Dansen på Frötjärn (Komedier i Bergslagen II)

Det gjorde arbetet lättare och kom henne att glömma smärtorna i bröstet. Men sången oroade bergmästaren. Han tog ofta vägen förbi mjölkkammaren, dröjde vid husknuten och lyddes med hand bak örat. Ibland satte han sig på mjölkpallen, som stod utanför gaveln och blev sittande rätt långa stunder, sysslolös och tungsint.

Och det hände en gång, när Barbro sjöng en visa om vårens blommor, att han gick ut på fältet och letade samman en handfull gullvivor. Han masade sig långsamt fram till dörren, bidade till dess att Barbro slutat sjunga och sträckte då det gula knippet på rak arm in genom dörröppningen.

Barbro tackade och fäste blommorna vid sin klädnad. Men bergmästaren blev helt förlägen, väl ej för blommornas skull utan därför att han spillt så mycken tid vid mjölkkammardörren. Han for till Hoby och stannade i skogarna mer än en vecka.

IV.

Vivecka van Deen, dotter av bergsrådet van Deen på Falla och hans hustru Anna Rosenhane, gifte sig anno 1807 vid tjugu års ålder med capitainen greve Ulrich von Battwyhl, känd för sitt sneda ansikte och sin obegripliga enfald. Vad som förmådde mademoiselle van Deen till äktenskapet, var troligen den omständigheten, att greve Ulrich i henne såg ett orakel, vars råd ovillkorligen måste lydas. Och lilla Vivecka hyste en ödesdiger passion för att ombedd eller oombedd förmana och ställa till rätta.

Under trettio års tid ingicks icke ett äktenskap inom Raslinge, Hulinge och Stora Hammars socknar utan att grevinnan Vivecka först rådfrågats av oroliga föräldrar eller kärlekskranka ungdomar. Hon hade ett utomordentligt milt och oförståndigt och kärleksfullt hjärta och hennes råd gingo alltid i positiv riktning, så snart hon spårade minsta tecken till öm böjelse. Resonemangsäktenskap voro henne innerligen emot, likaså varje klokt hänsynstagande till materiella omständigheter. Hon övertalade fattigt gott folk att älska varandra. Och det påstods icke utan skäl, att den stora fattigdom som på fyrtio- och femtitalen lade Kroken och dess stränder under Rygells skräckvälde, till icke ringa del hade sin orsak i grevinnan Viveckas rådgivande verksamhet.

Efter stora branden på Falla anno 42 tog denna verksamhet ett brått slut. Den grevliga familjen råkade i en fattigdom, som på grund av ovana vid att tigga sig fram, så småningom blev nästan fantastisk. Var greven och grevinnan vistades åren 42—48 är okänt. Hösten 48 fann Rygell dem i ett ödestorp norr om Gårsnäs. Grevinnan var då fullständigt nedbruten, minnesslö och en smula enfaldig. Greven var visserligen också enfaldig men icke annorlunda än vad han från födseln varit, snarare då en smula mer rådig, sedan han nu blivit sin kära Viveckas stöd och förmyndare. Rygell erbjöd dem fri bostad i bottenvåningen på Falla, som bergmästaren återuppbyggt, därtill några andra förmåner. I gengäld lovade greven att vårda slottet och parken. Sonen Ludvig togs från det skäligen knappa nådebröd, han ätit hos släktingar, och gjordes till bruksbokhållare. Herrskapet på Falla levde således numera i omständigheter, som voro ungefär lika avlägsna från ödestorpets nöd som från den van Deenska härligheten. Greven matade höns, uträttade en del småsysslor, och bjöd vid högtidliga tillfällen ”sina smeder” på brännvin. Trots sina sju och sjuttio år var han utomordentligt rörlig, trippade på tå, huvudet tillbakakastat, det strida vita håret rakt till väders. Händerna höll han vanligen på ryggen under syrtuten, så att skörten putade och guppade värdigt som stjärten på en tupp. Hans stämma liknade tuppens i gäll styrka.

Grevinnan höll sig för jämnan i sin länstol, stilla som en sovande. Hon gav varken råd eller befallning. Hon skulle på gamla dagar ha varit en fullständigt onyttig människa, om hon icke förstått att bereda en alldeles förträfflig dryck, en holländsk pomeranslikör enligt grevens utsago men som i själva verket endast bestod av brännvin och pomeransskal jämte ytterligare två eller tre kryddor. Denna dryck skattades högt av herrarna kring Kroken.

Man får nämligen icke tro, att den grevliga familjen sedan den åter kommit till ett visst välstånd, saknade goda vänner och trogna grannar. Prästen i Raslinge, som en gång i tiden haft grevinnan att tacka för sitt skäligen magra pastorat, skrev alltjämt ett ode till hennes födelsedag och uppläste det under överdrivna vördnadsbetygelser. Grevinnans födelsedag var i själva verket de tre sjösocknarnas stora fest. Visserligen dansade man icke längre på Falla, men minnet av otaliga danser, och av otaliga kärleksmöten under den ömma grevinnans beskydd, begicks ännu med en viss pomp och ståt. Kvällen förut anlände från Herrlestorp, från Bånga, från Vassbro, Haddinge, Frösevi, Hilleborn hela lass av den första sommargrönskan, de första juniblommorna. Greven vågade icke bryta en kvist på Falla, det var därför nödvändigt, att grannarna kommo honom till hjälp. I junikvällens skymning gledo yppigt grönskande små holmar in mot Fallas brygga, där greven, resande sig på tåspetsarna och öppnande stora famnen ungefär som en kråkskrämma, hälsade dem med ett gällt:

— Tyst, mina vänner, tyst! Vivecka får ingenting ana.

Och grevinnan Vivecka anade ingenting. Hon satt i sin länstol, mild, sömnig, glömsk av allt. Varken smedernas druckna sorl eller gästernas kiv och skratt eller grevens gälla befallningar, när han från slottstrappan ledde arbetet, förmådde återkalla henne till en värld, som hon lämnat för länge sedan.

Det år, då Barbro Backe blev Krokens härskarinna och mejerska på Frötjärn, fick grevinnan Viveckas födelsedag en särskild betydelse tack vare tre omständigheter. Gumman fyllde sina sjuttio och det grevliga äktenskapet sina femtio. Den tredje omständigheten var den, att Rygell utfärdat ett ännu strängare förbud mot att skada eller ens rubba något, stort eller smått på Falla. Detta förbud var en skymf mot herr greven som städse vårdat park och slott exemplariskt, det var vidare en skymf mot samtliga herrarna kring Kroken, som någon gång när den förträffliga pomeransen led mot sitt slut råkat trampa i en eller annan rabatt eller bryta några värdelösa grenar. Skymfen svaldes emellertid och man kom endast överens om att bereda grevinnan en pompösare hyllning än någonsin förr.

Till det ändamålet hämtade herr greven med hjälp av sin son ur källarens djup tvenne ankare brännvin, avsedda för smederna. Vidare smög han sig så nätt in till den sovande Vivecka och lossade nyckelknippan från hennes förklädesband.

— Nu min käre Ludvig, sade han till sonen, skall vi bereda din kära mor ett nöje genom att välfägna hennes gäster. Du känner mamma, Ludvig, det är riktigt i hennes smak.

Och de båda grevarna dukade på marmorbordet under almarna, dukade upp vad huset och den stackars grevinnan förmådde, vilket icke var särdeles mycket. Några pepparnötter, några skorpor, en bit skinka, en ost och något mer. Desto präktigare var servisen, gammalt ostindiskt, ett van Deenskt arv, som tillfallit Battwhylarna efter branden. Vidare ett schatull av rosenträd och ebenholts försett med sex flata flaskor. Dessa flaskor buro olika inskrifter men innehöllo alla grevinnan Viveckas förträffliga pomerans. Greven återlämnade nyckelknippan till sin hustru klappade henne på axeln och sade:

— Det sker till din ära, min Vivecka. Det blir en triumf!

Vid åttatiden anlände herr Hugo Schager från Herrlestorp med en vagnslast drivhusblommor. En halvtimme senare började båtarna anlända, båtar från Stenby, från Frösevi, Haddinge, Vassbro, Bånga. Smederna lossade och släpade det gröna och blommiga bråtet upp på gårdsplanen. Humlor, getingar och bin församlades i stor myckenhet och fyllde luften med ilsket surr, hundarna skällde och greve Ludvig skrek:

— Pappa, var ska jag börja? Var ska jag sluta?

Greve Ulrich besteg slottstrappan för att därifrån leda arbetet. Hans plan var att resa tre äreportar, den ena vid trappan, den andra vid parkgrinden, den tredje vid bryggan. Och från port till port en välvd gång av löv och blommor.

På gårdsplanen rådde en utomordentlig förvirring. Mellan gästerna uppstod gräl och mellan gästerna och greven och mellan gästernas drängar och smederna på Falla. Bröderna Fielding, som fört två båtar lönnlöv från Vassbro, tålde inte se lönnlövet från Stenby. De vräkte undan böndernas kransar och skyndade att hänga upp sina egna. Den dödssjuke Karl Hamrin förde en hel endunge från Frösevi, han sade:

— Enar och granris är alltid vackert.

Men hans enar blevo utskrattade och vräkta över ända. Och nu kom Anton Sundin, grevinnan Viveckas systerson, bred och myndig, herre till det präktiga Haddinge, som han visserligen förlorat på spel, dryckjom och dryghet. Han förde en flottilj av fyra pråmar, och han kom uppför backen som en vandrande skog, följd av halvtjoget drängar, var och en med gungande, skälvande lindar över axlarna.

— Undan med krafset! skrek han. Här ska Sundins skog stå. Dunder och slagregn den som rör ett träd i min skog.

Nu grälade drängar och smeder. Och knappt var denna tvist bilagd förrän en ny uppstod. Jägmästar Wendt, som en gång i tiden varit trolovad med Karl Hamrins syster, kunde inte lida att se Frösevis enar försmådda. Han tog Stenbybönderna till hjälp och ställde upp enar i dubbla rader på ömse sidor om trappan. Falla blev då likt ett sorgehus, och det togs som dålig varsel. Men gubben Wendt slog på bösskolven och fräste, så att ingen dristade flytta Frösevi enar.

Hugo Schager, som ängsligt vaktade sina dyrbara drivhusblommor, ropade:

— Vad är meningen, go vänner? Har vi kommit hit för att gräla? Vad bergmästarn ska skratta åt oss, när han ser, att vi inte ens kunna resa en äreport åt grevinnan Vivecka!

— Han har rätt, sade Anton Sundin. En skall befalla och de andra lyda. Gör därför som jag säger!

Men greven sade:

— Min bäste, är jag inte herre här? Är det inte min stackars hustru? Är det inte mig, som bergmästarn förföljt i trettio års tid? Skulle jag inte veta, vad som passar?

Och smederna begynte ropa:

— Drängarna ska bort! Bort med dynggreparna!

Vartill drängarna genmälde:

— Svartnosar! Byxlösa!

De trängdes och gåvo varandra knuffar. Smederna voro flera till antalet, men, då de kommo direkt från valsverket, halvnakna och illa utrustade gentemot drängarna, som gingo i broddade storstövlar. Sundin var därför hågad att låta sitt folk slåss. Greven åter ansåg det nödvändigt att lugna sinnena. Ett brännvinsankare ställdes på gårdsplanen och överlämnades åt drängarna och Stenbyfolket. Smederna förständigades att tömma sitt ankare i bruksbacken.

Greven tog därpå schatullet i famn och förde sina gäster ned till gula paviljongen i parken. Här tömdes några glas och förlikning ingicks. Man beslöt att rätta sig efter grevens plan. Endräkt var nödvändig, om man skulle åstadkomma något, som kunde hedra grevinnan och förarga bergmästaren. Gubben Wendt drog fram ett par kortlekar ur stövelskaften. Natten var lång och ljus, äreportarna kunde resas på ett par timmar. Herrarna bänkade sig kring bordet.

Vid tiotiden anlände major Billman. Han kom i sällskap med Albrecht och Gert Bourmaister, kommerserådets son och brorson. Förödelsen på gårdsplanen, där löv och blommor kastade om varandra redan börjat vissna, roade dem. Billman grinade och sade:

— Vad detta är likt Raslingarna! Och vad det ska glädja vännen Rygell.

Han gick ned till paviljongen, och inkommen hälsade han icke utan vräkte sig tungt på en stol. Han satte en halvfylld flaska till munnen och tömde den. Han var stor och bred, rödbrusig och svartmuskig, hans skägg var strävt, grovt som tagel och pekade rätt ut.

— Jag är ledsen, sade han. Tvi vad jag är ledsen. Min flicka tjänar piga på Frötjärn.

Greven sade:

— Kära bror skulle inte använda så chockerande uttryck. Kan det var ett nöje att kalla sin dotter piga?

— Jag har varit borta två månader, fortsatte majoren. Jag har besökt åtta av mina käraste vänner och alla åtta uppsade vänskapen. I morse kom jag hem. Jag red förbi Frötjärn. Då fick jag se en piga, som bar ett ämbar skulor till svinhuset. Hon hade en kort grå kjol och den höll hon upp med näven, som pigor bruka. Den där är välgjord, tänkte jag. Alldeles som man tänker om pigor. Jag red tvärs över havren för att se på henne. Det var Brita. Det var Brita Billman.

Herrarna vid spelbordet låtsades icke höra. Majoren fortsatte:

— Då red jag till Hilleborn. Det vet ni, att jag ber hellre fan om hjälp än den apan. Men jag red till Hilleborn. Hör nu på Raslingar! Det är likadant i Hulinge. Det finns inte pengar på Hilleborn. Gubben tror jag inte, men sonen tror jag eftersom han är knekt. Inga pengar. Han är fast som vi. Han har skulder som vi. Han är gjord efter samma beläte. I morgon säljer jag Bånga.

Det blev oro vid bordet. Herrarna fällde korten och betraktade varandra med häpna, förskräckta blickar. Här och var glittrade ett stänk av skadeglädje, men förskräckelsen var större. Slut även på Hilleborn? Skulle Rygells rike ökas med ännu en provins? Fattiglapparna kring Kroken förlora sitt sista skydd?

Majoren fortsatte:

— Bjud er nu åt Rygell med hull och hår, med döttrar, hustrur och fänad. Så kvittar han mot skuld. Sen är det slut. Vad tar han nu ifrån mig? Jag äger inte en stol, inte ett bord, jag äger inte de här trasiga sulorna. Jag äger inte så mycket, att jag kan köpa fem alnar svart tyg åt Brita Billman. Ä! Vad gör det mig, när hon i alla fall håller kjolen i näven som en piga. Men i morgon säljer jag Bånga. Kvittar mot skuld, och får inte ett rundstycke. Slut. Adjö. Vart går jag sen?

I sin stora enfald var greven genast redo att bjuda honom en fristad på Falla. Majoren tog honom i famn och kramade, så att gubben kippade efter andan.

— Du hjärtans stolle. Vill du bli vräkt? Ska jag bo på Falla? Var då? I källaren? Men du är en hjärtans kar och nu ska jag hjälpa dig att resa en äreport åt grevinnan.

Han sprang tvärs över rummet och sparkade upp dörren. — Holla! ropade han. Smeder och drängar, ohoj! Brännvin! Brännvin!

Och han behövde icke ropa länge förrän de kommo, drängarna tungt stegande i stövlarna, smederna tassande barfota, svarta, brända av eld och dricka. Majoren ordnade dem i två led ansikte mot ansikte. Han sade till greven:

— Hämta mera brännvin. Gör som jag säger Ulrich. Hämta ett ankare och ställ vid grinden. Nu ska vi visa, att grevinnan Vivecka är det förnämsta fruntimret vid Kroken. Den äreporten du har tänkt dig, kan passa för Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn. Mer brännvin!

Till herrarna vid spelbordet sade han:

— Såna stackare, mina vänner! Har ni sprungit hos gumman i trettio år, ätit hennes mat och druckit hennes vin och vill nu löva med löv, som redan vissnat? Finns det inte friskt löv på Falla? Men därför att Rygell sagt nej, vågar ni inte bryta en gren, inte en kvist, inte en kotte. Så ska ni också lämna gummans pomerans i fred, struntar!

Han tog schatullet och gick ut till smederna. Han kommenderade: Upp med käften! Han gick hela raden utefter och hällde en duktig slurk i var strupe.

— Så, pojkar. Rättning. Var har ni yxorna? En yxa eller såg per man. Giv akt. Nu springer ni efter yxorna, pojkar. Helt om marsch. Språngmarsch. Språng! Marsch! För knäveln rör på skankerna ludna bestar.

Men en av smederna ville inte springa. Det var en ung karl, som inte kände vanorna. När kamraterna med fladdrande skjortor rusade sicksack mellan träden, gick han helt lugnt uppför gången och stannade ett ögonblick för att riva sig på benet. Då föll majoren över honom med hela sin tyngd, skakade honom och släpade honom tillbaka till paviljongen.

— Du ska springa.

Smeden svarade:

— Inte lyder jag dig, om du inte är som folk.

Majoren lade sin näve över pojkens nacke och sade tämligen lugnt och lågmält:

— Ska jag vara som folk? Du är tokig. Vad heter du?

Han hette Karl-August.

— Det är fint, sade majoren. Det är kungligt. Karl-August, vill du gifta dig med Brita Billman, som tjänar piga på Frötjärn?

Smeden svarade:

— Det beror väl på. Jag är ny i orten, så jag känner inte pigorna.

Majoren rev upp västen och drog fram sin revolver, som han bar i hölster vid svångremmen. Han behöll sedermera revolvern i hand hela natten och använde den som kommandostav.

Till smeden sade han:

— Nu räknar jag till tre. Sen skjuter jag dig.

Och han räknade: Ett —

Smeden såg honom rakt in i ögonen.

— Ja, du är galen nog till det, du.

Och han satte av, kastande som en hare mellan träden.

Under fyra timmar gick förödelsen över Fallas park. Sågarna gnisslade, yxorna sjöngo. Ett trettiotal träd och buskar fälldes, ännu fler avskalades. Alla trädgårdsmöbler av träd jämte en god del av staketet sönderhöggs till ved. Klockan tolv voro äreportar och lövgångar resta, så lummiga och rika, att de kunnat anstå ett furstligt bröllop.

— Vilken triumf, ropade greven. Vilken triumf för Vivecka och för oss alla!

Greve Ludvig sade:

— Kära pappa, bara vi inte bli vräkta —

Men gamle grevens klena förstånd var nu alldeles omtöcknat. Han omfamnade Billman och grät av tacksamhet och glädje. Det tycktes honom, att vännen återerövrat Falla och insatt honom och Vivecka i alla deras rättigheter. Han trodde, att de stora festernas och överflödets tid åter var inne.

Han förde sina gäster fram till bordet.

— Kom, mina vänner, låt oss äta och dricka.

När han nu såg den skrala anrättningen, blev han förlägen. Och för att trösta sig och sina gäster började han tala om den dyrbara servisen, vars make varken fanns på Hilleborn eller Frötjärn.

Billman lyfte då sin tallrik över huvudet och krossade den mot bordskanten.

— Rygell! skrek han. Är det inte bättre att krossa var tallrik? Vi dumma raslingar! Hade vi bränt våra gårdar, kalhuggit våra skogar, lagt våra åkrar för fäfot! Nu är det hans.

Wendt sade:

— Bättre att det är hans. Han förstör ingenting.

Billman böjde sig ned över honom och viskade:

— Bättre? Var det bättre att han tog Malin Hamrin ifrån dig? Var det bättre att han pinade ihjäl henne? Är det bättre att han lockat Brita till Frötjärn?

Albrecht Bourmaister sade:

— Jag tror att Billman konspirerar. Vad har han för ont i sinnet?

Billman svarade:

— Inte värre än vad jag själv lidit och andra med mig. Aldrig hade jag trott, att en hel socken skulle låta sig ätas av en enda varg.

Mitt på gården hade han lagt upp ett väldigt bål. Han gick nu fram till bålet, lade en risknippa på vindsidan och tände. Lågan svepte raskt in i bålet och steg med mycken kraft. Smeder och drängar som sovo i klungor här och var på planen och i parken, skreko högt i sömnen, vaknade och begynte stimma och springa runt bålet. Billman sade:

— Syns den här elden från Hoby? Lägg mera på, pojkar, tag av stängslet och bänkarna i parken.

Hugo Schager, bröderna Fielding och Stenbybönderna hade i tid dragit sig ur leken och begivit sig hem. De kvarvarande slogo sig ned på lämpligt avstånd från elden. Smederna flyttade sitt brännvinsankare och lägrade i närheten. Majoren strövade fram och tillbaka, hans breda svarta skugga dansade på Fallas vita mur. Plötsligt sprang han bort till bordet, tog tre tallrikar och ställde upp dem mot tre trädstammar.

— Nu, sade han, ska vi se, om jag kan sikta i det här eldskenet. Det påstås, att min salig stamfar var den säkraste andskytten vid Kroken. Särskilt styv om nätterna. Han var nämligen tjuvskytt till yrket, gubben —

Han siktade och träffade tallrik efter tallrik. Greven mumlade halvsovande:

— Vilken triumf för Vivecka.

Gert Bourmaister sade:

— Låt nu vara, Billman, eller tag ett annat mål —

Billman svarade:

— Jag får väl göra dig till viljes. Maka åt er bröder och giv mig plats. Jag sitter för sista gången i laget.

— Sista? Sista? mumlade greven. Var nu inte ledsen. Drick, drick! Pomeransen är god —

Och Hamrin sade:

— Nej var inte ledsen. Se på mig, som är dödsdömd både av doktorer och klokt folk. Jag är inte ledsen. Jag dricker. Sommaren är varm och skön. Det doftar så gott. Det är så mjukt på marken. Varför skulle jag leva, när det blir vinter?

Billman förhöll sig nu tämligen lugn. Ingen anade, vad han hade i sinnet. Mer än en timme blev han sittande bland vännerna och deltog om också fåordigt i deras samtal och skämt. Ibland lyfte han sig upp på händerna, sträckte på halsen och stirrade ned i parken. Gert Bourmaister, som satt ytterst i kretsen, frågade:

— Vad ser du efter? Kommer det någon?

Men han låtsades icke höra utan kastade sig åter in i samtalet. Först när elden började slockna och dagen nalkades med röda flammor och glittrande vita moln, blev han åter orolig.

Och plötsligt sade han:

— Nu gitter jag inte vänta längre.

Någon frågade:

— Vad väntar du på?

— Min stamfar tjuvskytten, sade han, brukade tända en eld i skogen för att locka sina ovänner till sig. Ser du någon i parken, Gert?

Gert svarade:

— Någonting ser jag, som rör sig. Jag tror, att det är en gubbe —

— Hans ovänner, fortsatte Billman och reste sig från sin plats. Hans ovänner ville ogärna möta honom, den hedersgubben. Men han lockade dem till sig i skogen. Nu ser jag också, att det är en gubbe. Vem kan det vara? Å, en sån fuling!

Sundin sade:

— Det anar mig, att Billman väntar storfrämmande. Låt oss se efter.

De reste sig och gingo nedför sandplanen, stannade vid stängslet. — Vem är det? frågade greven, som såg illa. Han klev över det till hälften nedbrutna staketet och tog några steg in i parken. Plötsligt vände han helt om, slog ut med armarna, spretade med fingrarna. Han viskade hest och gällt:

— Det är bergmästarn! För tusan, mina herrar, hjälp mig då. Vad vill han här? Är han drucken?

Han lyfte än det ena benet än det andra men kom icke ur fläcken. Han nöp i byxorna, ordnade västen, slätade ut syrtuten. Och under tiden närmade sig bergmästaren. Han gick med krokiga knän och starkt framåtböjd lik en bonde som lukar jorden. Då och då rafsade han till sig en avbruten kvist, en nedtrampad blomma, vände den mellan fingrarna och tycktes ganska villrådig. Hunnen fram till äreporten rätade han på sig och upptäckte nu sina åskådare. Han drog sävligt av sig hatten och gjorde en bugning, som herrarna skyndsamt och artigt besvarade. Greven stammade:

— Min käre! Min bäste! Herr Rygell, var välkommen!

Bergmästaren tog några steg baklänges, satte handen som en kikare för ögat och betraktade ståten. Därpå vände han sig till herrarna, som alltjämt stodo kvar vid staketet.

— Hur tycker herrarna, att här ser ut? Man kan tro att en svinhjord gått fram här och bökat. Likvisst måste det ha varit bra stora svin.

Greven sade:

— Betänk då min bäste, att det är Viveckas födelsedag. Hon fyller sjuttio år. Det ska glädja henne att se bergmästarn. Stig då på min bäste, stig på!

Bergmästaren sade:

— Tackar som bjuder. Eljest är jag kommen att säga upp greven till fardag. Vad förstörelsen beträffar, får jag väl kräva ersättning vid domstol.

Han steg upp på gårdsplanen och närmade sig bålet. Billman stod ensam kvar vid de rykande bränderna. Då bergmästaren kommit på några stegs avstånd, höjde han revolvern och sade:

— Inte närmre, Rygell, inte närmre.

Rygell låtsades varken se eller höra men vände tämligen hastigt. Han blev varse de krossade tallrikarna. Han tog en korg, som stod under marmorbordet och började plocka upp skärvorna.

Albrecht Bourmaister sade:

— Lugna dig, Battwhyl. Han tör hitta så pass värde i lumpen, han plockar, att det ersätter, vad du förstört.

Han tog Gert under armen och gick bort till marmorbordet. Sundin, Wendt och Hamrin hade dragit sig längre ned i parken, greven hade gömt sig i lövgången för att få gråta i fred med sin son.

Nu sade Billman:

— Varför hotar du oss, Rygell? Låt lumpen vara och res på dig. Allt, vad du äger, har du plockat på våra sopbackar. Låt lumpen vara, säger jag dig.

Han vände sig till Bourmaistrarna.

— Mina herrar, sade han, gå åt sidan. Jag vill tala med Rygell. Jag vill se om det finns bot för girighet.

Avståndet mellan Billman och Rygell var nu vid pass tjugufem eller trettio fot. Majoren lyfte revolvern och sade:

— Stå genast upp. Eljest skjuter jag dig. Du vet, att jag skjuter.

Rygell rörde sig långsamt, framåtböjd, nedhukad så att de långa grå skäggtofsarna släpade på marken. Han plockade skärva efter skärva och underlät icke att syna och passa ihop deras kanter, innan han stoppade dem i korgen. Han tycktes alltjämt varken se eller höra Billman, men när första skottet brann av, kastade han sig med otrolig vighet baklänges och undgick kulan. Gert Bourmaister skyndade till hans bistånd, böjde sig ned för att stödja hans huvud.

Billman ropade:

— Undan, Bourmaister! Nu får han nåden!

Bourmaister kastade sig då fram över Rygell. Kulan träffade honom under skulderbladet. Han gjorde ett försök att resa sig men föll på sidan över Rygells bröst och förlorade sansen.

Billman bar honom in i slottet. Rygell reste sig hastigt och utan hjälp. Han var fullkomligt oskadad. Han sade till herrarna:

— Jag reser efter länsman. Om herrarna låter Billman fly, så blir ni delaktiga i mordförsök och kanske dråp. Kom det ihåg.

Albrecht Bourmaister svarade:

— Hämta hellre en läkare. Bergmästarn har ju intet ont vederfarits.

Men bergmästaren fann det viktigare att hämta länsman. Då uppstod bland smederna en rörelse, som till sin upphovsman hade smeden Karl-August, densamme som Billman förmått att springa. De trängde sig rusiga och ursinniga kring bergmästaren och hotade honom till livet, om han gjorde sak mot Billman. Haddinge drängar, måhända hetsade av sin husbonde, förenade sig med smederna. Rygell slog ikull två av de närmast stående. Säkerligen hade han blivit ihjälslagen om icke Albrecht Bourmaister och Wendt med våld släpat honom in i slottet. Falla belägrades hela natten av smederna. Ingen släpptes ut, som kunde misstänkas vilja gå Rygells ärenden. Endast Karl Hamrin fick fri passage för att hämta läkare. Likaså Anton Sundin, som i smyg vältrade ut till de belägrande ännu ett ankare brännvin.

V.

Smeder och drängar vakade över Falla hela natten och hela morgonen. Bergmästaren vakade över Billman. Majoren förhöll sig fullkomligt lugn och stilla. Han såg sin olycka fullkomnad, det fattades honom ingenting. Men fram på förmiddagen begynte drängarna knota. De ville föra Billman till Bånga för att sedan i lugn och ro återvända var och en till sitt. De bultade på porten och hotade att krossa fönstren.

Allt detta buller och stoj väckte grevinnan Vivecka. I förstone trodde hon, att elden var lös, men likgiltig för allt här i världen hade hon ingen brådska att komma ur sängen. Så småningom kom hon på andra tankar. Hon erinrade sig dagens betydelse och trodde, att de sedvanliga hyllningarna tagit sin början. Bullret föreföll henne väl larmande, men Ulrich hade antytt att någonting stort var i görningen. En verklig triumf!

Grevinnan Vivecka längtade icke längre efter triumfer, hon längtade efter vila, en fullkomlig, tyst, ljuvlig vila. Men alltför länge hade hon varit slottsfru på Falla för att kunna stanna i sängen, när gäster från tre socknar stimmade utanför porten. Pliktkänslan förmådde mer än rädslan för elden. Hon makade sig sakta och varligt och med många suckar och stönanden ur sängen.

En timme senare trädde hon ut i den långa, välvda gång som i bottenvåningen leder tvärs genom huset från gavel till gavel. Grevinnan bar sin högtidsdräkt av grått, tjockt men här och var tämligen nött siden. Vissa ränder angåvo, att den förr i tiden garnerats av spetsar. Som grevinnans figur under de nio länstolsåren tilltagit betydligt i omfång, var kjolen tämligen kort, en brist som i någon mån utjämnades av ett tilltråcklat släp, vars siden var av en något ljusare och rätt obestämbar färg. Det gulvita håret låg i stora bucklor över tinningar och öron, en helt liten och mager fläta hade av förbiseende lämnats lös och hängde spikrakt ned över Maria Stuartskragen. I vänstra handen höll grevinnan en luktdosa utan svamp och lock och i den högra en lornjett med ett enda spräckt glas, vilket i och för sig icke hade någon betydelse, eftersom hon var mer än halvblind.

Stödjande sig mot väggen följde hon gången ut i förstugan. Här mötte hon sin man, sin son och Karl Hamrin. De hade nyss fört fruktlösa underhandlingar med de rusiga smederna, som alltjämt eggades av Sundin och Wendt till nya våldsdåd. Greven skyndade emot sin hustru och omfamnade henne gråtande. Hon missförstod hans rörelse.

— Ack kära Ulrich, sade hon, varför gråter du? Är det inte skönt för vart år som går?

Hon gick fram mot porten, greven höll henne tillbaka. Hon lyckades framställa det där barnsligt egensinniga och förväntansfulla leendet, som tillhör alla födelsedagar från vaggan till graven. Hon slog honom med lornjetten över fingrarna.

— Ånej, Ulrich, nu vill jag se, vad du har ställt till. Se så, se så — jag vill se.

Och hon drog ifrån regeln och steg ut på trappan. Den väldiga äreporten grönskade mitt framför henne och på alla sidor trängdes hopar av människor. Att det var svarta halvklädda smeder och druckna drängar, kunde hon icke se. Hon trodde att vännerna i Raslinge, Hulinge och Stora Hammar så mangrant församlats. Detta kärleksbevis väckte hennes ömma hjärta till nytt liv. Hon neg några gånger åt höger och vänster, men rörelsen blev henne övermäktig, hon brast i gråt. Och då hon icke hade någon näsduk eller solfjäder för att dölja sitt gamla av gråten förvridna ansikte, vände hon sig mot väggen och torkade sina tårar med klänningsärmen.

Smederna å sin sida, som, då porten öppnades, väntat sig majoren eller möjligen bergmästaren, blevo alldeles förbluffade över att möta hennes nåd. Och när grevinnan först ägnade dem sina nådigaste nigningar och sedan vände sig bort för att gråta, kände de sig skamsna och djupt nedslagna. De stodo där med hängande armar och sänkta blickar. Och där det ännu fanns en mössa på huvudet, drogs den skyndsamt av antingen genom ägarens försorg eller närmsta grannes.

Allt detta iakttog herr greven från sitt fönster. Hans rädsla förvandlades till stolt glädje. Vem kan också se Vivecka, tänkte han, utan att beundra och hylla henne? Han skyndade ut på trappan, slog armen kring sin hustrus liv och med handen behagfullt lyftad ropade han:

— Leve hennes nåd, mina vänner. Länge leve grevinnan Vivecka. Nå så hurra då, era tölpar!

Smederna hurrade. Och som avståndet mellan sorg, vrede och glädje är vida kortare för den rusige än för den nyktre, flammade glädjen plötsligt upp som en eldsvåda. Gubbar och pojkar togo varandra i famn och började dansa. De, som förut bevakat bakvägarna och fönstren, skyndade upp på gårdsplanen för att taga del i dansen, skrattet och hurraropen. Jublet ekade över Fallaviken och nådde väl ända till Raslinge kyrka. Greven njöt sin och Viveckas triumf. Bergmästaren begagnade tillfället att osedd komma till stallet, där häst och trilla väntade.

Men när han svängt nedför bruksbacken och kört ett stycke utmed stranden, blev han varse trenne båtar, som med tämligen stort mellanrum sinsemellan, roddes mot samma mål, Falla. Bergmästaren lät hästen stanna, han ville anteckna sig till minnes alla dem som i dag besökte Falla. Det skulle bliva nödvändigt att till tinget instämma ojäviga personer, som kunde vittna om förödelsen i parken.

Den första båten hörde prästgården till, kyrkoherden satt vid styret antagligen tuggande och omtuggande sitt ode till grevinnan. Den andra båten hörde Herrlestorp till. Bergmästaren urskilde rätt väl hennes nåds kantiga former och långnästa profil. Sonen Hugo satt vid årorna och i fören halvlågo två eller tre av döttrarna, till hälften dolda bakom väldiga, färgstarka och hjulformade buketter.

Den tredje båten kände bergmästaren varken till form eller färg. Han stirrade så länge och uppmärksamt på de tre personerna i båten, att ögat började svida och rinna. Han blundade. När han åter kunde se klart, igenkände han Lillgårds-Tilda. Hon låg på magen i fören och hennes huvud, betäckt med en blå och rödrutig schalett, reste sig som en gallionsbild. Magister Ekmarck skötte årorna hurtigt men något ojämnt. I aktern satt Barbro Backe.

Bergmästare Rygell ansåg det nu vara klokare att tills vidare uppskjuta besöket hos länsman. Han återvände till Falla, lämnade åkdonet på stallgården och begav sig ned till bryggan. Några karlar ställde sig i vägen för honom och gjorde hotande åtbörder. Han sköt dem åt sidan, varligt men med ett så hårt grepp i skuldrorna att de icke funno skäligt följa honom. Han lunkade ned till bryggan, ställde sig tätt intill äreporten, gömd i dess yviga grönska. Härifrån åhörde han prästens ode och kunde mycket väl se, om det så behagade honom, den stora omfamningen mellan hennes nåd från Herrlestorp och grevinnan. När de båda gummorna beredde sig att arm i arm vandra uppför lövgången, ropade unge greven:

— Här kommer ännu en båt. Den känner jag inte. Det sitter en bondjänta i fören.

— Om jag inte misstar mig, sade kyrkoherden, så är det magister Ekmarck som ror. Jag känner slarven på knyckarna.

Greve Ulrich sade:

— Vem det än må vara, kära Vivecka, så anser jag det mest passande, att du tar emot dem här.

Grevinnan suckade, hon var redan förfärligt trött. Emellertid lyckades hon ännu en gång trolla fram sitt festleende, korsade armarna över den framskjutande magen och bidade.

Båten lade till tämligen ovarsamt. Magistern räckte Barbro handen, och hon steg i land. Greven närmade sig med framsträckt huvud och närsynt plirande ögon. Min nådiga, mumlade han, min nådiga, jag ber om ursäkt —

Barbro rodnade. Hon tyckte, att de båda gamla damerna betraktade henne bra ovänligt. Hon tyckte, att någon borde taga henne i famn och hälsa henne välkommen. Magistern, som såg hennes bryderi, ropade med hög röst:

— Herr greve! Fru grevinna! Detta är välborna fru Barbro Backe till Hilleborn, bergmästarns tredje hustru. Hon har kommit för att göra hennes nåd sin uppvaktning.

Barbro tog ett steg fram mot grevinnan, nöp i kjolen, lyfte den några tum från marken och neg mycket djup. Denna hälsning, som påminde om en hovnigning, var icke bruklig mellan damer av samma stånd. Fru Schager smålog med hoprynkad mun. Grevinnan besvarade emellertid hälsningen och mötte sin gäst på halva vägen. Barbro kysste hennes hand, och fru Schager log ännu syrligare. När grevinnan såg det unga huvudet ödmjukt böjt, greps hon ånyo av öm rörelse. Hon slog armarna kring Barbros hals, kysste hennes panna och grät med ögonen tryckta mot Barbros skuldra.

Fru Schager ansåg tiden vara inne att göra ett slut på dessa ömma scener. Hon tog grevinnan under armen och snarare släpade än förde henne uppför lövgången. Barbro följde, hon var tämligen förvirrad och visste icke att besvara herr grevens komplimanger. De stolta äreportarna och det vördnadsvärda slottet gjorde henne blyg och förlägen. Hon tänkte på den mossiga och förfallna stugan i Västergötland och fann, att hon varit bra djärv, som givit sig i lag med så förnämliga människor. Hon önskade att magistern eller Lillgårds-Tilda eller själva bergmästaren skulle komma henne till undsättning. Folket som alltjämt skrålade och dansade på gårdsplanen, skrämde henne. Hon snubblade över trappstegen. Albrecht Bourmaister, som gick vid hennes högra sida, tog henne om livet för att stödja. Han viskade:

— Jag hör att fru bergmästarinnan redan lagt Hilleborn till sitt namn. Är det inte väl tidigt?

Hon förstod honom icke. Magisterns presentation hade hon icke hört. Hon sade:

— Ja, bergmästarn har lovat mig Hilleborn.

Då släppte han så plötsligt sitt tag, att hon åter var nära att falla. Hon steg in i förstugan, hon följde alltjämt de båda långsamt framskridande damerna. Hon kom in i den mörka gången. Bländad av vattnets morgonsolsskimmer kunde hon i dunklet ingenting urskilja. Hållande händerna framför sig, gick hon efter fraset från grevinnans släp. Herrarna hade stannat i förstugan. Barbro befann sig ensam i gången som tycktes henne oändligt lång. En dörr öppnades tätt bredvid henne. Hon steg in i ett rum, som upplystes från tvenne fönster. En svartklädd herre trädde fram till henne och frågade, om hon kom från Hilleborn. Barbro jakade, kanske därför att hon icke uppfattat frågan eller därför att Hilleborn städse lekte henne i hågen. Den främmande sade:

— Han har återkommit till sans.

— Vem? frågade Barbro. Läkaren sade:

— Han ligger där. Mamsell får inte anstränga honom med något längre samtal. Jag tänker, att han kan flyttas till Hilleborn om några timmar. Jag går ut och tvättar mig.

På soffan mellan de båda fönstren låg Gert Bourmaister. Hans överkropp var naken, endast betäckt av ett lakan, som fått åtskilliga stora och små blodfläckar. Ansiktet var blekt.

Barbro kände genast igen honom. Hon rodnade häftigt men blev i nästa ögonblick lika blek som den sårade. Hon föll på knä vid soffan och började kyssa lakanet. Hon betraktade hans arm som hängde slappt ned över soffkanten, men hon vågade icke röra honom.

Plötsligt reste hon sig upp och böjde sig fram över honom.

— Se på mig, bad hon. Nej se mig in i ögonen.

Hon trodde, att om han såg henne djupt in i ögonen, skulle han där läsa förklaringen lika tydlig, självklar, ovedersäglig, som hon själv kände den.

Men han slöt ögonen och vred huvudet långsamt mot väggen.

Barbro lämnade Gert Bourmaister. Hon letade sig fram genom gången till förstugan men fann ingen människa. Hon steg då uppför trappan till övre våningen och kom in i en stor nästan omöblerad sal. Mitt på golvet stod bergmästaren och framför honom kommerserådet Bernt Bourmaister, en liten mager, kvickögd gubbe, som ständigt grinade och ständigt roade sig på andras bekostnad. Grevinnan och fru Schager hade tagit plats i en fönstersmyg. Tätt vid dörren stod Billman omgiven av sina vänner. Greven trippade av och an och pratade i ett utan att bliva hörd.

Kommerserådet skyndade fram till Barbro, tog hennes händer i sina och betraktade henne med en på en gång faderlig och lysten min.

— Detta är Barbro Backe. Jag känner den släkten på de briljanta ögonen. Mon dieu, min nådiga! Anledningen är sorglig men jag prisar mig bra lycklig att få kyssa en sådan hand —

Och nu, mina vänner, fortsatte han, vilja vi vädja till högre rätt. Min nådiga lilla har en förbålt sträng herre och man, vilket vi alla nogsamt känna. Saken är den, att stackars Billman, som står där, råkat i misshugg — ja i rent misshugg — skadskjuta min käre brorson Gert, som nu ligger någonstans mycket väl ompysslad och säkert utom all fara. Nåväl, min nådiga, bergmästarn vill partout inte låta nåd gå före rätt, han vill smida stackars Billman i järn och gud vet allt. Medgiv min nådiga, att det är för strängt —

Barbro frågade hastigt:

— Skall jag döma?

Utan att vänta på svar, sprang hon fram till Billman, sträckte sig på tå och slog honom med baksidan av handen över kinden.

— Seså, sade hon, nu är han straffad.

— Min gud, suckade kommerserådet, unna mig samma straff.

Barbro smålog.

— Å, jag slog honom hårt. Men nu kan det vara nog. Om jag inte misstar mig är herr Gert Bourmaister en fattig yngling utan särdeles stora egenskaper?

Kommerserådet sade:

— Han är en rätt vacker gosse, min nådiga, och dessutom min brorson. Några andra goda egenskaper känner jag inte hos Gert.

— Nåväl, sade Barbro, jag har själv varit fattig. Jag försäkrar er, att man betyder bra litet, när man är fattig. Nej inte ett smul. Låt därför saken falla, kära Rygell, och ro mig i stället hem. Och skulle han också vara en vacker gosse, som herr kommerserådet påstår, så finns det väl fler av den sorten.

— Ack, suckade grevinnan Vivecka, vars hjärta sårats av de grymma orden, så dömde man icke i min ungdom —

— Min nådiga grevinna, avbröt kommerserådet, så dömde redan drottningen av Saba, när hon vandrade den långa vägen till gamle Salomo. Just så. Och jag bjuder den unga drottningen av Frötjärn, av Kroken av hela det Rygellska riket min åttioåriga arm och mitt tjuguåriga hjärta.

Bergmästaren förekom honom, bjöd sin hustru armen och förde henne ned till bryggan. När båten kommit utom hörhåll, gjorde kommerserådet ännu en sirlig bugning utåt sjön, viftade med hatten och sade:

— Järngryta krossar lergryta. Bergmästarn är för visso av järn, men lilla Barbro Backe tyckes mig vara av härdat stål. Kanske kunna vi därav draga både nytta och nöje.

VI.

Kommerserådet ställde nu till med följande upptåg.

På Hilleborn levde en ung flicka, som gemenligen kallades mamsell Majken. Hennes farsnamn, börd och födelseort äro okända. Hon var svart och ganska vacker, möjligen tillhörde hon någon tattarsläkt. Hon gällde för att vara husmamsell på gården, men tog i själva verket ringa del i sysslorna. Kommerserådet, som trots sin höga ålder var en ivrig beundrare av könet, visade för Majken den största tillgivenhet, och det påstods allmänt, att hon var hans älskarinna.

Han beslöt att använda henne till ett ypperligt skämt, som på en gång skulle förödmjuka Rygell och så split och misstankar mellan honom och Barbro Backe. Till det ändamålet lät han flickan iföra sig sin helgdagsdräkt, vidare hämtade han från staden en gammal jurist och ökänd brännvinsadvokat vid namn Rådberg, en ful och snuskig gubbe, som närmade sig sjuttiotalet. Rådberg utpyntades som en ung brudgum och gjorde i den stassen ett ännu mera avskräckande intryck. Slutligen utvalde han bland sina drängar en axelbred och ståtlig ung karl, honom klädde han i lumpor.

På den tiden var det ännu sed i Bergslagen, att trolovade kort före eller kort efter första lysningen gjorde en rundresa bland grannar, släktingar och vänner dels för att mottaga lyckönskningar, dels för att göra sig påminda, så att det icke skulle felas gåvor och förning vid bröllopet. Det var också vanligt att en hoper ungt folk följde de trolovade från gård till gård för att dansa, sjunga eller eljest förlusta sig. Kommerserådet samlade ett dylikt följe, men i stället för ungdomar sökte han upp alla traktens gubbar och gummor, helst sådana, som hade ett anskrämligt yttre. Grannarna vid Kroken deltogo också i tåget, Hugo Schager, Anton Sundin, grevarna på Falla, Hamrin, bröderna Fielding och några fler.

En tidig junimorgon lämnade följet Hilleborn, instuvat i fem höskrindor, som drogos av oxar. Skrindorna voro präktigt utstyrda, mest dock med tistlar, törne, mollor, åkersenap, nässlor och annat ogräs. I första skrindan åkte brudparet, vackra Majken och den fule gubben Rådberg, vidare kommerserådet själv, gamle greven på Falla, som hade förbålt roligt, när han inte stack sig på nässlor och tistlar, Anton Sundin den tjocke, Abraham Lilja på Hviskingeholm som lockats med traktering och andra förmåner, två eller tre fattigstugubbar, lika många gummor och slutligen drängen, som höljts i lumpor. När de kommo ut ur skogen vid Frösevi manade Bourmaister de gamla att uppstämma någon vid dessa tillfällen övlig sång. Härtill hade de ingen lust, men Sundin och den gamle luvern Rådberg voro genast färdiga att sjunga visor av tvetydigt innehåll och med nog så grova refränger. Fattigstufolket skrämdes och ondgjorde sig över alla dessa hädelser och för att råda någon bot på eländet uppstämde de psalmen 462 ”Du som förhärdad gäckas —” Och då syndarna icke läto sig tystas, fortsatte de med Lucidors ”O evighet! Din längd mig fast förskräcker, som början har men ändan aldrig räcker. O evighet! en tid förutan tid —” Denna psalm räckte till början av Frötjärnsallén. Fattigstufolket tog då upp den nästa: ”Ho satans boning tänker på och de fördömdas pina — hans blod av fasa stelna må, hans kraft av ångst förtvina —”

Jon i Losätra, den enögde rättaren, var den, som först varsnade tåget. Han skyndade upp till gårdskontoret och varskodde sin husbonde. Rygell, som i nära ett halvsekel trotsat tre socknars samfällda ovilja, blev nu så rädd, att han fullständigt tappade huvudet. Han förstod att skälmstycket på något sätt skulle drabba Barbro och genom Barbro honom själv. En människa, som länge känt sig osårbar, blir ytterligt feg, när hon plötsligt upptäcker en ömmande, oskyddad punkt. Rygell lunkade omkring som den gången på torget i Skara. Han rafsade till sig några dyrbara papper och lufsade ur rum i rum för att finna ett gömställe. Barbro, som hört oljudet från vägen, lämnade genast mjölkkammaren och kom honom till undsättning. Hon tog ifrån honom papperna, drog på honom helgdagsrocken och slog snuset från krås och väst. Hon bytte kjortel och hängde en vid vit silkesschal över skuldrorna. När skrindorna körde upp på gårdsplanen, stod Barbro Backe på trappan, neg och önskade välkommen.

Kommerserådet sade:

— Vi ha kommit för att visa fru bergmästarinnan ett nog så vackert brudpar. Kanske blir det en slant på tallriken för de unga eller åtminstone en hjärtlig lyckönskan.

Barbro bad dem stiga upp i salen, där bergmästaren väntade. Kommerserådet lagade så, att Majken kom att gå mellan gubben Rådberg och drängen. Själv bjöd han värdinnan armen. När de gingo uppför trappan, frågade Bourmaister, om Barbro kunde gissa, vem av de båda som vore brudgummen. Barbro svarade:

— Att döma av åldern är det väl den där unge trashanken. Men att döma av stassen — och det håller jag för säkrare — är det den gamle sprätten.

Kommerserådet sade:

— Min nådiga tror då, att en ung kvinna mera ser till kläderna än till skinnet?

Barbro svarade:

— Det vet nog kommerserådet, att skinn kan köpas, både det som är slätt och fint och det som är skrynkligt. Det kan köpas likasåväl som granna kläder. Men vad en ung kvinna håller förmer, det är kärleken. Och jag menar, att den icke kan köpas om det så vore med livet. Det är en gåva, som Gud ger och som Gud tar. Välsignad vare Han.

Bourmaister märkte väl, att Barbro icke lät sig förbryllas. Han lade ut en ny snara, han sade:

— Min nådiga som är ung och vacker och därtill nygift kan säkert förklara texten för mig gamle. Vad är kärlek?

Svarade Barbro:

— Kärlek är försakelse.

Under det att kommerserådet grubblade över, hur han bäst skulle kunna fälla henne med hennes egna ord, trädde de och hela följet in i salen. På bordet hade Barbro låtit duka fram alla de förfriskningar, som äro vanliga vid ett dylikt tillfälle. Sockertårtor och mandelkonfekt, rhenskt vin att dricka brudparet till välgång och lycka. Bergmästaren skyndade att slå i glasen för att så fort som möjligt bli av med plågoandarna. Men kommerserådet höll honom tillbaka och sade:

— Vänta ett ögonblick, min bäste. Saken är ännu icke avgjord. Vi ha tvärtom kommit hit för att av bergmästarn eller ännu hellre av fru Barbro erhålla ett gott råd. Den här unga flickan, Majken, som jag av barmhärtighet upptagit i mitt hus och som betraktar mig nästan som en far eller åtminstone som en beprövad vän, har anförtrott mig sin brydsamma belägenhet. Hon har nämligen fått två giljare på halsen. Den ene är Rådberg, aktad jurist som var man vet och därtill smått förmögen. Den andre är den här drängen. Han äger platt ingenting förutom sin ungdom och till och med garderoben tycks vara skäligen bristfällig. Under sådana omständigheter har den kära Majken begärt mitt faderliga råd. Men jag erkänner, att jag trots min ålder och visdom inte ser fullt klart i saken. Skulle därför fru bergmästarinnan —

Barbro avbröt:

— Jag? Varför skulle just jag —?

Kommerserådet böjde sig ned och kysste hennes klänningsärm.

— Därför att en person med min nådigas utseende säkerligen förstår kärleksaffärer bättre än någon annan. Kanske har också min nådiga själv eller en syster eller en väninna befunnit sig i liknande belägenhet —

Barbro bleknade. Hon korsade armarna under brösten och tryckte dem ganska hårt mot bröstkorgen för att döva smärtan, som ständigt gnagde. Hon sade:

— Det är icke svårt att råda. Om det är sant, som kommerserådet påstår, att den där gamle mannen har sin rikliga utkomst, så bör hon gifta sig med honom och låta drängen löpa. Han finner väl i sin tur en kvinnsperson tillräckligt förmögen för att kunna köpa honom en gård.

Bourmaister bugade sig.

— Återigen har min nådiga dömt vist som drottningen av Saba. Själve bergmästarn, som är vår tids Salomo, kunde icke klarare utlagt en oklar sak. Men för mig enfaldige tyckes dock utslaget stå i strid med en sats, som min nådiga nyss uttalade: Kärlek är försakelse. Jag misstänker nämligen, att mamsell Majken i själ och hjärta föredrar ynglingen framför gubben.

De, som nu med ivriga och skadeglada blickar betraktade Barbro, funno henne så blek, att deras skadeglädje byttes i fruktan och medömkan. Hon drog schalen tätare om skuldrorna, som skälvde i frossbrytningar. Pupillerna vidgades till det yttersta, så att ögonen glänste svarta som en nattfågels ögon. Det dröjde en stund innan hon svarade:

— Kommerserådet tar fel. Jag motsäger mig icke. Om flickan verkligen håller av den där unga personen, kan hon icke ålägga sig en bittrare försakelse än den att vara honom utan. Likväl — vill hon hellre taga den mindre försakelsen, vill hon hellre försaka ett rikligt bröd, vackra gåvor, varma mjuka kläder för att leva med sin vän i armod — gott, jag avråder henne icke. Men om så sker — låt oss då kasta sten på dörren när vi gå förbi deras ruckel. Möter vi dem på vägen, så låt oss skratta åt dem, låt oss håna dem, låt oss spotta på dem. Låt oss trampa ned deras gröda, låt oss så tistlar på deras åkerlapp. Låt oss slå dem i ansiktet, när de äntligen komma för att tigga bröd och kläder åt sina ungar. Tvi dem, som plocka sin lycka, där den växer. Ja, ja, ja! Må de njuta den. Men vi ska kasta dem i fattiggraven. Och det skall varken finnas trä eller sten över den lyckan.

När hon sagt detta, brast hon i gråt, och var det första och sista gången, som någon av Barbro Backes undersåtar såg sin härskarinna gråta. Kommerserådet fann, att han träffat rätt och ville nu med hycklat deltagande strö salt i såret. Men när han med faderligt öppnad famn nalkades Barbro, avspisades han med en skälmaktig nigning och ett ganska illparigt leende.

— Herr kommerserådet skall inte hysa någon oro därför att jag fällde en så sträng dom över vissa lättsinniga människor. Kommerserådets skyddsling hör säkerligen icke till dem. Jag slår vad om att hon tager den friaren, som är bäst klädd och hädd.

— Eftersom mamsell verkligen tvekar, så vill jag lägga ytterligare en vikt i vågskålen till min förmån. Om hon tar gubben och jag således vinner vadet, så lovar jag att lämna de båda reverserna åt den där unga personen. Mamsell kommer på så sätt att göra hans lycka.

Kommerserådet grinade illa, han var icke särdeles angelägen att förlora tre tusen riksdaler, helst tiderna voro onda. Han sade:

— Eftersom min nådiga icke aktar för rov att inverka på vadets utgång, så torde det också vara mig tillåtet. Jag lovar därför, att om jag vinner och Majken tar den där trashanken, så skall han bland Hilleborns torp få åt sig utvälja det bästa.

Barbro skrattade:

— Kommerserådet är mig för slug. Men tillåt nu, att jag i förtroende ger Majken ett råd, som jag vill viska henne i örat.

Bourmaister hade svårt att hålla god min och svarade vresigt, att han i så fall också hade rättighet att viska något till Majken. Han tog henne kring huvudet och passade därvid på att nypa henne rätt försvarligt i örat. Han tillsade henne på det strängaste att välja drängen. Det blev nu Barbros tur. Hon viskade rätt länge med flickan, som i förstone icke tycktes fatta, vad Barbro tillrådde. Men plötsligt sken hon upp, neg djupt för Barbro, och vändande sig till kommerserådet, sade hon:

— Det är väl inte för mycket begärt, att hans nåd tillåter mig att tala i enrum med mina friare?

Bourmaister nickade, han kunde icke avslå en så billig begäran. Majken tog sina båda friare med sig in i nästa rum. I salen avvaktades utslaget med spänd förväntan. Kommerserådet gjorde ett överslag av skäl och motskäl och fann, att han ovillkorligen borde vinna vadet. Flickans tycke och löftet om torpet kunde väl uppväga löftet om de sex tusen riksdaler, som drängen i vidrigt fall skulle få att trösta sig med.

— Min nådiga, sade han till Barbro, skall säkerligen bli övertygad om, att unga kvinnor i allmänhet icke äga ett så klart och skarpt förstånd som fru Barbro Backe. Nej, de styras av sina ömma känslor. Det är på min ära skinnet och inte kläderna, som ge utslaget. I den leken kan trashanken för en gångs skull ha större chanser än sprätten.

Barbro smålog och menade, att han nog kunde ha rätt. I detsamma öppnades dörren och Majken och hennes tillbedjare inträdde i salen. Majken densamma som nyss men tillbedjarna ganska förändrade. Drängen tycktes ännu ståtligare, gubben ännu eländigare. Majken hade helt enkelt förmått dem att byta kläder. Hon gick fram till kommerserådet, och ehuru hon synbarligen var ganska rädd, lyckades hon likväl framstamma Barbros läxa:

— Som Johan numera innehar ett gott torp och dessutom äger sex tusen riksdaler, bör han väl vara klädd därefter. Och som herr kommerserådet förlorat processen, bör väl hans jurist vara klädd därefter. Därför tar jag den här välklädde drängen och gör därmed husbond till viljes, eftersom han nöp mig i örat och sa att jag skulle. Och fru Barbro gör jag också till nöjes, eftersom hon vinner vadet.

Kommerserådet betänkte sig ett ögonblick. Därpå svängde han om på klacken, vände sig till Barbro och sade:

Hans sista förhoppning var nu den, att Rygell, vars motvilja mot alla fester, allt stoj och fåfänglighet var väl bekant, skulle vägra och att därav en tvist skulle uppstå mellan honom och Barbro. Men även denna förhoppning slog slint. Bergmästaren tyckte sig ha undsluppit den elake gubbens anslag för gott pris och detta tack vare Barbro. Han gav henne fria händer.

Magister Ekmarck red runt Kroken och bådade folk till festen på Frötjärn. Han red från Frötjärn till Stenby, från Stenby till Raslinge prästgård, från Raslinge till Herrlestorp, från Herrlestorp till Falla, från Falla till Bånga, från Bånga till Vassbro, från Vassbro till Haddinge, från Haddinge till Frösevi, från Frösevi till Hilleborn, från Hilleborn till Frötjärn. Och så snällt löpte hans tunga och så ivrigt lovprisade han Barbro Backes skönhet och förstånd att han ingenstädes fick nej. Under hela sommaren eller så länge Barbro Backe levde, förblev han hennes trogne tjänare och utomordentliga sändebud.

Men när den första festen på Frötjärn snart följdes av en andra, en tredje, en fjärde, när folket kring Kroken tycktes vilja göra Frötjärn till platsen för ett enda oavbrutet sommargille, upptog magistern Barbros tanke att resa en klockstapel på hällen nere vid sjön. Här staplade han först upp ett väldigt stenkummel, varav man än i dag kan se spåren, och byggde på kumlet en liten klockstapel just lik den, som står bredvid Raslinge kyrka. Bergmästaren lät gjuta en liten klocka med mycket silver i malmen. Dess ton var ganska spröd, men hördes vida. När nu Barbro slutat sitt dagsverke — så länge krafterna stodo henne bi arbetade hon nämligen i mjölkkammaren — klättrade magistern upp i klockstapeln och ringde samman. Eho, som då hörde klockan, visste sig kallad till Frötjärn. Och det hände som oftast att många giggar stodo förspända, att många ekor lurade i vassen med lyftade åror och att många drängar och pigor stodo med hand bak örat för att vid första klämtning styra kosan mot Frötjärn.

Hur allt detta behagade bergmästare Rygell är okänt. Men det sägs, att han liknade en människa, som knappast märker sin vantrevnad eller sin olycka — därför att han bidar en större.

Det finns ännu människor där på trakten, som ganska väl minnas den sommar, då Barbro Backe höll hov vid Kroken. När magister Ekmarck sent omsider erhållit Ekersta pastorat, begagnade han sig av lediga stunder till att nedskriva sina minnen från denna sommar. Han betitlade manuskriptet:

Dansen på Frötjärn.

VII.

I mitten av juli lämnade kommerserådet Bourmaister Hilleborn. Det påstods, att gubben givit sig ut på resor i samma ärende, som kort förut major Billman, och att han var i samma trångmål. Rygell, som väl kände kommerserådets hjälpkällor, lämnade då Frötjärn, och de båda herrarnas vägar korsades gång efter annan till stor förtret för kommerserådet. Barbro Backe levde under denna tid ganska indraget, sökte icke sällskap och hyste intresse endast för de redogörelser, som varje postdag anlände från bergmästaren. Klockan på Kungshällen ringde sällan, magister Ekmarck och flickorna på Frötjärn leddes gruvligt.

En afton, då magistern återvände från ett besök i prästgården mötte han en yngling, vars dräkt och uppförande tycktes honom bra egendomliga. Han gick nämligen av och an som en skiltvakt framför allén till Frötjärn. Då och då böjde han sig ned med händerna stödda mot knäna och blickade ivrigt sökande upp mot gården. På huvudet bar han en hatt som i ålder och skröplighet kunde tävla med herr magisterns egen grågröna cylinder. Syrtuten, av bästa kläde men sliten och lappad på åtskilliga ställen, var synbarligen tillverkad för en person av spensligare byggnad, och magistern tyckte sig ha sett det stackars plagget i greve Ulrich von Battwyhls garderob. Den besynnerliga utstyrseln fullständigades av ett spanskrör utan doppsko, uppslitet som en sönderpiskad rotting och sammanhållet nedtill medelst segelgarn.

Magistern slog sig i språk med ynglingen och fick genast besked. Hans namn var Karl-August, smed från Falla. Under den stora fest- och skövlingsnatten, som lyktade så illa, hade han varit major Billmans närmaste man och hjälpare. Majoren hade lovat honom en viss Brita till äkta. Och då smeden sedermera erfarit, att sagda Brita var en fin mamsell och majorens dotter, hade han funnit skäligt fresta sin lycka. För den skull hade han skaffat sig snygga kläder och begivit sig till Frötjärn men kände sig nu oviss om sin framgång och rädd för hundarna.

Magistern åhörde ynglingens berättelse med välvilja och lovade att hjälpa honom till rätta. Han bad honom slå sig ned i diket, där väldiga kardborrblad skyddade för upptäckt. Magistern skulle underrätta mamsell Billman, och om hon upptog frieriet väl, skulle hon säkerligen göra honom ett besök i diket. Karl-August tackade, drog försiktigt upp syrtuten och satte sig på skinnbyxorna bland kardborrbladen.

Magistern fullgjorde samvetsgrant sitt uppdrag. Brita Billman vägrade visserligen att besöka smeden, men för att skämtet icke skulle gå om intet, beslöt man att styra ut kammarpigan Tilda på det präktigaste och låta henne gälla för mamsell Billman. Hon ifördes en storblommig kattunsklänning, som ytterligare garnerades med rosetter och bandstumpar i olika färger, på huvudet en schäferhatt likaledes behängd med grannlåt, parasoll och silkesvantar, som råkade bli så omaka att den ena var röd den andra blå. Stolt över denna utstyrsel kråmade sig Lillgårds-Tilda som den finaste mamsell och trippade oändligen nätt och förnämt genom allén fram till kardborrdiket. Magistern och mamsellerna försummade icke att på lämpligt avstånd iakttaga hennes fukter. De sågo henne vanka fram och tillbaka vid mötesplatsen, alltmera dröjande på stegen och allt otåligare viftande med parasollet och de brokiga handskarna. Av smeden sågo de inte skymten.

Den myckna grannlåten hade skrämt Karl-August till den grad, att han sakta låtit sig glida ned till botten av diket. Här låg han ganska väl dold och lyssnade med oro till kjortelns fras och mamsellfötternas nätta tripptripp. Han insåg, att han varit alltför djärv och övermodig. Han beslöt att förhålla sig fullkomligt stilla för att dymedelst trötta ut mamsellen.

Men den föregivna Brita Billman hade annat i sinnet. Hon förstod, att stackarn var illa däran, hörde honom pusta där nere på dikesbotten. Hon började slå med parasollet bland kardborrarna, hon vräkte bladen åtskils och upptäckte ett högrött ansikte och ett par förskrämda ögon som sneglade under lugg upp mot henne. Tilda låtsades vara mycket vred, hon stack efter honom med parasollskaftet, överöste honom med skymfliga tillmälen och beskyllde honom för att vilja göra henne, en fin mamsell till spott och spe i var mans mun. Okvädinsorden verkade uppmuntrande på smeden, han satte sig på dikeskanten, vändande ryggen åt mamsellen och sade:

— Det var överenskommet, att mamsell skulle komma ned till mig i diket, om hon ville mig något.

Tilda ändrade då ton, hon slog sig ned bredvid honom och talade så vänligt, att han efter en liten stund ville kyssa henne på mun. Men hon avböjde, sägande:

— Karl-August förstår väl, att med en mamsell och majorsdotter kan det inte gå så kvickt. Nej, han får nog vara beredd på att fjäsa för mig många kvällar, innan han kommer så långt.

De lovade varandra att mötas följande kväll och skildes efter upprepade bugningar och nigningar, som beredde magistern och hans flickor ett ogement nöje. Men för smeden blev det en tungsam och besvärlig tid. Då bruksklockan ringde ut om kvällen, kunde han varken unna sig mat eller vila. Han måste tvätta och putsa sig som en greve, han måste smyga sig in i Fallas trädgård för att i all hast rafsa åt sig några blommor, han måste slutligen halvspringande tillryggalägga dryga fem fjärdingsväg för att på slaget nio möta sin vän. Och därmed hade hans lidanden endast tagit sin början. Mamsellen visade fuller väl, att hon var dotter av en knekt. Hon exercerade sin tillbedjare mitt på landsvägen, lät honom gå, göra halt, skrapa med foten, buga, svänga hatten, göra knäfall, kyssa på hand. Kyssa på mun fick han däremot icke, den lärdomen skulle komma först senare, då hans maner och conduite möjligen kunde anstå mamsell Billmans friare.

Denna lek fortsattes några dagar och den som först tröttnade var icke smeden utan Lillgårds-Tilda. Hon blev plötsligt styvsint och vresig och menade, att om Brita Billman ville skaffa sig ett nöje, kunde hon själv spatsera ut på vägen och driva gäck med pojken. Saken fick då förfalla, och smeden väntade några aftnar förgäves i kardborrasket. Fjärde kvällen gick Tilda åter ut till honom men denna gång i en kammarpigas skepnad. Vad som då avhandlades i diket är okänt. Smeden tycks dock icke ha tagit skämtet illa utan sprang alltjämt lika flinkt den långa vägen från Falla och glömde inte ens att tvätta sig. Slutligen fick rättaren Jon nys om saken. Han tussade hundarna på pojken och drev honom tillbaka över Stenby backar.