig och allra längst inne hos honom fanns det någonting, som skämdes, han kunde ej förklara riktigt varför. Han hade en dov förnimmelse av att han föraktade sig själv, att han under hela denna konfirmationstid burit sig löjligt åt. Tanken på att det var han själv, som tagit det hela alltför allvarligt började forma sig inom honom. Kanske när allt kom omkring, att det var han, som burit sig åt som en humbug och inte de andra.

Det skulle väl ännu dröja många år, innan förljugenhetens och självbedrägeriets problem stod klart för honom i hela sin försåtliga gestalt. Men han anade dess existens. Han liksom vädrade tillvaron av en lögn, olik alla andra lögner, dem man slungar ut till lärare, kamrater och ens närmaste för att klara sig undan ett tillfälligt eller långvarigare obehag, en lögn mot någonting inom en — — —

Men de sista månaderna hade uttömt hans förråd av sinnesrörelser. Hela hans väsen strävade efter balans, efter en nykter och varaktig vila. Hjärtat hade fått sitt lystmäte och mer än det. Nu ville han ha ro. Själva den sunda livsinstinkten hos honom sköt problemet åt sidan, ställde det på framtiden.

För att emellertid ge ett rent yttre tecken på att han för alltid lämnat en period av sitt liv bakom sig ändrade han sin hårfrisyr. Han lade bort officersbenan mitt i pannan. I stället strök han håret rakt upp, som han sett blivit modet i de allra högsta klasserna.

Redan samma kväll, den nya hårfrisyren anlagts, lade hans far märke till den. Han kunde för övrigt ej med bästa vilja i världen undgå att märka förändringen. Han sade:

— Det var fan, vad du ser ut i kalufsen. Du ser ju ut som en bondpojke.
Vad ska den frisyren föreställa?

— Jag ska ha uppstruket hår.

— Kallar du det håret uppstruket?

Stellan svarade med ett ödmjukt leende:

— Det kan väl bli.

— Låt oss hoppas det.

Den nya koaffyren var emellertid ej endast i yttre bemärkelse det mest utmärkande tecknet på att Stellan under konfirmationen blivit en annan. Också för honom själv betecknade frisyren ett evigt farväl till ett för alltid förflutet: mittbenans raserande betydde ingenting mindre än ett avskedstagande till hans barndoms dröm och längtan: att en gång i tiden bli löjtnant. Vad han skulle företaga sig, när han om några år tagit studentexamen visste han ännu inte. Men ett hade han klart för sig: officer skulle han aldrig bli. Det var ett fåfängt och världsligt yrke. Det förde endast till prål och ståt och prakt. Det ledde allt längre bort från det väsentliga, det viktiga, vad nu detta i grunden var. Han insåg, stödd på sitt eget livs erfarenheter, att officersbanan var det billigaste och bekvämaste sättet att skaffa sig anseende. Man var löjtnant. Man hade ett visst slags kläder, som utmärkte en framför alla andra. Man hade rätt att befalla. Man var någonting. Man var någon. Man kunde husera i stan som man ville. När man kom till häst på gatan eller i bulevardens ridbana, vände sig mänskor om och såg på en beundrande. Nej, officer ville han inte bli. Det var ej på detta enkla sätt — genom att gå omkring i uniform — han ville skaffa sig anseende och makt.

Det som förvånade honom mest i hela denna förändring, han genomgått, var lättheten, med vilken förändringen skett. Han kunde ej minnas den dag, då han ej önskat att bli löjtnant. Hur långt han än gick tillbaka, hade han alltid vetat vad han skulle bli: officer. Hela hans barndom — han ansåg sig redan vara jämförelsevis stor — hade rört sig kring detta enda: sablar, hästar, kaskar, sporrar, knektar. Och nu, sedan han blivit äldre och hans tankar gingo till framtiden, hade han alltid tänkt sig som löjtnant i denna stad, där han fötts och levat. Han var ute och red i bulevarden eller på exercisfältet. Han gick med andra löjtnanter och drack punsch och whisky på Stora Hotellet eller mässen eller Sällskapet. Artillerister och underofficerare hälsade på honom. Han stod och kommenderade inne på kaserngården. Han red med regementet eller divisionen ut på fältmanövrer och skjutövningar. Stadens flickor vände sig om och beundrade honom…

Och nu hade han sagt farväl till allt detta. Och — vad som var det underbaraste — han hade gjort det utan att känna någon smärta. Den vackra uniformen, den vidunderligt sköna képin med den svarta plymen, lacklädersstövlarna med de försilvrade sporrarna — allt hade han lämnat bakom sig för evigt, utan saknad, utan sorg, utan smärta.

Han såg sig själv i spegeln — på det uppstrukna håret, som ännu strävade emot den nya sinnesförfattningen. Och han sade till sig själv:

— Jo, du ä förändrad.

Men frågan var: vad skulle hans far säga? Förmodligen skulle han anse honom ombytlig: först officer och nu någonting annat. Och han kunde ej ens uppge, vad detta andra var. Skulle han bevara sin hemlighet, till dess han blev student, och så — plötsligen — förklara allt. Men han insåg risken i denna plan. Antag att hans far sade nej! Det bästa vore att så småningom förbereda honom.

En dag efter middagen, då de sutto inne i skrivrummet, reste sig Stellan och började gå av och an med händerna på ryggen.

— Säg, pappa, sade han till slut utan att stanna — han hade känslan av att faderns svar skulle verka bestämdare, ofrånkomligare, om han stannade:

— Säg, pappa, skulle ja göra dig mycke ledsen, om ja inte blir officer?

— Vad ska du bli då?

— Ja vet det inte än. Men ja känner, att ja inte vill bli officer.

— Jaså, du känner det?

Här stack faderns ironi åter fram. Man kunde aldrig tala allvar med honom. Han hånlog åt allt.

— Nå, det var det förståndigaste ja hört dig säga på långa tider.

Stellan stannade tvärt och såg på honom i häpen stumhet.

— Ja, du ser på mig! Officersbanan är nog bra så länge man är ung och tanklös. Den kan till och med vara bra ända till majorsfebern kommer. Men sen — — — Det är inte roligt, ska jag säga dig, min vän, att vid fyrtifem års ålder bli förbigången, ställas på hyllan och veta, att hela ens liv varit till ingen nytta. Jag vet fall, där det knäckt en mänska. Ja, du behöver inte stå och stirra på mig, som om du fallit från skyarna.

— Nej.

— Och så ska man ha munnen stängd. I annat fall får man tandvärk.

— Ja.

Stellan var alltför upptagen med sig själv för att fullt förstå innebörden i den tragedi, hans far vidrört, den tragedi, kapten Petréus just stod i färd med att genomleva och vars utgång han redan var viss om. Nej, Stellan var alltför upptagen av sig själv och sitt. Faderns ord hade plötsligen skänkt honom en trygghetskänsla av ett alldeles nytt slag: han kände rätt. Också när han inte i fullt klara meningar kunde bevisa riktigheten av vad han ville, förstod han nu, att han innerst inne hade rätt. Inom honom fanns det något, som ej tog fel. Han hade med ens förnimmelsen av att det skulle gå honom väl här i livet, om han endast följde denna röst i sitt inre, som aldrig tog fel.

Han gick långsamt och med händerna på ryggen mot dörren. På dessa korta stunder tyckte han det var, som om han vuxit ut till sin slutliga längd, som om han blivit man, riktigt man.

Han var redan vid dörren då hans far sade:

— Hör du, min pojke, när fick du klart för dig att du inte skulle bli knekt?

— Å, en tid sedan.

— Det var då du började skaffa dig bondkalufsen.

Stellan mötte sin fars ironiska leende utan att väja tillbaka eller känna sig sårad och förlöjligad. Nu, när han visste, att rösten inom honom ej kunde taga fel, log han tillbaka och sade:

— Du hånar alltid, pappa.

Och så gick han in till sitt.

Nu hade turen kommit till kapten Petréus att gapa med vidöppen mun. Han blev sittande en lång stund och stirrade mot dörren, Stellan stängt bakom sig. Nu var det hans ansikte, som speglade en häpen stumhet.

* * * * *

Det var i stort sett en lycklig tid för Stellan, dessa vårveckor, som följde på konfirmationen. Syrener och jasminer i stadsparken doftade som aldrig förr. Det var, som om de först denna vår av Skaparen försetts med denna underbara doft. Göken gol från stadens alla utkanter. Näktergalen hade börjat flytta in i träden på gamla kyrkogården och vid södra folkskolan. Det var, som om den först denna vår fått sina toner.

Han tyckte sig ha rätt att njuta av allt detta, nu sedan han levde i denna trygghet, i denna känsla av att det inom honom fanns någonting, som ej tog fel. Han försökte ej ens klargöra för sig, vari detta något bestod. Men fastän han ej brydde sin hjärna med att söka analysera dess natur, spekulerade han då och då över frågan: hur länge har det funnits inom mig? Har jag ägt det länge. Fanns det redan, då jag föreställde mig att jag var Josef? Är det detta, som gjort, att jag alltid vetat att jag är överlägsen alla jag känner, fastän det bara går skapligt för mig i skolan? Är det det, som gjort, att jag vet att jag på något sätt är bättre än andra?

Dessa spekulationer störde ej hans trygghet. De gjorde den endast starkare. Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av Ödmjukhet. Det var inte hans förtjänst utan en gåva. Från vem? Han visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att fullkomna sig.

Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig.

Under dessa funderingar märkte han emellertid, att han ej längre hade någon religion. Han visste ej, hur det gått till. Den hade försvunnit lika smärtfritt som barndomsdrömmen om att bli officer. Frågan hade helt enkelt upphört att intressera honom. Den hade upphört att ha någon betydelse. Han insåg, att han måste skaffa sig en ny världsåskådning i stället för den gamla, som så omärkligt trollats bort och blivit betydelselös. Men inte nu. Inte än. Och inte under sommaren heller. Nu ville han njuta av tryggheten, i känslan av gåvan inom honom. Han skulle vila sig till hösten. Då var det tids nog att skaffa sig en världsåskådning.

Efter skolans slut for han till morföräldrarna på Särön.

Han badade, stekte sig brun, spelade tennis, seglade och dansade. Allt detta tillät honom rösten. Den drog endast gränsen för flirten och sommarsvärmeriet. Han kunde ha blivit förälskad denna sommar. Men han ville det ej. Först skulle han skaffa sig en världsåskådning. Sedan skulle han förälska sig. Men på allvar och för alltid.

Redan i mitten av augusti började emellertid tanken på världsåskådningen oroa honom. Han kände allvaret, som väntade honom. Det infann sig samtidigt med att han måste syssla en smula med ferieläsningen. Han började vidtaga förberedande arbeten i och för världsåskådningen, en kort överblick över, var han för tillfället befann sig. Trodde han på en Gud? Nej! Förnekade han honom? Nej! Inte precis det heller. Trodde han på Kristus? Nej! Förnekade han honom? Nej, inte det heller. Trodde han på ett liv efter detta? Ja!

Men någon bestämd lära bekände han sig ej till. Den saken måste uppskjutas till hösten.

III.

RENÄSSANSEN

Sommaren var slut. Han hade kommit tillbaka hem, gått genom våningen i en obestämd förhoppning att finna den förändrad, suttit vid sitt skrivbord en stund som om han prövat dess lämplighet för fortsatta studier och meditationer. Det tycktes ännu duga. Det tycktes vara starkt nog att bygga upp en världsåskådning på.

Med en känsla av vemod över tidens snigelgång konstaterade Stellan, att inga nämnvärda förändringar skett.

Gamle Swärd, majorens betjänt, hade tagit avsked och flyttat. I stället för en ny betjänt hade majoren skaffat sig en tjänsteande, som bättre kunde tillgodose hans behov: en sjuksköterska. I Swärds bostad nere på gården hade en änkefru Johanson flyttat in. Det påstods att hon skulle ha skolpojkar inackorderade hos sig.

Gamla Kerstin hade också blivit synbart äldre. Hans far talade om möjligheten att sända henne till en sinnesvårdanstalt. Hennes fixa idé att vara övergiven av alla mänskor hade utvecklat sig till förföljelsemani. Hon hade också anträffats tiggande av officerare på gatorna och förklarat att löjtnant Petréus inte gav henne tillräckligt understöd.

Eljest var allt sig likt där hemma, vemodigt oförändrat.

Stellan gjorde på eftermiddagen en inspektionspromenad genom stadens gator. Också den var sig lik. Han hälsade på farbröder officerare, som solbronserade i hyn åkte cykel längs Storgatan på väg till sina tjänstgöringar med sabeln fastspänd vid styrstången och framhjulets gaffel. Han mötte kamrater och skakade hand med dem i en vag förväntan, som upplöstes i intet.

— God da!

— Tjenis!

— Nu börjas det igen!

— Ja, nu börjas det!

— Har du tittat på ferieläxorna?

— Håller på.

Och så ingenting mera. Man skildes.

Senare på eftermiddagen, då skymningen föll på, då lyktorna tändes och butiksfönsterna strålade, gick han en halvtimme på Västra Storgatan, gymnasisters och skolflickors rendez-vous.

Han gick där nu med full rätt: han var själv gymnasist.

Han såg på flickornas brunbrända ansikten och av havsbaden blekta flätor. Då och då hälsade han. Där var Märta Gyllencrantz och Anna Ekenstjerna och Ebba Boberg … hela raden. Liksom gymnasisterna gingo de i par eller tre i led. De två könen hade ännu ej hunnit beblanda sig med varandra. Det var säsongens första dag. Men man möttes med snabba ögonkast, som tycktes fråga: Har du blivit stiligare sen förra terminen? Är det dig jag ska svärma för i höst i brist på den riktiga, den okända, hon som nu går någonstans på en gata i en stad långt, långt härifrån?

Han mötte också Rose. Hennes hy var ej brunbränd som de andras, fastän han var säker på att hon varit på landet. Hon hörde till överklassen, till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var för resten redan pamp i samhället. Motvilligt hade man nödgats ge honom plats och släppa fram honom, till dess han visade sig oumbärlig.

Rose var som sagt ej brunbränd som de andra. Hon var ett söderns barn och hennes hy krävde hetare strålar. Men i stället lade han märke till något hos henne, som kom hans hjärta att klappa och också väckte hos honom en känsla på samma gång hetsande och oangenäm. Hon hade fått bröst som en vuxen kvinna. Hennes blus var fyllig och rund över bysten. Det var som om all sommarens sol hos henne koncentrerat sig på denna kroppsdel.

Han kände sig förvirrad och rodnade svagt, då han tog av sig mössan och hälsade. Hon nöjde sig ej med att svara med en knyck på huvudet som de andra flickorna. Hon stannade och sade: — God dag, Stellan, hur står det till, har du haft livat i sommar, jag har haft så rolit, ska du tro och nu reser jag till Stockholm för att börja mina musikstudier på allvar.

Den lätta rodnaden på hans kinder försvann. Hennes ordflöde verkade som en kalldusch på honom. Varför skulle hon alltid stå i och prata så förbaskat? Hennes tilltagsenhet stod stick i stäv mot hans uppfattning av hur en flicka skulle uppföra sig. Hans ideal skulle hålla sig tyst och stilla, vandra vid sidan om honom med en skygg, rädd, undrande blick och inte stå och glo en mänska rakt i ögonen och slå käft så att munnen kunde gå ur led.

När hon slutat svarade han endast med ett kort:

— Jaså!

— Ska du inte önska mig lycka till!

Nu rodnade han igen, men av ilska. Hon fick genast övertaget över en, hon manövrerade det alltid därhän, att man i sin rättmätiga vrede förgick sig, blev ohövlig och drullig.

— Lycka till, sade han.

Men då hade hon redan gått sin väg.

Stellan lämnade i en obehaglig stämning denna gata, som från och med i dag var hans rättmätiga promenadplats. Han hade gjort fiasko. Och det förtröt honom. Det hjälpte ej att han för sig själv förklarade, att han inte gått på Storgatan för att leta ut, vem han skulle kurtisera. Han hade bara gått dit för att se. Han hade viktigare saker att tänka på denna termin än flickor. Han skulle skaffa sig en världsåskådning.

Men känslan av fiasko ville ej försvinna. Hela kvällen tänkte han på Rose. Först tänkte han på hennes överlägsenhet. Men så småningom samlade sig hans tankar kring någonting annat hos henne. Han blev het i kinderna. Hon hade redan bröst… Det på samma gång lockade och stötte honom bort. Han hade en förnimmelse av att denna rundning över bysten var opassande och att hon på något sätt, med ett eller annat medel, borde söka dölja den. Men det kunde inte nekas, att hon var olik alla de andra flickorna, olik dem på ett sätt, han ej tyckte om, men som i alla fall lockade och hetsade.

Dagen efter gick han tillbaka till Västra Storgatan under den gymnasistfashionabla halvtimmen. Han sökte efter henne. Han hade föresatt sig att han i kväll skulle stanna och tala med henne. Men hon visade sig inte. Han gick gatan upp och ner, till dess butikerna stängdes. Men utan resultat.

Hon hade redan rest… Han tog hennes försvinnande som ett gott omen. Nu fanns det ingenting, som kunde bringa hans tankar på avvägar från det stora målet: världsåskådningen.

* * * * *

Det hade varit upprop. Man stod nere på skolplanen, klassvis och i smågrupper och diskuterade schemat och lärarna. Nu skulle man ha rektorn i historia och svenska. Fy fan! Han var sträng. Stellan undrade, om han ännu kom ihåg att han en gång gett honom klasstryk. Och klassföreståndaren var en skit. Han var ointroducerad adel och fisförnäm.

— Du får nog medhåll hos honom, Stellan, var det någon som sade.

— Varför tror du det?

— Därför att din far ä kapten. Han fjantar för knektarna.

— Men såg ni den där lilla fan, vi ska ha i latin. Den nye!

— Ä det den, vi ska ha i latin?

— Den där som ser ut som han släppt en smygare och försökte skylla ifrån sig?

— Visst! Visst fan! Det ska han hetta! Smygaren! Djävla bra namn!
Smygaren!

Ett par av klungan detacherade sig ögonblickligen för att sprida nyheten i vidare kretsar.

Den nye lektorn hade fått sitt namn för den återstående delen av sitt liv.

Stellan drog sig så småningom hemåt.

Då han svängde in på sin gata såg han Axel Ahlberg ett stycke framför sig. Han ropade på honom:

— Bor du på den här gatan?

— Ja! Jag har flyttat. Jag bor i Björkmans gård.

— Ja, men där bor ju jag också!

Ahlberg såg på honom bråkdelen av en sekund och svarade:

— Det hindrar väl inte, att jag kan bo där också?

— Nä, jag bara menade, att jag inte visste, var i gården du bodde.

— Hos änkefru Johanson.

— Ack, ja visst. Det var livat!

— Man får röka där, svarade Axel kort.

Det blev tyst en stund. Till slut sade Stellan:

— Vill du inte komma och titta upp till mig någon gång?

— Det kan jag väl göra.

Någon bakom dem ropade: — Axel!

De vände sig om. Det var Josef Nilson. Han gick i sjunde nedre och hade klumpfot. Fördenskull kallades han lord Byron.

— Bor han också där?

Axel stannade och nickade. Också Stellan blev stående och väntade på Josef, som närmade sig med de kokett rytmiska stegen hos en person med klumpfot. Han nickade kort och avmätt åt Stellan utan att bevärdiga honom med ett ord.

Alla tre gingo i sällskap in genom porten till Storegård.

— Bor du också här? frågade Josef.

Stellan pekade upp på sitt fönster:

— Där har jag mitt rum. Kom upp och hälsa på mig.

Josef värdigades ej ens svara.

Stellan kände sig förlägen och för att något säga kastade han fram:

— Ja, på den här gamla gården har man haft mycke roligt i sina dar.

Men så fort han sagt det, ångrade han sig och blev ännu osäkrare. Det lät så dumt.

Josef gav honom också ett leende, som ögonblickligen reducerade honom till hans enklare beståndsdelar och gick in i den lilla förstugan, som ledde till fru Johansons bostad.

Axel Ahlberg följde efter som ett eko.

Stellan gick sakta över gården uppför trappan till sitt rum. Det stack till inom honom. Varför hade de varit så ovänliga? Han kunde förstå Josef. Han var en klass över Stellan. Men Axel? De hade varit klasskamrater ända sedan fjärde klass. Stellan hade aldrig haft något otalt med honom. De hade visserligen aldrig heller varit närmare vänner. Men Stellan hade alltid hyst en alldeles särskild respekt för Ahlberg, en respekt så stor, att han under en kort period av sitt liv ansett honom vara en av de få verkligt predestinerade i klassen. Och i grunden var det denna respekt som hindrat Stellan från att söka närma sig honom. Instinkten förbjöd honom. Han var rädd för Axel Ahlberg, rädd att han själv vid närmare bekantskap skulle nödgas erkänna sin egen underlägsenhet. Men nu var denna känsla helt och hållet försvunnen. Han hade känt sig uppriktigt glad över att bli granne med Axel. Han skulle gärna vilja vara hans vän. De två och så Pelle Stenberg voro i alla fall de tre bästa i klassen, inte i kunskaper, men på något sätt han kände, utan att närmare kunna förklara känslan. De voro de bästa, var och en på sitt sätt.

Han blev stående länge vid fönstret till sitt rum och såg ned i fru Johansons bostad. Han tyckte sig kunna se Josef och Axel röra sig där inne som skuggor.

Han kände sig djupt och orättmätigt sårad. Och han blev blodröd i ansiktet vid tanken på att han sagt det där om hur roligt han haft på den gamla gården.

Hur hade han kunnat säga något så idiotiskt! Kanske sutto de just nu och skrattade åt honom där nere… Han hade känslan av att redan ha blottat sig inför Axel, visat hur idiotisk han innerst inne var. Och det var han inte. Det var bara hans förlägenhet som gjort att han släppt dumheten ur sig. Men det kunde ju inte Axel veta.

Sutto de och skrattade åt honom…?

Han blev het över hela kroppen.

* * * * *

Axel Ahlberg kom ej upp och hälsade på Stellan. Ibland hade de sällskap till eller från skolan. Men oftast gingo Josef och Axel tillsammans. Och då höll sig Stellan försynt undan.

Han stod emellertid ofta om eftermiddagarna och såg ned på deras fönster med en underlig känsla, som ej riktigt ville forma sig inom honom. En blandning av bitterhet och besvikenhet, av begär att hämnas och behov av vänlighet. Närmast kände han sig som Lya måste ha gjort, då hon kommit emot honom viftande med svansen, fått en spark i stället och dragit sig tillbaka med en djupt sorgsen blick och med svansen fortfarande i en vänlig viftning. Det var närmast så han kände sig, då han från sitt rum stod och såg ned på deras fönster.

För resten drev han om eftermiddagarna en timme på Storgatan med andra, världsliga kamrater, han i grunden föraktade. Barndomsdrömmen, löjtnantsdrömmen, som han för alltid bjudit farväl terminen innan, började åter vakna. Den gjorde sig särskilt påmind de eftermiddagar, man haft lektioner i fäktning. Då gick han och andra världsliga klasskamrater längre än vanligt på Storgatan med floretterna instuckna under ärmen.

Han började längta efter en sabel…

Det gick allt mer och mer åt skogen med hans världsåskådning. Till en början kände han det som ett brott mot plikten. Men efter några dagar slog han bort samvetskvalen med frågan: Vad ska man med en världsåskådning? Är det nödvändigt att skaffa sig den just nu? Har jag inte tiden framför mig?

Och varje eftermiddag, han promenerade på Storgatan, tänkte han på Rose. Nu när han ej längre hörde hennes svada eller hade obehag av hennes överlägsenhet, älskade han henne, älskade henne på ett sätt, han aldrig känt förr, ett alldeles särskilt, hetsande sätt.

* * * * *

En eftermiddag gick han emellertid ned och hälsade på Axel Ahlberg. Han ville göra ett sista försök. Stötte de bort honom också nu, skulle han aldrig mera besvära dem.

Han tog till förevändning att fråga, hur långt de hade i Norbecks teologi.

Rummet var fullt av piprök. Axel satt vid ett bord med några papper, som han smusslade under ett skrivunderlägg, då Stellan visade sig i dörren. Josef Nilson låg i ett rökmoln på en soffa.

De bjödo honom ej sitta ner eller stanna kvar. Men han drog ut på visiten med en massa frågor.

Josef Nilson reste sig upp och började gå av och an på golvet med sina rytmiska, koketta steg. Han strök sig i sin stora rödlockiga man. Han liknade ett lejon, som legat och dåsat i sin bur och väckts av ett pladdrande barn.

Josef gick, som redan nämnt, i sjunde nedre och var för övrigt två år äldre än Stellan. Men ej nog härmed: i sin egenskap av son till en folkskollärare var han utpräglat demokratisk med ett särskilt förakt för krigsmakten.

— Du ska naturligtvis bli knekt? kom det efter en stund ur rökmolnet.

— Nä!

— Då ska du bli jurist!

— Nä.

— Det va väl fan också. Va ska en sån som du bli då?

— Det vet jag ännu inte.

Det blev en stunds tystnad, innan Josef med särskilt eftertryck på rösten sade:

— Nå, du har ju tiden på dig.

Det blev åter en lång paus. Samtalsämnet tycktes, vad Josef beträffade, redan vara uttömt.

Men Stellan gav sig ej. Han frågade:

— Va ska du bli?

Josef stannade, gav honom en snabb och förvånad blick:

— Va jag ska bli! Naturvetenskapsman naturligtvis! Det finns ingenting annat som duger. Fakta! Fakta! Det ä det, vår tid behöver. Det ä det, som gör susen. Åt helvete med alla fria fantasier.

Han strök sig över sin höga, välvda panna, där pannbenen lågo som järnband för att hindra suturerna från att sprängas. Och med samma handrörelse passade han på att skingra rökmolnen som samlats kring hans hjässa.

— Naturvetenskap! Och så demokrati! Det ä det, som behövs. Men det ena ä strängt taget bara ett korrolarium till det andra.

Stellan hade omärkligt glidit ned på en stol. Han satt alldeles stilla. Så hade han aldrig hört någon tala förr, inte ens farbror Nils, som var professor i Lund.

— Om det sen ska bli parlamentarism eller socialism blir en senare fråga. Men parlamentarism, en verklig folkrepresentation och inte en parodi på den, det måste vi ha först, om vi också ska slåss för den.

Han gav Stellan ett flyktigt ögonkast. Den beundran och andakt, som stod att läsa i Stellans ansikte, väckte Josefs inspiration ur den något vresiga halvdvala, den tack vare fridstörarens inträde befunnit sig.

Josef Nilson gick fram och tillbaka på golvet. Ibland var hans olympiska huvud insvept i tobaksmoln, ibland skingrades röken och hans rödlockiga hjässa stack fram som ett berg.

Han talade länge. Han berörde allt: vetenskap och religion, olika levnadsbanor, politiska åskådningar, mänskans ursprung, tillståndet i Frankrike före revolutionen, jorden och solsystemet, moralens utveckling, den svenska nykterhetsrörelsen, folkundervisningens anpassning till den moderna kulturen, industrin och kvinnofrågan…

Stellan satt alldeles förkrossad. Han tyckte sig känna, hur han gradvis krympte samman. Han blev så obeskrivligt liten. Han tänkte på dessa problem, Josef framkastade och förklarade. Han jämförde dem med de frågor, han själv sysslat med under konfirmationsläsningen. Hur betydelselöst, hur smått, hur löjligt det föreföll nu, det som han ängslats för, våndats under, rasat mot och hatat…

Men samtidigt som han kände sig så oändligt liten, som han aldrig förr gjort i sitt liv, erfor han egendomligt nog ingen skamkänsla. Han fylldes av en djup och tacksam tillfredsställelse, så stark att han rent fysiskt kände den som en angenäm, nästan dövande kittling i nerverna. Nu visste han, att han trots allt skulle nå det mål, han föresatt sig. Tack vare Josef Nilson skulle han skaffa sig en världsåskådning. Det var inte längre frågan om att beundra Josef. Han erfor en glädje av ett alldeles nytt slag: glädjen över att en sådan man som Josef existerade, att han fått träffa honom, höra honom tala och förklara…

Till sist tystnade Josef. Han hade för tillfället ej mera att säga. Han strök sig för sista gången över pannan och sade:

— Nä, det här duger inte. Här går man bara och pratar skit. Och jag har en engelsk stil till i morron.

Stellan reste sig upp. Han kände sig så underligt trött och lycklig. Och på samma gång var det åter som om någon med ett lillfinger kittlat hans hjärtspets. Han rös till i en sällsam lustkänsla, blandad med den tillfredsställda åtråns ljuvt tacksamma vanmakt.

Han satt senare på kvällen uppe vid sitt fönster i mörkret och betraktade den blå rullgardinen, bakom vilken Josef andades och levde.

Plötsligen slog tanken ned i honom: Om jag aldrig träffat honom! Vad skulle ha skett då? Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom; han tyckte sig plötsligen se själva den punkt, där slumpen grep in i den långa, logiska kedjan av orsak och verkan. Hade inte majoren varit greve, skulle han aldrig haft en betjänt. Och om Swärd ej varit så gammal, skulle han inte ha flyttat. Och om greven inte funnits till — — —? Han kände det som om den gamla majorens existens endast tjänat ett enda syfte: att han, Stellan Petréus, skulle få göra bekantskap med Josef Nilson, tack vare vilken han nu satt här, fylld av tacksamhet och såg en glimt av all tings sammanhang.

Omedvetet såg han upp på den himmelstriangel, som svävade över Storegård. Aldrig hade han förstått de blinkande stjärnorna såsom i kväll. Det var som om han kommit dem närmare…

När han till slut tände lampan och tog itu med Norbeck, hyste han ej längre något tvivel om nödvändigheten av att skaffa sig en världsåskådning. Han till och med redan kände all den förborgade glädjen bakom den.

* * * * *

Också på Josef Nilson hade denna eftermiddag haft ett visst välgörande inflytande. Ytterst få mänskor äro helt och hållet okänsliga för en brinnande beundran. I alla händelser hörde Josef ej till dem. Det var ej nog med att han lärde sig tolerera Stellan, som nu så gott som varje eftermiddag gjorde visit. Han började till och med anse honom för en i grund och botten hygglig pojke, varken så högfärdig eller så oemottaglig för högre intressen, som han enligt Josefs demokratiska teorier borde vara.

Men såsom Josef Nilson talat den första eftermiddagen, talade han till Stellans stora sorg aldrig mera. Det var som om han sagt sitt sista och definitiva ord. Vad som fanns att tillägga kunde på sin höjd endast bli ytterligare betonanden av vissa punkter och detaljer av de redan förut upplagda helhetsvyerna, framställda i en ny och ännu mera slående form, som till exempel: — Vår tid är inte teologiens eller teleologiens utan vetenskapens. Eller: — Vår tid stöder sig inte längre på pia desideria utan på fakta, fakta, fakta!

I stället för att närmare inviga Stellan i en vetenskaplig världsåskådnings hemligheter, blottade Josef för honom ett annat mysterium: préférencens. I likhet med de flesta andra temperament, som livnära sig av fakta, var Josef en lidelsefull spelare, passionerat hängiven hasardens alla nycker. Helst skulle han ha velat spela riktig hasard. Men hans verklighetssinne förbjöd honom att göra detta utan pengar på bordet. Och det hade varken han eller Axel Ahlberg råd till. Han nöjde sig därför med priffen och dess blandning av slump och metod, den metodiskt utnyttjade hasarden.

Tack vare Stellan kunde han på ett synnerligen bekvämt sätt få sig en träkarl ungefär när han ville. Det var bara att öppna fönstret och vissla en given signal ut på gården.

Och så kom Stellan.

Axel Ahlberg gick det också att efter vederbörlig stimulus driva fram till spelbordet. Av skäl, på vilka vi senare skola få en förklaring, hade Axel intet som helst sinne vare sig för hasard eller priffe. Men den respekt, han hyste för Josef, var i allmänhet tillräcklig att tvinga honom ned på stolen.

Stellan kände sig till en början en smula besviken över Josefs världsliga passion. Den var ej värdig en man som han. Men han trängde i alla fall beredvilligt in i spelets finesser så gott han kunde. Dels gav det honom en känsla av att vara fullt vuxen, dels visade sig priffespelandet ej fullt så ändamålslöst i fråga om anskaffandet av en världsåskådning, som man vid ett ytligt bedömande skulle kunna tro. Även det att spela kort med en person av Josefs andliga dimensioner är lärorikt och kan helt oväntat leda till utvikningar från det fastslagna programmet, som visa sig vara av den allra största betydelse.

En eftermiddag, då Josef för Stellan utrett maskandets subtila teori, sade denne:

— Jag önskar jag visste vad du vet.

Josef, som var i färd med att ge, såg på honom ett ögonblick med det tunga, massiva huvudet på sned, för att röken ej skulle komma in i det vänstra ögat:

— Det måtte väl för fan inte va någon konst att lära sig maska.

— Jag menade inte det precis. Jag menade i andra saker.

Josef Nilson log. Och detta leende förkunnade tydligare än långa förklaringar, att därhän skulle Stellan aldrig komma.

Stellan kände sig ej kränkt över leendet. Han var ödmjuk. Hans strävan sträckte sig ej längre än till en världsåskådning. Han begärde ingenting mera än att få veta livets mening. Han hade ingen som helst tanke på självständiga spekulationer.

— För resten, sade Josef, om du är verkligt intresserad av vetenskapliga frågor, kan du ta reda på rudimenten i Verdandis småskrifter.

Stellan såg på honom:

— Står det där?

— Fan va du ä barnslig i somliga saker. Där står inte allt! Jag sa rudimenten, om du vet va det betyder?

Stellan gjorde ej flera frågor. Men medan han ordnade sina kort, mumlade han för sig själv: Verdandis småskrifter, Verdandis småskrifter.

När spelet var över sade han stillsamt och som i förbigående:

— Man kan få dom i bokhandeln, de där småskrifterna?

— Visst fan! Ge nu och sitt inte och prata skit.

Stellan gav och under tiden erkände han tyst för sig själv att han ännu var en smula barnslig i vissa saker. Han hade ej vuxit upp bland böcker. För honom var ordet litteratur ännu ett svävande och på det hela taget intetsägande begrepp. Skolböckerna hade ej gett honom någon större kärlek till Gutenbergs berömda uppfinning. Topelius, J.O. Åberg och indianböckerna hörde till det förflutna. Singoalla, som de hade hemma i praktband på salongsbordet och i vars kvinnliga huvudfigur han sett Rose skymta fram, hade också upphört att tillfredsställa hans växande verklighetskrav. Den siste atenaren hade han läst, därför att han hört det skulle vara nyttigt för svenskan men utan intresse. Då hade Braun och Wadman, som fanns i faderns bokskåp, gjort ett starkare intryck på honom. Det fanns till och med dikter hos dessa båda skalder han en tid kunnat utantill. Det som hittills gripit honom mest var emellertid den del av Wallis världshistoria, som beskrev det sedliga fördärvet under Ludvigarna 14 och 15. När han läst om dem hade han tänkt på farbror Ekenström, och mätresserna hade kallat fram för honom bilden av majorskan Gyllencrantz. Och med en rysande beundran hade han otaliga gånger studerat skildringen av Ludvig den femtondes likfärd: han hade varit så upprutten av ett sedeslöst liv, att ingen velat följa honom till graven. Stellans hjärta klappade. Tänk att ha levat ett sådant liv! Hur hemskt skönt!

Av faderns övriga lilla bibliotek hade ingenting satt hans fantasi i rörelse. Det fanns ingenting, som hade tillämpning på honom själv.

Hos morfars fanns det också en del böcker. Men de voro alla så fint inbundna att de stodo inlåsta i skåp med blå rullgardiner fördragna i vardagslag. Och hos farmor funnos alla farfars böcker. Men det var mest teologi.

Stellan spelade sin omgång dåligt och vid dess slut reste han sig. Han skyllde på att han måste upp och läsa läxor, och inför denna force majeur böjde sig slutligen Josef, dock ej utan invändningar.

Stellan gick direkt till bokhandeln.

— Jag ska be att få Verdandis småskrifter.

— Jaha! Vilka får det lov att vara?

— Alla.

Bokhandelsmedhjälparen såg på honom med ett älskvärt, ehuru alltför roat leende:

— Det finns åtti utkomna.

Stellan rodnade:

— Ja visst! Får jag se på dom.

— Vi har en lista här.

Stellan fick den.

Hans blick for över förteckningen, medan hans hjärta bultade. Här fanns allt, det han sökte efter, allt! Mänskans ursprung, Istiden, Skolans ställning till religionsundervisningen i olika länder, Från mänsklighetens barndom, Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789, Voltaire i hans strid mot fördomarna i religion och samhälle, Jorden och solsystemet, Syndafloden, Socialdemokratien, Slumpen, Moralens utveckling, Socialismen, Socialism och individualism, Naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen, Bildning, Astronomi och Kultur — — — allt, allt!

Det ryckte till i honom för varje ny titel han upptäckte. Han kände sig som en guldgrävare i de äventyrsböcker, han lämnat bakom sig: Se där, se där, ett fynd, se där ett nytt! — — —

Han blev het av iver. Han glömde allting omkring sig. Den där måste han ha! Och den också! Alldeles nödvändigt! Och den där!

Han gick genom listan på nytt och bestämde sig för tjugufem häften.

— Var god och skriv opp dom på kapten Petréus.

— Jaha: Det ska ske!

Stellan gick direkt till Josef och Axel. Han måste visa dem. Han hade knappast tid att knacka på dörren. Han slet upp omslaget och mumlade:

— Se här ska ni få se!

Axel kastade en blick på det översta häftet utan att säga ett ord och drog sig åter igen tillbaka inom sin slutenhet. Josef log och gav samtidigt sin rumskamrat en överlägsen blick. Men han gick genom häftena, långsamt, bläddrade i dem, lade då och då ett åt sidan, medan han mumlade:

— Det har jag haft! Det har jag också… Det har jag inte — — — Det har jag läst — — —

Till slut sade han:

— Har du köpt dom nu?

Stellan nickade:

— Jag va och tog dom på kredit.

Josef gav åter Axel en lång blick. Så började han gå av och an på golvet. Till slut stannade han och stoppade sin pipa:

— Kan du köpa så mycke böcker du vill?

— Ja visst!

Josef slängde tändstickan mot kakelugnen, sträckte armarna mot skyn, gäspade och sade:

— Jo, somliga har det bra!

Han gav Axel en sidoblick, bräddad av äckel över förmögenhetens ojämna fördelning i ett odemokratiskt samhälle.

Rytmen i Josefs gång fram och tillbaka i det lilla rummet blev allt hastigare. Han stack med korta mellanrum fingrarna genom den röda, lockiga manen.

Stellan såg på honom oroligt. Han började förstå. Han blev stående alldeles orörlig vid bordet med de många häftena, som under granskningen kommit i oordning. Han kunde ej få för sig att lägga dem till rätta och slå in dem i omslagspapperet. Han skämdes. Han skulle inte ha visat dem.

Men nu kunde Josef ej gå fortare: rummet var för litet. Nu måste han säga sin mening rent ut. Han började tala, såsom han aldrig förr talat till Stellan. Hans lilla mun med det gulvita fjunet på överläppen var förvriden i ett bittert leende.

— Ä det underligt, han vände sig till Axel Ahlberg, ä det underligt, att man tvingas till och bli socialist, hur mycke individualist man än ä, när man ser sådant här. Här ä nu den här ynglingen. För en halvtimme sen satt vi här och spelade kort och han hade inte den blekaste aning om va Verdandis småskrifter vill säga. Han hade aldrig hört ett ord om dom. Och nu kommer han här och triumferar med ett helt vagnslass. Varför? Därför att hans far har pengar. Kan man inte bli socialist och anarkist och nihilist, när man ser sådant. Ä det inte ynkligt! Han har förstånd som en höna. Jag ger mig fan på att han inte förstår ett smack av vad han läser. Men böckerna har han! Det är han som har dom och inte vi! Och vi som förstår, vi som — — — ä det inte så att man kan spy kattor! En sån där kan springa i boklådan och ta vilken bok han vill och här sitter vi och — — — vi som förstår, vi som kan begripa va vi läser — — — vi, vi kan inte springa i boklådan — — —

Han såg åter på Axel:

— Ä det inte rätt, vad jag säger?

Axel nickade borta i sitt soffhörn.

Stellan stod fortfarande stilla med händerna på den oordnade högen. Han vågade ej se upp. Han kunde ingenting svara.

Till slut sade han, fortfarande utan att se upp, utan att röra sig:

— Om det ä några du vill ha, så ska du — — —

— Jag ger fan i dina böcker. Tror du jag tigger av dig. Ta du och samla ihop dem och gå hem till dig och bilda dig. Det behövs!

Stellan rafsade samman häftena, stoppade dem under armen och med nedslagna ögon och ett ödmjukt god kväll gick han mot dörren.

Ingen svarade.

När han kom upp på sitt rum, blev han länge sittande vid skrivbordet med händerna på skrivalmanackan och stirrade framför sig. Han var upprörd. Och på samma gång kände han sig fullständigt hjälplös. Josef hade rätt. Men vad kunde han själv göra? Skulle han avsäga sig sin morfars pengar, när de en gång blevo hans? Skulle han inte köpa några böcker, därför att Josef inte hade råd till det? Han förstod, hur orättvist det var fördelat här i världen, när han kunde skaffa sig böcker och Josef måste vara utan.

Han såg på häftena, bläddrade i dem, läste en rad här och där. Men han gjorde det utan glädje, utan den heta iver, den guldgrävarentusiasm, han känt inne i boklådan och på vägen hem. Det var som om han stulit sig till denna skatt.

Han nämnde inte heller någonting till sin far om sitt nya förvärv. Han stoppade häftena ned i en skrivbordslåda för att de ej skulle synas och tog fram ett i sänder, med lådan öppen, så att han fort skulle kunna gömma dem, när han hörde någon komma.

* * * * *

Tre dagar efter — han satt då och läste om naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen — spratt han till. Nere från Josefs fönster hördes préférencesignalen. Han blev sittande orörlig en stund för att förvissa sig om att han inte hört fel.

Nu visslade Josef en gång till.

Stellan reste sig upp och såg ned över gården. Där, i fönstret stod
Josef och vinkade åt honom att komma.

Han lydde ögonblickligen.

När han stängt dörren om sig sade Josef:

— Du har inte kommit.

— Nej. Jag — — —

— Du blev väl inte förbannad heller för va jag sa sist?

— Nej.

— För det förstår du väl, att det inte var dig personligen jag skällde ut utan det va systemet. Du förstår. Man måste lära sig skilja på person och sak. Annars kan man inte diskutera. Och det va saken och inte personen, jag blev så förbannad på.

— Jag förstår.

— Nå, då drar vi väl en liten spader?

Stellan kände sig rörd och tacksam och under spelets gång formade sig någonting inom honom till ett förslag.

Innan han gick, sade han:

— Hör du, Josef, om det ä nån bok, du vill ha, så säg till, så ska jag köpa den på kredit.

Josef teg en stund. Till slut sade han:

— Ha dom vill jag inte. Men du kan ju köpa dom, så får jag låna dom.

Stellan nickade.

— Om du bara säger till, så — — —

— Djävlit hygglit å dig. Som du förstår, jag va bara förbannad på systemet, inte på dig.

Stellan nickade flera gånger och med lättare hjärta grep han sig an med sin stora uppgift: förvärvandet av en världsåskådning.

* * * * *

Aldrig förr hade en termin flugit fram såsom denna. För varje vecka tyckte sig Stellan genomgå en förändring så stor, att när han såg sig tillbaka, det föreföll honom, som om han ej längre kände igen sig själv. Var det verkligen han, den gamle Stellan Petréus! Han såg sig omkring i rummet, där hela hans liv förflutit — — — Där, på byrån, hade den Underbara Hästen stått! Där funnos också hans barndoms amuletter mot mörkrets makter ännu kvar: grisen och kaninen! Här på soffan hade han legat och under tårar bett till en Gud — — — Där nere på gården hade han skojat med Köttlund! Var han verkligen densamme, han som nu satt vid skrivbordet med händerna under huvudet och såg världsgåtan lösas med varje ny bok, med varje nytt blad, han vände — — —

Det föreföll otroligt att han kunde vara densamme. Så stark, så genomgripande tycktes honom förändringen, att han endast kunde likna den vid förvandlingen från larv till fjäril. Han var någonting alldeles nytt, utan förbindelser med det förgångna.

Den värld, han nu levde och rörde sig i, också den var fullkomligt ny, fullständigt förvandlad. Ord, som blott för några månader sedan saknat mening och betydelse för honom, visade sig med ens gömma på oändliga krafter. Namn, som hittills aldrig nått hans öron, stodo plötsligen fram som bärare av eviga sanningar, av idéer, som revolutionerade mänskornas tänkesätt, av upptäckter och uppfinningar, som förändrade deras dagliga liv, av tankar så djupa, att de först långa, långa tider efter skulle bli förstådda av den stora hopen.

Och dessa mänskor, vilkas namn han först nu lärde känna, voro endast döda sedan några år tillbaka eller de levde ännu, ej som sagogestalter eller historiens krigare och statsmän, de levde nu, i detta nuet, medan han satt och läste deras verk: Darwin, Ellen Key, Nietzsche, Ibsen, Strindberg, Fröding, Heidenstam. De åto som han, bodde i hus som han, gingo på gatorna som han… Det var förunderligt. Det var trots allt som en saga, fastän ännu underbarare än en saga. Han hade aldrig förr ägnat några funderingar åt, hur världen styrdes, eller över de personer, i vilkas hjärnor de tankar uppstodo, efter vilka den regerades. Allt detta hade för honom sammanfallit med begreppet historia, något avlägset och förflutet. Men det fanns mänskor, som ännu levde och buro samtid och framtid inom sig, som bestämde, vad han och andra tänkte och trodde. De funnos i Stockholm, Paris, Berlin — — — inte i gravkor och på kyrkogårdar utan på gatorna och i husen. Han undrade, hur det skulle kännas, att en gång möta en sådan mänska, som bar världen inom sig, en av dem, som tänkte de tankar, han och alla andra om någon tid skulle tänka. Han tyckte, att han rent fysiskt skulle kunna känna deras närhet på en gata, att även om han ej kände igen dem från porträtt, han skulle förnimma deras närvaro som en klarhet, ett mera strålande ljus, en snabbare puls. Togo mänskorna av sig hatten för en Strindberg, en Nietzsche, en Ibsen, en Ellen Key? Det vore gudlöst, om så inte vore fallet.

Och han själv?

Nu kunde han följa sin utveckling ända från den stund hans far befruktat ägget i hans mors inre. Han hade redan i sin moders liv genomlevat hundratusentals års utveckling: från cell till mänska. Och långt, långt tillbaka i tiden hade hans stamföräldrar varit gorillor i Afrikas urskogar.

Det var förunderligt, överväldigande.

Men i all sin överväldigande förunderlighet föreföll det honom så enkelt, så påtagligt, så klart, att det ibland tycktes honom besynnerligt, att man först nu börjat tänka sådana tankar. Men denna känsla ingav honom ingen förtvivlan över den något genanta långsamhet, med vilken mänskor lösa till och med de enklaste och påtagligaste problem. Tvärt om fyllde detta faktum honom med stolthet, blev honom en källa till ständigt ny och frisk glädje. Nu hade i alla händelser upptäckten skett! Det var en ny tid, han levde i, alldeles olik alla andra. Nu hade sanningen uppdagats! Nu hade alla villfarelser, all vantro skingrats! Nu skulle det ej vara långt borta till den stunden kom, då mänskligheten trädde in i det tusenåriga riket!

Och själv hade han förunnats att leva just nu, mitt i denna underbara tid! Själv skulle han få vara med om det tusenåriga rikets tillkomst. Själv skulle han räknas bland en av dem, som hjälpte till att skapa det. I vad slags kapacitet hade han ännu ej bestämt sig. Ibland funderade han starkt på att utbilda sig till mecenat, att vara en av dem, som med sina rikedomar understödde en Darwin, en Strindberg, en Nietzsche. Han skulle utbilda sig till en av världens välgörare.

* * * * *

Ställningen som mecenat kunde visserligen tyckas tämligen blygsam vid sidan om den, en Josef Nilson en gång i tiden skulle nå. Men Stellan insåg, att också denna uppgift, om den togs på det rätta sättet, ej var så lätt, som den för ett ytligt betraktelsesätt kunde förefalla. Han ville bli en framstående mecenat. Han ville förstå allt. Han helt enkelt måste förstå allt för att veta, vem han skulle understödja och uppmuntra. Låg det ej genialitet också i detta, att kunna avgöra, om en sak var värd understöd eller inte — — —

Det var en lycklig tid…

Endast då och då förmörkades den strålande rymd, under vilken han levde, av ett svart och hotande strömoln: tanken på nyåret, då bokhandelsräkningen skulle komma. Han vågade inte ens tänka på, för hur mycket pengar han på Josefs inrådan tagit böcker på kredit. Han vågade inte ens ha böckerna hemma. De prydde Josefs och Axels bokhyllor. Själv lånade han en volym i taget och gömde den i sin skrivbordslåda.

Det blev heller ingen fridfull jul nere i det långa vita huset vid Svanegatan i Lund. Plötsligen kunde han spritta till vid tanken på att det där hemma i brevlådan låg ett kuvert med en bokhandelsräkning. Han blev het över hela kroppen. Och uppe på det lilla gavelrummet om kvällarna, då bokhandelsräkningen hindrade honom från att sova, anställde han betraktelser över sitt liv, som väckte ångesten inom honom upp från de döda. Han hade genomlevat detta en gång förr, för länge sedan hade han känt samma hjärtpressande ångest… Då hade det gällt frimärken. Nu var det fråga om böcker. Då hade det funnits en farbror Ekenström. Nu fanns det ingen…

Och hade han inte då, för många år sedan, när farbror Ekenström hjälpt honom, lovat sig själv, att han aldrig skulle göra så mera?

Han blev sittande kapprak i sängen med svetten i pärlor på pannan. Hade han inte förändrats mera än så? Var han ännu densamme? Var han fortfarande likadan som han varit många, många år tillbaka i tiden? Blev man aldrig förändrad? Bar man sig alltid lika dumt åt, lika tanklöst, lika brottsligt? Blev man aldrig vis av erfarenheten? Hjälpte det ej att veta sig vara i besittning av en världsåskådning, att känna till mänskans ursprung, hennes utveckling från cell till skapelsens mångsidigaste varelse? Hade all denna kunskap, dessa oerhörda perspektiv intet som helst inflytande på en, så att man åtminstone ej begick samma dumheter som man begått i andra?

På alla dessa avgrundssvarta frågor hade han intet svar att ge. Men den ångestfyllda tanken att han trots allt aldrig skulle förändras, kallade fram en annan skugga från det förflutna: farbror Ekenström…

Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle detta oförklarliga, som drev honom att begå dumheter och brott, till sist också driva honom i döden, nu när han ingenting högre önskade än att få leva, att se det tusenåriga riket förverkligas?… Skulle han … just nu…

* * * * *

Bokhandelsräkningen hade ännu ej kommit, då hans far och han vände tillbaka hem.

Dag följde dag. Varje timme var bräddad med ångest. Jämt och ständigt gick han till brevlådan, öppnade den för att se, om brevet, som låg där inne, var från bokhandeln. Varje gång han kom hem från en promenad, frågade han ängsligt:

— Ä pappa hemma?

— Nä.

Och så gick han in på sin fars rum, snokade bland papperna för att bland skräddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarräkningarna upptäcka bokhandlarens. Men den dröjde. Det var som om denna ångest aldrig skulle taga slut.

Till sist en dag, då han kom hem från skolan till frukosten, sade hans far:

— Hör du, där har kommit en räkning från bokhandeln.

Han blev blodröd i ansiktet. Svetten bröt fram på pannan. Han kände sig plötsligen så trött, att det föreföll som om benen ej skulle kunna bära honom.

— Ja, sade han lågt.

— Det var bra många böcker det där.

— Ja — — —

— Var har du dom?

— Nere hos Josef Nilson.

— Varför har du dom inte på ditt rum?

— Josef ville gärna läsa dom.

Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor.

— Har du läst allt det här?

— Ja.

— Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key?

— Ja.

— Läser du inte Kata Dalström också?

— Nä, inte ännu.

— Förstår du vad du läser?

— Ja.

— Det var fan! Det må jag säga: det var fan! Och så ser jag att du köpt en bok som heter Stänk och Flikar utav Fröding? Är det den, som det skrivits om i tidningarna och som det talas så mycke om?

— Ja.

— Är det den, som konfiskerats?

— Ja.

— Har du läst den också?

— Ja.

— Har du förstått den med?

— Ja.

— Det var fan! Hur kom det sig att du köpte den?

— Josef Nilson talade om — — —

— Den där Josef Nilson tycks vara en försigkommen herre.

— Ja.

Det blev en lång och pinsam tystnad. Fadern bet sig i mustascherna för att dölja ett roat leende. Till sist sade han:

— Du ska ta och flytta upp böckerna på ditt rum. Josef kan komma till dig och låna, om han vill.

— Ja.

— I kväll ska böckerna vara på ditt rum. Har du förstått?

— Ja.

Samma eftermiddag flyttade Stellan sitt bibliotek. På kvällen gjorde hans far ett inspektionsbesök. Han gick genom volymerna, en efter en, och behöll slutligen Frödings Stänk och Flikar.

— Den här behåller jag!

— Var så go!

Stellan återsåg den aldrig mera. Den fanns inte i faderns bokskåp. I själva verket gick den ur hand i hand bland regementets officerare och damer.

* * * * *

Men faderns val av just denna bok gjorde ett djupt intryck på Stellan.

Sedan kapten Petréus gått, blev han stående kvar vid bordet länge. Det kom ett lodrätt veck i hans panna. Hans mun drog sig till en bitter grimas. Det fyllde honom med äckel och harm att fadern tagit just denna bok. Med rätt eller orätt tyckte han sig förstå, att för denna boks skull förlät honom fadern att ha köpt alla de andra. Han tyckte sig i ett enda slag ha sett rakt in i sin fars allra innersta. Det var vidrigt! Nu satt han där inne och läste Morgondrömmen. Hans far, en gammal man på fyrtifem, fyrtisex år, satt nu och läste dikten med samma känslor, som han själv gjort, med bultande hjärta, med pulsarna trummande mot tinningarna, med en brännande törst i strupen…

Det var vidrigt! Hans egen far!

Om han bara förstått det sköna i dikten! Men hur skulle han kunna! En gammal man!

Stellan kände det, som om han aldrig mera skulle kunna högakta sin far.

Han gick i sjunde nedre.

Åter kröp tiden fram med snigelgång. Ännu hade han två långa år kvar. Skulle de aldrig taga slut? Skulle han verkligen en gång få uppleva den dag, då han för alltid lämnade detta enahanda helvete bakom sig, då han skulle få störta ut ur skolan som om han fruktat att bli innebränd, slita gymnasistmössan i stycken och kasta den ifrån sig som en boja, man brutit?

Det sprängde i hans bröst vid blotta tanken.

Hur hade gamla mänskor kommit till den föreställningen, att barndomen och ungdomen varit deras lyckligaste år? Kanske förhållandena varit annorlunda förr i tiden! Hur hade de kunnat finna någon glädje i skoltimmarna, som ödsligt släpade sig fram så långsamt, att det ibland föreföll, som om tiden plötsligen stannat och man måste smussla klockan ur fickan för att förvissa sig om att tio minuter verkligen förflutit, sedan man sett på den sist? Och eftermiddagarna och fritiden! Kunde det kallas glädje att ständigt gå och vänta, att längta sitt hjärta sjukt till den stund, då man skulle släppas ur fängelset? Kunde det kallas lycka?

Hade de vuxna glömt sin egen barndom och ungdom? Eller sökte de proppa en full med lögner för att man ej skulle göra revolt? Eller var det ett ännu större helvete att vara vuxen???

* * * * *

Priffepartierna nere hos Josef hade numera inskränkts till lördagseftermiddagarna. Josef hade ej längre tid. Han hade under höstterminens första veckor genomgått en lång och allvarlig inre strid. Frågan gällde, huruvida han skulle ta det sista året med lugn och ro eller klämma till på allvar för att bli primus och laudaturstudent. Båda alternativen hade skäl för sig.

Å ena sidan stod det faktum, att laudaturstudenter icke alltid visat sig bli så framstående män som deras studentbetyg gett anledning att hoppas. Å andra sidan kunde man ej helt och hållet undertrycka en naturlig längtan efter att äga ett för alla tydligt och påtagligt bevis på ens egen överlägsenhet. Svårigheten låg i att söka förena dessa båda synpunkter. Om man visste med sig, att man med en smula ansträngning kunde skaffa sig ett laudatur, kunde det då ej sägas ligga något av hålen i filosofens mantel att medvetet sträva däremot? Och dessutom: fanns det ej i historien exempel på att också laudaturstudenter blivit högst framstående män?